Lagrådet sågar justitieministerns fotoförbud

Lagrådet avstyrkte under tisdagen förslaget om ett fotoförbud i vissa situationer. Det är bara några veckor sedan som justitieminister Beatrice Ask (m) överlämnade det kontroversiella förslaget till Lagrådet som snabbt och klokt tog ställning emot förslaget som jag tidigare bloggat om. Lagrådets ställningstagande är bra för yttrandefriheten och en välförtjänt motgång för Beatrice Ask.

Att hon envist fortsatt processen för att kriminalisera ”kränkande fotografering” är märkligt. Tanken på ett sådant förbud har kritiserats i många sammanhang. Både Tidningsutgivarna och SJF och andra organisationer har riktat skarp kirtik mot förslaget. Statsrådet och hennes departement borde ha insett att lagförslaget är dåligt.

Men icke, så sent som i början av mars talade Beatrice Ask entusiastiskt om förslaget då det överlämnades till Lagrådet för prövning. Och där bestämde sig de framstående juristerna snabbt för att såga förslaget i ett yttrande som är läsvärt.  

I detta står det bland annat att

” Lagrådet avstyrker alltså att ny lagstiftning om kränkande fotografering genomförs på det beredningsunderlag som nu föreligger. Lagrådet avstår mot den bakgrunden från att ta upp detaljer i det framlagda förslaget. Det bör emellertid framhållas att förslaget såväl systematiskt som sakligt framstår som tveksamt i en rad olika hänseenden. Enligt Lagrådets bedömning sammanhänger i stort sett alla dessa problem med att förslaget formellt sett är avsett att omfatta endast sättet att anskaffa uppgifter men i praktiken utformats så att uppgifternas innehåll kommer att vara avgörande. Detta gäller exempelvis det centrala rekvisitet ”är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet” som skulle vara begripligt om det, enligt mönster från bestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § brottsbalken, hänfördes till ”bilden”. Nu hänförs det i stället till ”gärningen” med de tolkningsproblem som detta innebär. Det kan också noteras att den försvarlighetsbedömning som ska göras enligt förslaget väsentligen bygger på principer som är tillämpliga på spridningen av uppgifter och som inte lätt kan anpassas till bedömning av fall där innehållet sägs sakna betydelse

Lagrådet anser helt tydligt att lagförslaget är förhastat och slarvigt utformat, kanske till och med ett utslag av "Lidbomeri". Det begreppet gav justitieminister Carl Lidbom (s) upphov till då han kritiserades för att snabbt yxa till mer eller mindre kontroversiella lagförslag som ansågs både slarviga och ibland tillkomna av rent politiska skäl.

Lagrådet är anrik institution med uppgift att kontrollera lagförslag så att de är korrekta och i överensstämmelse med grundlagen. Carl Lidbom, som avled 2004, försvagade Lagrådets ställning med sitt förslag om att den tidigare obligatoriska granskningen av nya lagar avskaffades. Granskningen blev frivillig trots de borgerliga politikernas protester.

Nu är det en moderat justitieminister som uppmärksammas för sin förbudsiver och tas i örat av Lagrådet. Politikerna har möjlighet att köra över Lagrådet och fortsätta driva lagförslaget, men förhoppningsvis tar nu Beatrice Ask och regeringen intryck av experternas kritik och tänker om.

LÄNKAR: uppdaterad 120314 kl 19.30, 21.30, 120315 kl 20.00, 120317 12.00
Skrota förslaget om fotoförbud, Charlotta Friborg i Corren 120317
Regeringen stoppas från att utöka fotoförbud, Naiti del Sante i Aftonbladet 120315
Förslaget som klickade, Nils Funcke på expressen.se 120314
Lagrådet sågar Asks förslag, aftonbladet.se, intervju med Per Hultengård, TU. 120314
Inte ett särskilt oväntat beslut, Marcus Melinder Allehanda Media
Nils Funcke: Rejäl sågning av lagförslaget, Journalisten 120314
Lagrådet säger nej till förslaget om fotoförbud, Journalisten 120314

Lagrådet säger nej till ny fotolag, Medievärlden 120313

Lagrådet underkänner lagförslag om smygfotografering, svt.se Rapport 120313

Fotoförbudet minskar vår rätt att få veta vad som hänt, Utkiksbloggen 120301

Mycket beröm och lite kritik om Meg12

UPPDATERAD, korrigerad och kompletterad 120310 13.00
De flesta jag mött var nöjda med Mediedagarna Meg 12 när dessa avslutades i Göteborg efter två intensiva dagar med mängder av seminarier och andra scenframträdanden. Själv missade jag idag 18 seminarier och 11 andra scenframträdanden. Men jag prioriterade och hann med fyra seminarier och ett par evenemang. Dessa siffror säger en del om det stora utbudet.

