Sent omsider hinner jag läsa tre artiklar som alla speglar illavarslande händelser rörande synen på offentlighet och yttrandefrihet i Sverige.
Den första handlar om att Sverige efter en hovrättsdom nu börjar censurera internet.
Den andra handlar om att bloggare med flera inte får ackreditera sig i Almedalen om de inte är medlemmar i Journalistförbundet!
Den tredje handlar om att rättegången med polischefen och den misstänkte sexförbrytaren Göran Lindberg sannolikt hålls bakom stängda dörrar och att alla handlingar i åtalet först sekretessbelagts av en åklagare som också sa att han inte tänkte svara på några frågor från journalister.
Det är tyvärr uppenbart att den viktiga och klassiska svenska tryck- och yttrandefriheten urholkas i rask takt.
Censuren på internet handlar naturligtvis om The Pirate Bay. Enligt Svenska Dagbladet och tidningen Metro spärrar operatören Black Internet sina kunders möjlighet att surfa in på sajten eftersom bolaget anser att domen i hovrätten kan leda till höga viten. Hovrätten håller inte med om den tolkningen, men bolaget konstaterar att domstolen inte förstår sin egen dom!
Även Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge skriver på sin blogg om det nya läget för The Pirate Bay. Han är med all rätt mycket kritisk till domen, men också kritisk mot Black Internets tolkning av domen. Utvecklingen av motsättningarna kring fildelningen pekar onekligen i farlig riktning vad det gäller tryck- och yttrandefriheten.
Rick Falkvinge och hans partikollega Anna Troberg har senare också skrivit ett debattinlägg på Brännpunkt i SvD där de bra förklarar varför man måste acceptera en "budbärarimmunitet" för internet. Precis som för Posten.
Det är fascinerande att det egentligen enbart är Piratpartiet som bevakar de här viktiga frågorna rörande medieutvecklingen och dess förhållande till grundlagarna. Det tror jag att de övriga partierna får anledning att ångra en vacker dag - olika myndigheter, domstolar och de traditionella riksdagspartierna hanterar dessa frågor så illa att Piratpartiet får en tacksam uppgift.
Frågan om ackrediteringen i Almedalen är onekligen jämförelsevis en mindre fråga, men principiellt intressant eftersom den visar att arrangörerna och deras samarbetspartners Telia och Gotlands kommun inte heller hänger med i medieutvecklingen. Journalister vill ackreditera sig för att få tillgång till informationsmaterial, tillträde till presskonferenser och inte minst till ett presscentum med sina toaletter!
Ackrediteringen innebär att man anmäler sig hos arrangören och redovisar fakta om vem man är, vilken redaktion mm man jobbar åt och så vidare. I Almedalen, som för en vecka blir Sveriges politiska centrum, har arrangören inte upptäckt att journalisterna enligt deras omoderna definition inte längre är de enda medierepresentanterna, kanske inte ens längre de viktigaste i den rollen.
Arrangörerna kräver att de som vill ackrediteras ska kunna visa upp t ex Svenska Journalistförbundets presskort, det vill säga journalistfackets medlemskort! En hel rad av landets främsta journalister i tradmedierna är inte längre medlemmar i facket och en lång rad bloggare och andra framträdande debattörer är inte heller medlemmar i organisationen.
Journalisten, författaren, bloggaren och debattören Isobel Hadley-Kamptz, som bland annat skriver i Expressen, är en av de ledande debattörerna som nu måste skrapa med foten hos Telia som tillsammans med Gotlands kommun sponsrar och administrerar Almedalens presscentrum.
Hon har under måndagen twittrat om hur hon måste fixa intyg om vem hon är och be chefredaktören Thomas Mattsson att vara beredd på att svara i telefon då presscentret ringer för att få bekräftat att hon inte ljuger. Almedalens regler för ackreditering är helt otidsenliga.
Det finns dock de som fattat att man måste öppna dörrarna även för andra än tradmediernas företrädare. Arbetsgivarorganisationen Almega organiserar i år ett "presscenter", Bloggplats H12 som står för Hästgatan 12, för bloggare och andra som har behov av en mötesplats. Ett riktigt bra initiativ!
Tidningarnas Telegrambyrå arrangerar en digital mötesplats, men där måste man ansöka om lösenord och det framgår inte klart på sajten vilka som kan få det. Enligt en artikel i Dagens Media ska dock bloggare och andra företrädare få tillgång till detta virtuella presscenter. Det verkar också vara en bra idé av den anrika nyhetsbyrån. Hoppas att mitt lösenord kommer snart...
Rättegången med polischefen Göran Lindberg borde givetvis, precis som förre journalisten och numera moderate riksdagskandidaten och bloggaren Maria Abrahamsson föreslår, sändas i tv. Det skriver hon om i Expressen och argumenterar klokt och rätt för saken. Det svenska fotoförbudet i domstolar borde ha avskaffats för länge sedan. Strävandet efter maximal sekretess i rättegången med polischefen är direkt stötande och äventyrar förtroendet för rättsväsendet.
Därför är det bra att Södertörns tingsrätt under måndagen beslutade att släppa på sekretessen rörande de flesta sidorna i förundersökningen. Ändå är fortfarande omkring 300 sidor sekretessbelagda av hänsyn till den misstänkte polischefens offer.
Återstår att se om åklagaren Håkan Roswall blir mer talför gentemot allmänheten och svarar på journalisternas frågor nu när tingsrätten underkänt hans sekretessbeslut.
tisdag 29 juni 2010
onsdag 23 juni 2010
Bra av Jardenberg om SVT
I dag har Brännpunkt i Svenska Dagbladet en mycket bra text av medievisionären, bloggaren och twittraren mm Joakim Jardenberg som anser att Sveriges Television, SVT, ska sluta leka kommersiellt bolag.
Den handlar alltså precis om den fråga som jag skrev om i ett tidigare inlägg här på Utkiksbloggen. Jag håller med Jardenberg helt och fullt i denna fråga, alla produktioner inom SVT borde fritt kunna förfogas av andra.
Det måste ju vara själva poängen med en verksamhet som kallas för "public service". Tanken måste vara att dess material ska nå så många människor som möjligt och då är det onekligen märkligt om SVT, och för all del Sveriges Radio, SR, hamnar i situationer där de hävdar sina rättigheter, precis som vilket kommersiellt företag som helst.
SR och SVT får samtidigt alltmer kritik från till exempel tidningsutgivare för att dessa bolag med licensmedel satsar stort på webben och andra digitala medier. Kritikerna, bland annat utgivarnas branschorganisation Tidningsutgivarna, TU, menar att det bör regleras hur mycket public service ska få konkurrera med kommersiella medier.
Den kritiken håller jag inte med om, det vore inte rimligt att just dessa bolag inte skulle få utvecklas i nya mediemiljöer. Däremot borde deras uppdrag i allmänhetens tjänst leda till att allt de gör, i tv-rutan eller datorn, också skulle kunna utnyttjas av till exempel tidningarna och andra medier. Gratis.
En siffra i Jardenbergs utmärkta text förvånade mig verkligen, nämligen att SVT:s försäljning av rättigheter endast motsvarar mindre än 2 procent av bolaget intäkter. Om den siffran är korrekt så är det jämförelsevis lite pengar det handlar om och därför även av ekonomiska skäl svårt att motivera bolagets agerande.
Så där ser det nog ut lite överallt hos samhällsinstitutioner som gillar att agera som om de vore kommersiella företag. Tidigare it-konsulten och skicklige offentlighetsivraren Peter Krantz gjorde en bra utredning förra året av hur det ser ut på SMHI som tar betalt för vädertjänster.
Det visade sig att inte mindre än 71 procent av intäkterna från försäljning av väderdata kom från skattefinansierade myndigheter, endast 29 procent från kommersiella företag och enskilda medborgare som redan varit med och finansierat SMHI:s verksamhet. Peter Krantz redovisade det intressanta materialet på en av sina bloggar opengov.se.
Läs både den bloggen och Joakim Jardenbergs text i SvD.
UPPDATERAD 2010-06-25
Jardenbergs första debattartikel i SvD.
Eva Hamiltons svar på Jardenbergs första artikel.
Joakim Jardenbergs kommentar till Hamiltons text.
Intressant debatt och jag håller naturligtvis med Joakim Jardenberg om det mesta.
Den handlar alltså precis om den fråga som jag skrev om i ett tidigare inlägg här på Utkiksbloggen. Jag håller med Jardenberg helt och fullt i denna fråga, alla produktioner inom SVT borde fritt kunna förfogas av andra.
Det måste ju vara själva poängen med en verksamhet som kallas för "public service". Tanken måste vara att dess material ska nå så många människor som möjligt och då är det onekligen märkligt om SVT, och för all del Sveriges Radio, SR, hamnar i situationer där de hävdar sina rättigheter, precis som vilket kommersiellt företag som helst.
SR och SVT får samtidigt alltmer kritik från till exempel tidningsutgivare för att dessa bolag med licensmedel satsar stort på webben och andra digitala medier. Kritikerna, bland annat utgivarnas branschorganisation Tidningsutgivarna, TU, menar att det bör regleras hur mycket public service ska få konkurrera med kommersiella medier.
Den kritiken håller jag inte med om, det vore inte rimligt att just dessa bolag inte skulle få utvecklas i nya mediemiljöer. Däremot borde deras uppdrag i allmänhetens tjänst leda till att allt de gör, i tv-rutan eller datorn, också skulle kunna utnyttjas av till exempel tidningarna och andra medier. Gratis.
En siffra i Jardenbergs utmärkta text förvånade mig verkligen, nämligen att SVT:s försäljning av rättigheter endast motsvarar mindre än 2 procent av bolaget intäkter. Om den siffran är korrekt så är det jämförelsevis lite pengar det handlar om och därför även av ekonomiska skäl svårt att motivera bolagets agerande.
Så där ser det nog ut lite överallt hos samhällsinstitutioner som gillar att agera som om de vore kommersiella företag. Tidigare it-konsulten och skicklige offentlighetsivraren Peter Krantz gjorde en bra utredning förra året av hur det ser ut på SMHI som tar betalt för vädertjänster.
Det visade sig att inte mindre än 71 procent av intäkterna från försäljning av väderdata kom från skattefinansierade myndigheter, endast 29 procent från kommersiella företag och enskilda medborgare som redan varit med och finansierat SMHI:s verksamhet. Peter Krantz redovisade det intressanta materialet på en av sina bloggar opengov.se.
Läs både den bloggen och Joakim Jardenbergs text i SvD.
UPPDATERAD 2010-06-25
Jardenbergs första debattartikel i SvD.
Eva Hamiltons svar på Jardenbergs första artikel.
Joakim Jardenbergs kommentar till Hamiltons text.
Intressant debatt och jag håller naturligtvis med Joakim Jardenberg om det mesta.
söndag 20 juni 2010
Bra av Sjöfartsverket, svagt av SVT
Hos myndigheter och offentligt ägda bolag finns en mängd fakta och kunskap som vi skattebetalare betalat och därför bör få tillgång till - gratis! Därför är det lite trist att Sveriges Television, SVT, lyckades bli ovän med tre av världens största nyhetsbyråer om prinsessbröllopet. Sjöfartsverket resonerar däremot helt rätt som i dagarna låter alla få fri tillgång till sin vind- och vatteninformation, ViVa.
Riktigt vad som hänt i diskussionerna mellan SVT och de tre nyhetsbyråerna Reuters, AP och AFP är svårt att få grepp om eftersom ord står mot ord, men det handlar hur som helst om att SVT hållit hårt i "sina" rättigheter till materialet från bröllopet.
Kungahuset valde att ge SVT rätten att sända från bröllopet och då utan att kräva någon betalning, men med villkoret att sändningarna också skulle levereras till utländska tv-bolag utan att SVT tog betalt. Detta har också skett.
Däremot bröt förhandlingarna ihop mellan SVT och de tre byråerna vad det gällde rättigheternas omfattning och byråernas rätt att skicka bilderna vidare till länder utanför EBU, European Broadcasting Union.
Det innebar uppenbarligen att några av de största länderna som USA och Japan, vars kronprins deltog i Stockholm, fick en dålig eller kanske helt obefintlig bevakning av bröllopet. När nyhetsbyråerna inte fick göra vad de ville med bilderna tappade de också intresset för den övriga bevakningen av arrangemanget.
SVT och byråerna beskyller varandra för kommersialisering, precis det argument som brukar användas av dem som girigt slåss för "sina" rättigheter. Upphovsrättens ekonomiska del upphöjs till ideologiska nivåer. Det trodde jag inte om svensk public service.
SVT och Sveriges Radio, SR, borde som bolag inom public service ha en helt annan syn i rättighetsfrågan och på ett bra sätt generellt acceptera en spridning av sin produktion till andra nyhetsmedier. Bolagen ska ju verka i "allmänhetens tjänst".
Meningen är att deras produktion ska nås så många som möjligt, men ibland verkar både SVT och SR snarare se sig mer som kommersiella bolag med allt vad detta innebär. Tittar- och lyssnarsiffror blir lika viktiga för dem som i kommersiella sammanhang. Och SVT har märkligt nog gissningsvis lika mycket reklam som TV4, men då enbart för sina egna program! Oerhört tröttande.
Rekordet har dock Radiotjänst med sin töntiga sångarreklam där man tackar alla som betalat licensen. Lite pinsamt tycker jag som anser att och har bloggat om att licenssystemet är otidsenligt.
Vad det gäller bröllopet så var det nu utländska tittare som drabbades av SVT:s kommersiella överväganden, men nog sjutton låg det i den svenska allmänhetens intresse att frikostigt dela med sig till världen av bilderna från bröllopet; monarkins existens motiveras inte sällan med vilket enormt PR-värde kungahuset har för Sverige.
Därför borde SVT ha kunnat komma överens med vilket utländskt nyhetsföretag som helst den hör gången, nästan oavsett villkorens innehåll. De kommersiellt drivna internationella nyhetsbyråerna har naturligtvis inget utrymme för att driva en ideell verksamhet, men den svenska nationens public service-bolag måste ha det i ett sådant här sammanhang.
Sverige skulle för övrigt generellt sett må bra av en reform där offentligt finansierad information släpps fri till allmänhet och företag. I dag säljer till exempel SMHI sin information som vilket kommersiellt företag som helst, trots att skattebetalarna redan betalat materialet. Lantmäteriverket, Bolagsverket och många andra myndigheter gör detsamma.
I Norge har SMHI:s motsvarighet yr.no en mycket klok syn på saken och släpper numera all sin information gratis till vem som helst. Ledningen har kommit fram till att medborgarna redan betalat informationen som därför tillhör medborgarna.
Det finns en växande rörelse även i Sverige för att offentligt finansierad information skall släppas fri med alla nya digitala möjligheter. Förra året inledde tidningen Fokus tillsammans med medievisionären Joakim Jardenberg och bloggen makthavare.se projektet "Makten och öppenheten" för att öka möjligheterna till insyn och öppenhet. (OBS Här måste du paradoxalt nog registrera dig som medlem i gruppen och logga in...!) Men den är bra för dem som gillar att diskutera dessa frågor!
Sådana initiativ behövs. Enligt grundlagens offentlighetsprincip kan vem som helst begära och få ut offentlig information från myndigheterna. Det fungerar oftast också rätt bra, när informationen lämnas ut skriftligt.
Däremot vill många myndigheter helt omotiverat ha betalt för digitala informationsleveranser, trots att de är enklare och mindre belastande! Och andra myndigheter, som Skatteverket med stöd av ledande politiker, vill helst försvåra
utlämningen av fakta just för att det blivit lättare för alla att ta del av informationen digitalt. Obegripligt! Det har jag skrivit om här, här och här.
Men vem vet, plötsligt kommer ett tecken om att insikten kanske börjar komma även hos svenska myndigheter. Sjöfartsverket har nu enligt Ekot beslutat sig för att lägga ut sin interna ViVa-databas helt fritt på verkets hemsida. Mycket bra!
Anders Dahl på Sjöfartsverket konstaterar att informationen finns och att verket ska "gagna sjösäkerheten och då är det lika bra att den länkas ut så att även fritidsbåtsfolket kommer åt den".
Sjöfartsverket och Anders Dahl tänker rätt. Om de hade tänkt fel skulle de utvecklat ett lite programpaket som sajtens besökare skulle ha fått betala för att ta del av. Så gör till exempel SMHI med sina olika tjänster, till exempel "Båtväder plus".
Många tycker kanske att det är rätt att en myndighet får ta betalt för en utvecklad tjänst, en särskild service till dem som är intresserade av den. Viktigare ändå tycker jag dock att det är att myndighetens fakta, det vill säga allmänhetens fakta, fritt ställs till förfogande för medborgare, olika företagare och entreprenörer. Där sker naturligtvis en mycket snabbare produktutveckling än om en myndighet som SMHI själv ska göra allting. Det illustreras för övrigt väl av att SMHI:s sajt inte är någon höjdare; jag misslyckades med att komma vidare till en abonnemangsbeställning om varning för hårda vindar, "välj period" funkade inte för mig...
En guldstjärna till Sjöfartsverket och en busvissling till SVT och SMHI. Det är medborgarna som äger SVT:s produktion och SMHI:s väderfakta, inte SVT eller SMHI.
Riktigt vad som hänt i diskussionerna mellan SVT och de tre nyhetsbyråerna Reuters, AP och AFP är svårt att få grepp om eftersom ord står mot ord, men det handlar hur som helst om att SVT hållit hårt i "sina" rättigheter till materialet från bröllopet.
Kungahuset valde att ge SVT rätten att sända från bröllopet och då utan att kräva någon betalning, men med villkoret att sändningarna också skulle levereras till utländska tv-bolag utan att SVT tog betalt. Detta har också skett.
Däremot bröt förhandlingarna ihop mellan SVT och de tre byråerna vad det gällde rättigheternas omfattning och byråernas rätt att skicka bilderna vidare till länder utanför EBU, European Broadcasting Union.
Det innebar uppenbarligen att några av de största länderna som USA och Japan, vars kronprins deltog i Stockholm, fick en dålig eller kanske helt obefintlig bevakning av bröllopet. När nyhetsbyråerna inte fick göra vad de ville med bilderna tappade de också intresset för den övriga bevakningen av arrangemanget.
SVT och byråerna beskyller varandra för kommersialisering, precis det argument som brukar användas av dem som girigt slåss för "sina" rättigheter. Upphovsrättens ekonomiska del upphöjs till ideologiska nivåer. Det trodde jag inte om svensk public service.
SVT och Sveriges Radio, SR, borde som bolag inom public service ha en helt annan syn i rättighetsfrågan och på ett bra sätt generellt acceptera en spridning av sin produktion till andra nyhetsmedier. Bolagen ska ju verka i "allmänhetens tjänst".
Meningen är att deras produktion ska nås så många som möjligt, men ibland verkar både SVT och SR snarare se sig mer som kommersiella bolag med allt vad detta innebär. Tittar- och lyssnarsiffror blir lika viktiga för dem som i kommersiella sammanhang. Och SVT har märkligt nog gissningsvis lika mycket reklam som TV4, men då enbart för sina egna program! Oerhört tröttande.
Rekordet har dock Radiotjänst med sin töntiga sångarreklam där man tackar alla som betalat licensen. Lite pinsamt tycker jag som anser att och har bloggat om att licenssystemet är otidsenligt.
Vad det gäller bröllopet så var det nu utländska tittare som drabbades av SVT:s kommersiella överväganden, men nog sjutton låg det i den svenska allmänhetens intresse att frikostigt dela med sig till världen av bilderna från bröllopet; monarkins existens motiveras inte sällan med vilket enormt PR-värde kungahuset har för Sverige.
Därför borde SVT ha kunnat komma överens med vilket utländskt nyhetsföretag som helst den hör gången, nästan oavsett villkorens innehåll. De kommersiellt drivna internationella nyhetsbyråerna har naturligtvis inget utrymme för att driva en ideell verksamhet, men den svenska nationens public service-bolag måste ha det i ett sådant här sammanhang.
Sverige skulle för övrigt generellt sett må bra av en reform där offentligt finansierad information släpps fri till allmänhet och företag. I dag säljer till exempel SMHI sin information som vilket kommersiellt företag som helst, trots att skattebetalarna redan betalat materialet. Lantmäteriverket, Bolagsverket och många andra myndigheter gör detsamma.
I Norge har SMHI:s motsvarighet yr.no en mycket klok syn på saken och släpper numera all sin information gratis till vem som helst. Ledningen har kommit fram till att medborgarna redan betalat informationen som därför tillhör medborgarna.
Det finns en växande rörelse även i Sverige för att offentligt finansierad information skall släppas fri med alla nya digitala möjligheter. Förra året inledde tidningen Fokus tillsammans med medievisionären Joakim Jardenberg och bloggen makthavare.se projektet "Makten och öppenheten" för att öka möjligheterna till insyn och öppenhet. (OBS Här måste du paradoxalt nog registrera dig som medlem i gruppen och logga in...!) Men den är bra för dem som gillar att diskutera dessa frågor!
Sådana initiativ behövs. Enligt grundlagens offentlighetsprincip kan vem som helst begära och få ut offentlig information från myndigheterna. Det fungerar oftast också rätt bra, när informationen lämnas ut skriftligt.
Däremot vill många myndigheter helt omotiverat ha betalt för digitala informationsleveranser, trots att de är enklare och mindre belastande! Och andra myndigheter, som Skatteverket med stöd av ledande politiker, vill helst försvåra
utlämningen av fakta just för att det blivit lättare för alla att ta del av informationen digitalt. Obegripligt! Det har jag skrivit om här, här och här.
Men vem vet, plötsligt kommer ett tecken om att insikten kanske börjar komma även hos svenska myndigheter. Sjöfartsverket har nu enligt Ekot beslutat sig för att lägga ut sin interna ViVa-databas helt fritt på verkets hemsida. Mycket bra!
Anders Dahl på Sjöfartsverket konstaterar att informationen finns och att verket ska "gagna sjösäkerheten och då är det lika bra att den länkas ut så att även fritidsbåtsfolket kommer åt den".
Sjöfartsverket och Anders Dahl tänker rätt. Om de hade tänkt fel skulle de utvecklat ett lite programpaket som sajtens besökare skulle ha fått betala för att ta del av. Så gör till exempel SMHI med sina olika tjänster, till exempel "Båtväder plus".
Många tycker kanske att det är rätt att en myndighet får ta betalt för en utvecklad tjänst, en särskild service till dem som är intresserade av den. Viktigare ändå tycker jag dock att det är att myndighetens fakta, det vill säga allmänhetens fakta, fritt ställs till förfogande för medborgare, olika företagare och entreprenörer. Där sker naturligtvis en mycket snabbare produktutveckling än om en myndighet som SMHI själv ska göra allting. Det illustreras för övrigt väl av att SMHI:s sajt inte är någon höjdare; jag misslyckades med att komma vidare till en abonnemangsbeställning om varning för hårda vindar, "välj period" funkade inte för mig...
En guldstjärna till Sjöfartsverket och en busvissling till SVT och SMHI. Det är medborgarna som äger SVT:s produktion och SMHI:s väderfakta, inte SVT eller SMHI.
tisdag 15 juni 2010
Bra av Anders R Olsson om ministerns bluff
I dag har journalisten, författaren och debattören Anders R Olsson skrivit en mycket viktig och bra text i Expressen om hur den svenska demokratins viktiga principer urholkas. Justitieminister Beatrice Ask (m)bör skämmas när hon läser artikeln där hon avslöjas som en lögnare.
Anders R Olsson är en de kunnigaste debattörerna i landet vad det gäller tryck- och yttrandefriheten och offentlighetsprincipen. Här pekar han helt riktigt på hur lagstiftningen sakta men säkert ändras vad det gäller tidigare närmast heliga rättigheter för medborgarna.
