onsdag 31 december 2014

Om det politiska hotet mot parlamentarismen. Och om publicisten Per Hildings död

Jag har aldrig engagerat mig i partipolitik och ingen vet hur jag röstat trots mina runt 17 år som chefredaktör för en liberal tidning, Gefle Dagblad.  Jag har oftast röstat just liberalt, men har också ibland av skilda skäl röstat annorlunda. Efter de sex partiernas ”decemberöverenskommelse” vet jag inte ens om jag röstar alls när det blir dags. Överenskommelsen rundar riksdagsordningen och heliga demokratiska och parlamentariska principer. Illa, illa! 
Jag har sällan skrivit politik trots ett liv som tidningsman i olika roller. Visst skrev jag ledare till och från som chefredaktör för Gefle Dagblad, men de handlade då oftast om sakfrågor rörande tryck- och yttrandefriheten och andra resonemang runt vår  demokrati samt allehanda publicistiska frågor, t ex om pressetiken och kritiken mot presstödet, ett favoritämne!
Vad det gällde opinionsbildningen rörande partipolitiken hade jag stort förtroende för tidningens politiska skribenter under olika längre och kortare perioder, som till exempel Tord Bergkvist, Pälla Elfström, Hans Lindblad, Kurt Wejbro, Christian Dahlgren, Fredrik Malm, Martin Liby Alonso, Carl Lagerqvist och andra kunniga liberala fanbärare under alla dessa år.
En av de allra viktigaste var naturligtvis Per Hilding, min företrädare som chefredaktör och ansvarig utgivare för Gefle Dagblad.  Han fortsatte även att skriva efter sin pensionering, alltid klokt, balanserat, insiktsfullt och med stor respekt för vikten av en fungerande demokrati och parlamentarismen.  Några dagar före jul gick denne  respekterade publicist bort vid 91 års ålder.
Per var med sin starka övertygelse som publicist alltid positiv för en öppen debatt, insyn och ärlighet. Efter de sex partiernas "decemberöverenskommelse" i slutna rum har jag i tankarna efter Per Hildings bortgång naturligtvis också funderat över vad han skulle ha sagt om denna politiska uppgörelse om vi, som förr, hade fått sitta på hans chefsredaktörsrum på Gefle Dagblad och snackat om nyheten. Jag anar vilken inställning vi nog skulle ha kommit fram till... 
Gefle Dagblad ingår idag i koncernen MittMedia, ägd av Nya Stiftelsen Gefle Dagblad med stark liberal förankring.  I tidningens korridorer har man alltid känt vibbarna av liberalismens historia i form av både namnkunniga ägarföreträdare, skribenter och skilda händelser, inte minst då tidningen och dess moderbolag kommit att spela en allt viktigare roll i branschens utveckling. 
MittMedia, som växt fram ur Gefle Dagblads Förvaltnings AB, äger nu alla dagstidningar från Falun och Gävle upp till Östersund och Örnsköldsvik, även tidningar med annan politisk kulör. Nog så intressant i en stiftelse inriktad på utgivandet av liberala tidningar… MittMedias styrelseordförande är förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som därmed är en betydande mediemakthavare i en koncern som av allt att döma har stora ambitioner att bli ännu större genom olika samgåenden.  
Och just Lars Leijonborg ska enligt Expressen ha varit den som före jul tussade ihop regeringspartierna och Alliansen för att få igång samtal mellan dem, samtal  som senare utmynnat  i denna uppgörelse.  Han ska enligt Expressen ha ringt till Magdalena Andersson (s) och sagt att ”det nog är läge för socialdemokraterna att kontakta Alliansen, ni kan nog komma överens”.
Vad sedan Lars Leijonborg tycker om överenskommelsen som den senare blev vet bara han själv. Uppgörelsen från i lördags har redan under de första dagarna fått sällan skådad skarp kritik, inte minst av tidigare statsråd och partiledare för Alliansen, men också från tidigare språkrör inom Miljöpartiet. Och en rad andra debattörer, se ett urval i länksamlingen nedan. 
För mig framstår överenskommelsen som stötande och tämligen obegriplig.  Hur är det möjligt att de sex partierna har kunnat anta denna odemokratiska och principiellt tveksamma överenskommelse utan att någon enda företrädare runt förhandlingsbordet sagt att ”hörni, så här kan vi ju inte göra, vi måste väl ändå tänka lite på riksdagsordningen och parlamentarismen?”
Skälet är väl att det alltid är tungt för den kloke och omdömesgille att säga stopp och belägg när en dum idé växer sig stark i en föreningsstyrelse, på en kreativ redaktion eller i ett parti. Det är lättare att bara glida med.   
Ansvaret vilar lika tungt på Alliansen som på regeringspartierna även om dessa tydligen sa nej först, men sedan föll till föga för Alliansens förslag som dess företrädare själva är stolta över att ha torgfört redan före valet i höstas. Och av andra, t ex blivande partisekreteraren Tomas Tobé,  framställs avtalet som ett för Sverige bättre alternativ än traditionella parlamentariska lösningar genom uppgörelser i politiska sakfrågor för att bygga majoriteter och hantera det parlamentariska läget.  En suspekt uppgörelse för att säkra minoriteters makt över majoriteter beskrivs således som bättre för Sverige…   
Både vänsterblocket och Alliansen tror att de tjänar mest på denna märkliga uppgörelse och då endast vad det gäller det egna blockets maktposition, nu eller senare. Det är maktfrågan som är motivet, inte nationens bästa. Makten korrumperar!
De borgerliga partiernas företrädare lider efter ett antal år i maktens korridorer av svår abstinens och trånar efter ett återtåg, så starkt att de billigt säljer ut sin oppositionsroll i tron att de bäddar för ett tryggt maktskifte 2018. Eller tidigare, vilket sannolikt är förhoppningen. Och vänsterblockets företrädare är lika övertygande om att de med detta tveksamma avtal säkrar sin egen maktposition, nyttan för nationen är nog inte närvarande i Romsons och Löfvens bedömningar. Makten korrumperar!   
Och i kulissen sitter sverigedemokrater och vänsterpartister på skilda håll och njuter av scenförändringen i svensk politik som ger dem helt nya möjligheter inför framtiden. Jag bävar inför vad som komma kan i en framtid. Ingen av de skyldiga bakom decemberuppgörelsen kan ha en aning om vad som faktiskt kan hända i politiken, men nu har de visat vägen för dem som i ett annat maktläge också kan komma att gilla snabba odemokratiska kursändringar.
Nedan finns ett antal länkar som på skilda sätt resonerar kring denna tämligen ofattbara politiska händelse för den som fortfarande tror på demokrati och parlamentarismen. Några intressanta favoriter bland dessa analyser är nog främst texten av Niklas Lundblad, fil dr, men också de av Carl Bildt, m, Peter Eriksson, mp,  Magnus Kolsjö, kd, och Lotta Gröning, krönikör. Med flera.
Nu lägger vi 2014 bakom oss med denna märkliga politiska uppgörelse i Sverige och ingen vet vad som händer politiskt 2015, men det blir nog ett intressant år. En sak är i alla fall säker, vad som händer under åreen 2015 - 2018  vet varken Fridolin, mp,  Löfven, s. eller Romson, mp. Inte heller Björklund, fp, Hägglund, kd, Kindberg Batra, m, eller Lööf, c. Men jag tror tyvärr att de kommer att bli förvånade över vad deras överenskommelse leder till..

Oavsett hur det går med politiken tillönskar jag alla en fin avslutning på 2014 och ett riktigt Gott Nytt År 2015!
Korrigerad 1412231 kl 14.18, kl 15.03

Ett urval av relevanta länkar: 
Besvärligheten ger grundlagen dess värde - understreckare av Niklas Lundblad, svd.se 141229

Alliansen har villkorslöst gett upp sitt eget inflytande - artikel av Mikael Odenberg( m), dn.se 141229

Leijonborg öppnade dörren för uppgörelse - nyhetsartikel i Expressen 141229

Något är fel i svensk politik - Peter Eriksson debattartikel di.se 141229

"Löfven har ett högt tonläge" - Anna Kinberg Batra i nyhetsartikel dn.se 141229

Decemberöverenskommelsen är en Berlinmur - Johan Ronnestam bloggar 141229

Också om decemberöverenskommelsen - Carl Bildt bloggar 141229

Ledare: Ett själviskt beslut - ledare av PM Nilsson di.se 141229

Decemberöverenskommelsen, pyttsan - Bloggkrönika av Lotta Gröning, Expressen 20141228

Decemberöverenskommelsen botar symtomen, men inte sjukdomen - Stefan Olsson bloggar 141228

Löfven: Alliansen ville ta över makten - nyhetsartikel dn.se 141229

Demokratiskt problematisk överenskommelse - ledare av Tove Lifvendahl svd.se 141227

Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det - Gunnar Hökmark (m) bloggar 141227

Det kändes som en oblodig statskupp - Magnus Kolsjö (kd) bloggar 1412 27

Vår statsminister är glad - och  SD fortsätter växa - Peter Kadhammar krönika i Aftonbladet141227

En halvmesyr som räddningsaktion - ledare av Ola Nordebo vk.se 141227

En oblodig statskupp - bloggtext av Magnus Kolsjö (kd) 141227

Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det - blogg av Gunnar Hökmark (m) 141227








söndag 16 november 2014

Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för extraknäck...

Idag söndag har Expressen fyllt 70 år. Expressen är ett av Sveriges mest framgångsrika medieföretag, länge i en egen division, senare i hård konkurrens med Aftonbladet och nya medieaktörer. Tidningen är älskad och hatad beroende på vem man talar med. Själv har jag på Gefle Dagblad, GD, under många år ilsket konkurrerat med Expressen, men också långt dessförinnan flitigt extraknäckt för tidningen, bland annat som vikarierande riksredaktör i Gävle. Fan vet vad som var roligast…
Expressen kan se tillbaka på en stolt historia och det gör man med all rätt kring detta jubileum. Chefredaktören Thomas Mattsson skriver om 70-åringen här och här i intressanta texter. Annars är jag övertygad om att mediehusets ledning och medarbetare hellre blickar framåt.
På Expressen finns en stark beslutsamhet och drivkraft som borgar för nya framgångar, inte minst i de digitala kanalerna. Den digitala omställningen och andra nya utmaningar är en svår resa för alla medieföretag. Även under jubileumsåret har Expressen tvingats meddela att det blir nedskärningar och dessutom slutade vd Bengt Ottosson under uppseendeväckande former.
Omorganisationer och sparpaket motiveras ofta med att resurserna behövs för satsningar, oftast digitala. Så även på Expressen och det är ingen tillfällighet att tidningen haft uppmärksammade framgångar med sina direktsända tv-projekt. Plötsligt är Expressen, liksom Aftonbladet, ett skickligt tv-bolag! Public service har kommit på efterkälken gång på gång vad det gäller direktsändningar då det dragit ihop sig, som på Krim. Reportern Niklas Svensson är numera en av landets mest kända tv-profiler, utan att jobba på SVT.  
När Expressen föddes var också nytänkandet och teknik viktiga faktorer för framgångar. Tidningen blev berömd för sin avancerade distribution i hela Sverige; Expressen satsade på flygtransporter för att få ut tidningarna över hela landet. 
Just tidningens satsning på att vara en synlig rikstidning var ett påtagligt kännetecken, länge också manifesterat av Expressens redaktioner över hela landet. Riksredaktörerna hade en stark ställning på reaktionen och jag tackade själv ja en gång till ett erbjudande om det jobbet i Gävle. Det skedde under en märklig anställningsintervju på anrika Grand Central Hotel, CH, i Gävle.
Där bjöd Expressens legendariske redaktionschef Sigge Ågren på lunch tillsammans med avgående riksredaktören i Gävle, Olle Blid, som skulle börja jobba på huvudredaktionen i Stockholm. Det här var nog i slutet av 60-talet, kanske i början av 70-talet, och då var jag polisreporter på GD. 
Sigge Ågren åt och pratade och pratade och jag, kanske runt 25 år gammal, undrade när han, möjligen skulle ställa någon fråga rörande jobbet. Det kom en enda sådan från honom.
- Vet du vad en stingpinne är för något?
- Javisst, sa jag, är det inte en sådan där grej man sätter på cykeln med en lite flagga på?
- Bra, sådant måste man kunna, du är anställd!
Stingpinnen var en viktig symbolisk pryl för tidningen med sting och den gjordes känd av Expressens reporter Gösta Ollén. Begreppet ”tidningen med sting” är sedan lång tid och för evigt förknippat med Expressen, inte minst genom den glada getingen.  
Det hade onekligen varit kul och spännande att bli riksredaktör för Expressen, men dels fick jag ett bra bud av redaktionschefen Tord Bergkvist för att stanna på GD, dels började jag tveka om jag verkligen var rätt person för jobbet. Detta sedan jag förstått att det handlade väldigt mycket om sportbevakning och det var inte min bästa gren, tyckte jag. Jag backade ur.
Ny riksredaktör i Gävle blev i stället senare Ove Toresson, redaktionssekreterare på GD och därmed en av mina chefer. Han blev kvar på Expressen i många år och under flera av dessa vikarierade jag för honom under hans semester och i andra sammanhang.
Det var ett bra extraknäck för en ung reporter och dessutom godkänt av mina dåvarande chefer; man betraktade då ännu inte Expressen eller Aftonbladet som konkurrenter till en lokaltidning.  Både GD och många andra tidningar ute i landet lät sina medarbetare jobba åt tidningarna i Stockholm och inte minst sälja texter och bilder till dessa. Det sågs snarare som en merit för medarbetaren och som hedersamt för tidningen trots att till exempel kvällstidningarna var sparsamma med cred till lokaltidningarna. Men det var ett normalt förhållande.
Även på den tiden kunde dock försäljningar till tidningarna orsaka förvecklingar på tidningarna ute i landet om det gick lite för fort. Som färsk reporter drabbades jag själv av detta då ett scoop gick mig och GD ur händerna på grund av ett felbeslut av nattchefen på tidningen. Expressen passade skickligt på och fick några bra sidor exklusiva bilder.
Det handlade om fotografen Olle Mattssons och min bevakning då fartyget Wästanvåg sjönk. Om detta har fotografen Lasse Halvarsson skrivit i GD. Nattchefen var nära att få sparken av dåvarande chefredaktören Erik Brandt.   
Än värre och bråkigare blev det långt senare då ”kvällstidningarna,” som de än idag märkligt nog ofta kallas, började säljas redan under morgonen och skuffade undan lokaltidningarnas löpsedlar. Dessutom satsades det stort på lokala löp, precis som idag. Stockholms tabloider pockade starkt på uppmärksamhet även lokalt som i Gävle vid stora nyhetshändelser, i regel genom att frikostigt köpa in alla bilder och texter från lokaltidningarnas medarbetare.
Genom ett enda samtal kunde till exempel Expressen köpa in material som kanske ett tiotal medarbetare i Gävle jobbat fram om en flygolycka eller en sjöolycka, publicera det över flera uppslag, kanske med grafik vi inte hade resurser för, och därmed konkurrera med oss på GD med något vi själva producerat!
Detta system blev ett växande problem. För en tidning som GD var det naturligtvis viktigt att all uppmärksamhet riktades mot vår egen produkt. Både Expressen och Aftonbladet byggde i princip hela sin bevakning sådana gånger på materialet från lokaltidningar och till sist fick vi nog på Gefle Dagblad och stoppade all försäljning. Det beslutet var mycket kontroversiellt.
GD sålde främst till Expressen, men ibland även till Aftonbladet. Efter katastrofen i Tjernobyl skickade vi ner en grupp medarbetare till området, däribland reportern Lisa Lofors och fotografen Leif Jäderberg. De tog fram ett fantastiskt material och jag blev uppringd mitt i natten av Aftonbladet som vädjade om att få köpa allt trots vårt säljstopp.
Den som ringde var Thorbjörn Larsson, senare Aftonbladets chefredaktör, som menade att GD borde släppa allt av tryckfrihetsprincipiella skäl eftersom Aftonbladets medarbetare inte släppts in i området…  Han fick ett bestämt nej. Senare lärde jag känna Thorbjörn Larsson genom styrelsearbetet i Tidningsutgivarna, TU, och fick också stor respekt för denne tidningsmakare.     
Försäljningsstoppet ledde till en rad spännande, dråpliga och oförutsedda händelser då framför allt Expressen försökte komma åt vårt nyhetsmaterial och ibland fanns det skäl till upprörda samtal då de hade gått för långt, som vid ett uppmärksammat mordfall i Gävle då flera sidor bilder från GD hamnade i Expressen efter fräcka åtgärder från Expressens utsända.
Då drog vi slutgiltigt ner rullgardinen för alla former av diskussioner rörande eventuella samarbeten, men Expressen gav naturligtvis inte upp. En gång överrumplades jag av deras medarbetare då jag föreläste på en konferens på Grand Hotel i Saltsjöbaden.
De ”kidnappade” mig till ett hotellrum där vi förhandlade halva natten om deras förslag om ett permanent samarbete. Det var dåvarande bildchefen Lars Fahlén och nestorn Stig Hoffman. Dennes roll just då kommer jag inte ihåg, men han har gjort allt på Expressen. Hursomhelst, de båda bjöd på bra mat och dryck och väldigt intressanta diskussioner. Vi hade nog rätt trevligt, trots allt.  
Det hade kanske varit möjligt att komma fram till en överenskommelse om det handlat om ett bra samarbete för båda medieföretagen, men problemet både då och i liknande diskussioner senare var att det egentligen bara var kvällstidningarna som tjänade på saken. Vi erbjöds i princip att bli ett ”farmarelag” till Expressen.   
Expressen skulle få rätt att utnyttja vårt material och våra medarbetare medan Gefle Dagblad skulle få tillgång till skrivbord och mörkrum i Stockholm. Vi skulle också ekonomiskt förmånligt få ta över ett par medarbetare som kunde vara intresserade av detta, ett förslag som snabbt visade sig vara klart mer intressant för dessa och framförallt för Expressen snarare än för GD.
Det blev inget samarbete och Fahlén och Hoffman lommade iväg. Sedan återkom Expressen i ytterligare något liknande sammanhang, men inte heller då kom vi fram till någon modell som skulle vara lika mycket värd för oss på GD som för Expressen. Ungefär samtidigt lärde jag också känna chefredaktören Bo Strömstedt genom de uppdrag vi båda hade för TU. Han berörde aldrig med ett enda ord GD:s försäljningsstopp eller avvisande hållning och vi arbetade bra ihop, bland annat i en arbetsgrupp om förändringar rörande pressetiken.
Det var då det, en helt annan tid och verklighet än idag. Numera är förutsättningarna större för olika samverkansprojekt, både mellan koncernerna ute i landet och mellan dessa och de stora medieföretagen i Stockholm. Det finns det redan exempel på och som mediebranschen utvecklats  är det också nödvändigt i ökande utsträckning.
Än idag är Expressen, 70, ett extremt viktigt publicistiskt företag. Det är oneklig lätt för dess kritiker att peka på ett ibland populistiskt, lekfullt, banalt eller tillspetsat innehåll. Sådant hör till i ett mediehus som måste locka miljoner läsare och tittare, men Expressen bör snarare bedömas och värderas för sin journalistiska styrka och tunga satsningar både inom opinionsbildningen, kulturjournalistiken, sporten, inrikes och utrikes då det verkligen bränner till.
Grattis Expressen!

Fler relevanta länkar:
70 år med Expressen - chefredaktör Thomas Mattsson skriver om tidningens historia och jubileum.
Mediespaningar om Expressen - Thomas Mattsson berättar mer om Expressens historia.
Grattis Expressen, 70 år! - Expressens kulturchef Karin Olsson om jubilaren och medieutvecklingen.
Läs den allra första Expressen här - Tidningens premiärnummer den 16 november 1944
Vilken löpsedel tror du sålde allra bäst - Testa dina kunskaper på tio bästsäljande löp.
Thomas Mattsson: "Roa, oroa och förarga" - Thomas Mattsson i tv-intervju.
Expressen genom åren - ett bildspel om Expressens historia.

Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 141117 kl 01.32, kl 01.51, 02.18 samt 17.54




tisdag 11 november 2014

Nya redaktörer på UNT och Corren samt en jubilerande koncernchef

Charlotta Friborg blir ny publisher på Upsala Nya Tidning, UNT, och Anna Lindberg efterträder henne på Corren. En sammantaget klok och bra lösning av ägarna till mediehusen i Uppsala och Linköping.  Koncernchefen Lennart Foss på NTM, Norrköpings Tidningars Media AB, har all anledning att vara nöjd med dessa interna utnämningar sedan det blev klart att Hanna Stjärne ska lämna UNT för att bli vd för Sveriges Television.  
Charlotta Friborg, 50 , kommer att bli en utmärkt ledare för UNT med sin professionalitet och integritet. Hon har varit på Corren under snart fyra år och där uppmärksammats för sina insatser, inte minst vad det gäller tidningens kamp tillsammans med koncernkollegan Norrköpings Tidningar mot gängkriminalitet och hot mot journalister. Det handlar om beslut och åtgärder som kräver oerhört mycket civilkurage och integritet av en publicist och ansvarig utgivare.
Därvidlag har Charlotta Friborg visat vägen för andra publicistiskt ansvariga och hennes insatser har också med rätta uppmärksammats både inom och utanför branschen. Det är definitivt svårare och farligare för en ansvarig utgivare på det lokala eller regionala planet att fatta tuffa publiceringsbeslut då man befinner sig så nära dem man utmanar jämfört med situationen för riksmedierna, men även dess utgivare och medarbetare utsätts numera för hot och övergrepp.  
Detta är ett faktum som uppmärksammats av både branschorganisationerna och säkerhetspolisen. Charlotta Friborg har även genom sina uppdrag för organisationerna Utgivarna och Tidningsutgivarna, TU, verkat för åtgärder mot hot och angrepp mot medieföretag och journalister. Hon är för övrigt ordförande i TU tills i vår sedan Expressens förre vd Bengt Ottosson avgått.  
Charlotta Friborgs tuffhet och framgångar har inte förvånat mig eftersom jag som headhunter var anlitad av NTM inför rekryteringen av efterträdare till Correns förre chefredaktör Ola Sigvardsson då denne utsetts till ny pressombudsman.  Under den processen fick jag mycket stor respekt för Charlotta Friborg, som jag inte kände tidigare; hon framstod snabbt som ett starkt alternativ för uppgiften med sina meriter, bland annat som chef för dn.se.  
Och så tyckte även uppdragsgivaren NTM och dess vd Lennart Foss.  Charlotta Friborg tog över Corren och nu vandrar hon vidare till Upsala Nya Tidning som chefredaktör och vd. Där blir hon chef för ett mediehus som uppmärksammats och vunnit flera branschpriser under Hanna Stjärnes tid som ansvarig för verksamheten.
UNT har en tung publicistisk bakgrund som idag förvaltas av majoritetsägaren NTM tillsammans med Axel Johansson UNT förvaltningsbolag AB där arvet efter legendariske Axel Johansson vårdas genom olika stiftelser. Chefredaktören och ägaren Axel Johansson, av andra ofta kallad ”Koftan” vilket han inte alls gillade själv, var under sin tid en av landets mest kända publicister.
Och den stolen tar nu Charlotta Friborg över efter Hanna Stjärne, två starka kvinnor som det skulle ha varit intressant att få höra Axel Johanssons kommentera. Han var nämligen ingen entusiast till vare sig kvinnliga journalister, fotografer eller Finland, vilket bland annat satt sina avtryck i reglerna för de stipendier som fortfarande delas ut av Publicistklubben med pengar från hans donationer. Jag fick i ungdomen ett av hans stipendier för en studieresa till England...
Johansson verkade under en helt annan tid och jag vågar hoppas och tro att han kanske skulle ha sett annorlunda på situationen idag. Inte minst kanske om han hade informerats om Friborgs kamp mot mörka krafter och därtill sett tv-intervjun med Charlotta Friborg här av Corren och även här av UNT.
Corren är också ett anrikt mediehus, minst sagt. Och där utsågs idag Anna Lindberg, 41 år, till Friborgs efterträdare. Anna Lindberg, som jag inte känner men däremot känner väl till, har jobbat med det mesta inom NTM, bland annat som utvecklingsansvarig och chef för den uppmärksammade tv-produktionen inom koncernen, en föregångare på det området bland Sveriges tidningshus.
Jag vet att Anna Lindberg känner mycket väl till Corren, men även andra NTM-tidningar genom koncernsamarbetet.   Det är en tuff utmaning att komma efter Charlotta Friborg, men jag tror att det är rätt val att anförtro henne uppgiften. Anna Lindberg verkar vara en klok och säker medieledare vilket också framgår väl i Correns egen tv-intervju med sin blivande chef. Det blir intressant att följa henne i sin nya roll.
Det tycker säkert också koncernchefen Lennart Foss, 59, en skicklig och färgstark medieledare som efter dessa utnämningar av nya chefredaktörer på två av koncernens tidningar lugnt kan förbereda sig för sin egen 60-årsdag den 12 november. Han kan också se tillbaka på en spikrak karriär som medieledare med ett förflutet i framträdande roller på bl a Expressen och Vestmanlands Läns Tidning,VLT, där han avgick som vd sedan han som en av de första medieprofilerna i branschen kritiserat Stampen i samband med dess övertagande av VLT.
Långt senare har Stampen drabbats av både  mer kritik från många håll, men Foss var nog först att ifrågasätta Stampen och numera befinner sig detta västsvenska imperium i en kris där bolaget är på väg att förlora sitt dotterbolag Promedia där till exempel just VLT finns.
Foss har en lång rad förtroendeuppdrag på meritlistan och är sedan 2008 koncernchef för NTM som bildades i samband med att Norrköpings Tidningar tog över Östgöta Correspondenten. Han har också haft framträdande uppdrag utanför branschen, bland annat som statens förhandlare rörande finansieringen av filmbranschen och som ordförande i Post- och Telestyrelsen.  Men om jag känner Lennart Foss rätt så tittar han knappast bakåt på allt som är gjort, utan snarare framåt på det som ska göras.
Han är en offensiv nyckelspelare i utvecklingen av koncernen NTM som omsätter runt 1,8 miljarder kronor och äger en rad olika medieorienterade bolag, däribland Norrköpings Tidningar, Folkbladet i Norrköping, Corren i Linköping, UNT i Uppsala, tidningarna på Gotland, Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten och Västerviks-Tidningen, en av de koncerntidningar som idag publicerade en intervju med sin jubilerande chef.
Ett stort grattis till både Lennart Foss, Charlotta Friborg och Anna Lindberg liksom personalen på UNT och Corren.     


lördag 8 november 2014

Poddar och priser och risker och möjligheter för MittMedia

Nu har den nya podden #GullbergNordström med chefredaktörerna för Arbetarbladet och Gefle Dagblad haft premiär. Samtidigt publicerades andra avsnittet av podden Lokalen med utgivarna för Dala-Demokraten och Dalarnas Tidningar. Ett samtalsämne i båda poddarna var nomineringen av MittMedias satsning #kandulova till Stora Journalistpriset. Rättvist och kul för en koncern som satsar, men som också nyligen tvingats lägga fram ett nytt sparpaket.
MittMedia är en av de mest uppmärksammade mediekoncernerna idag i Sverige.  Mest kanske för sin tydliga inriktning på en digital omställning, gillad av många branschkolleger, kritiserad av andra. De senare tycker inte sällan att papperstidningarna prioriteras ner för fort eftersom de fortfarande betyder mycket för läsarna och fortfarande levererar mer pengar än andra kanaler.  
Hursomhelst med den saken, därutöver har MittMedia i år utsetts till årets bästa innovativa medieföretag i Europa för sin satsning på Framtidsverkstaden och Lärmilen. Koncernchefen Thomas Peterssohn skrev i ett pressmeddelande att "Framtidsverkstaden och Lärmilen är en unik kombination av affärsutveckling, utveckling av ny företagskultur och personlig kompetensutveckling."  Priset delades ut av den internationella medieorganisationen INMA som också senare delade ut ett pris till det mest innovativa företaget i världen, men där slogs nominerade finalisten MittMedia av Fairfax Media i Australien.  
Och nu är således koncernens projekt #kandulova  från valrörelsen nominerat som årets förnyare till Stora Journalistpriset med motiveringen att MittMedia "gav läsare i 52 kommuner ett enkelt verktyg att sätta dagordningen för den lokala journalistiken och ställa politikerna mot väggen" De andra nominerade förnyarna är Jack Werner, Åsa Larsson och Linnéa Jonjons smått geniala ”Viralgranskaren” i Metro och Sîlan Diljen för Sveriges Radios #min flykt, P3 Dokumentär.
På plats vid nomineringen i veckan i Bonniers villa Nedre Manilla i Stockholm fanns projektledaren Carl-Johan Bergman, chefredaktör för Dalarnas Tidningar, tillsammans med sina kolleger Anders Härén, digital utvecklingschef och Hans Lindeberg, chefredaktör för Östersunds-Posten. De tre har lett projektet som sedan genomförts i MittMedias alla tidningar.
Detta är ett bra exempel på vad en mediekoncerns samordning kan ge styrka och berika journalistiken, ett intressant faktum med tanke på det tidigare motståndet mot sammanslagningar och koncernbildningar, ett motstånd både bland  journalister, tidningsledare och politiker. För runt tio år sedan och bakåt var det i princip omöjligt att diskutera sammanslagningar och samarbeten, både inom mediebranschen och framförallt med politikerna.
Den redan då och inte minst nu helt föråldrade presspolitiken var och är fortfarande helt inriktad på att motverka samarbeten och sammanslagningar inom de traditionella medierna trots att det länge varit uppenbart att dessa skulle få, och nu också har, stora problem. Förre kulturministern Marita Ulvskog, (s) tidigare även chefredaktör på Dala-Demokraten, kom under många år att närmast symbolisera motståndet mot alla förändringar av presspolitiken och idag ser vi resultatet.
Under hennes statsrådstid fanns det väl närmare 15 ”äkta” konkurrensorter där självständiga socialdemokratiska tidningar konkurrerade med borgerliga tidningar, en ordning som Marita Ulvskog som kulturminister ville bevara. Idag finns det en enda sådan konkurrensort kvar, nämligen Karlstad där Värmlands Folkblad konkurrerar med Nya Wermlands-Tidningen.  I Gävle, Falun och på alla andra orter ägs s-tidningarna av sina borgerliga konkurrenter. Jag undrar hur Marita Ulvskog numera ser på detta faktum …
Alliansens kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth (m) kom inte heller loss med några åtgärder rörande presspolitiken och den av henne tillsatta presstödskommittén sågades rejält av snart sagt alla debattörer i skilda läger för sin bristande framsynthet och särskilt dess inkompetens vad det gällde bedömningen av den digitala utvecklingen. Det gick t o m så långt att utredningens egen ordförande, förre justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, reserverade sig mot sin egen utrednings majoritetsförslag!
Den nya regeringens kulturminister Alice Bah Kuhncke har hittills inte heller lyckats signalera att hon vill eller kan infria förväntningar om att det nu med en ny regering kanske börjar hända något. Tvärtom har hon fått skarp kritik för bristen på viljeyttringar, ambitioner och visioner om vad hon vill med både kulturpolitiken och presspolitiken.
Kulturministerns debattartikel i Dagens Nyheter i veckan var kanske tänkt att bemöta kritiken, men i stället sablades den ner av auktoriteter som totalt innehållslös, till exempel av kulturchefen Björn Wiman i Dagens Nyheter som publicerade hennes text. Han konstaterade i sin kritiska text att innehållet ”stundtals balanserade på pekoralets brant.”   
Ingen presspolitik värd namnet under alla dessa år med så många olika regeringar man kan minnas, således. Och detta om en mogen bransch där många av dess ledande företrädare länge varit motsträviga då ökad effektivitet och strukturförändringar föreslagits. Nu har dessa ändå skett på många håll då verkligheten tvingat fram utveckling och kloka förnyare bland ägare och chefer vunnit terräng.
I det sammanhanget är de nya poddarna med redaktörer och  ansvariga utgivare intressanta utropstecken, tydliga signaler om en ny mediekultur. Pionjärer var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och hans kollega och konkurrent på Aftonbladet, Jan Helin. Den senare var initiativtagare och deras första podd Mattsson Helin podcast publicerades den 19 april 2013. Då och sedan resonerar de om alla tänkbara mediefrågor i sin podcast som publiceras på söndagarna. Den 2 november sändes deras podd nr 81 och de lär varje vecka ha runt 30.000 lyssnare!
För någon månad sedan berättade Gefle Dagblads då nyutnämnda chefredaktör Anna Gullberg i en intervju i Medievärlden att hon bjudit in Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström till en lokal podcast tillsammans med henne. Den invitationen bloggade jag om här.  Nu har den podden haft premiär under gårdagen, men deras kolleger i Dalarna hann först i koncernen med sin podcast kallad Lokalen som hade premiär förra veckan. Under fredagen sändes andra avsnittet.
Dessa samarbeten mellan chefredaktörer för konkurrerande tidningar visar hur dramatiskt medielandskapet har förändrats och att det aldrig kan bli som förr även om nostalgiker här och där drömmer om detta. Redaktörerna i Gävle och Dalarna basar för tidningar som alla ingår i MittMedia, men de säger sig fortfarande, om än inte alltför övertygande, vilja konkurrera om nyhetsjournalistiken.
Ändå gör de forna konkurrenterna allt oftare gemensam sak i allt större utsträckning även inom nyhetsjournalistiken. Senast med gemensamma valvakor och redan sedan drygt tio år med en gemensam sportredaktion i Gävle. Samma utveckling finns i olika former på andra håll i landet, men de olika tidningstitlarna består ändå ännu så länge.    
När Arbetarbladet och Gefle Dagblad fick samma ägare och sin sammanslagna sportredaktion var det oerhört kontroversiellt, i Gävle och i branschen. En gemensam podcast, om sådana hade funnits då, mellan Arbetarbladets chefredaktör Kennet Lutti och mig själv som chefredaktör på Gefle Dagblad hade varit fullkomligt otänkbar.
Lutti var ju helt emot samgåendet medan jag själv var en varm förespråkare för fusionen eftersom medieutvecklingen redan då klart visade att strukturförändringar inom branschen var nödvändiga. Kennet Lutti kritiserade alla samverkansplaner i hårda ordalag och kallade både mig och andra på Gefle Dagblad för monopolister och hävdade att vi ville ta kål på Arbetarbladet.   
Men det hade varit kul att få göra en podd gemensamt med honom; jag vågar garantera att det skulle ha hettat till rejält och varit betydligt mer luft i luckan på den podden än på de ganska artiga nutida poddarna . Även Thomas Mattsson och Jan Helin, som är ”riktiga” konkurrenter utan att ha gemensamma ägare, är artiga mot varandra.
Den artigheten baseras nog på att Mattsson och Helin har goda insikter om att mediernas situation idag kräver ett nytt anslag, dialog, lyhördhet och transparens. Och relationer med partners och konkurrenter. De båda är mycket intressanta att lyssna på då de är otroligt pålästa och klokt analyserande då det gäller situationen och framtiden inom mediernas värld.
Och det finns alltid något att analysera i en bransch där massor av kurvor pekar nedåt och sparpaketen oundvikligen återkommer gång på gång. Även prisade MittMedia har nyligen gått ut med ett nytt sparpaket omfattande 80 miljoner kronor och då är det ändå inte länge sedan bemanningen minskades kraftigt inom koncernen.
Men MittMedia är i gott sällskap. Lönsamma Expressen säger upp journalister och drar bland annat in de tidigare lokala kulturredaktionerna på editionerna Kvällsposten i Malmö och GT i Göteborg. Bonniers sparar, både på DN och i Skåne där debatten fortfarande rasar om det var rätt eller fel att Sydsvenskan köpte Helsingborgs Dagblad, senast i form av en debattartikel i Aftonbladet av HD:s förre kulturredaktör Gunnar Bergdahl som bittert kritiserar samgåendet, men utan förslag om hur den gamla mediestrukturen skulle räddats.
 När jag idag sökte på medievarlden.se efter ”sparpaket” så fick jag 169 träffar En sökning på ”tidningsdöd” på Google ger 29 500 träffar. Och vid sidan om sparpaketen fortsätter diskussionerna om nya samgåenden. MittMedias koncernchef Thomas Peterssohn är uppenbarligen djupt engagerad i projektet där MittMedia och Eskilstuna-Kuriren ska ta över mediekoncernen Promedia.  En riktigt stor affär som säkert kan utmynna i både möjligheter och risker.
Medan Peterssohn förhandlar och bäddar för en växande koncern hanteras den löpande verksamheten av koncernens ledningsgrupp med redaktionella chefen AnnaKarin Lith och privatmarknadschefen Petra Bjernulf i täten. I oktober var de båda på en INMA-konferens i Tallin och presenterade koncernens satsningar på Framtidsverkstaden och Lärmilen, lyckosamma projekt där också konsulten Bo-Magnus Salenius haft en mycket viktig roll.    
Den som är intresserad av medieutvecklingen i Sverige har all anledning att hålla ögonen på MittMedia. Den nuvarande koncernstrukturen är bara runt tre år gammal. Thomas Peterssohn började hösten 2011 och först under tidiga 2012 började koncernen utvecklas och samordnas till vad den idag är. Koncernens ledningsgrupp och dess stab rekryterades samma år och i de grupperingarna har det sedan tidigt skett olika personförändringar.   
Nu senast i höst har till exempel den hyllade redaktionella affärsutvecklaren Anna Rastner överraskande slutat efter endast ett knappt år på jobbet. Hon var dessförinnan en ikon på Expressen och en viktig rekrytering för MittMedia. Nu gick hon till ett intressant jobb för sin kompetens på TV4 i Stockholm där hon också är bosatt. Det kanske är det enkla svaret på varför hon lämnar MittMedia.  
Anna Rastner har snabbt fått en intressant ersättare i form av Robin Govik, 32 år, från Aftonbladet, för många en doldis, men för Aftonbladet en tidigare rookie och sedan en otroligt viktig person just för Aftonbladets uppmärksammade framtidssatsningar. Liksom Anna Rastner således ett klipp för MittMedia. Och en motgång för Aftonbladet och dess chefredaktör Jan Helin.
Det finns fler exempel på liknande rekryteringar från kvällspressen till MittMedia under senare år.  Det är intressant att se hur landsortsmedier numera rekryterar från Expressen och Aftonbladet, för några decennier sedan var det precis tvärtom. Tidningarna i Gävle var plantskolor för tidningarna i Stockholm, särskilt kvällstidningarna. Journalister som Peter Kadhammar, Håkan Matson, Lasse Sandlin, Peter Wennman, Jacob Hård, Pia Skagermark och Lasse Swärd med flera kom alla från Gefle Dagblad.  Listan från både GD, AB, SVT och SR i Gävle kan göras lång med namn som SVT:s suveräna reporter Stefan Åsberg och hans för tidigt bortgångne kollega Alf Lundkvist. 
Nåväl tiderna förändras och sammantaget har det mesta hittills gått bra för MittMedia om man som iakttagare tror på samordning, en digital utveckling och nya strukturer. Alla gör dock inte det och självklart finns det också anledning till oro och risker för bakslag, dels i ett så snabbt utvecklingsarbete som kräver mycket av alla inblandade personer, dels om koncernen genom nya förvärv växer så snabbt att den kan bli svår att hantera för en redan tämligen belastad koncernledning.
Krisdrabbade västsvenska mediekoncernen Stampen är ett tydligt exempel där vi har facit på att de farligaste riskerna för snabbt växande och framgångsrika verksamheter nog är att kammen kan växa för snabbt hos bolagets funktionärer som kanske inte alltid i framgången har rätt självbild. Anspråkslöshet och ett bra omdöme är alltid avgörande i slutändan.
Slutligen ska jag naturligtvis recensera de olika poddarna om medierna.  Mattsson Helin är giganterna med den nationella överblicken, kunnigheten och analyserna. Dock oftast krävande för lyssnarna med sina timslånga sändningar, ibland ännu längre. Där kan de tappa lyssnare trots suveräna och kunniga resonemang.
Här måste också nämnas att Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har en egen podd, Journalistpodden, där han med sporadiska publiceringar samtalar med olika gäster. I somras blev jag själv intervjuad av honom i podden om min verksamhet i Utkik Media som rekryterare av mediechefer och rådgivare åt tidningsledningar. Det var kul att få vara med i en intressant podd och jag trivdes vid mikrofonen, men även den sändningen blev nog lite lång med runt en timme om jag minns rätt.   
#GullbergNordström var trevliga att lyssna på, men det är nog för tidigt att bedöma dem ännu. De lät som nybörjare trevande efter anslaget och kanske lite skrytiga om koncernens förträfflighet, men det kanske inte är så konstigt med prisnomineringar och sådant. Jag är övertygad om att de kommer att bli mer självkritiska, analyserande och tuffare om branschens verksamhet när de vant sig vid mikrofonerna.  Musiken var hårdrock vilket inte är så konstigt med Daniel Nordström vid mikrofonen…
De bägge Dalarnatidningarnas podd Lokalen är också gjord av nybörjare, men har dock erfarenhet av två sändningar. I andra sändningen med en gäst, reportern Sofie Lind på Dala-Demokraten, som lyfte podden med kloka resonemang och synpunkter. Och här har redaktörerna Bosse Andersson på Dala-Demokraten och Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar tydligt deklarerat att de inte ”får bli för skrytiga.”  Bättre musik med lugnare toner än i Gävlepodden enligt min smak.
Och den här bloggtexten blev för övrigt alldeles för lång med 14 769 tecken inklusive blanksteg, men så blir det när man inte har en beslutsam redaktör som håller koll på vad man gör som skribent…
Korrigerad 141109 kl 11.26


onsdag 17 september 2014

Gullberg chefredaktör på GD och Stjärne vd på SVT. Häftigt!

