onsdag 6 december 2017

Intressanta siffror från Daniel Nordström om VLT och Plus

Daniel Nordström, chefredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och ytterligare ett antal tidningstitlar inom MittMedia i Mälardalen och runt Stockholm, har igår bemött ett inlägg jag skrev på min blogg för knappt tre månader sedan. I det inlägget resonerade jag lite eftertänksamt och skeptiskt om det rätta eller riskabla med de hårt lanserade plustjänsterna inom MittMedia och andra mediehus.  Ett intressant inlägg nu av Daniel Nordström, inte minst eftersom han äntligen, som något av en pionjär inom branschen, nu faktiskt redovisar en del konkreta siffror på hur många som testat, hoppat av eller stannat för plustjänster.
Det tycker jag är jättebra. Alla mediehus i Sverige har idag två favorituttryck i sin kommunikation till läsare, tittare och kunder, nämligen orden ”transparens” och ”relevant”. Ändå har det klickat lite då och då med den praktiska tillämpningen av dessa uttryck.  
Transparensen har till exempel varit tämligen begränsad då det gäller sifferredovisningen av de ofta annars egna formulerade och entusiastiskt hyllade framgångarna i den digitala konverteringen. Och relevansen har tveklöst sina begränsningar med den omfattande användningen av centralproducerat, icke lokalt innehåll.
Vad det gäller transparensen tycker jag att Daniel Nordströms inlägg är ett positivt genombrott. Annars har ju under senare tid chefredaktörer och andra inom både MittMedia och andra mediehus med en förvånansvärd regelbundenhet låtit sig intervjuas eller själva skrivit om hur oerhört positivt de olika betallösningarna tagits emot. Men då så gott som alltid enbart med påståenden om vad allt är bra, inte med siffror som verkligen visar hur det ser ut.
Men det ändrar faktiskt Daniel Nordström i någon mån på nu. Han redovisar tydligt hur många som prövat MittMedias plustjänst, samma sak med just VLT och sedan hur många som fortsatt att prenumerera på tjänsten, med mera:
Nåväl. Hur har det då gått för oss?
Jo, det har varit ett fantastiskt och lärorikt år, där jag är mycket imponerad över det jobb som redaktionerna gör dygnet runt.
Hittills har över 70 000 personer testat Plus i koncernen Mittmedia.
Om man enbart ser till 
VLT har 6 670 personer testat Plus.
Antalet fullt betalande Plus-prenumeranter på VLT just nu är 2 999 personer.
VLT får i snitt 142 nya Plus-kunder varje vecka, kunder som är helt nya och betydligt yngre än tidningsprenumeranterna.
VLT har i snitt 8 464 inloggade kunder varje dag.”
Så ser det således ut just nu enligt Nordströms redovisning. För VLT:s del har således knappt 50 procent av de som testat plus hoppat av. Om sådana siffror är att betrakta som bra eller mindre bra är naturligtvis en bedömningsfråga och därtill säkert färgad av vad man subjektivt hoppas, tror eller befarar rörande projektet. Daniel Nordström ser mycket positivt på siffrorna och jag måste naturligtvis hoppas att han har rätt. Men det är jag inte säker på att han faktiskt har.
Han citerar mitt inlägg i en central fråga, nämligen det jag skrev om detta:
”Nu konstaterar jag med blandade känslor att Mittmedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1 817 kronor från mig i stället för cirka 8 200 kronor per år”. 
Detta kommenterar Daniel Nordström på detta sätt:
”Han glömde emellertid en ytterst viktig sak, nämligen kostnaden att producera en tidning.
Faktum är att det är så pass dyrt att producera, trycka och distribuera papperstidningar att en Plus-prenumerant genererar större intäkter för oss än vad flertalet tidningsprenumeranter gör, trots att dessa betalar mer”.
Nej, jag har inte glömt att det är dyrt att trycka och distribuera papperstidningar. Att kostnaderna för detta blir alltmer besvärande med sjunkande pappersupplagor och ökad prisbelastning förstår jag också och den bistra verkligheten har smugit sig på under lång tid. 
Om jag minns rätt engagerade sig bland annat Sundsvalls Tidning, kanske också Örnsköldsviks Allehanda,  hårt i utvecklingsarbetet för ett par decennier sedan runt de första läsplattorna för att om möjligt kunna minska distributionskostnaderna i glesbygden.
Utan att alls ha den insyn i aktuella siffror som Daniel och andra mediechefer idag har tror jag att verkligheten rörande distributionen är mer mångfacetterad än vad han slår fast i sitt inlägg. Enligt hans raka formulering om vad dyra pappersprenumeranterna är vore det väl helt klart enklast att lägga ner papperstidningarna, lägga ner tryckerierna, slippa distributionskostnaderna  och nöja sig med pluskunderna för 99 kronor i månaden.
Men så enkel ser naturligtvis inte kalkylen ut. Det är väl ändå förmodligen så att pappersläsarna i tätorter och närområden fortfarande genererar en vinst, trots kostnaden för utbärningen?  Och där någonstans finns väl den intressanta skillnaden att finna hur de olika mediekoncernerna bedömt och hanterat vårdnaden av sina papperstidningar i den digitala utvecklingen. Och det är väl få av dem som sett på saken som Harry Hjörne, som ägare till GP i Göteborg,  gjorde när tidningen skulle ut till varenda prenumerant i skärgården, kosta vad det än gjorde. Där har jag en viss förståelse för besluten av dagens medieledare, dagens verklighet ser inte ut som då Harry Hjörne var en frontfigur i branschen... 
Att läsare långt ut i obygden kan kosta enormt mycket mer för sin distribuerade tidning vet jag mycket väl. Därvidlag skulle det onekligen vara intressant att höra vad Harry Hjörne skulle ha sagt om utvecklingen idag. 
Nåja, jag tycker det är jättebra att Daniel Nordström med sitt inlägg och bemötande av min text tar täten i att redovisa faktiska siffror. De annars ofta pliktskyldiga utropen om vad allt är bra ökar inte förståelsen för mediernas situation och kan därtill äventyra deras trovärdighet. Möjligen är det den gamla förhoppningen att ”framgång föder framgång” som kanske motiverat en del sifferfria hyllningar till satsningarna på olika premiummodeller.   
Detta med Plus som ett generöst erbjudande till läsarna omfattar nu inte bara MittMedia, utan sedan några dagar också alla som prenumererar på någon av tjänsterna för de olika titlarna inom VK Media, Hall Media och Sörmlands Media. Lite av Spotify således, den som abonnerar på en tjänst inom till exempel Gefle Dagblad får tillgång till plusmaterialet i alla dessa koncerners sajter. Jättebra för oss läsare, men går det att räkna hem så länge som mediehusen belastas av tryckeri- och distributionskostnader? 
Och därutöver en minst sagt osäker framtid presspolitiskt sett för de tidningar som berörs av den saken och de finns numera inom de flesta av de stora mediekoncernerna.     
Uppdaterad  och korrigerad  171206 kl 24.48, 
  

fredag 1 december 2017

Jessica Wennberg ny chefredaktör på Västerbottens-Kuriren

Jessica Wennberg blir Västerbottens-Kurirens, VK:s,  chefredaktör efter Ingvar Näslund. Efter dagens styrelsemöte presenterades hon för tidningens personal vid ett möte klockan 16.00. Jessica Wennberg är redaktionschef på VK och har varit tillförordnad chefredaktör under hösten. Beslutet att utse Jessica Wennberg till chefredaktör har föregåtts av en omfattande process där tjänsten varit utannonserad och företaget Wes i Stockholm hanterat rekryteringen. Även jag har genom mitt bolag Utkik Media varit anlitad för att biträda VK i processen.
I denna har ett stort antal kvalificerade personer förekommit i diskussionerna. Ändå landande till sist styrelsens beslut på en intern rekrytering då de olika externa alternativen vägts mot varandra. Jessica Wennberg kommer med sin kompetens och erfarenhet att bli en bra chefredaktör i en organisation hon känner väl.
Jessica Wennberg kommer från Skellefteå och har tidigare jobbat på Norran och på Expressen. Till VK kom hon för ungefär 17 år sedan och har där jobbat som bland annat webbredaktör, reporter, sportchef, nyhetschef och sedan 2014 som redaktionschef. Hon har varit ställföreträdande ansvarig utgivare sedan 2012. Jessica Wennberg är 39 år, gift och har två söner, 9 och 4 år gamla.
Därmed har Västerbottens-Kuriren fått sin första kvinnliga chefredaktör. Hennes företrädare är:
Gustav Rosén, 1902–1926
Ernst Gafvelin, 1926–1927
Stellan Rosén, 1927–1967
Matts Balgård, 1968–1973
Olle Nilsson, 1973–1978
Bengt Schöier, 1978–1986
Olof Kleberg, 1986–1990
Mats-Rikard Andersson, 1990-1992
Lars Westerlund, 1993-1997
Torbjörn Bergmark, 1997–2009
Sture Bergman, 2009–2011
Ingvar Näslund, 2011–2017
Jessica Wennberg, 2017-
 

För övrigt var Gustav Rosén min farfar och han lämnade uppdraget då han blev riksdagsman. Stellan Rosén var min farbror. Han var tidningens chefredaktör under 40 år! Kan det vara svenskt rekord, månntro?   
Hursomhelst med den saken. Jag är övertygad om att alla dessa Jessica Wennbergs manliga företrädare skulle ha tyckt och tycker att det är utmärkt att tidningen äntligen har en kvinna som chefredaktör och ansvarig utgivare. 

Idag fick VK en ny chefredaktör och igår fick tidningens kulturredaktör Sara Meidell Publicistklubbens fina pris Guldpennan, en riktigt fin utmärkelse till en medarbetare inom redan rikligt prisbelönade VK Media. Onekligen en bra vecka för mediehuset i Umeå!
Uppdaterad 171201 kl 18.34

onsdag 22 november 2017

Anna Lindberg Årets MediaAmazon - och konferens om hatet mot journalister

Idag hyllades Anna Lindberg som med stor rätt utsetts till Årets MediaAmazon. Prisutdelningen skedde vid den årliga ledarskapskonferensen med nätverket Kvinnor som leder medier. Konferensen hölls i studio 4 på Sveriges Radio i Stockholm med ett högaktuellt program om hur journalister lever som måltavlor för högerextrema gruppers hat.  
Anna Lindberg är som publisher för Östgöta Media både vd och ytterst redaktionellt ansvarig för de tidningar och sajter med mera som ingår i koncernen, däribland Norrköpings Tidningar och Corren. Ett tufft och krävande jobb i en tid då spelplanen förändras radikalt.  Så här hette det i juryns motivering:
”Som modern publisher riktar Anna Lindberg fokus mot spänningsfältet mellan affärsutveckling, teknikframsteg och samhällsförändring i den lokala journalistiken. Resultatet blir en organisation med medarbetare som skapar relevans för både tidningsläsare och digital publik. Mod, hjärta och kommunikationsförmåga i en väl avvägd blandning tar hennes visioner till resultat.”
Priset instiftades 2010 av Cecilia Zadig som under ett par decennier på JMK utbildat kvinnliga medieledare. Utöver henne ingick i årets jury också Christina Jutterström, Kerstin Brunnberg, Maria Ripenberg, Jeanette Gustafsdotter och jag själv. Priset är ett erkännande för nyskapande journalistiskt ledarskap med genusperspektiv och har under tidigare år gått till:
2010 Hanna Stjärne, då framtidsstrateg SR, idag vd SVT.
2011  Lena K Samuelsson, då chefredaktör SvD, idag koncerndirektör Schibsted.
2012 Johanna Kronlid, då chefredaktör tidningen Arbetet, idag redaktionschef tidningen Fokus.
 2013 Lena Glaser, programdirektör Interaktivt utbud/ interaktiva plattformar, SVT
2014 Lisa Irenius, då kulturchef UNT, nu kulturchef Svenska Dagbladet.
2015 Margret Atladottir&Lisa Bjurwald, deras podcast samt redaktörer Politico och Författaren.
2016 Sofia Olsson Olsén, publisher Aftonbladet.
Utöver prisutdelningen ägnades dagens konferens också åt allvarliga diskussioner om hur journalister blir måltavlor för högerextrema grupper, ett problem som ökat under senare år. Lilian Sjölund, tuff ledarskribent på Hälsingetidningar inom MittMedia, fanns med på scenen i en panel och berättade om sina dystra erfarenheter som politisk skribent i landsortspressen. Om detta har hon också skrivit i sin bok Hatad som kom ut i våras och som jag tidigare bloggat om här.
Alexandra Pascalidou har liknande erfarenheter som frilansande journalist och författare på den nationella arenan. Kerstin Brunnberg, fd vd Sveriges Radio och numera bland annat styrelseledamot i Expo, modererade diskussionen.
Paneldiskussionen föregicks av att professor Heléne Lööw talade om nazism, högerextremism och kampen om medierna. Det var en föreläsning som borde ha sänts i SVT för hela svenska folket i sin helhet! Vilken insikt och vilket kunnande om dessa frågor! Och om nu inte SVT sänder hennes föreläsning så bör i vart fall varje mediehus i Sverige bjuda in henne till redaktionsdagar och liknande träffar inför valet 2018.
Parisa Zarnegar, PhD i neurovetenskap talade om rädsla och vad vi kan göra för att behålla vår framtidstro. Och Eva Sund, kommissarie från polisen, berättade hur man där jobbar mot demokrati- och hatbrott. Med nya satsningar i form av många miljoner kronor öronmärkta för dessa brottsbekämpningar och mer personal specialiserade på dessa frågor. Bra, bra och löftesrikt.
Jeanette Gustafsdotter, vd för TU Medier i Sverige, nämndes också under mötet i studio 4 med all rätt för sitt starka professionella och personliga engagemang i dessa frågor. Hennes insats har helt klart varit viktig för att mediebranschen och samhällets byråkratiska och politiska instanser börjat ta dessa problem på allvar.

Uppdatering: Dagen efter publiceringen av ovanstående text blev Jeanette Gustafsdotter av Nyheter24 och försäkringsbolaget Mysaftey välförkänt utsedd till Årets nätängel i medierna med denna motivering: Att hotfulla mejl, telefonsamtal och hat riktas allt mer mot kvinnliga journalister i Sverige vet vi. Mycket tack vare Jeanette Gustafsdotter på TU. Tillsammans med nätverket Klara K låg hon bakom en stor undersökning om hatet mot Sveriges kvinnliga journalister tidigare i år som fick stor spridning. Jeanette vågar, trots att hon har statistiken framför sig, ta plats på barrikaderna och kalla hatet för vad det verkligen är. Ett brott och ett hot mot demokratin.

Uppdaterad och korrigerad 171123 kl 06.50, 07.05, uppdaterad 171124 kl 18.55








tisdag 31 oktober 2017

Historiskt beslut av MittMedia om Allehanda, men inte om Tidningen Ångermanland

Nu har koncernen MittMedia  gått ut med att Allehanda i Örnsköldsvik , ÖA, planerar att övergå till postdistribution för pappersupplagan från och med maj nästa år. Det innebär att printläsarna inte får sin tidning förrän då posten kommer senare under dagen. Det är inte oväntat att branschen nu får en pionjär som överger morgondistributionen. Däremot tycker jag det är intressant att det blev just ÖA som får ta steget och något förvånande att editionen Tidningen Ångermanland, TÅ, i Härnösand ändå fortsätter med sin morgondistribution.
Jag jobbade på ÖA under en sommar i början av 60-talet. Det var mitt första riktiga journalistjobb efter ett par år som frilans för Katrineholms-Kuriren då jag pluggade på Åsa folkhögskola i Sörmland. På ÖA lärde jag mig otroligt mycket, inte minst av dåvarande nattchefen och ÖA-profilen Harry Nordenskjöld, liksom av redaktionschefen Olle Bylund.
Några gånger skymtade jag som ung sommarvikarie också den senare i livet smått mytomspunne ägaren och vd:n Erik Anund Hallin i korridorerna, men jag vågade då nog aldrig närma mig honom. Senare under yrkeslivet lärde jag dock känna honom rätt väl. Det var som förtroendevald inom dåvarande Tidningarnas Arbetsgivareförening och Tidningsutgivareföreningen.
Hallin var en stor profil med tung integritet som arbetsgivare och publicist under en rätt orolig tid med många strejker och motsättningar mellan arbetsgivare och fack. Han och Hallpressens vd Stig Fredriksson var tuffa och beslutsamma arbetsgivare och de båda blev ofta symboler för arbetsgivarsidan angripna av facket. Jag gillade båda för deras kunnighet och integritet. 
Hallin fick leva sitt liv som vd med en myt, ofta hävdad av facket,  om att han personligen alltid själv av snålhet var den som delade ut blyertspennor till medarbetarna för att de inte skulle göra av med för många. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin behövde hämta vare sig en penna eller suddgummi hos honom.
Både Harry Nordenskjöld och Erik Anund Hallin skulle nog vända sig i sina gravar om de kunde läsa nyheten om att ÖA tänker lämna morgondistributionen och bli femdagarstidning i print. Och många nu levande läsare, tidigare medarbetare och andra ÖA-vänner ser nog också med sorg på utvecklingen. 
ÖA har dock alltid, som tidningen i går själv skrev, legat i täten på utvecklingen inte minst tekniskt inom svensk press. Det var till stor del Erik Anund Hallins förtjänst eftersom han under sina drygt 40 år som vd såg till att tidningen blev en pionjär på flera områden, till exempel vad det gällde övergången till offsettryckning.
Tänk om denna pionjäranda på något sätt är ett skäl till att just ÖA nu, med MittMedia som ägare, planerar att göra något så drastiskt som att lämna morgondistributionen och gå ner till femdagarsutgivning för det tryckta upplagan. Knappast troligt eftersom MittMedias beslut i skilda frågor inte kan sägas vara präglade av ÖA:s och Erik Anund Hallins tidigare vägval och historia.
Snarare handlar det om distributionskostnaden som ju är en tung post för alla tidningar och det kanske är ett mer realistiskt motiv för MittMedia i sammanhanget. Därför är det inte förvånande att detta sker, det har snarare varit en fråga om var och när en sådan förändring sker i landet, inte om den kommer att ske. 
Men visst är det lite överraskande att man väljer just Allehanda för detta projekt och än mer förvånande att dess edition TÅ i Härnösand inte omfattas av förändringen. Är det måhända ett tecken på att TÅ:s sammanslagning med Allehanda nått vägs ände, att de bägge titlarna är på väg att separeras igen? Knappast troligt, Allehanda och TÅ är numera starkt integrerade med Sundsvalls Tidning. ST, med en gemensam nyhetsdesk och en gemensam chefredaktör, Karin Näslund. 
Karin Näslund och redaktionschefen Alexandra Johansson svarar bra på många frågor från läsarna i en chatt idag, men just frågan om varför distributionsförändringen inte omfattar även TÅ hittar jag ingen bra förklaring om. Däremot beskriver de bra varför man för detta projekt väljer en stad med bara en tidning, som Örnsköldsvik. 
Allehanda och TÅ är sammanslagna sedan mitten av 2000-talet och i skenet av den utvecklingen är det intressant att man nu väljer olika utvecklingsvägar för titlarna vad det gäller distributionen och därmed även per automatik även för produkterna. TÅ fortsätter som sexdagarstidning och med morgondistribution. 
Tidningen Ångermanland är resultatet av en tidigare sammanslagning av moderata Västernorrlands Allehanda och socialdemokratiska Nya Norrland, runt år 2000 om jag minns rätt. Västernorrlands Allehanda fanns framförallt i Härnösand, precis som de flesta andra borgerliga tidningarna i Sverige är koncentrerade till städerna. Nya Norrlands spridningsområde var däremot omfattande in i landet mot bland annat Kramfors och Sollefteå. Och där finns då givetvis Tidningen Ångermanland också idag. ÖA har inte samma utbredda spridningsområde, men det är där MittMedia väljer att skippa morgondistributionen. 
Hur det än blir så ska det bli spännande att se hur utfallet blir för ÖA:s del efter denna förändring. Printupplagan kommer naturligtvis att minska, men hur mycket? Det är ett smått historiskt beslut oavsett vad man tycker om det, men det är inte förvånande att just MittMedia tar steget. Andra koncerner, som till exempel Gota Media, har valt en försiktigare utvecklingstakt och vårdat sina papperstidningar. Vem som gör rätt och vem som gör fel lär väl visa sig i framtiden.  
Det skulle ha varit otroligt intressant att ha fått diskutera dagens situation med Erik Anund Hallin och fått höra vad han, efter noggrant övervägande, skulle ha tyckt varit bäst för Örnsköldsviks Allehanda nu då verkligheten ser helt annorlunda ut än under hans tid då ÖA var en av landets mest lönsamma tidningar och länge med den troligen senaste pressläggningen av alla tidningar tack vare det koncentrerade spridningsområdet.
Korrigerad och kompletterad med länkare 171031 kl 21.19, 23.25, korrigerad 23.58, kompletterad med länk 171101 kl 22.47

Länkar: 


lördag 28 oktober 2017

Behöver det pressetiska systemet moderniseras?

Den 24 oktober publicerade Medievärlden ett läsvärt inlägg av Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut och tidigare vd och redaktionschef för nedlagda magasinet Neo, där han menade att det pressetiska byråkratiska systemet är föråldrat. Intressanta tankar tycker jag även om Timbros skrifter knappast ligger på de ansvariga utgivarnas nattduksbord. Jag tänkte inför hans text tillbaka på en paneldebatt i Almedalen 2010 där jag ifrågasatte det etiska systemets framtid med tanke på den snabba utvecklingen i sociala medier utanför pressetiken. Därför återpublicerar jag här nedan mitt blogginlägg från 2010 om just den debatten då diskussionen nu aktualiseras på nytt i spåren efter #metoo.
Jag har kopierat in texten i sin helhet från den första publiceringen. I slutet finns det ett antal länkar. Den till chefredaktören Thomas Mattssons text i Expressen 2012, två år efter debatten i Almedalen, fungerar, dock tyvärr utan att hans bilder visas av någon anledning. Men hans synpunkter går fram ändå och jag håller i stort med honom. Även länken till medieforskaren Torbjörn von Kroghs text funkar och båda inläggen är intressanta att läsa i sammanhanget, inte minst von Kroghs redovisning av de tre frågor debattledaren Per Hultengård ställde till panelen och dess svar.  De övriga länkarna fungerar tyvärr inte längre.
I sin text lägger Mattson fram egna tankar om hur dessa frågor, av honom här kallat ”Lex Pressen”, kanske borde hanteras. Han har ju också, liksom ett flertal medieföreträdare, varit anhängare av tanken på ett gemensamt etiskt system med public service. I just den här texten konstaterar han att det nog blir svårt eftersom Sveriges Radio tvekar, men han har såvitt jag förstår ändå samma positiva uppfattning till den idén idag.  
Själv har jag från den dag då den tanken föddes varit ytterst skeptisk. För det första lever public service och de privata mediehusen i helt olika världar i alla avseenden. För det andra skulle nog dagens trögfotade etiska system då nog ersättas av en byråkratisk koloss långt ifrån den snabbare och för alla mer lättförståeliga handläggning som nog nu krävs.
Branschens organisationer pläderar fortfarande för den där medieetiska kolossen och hoppas på att kulturministern ska våga ta steget. Jag tvivlar på att det sker och anser framförallt att det inte bör ske. En modernisering av det etiska systemet för de traditionella medierna bör gå i en helt annan riktning mot mindre byråkrati, snabb handläggning och lättpublicerade begripliga texter om de fällande utslagen. Annars kommer dess legitimitet att ifrågasättas i än högre grad än nu. 
Situationen är lite komplicerad nu eftersom tiden på något sätt nog tycks ha hunnit ifatt synen på det pressetiska systemet. Detta samtidigt som snart sagt varje utgivare med emfas pekar på etiken och dess anmälningssystem som ett tungt argument för de traditionella mediernas ansvarstagande i jämförelse med publiceringar i sociala medier utan utgivare. 
Det är ju dock inte utgivarna och medierna själva som ytterst avgör det etiska systemets legitimitet. Det är naturligtvis omvärldens företrädare ibland alla tänkbara grupperingar, läsare, politiker och debattörer, som förfogar över den frågan. Och det i ett läge när explosiva nyheter publiceras i sociala medier långt ifrån de ansvariga utgivarnas överväganden och beslut.
Nåväl, här nedan kommer en återpublicering av texten på denna blogg 2010 efter debatten om pressetiken i Almedalen oc h därefter både äldre och nyare länkar:

Utkiksbloggen.blogspot.se    (Återpublicering av text från 2010)
tisdag 6 juli 2010
Behövs det pressetiska systemet?
Under måndagen arrangerade Tidningsutgivarna, TU, ytterligare en debatt under Almedalsveckan i Visby, nu på fartyget Sigyn i Visby hamn. Den kom huvudsakligen att handla om det pressetiska "systemet" och om detta verkligen behövs.
Flertalet i panelen tyckte det. Själv var jag mer tveksam och menade att det kanske spelat ut sin roll. Intressant diskussion eftersom frågan faktiskt inte diskuterats så mycket tidigare, det etiska systemet med Allmänhetens Pressombudsman, PO, och Pressens Opinionsnämnd, 
PON, har betraktats som självklara institutioner.

Moderator för diskussionen var branschorganisationen Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, kunnig som få på allt som handlar om den juridiskt reglerade tryckfriheten och den av branschen formulerade pressetiken.
Den juridiska regleringen bestäms av riksdagen och etiken av branschens egna organisationer, arbetsgivarna i Tidningsutgivarna och 
Sveriges Tidskrifter, facket i Svenska Journalistförbundet samt den traditionstyngda och anrika debatt- och middagsätarföreningen Publicistklubben, PK, där alla som känner sig som publicister är medlemmar. Jag har varit medlem i många herrans år, men tycker ändå att PK inte ska vara med som huvudman för det pressetiska systemet. Inte heller SJF, Varför ska de vara det?

I debatten inför en fullsatt konferenslokal på 
Sigyn var jag inte bara tveksam till det splittrade huvudmannaskapet som motverkat en modernisering av regelverket, utan också till behovet av det pressetiska systemet som sådant.
Det är tveksamt om det behövs, särskilt i en medieutveckling där "tradmedierna" med tiden får en förhållandevis alltmer begränsad roll som aktörer vid sidan om helt nya medier inom till exempel bloggvärlden.
Självklart kan traditionella medier som dagspressen ha kvar sitt etiska system, men dess betydelse kommer säkert att minska eftersom många hyllade och/eller kontroversiella publiceringar kommer att ske i andra nya medier utanför de traditionella mediernas etiska system.¨
Även inom ramen för tradmediernas etiska system menar jag att det kan finnas skäl att ifrågasätta detta. Varför finns systemet? Det enda motiv jag hört under alla år för att det etiska systemet finns är att vi ska "hålla lagstiftaren på avstånd". I så fall är ju inte det etiska systemet motiverat av att man vill vara etisk, då är motivet mer taktiskt, man flaggar med etiken för att slippa nya lagar.

Jag är inte särskilt oroad för att politikerna ska storma fram och börja begränsa mediernas möjligheter att publicera saker och ting bara för att det etiska systemet moderniseras, eller till och med avskaffas. Och i vilket fall som helst tycker jag det är tveksamt att branschen håller sig med ett "etiskt system" när motivet för detta egentligen inte är etik, utan tvärtom att utnyttja etiken som en sköld mot politiker och andra kritiker.

Ungefär så här gick diskussionen i dag från min sida. Panelen i övrigt höll inte med även om justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger och jag låg rätt nära varandra i olika frågor. Faktiskt! Jag gillar honom, han var en utmärkt PO på sin tid i den rollen!
Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Lena Mellin försvarade länge det rådande systemet, men medgav så småningom att mycket funkar dåligt i dag. Långa väntetider, kryptiska utslag från PON med mera, men hon tyckte trots allt att "idén med det pressetiska systemet är bra".
Hon var väldigt överens med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om att systemet behövs. Men även han tyckte att det var konstiga utslag i PON som läsarna knappast kan förstå och att handläggningen tar för lång tid.
Katrin Säfström på Folket och hennes kollega Peo Wärring på Eskilstuna-Kuriren var nog de varmaste anhängarna av det rådande systemet även om de också efterhand medgav brister i det nuvarande systemet, sådant som "måste rättas till".

Personligen tyckte jag att de olika ansvariga utgivarna i panelen först värnade om ett pressetiskt system som närmast måste ses som "omistligt", men senare i debatten började de alla medge att det egentligen fungerade väldigt dåligt.
Långa handläggningstider, konstiga beslut, obegripliga motiveringar skrivna på ett fikonspråk som ingen förstår. Rätt okänt för allmänheten. Talar de om "ett omistligt system?"

Nej, det tycker inte jag, Tvärtom, medieutvecklingen gör att tradmediernas etiska system kommer att fasas ut snabbare än snabbt, gissar jag. Det kommer säkert att ersättas av något annat, men frågan är vad.
Axberger och Mellin hade en klar poäng i debatten när de hävdade att det är bra om förfördelade människor har någonstans att vända sig med klagomål mot publiceringar. Det håller jag med om. Men det kanske inte behöver vara ett trögt, konstlat och extremt byråkratiskt system som idag?

För undvikande av alla missförstånd vill jag gärna här betona en viktig sak. En pressetisk hållning har ingenting att göra med närvaron eller ej av ett byråkratiskt pressetiskt system.
Thomas Mattson, Peo Wärring och Katrin Säfström kommer naturligtvis att vara precis lika etiska som utgivare utan det "pressetiska systemet" som när detta fanns.

Etik är inte regler och byråkrati med PO och PON, etik finns inom oss alla och utvecklas och tillämpas genom debatt mellan utgivare och medarbetare på redaktionerna.

Etik kommer alltid att finnas, på Expressen på sitt sätt, och på Norran på sitt sätt.

UPPDATERAD 20120312.
En ny "Lex Pressen" utvecklar det pressetiska systemet, Expressen chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sitt förslag.

UPPDATERAT i anslutning till publiceringen:
Torbjörn von Krogh 
bloggar om debatten.
Hanna Lind på TU:s 
blogg om debatten.
Ola Sigvardsson bloggar i 
Corren om debatten.

Uppdatering 171124:
Är pressetiken passé efter #metoo - tv-diskussion Resumé Insikt debatt 171117 
Slaget om pressetiken - debatt på Publicistklubben 171113 Texten före återpubliceringen korrigerad 171028 kl 22.57, 23.02, den inledande texten korrigerad 171029 kl 09.57 och 18.43

tisdag 24 oktober 2017

Nu rekryteras ny chefredaktör till Västerbottens-Kuriren

Nu är jobbet som chefredaktör till Västerbottens-Kuriren, VK, utannonserat. Det är företaget Wes som  hanterar rekryteringen, men även jag ska biträda VK i processen. Tidningen ingår i VK Media,  en riktigt intressant mediekoncern som i olika branschanalyser uppmärksammats för sina framgångar både publicistiskt och affärsmässigt. 
I VK Media ingår förutom VK även Folkbladet Västerbotten och gratistidningen Totalt Umeå och deras digitala kanaler. Koncernen samverkar lokalt med radiokanalerna Mix Megapol och Radio Rix och nationellt i olika intressanta projekt med bland annat Schibsted och MittMedia.
I koncernens tryckeri, Daily Print i Umeå AB, kommer från och med nästa år även Expressens och Aftonbladets upplagor för Norrland att tryckas.  I VK Media finns också bland annat ett eventföretag och ett delägande i fastighetsbolaget Gazette som äger ett flertal fastigheter i Umeå.       
Förutom bra nyckeltal rörande verksamheten har både VK, Folkbladet Västerbotten och koncernen som sådan nominerats eller vunnit ett antal olika branschpriser. Således fick VK i våras priset Årets Redaktion i samband med evenemanget Årets Dagstidning. Förra året blev Folkbladets chefredaktör Anna Benker Årets Utgivare i samband med Meg16. Och reportern Elin Turborn på VK fick förra året priset Guldspaden för sin grävande journalistik med motiveringen ”För att med fantasifulla metoder ha avslöjat den kreativa bokföringen bakom mångmiljonbluffen i ett av Sveriges största studieförbund”.
VK Media ägs till 99,8 procent av stiftelsen VK Press. Koncernchef och vd är Sture Bergman och operativ chef är Marie-Louise Jarlenfors. I koncernens ledningsgrupp ingår utöver dessa bland andra chefredaktörerna för VK och Folkbladet. 

Jag har sedan 2005 på deltid drivit mitt bolag Utkik Media, formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, och verkat som rådgivare åt tidningsledare i löpande verksamhetsfrågor, strukturfrågor och som handledare. Med tiden har uppdragen oftast kommit att handla om rekryteringar av främst chefredaktörer.


Som headhunter har jag således medverkat till rekryteringar av bland annat chefredaktörer, någon vd, och redaktionschefer till bland annat Östersunds-Posten, Arbetarbladet, Hälsingetidningar, Upsala Nya Tidning, Corren, Folkbladet Västerbotten och Norrländska Socialdemokraten. Jag har också haft uppdrag inom public service och inom Stockholmspressen. Totalt har jag nog medverkat vid rekryteringen av närmare 40 mediechefer på olika nivåer.


 Det ska bli intressant att i detta uppdrag samverka med Wes som står för Women Executive Search Sweden AB, ett innovativt och snabbt växande rekryteringsföretag i Sverige, Danmark och Norge.


Min medverkan i rekryteringen av ny chefredaktör till Västerbottens-Kuriren blir lite speciell för mig eftersom min farfar Gustav Rosén var chefredaktör och ägare till VK runt flera decennier under det tidiga 1900-talet. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom eftersom han dog innan jag föddes, men då hade han sålt tidningen när han blev riksdagsman och senare både statsråd och landshövding i Umeå.


Som ansvarig utgivare för VK fick han också sitta tre månader i fängelse för tryckfrihetsbrott då tidningen skrivit kritiskt om en landsfogde, om jag minns rätt. Det verkar således inte vara helt riskfritt att bli chefredaktör och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren…



måndag 9 oktober 2017

Tungt proffs ny ordförande i MittMedia

Expressens tidigare vd Bengt Ottosson blir ny styrelseordförande i MittMedia. Bengt Ottosson är ett blytungt namn i mediebranschen och valet av honom och tidigare hans företrädare Jan Friedman markerar en fortsatt professionalisering av styrelsen. Deras två företrädare hade nämligen främst politiska meriter, som till exempel dåvarande Folkpartiets tidigare partiledare Lars Leijonborg.
Jan Friedman avgick något överraskande i somras och sedan dess har ägarstiftelsens tidigare ordförande Krister Jönsson fungerat som ordförande. Nu tar Bengt Ottosson över.
MittMedias huvudägare är Nya Stiftelsen Gefle Dagblad med sina liberalt sinnade ledamöter som ofta rekryterats till sitt ideella uppdrag just utifrån sina politiska engagemang. Därför var det kanske inte så konstigt att först Billy Olsson, tidigare riksdagsman (dåvarande fp) och generaldirektör för CSN efterträdde Kjell Sundin 2006. Kjell Sundin, som avled 2009, hade både lokala politiska meriter och en lång tjänstemannakarriär inom Gefle Dagblad och MittMedia  bakom sig. 
2011 blev framtoningen ännu mer politisk då Lars Leijonborg utsågs till styrelsens ordförande. Det var han fram till mellandagarna 2015 då medieproffset Jan Friedman tog över. Leijonborg var således ordförande under några av de känsligaste åren då den växande koncernen skulle formas. 
Nåväl, nu tar dessbättre ett av mediebranschens tyngsta namn över ordförandeskapet. Bengt Ottosson var mellan 2001 och 2014 vd för Expressen som under dessa år redovisade en sammantagen vinst på ca 1,2 miljarder kronor. Därmed var han tveklöst en av de mest framgångsrika verkställande direktörerna inom Bonniers alla företag.
Ändå gick Ottosson 2014 i pension, som det då hette. Det visade sig dock snabbt att styrelsen och dess ordförande Gunilla Herlitz inte hade gett honom förnyat förtroende, ett beslut som för de flesta framstod som obegripligt. Både personalen genom facket och dess klubbordförande Olle Fors och branschkolleger ställde sig frågande till beslutet. Och gör väl så än idag.   
Tidningen Resumé menade att Ottosson fick gå för att han skulle ha motsatt sig sammanslagningar som skulle leda till att något hundratal medarbetare skulle få gå. Bengt Ottosson kommenterade inte den uppgiften.
Thomas Mattsson skrev om avgående Bengt Ottosson i en krönika och nämnde bland annat att denne hade haft Thorbjörn Larsson, Jonas Bonnier, Torsten Larsson och Gunilla Herlitz som sin styrelseordförande. Mattson menade att de alla ”nog skulle hålla med mig om att han är en försiktig general” och tillade att Jonas Bonnier konstaterat att Ottosson alltid brukade leverera bättre resultat än sina prognoser.
Jag känner inte Bengt Ottosson, men vi har stött ihop hastigt några gånger i olika branschsammanhang. Jag vet dock att hans kompetens är väl omvittnad och att han dessutom verkar vara en kul och trevlig person som bland annat uppmärksammats för sin sång.
När tidigare chefredaktören Otto Sjöberg skulle avtackas 2009 valde Bengt Ottosson att sjunga en specialskriven sång till honom. Då grät Sjöberg enligt Bengt Ottosson.
Detta berättade då Dagens Media. I samma tidning berättade Erik Wisterberg 2014 i en krönika att den då nyligen petade direktören på Expressen var med på ett mingel. Där fick han en mikrofon i handen och valde då att, inför det väntade sparpaket, i sympati med sina forna oroliga kolleger på Expressen sjunga sin tolkning av Carole Kings klassiker "You've got a friend”:
Enligt Wisterberg, som numera finns på Breakit.se, lär för övrigt Bengt Ottosson ha sett Jimi Hendrix sjunga live fyra gånger. Kan det möjligen ha varit en gång 1967 i Högbo i Sandviken? Det vore nog ingen dum merit i MittMedialand, men Hendrix spelade ju också på en rad olika håll i Sverige under de där åren. Bengt Ottosson är idag 65 år och var 1967 således runt 15 år gammal.
Bengt Ottosson är en intressant person i mediernas värld, men framför allt tar han till MittMedia med sig starka meriter från olika roller i branschen. Han har varit ordförande i både Tidningsutgivarna och Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Han är nu ordförande i arbetsgivarorganisationen Medieföretagen och styrelseledamot i Almega.

Bengt Ottosson förefaller att vara ett mycket klokt val som ordförande i MittMedia av dess huvudägare Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och dess ordförande Åsa Malmström. Hon har tidigare varit liberal ledarskribent och stabschef åt partiledaren Jan Björklund (L), men tycks inse att det nu är professionella mediestrateger som behövs i koncernen.

2016 blev Bengt Ottosson också styrelseledamot i VK Media, som nog också ville få in proffs i styrelsearbetet. Det är ett uppdrag som han nu således naturligt nog väljer att lämna. VK Media har nyligen inlett ett samarbete med MittMedia, SörmlandsMedia och Hall Media kring sina plustjänster. 

Det är inte osannolikt att Bengt Ottosson med sitt nya uppdrag i MittMedia med de kontakter han har i en rad olika mediehus ser till att det föds fler samarbeten åt olika håll. Sådana projekt är ju också något som de flesta aktörer i branschen eftersträvar.

Bengt Ottosson kommer nog att göra skillnad i MittMedia, om man säger så. 
Korrigerad 171009 kl 21.15


torsdag 28 september 2017

Sista dagen med Mediadagarna. Och för alltid?

Idag torsdag var det sista dagen med M­­ediedagarna i Göteborg, Meg17, och kanske även sista dagen med Meg någonsin. Den inleddes för min del med ett seminarium med titeln ”Make local media great again”. Återigen en enligt min mening olustig travestering på Donald Trumps slogan. Varför i jösse namn släppa in denna obehagliga karl i Meg17?  Men debatten blev bra med fyra koncernmakthavare som är väl kända till namnet, men som inte setts särskilt ofta hittills i sådana här paneler.
Det var Per Bowallius, koncernchef för MittMedia sedan förra sommaren, Boine Gepertz, koncernchef Gota Media, Johan Hansson, vd för Stampen Local Media samt Victoria Svanberg, styrelseledamot i NWT-koncernen. De fick branschkunniga och insiktsfulla frågor av moderatorn som var Kvällspostens chefredaktör Katrin Säfström.
Problem med affärsmodeller och sådant till trots så var de nog egentligen ganska överens om det mesta rörande den lokalpress de i skilda koncerner navigerar framåt i rätt svår sjögång. Och ändå har deras koncerner valt ganska olika vägar i sitt sökande efter säker mark.
MittMedia har ju gått dramatiskt snabbare fram än till exempel Gota Media. Detta genom en tuff hållning som drabbat kvaliteten i papperstidningarna och dessutom resulterat i stora prisökningar som lett till mer tappad upplaga än i andra koncerner. NWT har liksom Gota varit försiktigare.. Och Stampen har ju i ett eget race slagits för livet under galgen.
Intressantast att lyssna på tycker jag Victoria Svanberg var med tanke på den extremt viktiga roll hon säkert kommer att spela inom NWT-koncernen. Hon är ju inte bara styrelseledamot i koncernen, och nu även vice ordförande i TU Medier i Sverige, utan också en av arvtagarna i den framgångsrika mediekoncernen. Victoria Svanberg är systerdotter till Staffan Ander och hans avlidne bror Lars Ander som båda framgångsrikt och, ibland trots kritik, utan sidoblickar på en ”korrekt branschpraxis” lotsat sitt fadersarv efter Gustaf Ander fram till en stark position i medievärlden.
Diskussionen präglades naturligtvis av en stark optimism kring de nya betalmodellerna som prövas i de digitala kanalerna snart sagt överallt, om än på lite olika sätt. Jag förstår hur de entusiastiska förespråkarna tänker, men är som jag också bloggat om tidigare inte lika övertygad som dem om att de kan räkna hem sina försök utan riskfyllda försämringar av pappersprodukterna så länge de finns, Och det är ju just här landets lokaltidningskoncerner valt olika tempon i omställningen.
Ovanpå denna intressanta diskussion, som naturligt nog kanske väckte frågor snarare än att ge svar, så passade jag på att träffa olika människor, både inbokat och spontant. Det är som jag tidigare skrivit det bästa med denna typ av branschträffar, alla möten med människor ansikte mot ansikte i en allt mer digitaliserad värld.
Under eftermiddagen gick jag dock givetvis till den största lokalen K1 på Svenska Mässan för att lyssna på min tidigare arbetskamrat Lilian Sjölund, nu ledarskribent på Hälsingetidningar, om hennes bok Hatad och nu i en diskussion med Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson samt demokrati- och kulturministern Alice Bah Kuhnke. Diskussionen med Tove Carlén, jurist på Journalistförbundet, som moderator handlade om det växande problemet med hat mot journalister vilket ju också utgör angrepp på vår demokrati.
Det blev en intressant, reflekterande och till och med lite ödmjuk diskussion om hur man ska hantera dessa frågor. Det är ju inte bara journalister och medier som hotas på alla de sätt numera. Även blåljuspersonal, socialsekreterare och sjuksköterskor med flera yrkesgrupper drabbas av hot och angrepp precis som journalisterna. Politikerna har varit tröga i hanteringen av dessa frågor, men uppenbarligen händer det nu rätt mycket efter täta kontakter mellan medieföretag, utgivare, polisen och politikerna. Frågan illustreras väl av det som möjligen kan ske i Göteborg på lördag då nazister vill visa upp sig. Och kulturministern talade idag väl om den handlingsplan som nu lagts fram för att möta dessa problem. Och därvidlag minns jag gärna den mycket kloka diskussionen på Meg i går rörande yttrandefriheten.
Och sedan blev det inte mer Meg17 för min del, bortsett från ett antal koppar kaffe tillsammans med kolleger. Och kaffet var gratis inom ramen för biljetterna med sin kostnad på drygt 5.000 kronor före moms. Och för er som läst mina tidigare gnälltexter om Meg17 så kan jag meddela att en trevlig tjej i dag dök på mig och sa att jag idag skulle få en lunch utan att behöva hämta en ny kupong först. Jättebra, men när jag ville äta hade de flyttat lunchutdelningen och väl på plats där efter två omdirigeringar hade serveringen upphört runt 13.00. Vi var några snopna som i stället köpte smörgåsar för runt 50 kronor för att få något i oss.  Och en Loka för knappt 30 kronor. Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell missade liksom jag också lunchen tillsammans med några andra. Vi tittade medlidande på varandra och åt sedan upp våra mackor, i mitt fall med elaka tankar om den fyrkantiga byråkratin som numera inramat både Meg och Bokmässan.  
Och just när detta skrivs runt 18-tiden på torsdagen ramlar det in ett hurtigt mejl från Meg17 om att arrangemanget återkommer nästa år:
”Mediedagarna i Göteborg tillbaka 2018
Årets nya format av Meg – ett mindre arrangemang, exklusivt för branschen och i överlappning med Bokmässan – gav frukt. 2018 kommer Meg tillbaka i samma form.

– Det visade sig vara ett lyckat format: dels gav vi utrymme för branschen att faktiskt mötas men det innebar också att Meg tog plats i ett annat sammanhang. Ett sammanhang som skapade många oväntade möten, säger Frida Edman, ansvarig Meg.”


Fan tro att arrangörerna lyckas med detta nästa år med tanke på alla kritiska kommentarer jag mött under Meg17. Och som jag själv negativt upplevt Meg i år. Är det sådana här mejl som föder något som kallas för fake news i en värld där vi enligt Meg17 lyckliga ska samlas under mottot Make Media Grate Again? Den seriösa mediebranschen bör nog ta kontrollen över sina egna arrangemang och inte släppa kontrollen till andra aktörer med starka kommersiella intressen.  
Korrigerad 170929 kl 18.42






Bra seminarium på Meg17. Men nu kastar nog Meg in handduken.

Det har sagts och skrivits förut, men det tål att upprepas att det bästa med branschmöten typ Mediadagarna i Göteborg, Meg17, är alla möten med gamla kontakter och nya människor. Just därför skrivs denna text först flera timmar senare än tänkt. Flera seminarier under onsdagen var också mycket bra varav ett om yttrandefriheten var helt lysande. Men ändå tror jag att vi nu är på Meg för sista gången och den uppfattningen har jag hört från flera håll.
Först som sist, för er alla som läste mitt blogginlägg igår, fick jag faktiskt köpa entrébiljetten på plats idag. Men det var superkrångligt eftersom jag var tvungen att göra det via Megs webbsida och där skriva in en massa uppgifter om mig själv och betala med kontokort. Och luncher och minglet med prisutdelningarna påstods vara utsålda och de ville därför först inte dra av något på priset på drygt 5.000 kronor före moms.
Småpengar, men principen krävde en för mig lite pinsam diskussion som utmynnade i att jag fick lunchbiljett för dag ett, inte hos kollegerna inne på Meg, utan på en restaurang nere på Svenska Mässan. Och minglet lovade de att jag ”skulle komma in på” trots att det påstods vara utsålt.  Efter diskussion lovades jag också en lunchbiljett dag två om jag kom tillbaka och hämtade den på torsdagen…
Minglet visade sig att det inte var några problem med alls eftersom ingen ens kollade vilka som var där. Varför det då på Megs sajt beskrevs som utsålt begriper jag inte. Men det var trevligt och det var gott att få två snittar och ett glas vin även om den betydligt mer påkostade middagen tidigare år på Meg hade varit ännu trevligare.  
Alltså, med den extremt bantade version av Meg i år jämfört med tidigare år och med den biljettpolitik arrangörerna tillämpar så kommer arrangemanget tyvärr inte att ha någon framtid. Bortsett från de två små snittarna jämfört med en fin middag saknar Meg därtill också i år en hel stor sal med utställare av olika branschnära företag – endast Mittmedia hade någon form av monter förutom Megs egen avdelning. Om jag inte mot förmodan missat något.
Dessutom har i år besökare som inte vill gå på Bokmässan fått betala några tusen kronor extra för biljetter till denna som man sägs ”få på köpet”. Och utställare på Bokmässan, med fritt inträde dit, har tvingats betala flera tusen extra till Meg för biljetter till Bokmässan som de ändå hade fått komma in på. Hela upplägget med biljetterna är otroligt ogenomtänkt. Kanske girigt, kanske helt enkelt oprofessionellt obegripligt nog. Tyvärr.
Av alla de skäl tror jag därför inte att Meg återkommer nästa år. Hela arrangemanget har kommit att präglas av girighet och bristande flexibel byråkrati. Det är onekligen förvånande med tanke på arrangörernas rutin i sammanhanget.
Nåväl, här arrangerades dock seminarier i vanlig ordning och jag besökte några av dem, bland annat ”make media grate again” med bl a Hanna Stjärne från SVT, Cilla Benkö från Sveriges Radio, Tomas Franzén från Bonniers samt Raoul Grünthal från Schibsted. En intressant diskussion som till slut utnynnade i ett mindre givande käbbel om spelet mellan public service och de kommersiella medierna. Detta återkommande munhuggande leder ingenstans utom åt ett håll, nämligen att politikerna som trots allt ytterst avgör framtiden för public service till sist måste agera även om det tycks ta emot för dem.
Sedan handlade det om ”Make journalism grate again” med Malin Ekman och bland annat Anna Hedenmo och Aftonbladets Karin Pettersson i panelen. Malin Ekman, här som moderator,  är en suverän medieanalytiker, men den här diskussionen lämnade inga bestående minnen, tyvärr. Men jag ogillar verkligen travesteringen på Donald Trumps stridsrop vilket också ledde till att denne dessvärre mentalt fanns närvarande i flera av dagens seminarier. För mig kändes det rätt obehagligt eftersom Trump är den siste jag vill tänka på i dessa sammanhang.  
Sedan var jag inne en stund och lyssnade på Ingela Wadbring, Nordicom, och Ulf Dalquist på Statens Medieråd som debatterade ”marknadsmässig kurragömmalek” med försvarare och kritiker av reklam riktad mot barn på skilda sätt. Inte ointressant, tänkvärt, men kanske inte direkt dagens höjdare.
Det var däremot definitivt seminariet med titeln om att ”Den som är emot yttrandefrihet räcker upp en hand”. Det blev en av de bästa diskussionerna jag sett under de år Meg funnits! Den leddes av Lena ten Hoopen, fortfarande kanske mest känd under sitt tidigare namn Lena Sundström. Hon vägledde mycket skickligt panelen in i den svåra diskussionen om yttrandefriheten.
Och i panelen satt Aftonbladets Åsa Lindeborg, förläggaren Svante Weyler, Svenska Dagbladets Tove Lifvendal samt författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink. Jösses vad bra de var! Sakliga, självkritiska, och eniga om demonstrationsrätten, inte för nazisternas skull, utan för demokratins skull. Men också med olika inlägg om var gränsen ska dras mellan rätten att ha en åsikt och det olagliga att omsätta den till en handling.
I den svåra diskussion vi alla möter här och var om dessa ödesfrågor för yttrandefriheten, där det är väldigt lätt att trampa fel, var det en befrielse att höra denna panel diskutera saken på ett extremt sakligt sett.
Svante Weyler gick någon gång längst lite känslomässigt och efterlyste lite civilkurage från både politiker och polischefer som han menade borde ta ställning trots konsekvenser och för detta inlägg fick han debattens enda applåd. Helt ok, tycker jag, men intressantare ändå var panelens samfälliga och sakligt korrekta ställningstagande för yttrandefriheten, även i extremt kontroversiella sammanhang som nazister på gatorna och Nya Tider på Bokmässan.
Jag instämmer i allt och rekommenderar alla att försöka se debatten på SVT Forum där jag gissar att den kommer att sändas (länk nedan!) eftersom tv-kamerorna stod där och uppenbarligen filmade.
Länk:
Den som är emot yttrandefriheten räcker upp en hand - tv-inspelningen på SVT Forum 
Korrigerad 170929 kl 19.13, kompletterad med länk 170930 kl 15.43

tisdag 26 september 2017

Varför travesterar Meg17 Donald Trumps stridsrop?

Sitter nu på tåget på väg till Göteborg för Mediedagarna, Meg17, och Bokmässan. I år dock med blandade känslor. Meg är en bra mötesplats för mediefolk, men jag tycker att Meg 17 har ett tveksamt system för entrebiljetterna. Därtill undrar jag hur det gick till då Meg17 bestämde sig för sin slogan ”Make media great again” som dyker upp i flera varianter i programmet. Donald Trump skulle säkert tweeta gillande om han visste att Meg17 apat efter hans stridsrop ”Make America Great Again”.  
Nåväl, efter en viss tvekan åker jag söderut idag tisdag. Och denna tvekan omfattar också en rent ekonomisk fundering eftersom Meg, inklusive tvingande seminariebiljetter till Bokmässan per automatik, kostar över 5.000 kronor.  Med resa och hotell blir totalkostnaden över 15.000 kronor.
Hotell och resa hade jag kunnat avboka om jag hade fått förhinder eller blivit sjuk, men det går inte Meg med på. Där skulle ingenting betalats tillbaka för biljetter köpta i förväg.  Mot en avgift på några hundra kronor skulle de däremot kunna överlåtas till någon annan.
Men vem skulle jag då överlåta dem till? Jag driver ett enmansföretag och alla andra jag skulle kunna erbjuda biljetterna har säkert redan köpt sina egna biljetter.
Ännu svårare att förstå detta blev det då jag ringde till Meg för att förvissa mig om att man där på plats, precis som på Bokmässan, kan köpa in sig direkt på plats. Häpnadsväckande nog blev svaret nej!
Då förklarade jag för vederbörande att jag i så fall inte åker till Meg, dels för att det var för sent att beställa biljetten och hinna få den hemskickad, dels för att jag inte ville köpa i förväg eftersom jag inte skulle kunna få pengarna tillbaka vid förhinder.
Men beskedet var ändå att biljetterna skulle köpas i förväg. Jag bad att få tala med Megs chef, men då bad den i och för sig trevliga företrädaren för Meg i stället att få kolla själv med ledningen. Efter en stunds väntan fick jag beskedet ”vi ska ordna så att du kan köpa på plats”. Jaha, sa jag, är det en speciallösning för mig eller kan vem som helst köpa in sig på Meg på plats utan förhandsbeställning? Om detta fick jag inget svar, men jag fick namnet som referens om jag får problem på plats i Göteborg i morgon onsdag.
Och några problem blir det kanske även om jag kommer in. Såg nyss på Megs hemsida att luncherna och minglet med prisutdelningarna för MegAward är slutsålda! Lunch kan man ju äta på annat håll, men mingel och prisutdelningarna är ju synd att kanske missa. Både det ena och det andra ingår i entrébiljetten som jag fått löfte om att köpa på plats...
Det ska bli intressant att se hur det går, men min respekt för Meg-arrangemanget är just nu tämligen begränsat. Vem vet, det kanske ändras om två dagar då vi vet hur arrangemanget avlöpt. Att det är, eller åtminstone varit, en bra mötesplats för branschens medarbetare vet alla som varit där, men efter Meg16 förra året gissade jag ändå att Meg kan få svårt att klara framtiden.
I år delas uppenbarligen inte Momma-priset ut till Årets Utgivare på Meg som tidigare år. Jag förmodar att det i stället kommer att ske på Årets Dagstidning i Stockholm i vår och den förändringen kanske är ett tecken i skyn…
De som Meg vänder sig till företräder ju i de flesta fall en bransch som har problem med sin affärsmodell och som jagar kostnader. Årets Dagstidning är ett alternativ som koncentrerats till en dag jämfört med tidigare, men kan naturligtvis kan utvecklas ytterligare igen.
Meg drogs igång när starka krafter inom Stampen som då ännu inte försvagats, gärna såg att ett viktigt mediearrangemang förlades till Göteborg. Måhända finns det i dag krafter som verkar för en mer central mötesplats i Stockholm?
Hursomhelst bör naturligtvis ett stort branscharrangemang som Meg17 vara mer kundorienterat och flexibelt. Om det blir problem för mig att komma in i morgon får jag väl ägna dagarna åt de trevliga restaurangerna i Gothia Tower, men jag hoppas naturligtvis att årets Meg bjuder på bra diskussioner och många möten.
Kompletterad med länkar 170926 kl 23.10 


måndag 18 september 2017

Nu krävs nog snabba ryck av MittMedia och andra mediekoncerner

Under första halvåret 2019 ska MittMedias tryckeri i Gävle läggas ner. Till den dagen är det mellan 15 och 18 månader. Innan dess ska tryckningen av sju tidningstitlar flyttas till ett annat tryckeri. Och distributionen därifrån blir en svår nöt att knäcka. Kostnaderna för tryck- och distribution ska minskas med 350 miljoner kronor. Därför kommer nog snart beslut om nedläggning av ytterligare något tryckeri samt produktförändringar. Det kan handla om färre utgivningsdagar, tunnare papperstidningar och dagdistribution.
Tryckpressen i Gävle invigdes den 11 april 1995, samma dag som Gefle Dagblad fyllde 100 år. Tryckhallen var fylld av jubileumsgäster och skådespelaren Rolf Lassgård, som bor i Gävle,  stod högst upp i pressen och läste en dikt om tidningens betydelse som fanns i tidningens första nummer. Mäktigt!
Den nu 22-åriga pressen är byggd av tyska Koenig & Bauer och installationen leddes av en ung nyanställd civilingenjör som hette Jan Andersson. Idag är han vd för MittMedia Print AB. MittMedia har i sitt norra verksamhetsområde idag tryckpressar i både Gävle, Falun, Östersund, Sundsvall och Örnsköldsvik.
Tryckeriet i Örnsköldsvik läggs ner när kvällstidningarna vid årsskiftet flyttar sin tryckning där till VK Media i Umeå.  När sedan tryckeriet i Gävle läggs ner återstår således tryckerierna i Falun, Östersund och Sundsvall.
MittMedias vd Per Bowallius har tidigare sagt att tryck och distributionskostnaderna på 700 miljoner kronor per år måste halveras till 2020. Då krävs mer åtgärder än nedläggningen i Gävle. Gissningsvis läggs också tryckeriet i Östersund ner och tryckningen av Östersunds-Posten och Länstidningen flyttas till Sundsvall, drygt 18 mil därifrån.
I Gävle trycks idag Gefle Dagblad, Arbetarbladet, Mora Tidning samt de fyra titlarna inom Hälsingetidningar. Ett tänkbart alternativ är givetvis att tryckningen flyttar till UNT i Uppsala, tio mil bort och då i ett samarbete som tidigare diskuterats. Men de gångerna har diskussionerna inte gett något resultat, men med en ny ledning i MittMedia går det kanske bättre.
Troligen flyttas snarare tryckningen av titlarna i tryckeriet i Gävle till Falun, runt tio mil därifrån. Där kanske också tryckningen av MittMedias tidningar inom tidigare Promedia hamnar när koncernens kontrakt med V-TAB i Västerås går ut. Om nu inte UNT:s ägare NTM och MittMedia hittar varandra till skillnad från tidigare…
Om alternativet blir Falun så börjar det bli trångt i pressen på Ingarvet i Falun. Jag har ingen aning om dess skick och kapacitet, men det är väl ingen djärv gissning att den pressen i så fall kanske måste få ökad kapacitet. Och att den nya tryckeristrukturen inom koncernen tvingar fram produktförändringar som ändå måste komma förr eller senare.
MittMedias förre vd Thomas Peterssohn, idag styrelseproffs och investerare i intressanta företagsprojekt, talade redan 2012 i en intervju i Medievärlden om tryckning och distribution under dagtid efter lunch. Hans efterträdare Per Bowallius antyder idag tydligt i Medievärlden också att de nu aktivt söker rätt tidpunkt för sådana förändringar för en eller flera tidningstitlar. Då är det nog dags.
Som jag minns det har tryckeristrukturen inom koncernen diskuterats under det senaste decenniet, kanske till och med några år till även om debatten ändrat karaktär under årens lopp. Innan branschens bekymmer blev påtagliga präglades inte sällan debatten inom koncernen av avundsjuka på en utgivningsort då det satsades i tryckerierna på andra orter.
Vi på Gefle Dagblad, där jag var chefredaktör till nyårsafton 2004, sneglade misstänksamt på vad som hände i Sundsvall och tvärtom. Och tidningarna inom koncernen valde ofta olika lösningar och leverantörer, tryckerierna och packsalarna blev statusfyllda anläggningar under de goda åren då tidningsledarna för de olika titlarna gärna ville ta täten i teknisk utveckling, det vill säga investeringar.  
Det var då det, idag måste många av dessa investeringar avvecklas och nu är turen kommen till pressen i Gefle Dagblads sålda hus där den nye ägaren, Perol Fastigheter AB, ska ta över i september 2019. Då ska pressen i Gävle vara riven i tryckhallen som byggdes i det dåvarande tidningskvarteret till pressinvigningen 1995. Enligt vd Jan Andersson kan pressen inte ens säljas utan skrotas. Den förra pressen såldes till Holland för en miljon kronor om jag minns rätt.
Nu lär det krävas snabba beslut om var de sju tidningstitlarna ska tryckas, om distributionen och gissningsvis även om en eller annan produktförändring som säkert kan komma att skapa debatt både internt och externt. Situationen kan också påskynda fler tänkbara samarbeten och kanske till och med nya strukturaffärer, för de lär nog fortsätta i branschen. Tiden verkar kort för de nödvändiga förändringarna inom MittMedia, men det ska förhoppningsvis gå bra och har gjort så förr för den nya koncernledningen.
Förra året såldes ju Gefle Dagblads hus i augusti samtidigt som Arbetarbladet i sitt hus hade ett hyreskontrakt med begränsad tid kvar. Bara åtta månader senare flyttade båda tidningarna till nya hyrda lokaler i samma hus på Brynäs i Gävle, en flytt som alla nu verkar nöjda med.  Inte minst de runt 800 läsare som kom på de bägge tidningarnas gemensamma öppna hus i helgen och kollade in lokalerna och bjöds på underhållning och tårta.
Det är naturligtvis inte bara MittMedia som känner flåset i nacken om att anpassa sig till den nya tidens medielandskap i sitt sökande efter smarta betallösningar och samarbeten, samtidigt som tryckeri- och distributionskostnader är plågsamma villkor för den fortsatta verksamheten. I alla mediekoncerners planering finns naturligtvis också mer eller mindre avancerade produktförändringar för papperstidningarna.  Det blir en intressant mediehöst 2017 och ett ännu intressantare 2018.
Uppdaterad med nya länkar 170919 kl 05.50, korrigerad 170919 kl 22.23, kompletterad med länkar och korrigerad 170920 kl 18.19