Och ofta sker det med oärliga argument, både av politiker och myndigheter. På den här bloggen skrev jag senast för ett par veckor sedan om hur justitieministern vårdslöst åberopade en dubiös enkät som Skatteverket gjort.
Enligt den vill medborgarna inte att inkomstuppgifter ska kunna tas fram av "vem som helst" enkelt på nätet. Nu avslöjar Olsson skickligt att enkäten närmast är att betrakta som en ren bluff. Pinsamt, pinsamt.
Jag skrev också om lagförslaget tidigare i maj och för ungefär ett år sedan i även en text i Medievärlden om Datainspektionens förbudsiver, helt tydligt en inspirationskälla för justitieministern.
Missa inte Anders R Olssons artikel! Den är mycket bra.
Anders R Olsson är en de kunnigaste debattörerna i landet vad det gäller tryck- och yttrandefriheten och offentlighetsprincipen. Här pekar han helt riktigt på hur lagstiftningen sakta men säkert ändras vad det gäller tidigare närmast heliga rättigheter för medborgarna.
Och ofta sker det med oärliga argument, både av politiker och myndigheter. På den här bloggen skrev jag senast för ett par veckor sedan om hur justitieministern vårdslöst åberopade en dubiös enkät som Skatteverket gjort.
Enligt den vill medborgarna inte att inkomstuppgifter ska kunna tas fram av "vem som helst" enkelt på nätet. Nu avslöjar Olsson skickligt att enkäten närmast är att betrakta som en ren bluff. Pinsamt, pinsamt.
Jag skrev också om lagförslaget tidigare i maj och för ungefär ett år sedan i även en text i Medievärlden om Datainspektionens förbudsiver, helt tydligt en inspirationskälla för justitieministern.
Missa inte Anders R Olssons artikel! Den är mycket bra.
måndag 14 juni 2010
Läs Emanuel Karlstens blogg
Plötsligt har jag flera nya uppdrag för Utkik Media, intressanta uppdrag som måste göras. Bloggandet får vänta, twittrandet får vänta, allt annat får också vänta. Annars skulle jag skiva om diskussionerna kring en stoppad annons i tidningen Dagen, men det hinns inte med just nu. Det gör inte så mycket läs Emanuel Karlstens blogg i stället! Medievärlden beskriver situationen här. Och Kyrkans Tidning skrev först.
Emanuel har jobbat på Dagen och just därför började jag följa tidningen rätt noggrant. Skälet är att Emanuel är en ung journalist med en ovanligt konsekvent och klok publicistisk inställning. Och en fena på allt som har med sociala medier och sådant att göra, en intressant kollega!
Nu finns Emanuel på Expressen som redaktör med inriktning på sociala medier. Där har han säkert hamnat på rätt jobb, men just i dag har han mentalt återvänt tll Dagen på sin blogg och skriver om tidningens beslut att stoppa en annons, en för Emanuel smärtsam situation. Jag håller med honom, läs hans blogg här.
Emanuel har jobbat på Dagen och just därför började jag följa tidningen rätt noggrant. Skälet är att Emanuel är en ung journalist med en ovanligt konsekvent och klok publicistisk inställning. Och en fena på allt som har med sociala medier och sådant att göra, en intressant kollega!
Nu finns Emanuel på Expressen som redaktör med inriktning på sociala medier. Där har han säkert hamnat på rätt jobb, men just i dag har han mentalt återvänt tll Dagen på sin blogg och skriver om tidningens beslut att stoppa en annons, en för Emanuel smärtsam situation. Jag håller med honom, läs hans blogg här.
torsdag 10 juni 2010
Årets första Orvesto
I dag offentliggörs de senaste Orvesto-siffrorna, det vill säga resultatet av de återkommande undersökningarna som visar hur många människor som läser de olika tidningarna.
Dagens Media publicerade siffror redan vid midnatt, exakt klockan 00.00, när de blev offentliga. Dagens Media publicerade en minut senare också siffror för bland annat kändistidningarna. Fackets tidning Journalisten redovisade också de färska siffrorna.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggade också snabbt om siffrorna som alltid kollas ingående av branschens redaktörer och direktörer. Hans text publicerades klockan 01.59 och då hade säkert redaktören precis kommit hem från Expressens sommarfest som hölls under onsdagskvällen. Ambitiöst!
Siffrorna kommer att granskas och analyseras in i detalj i alla tidningshus; de är viktiga för bedömningen av hur det egentligen går för tidningarna. Tidningen Resumé konstaterade redan i natt att Svenska Dagbladet, Stockholms City och Dagens Industri drabbades av nedgångar.
Själv ska jag åka till Strömsholm för ett redaktionsråd på Ridsportförbundets medlemstidning Häst&Ryttare. Där ska vi nog också prata Orvestos siffror; tidningen startades 2005 och har trots sin ungdom noterat utmärkta siffror i undersökningarna.
Dagens Media publicerade siffror redan vid midnatt, exakt klockan 00.00, när de blev offentliga. Dagens Media publicerade en minut senare också siffror för bland annat kändistidningarna. Fackets tidning Journalisten redovisade också de färska siffrorna.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggade också snabbt om siffrorna som alltid kollas ingående av branschens redaktörer och direktörer. Hans text publicerades klockan 01.59 och då hade säkert redaktören precis kommit hem från Expressens sommarfest som hölls under onsdagskvällen. Ambitiöst!
Siffrorna kommer att granskas och analyseras in i detalj i alla tidningshus; de är viktiga för bedömningen av hur det egentligen går för tidningarna. Tidningen Resumé konstaterade redan i natt att Svenska Dagbladet, Stockholms City och Dagens Industri drabbades av nedgångar.
Själv ska jag åka till Strömsholm för ett redaktionsråd på Ridsportförbundets medlemstidning Häst&Ryttare. Där ska vi nog också prata Orvestos siffror; tidningen startades 2005 och har trots sin ungdom noterat utmärkta siffror i undersökningarna.
tisdag 8 juni 2010
Världskulturmuseet ändrar sig
Kors i taket, hör och häpna - byråkraterna på Världskulturmuseet ändrar sig. Efter den massiva kritiken mot beslutet att backa inför religiösa fanatiker ändrade sig museets ledning enligt GT och tänker nu snarast möjligt ställa ut bilderna av fotografen Elisabeth_Ohlson_Wallin. Bra. Men pinsamt.
Det är naturligtvis bra att beslutet ändras, men det är pinsamt att det sker under galgen efter allvarlig kritik från många håll. Hur kan det komma sig att så många ledande statliga tjänstemän i olika förvaltningar är så osäkra i sina bedömningar om vad som är klokt och rätt, särskilt när det gäller kopplingar till tryck- och yttrandefriheten? Svåra grejer, tydligen. Konstigt nog.
Jag förmodar att vissa som trampar fel kanske bara sätter upp fingret i luften och känner efter vad de tror (rent populistiskt) är rätt enligt somliga och fattar sitt beslut därefter. Sitt felaktiga beslut.
Och så kanske det dessvärre går till även när de korrigerar sitt beslut, som i det här fallet. Tanken förskräcker, vad sjutton tycker de egentligen är rätt eller fel!
Det är naturligtvis bra att beslutet ändras, men det är pinsamt att det sker under galgen efter allvarlig kritik från många håll. Hur kan det komma sig att så många ledande statliga tjänstemän i olika förvaltningar är så osäkra i sina bedömningar om vad som är klokt och rätt, särskilt när det gäller kopplingar till tryck- och yttrandefriheten? Svåra grejer, tydligen. Konstigt nog.
Jag förmodar att vissa som trampar fel kanske bara sätter upp fingret i luften och känner efter vad de tror (rent populistiskt) är rätt enligt somliga och fattar sitt beslut därefter. Sitt felaktiga beslut.
Och så kanske det dessvärre går till även när de korrigerar sitt beslut, som i det här fallet. Tanken förskräcker, vad sjutton tycker de egentligen är rätt eller fel!
Världskulturmuseets harakiri
Världskulturmuseet i Göteborg verkar vara en riktigt konstig statlig institution. Museet har som bekant stoppat en utställning av fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, trots att hon och institutionen hade kommit överens om samarbetet och trots att museet hade gett fotografen ekonomiska bidrag.