Så har då Sveriges Televison, SVT,  fått en ny chef, Hanna Stjärne som under tre år varit chefredaktör och vd på Upsala Nya Tidning. Ett klokt val; Hanna Stjärne blir säkert en jättebra chef för SVT. Och i Gävle blir dalkullan Anna Runnberg chefredaktör för Gefle Dagblad, en skicklig publicist som varit framgångsrik på sina tidigare jobb, senast som chef för Sveriges Radio P4 i Dalarna.
Båda rekryteringarna har gått jämförelsevis snabbt, särskilt vad det gäller Gefle Dagblad. SVT:s Eva Hamilton meddelade sin avgång den 15 april i våras. De månader som gått sedan dess, med en sommar och semesterperioden mitt i processen, är inte en särskilt lång tid för att hitta en ny vd för ett så stort företag som SVT med många intressenter i kulisserna. Snacka om förankringsprocess…
Jämfört med Gefle Dagblad ligger dock SVT i lä vad det gäller snabbhet. GD:s förre chefredaktör Maria Brander slutade så sent som för 20 dygn sedan, endast tre dagar efter tillkännagivandet. Och endast tre veckor senare offentliggörs utnämningen av Anna Gullberg.
Snabbheten i Gävle bottnar säkert i det faktum att Anna Gullberg var mycket väl känd för MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith. Det jobbade för några år sedan tillsammans på Dalarnas Tidningar och har därefter haft fortsatt kontakt när Gullberg gick till public service för två år sedan. De kan varandra mycket väl.
Anna Gullberg har under sin tid på Dalarnas Tidningar spelat en mycket viktig roll för dess snabba och skickliga utveckling av till exempel de digitala tjänsterna där DT fortfarande därför är ledande föredöme inom MittMedia. På P4 har hon sedan också lyckats väl både med digitala satsningar och, inte minst, med att leda stationens publicistiska satsningar på granskande reportage, t ex av nazister.  
Hanna Stjärne har dock ännu djupare erfarenheter av etermedier. Minst sagt! Hon var under många år framgångsrik medarbetare på olika roller inom Sveriges Radio. Reporter, utrikeskorrespondent i Bryssel och Oslo.  Inrikechef för Ekot och chef för P1. Med mera! För tre år sedan blev hon publisher för Upsala Nya Tidning, en rekrytering som jag själv var anlitad för att hantera. Under den processen  fick jag väldigt stor respekt för hennes professionalitet.
Nu går hon in i en svår roll för en verksamhet som, liksom andra medier, möter nya problem och krav på förändringar.  Jag har tidigare bloggat många gånger, och ganska kritiskt, om att självbilden hos public service varit skev jämfört med verkligheten. Sök på bloggen efter fler texter "public service". Så tycker jag fortfarande; jag är tyvärr inte alls särskilt optimistisk till att public service går emot en ljus framtid.  Vare sig i tv eller radio. Tyvärr.  Jag hoppas och tror att Hanna Stjärne kommer att nyansera den där självbilden och vara klokare än framstående företrädare hittills inom SR och SVT vad det gäller att hantera framtidsfrågorna.
Det tycker jag man kunde ana redan under intervjuerna i kvällens (tisdagens) Aktuellt med den nye chefen där Hanna Stjärne, som jag ser nu långt efter midnatt, försiktigt antydde förståelse för en annan finansiering än licensen bara modellen säkrar oberoendet. Men hon var, som hon ska vara, väldigt försiktig med ställningstaganden innan hon väl sitter på stolen i tv-huset.
Anna Gullberg, som jag också känner väl, var lite snabbare och berättade omgående i någon intervju i  branschpressen att hon redan bjudit in Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström till en gemensam pod vilket han sägs ha gillat. Snabbt och medvetet av henne, precis som jag hoppades vad det gäller henne. Vem vet, det kanske kan bli en härlig regional podvariant av den utmärkta nationella podcasten MattssonHelin där de konkurrerande chefredaktörerna för Expressen och Aftonbladet filosoferar över branschens utveckling varje söndag?
Gullbergs snabba utspel flaggar om en förändringens tid i Gefle Dagblads hus där tidigare chefredaktörerna Christina Delby Vad-Schütt och hennes efterträdare Maria Brander under de senaste tio åren snarare uppenbarligen strävat efter en så begränsad samverkan med koncernkollegan Arbetarbladet som möjligt, trots att de bägge ägs av MittMedia. Nu krävs naturligtvis något annat i den utveckling vi ser för medierna i Sverige.
Detta förhållande finns också på en rad andra konkurrensorter, till exempel i Östersund, Falun och Umeå.  De hopplöst föråldrade och närmast mumifierade presstödsreglerna förhindrar kreativa och kloka förändringar för att rädda de mindre andratidningarna och denna fråga lär väl inte prioriteras särskilt högt i rikspolitiken när landet samtidigt med stormstyrka närmar sig monumentala regeringskriser.
Därför ska det vid sidan om de nationella krisrapporterna ändå bli kul att lyssna på Gullbergs och Nordströms podd om den kommer. Vem vet, Hanna Stjärne och Casten Almqvist på TV4 kanske också gör en tv-grej ihop....?

Uppdaterad med länk och korrigerad 140917 kl 13.50. I den första versionen stod det att Gullberg och Nordström skulle göra en blogg ihop, men det hade blivit fel i en intervju. Anna Gullberg har meddelat att idén gäller en podcast. 


onsdag 27 augusti 2014

Avgångar föder frågor och ny chefredaktör i Dalarna

Det hade inte gått många dagar efter semester och värmebölja innan det kommer stora nyheter i mediernas värld. Plötsligt meddelas att Expressens framgångsrike vd Bengt Ottosson, 62, slutar och går i pension. Samma dag! Och sedan meddelar Maria Brander, 38, att hon efter tre år som chefredaktör på Gefle Dagblad slutar. På fredag! Och på Dalarnas Tidningar blir Carl-Johan Bergman, 31, ny chefredaktör när Ewa Wirén, 65, går i pension, dock först den 1 oktober.
Carl-Johan Bergman kommer att bli en utmärkt chefredaktör för Dalarnas Tidningar som är ett flaggskepp inom MittMedia. Sex dagstidningar, sedan tidigare ägarfamiljen Bengtssons dagar formerade i en modern organisation med gemensam redaktion under en och samma ansvarige utgivare. Och numera även en föregångare digitalt inom koncernen, precis som dess redaktionella chef AnnaKarin Lith säger i en tv-intervju på dt.se.
Bergman har tidigare jobbat på Dalarnas Tidningar i olika roller. Sedan drog han till Stockholm och blev både nyhetschef och senare editionschef på Expressen där han, som han själv säger, fick nya bra erfarenheter. Sedan återvände han till Dalarnas Tidningar som redaktionschef och blir nu således upphöjd till chefredaktör. Han blir spännande att följa!
Ewa Wirén drar sig välförtjänt tillbaka efter en lång karriär på en rad olika mediejobb, tidigare på bland annat saliga Västgöta-Demokraten, Gefle Dagblad och Arbetarbladet. En färgstark profil lämnar branschen, men jag vill minnas att hon också har ett eget journalistiskt företag där hon kanske nu engagerar sig igen.
Ewa Wirén vandrar ut med ålderns rätt. Samtidigt avgår hennes 27 år yngre kollega Maria Brander, 38, efter blott tre år som chefredaktör på Gefle Dagblad, men hon har varit totalt 16 år på tidningen. Hon slutar redan nu på fredag och den snabba reträtten föder som alltid frågor i sådana här sammanhang. Varför? 
Maria Brander redovisar i en intervju i Journalisten sina motiv till att hon slutar, bland annat att det jobb hon fick för tre år sedan inte finns längre. Där kan man, minst sagt, ana en kritik mot utvecklingen inom koncernen. Hon tycker sig komma för långt bort från journalistiken, men säger samtidigt att förändringarna inom branschen är naturliga. 
Hon jobbar onekligen i en koncern där förändringarna upphöjts till en skön konst, men också en kritiserad sådan, inte minst av dem som söker framtidens lösningar i det som en gång var. Maria Brander har så vitt jag förstår inte varit en av dem som gått i täten för koncernsamordning och strukturförändringar och hon har därmed sannolikt inte alltid gillat budskapen från sin mycket bestämda redaktionella chef inom MittMedia, AnnaKarin Lith, en klart målinriktad förnyare med rätt hårda nypor. De tycks ha diskuterat sina relationer under lång tid...
MittMedia har idag tio anställda chefredaktörer som ansvarar för 19 olika tidningstitlar om jag räknar rätt. Fram tills nu har fem av chefredaktörerna varit kvinnor, men från oktober är endast tre av tio chefredaktörer kvinnor, Gunilla Kindstrand på Hälsinge-Tidningar, Patricia Svensson på Dagbladet i Sundsvall. och Viktoria Winberg på Länstidningen Östersund. 
Sedan kanske balansen förbättras något efter rekryteringen av en ny chefredaktör till Gefle Dagblad, i så fall till fyra av tio kvinnor som chefredaktörer inom koncernen. Om det nu inte mot förmodan sker någon form av samordning mellan GD och Arbetarbladet.
Det är inte troligt, sådana avancerade förändringar har inte koncernen orkat med tidigare på grund av de föråldrade presstödsreglerna, kulturskillnaderna och inte minst traditionens makt över ägare, ledning, personal och fack på konkurrensorterna. Men vem vet, plötsligt händer det.... Koncernens redaktionella produktionschef Daniel Bertils går in som tf chefredaktör på GD tills Maria Branders efterträdare finns på plats.
Koncernen MittMedia har bara några få år på nacken i sin nuvarande form. Den nye koncernchefen Thomas Petterssohn kom som en virvelvind till en tämligen outvecklad koncern hösten 2011, för endast tre år sedan, och pekade då tidigt ut en helt ny inriktning för verksamheten. Centralisering, digitalisering och effektivisering i alla avseenden.
I det läget hade han egentligen inga ledningsresurser alls för att nå målet.  Men snabbt formerade han en helt ny koncernledning med bland annat AnnaKarin Lith i en för branschen helt ny roll som ”redaktionell chef” över alla chefredaktörer och ansvariga utgivare i koncernens tidningar.  Hon har sedan skickligt och med starkt stöd av bland andra Daniel Bertils i sin stab skapat en helt ny redaktionell modell för dagstidningar i Sverige. Tidningshistoria, vad man än tycker om koncernens utveckling.
Utöver Petterssohn och Lith ingår också bland andra numera Petra Bjernulf som privatmarknadschef och Peter Karlsson som affärsmarknadschef i koncernledningen. Det är de som förutom Petterssohn och Lith främst syns externt till och från i koncernledningen och dess stab, men där finns också Ulf Eriksson, CFO, och ekonomichefen Fredrik Almén samt HR-chefen Carin Andersson.
MittMedia har i alla avseenden förändrats så snabbt och så påtagligt att koncernens utveckling och framtid idag är en snackis inom branschen, troligen i större utsträckning än vad ägarna, Nya Stiftelsen Gefle Dagblad, och de ansvariga i ledningen inom koncernen själva insett. 
Gör MittMedia rätt eller fel? Blir det succé eller fiasko? Hur stor kan koncernen bli? Håller den på att bli för stor? Kommer ledningen att palla trycket? Vad vill Thomas Petterssohn egentligen? Vill han  ta över ännu fler tidningar? Hur länge blir han kvar?
De framgångsrika bloggarna Mattsson Helin, de lär ha 30000 lyssnare, det vill säga Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, är några av dem som också har funderingar kring MittMedia, senast i inslaget nr 63  i somras där Thomas Mattsson också läser upp ett avsnitt från denna blogg om affären mellan MittMedia och Promedia. Deras funderingar kring affären och strukturförändringarna börjar ungefär 1 timme och 14 minuter in på podden och framåt runt 25 minuter till slutet. Länk till hela texten om bland annat MittMedia och Promedia på Utkiksbloggen här.
Det är inte så konstigt att Mattsson och Helin och andra medieaktörer söker bedömningar om vad som händer i de olika medieföretagen; i dagens medieutveckling vet man aldrig vem som är en viktig samarbetspartner eller en svår konkurrent i morgon. Mattsson och Helin har, liksom alla andra medieledare, all anledning att bevaka utvecklingen åt alla håll. Och redaktörerna Mattsson och Helin verkar som personer vara genuint intresserade och kunniga om medieutvecklingen, trots konkurrensen dem emellan. En riktigt intressant podd!
Stampens kapitulation genom försäljningen av Mitt i-tidningarna och överlåtandet av Promedias tidningar till Eskilstuna-Kuriren och MittMedia är stora affärer som under hösten säkert kommer att få tydligare konturer än hittills; här förhandlas det säkert rätt tufft om hur det slutliga upplägget kommer att se ut. Just detta är frågor som Mattson Helin uppehåller sig mycket till i inslaget på podden, inte minst vad det gäller problem och möjligheter. 
Jag tror att människornas kvalitet  i olika ledningsfunktioner i en stor organisation är den viktigaste förutsättningen för framgång, men också en av de största riskerna om de inte klarar trycket. Därtill kommer kulturskillnaderna då man går in i ett samgående med en annan verksamhet där andra värderingar prioriteras. Vad det gäller MittMedias ambitioner med Promedia kan man tydligt se både möjligheter och risker.      
I den nya koncernorganisationen har det inom MittMedia under bara några få år hänt mycket rent organisatoriskt. Ett antal människor har försvunnit från ledande positioner och, ibland, ersatts av andra.  Organisationen verkar utifrån sett ha blivit starkare efter förändringarna, men mer eller mindre dramatiska personskiften leder alltid till spekulationer eller i vart fall undran om vad som händer. Och kanske kritik.
Detta gäller i hög grad naturligtvis även augustis största medienyhet om Bengt Ottosson, mångårig framgångsrik vd på Expressen. Bonniers meddelade den 20 augusti att Bengt Ottosson vid 62 år ålder slutar på tidningen och blir pensionär. Samma dag! Expressens styrelseordförande Gunilla Herlitz gick omgående in som tillförordnad vd.
Så brukar det inte gå till då en vd går i pension. Även i det fallet föder således omständigheterna frågor som vi ännu inte fått några svar på. Thomas Mattsson hyllade Ottosson för hans odiskutabla framgångsrika insatser i en intressant krönika, men utan några avslöjanden om varför Ottosson egentligen slutade. Att han av egen fri vilja går i pension samma dag tror naturligtvis ingen på.
Idag är det snarare regel än undantag att folk som får sparken, säger upp sig i vredesmod eller av andra dramatiska skäl lämnar sina uppdrag välformulerat säger att de sagt upp sig eller åtminstone kommit överens med sina uppdragsgivare om att det är klokt att sluta. Det är när sådana här drastiska förändringar händer som medieföretagens annars numera viktiga och ofta omhuldade transparans och ärlighet upphör i takt med att sekretessavtalen skrivs under, ett faktum som varken gynnar företagen eller den enskilde personen. Trovärdigheten försämras och det är olyckligt. 
Korrigerad 140828 kl 00.37, även 140829 kl 03.57 och kl 04.26

Länkar:
Facket: Bengt Ottosson fick sparken - Expressens klubbordförande Olle Fors intervjuas, medievarlden.se
Carl-Johan Bergman tar över Dalarnas Tidningar - nyhetsartikel, resume.se
GD:s chefredaktör hoppar av - nyhetsartikel resume.se 

söndag 6 juli 2014

Sammanfattning av Almedalen 2014, plus och minus i år

Idag söndag är sista dagen i Almedalen 2014 och det är dags att sammanfatta årets evenemang. Bästa minnet i år är nog att det är första gången som mobilnäten har fungerat utan större problem, både för våra abonnemang hos Telia för mobilerna och hos Tele2 för mobilt bredband. 
Härligt för oss twittrare och följare. Synd bara att alla i Visby som har Wi-Fi inte bjuder på inloggningen utan lösen, det borde alla företag, myndigheter och organisationer göra! Det bästa seminariet för mig blev det som handlade om fängslade Dawit Isaak, möjligen i konkurrens med Almegas seminarium om medieutvecklingen.
För min fru Lena, som jobbar både professionellt och ideellt som förtroendevald med frågor rörande äldreomsorgen i allmänhet och demenssjukdomar i synnerhet, var det en rad seminarier på favoritlistan, inte minst om det som hon skrev så här om på Facebook:
 ”Äldreomsorg utan biståndsbeslut - hur kan det se ut? Dagens viktigaste seminarium för mig. En hjärtefråga. Socialdepartementets Äldreutredning har uppdraget att "modernisera" biståndshandläggningen. Ett hundratal kommuner har gjort förändringar. Omvårdnad Gävle var tidig med en "biståndsfri" verksamhet, Milbovillan, en flexibel avlösning för både personen med behov och dennes anhöriga. Och den utmärkta verksamheten har nu förändrats till en biståndsbedömd verksamhet. Dumheter, men Omvårdnadsnämnden hänvisade till rättssäkerheten.
Idag redovisade också Kommunal, PRO och handläggarnas fackförening en rapport om förändrat bistånd.”
Dessa seminarier om omsorgen mm handlar om viktiga frågor som möjligen medför att mina favoritseminarier på medieområdet ter sig mindre väsentliga för utvecklingen i vår värld. Det tidigare nämnda seminariet om betydelser av mediekampanjer i allmänhet och om fängslade journalisten Dawit Isaak i synnerhet är dock väl så betydelsefullt som seminarier för vård och omsorg. Det handlar om liv eller död, både i Eritrea och i Sverige, i ett fall rörande en samvetsfånge i det förstnämnda landet och i andra fall för många i Sverige.  
Därför gillade jag också starkt Almegas debatt om att alla är kommunikatörer. Det handlade om en riktigt omstörtande grej, att vi alla plötsligt kan kommunicera och publicera och göra vår röst hörd för politiker, myndigheter, företag och andra makthavare.
Nu kan i princip vem som helst med enkla grepp inom sociala medier dra på sig en enorm uppmärksamhet för sin sak. Utmärkt! Men säkert ibland också ett problem för dem som professionellt ska kommunicera sina uppdragsgivares sak. Och för de traditionella redaktionellt producerade medierna...
Runt 3400 seminarier i programmet för Almedalen med över 1000 arrangörer i år, men nu är det slut. Som vanligt väldigt mycket folk på partiledarnas tal i parken Almedalen och politiken är fortfarande något av en huvudaktör under veckan vilket också statistiken visar (läs en bit ner i denna texten i denna länk), men samtidigt visar siffrorna att seminarierna också får en rejäl uppmärksamhet. Och själv är jag nog mer inriktad på dem än de rent partipolitiska arrangemangen, trots valåret. 
Planeringen av vilka seminarierna man ska gå på är en svår grej. Almedalsguiden är ett nödvändigt instrument, men svårläst med små bokstäder och närmast oläsbara seminarierubriker beroende på vilken färg man valt för en viss dag. Som fredagens grå rubriktext. 
Den digitala informationen har också starka begränsningar vilket makthavare.se tagit upp på sin sajt. Märkligt egentligen, Almedalen handlar ju extremt mycket om kommunikation. Här borde man således vara  världsmästare på detta.
Nåväl. Nu är det slut för i år och färjan lämnar för vår del Visby klockan 19.10 söndag kväll. En stund präglad av både tillbakablickar och saknad, men också lättnad över att slippa prioritera bort väldigt bra seminarier i det enorma utbudet. Och att slippa de mödosamma vandringarna på kullerstenar i de branta backarna. 
Men också glädje över alla värdefulla möten med olika människor, inte minst professionellt, men även mer privat. I år var all personal vi mötte på de hårt belastade restaurangerna trevlig! Så har det inte alltid varit förr. Och vi fick mat varje kväll, trots uteblivna bokningar av bord.  
Lördagen blev en efterlängtad vilodag för vår del med en tur ner till Vamlingbo söder om Burgsvik där vi besökte den skicklige konstnären Lars Jonsson och hans museum, café och trädgård. Allt i en gammal prästgård byggd på 1700-talet. En riktigt bra kulturell avslutning på Almedalens alla politiska arrangemang och samhällsdebatter inne i Visby under veckan.
Ett besök i Vamlingbo kan varmt rekommenderas. Och missa då inte att gå upp även på övervåningen, det kostar bara några tior, och titta på Lars Jonssons egna samlingar och på den fascinerande filmen i en tv där han på ett utmärkt sett berättar om sitt liv som konstnär. Mycket imponerande, precis som trädgården utanför prästgården. Den är redan idag en attraktion och kommer att bli det i än högra grad med tiden.
Och sist av allt åt vi glass i Burgsviks hamn. Nu återstår packning och hemresa från Almedalen 2014. Ser redan fram emot Almedalen 2015. 
Uppdaterad och korrigerad 140706 kl 12.40  

lördag 5 juli 2014

Vi är alla kommunikatörer och Årets Almedalsbloggare

Under fredagen lyssnade jag på ett absolut fullsatt seminarium i Almegas fina tält i Almedalen. Alla sittplatser var upptagna och dessutom satt en mängd människor på golvet. Seminariet handlade om kommunikation, ”Alla är kommunikatörer – hur jobbar man med kommunikation när alla ska kommunicera?” Helt tydligt ett mycket populärt ämne i Almedalen.
Med i panelen fanns bl a Seher Yilmas, @seher_y, ordförande Rättviseförmedlingen, och @ehsanfadakar, debattchef Aftonbladet, två organisationer som utifrån helt olika verksamheter och förutsättningar är extremt framgångsrika i sin kommunikation. Rättviseförmedlingen har idag mer än 60000 entusiastiska personer som samverkar genom sociala medier, en modern folkrörelse, som det står på deras sajt. Ett lysande och hyllat exempel på modern kommunikation.
Seher Yilmas sa under debatten något om att sociala medier har ökat demokratin och gjort fler delaktiga. Ehsan Fadakar var inne på samma linje och talade sig varm för den digitala kommunikationen, bland annat i jämförelse med långa och tråkiga texter på DN Debatt, ”det finns väl ingen som delar texter på DN Debatt”.
En stor del av debatten handlade om stora och små företags sätt att hantera både sin egen och de anställdas kommunikation i sociala medier, som fördelar och nackdelar med policyskrivningar och regler. Mattias Rådström jobbar med sociala medier inom storföretaget Electrolux och berättade om problem och möjligheter i stora globalt verksamma organisationer.
Internet och sociala medier har ju verkligen totalt förändrat förutsättningarna för alla att kommunicera. Och att publicera, man behöver inte äga en tryckpress eller radiostation längre. Alla är kommunikatörer. Och publicister. Alla kan med enkla medel och kreativitet nå många med sina budskap, en härlig utveckling!
En av dessa kommunikatörer heter Lars-Göran Wadén och bor i Gävle. Han är konsult och föreläsare och bloggar på livetrullarvidare.blogg.se om livet i sin rullstol och sin kamp för ökad tillgänglighet. Den kampen drev han även i Almedalen där han idag fick ett diplom som tredjepristagare av juryn på Almegas bloggplats H12 som utsåg årets blogg i Almedalen. Prisutdelningen skedde efter debatten ovan. På andra plats kom Cancerfondens blogg och vinnare blev bloggen Ung Press.
Jag var också på seminariet ”Vem får bäst mediala genomslag i Almedalen” där Opoint (tidigare Infopaq) presenterar statistik om det mesta rörande opinionsbildarna i Almedalen. Alltid intressant att lyssna på.
Där fick vi bland annat veta att de partipolitiska arrangemangen där partiledarnas namn nämns faktiskt fortfarande får närmare hälften av utrymmet i de traditionella redaktionella medierna trots den stora ökningen av antalet seminarier arrangerade av näringslivet, myndigheter och organisationer. Likaså att twittrandet i år ökat dramatiskt om Almedalen med klart mer än 100 procent från förra årets dryga 70.000 tweets. De flesta siffrorna var preliminära eftersom det faktiskt återstår två dagar i Almedalen.
Däremot blev det klart vilken organisation som blev Årets Opinionsbildare i Almedalen, nämligen Landsorganisationen, LO. Pristagaren utses av en jury som väger in en rad olika faktorer utöver den poängberäkning som också görs i mätningen av olika aktiviteter i medier och sociala medier. Tvåa blev Röda Korset och trea Lärarförbundet. Förbundets tält var senare idag stängt och försett med en stor banderoll,  ”Stängt på grund av lärarbrist...”   
I en paneldebatt i anslutningen till sifferpresentationen och prisutdelningen konstaterade bl a moderatorn Stig-Björn Ljunggren, @stikkanlj, att många med små medel också får en stor spridning av sina idéer i Almedalen, som t ex KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället. Deras medlemmar syns varje år överallt i sin svarta tröjor med färglad text, i år med ett tydligt budskap, ”Stoppa Lexbase”.
Ljunggren nämnde också Gudrun Schyman, @gudschy, som en vinnare i år eftersom hon enligt honom gick på alla seminarier hon blev inbjuden till och därutöver även som publik på andra seminarier. Hon syntes och hördes överallt och nådde därmed massor av människor med sitt budskap trots att hon inte fick tala i Almedalen eftersom partiet inte sitter i riksdagen. Enligt Ljunggren har Schyman två pressekreterare som turas om eftersom ingen av dem orkar hänga med i hennes tempo. Fan tro det, men rätt kul, sant eller osant…
Även den s k ”Slöseriombudsmannen” Martin Borgs, med kopplingar till Skattebetalarnas förening, nämndes som en kreativ opinionsbildare. Med sin konfettimaskin sprutade han ut 20.000 kronor av sina egna pengar över Donners plats för att illustrera vilket slöseri med skattemedel Almedalen är enligt hans uppfattning. Jag håller inte med honom, Almedalen är i det mesta en bra grej. Till hans förvåning kom folk och gav tillbaks 5.000 kronor till honom.  
Det jippot kostade ju en del för honom, men visst kan man hitta på mycket som inte kostar något alls. En i panelen, som också var med i Almegas redan nämnda debatt om kommunikation, Mattias Rådström, Electrolux, berättade att han ett tidigare år gick omkring i Almedalen med en dammsugare på axeln. Billig och bra reklam företagets produkter…   
Det blev dagens seminarier för mig. Två grejer missade jag tyvärr, sannolikt på grund av programändringar som jag tydligen missat. Jag hade tänkt höra på Lotta Grönings sammanfattning av dagen i Expressens valstuga 16.30, men då var det en debatt om familjepolitiken i stället. Och hos SVT tänkte jag 12.00 lyssna på en av mina favoritkorrespondenter, den skicklige Elin Jönsson, @sputnikova, som rapporterar från bl a Ryssland och Ukraina. Men icke, där diskuterades i stället Anders Borgs ekonomiska seminarium. Jag såg att hon twittrade om att hon skulle intervjuas ungefär då, men inte såg jag till henne. Synd, det hade varit kul att få höra henne, men det kommer nog fler chanser. Elin Jönsson flyttade till Ryssland då hon var 17 år om jag fattat saken rätt. Och nu är det hon som talar om för oss vad som händer där.
Min engagerade hustru och bolagskollega Lena satt idag av en rad intressanta seminarier, bland annat två stycken om fallskador i hemmet som kräver fler dödsolyckor än trafikolyckorna. Och ett seminarium på fyra timmar om ”Existens och hälsa, om möjligheten till mänsklig hållbarhet”.
Därmed är i praktiken Almedalen över för vår del. Antalet seminarier under lördagen och söndagen är mycket få i den över 400 sidor tjocka programkatalogen.  



fredag 4 juli 2014

Tre bra seminarier med @ThomasMattsson, @ThomasMattsson och @ThomasMattsson

Under torsdagen var jag på tre utomordentligt intressanta seminarier i Almedalen med framför allt tre kunniga, transparanta och intressanta deltagare, nämligen @ThomasMattsson, @ThomasMattsson samt @ThomasMattsson, Expressens chefredaktör och deltagare på alla dessa tre seminarier. Han deltog säkert i ytterligare något som jag inte upptäckte. Mattsson är ett fenomen i dessa sammanhang med sin bredd, kunskap och sitt engagemang. Jag fattar inte hur han hinner och orkar med allt.
Det viktigaste seminariet handlade om den svenske journalisten Dawit Isaak, sedan 13 år fängslad i Eritrea utan rättegång.Rubriken var ”Gör opinionsbildande kampanjer nytta? Med Dawit som case diskuterades kampanjer och pressfrihet.
Thomas Mattsson var moderator. En något ovanlig roll för honom i Almedalen där han oftast är en debattör i skilda paneler. Men han skötte sysslan bra! 
Hans starka engagemang och kunskap om förhållandena kring den svenske journalisten som sitter fängslad sedan 2001 i Eritrea präglade debatten och påverkade nog oss alla i den fullsatta publiken att känna starkt för Dawits sak.
Man förstod att Mattsson, liksom paneldeltagaren Kerstin Neld , vd för Sveriges Tidskrifter och starkt engagerad för Dawit, hade kunskap om läget för Dawits sak som inte enkelt kunde refereras i sammanhanget. Hans öde är en känslig diplomatisk fråga.
Mattsson hade starkt stöd av sin panel, bl a mediestrategen mm @britstakston som uppenbarligen satsat mycket tid och engagemang på Dawits sak. Liksom frilansjournalisten @Martinschibbye med liknande erfarenheter efter sin fängelsevistelse i Etiopien, samt poeten och artisten Daniel Boyacioglu som skrivit texten till den fantastiska musikvideon Fågelsång för Dawit Isaaks sak. Kolla in den på Youtube, Fågelsång!. Ha en näsduk till hands för tårarna...
Så var det med den viktiga diskussionen hos arrangerad av mediekampanjen FreeDawit tillsammans med HejDigitalt och Readly på dess härliga eventplats Södra Kyrkogatan 8 i Visby. Almedalen när Almedalen är som bäst, tycker jag.
Men jag fortsatte se fler framträdanden av Thomas Mattsson som jag inte känner närmare även om vi som flyktiga bekantskaper morsar på varandra då vi ses. Dagen inleddes för min del, som oförbätterlig nattuggla först vid bekväma 12-tiden,  i TCO-trädgården där Journalistförbundet ordnade ett seminarium, ”Kan journalisterna stå emot PR-trycket”. 
Ett intressant seminarium i tider av nedskärningar på redaktionerna runt om i landet. Och jag undrar om SJF:s ordförande @jonasnordling känner till mina nattvanor eftersom han vid ingången hälsade mig välkommen med orden att ”hit hittar du väl nästan sovande vid det här laget”. Han har rätt…
Och nedskärningar och den journalistiska styrkan var precis det seminariet kom att handla om. Mattsson sa kloka saker, precis som panelen i övrigt med bl a Hanna Olsson, samhällschef Aftonbladet och Hans Gennerud, styrelseordförande i Gullers Grupp. En smått mobbad person i panelen av moderatorn och de övriga deltagarna, men det verkade han klara bra.
Det var Thomas Mattsson i TCO-trädgården, sedan lyssnade jag sist av allt också på honom hos  Resumé och Spelbranschens råd i en debatt om ”Vad är oddsen för en hållbar spelmarknad i Sverige”. Det kan låta som ett lite udda seminarium för den som gillar om mediedebatter, men grejen är att det också handlade om att den svenska staten idiotiskt nog försöker hindra svenska medier från att publicera annonser för utländska spelbolag.
Det handlar om ett gigantiskt hyckleri som jag många gånger bloggat om, senast här om att Lotteriinspektionen trakasserar tidningarna. TV-kanaler som t ex TV3, som formellt sett verkar från utlandet, får sända reklam för utländska spelbolag och den svenska staten tjänar indirekt pengar på att sälja sändningsrättigheter och tekniska sändningsmöjligheter för dessa bolag i det svenska marknätet. Samtidigt vill staten att t ex Expressen och andra svenska tidningar inte ska få sända samma reklam. Hyckleri!
Hyckleriet är egentligen värre än så. Helt svenska aktörer som statligt ägda Svenska Spel är liksom folkrörelseägda ATG och Postkodlotteriet m fl utomordentligt skickliga på att skicka ut förförisk reklam till oss alla. Samtidigt som man låtsas att dessa bolag inte gör någonting för att locka in spelare till sitt utbud...
På detta seminarium, där Mattson mycket bestämt och skickligt argumenterade mot statens agerande, hördes också spelmissbrukares röster om att redan enkel reklam för Triss-lotter i mataffärens kassa är en jobbig grej för dem. Regeringen, oavsett vilka  partier som råkar sitta i Rosenbad,  vill ha alla pengarna och går inte med på att försöka styra upp spelverksamheten och dela intäkterna de utländska bolagen genom ett licenssystem. Och i kampen utmanar politiken och myndigheter principerna rörande tryckfriheten.
Här har Aftonbladet och Expressen genom sina olika chefredaktörer över tid stått för en mycket viktig insats i sitt motstånd mot statens tveksamma agerande. Och igår var det Thomas Mattsson som skickligt förde mediernas talan mot staten, allt medan Lotteriinspektionens kommunikationsdirektör Joakim Rönngren såg riktigt sur ut så fort Mattsson yttrade sig.
Lotterinspektionen har under de senaste åren uppträtt mycket konstigt i denna debatt och bl a försökt hävda lotterilagstiftningen som överordnad tryckfrihetsförordningen! Ett mycket tveksamt agerande av en statlig myndighet.  
En ny intressant dag i #almedalen. Fem getingar till Thomas Mattsson. Eller brukar det vara tio för full pott?

Korrigerad och uppdaterad meed bl a fler länkar 140704.

torsdag 3 juli 2014

Bra och mindre bra seminarier om medier dag fyra i Almedalen.

Timmen är sen och ögonlocken tunga efter en lång dag i Almedalen, men självklart måste jag blogga lite om dagens seminarier. Det första var i Almegas och Medieföretagens läckra tält nära Kallbadhuset i Visby där de tillsammans med organisationen Utgivarna arrangerade ett seminarium om medieutvecklingen, ”Tuffa tider – strålande tider! Medier i ständig utveckling”. Det blev för mig det mest intressanta seminariet i Almedalen hittills i år.
Här lyfte skicklige moderatorn Bosse Svensson, mediekonsult och tidigare bl a chefredaktör på Östersunds-Posten och vd för Mkt Media, tillsammans med sina intervjuoffer fram de positiva sidorna i medieutvecklingen när debatten oftast, naturligt nog, handlar om problemen. Han inledde med att intervjua Charlotta Friborg, chefredaktör för Corren i Linköping, och Jan Helin, publisher för Aftonbladet.
Båda, och deras företag, är mycket framgångsrika, Corren som en urstark regional medieaktör med pigga aktiviteter på en rad områden, Aftonbladet som Sveriges, kanske t o m internationellt, mest framgångsrike mediebolag vad det gäller den digitala övergången.
Nu fick inte de ensamma prata om sina framgångar, ofta med digitalt anslag, utan Bosse Svensson plockade också upp två papperskramare på podiet, Sofia Wadensjö Karén som är chefredaktör och vd på Tidningen Vi, samt Niclas Breimar som är chefredaktör på Lokaltidningen Mitt I i Stockholm, nyligen såld till riskkapitalbolaget Segulah.
De bägge redaktörerna ställde inte alls upp på den digitala utvecklingen för sina egna verksamheter som främst Jan Helin pratade sig varm för vad det gällde Aftonbladet. Varken Sofia Wadensjö Karén eller Niclas Breimar såg någon affär för sina verksamheter i en digitalisering, snarare tvärtom om jag fattade dem rätt. Mitt I omsätter runt 300 miljoner kronor och räknar hem en vinst på ungefär 20 procent, eller 60 – 70 miljoner som det sagts i samband med Stampens uppmärksammade försäljning av bolaget.
Tidningen Vi gick tidigare med förlust, men gör numera en vinst sedan Sofia Wadensjö Karén rekryterades. Från Aftonbladet där hon tidigare jobbat med just Jan Helin. Precis som Niclas Breimar, som redigerat Helins texter då denne var reporter…
Verksamheten för Tidningen Vi är, förutom den tryckta produkten, också starkt inriktad på bl a event och t o m kundtidningsproduktion. Det fungerar enligt Sofia Wadensjö Karén och har räddat lönsamheten. Hon sa att upplägget fungerade bra.  
Med i debatten fanns också superintressanta entreprenören mm Oscar Höglund, en av grundarna till lika intressanta United Screens där tidigare Google-chefen Stina Honkamaa är vd. Höglund kompletterade tradmediernas chefer med, för honom, närmast självklara fakta om den digitala utvecklingen i allmänhet och vad som händer runt YouTube i synnerhet.
United Screens jobbar med rättigheter och hjälper andra bolag, t ex Helins Aftonbladet, att tjäna pengar på sina rörliga bilder. Själv fattade jag väl ungefär hälften av det han pratade om, men det lät väldigt klokt, intressant och bra! Helin, som samarbetar med dem, fattade förhoppningsvis allt…
Så var det med framtiden och ett riktig bra seminarium om denna. 
 Därifrån ilade jag till Utgivarnas två seminarier som båda handlade om pressetiken med lite olika infallsvinklar. Utgivarnas projekt om att skapa ett nytt pressetisk system där etermedier och tryckt press samsas under samma paraply var ett diskussionsämne. Om detta har jag bloggat tidigare och både skeptiskt och kritisk. Och det är jag fortfarande.
Om detta fick jag också chansen att prata med Erik Fichtelius och Unn Edberg om, ordförande respektive vice ordförande i Utgivarna. Och båda verkade lika förvånade över att det finns någon, som jag, som inte jublar över bildandet av Utgivarna och dess största projekt, införandet av ett gemensamt medieetiskt system för både public service och de av andra än staten ägda medieföretagen.  
Under dessa båda seminarier, som inte blev Almedalens höjdare i år, de var t o m lite tjatiga och tråkiga, stod dock kulturministern Lena Adelssohn Liljeroth för ett minst sagt egendomligt angrepp på den icke närvarande chefredaktören för Svenska Dagbladet, Fredric Karén, vars krönika nyligen om mediepolitiken hon kritiserade i mycket skarpa ordalag. Mycket märkligt agerande av ett statsråd, osnyggt och svårbegripligt.  
Under dessa seminarier hos Utgivarna diskuterades också Lexbase och justitiekansler Anna Skarhed fick försvara sitt beslut att inte åtala sajtens utgivare, ett faktum som jag också tidigare kritiserat på denna blogg. Det skulle ha varit mycket intressant om JK hade kommit fram till ett annat beslut och åtalat sajtens utgivare.
Så gestaltade sig dagen i Almedalen för mig medan min fru Lena, också aktiv i vårt bolag, i stället sprang på det ena vård- och omsorgsseminariet efter det andra. Vård- och omsorg  verkar onekligen vara det vanligaste ämnesområdet i Almedalen. Men utbudet är enormt med över 3.300 seminarier och jag ska nog också försöka hinna gå även på några om helt andra intresseområden än medier, t e x om satsningar på infrastruktur eller energifrågorna. Almedalen är ju ett gigantiskt universitet där man kan lära sig mycket om allt!  
Och därtill en fantastisk mötesplats, viktigast av allt.  Min vårdinriktade hustru och jag själv med ett medieintresse träffar hela tiden intressanta människor, både sådana som vi redan känner, men också helt nya kontakter viktiga för oss själva och för vår professionella verksamhet genom Utkik Media.
Nu är det fyra dagar kvar på årets vecka i Almedalen. De blir spännande!
Uppdaterad med fler länkar 140703 kl 13.45