Så är det med den här typen av koncentrerade evenemang. Under Bokmässan och i Almedalen är det ännu lättare att känna en viss frustration över allt man inte hinner med; i Almedalen vill jag minnas att det var över 1.300 officiella seminarier i somras. Ett veckolångt universitet om de mest skiftande samhällsfrågor.

Meg12 var klart lättare att greppa, men ändå med ett riktigt frikostigt utbud. Gissningsvis var det få som hann se och lyssna på allt de egentligen ville gå på. Utöver arrangemangen är det naturligtvis mötesplatsen Meg12 som är viktig; det vimlade av kolleger och bekanta i korridorerna, ett utmärkt tillfälle att skaffa sig nya kontakter och vårda dem man redan har. Många andra sammanträden förlades också i anslutning till Meg12. Praktiskt.

Egentligen hörde jag bara kritik mot två saker. I det ena fallet handlade det om programsidorna i den officiella mässtidningen. Den var gjord av Dagens Media och programtablåerna var virriga och svåröverskådliga. Jag mötte en känd ledande branschföreträdare som muttrade om att det bästa vore att klippa ur alla evenemangstexter och klistra upp dem i tidsordning…

Det andra samtalsämnet gällde den stora festkvällen. Den präglades av en festlig inramning och mycket god mat, men också av jobbig trängsel, en hög bullernivå och tidsödande servering. Det är ingen lätt uppgift att organisera en middag med över 500 gäster, men personalen var mycket vänlig och gjorde så gott den kunde.

Nåväl, sammantaget var Meg12 ett lyckat arrangemang och fortsättningen torde vara rätt given även om många deltagares företag måste prioritera om i konferensbudgeten. Det finns ju andra branschrelaterade evenemang som pockar på uppmärksamhet.

Själv ägnade jag sista dagen åt att lyssna på Tomas Brunegård, koncernchef i Stampen och ordförande i Tidningsutgivarna,TU, som framträdde i det ena seminariet efter det andra. Han diskuterade bland annat om mediernas kommersialiserats eller ej och stod då för en offensiv och optimistisk syn på möjligheterna inför framtiden. Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson tyckte i stort sett tvärtom.

Knutson lät ungefär som vilken tillbakablickande klubbordförande som helst, men ville inte medge att hon tyckte att det var bättre förr. Men så lät det allt…

I en annan debatt diskuterade Brunegård ungefär samma frågor med bland andra Journalistförbundets nye ordförande Jonas Nordling. Brunegård talade optimistiskt om att innovationstakten nu är större än någonsin i medievärlden. Har var tämligen överens med bland andra Hanna Stjärne, publisher på UNT, och Anna Lindberg, programchef och nyhetsbyråchef på NTM, om en ljusnande framtid eftersom UNT och GP är ”världsbäst” i Uppsala och Göteborg.

Nordling upprepade envist gång på gång sina frågor om hur journalistiken ska betalas när de nya generationerna  inte gör som förr. De övriga i panelen talade om nya mer flexibla betalningsmodeller och Brunegård tyckte att han nästan kunde ana ljuset i tunneln, men Norling verkade inte nöjd.

Jag var också på ett seminarium där DN:s förre chefredaktör Jan Wifstrand på ett kul och bra sätt grillade de ansvariga bakom SVT:s nya Aktuellt. Till skillnad från Nordling var de olika tv-cheferna Olov Carlsson, Robert Olsson och Hanna Larsson närmast extremt nöjda med läget, de gillade sin skapelse både vad det gäller  formen och innehållet och allt annat i Nya Aktuellt.  Jag känner mig fortfarande lika tveksam som när jag bloggade om nya Aktuellt och tycker att Wifstrands ifrågasättande var rätt.

Slutligen var naturligtvis Expressens chefredaktör Thomas Mattsson också i farten idag och denna gång i en debatt om ”Tryckfrihetsförordningen – skrota eller putsa” där experten Nils Funcke inledde och förklarade vad denna svåra frågade handlade om. Idag föredömligt pedagogiskt bra och kortfattat. Alltihop handlar om huruvida Sverige ska ändra sina grundlagar och då, möjligen, riskerar problem i Bryssel. Och behöver de ändras?  

Sveriges Radios vice vd Cilla Benkö var också med liksom Ulrica Widsell, SJF:s vice ordförande. Medierepresentanterna var eniga i sin kritiska syn på politikernas ambitioner att förändra grundlagarna, men riksdagsledamöterna Alf Karlsson (mp) och Ulrika Karlsson (m) tog inget intryck av vad de hörde. De upprepade gång på gång sina ambitioner att gå till botten med problemen, problem som inte ens existerar enligt de övriga i panelen.

Vi får se hur det går med den saken och alla andra diskussionsämnen under Meg12. En tämligen säker gissning är att samma frågor snart debatteras igen och därefter under många år framöver, säkert också på ett Meg13.

UPPDATERAD med fler länkar 120311 kl 12.15, 120312 11.00, 18,30

MEG ger mersmak, Gunnar Springfeldt på Stampen 120312
MEG kan bli väldigt bra 2013, Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg 120311

Listiga lustiga listor, Peter Hjörne i GP 120310
MEG12 och Ranelids mirakel i kväll, Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg 120310

Mycket beröm och lite kritik om Meg12, Utkiksbloggen 120309
Medievärldens redaktörer om Meg12, medievarlden.se 120309

Bra inledning på Meg12, Utkiksbloggen 120308

Mot Göteborg och nya Meg12, Utkiksbloggen 120307

Twittrat om #Meg12, Twitter fortlöpande under Meg12
Medievärldens liveblogg, fortlöpande under Meg12

Bra inledning på Meg12

UPPDATERAD 2012-03-09 kl 00.23
Korrigerad och nya länkar.

Första dagen på Mediedagarna, Meg12, i Göteborg motsvarade förväntningarna. Betydligt mer folk än vad jag trodde skulle lockas till arrangemanget. Jag var på fem seminarier och det var välbesökta  även i de största lokalerna där det finns plats för många hundra åhörare. Hyfsad kvalitet på seminarierna var det också även om inget av dem jag var på lyfte till de högsta höjderna.

Under eftermiddagen rörde sig det så mycket folk i korridorerna att man (nästan) kunde känna lite vibbar av Bokmässan. Nåja inte trångt direkt, men välbesökt. Meg12 håller till på en stor del av Svenska Mässans övervåning där det hålls seminarier. Ett rätt stort antal utställare deltar med sina montrar där det också förekommer intervjuer mm.

Först lyssnade jag på seminariet ”Utgivning och ansvarslöshet”, ett givet inslag i ett mediearrangemang som detta. Lite väl lång inledning av kunnige moderatorn Nils Funcke, men jag förmodar att han ville ge externa besökare chansen att förstå pressetiken och dess byråkratiska system. Vare sig etiken eller systemet är ju  lätta att förstå ens för folk i branschen…

Klart bäst för dagen var Expressens Thomas Mattsson. Under seminariet dristade jag mig t o m till att på Twitter utse honom till den ledande pressetiske debattören bland de svenska chefredaktörerna. De flesta av dessa syns ju inte alls i den debatten även om ett antal redaktörer är bra på att förklara sina beslut i den egna tidningen.

Thomas Mattsson missar aldrig en chans att förklara, problematisera och diskutera etiken. På Twitter, i tidningen, i branschpressen och på sin blogg. Han resonerar och väger allmänintresset mot tunga etiska krav och pekar skickligt på vilka svåra överväganden det handlar om. Jag tycker ibland att han börjar närma sig Bo Strömstedts höjder i den pressetiska diskussionen, även om denne nog behåller titeln länge än.

Meningen var att den stridbare straff- och skadeståndskramande juristen och professorn Mårten Schultz på plats skulle ha pläderat för sina uppmärksammade och rätt kritiserade idéer. De handlar  om fler åtal och domstolsprövningar och ökade skadestånd för integritetskränkningar och förtal i medierna. Tyvärr kunde han inte komma p g a sjukt barn, men Schultz deltog via telefon. Det blev dock inte alls samma hetta i diskussionen som det säkert skulle ha blivit om han hade varit där. Schultz och deltagarna på scenen gjorde dock så gott de kunde.

Med i den debatten var också Mattias Göransson, chefredaktör på Filter och Jeanette Gustafsdotter, vd på Tidningsutgivarna, TU. Göransson var ensam om att såga det pressetiska systemet som han tyckte kan te sig rätt löjligt ibland. Hans åsikter låg, som jag uppfattade, ganska nära min egen syn på saken. Systemet är krångligt och har funkat dåligt vilket diskuterades i Almedalen för något år sedan.

Dagen fortsatte för min del med Medieakademins förtroendebarometer, alltid intressant att ta del av. Sedan blev det en debatt om ”Tv-tittare utan tv. Vart är vi på väg?” Med Eva Hamilton, naturligtvis. Det handlade om att tittandet på vanlig tv alltmer får stryk av renodlad webb-tv. Särskilt bland yngre.

Det är en intressant utveckling som bör få följder för licenssystemet, men det verkar Hamilton inte alls tycka. Hon sa bland annat något i stil med att webbtittare ska betala licensen ändå eftersom ”man säkert har en tv ändå”. Ungefär. Jag håller inte alls med, licenssystemet är otidsenligt och om detta har jag bloggat tidigare. Debatten handlade dock mest om vad webb-utvecklingen i övrigt innebär. Intressant, inte minst för OIa Ahlvarssons framtidsvisioner och producentens Agnes Lo Åkerlinds inlägg om hur man gör bra tv, inte minst för webben.

På Meg12 möter man hela tiden massor av mediekolleger och därför missade jag halva seminariet om ”Sanningen, sållandet och det döende scoopet”. Mycket folk i en av de större salarna. Dagen avslutades med ett arrangemang av Sveriges Radio om kommentarskulturen på webben, ”Journalistik 3,0”, om den utmärkta Medieormen och SR:s  satsning på att släppa fram kommentarer

Cilla Benkö, vice vd på SR, och bolagets vd Mats Svegfors kan med rätta vara stolta över projekten och Mats Svegfors, som tidigare varit ganska kritisk till bloggandet och twittrandet, sa efter debatten till mig att han ju faktiskt bättrat sig sedan han fick kritik i Almedalen för några år sedan. Det han helt rätt i. Ungdomspoäng…

Så var det med den dagen och nu i kväll ska runt femhundra människor (!) på en stor fest där även Tidningsutgivarnas årsmötesmiddag är en integrerad del. TU:s årsmöte var i år förlagt till Meg12 i Göteborg och under dagen tog organisationen beslutet att gå med i den nya paraplyorganisationen Utgivarna.

I morgon blir det en ny lång dag med många seminarier, bland annat om tryckfrihetsförordningen bör skrotas eller putsas upp. Och störst är nog förväntningarna inför ett seminarium om ”Journalist – ett yrke och en bransch i förändring. Både TU:s ordförande Tomas Brunegård och Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling deltar. Diskussionen kommer nog att handla mycket om hur man ska hitta nya affärsmodeller för tradmedierna.

Mot Göteborg och nya Meg12

I morgon är det premiär för en ny löftesrik mötesplats för mediemänniskor, Mediedagarna i Göteborg, hashtag #meg12 på Twitter. Arrangemanget hålls i Svenska Mässan och tycks ha lockat väldigt många deltagare från alla tänkbara delar av mediesamhället. Det är också arrangörernas uttalade vilja, att skapa en mötesplats för alla med de mest skiftande mediala ambitioner.

Initiativtagare till detta nya vattenhål för alla som irrar omkring och söker svaren i mediernas värld är Tidningsutgivarna, Medieakademin samt Bok & Bibliotek, som är mest känd för den årliga stora bokmässan.

Därutöver har Meg12 ett antal huvudpartners som mediekoncernen Stampen, Sveriges Television och Sveriges Radio. Det finns också så kallade partners som t ex ElektronikBranschen och Google. Meg12 är därmed ett intressant exempel på en ny samverkan mellan public service, privatägda tradmedier och helt nya medieaktörer.

I morgon inleds Meg12 och under två dagar kan besökarna välja mellan en lång rad seminarier, scenframträdanden och andra arrangemang. Samt information från många utställare. Upplägget tycks vara som  Bokmässan i miniatyr och där finns det ju en stor erfarenhet ibland initiativtagarna.

Snart sagt alla framträdande medieprofiler finns på plats liksom politiker och en rad andra namnkunniga personer. Meg12 kännetecknas därmed redan från starten av en hög kändisfaktor både på scenen, i olika diskussioner och i publiken. Hela programmet ligger tillgängligt på nätet. Det är en ganska tung pdf och lite blaffig och svåröverskådlig, vilket är lite förvånande i sammanhanget. Men innehållet är intresseväckande.

I anslutning till Meg12 har i år Tidningsutgivarna sitt årsmöte där medlemmarna bland annat ska ta beslutet om den nya paraplyorganisationen Utgivarna. Den första dagen avslutas med en stor middag som tycks ha lockat mycket folk.

Arrangemanget fortsätter under fredagen och när alla reser hem mot slutet av dagen vet vi alla om arrangemanget blev lyckat och därmed lockar till en fortsättning. Inget annat arrangemang för mediemänniskor verkar vara mer omfattande och gränsöverskridande, men det finns ändå ett utbud som tvingar företagen att välja och prioritera i dessa tider.   

Aktuellt tjatigt och för långt

Jodå, jag har också kollat nya Aktuellt i SVT i kväll. Via min hårddisk där jag kan snabbspola förbi sådant som jag redan sett och sådant som är ointresserant, som t ex de otroligt tjatiga och svårförklarliga reklampuffarna för kommande inslag senare i programmet. Alla sådana tjatiga "reklaminslag" spolar jag över, precis som i TV4. Varför försöker både SVT och TV4 få oss att sitta i timmar framför nyhetssändningar som kan göras oändligt mycket kortare?

Både på Twitter och Facebook kommenterar många i kväll det klassiska nyhetsprogrammet Aktuellts förnyelse. Och de ansvariga chattade med tittarna, Självklart är det en intressant grej för alla som följt programmet i många år. Sedan är nästa fråga om förnyelsen är bra eller inte, uppfattningarna är många.

Jag har länge ställt mig frågan varför public service måste anamma de kommersiella tv-kanalernas formspråk, anslag och tilltal. Den frågan är berättigad även rörande nya Aktuellt. Programledarna, avspänt leende och sittande, för närmast tankarna till de omständliga och rätt tjatiga morgonprogrammen. Gulligt och rart. Mysigt.

Det är dock inte riktigt så dagens hårda nyheter bör presenteras i tv. Syrien, Iran, demonstrationerna mot Putin eller sossarnas interna strider är inte någon form av underhållning som motiverar leenden och myskänsla. Det är jävligt allvarliga nyheter och bör presenteras som sådana.

Den viktigaste frågan handlar dock om hur man inom public service resonerar om tidskonkurrensen. Här vill man plötsligt att vi alla ska satsa en hel timme på att ta del av nyheter som faktiskt inte är fler än igår då programmet var kortare. Och TV4 har resonerat på samma sätt, en timme ska vi följa deras nyheter. Och så kan vi lägga till lokalnyheter både här och där så är vi uppe i minst tre timmar om man vill kolla både SVT och TV4.

Det kommer inte att funka. Rätt många av oss vill satsa tid på Facebook, Twitter och kanske t o m på tryckta papperstidningar. Andra vill nog se på underhållning mm i de olika tv-kanalerna. De kommer inte att hinna med att kolla på nyhetsprogrammen så länge som tv-bolagen vill.  

Jag tror att beslutsfattarna, som tycks vara väldigt fixerade vid tittarsiffror, kan bli besvikna när de ser utfallet av de utökade sändningstiderna för nyhetsprogrammen. Det är egentligen obegripliga beslut de tagit i en tid då tidskonkurrensen ökar och är ett av de svåraste problemen för medierna att lösa.

Med tanke på omvärldsutvecklingen hade det kanske varit rimligare att korta ner nyhetssändningarna i både TV4 och Aktuellt? Kan man konkurrera om tittarnas och läsarnas tid genom att öka kraven på deras engagemang tidsmässigt? Jag tvivlar och satsar nog på en ny och ännu mer effektiv hårddisk för programinspelning och ännu snabbare uppspelning…

Men studion var snygg! Och Elin Jönsson är en suverän korre! 

Fotoförbudet minskar vår rätt att få veta vad som hänt

Ett nytt allvarligt hot mot tryck- och yttrandefriheten närmar sig snabbt. Redan den 1 juli i år vill justitieminister Beatrice Ask (m) att ”kränkande fotograferingar” ska förbjudas i Sverige. Vad som är kränkande och vem som ska avgöra saken är inte lätt att veta, men Beatrice Ask vill införa ett förbud som kommer att sabotera mediernas fältarbete inför en publicering och därmed minska allmänhetens rätt att få veta.

Det låter vackert och humant att föreslå ett förbud mot kränkande fotografering, men det är ett försåtligt agerande som hotar väsentliga publicistiska värden. Det är en tidnings ansvarige utgivare och ingen annan som enligt grundlagen ska avgöra om till exempel en bild ska publiceras eller ej. Och därmed också ensam bära det juridiska ansvaret.

En logisk följd av detta är att alla pressfotografer tar massor av bilder i sitt arbete utan att fundera över om de senare kan publiceras eller ej. I det dramatiska skeendet på t ex en olycksplats är det stressigt och svårt att göra sådana överväganden. Beslutet tas i stället i lugn och ro av utgivaren på redaktionen.

Effekten av ett nytt fotoförbud blir naturligtvis att fotografen i tveksamma lägen ålägger sig en självcensur och inte tar bilden, det är ju plötsligt fotograferingen som sådan som kan vara olaglig. Och fotografen som kan straffas, även om bilden inte publiceras!

Häromdagen polisanmäldes en tjänsteman på SAS för att ha hotat en pressfotograf från Aftonbladet för att denne tog en bild på prinsessan Madeleine på Arlanda. Kränkande fotografering?  Den kände journalisten Anders Pihlblad på TV4 pussade på en bild från en krog statsministerns närmaste medarbetare, statssekreteraren Ulrica Schenström (m)  när de drack vin trots att hon hade jour i regeringskansliets krisberedskap. Kränkande? SSU:s tidigare ordförande Anna Sjödin (s) grips efter ett bråk med en vakt på krogen Crazy Horse i Stockholm av polisen och fotograferas i en polisbil. Kränkande?

Det finns hur många liknande exempel som helst på situationer som har fotograferats och  ibland publicerats och kanske t o m fått en historisk betydelse. Som den på Pihlblad och Schenström. Eller som den smygtagna bilden på finansminister Kjell-Olof Feldt (s) och hans dikt om löntagarfonderna. Kränkande? Eller den utkörde Håkan Juholt i kylan på balkongen. Kränkande? Med flera, med flera…

Med ett förbud kommer sådana bilder ibland inte ens att fotograferas och därmed inte kunna publiceras. Publicering av bilder på kända människor är inte sällan, begripligt nog, kontroversiella och ifrågasatta. De konflikterna har hittills hanterats av mediernas ansvariga utgivare. Med förbudet överförs straffansvaret till den enskilde fotografen som, förståeligt nog, kan tveka. Han eller hon avstår från att knäppa bilden. Följden är att vår rätt att få veta minskar, hur mycket Beatrice Ask än troskyldigt påstår att man jobbat hårt med att i lagen försöka begränsa riskerna för detta.

I resonemanget om förbudet talas det om bland annat känsliga bilder tagna på toaletter och i omklädningsrum. De är nu inte särskilt vanligt förekommande, men motiverar ändå landets regering att verka för ytterligare ett förbud som på något sätt hotar viktiga värden i grundlagarna. Någon publicerad toalettbild kan jag inte ens erinra mig, men visst förekommer fotograferingar i omklädningsrum. Ska fotograferna inte få plåta hjältarna som självmant släpper in pressen för att jubla framför kamerorna? Tänk om han som blev utvisad inte jublar utan är sur, känner sig kränkt och anmäler fotograferingen.

Det som nu hänt är att Beatrice Ask framstår som en förbudsivrare som talar sig varm för ett fotoförbud redan till sommaren. Förslaget vandrar nu vidare till Lagrådet för prövning och förhoppningsvis är juristerna där klokare än regeringen, men då kan de också bli överkörda. Det har hänt förut.

Dessbättre är viktiga instanser som till exempel Tidningsutgivarna, Svenska Journalistförbundet och Pressfotografernas klubb starkt kritiska till förslaget. Liksom Vårdförbundet och fackförbundet ST med flera.  I Medievärlden och Journalisten finns ett antal bra artiklar i ämnet.  

Här har jag skrivit om vad förbudet kan innebära för professionella fotografer. För undvikande av missförstånd; det är inte bara för proffs som förbudet ska gälla. Alla som fotograferar med kamera eller mobiler måste börja fundera på om de kan riskera åtal eller fängelse om de tar bilder som kan bedömas som känsliga. På fester, på gatan och på krogen. Överallt.

Det är intressant att läsa alla ”frågor och svar” om förbudsförslaget på Justitiedepartementets hemsida. Uppenbarligen tycker politiker och tjänstemän att de där tydligt och klar avvisar all oro om förbudet och olika tänkbara situationer när förbudet finns.

Jag tycker precis tvärtom, departementets lista över frågor och svar illustrerar mycket väl vilka hopplöst svåra avgöranden amatörer och proffs med kameror kan ställas inför i framtiden. Att sådana frågor och svar ens måste förekomma i sammanhanget talar emot lagförslaget, det är för luddigt och otydligt.    

Svenska folket har aldrig fotograferat mer än nu efter mobilernas intåg. Som så ofta tidigare är det sådant som blir allmänt tillgängligt och populärt som ska drabbas av skilda förbud. Idag är det lätt för vem som helst att plocka upp mobilen och plåta något intressant, kanske en idol eller annan kändis som plötsligt dyker upp i närheten. Så är det kanske inte efter den 1 juli då oron och osäkerheten kan medföra att man avstår. Bara för att regeringen tycker att kränkande bilder från toaletter och omklädningsrum är ett stort problem…

Ett brott mot förbudet kan ge böter eller högst två års fängelse.

UPPDATERING:
Externa länkar om fotoförbudet.
En urholkning av ensamansvaret, Marcus Melinder, nyhetschef Allehanda Media
Hot mot yttrandefriheten, Daniel Nordström, chefredaktör Västerbottens Folkblad

Lag mot smygfotografering hotar demokratin, Rosemari Södergren, ansv utgivare Kulturbloggen mm
Kränkande fotografering kan bli olaglig i sommar, sverigesradio.se, Beatrice Ask intervjuas
Kränkande fotografering kan bli olagig, SJF:s Stephen Lindholm kritisk, svt.se
Lag om smygfoto upprör fotografer, Magnus Fröderberg, fotosidan.se
Så kommer vi åt kränkningarna, Nils Funcke, debattör och tryckfrihetsexpert.

Bra av Siren och TU, häv sekretess för passbilder!

(UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35)

I Expressen har Matti Larsson, chefreda­­ktör på nyhetsbyrån Siren, och Per Hultengård, chefsjurist på Tidningsutgivarna, TU, skrivit en­­ viktig artikel om det hårdnande klimatet för offentlighetsprincipen. De avslöjar hur Rikspolisstyrelsen, RPS, sagt nej till nyhetsbyrån att få ut ett porträtt från passregistret på en landshövding. Sekretessen rörande porträtten är inte bra och den är dessvärre bara ett av många exempel på hur politiker och ämbetsmän rätt konsekvent bekämpar allmänhetens rätt att ta del av  offentliga uppgifter på skilda områden.

Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska grundlagen. Alla ska ha möjlighet att få ut information från statliga och kommunala handlingar och register utom när rättigheten begränsas av sekretess. Alla människor, inte bara medierna, har rätt att få ut uppgifterna. Utan att myndigheten ska lägga sig i om varför man vill veta. Men sekretessen ökar och ökar, viljan till offentlighet minskar och minskar.  

Uppgifterna i den klassiska Taxeringskalendern är ett känt exempel i sammanhanget. Kalendern har länge publicerat offentliga inkomstuppgifter i kataloger omfattande hela Sverige. De som har velat ta del av uppgifterna har fått betala för katalogerna. Det har handlat om en helt legitim verksamhet och läsarna är gissningsvis ofta till exempel journalister, jurister, affärsmän, mäklare och andra med ett mer eller mindre berättigat intresse av uppgifterna.

Med ny teknik, internet, har det dykt upp alternativ och plötsligt gick det att ta del av inkomstuppgifterna gratis via nätet, till exempel via ratsit.se.  Även uppgifter om betalningsanmärkningar och liknande, för den enskilde medborgaren väsentlig offentlig information, blev det lätt att ta del av. Tanken bakom offentlighetsprincipen fick ett lyft, plötsligt var det både billigt och enkelt även för gemene man att ta del av dessa uppgifter.
Idén med offentlighetsprincipen blev en realitet för alla, inte bara för dem som hade råd att köpa Taxeringskalendern eller som visste hur man gratis fick samma information från myndigheterna. 

Liknande möjligheter öppnades på olika sajter vad det gällde flertalet personuppgifter, bolagsengagemang, adressuppgifter, telefonuppgifter och andra för många människor mer eller mindre intressanta offentliga uppgifter, professionellt eller privat.  Ett stort steg framåt för tanken med offentlighetsprincipen, den av de flesta i högtidstal livligt hyllade grundbulten i den svenska grundlagen.

