Utkik Media rekryterar ny publisher till Corren.

Mitt bolag Utkik Media har fått uppdraget att hitta en ny publisher åt Corren i Linköping. Det är ett intressant uppdrag att anlitas för att hitta Ola Sigvardssons efterträdare till den anrika, utmärkta och kvalitetsfyllda tidningen i Linköping. Ola Sigvardsson har som bekant utsetts till Yrsa Stenius efterträdare som pressombudsman.

Östgöta Correspondenten har en stolt historia sedan starten den 24 september 1838. Tidningen startades av Henrik Bernhard Palmaer som också blev dess förste chefredaktör.

Han fick många namnkunniga efterföljare som till exempel delägaren Carl Fredrik Ridderstad, Ivar Andersson och Eskil Ridderstad. Senare, i vår tid, bland andra Bertil Torekull och Ernst Klein.

Corren utsågs av Medievärlden till Årets dagstidning för tre år sedan och blev dessutom Årets redaktion året dessförinnan. Välförtjänt, jag håller Corren för att vara en av de bästa regiontidningarna Sverige.

2008 blev Norrköpings Tidningar Media AB, NTM, huvudägare till Corren. Koncernen omsätter mer än 1,2 miljarder och äger förutom tidningarna i Norrköping och Linköping också tidningarna på Gotland och i Luleå. Med mera, med mera. Lennart Foss är koncernchef.

Corren är en viktig aktör i det svenska medielandskapet. Corren gör en bra papperstidning och är dessutom skicklig både på webben och med sin tv-produktion.

Jag ser fram emot att få medverka vid rekryteringen av en publisher med meriter, intresse, idéer och kunskaper om medieutvecklingens alla möjligheter.

Och därtill, kvinna eller man, en person som också har intresset och kompetensen att leda och utveckla tidningens affärsverksamhet i alla avseenden.

En publisher!

Bosse Andersson till Smålands-Tidningen

Bosse Andersson presenteras idag som ny redaktionschef och ansvarig utgivare för Smålands-Tidningen i Eksjö. Grattis till både Bosse Andersson och till alla på Smålands-Tidningen som får en chef med en riktigt gedigen bakgrund från redaktionella chefsjobb på bland annat Expressen och Östersunds-Posten. Rekryteringen har varit ett trevligt och intressant uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Bosse Andersson har tidigare varit chefredaktör och ansvarig utgivare för Östersunds-Posten och dessförinnan bland annat editionschef, redaktionschef och webbchef på Expressen.

Han har också frilansat som konsult och även jobbat med olika mediaprojekt åt Kinnevik och Bonniers. Bosse Andersson är 55 år och en riktigt rutinerad journalist och redaktionell chef.

Bosse Andersson kommer till en intressant tidning inom Hallpressen AB. Smålands-Tidningen ger också ut editionerna Vetlanda-Posten och Tranås Tidning. De tre editionerna har totalt en upplaga på 30 700 ex och med en betalningsgrad på hela 96 procent.

Jag har tidigare skrivit om detta rekryteringsuppdrag och om Smålands-Tidningen på Utkiksbloggen. Sedan dess har tidningen också fått en ny vd, Biljana Galthe, som började den 1 augusti.

Genom Utkik Media har jag nu som headhunter jobbat med ett tiotal rekryteringar av olika chefer på medieområdet, senast då det tillsattes nya chefredaktörer på Norrländska Socialdemokraten, Anders Ingvarsson, och på Norran, Anette Novak.

Därutöver jobbar jag i bolaget även som rådgivare och mentor till redaktörer och direktörer. Medieutvecklingen är också ett intressant ämne i verksamheten och inte minst då strategiska frågor både för medieföretag och andra organisationer.

UPPDATERING:

Se även medievarlden.se

Bäst och sämst med Bokmässan

Det bästa med Bokmässan i Göteborg är det fenomenala utbudet, alla seminarieprogram och framträdanden på scener och i utställarnas egna montrar. Kul, nyttigt, lärorikt och stimulerande. Det sämsta med mässan, som formellt heter Bok & Bibliotek, är den stora trängseln med nästan ofattbart mycket folk i samma lokal. Märkligt att Räddningstjänsten Storgöteborg tillåter det. Måtte ingenting hända, vare sig i morgon som är sista dagen i år eller senare.

I torsdags klockan 11.00 gick jag på årets första seminarium för min del, Björn Linell intervjuade psykoanalytikern Clarence Crafoord och förre chefredaktören och SVT-chefen Christina Jutterström om deras respektive liv och memoarer. Massor av folk i en av mässans största lokaler. Och intressant!

Så går det till på ett typiskt seminarium på Bokmässan. Förläggaren själv eller en inhyrd intervjuare, som Gunilla Kindstrand, John Chrispinsson eller Lotta Bromé, samtalar med en eller flera författare om deras aktuella verk, sedan signering av böcker och därpå ofta ett framträdande i förlagets egen monter.

Seminarierna drar otroligt mycket folk trots att biljetterna kostar en hel del. Arrangemangen i förlagens montrar är alltid gratis och inte sällan dyker författare, debattörer och andra aktuella personer också upp i välorganiserade debatter på olika scener i mässhallarna. Gratis...

Själv hann jag i år också med att lyssna på bland annat Brit Stakstons intressanta analys av de sociala mediernas roll i valet, Torbjörn von Krogh och Michael Karlsson om nätjournalistik, Pia Ingström och Ebba Witt-Brattström om sina aktuella böcker om sina mammor mm. Första dagen...

Sedan också bland annat ett så kallat miniseminarium, tjugo minuter, med Olof Kleberg, Anders R Olsson och Nils Funcke om tryck- och yttrandefriheten, ett längre arrangemang med Göran Lambertz intervjuad av Niklas Ekdal om yttrandefriheten, SJF:s ordförande Agneta Lindblom Hulthén och Stampens koncernchef Tomas Brunegård med flera om hur det ser ut i mediernas värld samt otroligt sympatiske och intressante Owe Wikström om sin bok att "Älska livet mer än dess mening". Med mera, med mera.

Men det mesta hinner man tyvärr inte med. Jag hade listat ett tjugotal seminarier och arrangemang jag skulle vilja besöka varje dag under tre dagar, men det var omöjligt att hinna med alla dessa. Missade således Margot Wallström i flera seminarier, Rasmus Fleischer m fl om sociala medier och bibliotek, Petra Jankov Pitcha och Agneta Lindblom Hulthén om framtidens journalistik, Sören Sommelius och Erik Åsard om Obamas utmaningar, Claes Britton om sin mammas död, Lars Gustafsson, Märta Tikkanen, Paul Ronge, Torgny Lindgren och Jan Guillou. Och många andra!

Bäst i år tycker jag nog att seminariet med Ebba Witt-Brattström och Pia Ingström var, skickligt hanterat av Gunilla Kindstrand. Mycket humor, trevligt och informativt.

Brit Stakston är mycket kunnig om ett ämne som få kan, men Owe Wikström är kanske den föreläsare som jag ändå kommer att tänka tillbaka på oftast. Möjligen för att vi också hamnade vid samma bord på en bar kvällen innan, sådant som bara händer på Bokmässan i Göteborg. Eller i Almedalen i Visby.

Almedalen är liksom Bokmässan en suverän mötesplats. Båda arrangemangen är kul och trevliga, men också mycket nyttiga och värdefulla, inte minst för alla som driver en egen verksamhet. Det är viktigt med kontakter. Både Almedalen och Bokmässan skapar möjligheter för nya relationer i affärsverksamheten. Båda arrangemangen har för mig under åren som gått genererat nya kontakter och uppdrag för mitt bolag Utkik Media.

Men Bokmässam måste göra något för att minska riskerna med den otroliga trängseln. I dag (lördag) var det plötsligt en jättekö med folk fram till den mest centrala rulltrappan ner till bottenvåningen. Tänk om det då hade börjat brinna till exempel i en servering. Eller efter ett elektriskt fel. Eller något annat som orsakar panik i en folkmassa.

Senare stannade rulltrappan. Jag förstår att den tröttnade.

Hursomhelst, jag har redan bokat hotell för fyra dagar nästa år också....

UPPDATERING 2010-09-26

Förutom alla seminarier och framträdanden är det alltid roligt och givande att vandra omkring i den jättestora mässlokalen och titta in hos de olika utställarna. Som hos Norstedts eller Piratförlaget i deras enorma montrar, eller i lilla men viktiga montern om den i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawitt Isaak.

