Bra om etiken av Paul Frigyes!

Nyss har jag läst en bra krönika i tidningen Journalisten. Den är skriven av journalisten Paul Frigyes. Texten handlar om vår pressetik och Frigyes funderar över denna efter en stormig vecka med alla rubriker om Julian Assange. Frigyes menar att vi behöver en ny pressetik som fungerar bättre i den nya mediemiljön. Jag instämmer.

Det är inte särskilt vanligt att jag jublar åt artiklar i fackorganet Journalisten. Både Journalistförbundet och dess tidning har oftast varit alldeles för tröga i utvecklingsfrågor. Jag vet, jag vet, jag ska inte ha någon uppfattning eftersom jag, som arbetsgivarens företrädare, valde att lämna förbundet för runt trettio år sedan. Men idag gillade jag tidningen!

Paul Frigyes känner jag inte, men jag har naturligtvis läst hans reportage i många år i Journalisten. De har ofta varit korrekta, sakliga och därtill helt i linje med vad man förväntat sig finna i fackets husorgan. Förbundstrogna texter, förutsägbara åsikter.

Jag håller inte med Frigyes om allt den här gången heller, men i väsentliga delar är hans inlägg analytiskt, resonerande och i många avseenden ett bidrag i debatten om om behovet av en helt ny pressetik i Sverige. Kloka ord.

Detta är nog en rätt kontroversiell ståndpunkt bland dem som tycker att dagens regelverk och etiska system är tillräckligt och ganska bekvämt för både utgivare och medarbetare och andra. För så är det.

Olika pressetiska debattörer fördjupar sig ofta i enskilda regler, gärna med ett lätt juridiskt anslag i sina kommentarer om att utgivaren si eller så brutit mot än det ena eller än det andra. Man muttrar över vad som tillåts eller inte i paragrafen 13 eller 15 och glömmer totalt att etik, etisk diskussion och etisk tillämpning inte har ett dugg med paragrafrotandet att göra.

De etiska reglerna är ju tänkta som riktlinjer, en form av vägvisare i diskussionen inför beslutet. Inte som en lag. Paragrafer och "regler" stämmer sällan med verklighetens förutsättningar, livet är för komplicerat. Allt handlar om omdöme och överväganden.

Testuggarna har piggnat till och rabblar paragrafer i debatten efter Assagne, men de är bara jobbiga och tillför intet på sikt. Regelsystemet som det ser ut idag för helt fel, det behövs ett nytt synsätt. Etik. Inte taktik för att "hålla lagstiftaren på avstånd..."

Den paragrafbaserade regelsamlingen har längre framstått som ålderdomlig och passerad, men verkligt illa har det blivit då klassiska publicister och etiska frontfigurer försöker bolla med paragraferna i en ny mediemiljö med sina helt nya förutsättningar för informationspridningen. Frigyes skriver bland annat:

"Och det handlar om mer än att pressen hjälpligt försöker slingra sig förbi antikverade regler, i en situation där den egentliga publiceringskraften sker i allsköns internetfora.

Ta bara kvällspressens löjliga vana att pixla ansikten på brottsmisstänkta personer, där dessa bilder regelmässigt används på Flashback för att via liknande eller samma bild i opixlat skick identifiera densamme.".

Nog kunde man ana att världsnyheten om anhållandet av Julian Assange skulle sätta fart på resonemangen om etiken, åtminstone vad det gäller ojandet och rytandet mot utgivare som gör det de ska göra, publicerar, men aldrig vågade jag drömma om att det så snabbt skulle dyka upp kloka synpunkter om behovet av en helt ny pressetik. Och absolut då inte i Journalisten...

Jag har tidigare berört både publiciteten rörande Assange och pressetiken i bland annat dessa artiklar på Utkiksbloggen:

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assagnegate

Behövs det pressetiska systemet?

Varför publiceras inte politikernas namn?

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Debatten rullar på om anhållandet av Julian Assagne, skuldfrågan, konspirationer och konsekvenser. Den konstigaste diskussionen handlar om medierna snabbt ska publicera en världsnyhet eller ej. En som förvånansvärt nog svarar nej är medievisionären Joakim Jardenberg på sin blogg. Därför funderar jag nu på journalistikens grunder och hur dessa möjligen bör hanteras i en ny medievärld. Det första jag kommer på är att nyheter ska publiceras.

Det var naturligtvis helt rätt av Expressen att publicera sitt scoop. Tanken svindlar inför alternativen. Tänk om Expressen och andra redaktioner i någon etisk eufori höll tyst om att att Wikileaks grundare var anhållen av en svensk åklagare. Snacka om konspirationsteorier.

Redan här möter vi därför ett av de tyngsta argumenten för publicering, ryktet är alltid värre än sanningen. Nyheter ska publiceras, tidningar är till för att publicera och inte förtiga. Grundläggande, viktigt och fortfarande gällande.

Jag skrev i går på Utkiksbloggen om Julian Assagne. Det är bland annat den texten Joakim Jardenberg tar upp på sin blogg. Han resonerar där också om den historiska utvecklingen, hur tidningar förr i tiden kunde vara först ut med stora nyheter och att deras tävlan länge var ledstjärnan för medierna. Sedan kom etermedier och internet och förändrade tillvaron. Rätt beskrivet.

Nu var Expressen "först" med nyheten om anhållandet, det kunde således ingen annan bli därefter. Det jag kritiserade i går var naturligtvis inte att de övriga medierna inte var "först" utan att SvD, Aftonbladet, DN med flera var så förtvivlat långsamma att informera sina läsare om vad som faktiskt redan var känt, ett myndighetsbeslut i Sverige rörande en av värdens just nu mest kända människor.
Här kan man ana en redaktionell tröghet präglad av traditioner, ett faktum som jag tror kan vara förödande för de traditionella medierna om de - trots utvecklingen - fortfarande framöver vill försöka spela en roll i nyheternas värld.

Jardenberg framställer trögheten som kvalitet, det kunde gärna ha fått gå ännu långsammare, menar han och skriver så här:

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?

Nej, för snabbt gick det då inte. Tvärtom. Jag undrar hur många människor som snappade upp nyheten på nätet och sedan sökte mer information hos sina respektive mediesajter som de är vana vid och litar på. Men hos dem var det tyst hela förmiddagen.
Om traditionella medier som SvD, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och alla andra över huvud taget vill spela en roll i en ny medievärld så måste de jobba på ett nytt sätt lämpat för deras förutsättningar och marknader. Lösningen på vägen dit kan inte vara att överge sin publik, att en sådan här gång helt enkelt låtsas som om inget hänt.
Jardenberg tycks efterlysa något som är bättre än vad den realistiska verkligheten kan erbjuda, i detta fall kanske en djupare research gjord av de olika redaktionerna, en sorts kvalitetsfylld "fördjupning".

"Varför då inte göra jobbet ett varv till?" skriver han och menar tydligen att alternativet för till exempel SvD var att tiga om världsnyheten, det vill säga anhållandet, gräva och rota samt möjligen någon vecka senare kunna skriva att åklagaren verkar ha fel. Eller rätt. Eller något annat.
Det är ett helt orealistiskt resonemang. Här var världsnyheten redan ett faktum, en av världens just nu mest uppmärksammade, älskade, hatade och kontroversiella människor har anhållits i sin frånvaro av en svensk åklagare som misstänkt för våldtäkt.
Oavsett var man har sina sympatier eller söker sina motiv så räddar man vare sig Wikileaks, Assagne eller de traditionella och etiskt inriktade medierna genom att hålla tyst om sådana nyheter och säga att vi nog vill kolla saken lite till först.

Jag är sannerligen inte den som är övertygad om att framtidens nyhetsförmedling kräver vare sig traditionella journalister eller medier av dagens snitt eller den som förespråkar en "följa-john-journalistik." Alls icke, men jag förespråkar inte heller nonchalans mot uppdraget och de läsare som faktiskt fortfarande finns.
Expressen hade publicerat sitt scoop, nyheten var ett faktum och de övriga redaktionerna borde snabbt ha informerat sina läsare om det som var känt och om att man jagade mer information. Och om vad som sedan följer. Vad trodde man sig kunna finna under de timmar man avvaktade? Sanningen?

Bortsett från den akuta debatten om journalistikens former just nu måste de klassiska mediehusen även mer långsiktigt börja närma sig de riktigt svåra frågorna; kan de djupt förankrade svenska pressetiska principerna hävdas i en ny och allt mer internationaliserad medievärld? Kan det ifrågasatta tröga svenska pressetiska systemet överleva i denna utveckling eller bör det organiseras på något annat sätt?

Blir etiken bättre om vi får en ny stor byråkrati som ska kolla att både privat- och organisationsägda tidningar, privat- och statligt närstående radio, tv och kanske till och med bloggare etiskt sett "gör rätt". Sådana tankar diskuteras av tidningsutgivare och fack.

Ska alla ha samma etik? Jag bävar.

Frågorna om policy och etik trycker på och kräver nya grepp. Det märktes i går då utgivare på flera större redaktioner kände sig pliktade att i krönikor motivera varför de hade bestämt sig för att publicera en världsnyhet.

Trögheten är journalistikens #assangegate

Nyheten om anhållandet av Wikileaks grundare Julian Assange visar hur förutsättningarna för den professionella nyhetsjournalistiken förändrats totalt. Assange anhållen i sin frånvaro för våldtäkt! Sant eller osant är oklart, men det handlar redan nu om en världsnyhet, hur det än visar sig vara.
Ändå hade varken SR, SVT,Aftonbladet eller en rad tidningar ute i landet publicerat en rad om saken ännu mer än fem timmar efter den första publiceringen i Expressen. Hur tänker man på de redaktionerna?
Jo, förmodligen som förr i tiden.

Hur tänkte man då förr i tiden? Det vet jag som var nyhetschef redan tidigt på sjuttiotalet. Då blev nyheterna nyheter på riktigt först när vi på tidningarna, i mitt fall Gefle Dagblad, till sist bestämde oss för att det vi visste höll som nyheter.
Hyfsat kollade skulle de vara, inget utpekande av någon, kommentarer här och där och sedan publicering. Inte en rad i spalterna förrän allt var klart. Vi hade i vårt skrå ett nyhetsmonopol. Vi konkurrerade lite med varandra, men inte med andra. Vi bestämde!

Och ibland duckade utgivarna ännu mer i känsliga fall och väntade för säkerhets skull för att se om Tidningarnas Telegrambyrå, TT, gjorde något på en osäker grej. Trots att tidningarnas utgivare vid publiceringen var och är ansvariga för TT:s texter och inte tvärtom, men TT är ju ändå TT, sa man. Men i dag är det väl ingen som väntar på TT?
Undrar förresten i sammanhanget hur många människor som vet varför vår nationella nyhetsbyrå heter Tidningarnas Telegrambyrå? Telegrambyrå?
Tidningarnas Tweetbyrå kanske är ett alternativ?

Tidningarna, skrev jag. Just det, radio - och tv var inte särskilt bra på nyheter i äldre tider. Länge var det till och med reglerat att det var tidningarnas nyheter som skulle läsas i radio via TT:s sändningar i etern.
Radions verksamhet begränsades på den punkten, man ville värna tidningarna och göra ungefär som förr trots den snabba radiotekniken. Med regler begränsade man länge nyhetsförmedlingens snabbhet.
Visst låter det otidsenligt, så tänker väl ingen idag?

Publiceringsprinciper och etik har alltid växlat över tid och ska naturligtvis också göra det. Tiderna förändras, människornas syn på brott, moral, mänskliga rättesnören och allt annat omkring oss förändras. Långt tillbaka publicerades ofta namn på både rattfyllon, småskojare, sinnesjuka och andra olycksbarn. Det ansågs rätt då, men få om ens någon vill väl ha tillbaka den tiden.

Nyhetsbranschen anser sig numera ha en bra etisk nivå och namnpubliceringar leder då och då snarare till kritiska debatter bland publicisterna. I stället för namnpubliceringar manifesteras den höga etiska nivån inom de ansvarsfyllda tradmedierna med mer eller mindre pixlade bilder på fotbollsspelare, politiker, affärsmän och progamledare i tv.
Alla lyfts fram som kändisar, profiler eller stjärnor, men vi får oftast inte veta vilka det är, i vart fall inte dag ett eller två. Kanske dag tre? Tidstypiskt eller otidsenligt? (Tur att Flashback finns, säger somliga, inte minst ute på redaktionerna).
En av landets mest kända poliser, Göran Lindberg, publicerades i god etisk ordning pixlad under den första perioden efter gripandet i Falun.

Man bör fråga sig hur de traditionella nyhetsredaktionernas dynamik och utgivarnas tillämpade etik utvecklas i takt med dagens alla förändringar i mediesamhället. Hur hanteras det faktum att allt sker just nu och sprids direkt via nya kanaler som till exempel bloggar och mikrobloggar? Eller att grejen publiceras just i detta nu av någon annan om inte jag gör det?
Dessa faktum beskrivs i regel som problem för den professionella nyhetsjournalistiken eftersom allt, utgivarbeslut och sådant där, ska gå så förtvivlat snabbt. Och att andra publicerar sådant som proffsen inte vill publicera...
Är det ett problem?

Nyheten om Julian Assange var redan rejält refererad och kommenterad på mikrobloggarna när några av landets ledande medier till sist bestämde sig för att publicera. Det är där problemet finns, den professionella nyhetsförmedlingen är med sin struktur och sina traditioner för långsam. Koll, koll, koll...

Och i just detta fall är det väl ändå så att grejen faktiskt är en världsnyhet, oavsett om den är korrekt eller felaktig? Att den felaktiga nyheten kanske till och med i så fall snabbt visar sig vara en större nyhet än korrekta beskyllningar om våldtäkt? Men redaktionerna väntade och kollade och hade sig.

Nej, jag tror inte att nyhetsproffsen innerst inne påverkats särskilt mycket av den nya situatuionen och konkurrensen. Till och med Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, och en av de mer progressiva i ämnet, skrev idag på Twitter om den fördröjda publiceringen om Assange att man på SvD aldrig "rewritar", skriver om andras texter, per automatik. Och sedan skrev han att det var "tidig morgon" och att det därför tog tid att "kolla" den där grejen om Assange.
Man ville, som alltid, kolla det som gick att kolla. Man gjorde som förr vilket förvånar mig lite eftersom varken Jönsson eller Svenskan brukar blicka bakåt i dessa frågor. Tvärtom.

Varken på SvD eller någon annanstans i branschen har man egentligen ännu börjat rubba på de publicistiska fundamenten trots att förutsättningarna för professionen ändrats så mycket. Dagens nyhet om Julian Assange är ett bra exempel på att man även i de gamla bastionerna nog måste försöka modernisera sina publicistiska principer och den etiska bedömningen om vad som ska publiceras, när det ska ske och hur det ska ske.
Det är omöjligt att bara göra som förr.
Traditionens enorma betydelse för vår oförmåga att orka tackla svåra etiska frågor återspeglas också mellan raderna i Thomas Mattssons krönika där han i någon mån urskuldar sig för publiceringen av Expressens scoop, signerat av Niklas Svensson och Diamant Salihu. Det är rätt typiskt i dagens publicistiska Sverige, chefredaktören känner ett behov att förklara varför saker och ting publiceras... (Se även uppdateringar sist i texten med länkar till fler redaktörers förklaringar).

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen. Aftonbladet hade fått ett förnekande mejl från sin nye kolumnist Julian Assange, men annars fanns det inget nytt i artiklarna trots timmars försening.
En världsnyhet tappades bort i traditionerna.

Nyheten har blivit så snabb så att inte ens nyhetsproffsen hinner med.

UPPDATERINGAR 100821:

REDAKTÖRER OM VARFÖR NYHETEN PUBLICERAS:
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om varför tidningen publicerar nyheten.

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson förklarar varför Svenska Dagbladet publicerar namn mm.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström skriver om publiceringen.

Rapports utgivare Morgan Olofsson och Aktuellts utgivare förklarar gemensamt varför de publicerar nyheten om Julian Assange.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin förklarar publiceringen i sin tidning.

ÖVRIGA TEXTER 100821 OM ANHÅLLANDET:
Emanuel Karlsten, redaktör på Expressen för sociala medier, skriver om konspirationsteorierna rörande beskyllningarna mot Assagne.

Medievisionären Joakim Jardenberg kommenterar nyheten om Wikileaks grundare.

SvD:s krönikör Anders Mildner skriver om att nätet fylls av skepsis.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om pressetik i ljuset av beskyllningarna mot Assagne.

UPPDATERING NYA TEXTER 100822:
Expressen chefredaktör Thomas Mattsson samlar intrycken dagen efter tidningens scoop.

Svenska Dagbladets redaktionschef bloggar dag efter avslöjandet.

Dagens Nyheter kollar hur nyheten publicerades upp runt om i världen.

Konstig elitdebatt och pinsamma programledare.

Efter dataentusiasternas uppmärksammade sommarkoloni på Tjärö i Blekinge, Sweden Social Web Camp, på Twitter #SSWC, har det uppstått en konstig debatt om att deltagarna utgör en slags "elit". Kanske till och med en elit som bör betraktas med en viss misstänksamhet. Debatten har främst förts på Twitter och i bloggar, några länkar med exempel sist i denna text.
Det är en knäpp debatt. I så fall tycker jag det är värre med okunskapen åt andra hållet, om man säger så. Idag är fyra miljoner svenskar med på Facebook, men i TV4:s morgonsoffa sitter programledarna och närmast koketterar med att de inte riktigt ännu fattat vad sociala medier är för något. Pinsamt.

I soffan satt programledarna Kristin Kaspersen och Anders Kraft och pratade med bloggaren Joakim Jardenberg, tillika vd i Mindpark, teknikjournalisten, bloggaren och komikern mm Karin Adelsköld samt medieforskaren Marie Grusell.

Inslaget i TV4 om mötet på Tjärö kan du se här. Det inleds med ett bra reportage av reportern Lisah Pettersson utifrån Tjärö. Mötet verkar onekligen vara ett jättebra arrangemang fixat av initiativtagarna, bloggaren och entreprenören Tomas Wennström och internetstrategen Kristin Heinonen.

Efter reportaget kom sedan debatten i studion med den nämnda panelen. Kaspersen, själv bloggare (!), och Kraft tittar storögt in i kameran och ställer de urgamla och tjatiga frågorna om huruvida sociala medier kommer att påverka valet.
Hela anslaget kan uppfattas som att de knappt hört talas om sociala medier tidigare, men så illa kan det ju bara inte vara. Och varför i så fall uppträda som om man talar om något som det vore tämligen okänt?
Varför blir inte televisionens bevakning av medieutvecklingen kunnigare med tiden, är det tradmediernas revirtänkande som spökar, de traditionsbundna mediemänniskornas oro och rädsla för konkurrensen från internet och dess "sociala medier", företeelser som de betraktar som lite farliga och som man därför bör vara försiktig med? Myter odlas, ungefär som om frimureriet inom ordensväsendet.

Om jag minns rätt så är idag över 40 procent av svenska folket med på Facebook, runt fyra miljoner människor. I hela världen lär det vara 500 miljoner människor med på Facebook. Och i morgonsoffan hos TV4 talas det om sociala medier som en spännande nyhet som man egentligen inte vet så mycket om.

Jag rekommenderar därför inte bara en titt på länken ovan, utan också en koll på länken till Joakim Jardenbergs kommentarer i ämnet på YouTube. En kunnig och uttömmande kommentar. Det inslaget spelade han in i bilen på väg hem till Helsingborg efter besöket på TV4, ett bra exempel på möjligheterna i medieutvecklingen; det är via bloggar, YouTube och andra nya möjligheter som den kvalificerade informationen kommer allt oftare.
Arrangörerna på Tjärö verkar fundera på andra former för nästa års möte, kanske en träff för upp till 1000 deltagare. Blekinge ligger i ett avlägset hörn av landet, kan man hoppas på en något mer central plats? I så fall ansluter jag mig kanske till eliten...

Några exempel på länkar till elit-debatten med fler länkar i de olika inläggen:

Journalisten Malin Nävelsö funderar på sin blogg Port Freedom.

Journalisten Fredrik Wass skriver om elit och SSWC på bisonblogg.se

Journalisten och företagaren Mikael Winterkvist bloggar om en debatt han inte förstår.

Bra reportage på idg.se om mötet på Tjärö.

UPPDATERAD 17.8:

Anders Mildner i Sydsvenskan om mötet på Tjärö.

Anna Lindberg skriver på Mindpark om "Bubblan, eliten och torglåten".

Norton 360 så säkert att det inte går att köpa...

Nu har jag inte många dagar på mig för att förnya säkerhetsprogrammet Norton 360 i ett par av mina datorer. Det är lättare sagt än gjort visade det sig. Formuläret på Symantecs hemsida vägrade acceptera mina uppgifter och hjälpen via Norton Chat Support hjälpte inte heller.
Till slut bad chattaren hos Symantec att få tillträde till min dator via fjärrstyrning; säkerhetsföretaget ville in i min dator för att jag skulle kunna köpa deras program som ska hindra andra från att komma in i datorn! Lite konstigt. Jag sa nej.

Fomuläret hos Symantec är rätt svårtolkat. Först ska man skriva in sin epostadress och direkt därefter begärs ett lösenord som dessutom ska konfirmeras. Frågan infinner sig omgående, vilket lösenord vill de ha? Vill Norton har lösen till min epost? Ojoj. Eller till bankkortet? Otänkbart.
Nej, det var lösenordet till Norton Account som efterfrågades, sa chattaren när jag frågade för tredje gången. Rätt konstigt eftersom jag så vitt jag förstår redan var inloggad på kontot. Och dessutom accepterades inte lösenordet.
Det spelade nu inte så stor roll eftersom inte heller mitt bankkortsnummer accepterades av någon anledning, så det kunde ändå inte bli något köp.

Då prövade jag med ett annat bankkort, men det gick inte heller. Via chat-hjälpen fick jag ett nytt lösenord, men det hjälpte inte heller. Då frågade han om jag hade aktiverat "Safe card" på mitt kort.
- Nej, sa jag, har aldrig hört talas om Safe card. Vad är det?
- Ett säkerhetssystem som gör det säkrare att handla via nätet och det måste du ha för att kunna handla hos oss efter den sista mars.

Jaha. Det kanske borde informerats om den saken i formuläret, men jag såg ingen sådan upplysning. Säkerheten börjar drivas lite väl långt om man med normala datakunskaper inte klarar av att köpa säkerhetsprogram hos Symantec, särskilt som formuläret påminner om en gissningstävling.

I det läget bad killen på Symantec att få tillträde till min dator.
Det kan jag tänka mig att gå med på om min datorleverantör vill gå in för en serviceåtgärd i systemet.
Nu sa jag däremot nej, jag ville inte släppa in någon som därmed per automatik via formuläret också skulle få koll på mitt bankkontonummer inklusive cvv-nummer och kompletta namn- och adressuppifuppgifter om mig. Det var bara mitt personnummer som saknades.
Och nog är det väl lite konstigt om Symantec som säljer just säkerhetsprogram föreslår detta, särskilt då skälet bara är att de krånglat till sitt beställningsformulär och därtill lagt till nya säkerhetsrutiner som det inte informeras om i formuläret.

