söndag 22 augusti 2010

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Debatten rullar på om anhållandet av Julian Assagne, skuldfrågan, konspirationer och konsekvenser. Den konstigaste diskussionen handlar om medierna snabbt ska publicera en världsnyhet eller ej. En som förvånansvärt nog svarar nej är medievisionären Joakim Jardenberg på sin blogg. Därför funderar jag nu på journalistikens grunder och hur dessa möjligen bör hanteras i en ny medievärld. Det första jag kommer på är att nyheter ska publiceras.

Det var naturligtvis helt rätt av Expressen att publicera sitt scoop. Tanken svindlar inför alternativen. Tänk om Expressen och andra redaktioner i någon etisk eufori höll tyst om att att Wikileaks grundare var anhållen av en svensk åklagare. Snacka om konspirationsteorier.
Redan här möter vi därför ett av de tyngsta argumenten för publicering, ryktet är alltid värre än sanningen. Nyheter ska publiceras, tidningar är till för att publicera och inte förtiga. Grundläggande, viktigt och fortfarande gällande.

Jag skrev i går på Utkiksbloggen om Julian Assagne. Det är bland annat den texten Joakim Jardenberg tar upp på sin blogg. Han resonerar där också om den historiska utvecklingen, hur tidningar förr i tiden kunde vara först ut med stora nyheter och att deras tävlan länge var ledstjärnan för medierna. Sedan kom etermedier och internet och förändrade tillvaron. Rätt beskrivet.

Nu var Expressen "först" med nyheten om anhållandet, det kunde således ingen annan bli därefter. Det jag kritiserade i går var naturligtvis inte att de övriga medierna inte var "först" utan att SvD, Aftonbladet, DN med flera var så förtvivlat långsamma att informera sina läsare om vad som faktiskt redan var känt, ett myndighetsbeslut i Sverige rörande en av värdens just nu mest kända människor.
Här kan man ana en redaktionell tröghet präglad av traditioner, ett faktum som jag tror kan vara förödande för de traditionella medierna om de - trots utvecklingen - fortfarande framöver vill försöka spela en roll i nyheternas värld.
Jardenberg framställer trögheten som kvalitet, det kunde gärna ha fått gå ännu långsammare, menar han och skriver så här:

När Robert Rosén skriver på Utkiksbloggen att ”Trögheten är journalistikens #assangegate” så trampar han fel. Hen efterlyser följa-john-medier. Robert är en smartskalle men just här är det fel ryggmärgsreflex som talar. När han avslutar med att skriva:

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen.

… är det den gamla journalisten som talar. Tänk om det istället är så att det gick för snabbt?


Nej, för snabbt gick det då inte. Tvärtom. Jag undrar hur många människor som snappade upp nyheten på nätet och sedan sökte mer information hos sina respektive mediesajter som de är vana vid och litar på. Men hos dem var det tyst hela förmiddagen.
Om traditionella medier som SvD, GP, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och alla andra över huvud taget vill spela en roll i en ny medievärld så måste de jobba på ett nytt sätt lämpat för deras förutsättningar och marknader. Lösningen på vägen dit kan inte vara att överge sin publik, att en sådan här gång helt enkelt låtsas som om inget hänt.
Jardenberg tycks efterlysa något som är bättre än vad den realistiska verkligheten kan erbjuda, i detta fall kanske en djupare research gjord av de olika redaktionerna, en sorts kvalitetsfylld "fördjupning".
"Varför då inte göra jobbet ett varv till?" skriver han och menar tydligen att alternativet för till exempel SvD var att tiga om världsnyheten, det vill säga anhållandet, gräva och rota samt möjligen någon vecka senare kunna skriva att åklagaren verkar ha fel. Eller rätt. Eller något annat.
Det är ett helt orealistiskt resonemang. Här var världsnyheten redan ett faktum, en av världens just nu mest uppmärksammade, älskade, hatade och kontroversiella människor har anhållits i sin frånvaro av en svensk åklagare som misstänkt för våldtäkt.
Oavsett var man har sina sympatier eller söker sina motiv så räddar man vare sig Wikileaks, Assagne eller de traditionella och etiskt inriktade medierna genom att hålla tyst om sådana nyheter och säga att vi nog vill kolla saken lite till först.

Jag är sannerligen inte den som är övertygad om att framtidens nyhetsförmedling kräver vare sig traditionella journalister eller medier av dagens snitt eller den som förespråkar en "följa-john-journalistik." Alls icke, men jag förespråkar inte heller nonchalans mot uppdraget och de läsare som faktiskt fortfarande finns.
Expressen hade publicerat sitt scoop, nyheten var ett faktum och de övriga redaktionerna borde snabbt ha informerat sina läsare om det som var känt och om att man jagade mer information. Och om vad som sedan följer. Vad trodde man sig kunna finna under de timmar man avvaktade? Sanningen?

Bortsett från den akuta debatten om journalistikens former just nu måste de klassiska mediehusen även mer långsiktigt börja närma sig de riktigt svåra frågorna; kan de djupt förankrade svenska pressetiska principerna hävdas i en ny och allt mer internationaliserad medievärld? Kan det ifrågasatta tröga svenska pressetiska systemet överleva i denna utveckling eller bör det organiseras på något annat sätt?
Blir etiken bättre om vi får en ny stor byråkrati som ska kolla att både privat- och organisationsägda tidningar, privat- och statligt närstående radio, tv och kanske till och med bloggare etiskt sett "gör rätt". Sådana tankar diskuteras av tidningsutgivare och fack.

Ska alla ha samma etik? Jag bävar.

Frågorna om policy och etik trycker på och kräver nya grepp. Det märktes i går då utgivare på flera större redaktioner kände sig pliktade att i krönikor motivera varför de hade bestämt sig för att publicera en världsnyhet.






Inga kommentarer: