måndag 9 oktober 2017

Tungt proffs ny ordförande i MittMedia

Expressens tidigare vd Bengt Ottosson blir ny styrelseordförande i MittMedia. Bengt Ottosson är ett blytungt namn i mediebranschen och valet av honom och tidigare hans företrädare Jan Friedman markerar en fortsatt professionalisering av styrelsen. Deras två företrädare hade nämligen främst politiska meriter, som till exempel dåvarande Folkpartiets tidigare partiledare Lars Leijonborg.
Jan Friedman avgick något överraskande i somras och sedan dess har ägarstiftelsens tidigare ordförande Krister Jönsson fungerat som ordförande. Nu tar Bengt Ottosson över.
MittMedias huvudägare är Nya Stiftelsen Gefle Dagblad med sina liberalt sinnade ledamöter som ofta rekryterats till sitt ideella uppdrag just utifrån sina politiska engagemang. Därför var det kanske inte så konstigt att först Billy Olsson, tidigare riksdagsman (dåvarande fp) och generaldirektör för CSN efterträdde Kjell Sundin 2006. Kjell Sundin, som avled 2009, hade både lokala politiska meriter och en lång tjänstemannakarriär inom Gefle Dagblad och MittMedia  bakom sig. 
2011 blev framtoningen ännu mer politisk då Lars Leijonborg utsågs till styrelsens ordförande. Det var han fram till mellandagarna 2015 då medieproffset Jan Friedman tog över. Leijonborg var således ordförande under några av de känsligaste åren då den växande koncernen skulle formas. 
Nåväl, nu tar dessbättre ett av mediebranschens tyngsta namn över ordförandeskapet. Bengt Ottosson var mellan 2001 och 2014 vd för Expressen som under dessa år redovisade en sammantagen vinst på ca 1,2 miljarder kronor. Därmed var han tveklöst en av de mest framgångsrika verkställande direktörerna inom Bonniers alla företag.
Ändå gick Ottosson 2014 i pension, som det då hette. Det visade sig dock snabbt att styrelsen och dess ordförande Gunilla Herlitz inte hade gett honom förnyat förtroende, ett beslut som för de flesta framstod som obegripligt. Både personalen genom facket och dess klubbordförande Olle Fors och branschkolleger ställde sig frågande till beslutet. Och gör väl så än idag.   
Tidningen Resumé menade att Ottosson fick gå för att han skulle ha motsatt sig sammanslagningar som skulle leda till att något hundratal medarbetare skulle få gå. Bengt Ottosson kommenterade inte den uppgiften.
Thomas Mattsson skrev om avgående Bengt Ottosson i en krönika och nämnde bland annat att denne hade haft Thorbjörn Larsson, Jonas Bonnier, Torsten Larsson och Gunilla Herlitz som sin styrelseordförande. Mattson menade att de alla ”nog skulle hålla med mig om att han är en försiktig general” och tillade att Jonas Bonnier konstaterat att Ottosson alltid brukade leverera bättre resultat än sina prognoser.
Jag känner inte Bengt Ottosson, men vi har stött ihop hastigt några gånger i olika branschsammanhang. Jag vet dock att hans kompetens är väl omvittnad och att han dessutom verkar vara en kul och trevlig person som bland annat uppmärksammats för sin sång.
När tidigare chefredaktören Otto Sjöberg skulle avtackas 2009 valde Bengt Ottosson att sjunga en specialskriven sång till honom. Då grät Sjöberg enligt Bengt Ottosson.
Detta berättade då Dagens Media. I samma tidning berättade Erik Wisterberg 2014 i en krönika att den då nyligen petade direktören på Expressen var med på ett mingel. Där fick han en mikrofon i handen och valde då att, inför det väntade sparpaket, i sympati med sina forna oroliga kolleger på Expressen sjunga sin tolkning av Carole Kings klassiker "You've got a friend”:
Enligt Wisterberg, som numera finns på Breakit.se, lär för övrigt Bengt Ottosson ha sett Jimi Hendrix sjunga live fyra gånger. Kan det möjligen ha varit en gång 1967 i Högbo i Sandviken? Det vore nog ingen dum merit i MittMedialand, men Hendrix spelade ju också på en rad olika håll i Sverige under de där åren. Bengt Ottosson är idag 65 år och var 1967 således runt 15 år gammal.
Bengt Ottosson är en intressant person i mediernas värld, men framför allt tar han till MittMedia med sig starka meriter från olika roller i branschen. Han har varit ordförande i både Tidningsutgivarna och Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Han är nu ordförande i arbetsgivarorganisationen Medieföretagen och styrelseledamot i Almega.

Bengt Ottosson förefaller att vara ett mycket klokt val som ordförande i MittMedia av dess huvudägare Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och dess ordförande Åsa Malmström. Hon har tidigare varit liberal ledarskribent och stabschef åt partiledaren Jan Björklund (L), men tycks inse att det nu är professionella mediestrateger som behövs i koncernen.

2016 blev Bengt Ottosson också styrelseledamot i VK Media, som nog också ville få in proffs i styrelsearbetet. Det är ett uppdrag som han nu således naturligt nog väljer att lämna. VK Media har nyligen inlett ett samarbete med MittMedia, SörmlandsMedia och Hall Media kring sina plustjänster. 

Det är inte osannolikt att Bengt Ottosson med sitt nya uppdrag i MittMedia med de kontakter han har i en rad olika mediehus ser till att det föds fler samarbeten åt olika håll. Sådana projekt är ju också något som de flesta aktörer i branschen eftersträvar.

Bengt Ottosson kommer nog att göra skillnad i MittMedia, om man säger så. 
Korrigerad 171009 kl 21.15


torsdag 28 september 2017

Sista dagen med Mediadagarna. Och för alltid?

Idag torsdag var det sista dagen med M­­ediedagarna i Göteborg, Meg17, och kanske även sista dagen med Meg någonsin. Den inleddes för min del med ett seminarium med titeln ”Make local media great again”. Återigen en enligt min mening olustig travestering på Donald Trumps slogan. Varför i jösse namn släppa in denna obehagliga karl i Meg17?  Men debatten blev bra med fyra koncernmakthavare som är väl kända till namnet, men som inte setts särskilt ofta hittills i sådana här paneler.
Det var Per Bowallius, koncernchef för MittMedia sedan förra sommaren, Boine Gepertz, koncernchef Gota Media, Johan Hansson, vd för Stampen Local Media samt Victoria Svanberg, styrelseledamot i NWT-koncernen. De fick branschkunniga och insiktsfulla frågor av moderatorn som var Kvällspostens chefredaktör Katrin Säfström.
Problem med affärsmodeller och sådant till trots så var de nog egentligen ganska överens om det mesta rörande den lokalpress de i skilda koncerner navigerar framåt i rätt svår sjögång. Och ändå har deras koncerner valt ganska olika vägar i sitt sökande efter säker mark.
MittMedia har ju gått dramatiskt snabbare fram än till exempel Gota Media. Detta genom en tuff hållning som drabbat kvaliteten i papperstidningarna och dessutom resulterat i stora prisökningar som lett till mer tappad upplaga än i andra koncerner. NWT har liksom Gota varit försiktigare.. Och Stampen har ju i ett eget race slagits för livet under galgen.
Intressantast att lyssna på tycker jag Victoria Svanberg var med tanke på den extremt viktiga roll hon säkert kommer att spela inom NWT-koncernen. Hon är ju inte bara styrelseledamot i koncernen, och nu även vice ordförande i TU Medier i Sverige, utan också en av arvtagarna i den framgångsrika mediekoncernen. Victoria Svanberg är systerdotter till Staffan Ander och hans avlidne bror Lars Ander som båda framgångsrikt och, ibland trots kritik, utan sidoblickar på en ”korrekt branschpraxis” lotsat sitt fadersarv efter Gustaf Ander fram till en stark position i medievärlden.
Diskussionen präglades naturligtvis av en stark optimism kring de nya betalmodellerna som prövas i de digitala kanalerna snart sagt överallt, om än på lite olika sätt. Jag förstår hur de entusiastiska förespråkarna tänker, men är som jag också bloggat om tidigare inte lika övertygad som dem om att de kan räkna hem sina försök utan riskfyllda försämringar av pappersprodukterna så länge de finns, Och det är ju just här landets lokaltidningskoncerner valt olika tempon i omställningen.
Ovanpå denna intressanta diskussion, som naturligt nog kanske väckte frågor snarare än att ge svar, så passade jag på att träffa olika människor, både inbokat och spontant. Det är som jag tidigare skrivit det bästa med denna typ av branschträffar, alla möten med människor ansikte mot ansikte i en allt mer digitaliserad värld.
Under eftermiddagen gick jag dock givetvis till den största lokalen K1 på Svenska Mässan för att lyssna på min tidigare arbetskamrat Lilian Sjölund, nu ledarskribent på Hälsingetidningar, om hennes bok Hatad och nu i en diskussion med Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson samt demokrati- och kulturministern Alice Bah Kuhnke. Diskussionen med Tove Carlén, jurist på Journalistförbundet, som moderator handlade om det växande problemet med hat mot journalister vilket ju också utgör angrepp på vår demokrati.
Det blev en intressant, reflekterande och till och med lite ödmjuk diskussion om hur man ska hantera dessa frågor. Det är ju inte bara journalister och medier som hotas på alla de sätt numera. Även blåljuspersonal, socialsekreterare och sjuksköterskor med flera yrkesgrupper drabbas av hot och angrepp precis som journalisterna. Politikerna har varit tröga i hanteringen av dessa frågor, men uppenbarligen händer det nu rätt mycket efter täta kontakter mellan medieföretag, utgivare, polisen och politikerna. Frågan illustreras väl av det som möjligen kan ske i Göteborg på lördag då nazister vill visa upp sig. Och kulturministern talade idag väl om den handlingsplan som nu lagts fram för att möta dessa problem. Och därvidlag minns jag gärna den mycket kloka diskussionen på Meg i går rörande yttrandefriheten.
Och sedan blev det inte mer Meg17 för min del, bortsett från ett antal koppar kaffe tillsammans med kolleger. Och kaffet var gratis inom ramen för biljetterna med sin kostnad på drygt 5.000 kronor före moms. Och för er som läst mina tidigare gnälltexter om Meg17 så kan jag meddela att en trevlig tjej i dag dök på mig och sa att jag idag skulle få en lunch utan att behöva hämta en ny kupong först. Jättebra, men när jag ville äta hade de flyttat lunchutdelningen och väl på plats där efter två omdirigeringar hade serveringen upphört runt 13.00. Vi var några snopna som i stället köpte smörgåsar för runt 50 kronor för att få något i oss.  Och en Loka för knappt 30 kronor. Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell missade liksom jag också lunchen tillsammans med några andra. Vi tittade medlidande på varandra och åt sedan upp våra mackor, i mitt fall med elaka tankar om den fyrkantiga byråkratin som numera inramat både Meg och Bokmässan.  
Och just när detta skrivs runt 18-tiden på torsdagen ramlar det in ett hurtigt mejl från Meg17 om att arrangemanget återkommer nästa år:
”Mediedagarna i Göteborg tillbaka 2018
Årets nya format av Meg – ett mindre arrangemang, exklusivt för branschen och i överlappning med Bokmässan – gav frukt. 2018 kommer Meg tillbaka i samma form.

– Det visade sig vara ett lyckat format: dels gav vi utrymme för branschen att faktiskt mötas men det innebar också att Meg tog plats i ett annat sammanhang. Ett sammanhang som skapade många oväntade möten, säger Frida Edman, ansvarig Meg.”


Fan tro att arrangörerna lyckas med detta nästa år med tanke på alla kritiska kommentarer jag mött under Meg17. Och som jag själv negativt upplevt Meg i år. Är det sådana här mejl som föder något som kallas för fake news i en värld där vi enligt Meg17 lyckliga ska samlas under mottot Make Media Grate Again? Den seriösa mediebranschen bör nog ta kontrollen över sina egna arrangemang och inte släppa kontrollen till andra aktörer med starka kommersiella intressen.  
Korrigerad 170929 kl 18.42






Bra seminarium på Meg17. Men nu kastar nog Meg in handduken.

Det har sagts och skrivits förut, men det tål att upprepas att det bästa med branschmöten typ Mediadagarna i Göteborg, Meg17, är alla möten med gamla kontakter och nya människor. Just därför skrivs denna text först flera timmar senare än tänkt. Flera seminarier under onsdagen var också mycket bra varav ett om yttrandefriheten var helt lysande. Men ändå tror jag att vi nu är på Meg för sista gången och den uppfattningen har jag hört från flera håll.
Först som sist, för er alla som läste mitt blogginlägg igår, fick jag faktiskt köpa entrébiljetten på plats idag. Men det var superkrångligt eftersom jag var tvungen att göra det via Megs webbsida och där skriva in en massa uppgifter om mig själv och betala med kontokort. Och luncher och minglet med prisutdelningarna påstods vara utsålda och de ville därför först inte dra av något på priset på drygt 5.000 kronor före moms.
Småpengar, men principen krävde en för mig lite pinsam diskussion som utmynnade i att jag fick lunchbiljett för dag ett, inte hos kollegerna inne på Meg, utan på en restaurang nere på Svenska Mässan. Och minglet lovade de att jag ”skulle komma in på” trots att det påstods vara utsålt.  Efter diskussion lovades jag också en lunchbiljett dag två om jag kom tillbaka och hämtade den på torsdagen…
Minglet visade sig att det inte var några problem med alls eftersom ingen ens kollade vilka som var där. Varför det då på Megs sajt beskrevs som utsålt begriper jag inte. Men det var trevligt och det var gott att få två snittar och ett glas vin även om den betydligt mer påkostade middagen tidigare år på Meg hade varit ännu trevligare.  
Alltså, med den extremt bantade version av Meg i år jämfört med tidigare år och med den biljettpolitik arrangörerna tillämpar så kommer arrangemanget tyvärr inte att ha någon framtid. Bortsett från de två små snittarna jämfört med en fin middag saknar Meg därtill också i år en hel stor sal med utställare av olika branschnära företag – endast Mittmedia hade någon form av monter förutom Megs egen avdelning. Om jag inte mot förmodan missat något.
Dessutom har i år besökare som inte vill gå på Bokmässan fått betala några tusen kronor extra för biljetter till denna som man sägs ”få på köpet”. Och utställare på Bokmässan, med fritt inträde dit, har tvingats betala flera tusen extra till Meg för biljetter till Bokmässan som de ändå hade fått komma in på. Hela upplägget med biljetterna är otroligt ogenomtänkt. Kanske girigt, kanske helt enkelt oprofessionellt obegripligt nog. Tyvärr.
Av alla de skäl tror jag därför inte att Meg återkommer nästa år. Hela arrangemanget har kommit att präglas av girighet och bristande flexibel byråkrati. Det är onekligen förvånande med tanke på arrangörernas rutin i sammanhanget.
Nåväl, här arrangerades dock seminarier i vanlig ordning och jag besökte några av dem, bland annat ”make media grate again” med bl a Hanna Stjärne från SVT, Cilla Benkö från Sveriges Radio, Tomas Franzén från Bonniers samt Raoul Grünthal från Schibsted. En intressant diskussion som till slut utnynnade i ett mindre givande käbbel om spelet mellan public service och de kommersiella medierna. Detta återkommande munhuggande leder ingenstans utom åt ett håll, nämligen att politikerna som trots allt ytterst avgör framtiden för public service till sist måste agera även om det tycks ta emot för dem.
Sedan handlade det om ”Make journalism grate again” med Malin Ekman och bland annat Anna Hedenmo och Aftonbladets Karin Pettersson i panelen. Malin Ekman, här som moderator,  är en suverän medieanalytiker, men den här diskussionen lämnade inga bestående minnen, tyvärr. Men jag ogillar verkligen travesteringen på Donald Trumps stridsrop vilket också ledde till att denne dessvärre mentalt fanns närvarande i flera av dagens seminarier. För mig kändes det rätt obehagligt eftersom Trump är den siste jag vill tänka på i dessa sammanhang.  
Sedan var jag inne en stund och lyssnade på Ingela Wadbring, Nordicom, och Ulf Dalquist på Statens Medieråd som debatterade ”marknadsmässig kurragömmalek” med försvarare och kritiker av reklam riktad mot barn på skilda sätt. Inte ointressant, tänkvärt, men kanske inte direkt dagens höjdare.
Det var däremot definitivt seminariet med titeln om att ”Den som är emot yttrandefrihet räcker upp en hand”. Det blev en av de bästa diskussionerna jag sett under de år Meg funnits! Den leddes av Lena ten Hoopen, fortfarande kanske mest känd under sitt tidigare namn Lena Sundström. Hon vägledde mycket skickligt panelen in i den svåra diskussionen om yttrandefriheten.
Och i panelen satt Aftonbladets Åsa Lindeborg, förläggaren Svante Weyler, Svenska Dagbladets Tove Lifvendal samt författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink. Jösses vad bra de var! Sakliga, självkritiska, och eniga om demonstrationsrätten, inte för nazisternas skull, utan för demokratins skull. Men också med olika inlägg om var gränsen ska dras mellan rätten att ha en åsikt och det olagliga att omsätta den till en handling.
I den svåra diskussion vi alla möter här och var om dessa ödesfrågor för yttrandefriheten, där det är väldigt lätt att trampa fel, var det en befrielse att höra denna panel diskutera saken på ett extremt sakligt sett.
Svante Weyler gick någon gång längst lite känslomässigt och efterlyste lite civilkurage från både politiker och polischefer som han menade borde ta ställning trots konsekvenser och för detta inlägg fick han debattens enda applåd. Helt ok, tycker jag, men intressantare ändå var panelens samfälliga och sakligt korrekta ställningstagande för yttrandefriheten, även i extremt kontroversiella sammanhang som nazister på gatorna och Nya Tider på Bokmässan.
Jag instämmer i allt och rekommenderar alla att försöka se debatten på SVT Forum där jag gissar att den kommer att sändas (länk nedan!) eftersom tv-kamerorna stod där och uppenbarligen filmade.
Länk:
Den som är emot yttrandefriheten räcker upp en hand - tv-inspelningen på SVT Forum 
Korrigerad 170929 kl 19.13, kompletterad med länk 170930 kl 15.43

tisdag 26 september 2017

Varför travesterar Meg17 Donald Trumps stridsrop?

Sitter nu på tåget på väg till Göteborg för Mediedagarna, Meg17, och Bokmässan. I år dock med blandade känslor. Meg är en bra mötesplats för mediefolk, men jag tycker att Meg 17 har ett tveksamt system för entrebiljetterna. Därtill undrar jag hur det gick till då Meg17 bestämde sig för sin slogan ”Make media great again” som dyker upp i flera varianter i programmet. Donald Trump skulle säkert tweeta gillande om han visste att Meg17 apat efter hans stridsrop ”Make America Great Again”.  
Nåväl, efter en viss tvekan åker jag söderut idag tisdag. Och denna tvekan omfattar också en rent ekonomisk fundering eftersom Meg, inklusive tvingande seminariebiljetter till Bokmässan per automatik, kostar över 5.000 kronor.  Med resa och hotell blir totalkostnaden över 15.000 kronor.
Hotell och resa hade jag kunnat avboka om jag hade fått förhinder eller blivit sjuk, men det går inte Meg med på. Där skulle ingenting betalats tillbaka för biljetter köpta i förväg.  Mot en avgift på några hundra kronor skulle de däremot kunna överlåtas till någon annan.
Men vem skulle jag då överlåta dem till? Jag driver ett enmansföretag och alla andra jag skulle kunna erbjuda biljetterna har säkert redan köpt sina egna biljetter.
Ännu svårare att förstå detta blev det då jag ringde till Meg för att förvissa mig om att man där på plats, precis som på Bokmässan, kan köpa in sig direkt på plats. Häpnadsväckande nog blev svaret nej!
Då förklarade jag för vederbörande att jag i så fall inte åker till Meg, dels för att det var för sent att beställa biljetten och hinna få den hemskickad, dels för att jag inte ville köpa i förväg eftersom jag inte skulle kunna få pengarna tillbaka vid förhinder.
Men beskedet var ändå att biljetterna skulle köpas i förväg. Jag bad att få tala med Megs chef, men då bad den i och för sig trevliga företrädaren för Meg i stället att få kolla själv med ledningen. Efter en stunds väntan fick jag beskedet ”vi ska ordna så att du kan köpa på plats”. Jaha, sa jag, är det en speciallösning för mig eller kan vem som helst köpa in sig på Meg på plats utan förhandsbeställning? Om detta fick jag inget svar, men jag fick namnet som referens om jag får problem på plats i Göteborg i morgon onsdag.
Och några problem blir det kanske även om jag kommer in. Såg nyss på Megs hemsida att luncherna och minglet med prisutdelningarna för MegAward är slutsålda! Lunch kan man ju äta på annat håll, men mingel och prisutdelningarna är ju synd att kanske missa. Både det ena och det andra ingår i entrébiljetten som jag fått löfte om att köpa på plats...
Det ska bli intressant att se hur det går, men min respekt för Meg-arrangemanget är just nu tämligen begränsat. Vem vet, det kanske ändras om två dagar då vi vet hur arrangemanget avlöpt. Att det är, eller åtminstone varit, en bra mötesplats för branschens medarbetare vet alla som varit där, men efter Meg16 förra året gissade jag ändå att Meg kan få svårt att klara framtiden.
I år delas uppenbarligen inte Momma-priset ut till Årets Utgivare på Meg som tidigare år. Jag förmodar att det i stället kommer att ske på Årets Dagstidning i Stockholm i vår och den förändringen kanske är ett tecken i skyn…
De som Meg vänder sig till företräder ju i de flesta fall en bransch som har problem med sin affärsmodell och som jagar kostnader. Årets Dagstidning är ett alternativ som koncentrerats till en dag jämfört med tidigare, men kan naturligtvis kan utvecklas ytterligare igen.
Meg drogs igång när starka krafter inom Stampen som då ännu inte försvagats, gärna såg att ett viktigt mediearrangemang förlades till Göteborg. Måhända finns det i dag krafter som verkar för en mer central mötesplats i Stockholm?
Hursomhelst bör naturligtvis ett stort branscharrangemang som Meg17 vara mer kundorienterat och flexibelt. Om det blir problem för mig att komma in i morgon får jag väl ägna dagarna åt de trevliga restaurangerna i Gothia Tower, men jag hoppas naturligtvis att årets Meg bjuder på bra diskussioner och många möten.
Kompletterad med länkar 170926 kl 23.10 


måndag 18 september 2017

Nu krävs nog snabba ryck av MittMedia och andra mediekoncerner

Under första halvåret 2019 ska MittMedias tryckeri i Gävle läggas ner. Till den dagen är det mellan 15 och 18 månader. Innan dess ska tryckningen av sju tidningstitlar flyttas till ett annat tryckeri. Och distributionen därifrån blir en svår nöt att knäcka. Kostnaderna för tryck- och distribution ska minskas med 350 miljoner kronor. Därför kommer nog snart beslut om nedläggning av ytterligare något tryckeri samt produktförändringar. Det kan handla om färre utgivningsdagar, tunnare papperstidningar och dagdistribution.
Tryckpressen i Gävle invigdes den 11 april 1995, samma dag som Gefle Dagblad fyllde 100 år. Tryckhallen var fylld av jubileumsgäster och skådespelaren Rolf Lassgård, som bor i Gävle,  stod högst upp i pressen och läste en dikt om tidningens betydelse som fanns i tidningens första nummer. Mäktigt!
Den nu 22-åriga pressen är byggd av tyska Koenig & Bauer och installationen leddes av en ung nyanställd civilingenjör som hette Jan Andersson. Idag är han vd för MittMedia Print AB. MittMedia har i sitt norra verksamhetsområde idag tryckpressar i både Gävle, Falun, Östersund, Sundsvall och Örnsköldsvik.
Tryckeriet i Örnsköldsvik läggs ner när kvällstidningarna vid årsskiftet flyttar sin tryckning där till VK Media i Umeå.  När sedan tryckeriet i Gävle läggs ner återstår således tryckerierna i Falun, Östersund och Sundsvall.
MittMedias vd Per Bowallius har tidigare sagt att tryck och distributionskostnaderna på 700 miljoner kronor per år måste halveras till 2020. Då krävs mer åtgärder än nedläggningen i Gävle. Gissningsvis läggs också tryckeriet i Östersund ner och tryckningen av Östersunds-Posten och Länstidningen flyttas till Sundsvall, drygt 18 mil därifrån.
I Gävle trycks idag Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Mora Tidning samt de fyra titlarna inom Hälsingetidningar. Ett tänkbart alternativ är givetvis att tryckningen flyttar till UNT i Uppsala, tio mil bort och då i ett samarbete som tidigare diskuterats. Men de gångerna har diskussionerna inte gett något resultat, men med en ny ledning i MittMedia går det kanske bättre.
Troligen flyttas snarare tryckningen av titlarna i tryckeriet i Gävle till Falun, runt tio mil därifrån. Där kanske också tryckningen av MittMedias tidningar inom tidigare Promedia hamnar när koncernens kontrakt med V-TAB i Västerås går ut. Om nu inte UNT:s ägare NTM och MittMedia hittar varandra till skillnad från tidigare…
Om alternativet blir Falun så börjar det bli trångt i pressen på Ingarvet i Falun. Jag har ingen aning om dess skick och kapacitet, men det är väl ingen djärv gissning att den pressen i så fall kanske måste få ökad kapacitet. Och att den nya tryckeristrukturen inom koncernen tvingar fram produktförändringar som ändå måste komma förr eller senare.
MittMedias förre vd Thomas Peterssohn, idag styrelseproffs och investerare i intressanta företagsprojekt, talade redan 2012 i en intervju i Medievärlden om tryckning och distribution under dagtid efter lunch. Hans efterträdare Per Bowallius antyder idag tydligt i Medievärlden också att de nu aktivt söker rätt tidpunkt för sådana förändringar för en eller flera tidningstitlar. Då är det nog dags.
Som jag minns det har tryckeristrukturen inom koncernen diskuterats under det senaste decenniet, kanske till och med några år till även om debatten ändrat karaktär under årens lopp. Innan branschens bekymmer blev påtagliga präglades inte sällan debatten inom koncernen av avundsjuka på en utgivningsort då det satsades i tryckerierna på andra orter.
Vi på Gefle Dagblad, där jag var chefredaktör till nyårsafton 2004, sneglade misstänksamt på vad som hände i Sundsvall och tvärtom. Och tidningarna inom koncernen valde ofta olika lösningar och leverantörer, tryckerierna och packsalarna blev statusfyllda anläggningar under de goda åren då tidningsledarna för de olika titlarna gärna ville ta täten i teknisk utveckling, det vill säga investeringar.  
Det var då det, idag måste många av dessa investeringar avvecklas och nu är turen kommen till pressen i Gefle Dagblads sålda hus där den nye ägaren, Perol Fastigheter AB, ska ta över i september 2019. Då ska pressen i Gävle vara riven i tryckhallen som byggdes i det dåvarande tidningskvarteret till pressinvigningen 1995. Enligt vd Jan Andersson kan pressen inte ens säljas utan skrotas. Den förra pressen såldes till Holland för en miljon kronor om jag minns rätt.
Nu lär det krävas snabba beslut om var de sju tidningstitlarna ska tryckas, om distributionen och gissningsvis även om en eller annan produktförändring som säkert kan komma att skapa debatt både internt och externt. Situationen kan också påskynda fler tänkbara samarbeten och kanske till och med nya strukturaffärer, för de lär nog fortsätta i branschen. Tiden verkar kort för de nödvändiga förändringarna inom MittMedia, men det ska förhoppningsvis gå bra och har gjort så förr för den nya koncernledningen.
Förra året såldes ju Gefle Dagblads hus i augusti samtidigt som Arbetarbladet i sitt hus hade ett hyreskontrakt med begränsad tid kvar. Bara åtta månader senare flyttade båda tidningarna till nya hyrda lokaler i samma hus på Brynäs i Gävle, en flytt som alla nu verkar nöjda med.  Inte minst de runt 800 läsare som kom på de bägge tidningarnas gemensamma öppna hus i helgen och kollade in lokalerna och bjöds på underhållning och tårta.
Det är naturligtvis inte bara MittMedia som känner flåset i nacken om att anpassa sig till den nya tidens medielandskap i sitt sökande efter smarta betallösningar och samarbeten, samtidigt som tryckeri- och distributionskostnader är plågsamma villkor för den fortsatta verksamheten. I alla mediekoncerners planering finns naturligtvis också mer eller mindre avancerade produktförändringar för papperstidningarna.  Det blir en intressant mediehöst 2017 och ett ännu intressantare 2018.
Uppdaterad med nya länkar 170919 kl 05.50, korrigerad 170919 kl 22.23, kompletterad med länkar och korrigerad 170920 kl 18.19



   

fredag 15 september 2017

Intressanta samarbeten, men ändå tveksamma tankar om betalväggarna

Det är intressant att följa de traditionella tidningsföretagens olika försök att introducera betalväggar på sina digitala kanaler. Jag blir dock alltmer tveksam till olika betalmodeller trots alla hurtiga tillkännagivanden från medieföretagen. I regel introduceras ju nya betalväggar så entusiastiskt att man kan förledas tro att branschen löst alla problem med affärsmodellen. Men så är det väl knappast och själv har jag lite motvilligt blivit en digital abonnent och då sparat mer pengar på prenumerationer än vad jag egentligen själv ville.  
Jag instämmer ändå naturligtvis i branschens lätt klyschiga nya mantra att ”bra journalistik måste få kosta”. Helt rätt, men detta faktum är ju inte i sig ett argument för att just betalväggar är den enda rätta vägen att gå. Det kanske finns smartare sätt även om jag lika lite som någon annan skådat ljuset och kan peka ut den vägen.   
Och varför finns det då skäl att vara skeptisk till att skilda betalmodeller för E-tidningar och olika plustjänster i digitala kanaler skulle fungera och vara något bra? Att läsarintäkterna måste öka är ju uppenbart och det är bra att medieföretagen gör något och prövar olika vägar.
Men frågan är hur det egentligen går, vi har ju redan tidigare sett medieföretag gå in i betalmodeller, skippat dem och sedan försöka på nytt. Nu senast i Hallandsposten. Och visst, betalningsviljan har kanske ökat, men är just prenumerationen då den bästa lösningen?
Siffror om det ökande antalet betalande digitala kunder redovisas gärna positivt, men sällan med tydlighet i detaljerna om hur stor lojaliteten över tid egentligen är från till exempel dem som för ”endast 1 krona” tecknat ett abonnemang. Detta gäller väl de flesta medieföretag som utåt hävdat att de med framgång gått över till skilda betalmodellar.
Själv har jag redan som säkert många andra anmält mig för någon sådan prenumeration i ivern att få läsa en artikel, glömt bort att avbeställa abonnemanget och fått betala någon månads prenumeration för en tidning som jag egentligen inte vill abonnera på. Jag ville bara läsa en viss enstaka artikel. Då och då.
I det för branschen dominerande erbjudandet om att det bara ”kostar 1 krona” att testa finns ju också möjligen ett trovärdighetsproblem. Det kostar ju inte enbart en krona, de intresserade förbinder sig ju också att betala ett belopp i månaden i framtiden. Om de inte säger upp sitt abonnemang i tid, med eller utan krångel. Och hur många är det som gör så och nöjer sig med en månad för en krona?
Jag är varje dag inne på kanske 20 olika mediesajter för enstaka artiklars skull. Och då naturligtvis inte samma sajter varenda dag. De där artiklarna skulle jag gärna betala för, men det är inte realistiskt att abonnera på en mängd sajter för att komma åt enstaka artiklar då och då. Och genom alla länkar i sociala medier är det nog rätt många som söker sig till enstaka artiklar över hela landet.
I läsarens hemmaområde är erbjudandet om en prenumeration begripligt och förhoppningsvis intressant för besökaren, men knappast från sajter långt bort i hela Sverige, bortsett från läsare i förskingringen eller dem med familjära kopplingar till andra orter. Som boende i till exempel Falun kanske man nappar på ett abonnemangserbjudande från Dalademokraten och kanske även DN eller SvD. Och dalmasen som flyttat till Stockholm gör kanske samma sak.
Däremot är det knappast troligt att läsaren i Dalarna samtidigt kan tänka sig att betala abonnemang på GP, HD, BLT, VK, VF, JP, UNT, Norran, NWT och en rad andra sajter där man ibland läser enstaka artiklar. Det är knappast praktiskt och ekonomiskt möjligt för de flesta. Att i det sammanhanget som läsare möta väggen med ett prenumerationserbjudande känns bara konstigt.
Ändå möter surfarna nu prenumerationserbjudandet snart sagt överallt trots att modellen knappast är optimal i den digitala miljön. Förr var prenumerationen en fantastiskt bra modell för tidningarna som fick betalt i förväg och dessutom knöt sina läsare hårt till sig genom kampanjer, skicklig telefonförsäljning och autogiro. Men då handlade det ju om en eller kanske ett par tidningar, som lokaltidningen och kanske någon rikstidning. 
Nu ser verkligheten annorlunda ut eftersom läsarna runtom i landet lockas till enstaka artiklar lokalt, nationellt och globalt. Varför är det då en närmast föråldrad affärsmodell, prenumerationen, som idag lyfts fram som lösningen i en helt ny och annorlunda verklighet? Det beror väl antagligen på att ingen kommit på en bättre lösning.
Det har inte jag heller, men jag vill gärna betala för de texter som jag faktiskt läser. Jag betalar gärna för enskilda artiklar, dessutom gärna mer pengar i takt med attraktiviteten för den enskilda texten, kanske från en tia och upp till någon hundring när det är något riktigt intressant. Modellen med en prenumeration på den lokala tidningen borde kompletteras med en lösning för dem på distans som mer sällan vill läsa en tidningssajt.   
Tänk om det fanns någon form av ett branschgemensamt konto där man kunna sätta in pengar från någon hundring och upp till flera tusen kronor beroende på behov. Sedan skulle pengarna gå från kontot till respektive mediehus genom en fortlöpande avräkning för enstaka artiklar. Och detta genom en extremt enkel inloggning med till exempel en pinkod kompletterad med ett artikelnummer så att pengarna hamnar rätt.
Och den inloggningen skulle folk nog behålla för sig själva eftersom de betalat in sina pengar till kontot.  Inloggningen till dagens digitala prenumerationer delas säkert ibland familjevis eller med grannen.
Ett branschkonto eller ej, men att situationen kräver någon form av avancerat branschsamarbete är uppenbart. Därför ska det bli spännande att se hur det idag presenterade samarbetet mellan Svenska Dagbladet och NTM utvecklas, en ny variant av samverkan mellan en storstadsbaserad tidning och regiontidningar ute i landet. De aviserade ambitionerna från Dagens Nyheter att få till stånd någon form av samarbete med tidningarna ute i landet tycks dock inte ha gett något resultat ännu.   
Kort efter det att DN:s samarbetsidé hade presenterats i somras gick däremot som bekant MittMedia, VK Media, Hallpressen och SörmlandsMedia ut med nyheten om ett avancerat gemensamt projekt rörande pluskunderna. De fyra koncernerna ska ju låta den lokala tidningens läsare på köpet få ta del av plustjänsterna på de ingående koncernernas samtliga mediesajter. Kanske lite Spotify utan alla andra jämförelser. 
MittMedia låter ju redan idag den lokala tidningens abonnent ta del av de övriga koncerntidningarnas sajter. Det är således ungefär den modellen som ska gälla för de fyra koncernerna gemensamt, om jag förstått saken rätt. Det är onekligen frikostigt att låta prenumeranten på en enda tidning utan tillkommande kostnad få ta del av koncernens alla sajter. Och snart fyra koncerners sajter.
Tanken är väl att gynna den lokala tidningen och dess kunder och samtidigt förhoppningsvis förstärka räckvidden och därmed annonsaffären för samarbetande tidningar. De inblandade aktörerna har säkert räknat både framlänges och baklänges för att få ihop siffrorna, men jag frågar mig ändå utifrån egen erfarenhet hur projektet ska kunna räknas hem. Då borde nog de lokala prenumerationerna kosta betydligt mer. Och vad säger då konkurrensverket?  
När mina abonnemang för Gefle Dagblad och Arbetarbladet i vintras skulle betalas ett år framåt hade priserna höjts till ungefär 4.100 kronor för Gefle Dagblad, GD, och lika mycket för Arbetarbladet, AB om jag minns rätt De priserna illustrerar väl hur koncernen målmedvetet arbetat med prishöjningar för att finansiera den digitala utvecklingen. Med resultatet att pappersupplagorna minskat mer än inom andra koncerner.
Om jag hade behållit bägge tidningarna både i form av papper och digitalt skulle det per år ha kostat ungefär 8.200 kronor. Men det gjorde jag inte.
Jag föll i stället för MittMedias digitala lockrop och gjorde det koncernen uppenbarligen vill; jag avstod från papperstidningarna och blev en digital kund som prenumerant på E-tidningarna. Jag tog GD:s E-tidning ett år framåt för 1.817 kronor och AB ett halvår för 923 kronor. Detta eftersom jag numera uppfattat tidningarna så lika varandra med mycket gemensamt material, inte sällan hämtat från andra koncerntidningar och därmed av mindre lokalt intresse.
Vid halvårsskiftet bestod det intrycket och eftersom jag då också upptäckt att jag som läsare av GD ändå får plustjänsten i AB och alla andra koncerntidningarnas sajter var det svårmotiverat att fortsätta med AB. Nu har jag endast GD:s E-tidning och därmed också tillgång till plusmaterialet i Arbetarbladet och alla andra sajter inom MittMedia.
Nu konstaterar jag med blandade känslor att MittMedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1.817 kronor från mig i stället för cirka 8.200 kronor per år.
Det kommer nog att ta lite tid innan jag blir övertygad om att upplägget är bra för koncernen även om jag förstår att det någonstans framöver kanske handlar om enbart digitala kanaler, möjligen kombinerade med ett veckomagasin, och då betydligt lägre kostnader för tryckerier och distribution. Men klarar medieföretagen ekonomin med dessa betallösningar på vägen dit om vandringen blir långdragen?     



onsdag 7 juni 2017

Friborg rätt person för SVT Riksnyheter - spännande chefsutbyte med dagspressen

Valet av Charlotta Friborg till ny programchef för Riksnyheterna i Sveriges Television hyllas från alla håll av branschkolleger i sociala medier. Med all rätt – hon är en av landets mest kompetenta publicister och en utmärkt ledare. Dessutom har hon gång på gång uppträtt modigt och integritetsfyllt i sin utgivargärning. Det blir spännande att följa henne i sin nya roll.
Friborg efterträder Ulf Johansson som går till SVT Opinion och Opinion live i Göteborg. Även han kom som Charlotta Friborg från dagspressen och då senast från Nerikes Allehanda, NA, där han var chefredaktör och ansvarig utgivare. Och där blev han som bekant uppmärksammad över hela världen då NA publicerade bilden av Lars Wilks rondellhund och drog på sig hat och hot i muslimska länder.
SVT:s vd Hanna Stjärne rekryterades också från dagspressen, nämligen från UNT där hon var chefredaktör, ansvarig utgivare och vd. Dit kom hon hösten 2011 efter en gedigen karriär inom Sveriges Radio och jag var genom mitt bolag Utkik Media anlitad i rekryteringsprocessen.
Det var jag även när Charlotta Friborg tidigare 2011 rekryterades som chefredaktör till Corren i Linköping. Dit kom hon från Graylings. När SVT 2014 rekryterade Hanna Stjärne som vd hämtade UNT:s huvudägare NTM Charlotta Friborg från systertidningen Corren till UNT.
Friborg lämnade UNT 2016 för att bli nyhetschef online inom SVT. Och nu går hon vidare inom SVT till ett av Sveriges viktigaste, svåraste och också mest intressanta utgivarjobb som chef för hela nyhetsverksamheten fördelad på en rad olika redaktioner, som Rapport, Aktuellt, svtnyheter.se och SVT Forum med flera. Jag kan inte tänka mig en bättre person för det uppdraget än just Charlotta Friborg.
Just hennes integritet, för att inte säga hennes mod, är nog precis vad som behövs i hennes nya utgivaruppdrag. Hon har tidigare bestämt och målmedvetet som publicist agerat mot exempelvis hotfulla kriminella kretsar då hon var på Corren. Hon har också i sina olika branschuppdrag engagerat sig mot de förekommande hoten och våldshandlingarna mot mediehus och journalister, senast aktualiserat i Västerås där polisen utan förklaring lagt ner två förundersökningar om anmälda våldshandlingar mot en frilansmedarbetare i VLT.    
Därmed går således ytterligare en meriterad person från dagspressen in på ett toppjobb inom public service, precis som tidigare Hanna Stjärne och Aftonbladets tidigare publisher Jan Helin. Även den tidigare divisionschefen inom SVT, Olov Carlsson, hade en bakgrund inom dagspressen på Piteå-Tidningen . Han har senare lämnat SVT för en period som chefredaktör inom MittMedia och nu är han publisher för Dagens Samhälle.
Det är naturligtvis bra att chefer och journalister från landets olika mediehus kan gå till public service och tvärtom. En intressant omständighet i sammanhanget är de tydliga spänningarna mellan privatägda medier och licensfinansierade public service om vad till exempel SVT och Sveriges Radio ska få göra eller ej i konkurrensen med de privata mediehusen.
Därvidlag har både exempelvis Jan Helin och Charlotta Friborg i sina tidigare roller bestämt lojalt hävdat de privata mediehusens intressen gentemot public service som då ansetts försvåra de förstnämndas möjligheter att ta betalt för sitt digitala material. Och sedan måste de i sina nya roller naturligtvis lika lojalt verka för det uppdrag public service har att utföra för sina licensmedel.
Nåväl.  Så måste det nog vara i en så pass begränsad bransch i ett litet land som Sverige. Och rörligheten mellan konkurrenterna är ingenting nytt, varken i Stockholm eller ute i landet. Det har alltid förekommit spektakulära rekryteringar mellan konkurrenter och även privata relationer mellan medarbetare i olika redaktioner. Och det brukar ju gå bra.
Möjligen kan man tycka att personalutväxlingen, och erfarenheten och kunskapen om varandras situation, borde kunna underlätta någon form av pragmatisk lösning av motsättningarna, åtminstone först på tjänstemannanivå,  mellan public service och de privata mediehusen, men fan trot… 
Korrigerad 170607 kl 23.26, 23.33, 23.44


      

fredag 2 juni 2017

Varför avgår Jan Friedman och vad händer inom MittMedia?

Jan Friedman avgår som ordförande för MittMedia och ersätts av huvudägarens främste företrädare, ägarstiftelsens ordförande Krister Jönsson. En förvånande nyhet om lokaltidningskoncernen där man under det senaste året sparkat koncernchefen, fått en allvarlig tvist med facket om arbetsmiljön och rädsla för chefer, noterat rekordstora upplagetapp samt tydligen nått tämligen begränsade framgångar rörande den digitala omställningen. Ordförandebytet leder nog till spekulationer om vad som egentligen händer inom koncernen - varför avgår Friedman?
Jan Friedman blev ordförande i koncernstyrelsen i december 2015. Då hade han under ett par år suttit i den tidigare ägarstyrelsen som han lämnade för att ta hand om klubban i den ombildade driftsstyrelsen för koncernen. Krister Jönsson, som är ordförande för huvudägaren Nya Stiftelsen Gefle Dagblad, blev då också ordförande i ägarstyrelsen.
Ett drygt halvår efter Friedmans entré som ordförande för MittMedia fick dess koncernchef Thomas Peterssohn sparken i början av juli 2016, mitt under Almedalsveckan. Någon månad senare utsågs Per Bowallius till ny koncernchef, en person som Jan Friedman som ny ordförande i MittMedia tydligt hyllat i intervjuer.
Sedan har mycket annat hänt inom MittMedia. Den nye chefen för ”gemensam redaktionell organisation”, eller vad det hette, en ganska luddig omformulering av den tidigare tydliga befattningen som redaktionell chef, lämnade sitt uppdrag och blev i stället chefredaktör för titlarna i Hälsingland. Ingen efterträdare har utsetts och frågan är fortfarande om det blir någon sådan.
Alla chefredaktörer i den så kallade utgivargruppen ska enligt uppgift idag rapportera direkt till vd Per Bowallius. Det kan nog bli komplicerat med tanke på koncernens storlek, Bowallius bör ju som koncernchef ha annat att tänka på än det rent redaktionella ansvarsområdet för 28 titlar.
Dessutom har koncernen, som tidigare uppmärksammades med fina priser och dessutom målmedvetet spred en kanske allt för överdriven positiv självbild, plötsligt drabbats av en allvarlig konflikt med journalistfacket rörande bristfällig arbetsmiljö, bland annat beroende på rädsla i organisationen enligt SJF. En rädsla som nog grundlagts under den tidigare koncernledningens tid. 
Och som lök på laxen har koncernen den sämsta upplageutvecklingen i landet efter de närmast dramatiska prishöjningarna som den tidigare koncernledningen drev igenom för att finansiera satsningarna digitalt och på rörlig bild. Arbetarbladet i Gävle kostar i dag runt 4.200 kronor om man vill prenumerera på dagstidningen inklusive det digitala utbudet. Som jämförelse kostar till exempel Barometern  2.800 kronor för sin sexdagarstidning, Arbetarbladet kommer dock ut sju dagar ännu så länge.
För någon vecka sedan publicerade Journalisten en öppenhjärtig intervju med den nye koncernchefen Per Bowallius. Där framgick det att den stora satsningen på ”plustjänster” för 99 kronor i månaden lockat runt 32.000 provprenumeranter för 1 krona första månaden. Av dessa har ca 15.000 sedan fortsatt abonnera för 99 kronor månaden. Är det ett bra resultat för en koncern med 28 titlar och en pappersupplaga omfattande flera hundra tusen exemplar? Enligt Journalisten går den digitala satsningen fortfarande med förlust.
I samma intervju framgick det, vilket också Bowallius där bekräftade, att satsningen på rörlig bild är ganska kontroversiell inom MittMedia. Kvaliteten på sändningarna är tveksam och medarbetare känner sig övergivna framför kameran i en roll som de inte har sökt sig till. Och frågan är naturligtvis för MittMedia, som för alla andra medieföretag, om kunderna verkligen vill ha alla dessa ”live-sändningar.”
Och kvaliteten på papperstidningarna är också ofta kritiserade, på sociala medier och även av mig själv på denna blogg. Koncernens företrädare har, framförallt under den tidigare ledningen, framhävt sin verksamhet som en otroligt kvalitetsfylld lokal journalistik, allt medan både organisationen som sådan och produkterna blivit allt mer centraliserade. Papperstidningarna har regelmässigt publicerat centralt publicerade helsidor och uppslag utan lokal koppling. Tji relevans.
Och i det här läget avgår den namnkunnige entreprenören Jan Friedman som ordförande för MittMedia. Och efterträds av sin egen chef och huvudägarens främste företrädare, Krister Jönsson. Enligt Medievärlden kommer denne samtidigt att lämna sitt uppdrag som ordförande i ägarstiftelsen och inte heller bli kvar längre som ordförande för MittMedia ägarbolag. Intervjun med honom i Gefle Dagblad berör inte detta, men stämmer detta så tyder hela rockaden på brådska som inte är så vanlig i sådana här sammanhang.
Således, vad är det som händer?
Jan Friedman själv säger att han har för många engagemang, bland annat i några börsbolag, samtidigt som han uppnått pensionsåldern och vill trappa ner. Personligen tycker jag nog att det kanske hade varit naturligare för honom att tänka i dessa banor för ca 18 månader sedan då han blev ordförande och således hade kunnat avstå från uppdraget  i MittMedia redan då.
Krister Jönsson, som hoppar in som ordförande i MittMedia, är drygt 70 år och således runt fem år äldre än Jan Friedman. Det normala i det här sammanhanget hade nog varit att det hade presenterats en ny mångårig efterträdare till Friedman samtidigt som han avgick. Tvärtom säger man nu att valberedningen ska ta fram en efterträdare till Jönsson inför en extra bolagsstämma i höst. Det blir väldigt spännande att se vilket namn man landar på då. 
Men, frågan infinner sig per omgående för min del; varför avgår egentligen Jan Friedman? OK, han kan ha rätt i att han vill trappa ner. Och det kan vara så att han faktiskt fullgjort ett primärt uppdrag åt ägarna, som att få bort den tidigare koncernledningen och få en ny vd på plats.
Men fan vet om det är så enkelt, varför denna tämligen snabba och ostrukturerade förändring som rimligen föder många frågor?
Jag tror att branschen, som verkligen följer utvecklingen inom MittMedia, med detta skifte på ordförandeposten börjar fundera på hur det egentligen står till med ekonomi, den digitala omställningen, tv-satsningen och relationerna mellan fack och företag inom detta viktiga medieföretag. Jan Friedman vet ju hur det ligger till nu när han väljer att avgå.  
Kort sagt, hur går det för MittMedia?
Själv håller jag tummarna för att det trots allt går bra för dctta medieföretag. Men jag befarar faktiskt motsatsen.

Komplettering: Chefredaktörerna Anna Gullberg och Daniel Nordström resonerar om bland annat detta blogginlägg på sin podd GullbergNordström i avsnitt "#89 Invandringsfrågan och alkoholkulturen" publicerad 170605, först ca 24 minuter in i sändningen och sedan igen även från ca 38 minuter.

För transparensens skull: Jag har varit chefredaktör för Gefle Dagblad fram till årsskiftet 2004-2005 och därefter genom mitt bolag som konsult haft en del uppdrag åt MittMedia. Jag känner rent professionellt, men inte privat, både Jan Friedman och Krister Jönsson samt mer eller mindre väl många andra medarbetare inom koncernen där jag jobbat i olika roller under nästan 40 år.

Anm. Korrigerat fel 170602 kl 01.52, 02.16, korrigerad och kompletterad med länkar 170602 kl 19.20, korrigerat fel 170602 kl 23.02, korrigerad 170603 kl 00.24, korrigerat 170603 kl 19.45, kompletterat med länk 170605 kl 20.57

Övriga länkar: 
Mittmedias ordförande avgår - vill fokusera på andra uppdrag - nyhetstext GD.se 170601
Friedman lämnar Mittmedia - nyhetstext medievarlden.se 170601
Ljuset i slutet av Mittmedia - nyhetstext, intervju med Per Bowallius, journalisten.se 170525

onsdag 3 maj 2017

Viktig bok av Lilian Sjölund om hatet mot journalister

Idag den 3 maj firas Pressfrihetens dag och just denna dag släppte ledarskribenten Lilian Sjölund sin bok Hatad som beskriver hatet mot medier i allmänhet, men framför allt hatet hon drabbats av själv i sin roll som opinionsjournalist. Det är en viktig bok som beskriver under vilka förfärliga förhållanden framträdande opinionsjournalister inom lokalpressen verkar med återkommande hot och trakasserier från främst högerextrema grupperingar. I samband med boksläppet diskuterades också problemet vid ett intressant seminarium hos Journalistförbundet i Stockholm.
Lilian Sjölund har tidigare varit journalist i olika roller på Gefle Dagblad, bland annat som nyhetschef, där vi båda jobbade under många år. Som tidigare chefredaktör känner jag henne mycket väl som en skicklig journalist och en hängiven publicist med ett starkt engagemang och integritet. Nu är hon politisk redaktör och ledarskribent på Ljusnan inom Hälsingetidningar och MittMedia, men publiceras också till och från på ledarplats inom koncernens andra tidningar.
Det förvånar mig inte att det är just Lilian Sjölund som skrivit denna bok om ett ämne som debatterats allt mer under senare år, men då av förklarliga skäl ofta i och för sig upprört, men ändå kanske lite formellt och rentav ibland pliktskyldigt. Den personliga färgen har ofta saknats.
Lilian Sjölunds bok ändrar på det förhållandet med sin mycket välskrivna och starkt personliga text om hur hatarna tränger långt in i hennes liv och familj, om hur de lyckas skapa oro och till och med rädsla för den drabbade och dennes familj i vardagen. Och hon beskriver väl vilken fara för samhället, den öppna debatten och vår demokrati denna hatkultur utgör.
Det beskrivna hotet mot vår demokrati kom också att påverka frågan om hennes manus skulle ges ut i bokform eller ej.  Lilian Sjölund skrev boken under ett antal månader och fick sedan svårt att hitta ett förlag som ville ge ut den – eftersom de inte vågade! Detta faktum illustrerar väl hur allvarligt man måste bedöma situationen med hot och trakasserier mot medierna.
Visst, sådana har nog alltid förekommit. Tidigare fick de dock inte alls samma spridning och var väl därför också lättare att då helt enkelt negligera. Jag har långt tillbaka fått min bil saboterad flera gånger och förskräckliga brev och telefonsamtal till bostaden eller jobbet på Gefle Dagblad, men då i regel från kriminella eller knäppgökar med luddiga politiska uppfattningar. Det handlade inte om organiserade nazister eller andra extremister.
Och frånvaron av internet, epost och sociala medier gjorde att hot och trakasserier för några decennier sedan knappast ens diskuterades. Som jag minns det kom den diskussionen igång först då mc-gängen etablerades i Sverige, när det nu var. Tidigt 90-tal, kanske? Då minns jag att den fria inpasseringen stoppades på Gefle Dagblad och att vi i samråd med polisen inredde ett besöksrum med larmknapp för att ändå säkert kunna ta emot tveksamma besökare.
Att begränsa rätten för tillträde till tidningshuset var inget kul och beslutet diskuterades ingående och i kritiska ordalag. Idag är effektiva skalskydd, kontakter med Säpo och stöd av säkerhetsbolag en självklarhet för mediebolagen. Och ”vissa bokförlag” vågar således inte ge ut denna värdefulla skrift av Lilian Sjölund om hennes vardag och hot och trakasserier som journalist.
Men det vågade tidningen Journalisten och dess chefredaktör Helena Giertta. Hon skriver i ett förord att det var självklart för dem på Journalisten att ge ut boken Hatad då förlagen svek. Den liberala Karl Staaf-fonden har med ett  bidrag möjliggjort tryckningen. Och Helena Giertta modererade också diskussionen i samband med boksläppet med en panel bestående av Lilian Sjölund, journalisten och författaren Kurdo Baksi samt Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.
De beskrev alla väl den bedrövliga situationen för pressfriheten i världen med exempel som journalisten Dawit Isaak som är fängslad i Eritrea och den tragiska utvecklingen i Turkiet där nu en fjärdedel av landets journalister fängslats eller förföljts av regimen.  Och i Hälsingland där Lilian Sjölund dagligen möter hatet både i mejlkorgen och på tåget hem till Gävle där hon till och med känt oro då hon öppnade dörren till sin bostad och något inte stämde…
I paneldebatten konstaterade också Jonas Nordling att även svenska ledande politiker ibland inte tar tillräckligt ansvar för sakernas tillstånd då de kan lockas att fälla generella nedlåtande uttalanden om medier och journalister. Det hade han till och med varit med om nyligen med ett verksamt statsråd i regeringen och då själv sagt ifrån till vederbörande vilket han menar att man måste göra.
Det har han helt rätt i. Min erfarenhet som tidigare utgivare är att politiker, generellt sett(!),  i trängda lägen tyvärr väljer att underblåsa respekten för journalister. Donald Trump är inte den första politiker som gjort det, det har förekommit långt tidigare och även på kommunal nivå i Sverige.
Pressfrihetens dag har också uppmärksammats i andra evenemang, som genom Tidningsutgivarnas annonskampanj,  och många krönikor av chefredaktörer och andra i olika medier. Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg fick tillbringa Pressfrihetens dag i hovrätten som just denna dag prövade den fällande domen mot en person som hotat henne, hennes krönika om detta nedan.
Uppdaterad med nya länkar samt korrigerad, 170503 kl 22.55, 22.59, 23.06 
Länkar:
"Politiker hänger på vågen av mediekritik" - nyhetstext, journalisten.se 170503
Lilian Sjölund: " Det drabbar demokratin" - tv-intervju med Lilian Sjölund, expressen.se
Anna Gullberg: Pressfrihetens dag - från insidan av en rättssal - krönika av Anna Gullberg, gd.se 
170503
Möt hat med öppenhet - ledare av Helena Giertta, journalisten.se 170503
Vi måste fortsätta kämpa för pressfriheten - debattartikel av Jeanette Gustafsdotter, medievarlden.se 170503
Pressfrihetens dag och varför vi ska vara stolta här i Sverige -krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170503
"En tidsfråga innan en journalist blir attackerad" - nyhetstext, svd.se 170402
Så mår pressfriheten - podd Gullberg Nordström 170502

lördag 18 mars 2017

Tyst inom MittMedias egna kanaler om intern kritik

Det har varit rätt tyst om MittMedia sedan i somras då koncernledningen byttes ut. Nu har det synts nya rubriker om koncernens jämförelsevis dramatiska minskning av printupplagorna. Dessutom nyheter om att journalistfacket kritiserat koncernens arbetsmiljö samt uppgifter om rädsla för ledningen på Gefle Dagblad, GD, där ett par skyddsombud sägs ha blivit utlösta inom loppet av ett år. Och självaste statsheraldikern har kritiserat MittMedia för reklam där text tryckts på bilder av svenska flaggan. Flaggnyheten och upplageminskningen har redovisats i MittMedias egna kanaler, men så vitt jag kunnat se inte de övriga nyheterna. Det är onekligen förvånande.       
Mittmedia har sedan koncernen funnit sin moderna form för ett antal år sedan noterat en rad framgångar i form av prestigefyllda branschpriser. Den snabba utvecklingen av helt ny koncernstruktur och MittMedias mycket beslutsamma digitala omställning har också uppmärksammats, ofta positivt, men med tiden också mer kritiskt, bland annat rörande tempot och en avancerad centralisering. 
Nåväl, MittMedia har alltid stolt torgfört sina projekt, särskilt under den tidigare ledningen med vd Thomas Peterssohn och den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. Dessa två fick dock lämna koncernen i juli 2016 när ägarna tillsatte en helt ny ledning för denna numera mycket stora mediekoncern omfattande de flesta tidningarna från Nynäshamn via Södertälje och Örebro upp till Östersund och Örnsköldsvik. Nyligen blev Thomas Peterssohn tillförordnad vd för HSS Media i Finland. AnnaKarin Lith sitter sedan några år i det företagets styrelse. 
Jag har själv jobbat för MittMedia och dess föregångare Gefle Dagblads Förvaltnings AB under nästan fyra decennier, som reporter, nyhetschef, redaktionschef och slutligen chefredaktör för Gefle Dagblad, det sistnämnda uppdraget under runt 17 år. Därefter har jag som konsult haft uppdrag för MittMedia, bland annat för chefsrekryteringar.
Jag trivdes storartat bra inom koncernen och Gefle Dagblad, särskilt med tanke på den då inom koncernen mycket seriösa hållningen inför det publicistiska uppdraget.  Det gällde inte minst den nedärvda övertygelsen från utgivare som Erik Brandt och Per Hilding om behovet av transparens rörande den egna verksamheten och om att vårda ett tillåtande klimat för debatten, både internt och externt. Motpart och kritiker måste få komma till tals och även kunna få sista ordet.
Därför känns det märkligt att i andra medier, men inte i MittMedias egna kanaler, få läsa om tämligen normala nyheter om exempelvis motsättningar mellan fack och arbetsgivare inom koncernen, sådant som medier publicerar dagligen om andra företag och myndigheter. Om ett medieföretag avstår från att publicera sådant om sin egen verksamhet äventyras trovärdigheten.
Detta naturligtvis helt oavsett hur goda skäl medarbetare och utgivare i MittMedias alla olika kanaler kanske tyckt sig ha för att betrakta dessa nyheter i andra medier som felaktiga eller ointressanta. Det är ju det normala förhållandet i liknande situationer på alla arbetsplatser, motparten har naturligtvis ”fel” och jag själv har ”rätt”.
Inom medierna måste man orka publicera och kommentera även kritik mot den egna verksamheten för att bevara den publicistiska trovärdigheten, inte minst i dessa tider då den ifrågasätts av mörka krafter. Och det är naturligtvis särskilt viktigt inom mediekoncerner där likriktning måste motverkas till förmån för en mångfald, trots det gemensamma ägandet. 
MittMedias närstående podd GullbergNordström med chefredaktörerna Anna Gullberg, GD, och Daniel Nordström, VLT, kommenterade flaggnyheten i sin senaste sändning, men inte nyheterna om skyddsombuden och arbetsmiljön. De drog igång sin podd inspirerade av podden MattssonHelin och brukar kommentera branschutvecklingen och händelser av alla de slag på landets olika medieföretag. MattssonHelins podd saknas av många, inte minst för att de var frikostiga med kommentarer om sin egen verksamhet, även då de själva var kritiserade.  
Nyheterna rörande skyddsombuden har publicerats av SVT Gävleborg, dels i en nyhetssändning, dels i en artikel på deras sajt, samt av tidningen Journalisten. Journalisten har också publicerat kritik mot arbetsmiljön inom MittMedia efter en enkät inom koncernen. 
Koncernens vd Per Bowallius och Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg har i dessa artiklar i andra medier kommenterat kritik och påståenden. Länkar nedan.

ANM. AnnaKarin Lith har efter denna publicering påtalat att hon sa upp sig själv och således inte "fick lämna" sin tjänst. /RR

ANM. Journalisten.se uppmärksammade under måndagen på nytt fackets kritik rörande arbetsmiljön inom MittMedia. Medievarlden.se tog också upp saken och under eftermiddagen publicerade även Arbetarbladet.se en nyhetstext om saken, länkar nedan, länk nedan. /RR

ANM. Gefle Dagblad publicerade vid 17-tiden i dag måndag en nyhetstext om fackets kritik, länk nedan. /RR 

ANM. Resume.se, vlt.se och podd #83 publicerade idag onsdag mer om arbetsmiljön inom MittMedia, länkar nedan. /RR 
Korrigerat fel 170318 kl 20.45, kompletterad med länk 170318 kl 21.07, Kompletterad 179319 kl 11,01, kompletterad med fler länkar 170320 kl 16.31 samt 17.50. Även 18.30. Kompletterad med länkar 170322 kl 22.54

Länkar:
Podd #83 arbetsmiljön i Mittmedia - podden GullbergNordström 170322
Mittmedia får svidande kritik för arbetsmiljön - stressproblem finns på VLT - nyhetstext vlt.se 170322
Så ska Per Bowallius vända arbetsmiljökrisen i Mittmedia: "Får mer energi av det här" - nyhetstext resume.se 170322
Mittmedias dubbla utmaningar - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se 170321
Arbetsmiljöproblem på Gefle Dagblad - personalen misstror ledningen - nyhetstext, 170320
Misstroende mot Mittmedialedningen efter konflikt på Gefle Dagblad - nyhetstext arbetarbladet.se 170320
Mittmedias personalpolitik sågas - nyhetstext, medievarlden.se 170320
Arbetsmiljökrisen i Mittmedia: "Vi har nått vägs ände" - nyhetstext, journalisten.se 170320
Podd #82 om Schibstedhuset, GP och Mittmedias flaggreklam mm - podden GullbergNordström 170315
Mittmedias användande av Sverigeflaggan i reklam kritiseras: "Måste ansöka om tillstånd" - nyhetstext gd.se 170310
Katastrofsiffror för arbetsmiljön på Mittmedia - nyhetstext journalisten.se 170310
Mittmedia om upplagetappet: "Inte akut" - nyhetstext journalisten.se 170309
Oro på Gefle Dagblad efter att skyddsombud lämnat - nyhetstext journalisten.se 170308
Oro på Gefle Dagblad - två skyddsombud har fått gå - nyhetstext svt.se/gävleborg 170307
Anna Gullberg: "Skändningen av flaggan" är en lokal demokratisatsning på arabiska - krönika av Anna Gullberg, gd.se 170204
Flyttkaos på Gefle Dagblad; "en huggsexa om platserna" - nyhetstext resume.se 161130 




fredag 24 februari 2017

Nils Funcke vd för Utgivarna - vars framtid är osäker

Idag blev det klart att Nils Funcke blir ny vd för den publicistiska organisationen Utgivarna. Han är en extremt kunnig tryckfrihetsexpert och publicist. Som sådan blir han en spännande person i ledningen för lobbyorganisationen Utgivarna, men jag är fortfarande frågande till dess existens och framför allt till dess idé om ett nytt etiskt system med en gemensam medieombudsman för public service och kommersiella medieföretag.
Jag känner Nils Funcke väl och har stor respekt för hans kunskaper på det tryckfrihetsrättsliga området. Där är han kunnig och framträdande i debatten med en osviklig känsla för vad som är rätt och fel. Han har också en gedigen erfarenhet både som publicist och utredare vilket framgår av hans cv här.  Trots allt detta begriper jag mig inte på hans och Utgivarnas vurmande för ett nytt etiskt system.
Nils Funcke är nämligen extremt insatt även i den frågan. 2012 anlitades han av just Utgivarna för att göra en utredning rörande projektet och i sin rapport levererad våren 2013 var han mycket entusiastisk för saken. Han trodde dessutom då på en extremt snabb sjösättning av projektet och räknade optimistiskt med att ett nytt system skulle kunna vara i drift sju månader senare vid årsskiftet mellan 2014 och 2015.  
Sedan dess har i princip ingenting hänt. Anette Novaks utredning nämnde väl i och för sig att förslaget borde utredas, men därutöver har det varit tyst från politiskt håll. Besvikelsen hos Utgivarna över den politiska tystnaden är uppenbar.   
Funcke efterträder Per-Anders Broberg som inte har kommenterat varför han valt att sluta utan att ha ett nytt jobb. Utgivarnas ordförande Sofia Wadensjö Karén har dock i en kommentar sagt att Broberg tyckt att det har gått alldeles för långsamt att få igång ett nytt system som skulle ersätta den nuvarande pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och den statliga Granskningsnämndens etiska tillsyn rörande public service. Granskningsnämnden finns numera inom Myndigheten för press, radio och tv. 
Enligt uppgift är dessutom numera inte företrädare för public service i Utgivarnas styrelse lika angelägna om ett nytt etiskt system med en gemensam medieombudsman. Om detta stämmer kan det också ha gjort tillvaron komplicerad för vd Per-Anders Broberg. Bakom Utgivarna står Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, TV4-gruppen, SVT, Sveriges Radio och UR.
 I organisationens styrelse sitter de främsta företrädarna för medieföretagen i Sverige.  Hur det  ligger till med enigheten eller oenigheten rörande det etiska systemet har dock aldrig kommenterats utåt av någon inom den publicistiska organisationen Utgivarna.
Själv har jag ända sedan organisationen bildades varit skeptisk till dess tillkomst eftersom public service och de kommersiella medierna lever i helt olika världar, inte minst ekonomiskt. Det har sannerligen också illustrerats väl under senare år då de kommersiella medierna samfällt kritiserat SVT:s och Sveriges Radios digitala satsningar. Ett urval av länkar till tidigare texter på denna blogg och andra inlägg  om Utgivarna och etiken finns i slutet av denna text.
Sedan Utgivarna bildades har också under senare år de privata medieföretagens företrädare allt oftare talat om att även de kommersiella medierna på ett eller annat sätt borde få ta del av licenspengarna på runt åtta miljarder kronor. Och inom public service har man hårdnackat agerat däremot vilket inte minst visade sig nu inför tillsättandet av en parlamentarisk kommitté rörande nya sändningstillstånd för bolagen inom public service. Där föreslog SR och SVT bland annat att den omstridda förhandsprövningen helt enkelt ska avskaffas.
De kommersiella medieföretagen och public service förefaller således att vara oeniga om i stort sett allt förutom om de självklara publicistiska grundbultarna som värnandet av vår tryck- och yttrandefrihet med sin offentlighetsprincip och utgivaransvaret. Samt självklart i alla frågor om hot och angrepp mot medieföretag eller journalister, en minst sagt tyvärr aktuell fråga. Rörande dessa ämnen är enigheten stor och där har naturligtvis Utgivarna en roll tillsammans med de andra medieorganisationerna i Sverige.
Nu har Utgivarna fått en ny intressant vd i Nils Funcke, men jag tror ändå det kan finnas skäl att fråga sig hur länge Utgivarna kommer att finnas kvar. Nils Funcke, som fyller 64 år i sommar, blir enligt uppgift vd endast på en halvtidstjänst till skillnad från Per-Anders Brobergs heltidstjänst. Vad är motivet till den nedskärningen? Ingen bra signal från en organisation med framtidstro. 
Om det dessutom råder en oenighet inom styrelsen rörande behovet av ett nytt medieetiskt system så talar det också för att behovet av organisationen Utgivarna som sådan kan komma att ifrågasättas, inte minst då dess verksamhet ska finansieras.  
Helt avgörande för Utgivarnas framtid är nog att idén om ett nytt medieetiskt system vinner terräng inom politiken. Det finns det inte så mycket som tyder på, men det skulle väl i så fall vara när vi får se direktiven för den parlamentariska kommitté som ska utreda bland annat finansieringen av public service inför besluten om  de nya sändningstillstånden.
Om inte Utgivarnas idé om ett nytt medieetiskt system gemensamt för public service och de kommersiella medierna finns med där i utredningsuppdraget är det nog kört både för idén om en medieombudsman och för organisationen Utgivarna. 
Korrigerad 170225 kl 17.37 