Så nu får jag väl åka till OnOff eller MediaMarkt och köpa Norton över disk, alternativt byta säkerhetsprogram.
Tar gärna emot tips om bra program, bara de inte är så säkra att de inte ens går att köpa...

Kritiken ökar mot barnporrdomen i Uppsala

Först idag har jag läst Svenska Dagbladets söndagstidning och krönikan av ledarskribenten Sanna Rayman, "Vem ska få styra din blick". Kloka synpunkter i en bra text!

Jag skrev i ett tidigare inlägg på Utkiksbloggen om att det hysteriskt uppskruvade tonläget runt begreppet barnporr nu äntligen börjar få kritik.
Sanna Raymans artikel i Svenska Dagbladet är ett bra exempel på att barnporrlagen, eller snarare tillämpningen av lagen, ifrågasätts i allt vidare kretsar.
Även medievisionären Joakim Jardenberg är inne på samma spår på sin blogg jardenberg.se där han i sina snabba kommentarer under punkt 16 konstaterar att debatten går åt rätt håll.

En rad andra bloggare tar också upp saken, som till exempel Ingemar Wincent i Ingemars blogghörna där han konstaterar att Piratpartiet har en poäng som kritiserar lagen. Det har han rätt i och frågan är när andra partier ska vakna upp i denna fråga.

Kritiken växer således efter domen i Uppsala. Utöver de redan nämnda ägnar sig nu en rad andra skribenter och bloggare åt en klok och saklig kritik, som till exempel bloggaren Karl Andersson som i denna text främst inriktar sig på Ecpats agerande.
Välkände bloggaren och tidigare prästen Niclas Strandh funderar klokt kring frågan på Deepedition.com under rubriken "Sex är alltså värre än våld om barn är inblandade".

Sist men inte minst, se gärna Rapports sändning där Anna Troberg från Piratpartiet först förklarar varför lagen slår fel varefter den för barnpornografi dömde serieexperten, Simon Lundström, träder fram och berättar om hur det gick till när han blev misstänkt och dömd för barnpornografibrott.
Inslaget om Piratpartiet börjar c:a 7,42 minuter in i programmet. Intervjun med Simon Lundström kommer efter 8,55 minuter.
Missa inte bilderna av hyllorna hemma hos Lundström, i den seriesamlingen fanns det ett femtiotal teckningar som han dömdes för. Och nu får varken han eller SvT Rapport visa dem för svenska folket - det är olagligt att titta på dem i tryckfrihetens förlovade land...

UPPDATERING: Länkar till andra bloggar om barnporrdomen mm:
Bloggaren Skatan skriver på Skatans tankar om hur lagstiftaren ser problemen med pedofilernas glasögon.

Bloggaren Oscar Swartz intervjuar den dömde mangaexperten.

Per Petterson, en bloggande lila liberal, gillar kritiken mot barnporrlagen och gillar Piratpartiet mer än Bodström och Ask.

Bloggen Skivad Lime skriver om hur lagarna kan utnyttjas i en vårdnadstvist.Precis som det tycks ha gått till med serieexperten i Uppsala.

Brommamoderaternas ordförande Per Hagwall bloggar om hela soppan och illustrerar sin blogg med bland annat en bild föreställande Solstickans pojke, glasklar barnporr om man utgår ifrån domen i Uppsala tingsrätt.

Fredrik Strage skriver om sin olagliga bokhylla.

Piratpatiets Rick Falkvinge ändrar sig och gör en pudel om sitt kritiserade uttalande om barnporrlasgen.

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén håller med Rick Falkvinge.

Expressens kulturchef Karin Olsson intervjuar Simon Lundström och skriver bra om domen och dess konsekvenser.

Med flera ...