Men då hände det något. Både tunga lagstiftare i regeringen, riksdagen och deras funktionärer ibland ämbetsmännen började röra på sig för att begränsa den klassiska svenska offentliga insynen. Den var tydligen bra och accepterad i maktens boningar så länge som endast ett fåtal proffs på lite slingriga vägar kunde ta del av uppgifterna via utarbetade direkta kontakter med skattemyndigheten, kronofogden eller olika kommunala och statliga myndigheter. Enkelt för proffs på redaktioner och myndigheter, svårare för andra.   

När offentlighetsprincipen blev lätt att tillämpa även för vanligt folk reagerade etablissemanget och började beskriva rätten till insyn som ett stort problem. En av de framgångsrika härförarna heter Göran Gräslund och är generaldirektör för  Datainspektionen.

En annan heter Mats Sjöstrand och var tidigare generaldirektör för Skatteverket. De är anställda ämbetsmän, men har trots sina tydliga tjänstemannaroller varit framgångsrika opinionsbildare av skäl som är lite svåra att förstå. Populism?
De ytterst ansvariga för åtstramningarna, som faktiskt gjorts, är naturligtvis statsråd och riksdagsledamöter som verkat för en begränsning av den offentliga insynen.

Där är sekretessen runt passregistret ett exempel bland många andra och artikelförfattarnas avslöjande i Expressen är direkt pinsamt för lagstiftaren och RPS. En begäran att få ut porträttet för en ”positiv” artikel om en landshövding godkänns, en begäran om en bild på en annan hövding för en ”granskande” artikel underkänns. Var har vi egentligen hamnat när dessa viktiga grundlagsvärden urholkats av ogenomtänkta och ofta populistiskt motiverade lagändringar?  

Den som söker svaret på den frågan måste också försöka se helhetsbilden. Passregistret är ett viktigt exempel på omotiverade begränsningar.  Inkomstuppgifter på olika sajter ett annat exempel. Alla ifrågasatta fakta man får fram via hitta.se och  eniro.se m fl sajter är ytterligare exempel. Dessvärre hör väl fotoförbud och monumentala aktuella frågor om tryck- och yttrandefrihetens framtid också dit. Ojoj…

Om dessa frågor kan det finnas skäl att läsa vad Nils Funcke, en av de främsta experterna på tryck- och yttrandefrihet i Sverige, skrev i Dagens Nyheter på ledarsidan den 10 juli 2004.  

På en rad områden där tillgängligheten till offentliga uppgifter förenklats för medborgarna har effekten blivit att politiker, som till exempel justitieminister Beatrice Ask, m, eller generaldirektörer som Göran Gräslund på sina skilda arenor agerat i riktning mot ökad sekretess. Varför?  

Det har också myndigheter som Rikspolisstyrelsen gjort som tillämpare av den tokiga lagstiftningen, men RPS hade faktiskt utrymme för att lämna ut passbilden på  landshövdingen Lars Bäckström, men valde att inte göra det. Det kan inte uppfattas som annat än ett utslag av myndighetens starka sympati för den beskurna offentliga insynen, ett faktum också väl illustrerat av att den tidigare obegripligt nog vägrat lämna ut porträtt på Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, m!  

Det är naturligtvis så att alla inte bryr sig om de ständigt pågående begränsningarna av den svenska offentlighetsprincipen, men det bör man göra. Om sekretessmaffian får hållas kan vi mista värden i vår demokrati som människor i diktaturer är beredda att riskera sina liv för. Även i vår svenska, relativt sett lugna miljö, får idag lagbegränsningarna följder som bör förvåna och kanske till och med oroa även dem som inte bryr sig.  

Ett sådant exempel är hur reglerna rörande passregistret drabbar viktiga, tunga och seriösa granskningar av till exempel mc-ligor och annan väl dokumenterad gängkriminalitet. Det är idag betydligt svårare för svenska medier att få ut bilder på ”presidenter” och andra ledande gangsters inom ligorna – utlämnandet av porträtten kan ju leda till ”negativ publicitet” för den personen…

Det är bra att Matti Larsson, Siren, och Per Hultengård, Tidningsutgivarna, tänker gå vidare till justitiedepartementetet och föreslå en översyn av lagstiftningen. Den översynen behövs verkligen.

LÄNKAR:
Kan man förbjuda Datainspektionens chef?     Medievärlden 18 mars 2009
Stoppa justitieministerns lagändring!             Utkiksbloggen 21 maj 2010
KU struntade i grundlagen                            Utkiksbloggen 26 maj 2010
Härligt med Jackson i Almedalen!                  Utkiksbloggen 5 juli 2011

UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35