Orsak? Museet tog, häpnadsväckande nog, kontakt med ledande företrädare för olika religiösa organisationer och kollade om det kunde bli bråk! Och när fotografen framträdde i televisionen och berättade om saken tröttnade byråkraterna slutgiltigt.
Alltså, om ledningen för det museet kan sitta kvar efter detta så måste man på sitt sätt bli imponerad av dess överlevnadsförmåga. Hur mycket ska statliga chefer kunna göra bort sig utan att få ta de självklara konsekvenserna?
Humanisternas ordförande Christer Sturmark funderar i liknande banor på Newsmill. Han har naturligtvis rätt den här gången. Sverige har inte råd med den hör typen av kulturella och politiska självmål, hur kan de ske? Prästen Lars Gårdmark - intressant person! - har också skrivit bra på Newsmill om skandalen.
Om jag fattat saken rätt så är en idé med Världskulturmuseet att lyfta fram olika kulturer, synsätt och ställningstaganden mot varandra. Och nu sabbas varumärket helt genom att museet nu bjöd in och frågade de mest upprörda kritikerna till fotografen om de kunde acceptera att utställningen öppnades.....?!
Och de kunde de tydligen inte tänka sig.
Det borde museiledningen ha förstått utan att fråga de religiösa ledarna. Och de borde, utan att ha frågat de religiösa ledarna om de förväntade svaren, ha öppnat utställningen. Men icke, de bjöd in de som de visste skulle säga nej. Och gjorde som de sa...
Detta är ytterligare ett exempel på att yttrandefriheten sitter löst i dagens Sverige. Det är ingen nyhet, men det är märkligt i sammanhanget att museet med sin rädda ledning faktiskt inte ens hade behövt utsätta sig (och oss andra) för detta. Varför engagerade sig museet i Ohlson Wallins utställning om deras oro fanns där; alla på museet måste ju rimligen ha haft klart för sig vem den framträdande och kontroversiella fotografen Elisabeth Ohlson Wallin är och vad hennes utställningar handlar om, homosexuella människor. Det orkade inte museet med.
Ska inte svenska ledare inom kultursektorn klara att argumentera för att de homosexuellas sak diskuteras i konstnärliga sammanhang?
Konstigt, det här framstår som en aningslös och skickligt genomförd harakiri i museivärlden.
Varför?
Orsak? Museet tog, häpnadsväckande nog, kontakt med ledande företrädare för olika religiösa organisationer och kollade om det kunde bli bråk! Och när fotografen framträdde i televisionen och berättade om saken tröttnade byråkraterna slutgiltigt.
Alltså, om ledningen för det museet kan sitta kvar efter detta så måste man på sitt sätt bli imponerad av dess överlevnadsförmåga. Hur mycket ska statliga chefer kunna göra bort sig utan att få ta de självklara konsekvenserna?
Humanisternas ordförande Christer Sturmark funderar i liknande banor på Newsmill. Han har naturligtvis rätt den här gången. Sverige har inte råd med den hör typen av kulturella och politiska självmål, hur kan de ske? Prästen Lars Gårdmark - intressant person! - har också skrivit bra på Newsmill om skandalen.
Om jag fattat saken rätt så är en idé med Världskulturmuseet att lyfta fram olika kulturer, synsätt och ställningstaganden mot varandra. Och nu sabbas varumärket helt genom att museet nu bjöd in och frågade de mest upprörda kritikerna till fotografen om de kunde acceptera att utställningen öppnades.....?!
Och de kunde de tydligen inte tänka sig.
Det borde museiledningen ha förstått utan att fråga de religiösa ledarna. Och de borde, utan att ha frågat de religiösa ledarna om de förväntade svaren, ha öppnat utställningen. Men icke, de bjöd in de som de visste skulle säga nej. Och gjorde som de sa...
Detta är ytterligare ett exempel på att yttrandefriheten sitter löst i dagens Sverige. Det är ingen nyhet, men det är märkligt i sammanhanget att museet med sin rädda ledning faktiskt inte ens hade behövt utsätta sig (och oss andra) för detta. Varför engagerade sig museet i Ohlson Wallins utställning om deras oro fanns där; alla på museet måste ju rimligen ha haft klart för sig vem den framträdande och kontroversiella fotografen Elisabeth Ohlson Wallin är och vad hennes utställningar handlar om, homosexuella människor. Det orkade inte museet med.
Ska inte svenska ledare inom kultursektorn klara att argumentera för att de homosexuellas sak diskuteras i konstnärliga sammanhang?
Konstigt, det här framstår som en aningslös och skickligt genomförd harakiri i museivärlden.
Varför?
söndag 6 juni 2010
Tidningsfria dagar, bra eller dåligt?
Det är konstigt att dagstidningar fortfarande inte kommer ut årets alla dagar. De flesta ägarna betraktar de facto fortfarande papperstidningen som sin huvudprodukt och då vore det väl naturligt att konkurrera med den varje dag och inte hänvisa till sina nättidningar. Tänk om till exempel DN inte kommer ut då något riktigt allvarligt hänt. Eller är det kanske bra med tidningsfria dagar?
Tidningarnas utgivningsfrekvens har diskuterats i många år. Medievisionären Joakim Jardenberg skrev till exempel om saken på mindpark.se 2008. Jag håller med honom. Dagen efter skrev han igen och föreslog en metod för att påverka tidningarna. Han tycker att alla läsare borde ringa och anmäla utebliven tidning.
I dag på nationaldagen har de tidningsfria dagarna diskuterats livligt på Twitter. Jan Gradvall var en av dem som diskuterade saken och han frågade sig bland annat detta, "@jangradvall Har morgontidningar längre råd att vara så nonchalanta mot sina läsare att de inte kommer ut 365 dagar om året?"
Gradvall funderade också över vad som hade hänt om Dagen D inträffat dag före tidningsfri dag... Dagen D inträffade just den 6 juni, men varken den dagen eller dagen därpå var så kallade tidningsfri dag i Sverige på den tiden.
Många chefredaktörer vill nog gärna ge ut tidningarna årets alla dagar, men det är alltid distributionskostnaderna som fällt avgörandet; tidningsägarna tycker att det blir för dyrt att ge ut sina papperstidningar även de tidningsfria dagarna. Med det synsättet vore det logiskt att inte ge ut dem alls.
Tidningar ska naturligtvis komma ut varje dag. Därför var det roligt att som chefredaktör på Gefle Dagblad, GD, medverka till att tidningen åtminstone började komma ut även på söndagarna. Ett tufft beslut för ägarna och det kan under de senaste årens lågkonjunktur funnits stunder då de kanske ångrat sig.
Nu går tidningarna mot en ny högkonjunktur och pengarna ökar i kassan, men med tiden kommer naturligtvis nya lågkonjunkturer. Och strukturellt får papperstidningarna det allt svårare att klara konkurrensen från modernare medier. Det handlar inte bara om pengar utan också om vad människor lägger sin tid på.
Så vem vet, förr eller senare kanske en del papperstidningar måste minska sin utgivningsfrekvens och bli fådagarstidningar. Då är det naturligtvis helger som bör prioriteras i utgivningsplanen, det är då man hinner läsa tidningen.
Sådana lösningar kan säkert bli bra med frikostig läsning de dagar tidningarna trycks och fortlöpande tät rapportering på tidningssajterna övriga dagar.
När Gefle Dagblad blev sjudagarstidning följde Arbetarbladet, AB, snabbt efter; dess ägare tog starkt intryck av vad "den svenska medievärldens gudfader", Thorbjörn Larsson, Aftonbladets tidigare chefredaktör, tyckte i styrelsen där han då var ledamot.
Larsson menade att det var helt nödvändigt att AB följde efter. Det var också precis vad vi på GD trodde att konkurrenten AB skulle göra, konkurrensens paradox leder alltid i medievärlden till att man gör på samma sätt som konkurrenten. Därför blir konkurrerande tidningar inga bra alternativ till varandra.