Hos den för mig lokalt intressanta montern Region Gävleborg var det roligt eftersom man där kunde skylta om att Sandvikens bibliotek just blivit Årets bibliotek.

Lika trevligt var det, som varje år, att titta in i Stig Dagermansällskapets monter där Göran Bendrik och Bengt Söderhäll pratar med besökarna vid Dagermans fina skrivbord. I år fick Bengt Söderhäll också sälja och signera sin diktsamling "Speglingar i den långa sjön" på mässan.

Den fick sällskap i ryggsäcken av flera böcker från Sim(o), Stiftelsen Institutet för Mediestudier, Christina Jutterströms "Uppfostrad av män", Henrik Berggrens biografi över Olof Palme", "Underbara dagar framför oss", och Hans Månsons "Spelet bakom rubrikerna".

Med flera böcker och skrifter. Även en bok från Kjell & Company, "Hur funkar det", för 20 kronor.

Och under vandringen i trängseln mellan montrarna möter man oupphörligen mer eller mindre kända människor, kolleger och bekanta.

En märklig mötesplats.

Tveksamt med en medieombudsman

Debatten om pressetiken i Sverige kommer säkert att diskuteras allt flitigare under hösten och i vinter fram till i vår då en ny pressombudsman ska tillträda. Både tillämpningen av pressetiken och branschens organisation för den etiska tillsynen har ifrågasatts. En intressant diskussion, men den får för min del vänta till friskare tider. Nästan, lite tycker jag till även idag längre ner i denna text trots sjukdomen...

Jag har publicerat få poster på Utkiksbloggen under de senaste veckorna. Det beror på att jag drabbats av en riktigt otrevlig halsinfektion som nu går in på fjärde veckan. Jag tvingas nu avstå från olika engagemang och det är trist.

Således får även bloggandet gå på lågvarv ett tag, men jag kan inte låta bli att redan här hävda att ett nytt pressetiskt system inte bör utökas till en stor gemensam organisation som synar snart sagt alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler.

Tanken på en sådan gemensam etisk organisation utreds av branschen i Pressens Samarbetsnämnd. Medieforskaren Thorbjörn von Krogh på Sim(o) rör sig också i den riktningen och pekar då och då mot Norge som tagit steget, senast här.

Anders Ahlberg, publisher på Kyrkans Tidning och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU, är inne på samma spår. Ahlberg föreslår dessutom att det pressetiska systemet bör hanteras av ny stiftelse, finansierad av den statliga reklamskatten. Byråkratin växer...

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har också i olika sammanhang uttalat sig för en gemensam medieombudsman, men tycker till skillnad från Ahlberg att finansieringen är en senare fråga.

De flesta som hittills hörts eller synts i debatten verkar gilla en framtida gemensam medieombudsman som ska ta alla former av utgivare i örat. Vilken byråkratisk koloss det kan bli! Och värre ändå - är det verkligen eftersträvansvärt att alla olika medier ska basera sina publicistiska beslut på samma regelbok?

Ska exakt samma etik vara vägledande för stora och små, ska alla göra "rätt" på ett visst sätt trots att de verkar för helt olika ägare och intressen, som statsmakten mycket närstående Sveriges Television och Sveriges Radio, Bonnierägda uppkäftiga Expressen, dalkarlarnas socialdemokratiska Dala-Demokraten, Sydsvenskan på gränsen till kontinenten i Öresundsregionen, och, lite längre norrut på gränsen till Finland privatägda, tvåspråkiga och "oberoende provinsiella" Haparandabladet?

Kanske kommer ett sådant system också att omfatta ett antal mer eller mindre busiga och kritiserade nyhetssajter typ realtid.se och Newsglobe.com/sv. Och bloggare som publicerar både det ena och det andra som får traditionella utgivare att lyfta på ögonbrynen.

Är, etiskt sett, alla dessa aktörer med olika syften och intressen en tillgång eller ett problem? Den etiska diskussionen förs på olika sätt på alla dessa redaktioner. Är det då vettigt att deras utgivare ska bekänna sig till samma etiska kod?

