I Expressen har Matti Larsson, chefredaktör på nyhetsbyrån
Siren, och Per Hultengård, chefsjurist på Tidningsutgivarna, TU, skrivit en
viktig artikel om det hårdnande klimatet för offentlighetsprincipen. De avslöjar
hur Rikspolisstyrelsen, RPS, sagt nej till nyhetsbyrån att få ut ett porträtt från
passregistret på en landshövding. Sekretessen rörande porträtten är inte bra och den är dessvärre bara ett av många exempel på hur politiker och ämbetsmän rätt
konsekvent bekämpar allmänhetens rätt att ta del av offentliga uppgifter på skilda områden.
Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska
grundlagen. Alla ska ha möjlighet att få ut information från statliga och
kommunala handlingar och register utom när rättigheten begränsas av sekretess.
Alla människor, inte bara medierna, har rätt att få ut uppgifterna. Utan att
myndigheten ska lägga sig i om varför man vill veta. Men sekretessen ökar och
ökar, viljan till offentlighet minskar och minskar.
Uppgifterna i den klassiska Taxeringskalendern är ett känt
exempel i sammanhanget. Kalendern har länge publicerat offentliga inkomstuppgifter
i kataloger omfattande hela Sverige. De som har velat ta del av uppgifterna har
fått betala för katalogerna. Det har handlat om en helt legitim verksamhet och läsarna
är gissningsvis ofta till exempel journalister, jurister, affärsmän, mäklare
och andra med ett mer eller mindre berättigat intresse av uppgifterna.
Med ny teknik, internet, har det dykt upp alternativ och
plötsligt gick det att ta del av inkomstuppgifterna gratis via nätet, till exempel via ratsit.se. Även uppgifter om betalningsanmärkningar och liknande, för den enskilde medborgaren väsentlig offentlig information, blev det lätt att ta del av. Tanken bakom
offentlighetsprincipen fick ett lyft, plötsligt var det både billigt och enkelt även för gemene man att ta del av dessa uppgifter.
Idén med offentlighetsprincipen blev en realitet för alla, inte bara för dem som hade råd att köpa Taxeringskalendern eller som visste hur man gratis fick samma information från myndigheterna.
Idén med offentlighetsprincipen blev en realitet för alla, inte bara för dem som hade råd att köpa Taxeringskalendern eller som visste hur man gratis fick samma information från myndigheterna.
Liknande möjligheter öppnades på olika sajter vad det gällde flertalet personuppgifter,
bolagsengagemang, adressuppgifter, telefonuppgifter och andra för många
människor mer eller mindre intressanta offentliga uppgifter, professionellt
eller privat. Ett stort steg framåt för tanken med offentlighetsprincipen, den av
de flesta i högtidstal livligt hyllade grundbulten i den svenska grundlagen.
Men då hände det något. Både tunga lagstiftare i regeringen,
riksdagen och deras funktionärer ibland ämbetsmännen började röra på sig för
att begränsa den klassiska svenska offentliga insynen. Den var tydligen bra och
accepterad i maktens boningar så länge som endast ett fåtal proffs på lite
slingriga vägar kunde ta del av uppgifterna via utarbetade direkta kontakter
med skattemyndigheten, kronofogden eller olika kommunala och statliga
myndigheter. Enkelt för proffs på redaktioner och myndigheter, svårare för andra.
När offentlighetsprincipen blev lätt att tillämpa även för
vanligt folk reagerade etablissemanget och började beskriva rätten till insyn
som ett stort problem. En av de framgångsrika härförarna heter Göran Gräslund
och är generaldirektör för Datainspektionen.
En annan heter Mats Sjöstrand och var tidigare generaldirektör
för Skatteverket. De är anställda ämbetsmän, men har trots sina tydliga tjänstemannaroller varit framgångsrika
opinionsbildare av skäl som är lite svåra att förstå. Populism?
De ytterst ansvariga för åtstramningarna, som faktiskt gjorts, är naturligtvis statsråd och riksdagsledamöter som verkat för en begränsning av den offentliga insynen.