Personligen hade jag därför blivit mer bekymrad för GD:s del om AB valt att dra ner sin utgivning några dagar, sänkt priset och satsat på en kreativ komplettering på nätet. Det hade varit spännande! Nu tog Arbetarbladet i stället på sig en tung ekonomisk uppgift och gissningsvis påskyndade detta faktum fusionen mellan tidningarna i Gävle. Bra det.
Färre utgivningsdagar kan säkert bli aktuellt på olika håll när tidningsutgivare måste tänka om och tuffare än nu bryta upp gamla strukturer och arbeta på ett nytt sätt. Detta särskilt om ingen går över till en helt digital distribution av tidningarna hem till till dataskärmar eller printrar. Det kommer förhoppningsvis någon gång att prövas någonstans där man tänker framåt.
Distributionen är dyr och således därför märkligt nog också ett argument emot den kärnverksamhet den betjänar, tidningsutgivning. Tidningsdistribution är också hopplöst omodern och miljöfientlig i en tid då det faktiskt går att sprida nyheter och reklam på ett annat sätt. Alternativ finns.
Ändå fortsätter vi att fälla träd som körs av lastbilar till rykande fabriker. Där blir träden pappersrullar som körs ut över landet till dyra tryckerier i lastbilar, papperet blir tidningar som mitt i natten körs ut över landet. Tidningarna läses runt 30 minuter och körs av hushåll i bil till återvinningscentraler där de hämtas av lastbilar som kör pappret till fabriker som förvandlar dem till papper som...
ojoj!
Det kanske inte skulle vara så dumt med fler tidningsfria dagar!
Ändå - tills dess den moderniseringen görs bör dock tidningar komma ut alla dagar, särskilt i de tidningshus som fortfarande vill bibehålla papperstidningen som huvudprodukt. Som till exempel Dagens Nyheter.
Tidningarnas utgivningsfrekvens har diskuterats i många år. Medievisionären Joakim Jardenberg skrev till exempel om saken på mindpark.se 2008. Jag håller med honom. Dagen efter skrev han igen och föreslog en metod för att påverka tidningarna. Han tycker att alla läsare borde ringa och anmäla utebliven tidning.
I dag på nationaldagen har de tidningsfria dagarna diskuterats livligt på Twitter. Jan Gradvall var en av dem som diskuterade saken och han frågade sig bland annat detta, "@jangradvall Har morgontidningar längre råd att vara så nonchalanta mot sina läsare att de inte kommer ut 365 dagar om året?"
Gradvall funderade också över vad som hade hänt om Dagen D inträffat dag före tidningsfri dag... Dagen D inträffade just den 6 juni, men varken den dagen eller dagen därpå var så kallade tidningsfri dag i Sverige på den tiden.
Många chefredaktörer vill nog gärna ge ut tidningarna årets alla dagar, men det är alltid distributionskostnaderna som fällt avgörandet; tidningsägarna tycker att det blir för dyrt att ge ut sina papperstidningar även de tidningsfria dagarna. Med det synsättet vore det logiskt att inte ge ut dem alls.
Tidningar ska naturligtvis komma ut varje dag. Därför var det roligt att som chefredaktör på Gefle Dagblad, GD, medverka till att tidningen åtminstone började komma ut även på söndagarna. Ett tufft beslut för ägarna och det kan under de senaste årens lågkonjunktur funnits stunder då de kanske ångrat sig.
Nu går tidningarna mot en ny högkonjunktur och pengarna ökar i kassan, men med tiden kommer naturligtvis nya lågkonjunkturer. Och strukturellt får papperstidningarna det allt svårare att klara konkurrensen från modernare medier. Det handlar inte bara om pengar utan också om vad människor lägger sin tid på.
Så vem vet, förr eller senare kanske en del papperstidningar måste minska sin utgivningsfrekvens och bli fådagarstidningar. Då är det naturligtvis helger som bör prioriteras i utgivningsplanen, det är då man hinner läsa tidningen.
Sådana lösningar kan säkert bli bra med frikostig läsning de dagar tidningarna trycks och fortlöpande tät rapportering på tidningssajterna övriga dagar.
När Gefle Dagblad blev sjudagarstidning följde Arbetarbladet, AB, snabbt efter; dess ägare tog starkt intryck av vad "den svenska medievärldens gudfader", Thorbjörn Larsson, Aftonbladets tidigare chefredaktör, tyckte i styrelsen där han då var ledamot.
Larsson menade att det var helt nödvändigt att AB följde efter. Det var också precis vad vi på GD trodde att konkurrenten AB skulle göra, konkurrensens paradox leder alltid i medievärlden till att man gör på samma sätt som konkurrenten. Därför blir konkurrerande tidningar inga bra alternativ till varandra.
Personligen hade jag därför blivit mer bekymrad för GD:s del om AB valt att dra ner sin utgivning några dagar, sänkt priset och satsat på en kreativ komplettering på nätet. Det hade varit spännande! Nu tog Arbetarbladet i stället på sig en tung ekonomisk uppgift och gissningsvis påskyndade detta faktum fusionen mellan tidningarna i Gävle. Bra det.
Färre utgivningsdagar kan säkert bli aktuellt på olika håll när tidningsutgivare måste tänka om och tuffare än nu bryta upp gamla strukturer och arbeta på ett nytt sätt. Detta särskilt om ingen går över till en helt digital distribution av tidningarna hem till till dataskärmar eller printrar. Det kommer förhoppningsvis någon gång att prövas någonstans där man tänker framåt.
Distributionen är dyr och således därför märkligt nog också ett argument emot den kärnverksamhet den betjänar, tidningsutgivning. Tidningsdistribution är också hopplöst omodern och miljöfientlig i en tid då det faktiskt går att sprida nyheter och reklam på ett annat sätt. Alternativ finns.
Ändå fortsätter vi att fälla träd som körs av lastbilar till rykande fabriker. Där blir träden pappersrullar som körs ut över landet till dyra tryckerier i lastbilar, papperet blir tidningar som mitt i natten körs ut över landet. Tidningarna läses runt 30 minuter och körs av hushåll i bil till återvinningscentraler där de hämtas av lastbilar som kör pappret till fabriker som förvandlar dem till papper som...
ojoj!
Det kanske inte skulle vara så dumt med fler tidningsfria dagar!
Ändå - tills dess den moderniseringen görs bör dock tidningar komma ut alla dagar, särskilt i de tidningshus som fortfarande vill bibehålla papperstidningen som huvudprodukt. Som till exempel Dagens Nyheter.
fredag 4 juni 2010
Corazza Bildt och Svensson skämmer ut sig
Kristdemokraten Alf Svensson och moderaten Anna-Maria Corazza Bildt är två av dem i EU-parlamentet som anser att Goggle och andra sökmotorer ska tvingas lagra surfarnas sökord. Motivet är att på så sätt spåra pedofiler!
Det är märkligt att ord som barnporr, pedofiler, sexualiserat samhälle och pornografi kan få normalt kloka människor i allmänhet och politiker i synnerhet att gå med på vilka dumheter som helst. Särskilt när det är valår.
Både Corazza Bildt och Svensson är nog så pass kloka personer att de bör inse det helt orimliga i att alla människor ska betraktas som potentiella pedofiler och det lika orimliga att alla ickepedofiler ska få sin surfning kartlagd.
Och ändå talar sig Svensson varm för förslaget i SVT. Johannes Forsberg har i dag en utmärkt text i Expressen där han argumenterar emot den gamle KD-ledarens inställning. Och dessutom helt riktigt pekar på att förslaget syftar till att rädda det så kallade datalagringsdirektivet, ett av de farligare integritetshoten från EU.
Historien går igen vad det gäller politikernas sätt att utnyttja stötande sexuella företeelser som tillhyggen då de vill införa kontroversiella lagar. Nyligen ville som bekant justitieminister Beatrice Ask (m) skicka signalfärgade brev hem till sexköpare så att hela familjen skull se vad pappa gjort.
Förre statsministern Göran Persson blev hjälteförklarad då han på s-kvinnornas kongress sa att sexualiseringen av det offentliga rummet måste stoppas och därmed flaggade för förbud mot reklam för underkläder på offentliga affischtavlor, helt i strid mot tryckfriheten.