Nej, det tror inte jag. Under det senaste åren har redan vårt befintliga och mer begränsade etiska system krackelerat just för att utgivare på olika håll, begripligt nog, inte har kunnat acceptera att de borde ha fattat samma beslut som alla andra för att blir "godkända". Förhållandena skiftar alltid i alla avseenden.

Med en stor ny organisation runt en medieombudsman kan man fråga sig vart den av alla önskade mångfalden tar vägen. Ofta är det ju faktiskt så att publiceringar, som av en del kritiseras som oetiska, av andra kanske betraktas som ett utslag av mångfald.

Somliga utgivare har alltid publicerat mer än andra och det blir än mer påtagligt i den nya medievärlden. Axel Andén har skrivit klokt i Medievärlden om det kollektiva ansvaret och vad som kanske kan göras. Där finns en hel del att inspireras av i en diskussion om den nya pressetiken.

Jag tror att det bästa är att börja diskutera hur en etik anpassad till den nya medieverkligheten bör se ut och att ett av de viktigaste målen då är att stimulera öppenhet och debatt, offentliga diskussioner där olika etiska ställningstaganden kan vägas mot varandra. Synligt, med medborgarna.

Det är mål och metoder som reellt inte existerar i dagens pressetiska system. Det är ju i analys och samtal etik lever och utvecklas, inte i ett fyrkantigt regelsystem.

När detta är gjort kan det vara dags att diskutera vem som ska vara huvudman. Anders Ahlberg vill lyfta ut pressetiken från TU till en särskild stiftelse. Stiftelser brukar inte sällan skapas då ägandet eller partsförhållandet är känsligt och därför ska maskeras till något klädsamt och politiskt korrekt.

Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR är ett exempel.

Så länge dagspressen med sina olika verksamheter existerar tror jag att det är bättre att utgivarna ensamma och tydligt tar ansvar för pressetiken och dess organisatoriska uppbyggnad. Det är väl dessutom ett lämpligt ämne för konkurrens med andra utmanande medier.

TU står redan för finansieringen och självsaneringen bör i första hand vara en fråga för dem som fattar besluten, det vill säga tidningarnas utgivare. Organisationen finns ju redan i TU:s hus även om den måste ses över då man vet hur den etiska prövningen ska behandlas på ett mer tidsenligt sätt.

Fack- och veckopressens organisation Sveriges Tidskrifter kan ha sin egen etiska organisation, eller om de vill vara med och finansiera verksamheten, ansluta sig.

Självsaneringen bör inte formellt vara en angelägenhet för Journalistförbundet, SJF, som huvudman. Dess medlemmar bär inte ansvaret för publiceringarna. Publicistklubbens, PK:s. medlemmar befinner sig ännu längre bort från ansvaret för publiceringarna. Vad har de då för ansvar att ta för beslutsfattarnas självsanering?

Dessa organisationer har däremot som viktiga intressenter inom branschen och opinionsbildare i den offentliga debatten ett berättigat intresse att nära följa etikens utveckling och ha synpunkter på hur utgivarna sköter sin självsanering. Det kan med fördel kanaliseras genom egna etiska kommittéer eller liknande organ inom SJF och PK som offentligt granskar och diskuterar den publicistiska verksamheten, ofta säkert i en värdefull polemik med utgivarna.

Partsförhållandet finns där och skulle göra mer nytta i en öppen debatt än i den anonyma verksamheten inom Pressens Samarbetsnämnd där TU, SJF, PK och Sveriges Tidskrifter nu som huvudmän delar på ansvaret för den svenska pressetiken, en konstlad lösning som skapat otydlighet om ansvaret för det etiska systemet.

Det blir inte bättre efter en reform med fler företrädare för en rad nya mediegrupperingar runt bordet varifrån den etiska självsaneringen ska styras.

Om detta finns mer att fundera på . Jag ber att få jag återkomma då jag tänkt stora tankar om saken i sjuksängen....

Tidigare texter jag skrivit om pressetiken:

Bra om etiken av Paul Frigyes.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assangegate

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag diskutera pressetik på Sigyn (!?!)

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Efter denna text finns ytterligare en hel rad länkar till fler texter av andra debattörer och av mig om pressetiken.