   

fredag 15 september 2017

Intressanta samarbeten, men ändå tveksamma tankar om betalväggarna

Det är intressant att följa de traditionella tidningsföretagens olika försök att introducera betalväggar på sina digitala kanaler. Jag blir dock alltmer tveksam till olika betalmodeller trots alla hurtiga tillkännagivanden från medieföretagen. I regel introduceras ju nya betalväggar så entusiastiskt att man kan förledas tro att branschen löst alla problem med affärsmodellen. Men så är det väl knappast och själv har jag lite motvilligt blivit en digital abonnent och då sparat mer pengar på prenumerationer än vad jag egentligen själv ville.  
Jag instämmer ändå naturligtvis i branschens lätt klyschiga nya mantra att ”bra journalistik måste få kosta”. Helt rätt, men detta faktum är ju inte i sig ett argument för att just betalväggar är den enda rätta vägen att gå. Det kanske finns smartare sätt även om jag lika lite som någon annan skådat ljuset och kan peka ut den vägen.   
Och varför finns det då skäl att vara skeptisk till att skilda betalmodeller för E-tidningar och olika plustjänster i digitala kanaler skulle fungera och vara något bra? Att läsarintäkterna måste öka är ju uppenbart och det är bra att medieföretagen gör något och prövar olika vägar.
Men frågan är hur det egentligen går, vi har ju redan tidigare sett medieföretag gå in i betalmodeller, skippat dem och sedan försöka på nytt. Nu senast i Hallandsposten. Och visst, betalningsviljan har kanske ökat, men är just prenumerationen då den bästa lösningen?
Siffror om det ökande antalet betalande digitala kunder redovisas gärna positivt, men sällan med tydlighet i detaljerna om hur stor lojaliteten över tid egentligen är från till exempel dem som för ”endast 1 krona” tecknat ett abonnemang. Detta gäller väl de flesta medieföretag som utåt hävdat att de med framgång gått över till skilda betalmodellar.
Själv har jag redan som säkert många andra anmält mig för någon sådan prenumeration i ivern att få läsa en artikel, glömt bort att avbeställa abonnemanget och fått betala någon månads prenumeration för en tidning som jag egentligen inte vill abonnera på. Jag ville bara läsa en viss enstaka artikel. Då och då.
I det för branschen dominerande erbjudandet om att det bara ”kostar 1 krona” att testa finns ju också möjligen ett trovärdighetsproblem. Det kostar ju inte enbart en krona, de intresserade förbinder sig ju också att betala ett belopp i månaden i framtiden. Om de inte säger upp sitt abonnemang i tid, med eller utan krångel. Och hur många är det som gör så och nöjer sig med en månad för en krona?
Jag är varje dag inne på kanske 20 olika mediesajter för enstaka artiklars skull. Och då naturligtvis inte samma sajter varenda dag. De där artiklarna skulle jag gärna betala för, men det är inte realistiskt att abonnera på en mängd sajter för att komma åt enstaka artiklar då och då. Och genom alla länkar i sociala medier är det nog rätt många som söker sig till enstaka artiklar över hela landet.
I läsarens hemmaområde är erbjudandet om en prenumeration begripligt och förhoppningsvis intressant för besökaren, men knappast från sajter långt bort i hela Sverige, bortsett från läsare i förskingringen eller dem med familjära kopplingar till andra orter. Som boende i till exempel Falun kanske man nappar på ett abonnemangserbjudande från Dalademokraten och kanske även DN eller SvD. Och dalmasen som flyttat till Stockholm gör kanske samma sak.
Däremot är det knappast troligt att läsaren i Dalarna samtidigt kan tänka sig att betala abonnemang på GP, HD, BLT, VK, VF, JP, UNT, Norran, NWT och en rad andra sajter där man ibland läser enstaka artiklar. Det är knappast praktiskt och ekonomiskt möjligt för de flesta. Att i det sammanhanget som läsare möta väggen med ett prenumerationserbjudande känns bara konstigt.
Ändå möter surfarna nu prenumerationserbjudandet snart sagt överallt trots att modellen knappast är optimal i den digitala miljön. Förr var prenumerationen en fantastiskt bra modell för tidningarna som fick betalt i förväg och dessutom knöt sina läsare hårt till sig genom kampanjer, skicklig telefonförsäljning och autogiro. Men då handlade det ju om en eller kanske ett par tidningar, som lokaltidningen och kanske någon rikstidning. 
Nu ser verkligheten annorlunda ut eftersom läsarna runtom i landet lockas till enstaka artiklar lokalt, nationellt och globalt. Varför är det då en närmast föråldrad affärsmodell, prenumerationen, som idag lyfts fram som lösningen i en helt ny och annorlunda verklighet? Det beror väl antagligen på att ingen kommit på en bättre lösning.
Det har inte jag heller, men jag vill gärna betala för de texter som jag faktiskt läser. Jag betalar gärna för enskilda artiklar, dessutom gärna mer pengar i takt med attraktiviteten för den enskilda texten, kanske från en tia och upp till någon hundring när det är något riktigt intressant. Modellen med en prenumeration på den lokala tidningen borde kompletteras med en lösning för dem på distans som mer sällan vill läsa en tidningssajt.   
Tänk om det fanns någon form av ett branschgemensamt konto där man kunna sätta in pengar från någon hundring och upp till flera tusen kronor beroende på behov. Sedan skulle pengarna gå från kontot till respektive mediehus genom en fortlöpande avräkning för enstaka artiklar. Och detta genom en extremt enkel inloggning med till exempel en pinkod kompletterad med ett artikelnummer så att pengarna hamnar rätt.
Och den inloggningen skulle folk nog behålla för sig själva eftersom de betalat in sina pengar till kontot.  Inloggningen till dagens digitala prenumerationer delas säkert ibland familjevis eller med grannen.
Ett branschkonto eller ej, men att situationen kräver någon form av avancerat branschsamarbete är uppenbart. Därför ska det bli spännande att se hur det idag presenterade samarbetet mellan Svenska Dagbladet och NTM utvecklas, en ny variant av samverkan mellan en storstadsbaserad tidning och regiontidningar ute i landet. De aviserade ambitionerna från Dagens Nyheter att få till stånd någon form av samarbete med tidningarna ute i landet tycks dock inte ha gett något resultat ännu.   
Kort efter det att DN:s samarbetsidé hade presenterats i somras gick däremot som bekant MittMedia, VK Media, Hallpressen och SörmlandsMedia ut med nyheten om ett avancerat gemensamt projekt rörande pluskunderna. De fyra koncernerna ska ju låta den lokala tidningens läsare på köpet få ta del av plustjänsterna på de ingående koncernernas samtliga mediesajter. Kanske lite Spotify utan alla andra jämförelser. 
MittMedia låter ju redan idag den lokala tidningens abonnent ta del av de övriga koncerntidningarnas sajter. Det är således ungefär den modellen som ska gälla för de fyra koncernerna gemensamt, om jag förstått saken rätt. Det är onekligen frikostigt att låta prenumeranten på en enda tidning utan tillkommande kostnad få ta del av koncernens alla sajter. Och snart fyra koncerners sajter.
Tanken är väl att gynna den lokala tidningen och dess kunder och samtidigt förhoppningsvis förstärka räckvidden och därmed annonsaffären för samarbetande tidningar. De inblandade aktörerna har säkert räknat både framlänges och baklänges för att få ihop siffrorna, men jag frågar mig ändå utifrån egen erfarenhet hur projektet ska kunna räknas hem. Då borde nog de lokala prenumerationerna kosta betydligt mer. Och vad säger då konkurrensverket?  
När mina abonnemang för Gefle Dagblad och Arbetarbladet i vintras skulle betalas ett år framåt hade priserna höjts till ungefär 4.100 kronor för Gefle Dagblad, GD, och lika mycket för Arbetarbladet, AB om jag minns rätt De priserna illustrerar väl hur koncernen målmedvetet arbetat med prishöjningar för att finansiera den digitala utvecklingen. Med resultatet att pappersupplagorna minskat mer än inom andra koncerner.
Om jag hade behållit bägge tidningarna både i form av papper och digitalt skulle det per år ha kostat ungefär 8.200 kronor. Men det gjorde jag inte.
Jag föll i stället för MittMedias digitala lockrop och gjorde det koncernen uppenbarligen vill; jag avstod från papperstidningarna och blev en digital kund som prenumerant på E-tidningarna. Jag tog GD:s E-tidning ett år framåt för 1.817 kronor och AB ett halvår för 923 kronor. Detta eftersom jag numera uppfattat tidningarna så lika varandra med mycket gemensamt material, inte sällan hämtat från andra koncerntidningar och därmed av mindre lokalt intresse.
Vid halvårsskiftet bestod det intrycket och eftersom jag då också upptäckt att jag som läsare av GD ändå får plustjänsten i AB och alla andra koncerntidningarnas sajter var det svårmotiverat att fortsätta med AB. Nu har jag endast GD:s E-tidning och därmed också tillgång till plusmaterialet i Arbetarbladet och alla andra sajter inom MittMedia.
Nu konstaterar jag med blandade känslor att MittMedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1.817 kronor från mig i stället för cirka 8.200 kronor per år.
Det kommer nog att ta lite tid innan jag blir övertygad om att upplägget är bra för koncernen även om jag förstår att det någonstans framöver kanske handlar om enbart digitala kanaler, möjligen kombinerade med ett veckomagasin, och då betydligt lägre kostnader för tryckerier och distribution. Men klarar medieföretagen ekonomin med dessa betallösningar på vägen dit om vandringen blir långdragen?