Listan kan göras lång.
UPPDATERAD 100604
Henrik Alexandersson skriver initierat om saken på sin blogg här och här.
Farmor Gun i Norrtälje bloggar om Svensson med flera.
Det är märkligt att ord som barnporr, pedofiler, sexualiserat samhälle och pornografi kan få normalt kloka människor i allmänhet och politiker i synnerhet att gå med på vilka dumheter som helst. Särskilt när det är valår.
Både Corazza Bildt och Svensson är nog så pass kloka personer att de bör inse det helt orimliga i att alla människor ska betraktas som potentiella pedofiler och det lika orimliga att alla ickepedofiler ska få sin surfning kartlagd.
Och ändå talar sig Svensson varm för förslaget i SVT. Johannes Forsberg har i dag en utmärkt text i Expressen där han argumenterar emot den gamle KD-ledarens inställning. Och dessutom helt riktigt pekar på att förslaget syftar till att rädda det så kallade datalagringsdirektivet, ett av de farligare integritetshoten från EU.
Historien går igen vad det gäller politikernas sätt att utnyttja stötande sexuella företeelser som tillhyggen då de vill införa kontroversiella lagar. Nyligen ville som bekant justitieminister Beatrice Ask (m) skicka signalfärgade brev hem till sexköpare så att hela familjen skull se vad pappa gjort.
Förre statsministern Göran Persson blev hjälteförklarad då han på s-kvinnornas kongress sa att sexualiseringen av det offentliga rummet måste stoppas och därmed flaggade för förbud mot reklam för underkläder på offentliga affischtavlor, helt i strid mot tryckfriheten.
Listan kan göras lång.
UPPDATERAD 100604
Henrik Alexandersson skriver initierat om saken på sin blogg här och här.
Farmor Gun i Norrtälje bloggar om Svensson med flera.
tisdag 1 juni 2010
Expressen friades för artiklarna om Guillou
Pressens Opinionsnämnd, PON, friade i dag Expressen för artiklarna om att Jan Guillou utfört uppdrag åt KGB i Sovjet. Det tycker jag var ett korrekt beslut av majoriteten, 14 ledamöter, i PON. Fyra ledamöter ville fälla tidningen.
PON:s beslut känns säkert besvärande för pressombudsmannen Yrsa Stenius som kritiserats från olika håll under våren, bland annat för sitt beslut att föreslå en fällning efter Guillous PO-anmälan.
Nämnden konstaterar i sitt beslut bland annat att det mesta i artiklarna förefaller att ha varit korrekt och att även anmälaren bekräftat detta. Nämnden pekar också på att Jan Guillou fått ordentliga möjligheter att kommentera artiklarna i Expressen.
Så här står det i beslutet:
"Jan Guillou har gjort gällande att han genom publiceringarna, och då främst genom uttrycken ”hemlig sovjetagent” och ”KGB-agent” (rätteligen ”KGB-uppdrag”; nämndens anmärkning) på tidningens löpsedlar och förstasidor, osant utpekats som spion och därmed som skyldig till grov brottslighet.
Såvitt framgår var utgångspunkten för artiklarna Arne Lembergs anmälan till Säpo år 1967. Anmälan hade utmynnat i ett ställningstagande från Säpo av innebörd att det som Lemberg beskrivit knappast kunde anses vara brottsligt. Säpos slutsats återgavs i Expressens publicering.
Jan Guillou fick genom tidningen del av Lembergs uppgifter i Säpo-anmälan och fick bemöta uppgifterna. Enligt tidningen bekräftade han att misstankarna om att han tog uppdrag från den sovjetiska säkerhetstjänsten till stora delar var korrekta. Jan Guillou berättade enligt artiklarna bl.a. om hur det gick till när han lät sig värvas av KGB, om hemliga möten och om att han hade levererat två texter och fått ersättning varefter samvaron övergått i politiska samtal. Jan Guillou uppgav vidare att avsikten från hans sida med kontakterna varit att journalistiskt avslöja hur KGB opererade i Sverige. Som Opinionsnämnden har uppfattat Jan Guillou anser han att hans egna uppgifter i huvudsak redovisades korrekt i tidningen. De omfattande publiceringarna innehöll vidare olika namngivna personers bedömningar av Jan Guillous agerande. Några av personerna antydde att Jan Guillou kunde ha gjort sig skyldig till brott. I vissa av tidningens egna kommentarer ifrågasattes Jan Guillous uppgifter om syftet med KGB-kontakterna. I artiklarna fanns även beskrivningar av personer i Sverige och utlandet som dömts för spioneri.
Enligt Opinionsnämndens mening har de på löpsedlarna och förstasidorna använda uttrycken inte någon helt klar innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att Jan Guillou för läsaren har utpekats som skyldig till brottet spioneri. Frågan är då om löpsedlarna och förstasidorna tillsammans med innehållet i det omfattande artikelmaterialet har inneburit ett sådant utpekande.
Även om Jan Guillou i publiceringarna inte utpekades som spion kan innehållet i löpsedlarna och artiklarna sammantaget möjligen ha lett läsarens tankar till spioneriverksamhet. Av avgörande betydelse för den pressetiska bedömningen av publiceringarna är emellertid enligt Opinionsnämndens mening att artiklarnas innehåll såvitt framkommit var i huvudsak korrekt samt det förhållandet att Jan Guillou fick omfattande utrymme för att komma till tals. Mot denna bakgrund finner nämnden att han inte kan anses ha tillfogats en oacceptabel publicitetsskada.
Det finns alltså inte skäl för pressetiskt klander av tidningen."
Opinionsnämnden delar således inte alls PO Yrsa Stenius syn på saken. Allmänhetens Pressombudsman får naturligtvis inte alltid Opinionsnämnden med sig i sin bedömning, men just i det här fallet är det nog extra olyckligt för Stenius efter all kritik. En fällning hade hade av en del säkert uppfattats som en upprättelse för henne.
Även för Jan Guillou är beslutet ett stort nederlag; så sent som i söndags berättade han i Svenska Dagbladet vad hårt han tagit artiklarna i Expressen.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är däremot glad för att tidningen friades och bloggar i dag om PON:s beslut. Han skriver bland annat att det blev det beslut som han hela tiden trott på. Och dessutom anser han att Yrsa Stenius bör avgå eller avsättas.
Yrsa Stenius har fyllt 65 år, men har alldeles innan kritiken kom mot henne lovat att sitta kvar en bit in på nästa år. Det beslutet har hon rimligen ångrat eftersom vårens debatt verkligen har skadat hennes auktoritet som Allmänhetens Pressombudsman.
Och så går då dessutom Opinionsnämnden henne emot i detta viktiga ärende. Det är ingen djärv gissning att Pressens Samarbetsnämnd måste snabba på med rekryteringen av en ny PO.
Slutligen kan det vara intressant att se vilka som deltog i beslutet. Opinionsnämnden består av två olika grupper som jobbar var för sig, men vid detta sammanträde var alla ledamöterna närvarande och därför är det så många personer inblandade. Ledamöterna är antingen invalda som jurister eller företrädare för Tidningsutgivarna, Journalistförbundet, Publicistklubben och allmänheten.
De som friade Expressen var:
Chefredaktören Ola Sigvardsson, chefredaktör Christina Mörk, terapeut Marianne Beyer, direktör Agneta Dreber, advokat Claes Lundblad, generaldirektör Kerstin Wigzell, direktör Mats Arnhög,justitierådet Ella Nyström, justitierådet Per Virdesten, hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, regeringsrådet Karin Almgren, redaktör Johan Schück, redaktör Lena Hennel, redaktör Anna Bubenko.
Minoriteten som ville fälla Expressen var:
Redaktör Sus Andersson, redaktör Niklas Silow, chefredaktör Lasse Genberg samt teologie doktor Annika Borg.