De ytterst ansvariga för åtstramningarna, som faktiskt gjorts, är naturligtvis statsråd och riksdagsledamöter som verkat för en begränsning av den offentliga insynen.
Där är sekretessen runt passregistret ett exempel bland många
andra och artikelförfattarnas avslöjande i Expressen är direkt pinsamt för
lagstiftaren och RPS. En begäran att få ut porträttet för en ”positiv” artikel
om en landshövding godkänns, en begäran om en bild på en annan hövding för en ”granskande”
artikel underkänns. Var har vi egentligen hamnat när dessa viktiga grundlagsvärden
urholkats av ogenomtänkta och ofta populistiskt motiverade lagändringar?
Den som söker svaret på den frågan måste också försöka se
helhetsbilden. Passregistret är ett viktigt exempel på omotiverade
begränsningar. Inkomstuppgifter på olika
sajter ett annat exempel. Alla ifrågasatta fakta man får fram via hitta.se och eniro.se m fl sajter är ytterligare exempel. Dessvärre hör väl fotoförbud och
monumentala aktuella frågor om tryck- och yttrandefrihetens framtid också dit.
Ojoj…
Om dessa frågor kan det finnas skäl att läsa vad Nils Funcke, en av de främsta experterna på tryck- och yttrandefrihet i Sverige, skrev i Dagens Nyheter på ledarsidan den 10 juli 2004.
På en rad områden där tillgängligheten till offentliga
uppgifter förenklats för medborgarna har effekten blivit att politiker, som
till exempel justitieminister Beatrice Ask, m, eller generaldirektörer som Göran
Gräslund på sina skilda arenor agerat i riktning mot ökad sekretess. Varför?
Det har också myndigheter som Rikspolisstyrelsen gjort som tillämpare
av den tokiga lagstiftningen, men RPS hade faktiskt utrymme för att lämna ut
passbilden på landshövdingen Lars Bäckström, men valde att inte
göra det. Det kan inte uppfattas som annat än ett utslag av myndighetens starka
sympati för den beskurna offentliga insynen, ett faktum också väl illustrerat
av att den tidigare obegripligt nog vägrat lämna ut porträtt på Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, m!
Det är naturligtvis så att alla inte bryr sig om de ständigt
pågående begränsningarna av den svenska offentlighetsprincipen, men det bör man göra. Om sekretessmaffian får hållas kan vi mista värden i vår demokrati som människor
i diktaturer är beredda att riskera sina liv för. Även i vår svenska, relativt
sett lugna miljö, får idag lagbegränsningarna följder som bör förvåna och kanske
till och med oroa även dem som inte bryr sig.
Ett sådant exempel är hur reglerna rörande passregistret
drabbar viktiga, tunga och seriösa granskningar av till exempel mc-ligor och
annan väl dokumenterad gängkriminalitet. Det är idag betydligt svårare för
svenska medier att få ut bilder på ”presidenter” och andra ledande gangsters inom
ligorna – utlämnandet av porträtten kan ju leda till ”negativ publicitet” för den
personen…
Det är bra att Matti Larsson, Siren, och Per Hultengård,
Tidningsutgivarna, tänker gå vidare till justitiedepartementetet och föreslå en
översyn av lagstiftningen. Den översynen behövs verkligen.
LÄNKAR:
Kan man förbjuda Datainspektionens chef? Medievärlden 18 mars 2009
Stoppa justitieministerns lagändring! Utkiksbloggen 21 maj 2010
KU struntade i grundlagen Utkiksbloggen 26 maj 2010
Härligt med Jackson i Almedalen! Utkiksbloggen 5 juli 2011
UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35
LÄNKAR:
Kan man förbjuda Datainspektionens chef? Medievärlden 18 mars 2009
Stoppa justitieministerns lagändring! Utkiksbloggen 21 maj 2010
KU struntade i grundlagen Utkiksbloggen 26 maj 2010
Härligt med Jackson i Almedalen! Utkiksbloggen 5 juli 2011
UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35