Länkar: 
Ge SVT ett tydligt online-uppdrag - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170219
Utgivarnas manifestation väcker frågor - bloggtext Utkiksbloggen 130703
Avstå från en ny medietisk organisation - bloggtext Utkiksbloggen 130529 
Det hettar till mellan Utgivarnas olika aktörer - bloggtext Utkiksbloggen 130403
Ett steg mot en gemensam medieetisk nämnd - nyhetstext journalisten.se 130308
Utgivarnas sammanhållning krackelerar - bloggtext Utkiksbloggen 120712
Utgivarna presenterade sig - nyhetstext, medievarlden.se 120702   
Nya Utgivarna, kanske klokt, kanske oklokt - bloggtext Utkiksbloggen 120212                

måndag 30 januari 2017

Presshistoria i Karlstad när NWT tar över VF

Idag skrevs det presshistoria i Sverige då det blev klart att den sista självständiga s-tidningen på konkurrensorterna säljs till sin borgerliga konkurrent. Värmlands Folkblad köps upp av NWT-koncernen, en affär som nog diskuterats till och från under många år. Men först nu blev det klart i en tid med många frågor om framtiden för branschen i allmänhet och andratidningarna i synnerhet. 
Värmlands Folkblad är en mycket bra tidning som också har klarat sig bra på egna ben långt längre än alla sina systertidningar. Företaget är välskött av skickliga ledare, som den legendariske och färgstarke direktören Sune Lund som var vd från 1969 till 1998. Han avled 2012.
- För Värmlands Folkblad har han betytt allt. Utan honom hade VF inte funnits kvar, sa hans efterträdare Lena Larsson då till VF.
Och Lena Larsson, som kom från ett jobb på Karlstads universitet, drev sedan verksamheten tills hon rekryterades av Tomas Brunegård och Stampen till Promedia. Hennes efterträdare fanns redan på tidningen som försäljningschef, Ulrika Obstfelder Peterson.
Ulrika Obstfelder Peterson har sedan varit vd för VF i sex år och lyckats lika väl som sina företrädare. Tidningen har kunnat redovisa utmärkta siffror utifrån sin position, tack vare ledarskapet och en hängiven personal i den tuffa konkurrensen med NWT, både redaktionellt och försäljningsmässigt. I november blev det klart att hon lämnar VF under våren för att bli ny chef för Länsförsäkringar i Värmland.
Och just i det läget blir affären med konkurrenten klar. NWT är en av landets mest lönsamma mediekoncerner som länge drivits under ledning av ägarna Staffan Ander, mångårig chefredaktör, och äldre brodern Lars Ander, vd, som avled 2015. Deras far Gustaf Ander var en legendarisk tidningsledare som tog över efter sin far Ernst Ander, som 1914 köpte då skuldtyngda Nya Wermlands-Tidningen för en krona. Förräntningen har varit god; NWT har under familjen Ander utvecklats till ett av våra mest framgångsrika mediehus.  
Nu utökas koncernen med VF och upplägget verkar bli ungefär som på alla andra orter där s-tidningen tagits över av sin borgerliga konkurrent. 
VF:s politiska redaktör från den 1 april Peter Franke blir kvar, idag är han chefredaktör, och de tidigare ägarna får ett inflytande då en ny s-märkt redaktör ska tillsättas. En vanlig uppgörelse vid sådana här affärer, men inte alltid en lyckad lösning som på skilda håll lett till spänningar mellan tidigare och nya ägare då det varit dags.
VF har ca 75 medarbetare och det står redan klart att de flyttar över till NWT-huset. Administration, teknik, produktion och sådana verksamheter ska samordnas, men inte den lokala nyhetsjakten eller innehållet upp till 55 procent för presstödets skull. Precis som på andra håll, med varierande utfall och erfarenheter. Redigeringen av VF:s sidor ska dock tydligen göras på NWT.
VF har sedan flera år ett innovativt samarbete med Metro genom en gemensam helgtidning som görs helt på VF. Så ska det tydligen också fortsätta och Värmlands Folkblad fortsätter som ett eget bolag. Så ser det ut från start och nu blir det intressant att följa utvecklingen.  
Frågan är som vanligt vid uppköp vilken strategi den nye ägaren har, hur ser den långsiktiga planen ut för köpet av tidningen? Sådana här affärer ifrågasätts regelmässsigt av personal som oroar sig för jobben och även av andra berörda grupper. Det syns redan kritiska kommentarer om att NWT:s ägare säkert kommer att gå hårdhänt fram.
Jag är inte så säker på den saken. Precis samma antaganden har tidigare gjorts i samband med ett antal av alla de köp och samgåenden som föregått denna smått historiska affär. Och ändå är de flesta av dessa uppköpta s-tidningar fortfarande kvar, som Arbetarbladet, Dala-Demokraten, Folkbladet i Norrköping, Folkbladet Västerbotten, Länstidningen i Östersund, Sydöstran och Östra Småland.
Det första av dessa uppköp gjordes för närmare tjugo år sedan. Och det var väl runt tio år sedan som Göran Persson sa något i stil med att rörelsens tidningar nog har det ganska bra där de "parkerats hos sina borgerliga ägare."          
Dagbladet i Sundsvall lades dock ner av MittMedia 2015 liksom Folket samma år av sin ägare Eskilstuna-Kuriren. I den senares fall efter en frekvensnedgång till endagarstidning under en period. I bägge fallen hade siffrorna till sist blivit så dåliga att ägarna inte såg någon annan utväg.
Det är den snabba medieutvecklingen, läsarnas och annonsörernas nya beteenden samt den föråldrade presspolitiken som är helt avgörande för hur länge s-titlarna finns kvar, om än med nya ägare och i mer eller mindre framgångsrika eller konstlade konkurrensupplägg. Dessa möter också numera verkligheten även med sina ursprungliga tidningar. 
Strategidiskussionen har säkert varit ingående inför köpet i NWT-huset där familjen Ander gjort många framgångsrika affärer under generationer. Och där finns nog inga idéer om att förvandla koncernens titlar till gratistidningar som Dagens Nyheter förra året i en uppmärksammad artikel och en uppföljande text trodde sig veta att MittMedia planerade.  
Det tidningen hade fått fram var ett scenario som styrelsen och koncernledningen bollade mot andra idéer i sin strategidiskussion. Och nu i januari kom facit då MittMedias vd Per Bowallius presenterade den nya strategin rörande bland annat en halvering av koncernens kostnader för tryck och distribution ner till 700 miljoner kronor. Det målet innebär färre tryckerier parade med frekvensnedgångar.
Och samtidigt då en fortsatt hårdsatsning på den digitala verksamheten och läsarintäkter. Dessutom vill MittMedia enligt Bowallius fortfarande växa, kanske även utanför gränserna. 
MittMedias nya strategi blev således inte alls så dramatisk som Dagens Nyheter förutspådde i somras. Och det var nog inte så många som trodde på den idén, inte heller jag. DN har, så vitt jag vet, ännu inte följt upp sina artiklar och berättat om hur MittMedias strategi kom att se ut. 
Framtiden och skiftande idéer diskuteras naturligtvis också inom till exempel NTM, Gota och andra mediehus, med variationer i upplägg och tempo. Säkert så även inom NWT som förhoppningsvis har en bra strategi för VF trots att framtiden är osäker för andratidningarna. Det statliga stödet till dessa kan vara helt förändrat eller till och med borta 2019 om inte politiken lyckas. Men har familjen Ander gått in i en affär så finns det nog en god idé även i så fall.
Korrigerad och kompletterad 170131 kl 00.54, ny länk 170131 kl 0100. Ny länk 170131 kl 15.56 
   
Länkar:
NWT köper VF och den sista fristående s-tidningen är borta - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170131
"Man köper inte bara för att lägga ner" - nyhetsartikel, resume.se 170130
"Sorgligt att det ine kan finnas självständiga tidningar" - intervju med Peter Franke, journalisten.se 170130
Chockartad stämning på VF - nyhetsartikel, nwt.se 170130
"Slutet på en epok" - medieforskaren Michael Karlssson, intervju nwt.se 170130
NWT köper VF - nyhetsartikel, nwt.se 170130