Här nedan länkar till alla tidigare texter på Utkiksbloggen om pressetiken. I texterna finns ännu fler länkar till andra artiklar i ämnet:
Mattsson om Stenius på Utkiksbloggen
Intet nytt om pressetiken
Yrsa Stenius om jävfrågan
Stenius och Säfström i radiodebatt
Dopping, PO och Samarbetsnämnden
Katrin Säfström om pressetiken
PO/PON-debatten fortsätter
GD och Arbetarbladet trotsar PON
Yrsa Stenius har varit oberäknelig som PO
Mirjamsdotter om Stenius
Wolodarski om Stenius
Yrsa Stenius borde aldrig ha blivit PO
UPPDATERING 100602
Pressombudsmannen Yrsa Stenius är förvånad över beslutet och kritiserar Thomas Mattsson i Medievärlden och i Journalisten.
Chefredaktör Jan Helin, Aftonbladet, kritiserar PON:s beslut
Chefredaktör Thomas Mattsson, Expressen, kritiserar Aftonbladet.
Tidningsutgivarnas vd Anna Serner kommenterar debatten om Guillou och PON.
Journalistens chefredaktör Helena Giertta skriver om beslutet.
UPPDATERING 100603
Peter Wolodarski skriver i Dagens Nyheter om beslutet och uppmanar Yrsa Stenius att avgå.
PON:s beslut känns säkert besvärande för pressombudsmannen Yrsa Stenius som kritiserats från olika håll under våren, bland annat för sitt beslut att föreslå en fällning efter Guillous PO-anmälan.
Nämnden konstaterar i sitt beslut bland annat att det mesta i artiklarna förefaller att ha varit korrekt och att även anmälaren bekräftat detta. Nämnden pekar också på att Jan Guillou fått ordentliga möjligheter att kommentera artiklarna i Expressen.
Så här står det i beslutet:
"Jan Guillou har gjort gällande att han genom publiceringarna, och då främst genom uttrycken ”hemlig sovjetagent” och ”KGB-agent” (rätteligen ”KGB-uppdrag”; nämndens anmärkning) på tidningens löpsedlar och förstasidor, osant utpekats som spion och därmed som skyldig till grov brottslighet.
Såvitt framgår var utgångspunkten för artiklarna Arne Lembergs anmälan till Säpo år 1967. Anmälan hade utmynnat i ett ställningstagande från Säpo av innebörd att det som Lemberg beskrivit knappast kunde anses vara brottsligt. Säpos slutsats återgavs i Expressens publicering.
Jan Guillou fick genom tidningen del av Lembergs uppgifter i Säpo-anmälan och fick bemöta uppgifterna. Enligt tidningen bekräftade han att misstankarna om att han tog uppdrag från den sovjetiska säkerhetstjänsten till stora delar var korrekta. Jan Guillou berättade enligt artiklarna bl.a. om hur det gick till när han lät sig värvas av KGB, om hemliga möten och om att han hade levererat två texter och fått ersättning varefter samvaron övergått i politiska samtal. Jan Guillou uppgav vidare att avsikten från hans sida med kontakterna varit att journalistiskt avslöja hur KGB opererade i Sverige. Som Opinionsnämnden har uppfattat Jan Guillou anser han att hans egna uppgifter i huvudsak redovisades korrekt i tidningen. De omfattande publiceringarna innehöll vidare olika namngivna personers bedömningar av Jan Guillous agerande. Några av personerna antydde att Jan Guillou kunde ha gjort sig skyldig till brott. I vissa av tidningens egna kommentarer ifrågasattes Jan Guillous uppgifter om syftet med KGB-kontakterna. I artiklarna fanns även beskrivningar av personer i Sverige och utlandet som dömts för spioneri.
Enligt Opinionsnämndens mening har de på löpsedlarna och förstasidorna använda uttrycken inte någon helt klar innebörd. Sedda för sig kan de inte sägas ha inneburit att Jan Guillou för läsaren har utpekats som skyldig till brottet spioneri. Frågan är då om löpsedlarna och förstasidorna tillsammans med innehållet i det omfattande artikelmaterialet har inneburit ett sådant utpekande.
Även om Jan Guillou i publiceringarna inte utpekades som spion kan innehållet i löpsedlarna och artiklarna sammantaget möjligen ha lett läsarens tankar till spioneriverksamhet. Av avgörande betydelse för den pressetiska bedömningen av publiceringarna är emellertid enligt Opinionsnämndens mening att artiklarnas innehåll såvitt framkommit var i huvudsak korrekt samt det förhållandet att Jan Guillou fick omfattande utrymme för att komma till tals. Mot denna bakgrund finner nämnden att han inte kan anses ha tillfogats en oacceptabel publicitetsskada.
Det finns alltså inte skäl för pressetiskt klander av tidningen."
Opinionsnämnden delar således inte alls PO Yrsa Stenius syn på saken. Allmänhetens Pressombudsman får naturligtvis inte alltid Opinionsnämnden med sig i sin bedömning, men just i det här fallet är det nog extra olyckligt för Stenius efter all kritik. En fällning hade hade av en del säkert uppfattats som en upprättelse för henne.
Även för Jan Guillou är beslutet ett stort nederlag; så sent som i söndags berättade han i Svenska Dagbladet vad hårt han tagit artiklarna i Expressen.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är däremot glad för att tidningen friades och bloggar i dag om PON:s beslut. Han skriver bland annat att det blev det beslut som han hela tiden trott på. Och dessutom anser han att Yrsa Stenius bör avgå eller avsättas.
Yrsa Stenius har fyllt 65 år, men har alldeles innan kritiken kom mot henne lovat att sitta kvar en bit in på nästa år. Det beslutet har hon rimligen ångrat eftersom vårens debatt verkligen har skadat hennes auktoritet som Allmänhetens Pressombudsman.
Och så går då dessutom Opinionsnämnden henne emot i detta viktiga ärende. Det är ingen djärv gissning att Pressens Samarbetsnämnd måste snabba på med rekryteringen av en ny PO.
Slutligen kan det vara intressant att se vilka som deltog i beslutet. Opinionsnämnden består av två olika grupper som jobbar var för sig, men vid detta sammanträde var alla ledamöterna närvarande och därför är det så många personer inblandade. Ledamöterna är antingen invalda som jurister eller företrädare för Tidningsutgivarna, Journalistförbundet, Publicistklubben och allmänheten.
De som friade Expressen var:
Chefredaktören Ola Sigvardsson, chefredaktör Christina Mörk, terapeut Marianne Beyer, direktör Agneta Dreber, advokat Claes Lundblad, generaldirektör Kerstin Wigzell, direktör Mats Arnhög,justitierådet Ella Nyström, justitierådet Per Virdesten, hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, regeringsrådet Karin Almgren, redaktör Johan Schück, redaktör Lena Hennel, redaktör Anna Bubenko.
Minoriteten som ville fälla Expressen var:
Redaktör Sus Andersson, redaktör Niklas Silow, chefredaktör Lasse Genberg samt teologie doktor Annika Borg.
Här nedan länkar till alla tidigare texter på Utkiksbloggen om pressetiken. I texterna finns ännu fler länkar till andra artiklar i ämnet:
Mattsson om Stenius på Utkiksbloggen
Intet nytt om pressetiken
Yrsa Stenius om jävfrågan
Stenius och Säfström i radiodebatt
Dopping, PO och Samarbetsnämnden
Katrin Säfström om pressetiken
PO/PON-debatten fortsätter
GD och Arbetarbladet trotsar PON
Yrsa Stenius har varit oberäknelig som PO
Mirjamsdotter om Stenius
Wolodarski om Stenius
Yrsa Stenius borde aldrig ha blivit PO
UPPDATERING 100602
Pressombudsmannen Yrsa Stenius är förvånad över beslutet och kritiserar Thomas Mattsson i Medievärlden och i Journalisten.
Chefredaktör Jan Helin, Aftonbladet, kritiserar PON:s beslut
Chefredaktör Thomas Mattsson, Expressen, kritiserar Aftonbladet.
Tidningsutgivarnas vd Anna Serner kommenterar debatten om Guillou och PON.
Journalistens chefredaktör Helena Giertta skriver om beslutet.
UPPDATERING 100603
Peter Wolodarski skriver i Dagens Nyheter om beslutet och uppmanar Yrsa Stenius att avgå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
