onsdag 22 november 2017

Anna Lindberg Årets MediaAmazon - och konferens om hatet mot journalister

Idag hyllades Anna Lindberg som med stor rätt utsetts till Årets MediaAmazon. Prisutdelningen skedde vid den årliga ledarskapskonferensen med nätverket Kvinnor som leder medier. Konferensen hölls i studio 4 på Sveriges Radio i Stockholm med ett högaktuellt program om hur journalister lever som måltavlor för högerextrema gruppers hat.  
Anna Lindberg är som publisher för Östgöta Media både vd och ytterst redaktionellt ansvarig för de tidningar och sajter med mera som ingår i koncernen, däribland Norrköpings Tidningar och Corren. Ett tufft och krävande jobb i en tid då spelplanen förändras radikalt.  Så här hette det i juryns motivering:
”Som modern publisher riktar Anna Lindberg fokus mot spänningsfältet mellan affärsutveckling, teknikframsteg och samhällsförändring i den lokala journalistiken. Resultatet blir en organisation med medarbetare som skapar relevans för både tidningsläsare och digital publik. Mod, hjärta och kommunikationsförmåga i en väl avvägd blandning tar hennes visioner till resultat.”
Priset instiftades 2010 av Cecilia Zadig som under ett par decennier på JMK utbildat kvinnliga medieledare. Utöver henne ingick i årets jury också Christina Jutterström, Kerstin Brunnberg, Maria Ripenberg, Jeanette Gustafsdotter och jag själv. Priset är ett erkännande för nyskapande journalistiskt ledarskap med genusperspektiv och har under tidigare år gått till:
2010 Hanna Stjärne, då framtidsstrateg SR, idag vd SVT.
2011  Lena K Samuelsson, då chefredaktör SvD, idag koncerndirektör Schibsted.
2012 Johanna Kronlid, då chefredaktör tidningen Arbetet, idag redaktionschef tidningen Fokus.
 2013 Lena Glaser, programdirektör Interaktivt utbud/ interaktiva plattformar, SVT
2014 Lisa Irenius, då kulturchef UNT, nu kulturchef Svenska Dagbladet.
2015 Margret Atladottir&Lisa Bjurwald, deras podcast samt redaktörer Politico och Författaren.
2016 Sofia Olsson Olsén, publisher Aftonbladet.
Utöver prisutdelningen ägnades dagens konferens också åt allvarliga diskussioner om hur journalister blir måltavlor för högerextrema grupper, ett problem som ökat under senare år. Lilian Sjölund, tuff ledarskribent på Hälsingetidningar inom MittMedia, fanns med på scenen i en panel och berättade om sina dystra erfarenheter som politisk skribent i landsortspressen. Om detta har hon också skrivit i sin bok Hatad som kom ut i våras och som jag tidigare bloggat om här.
Alexandra Pascalidou har liknande erfarenheter som frilansande journalist och författare på den nationella arenan. Kerstin Brunnberg, fd vd Sveriges Radio och numera bland annat styrelseledamot i Expo, modererade diskussionen.
Paneldiskussionen föregicks av att professor Heléne Lööw talade om nazism, högerextremism och kampen om medierna. Det var en föreläsning som borde ha sänts i SVT för hela svenska folket i sin helhet! Vilken insikt och vilket kunnande om dessa frågor! Och om nu inte SVT sänder hennes föreläsning så bör i vart fall varje mediehus i Sverige bjuda in henne till redaktionsdagar och liknande träffar inför valet 2018.
Parisa Zarnegar, PhD i neurovetenskap talade om rädsla och vad vi kan göra för att behålla vår framtidstro. Och Eva Sund, kommissarie från polisen, berättade hur man där jobbar mot demokrati- och hatbrott. Med nya satsningar i form av många miljoner kronor öronmärkta för dessa brottsbekämpningar och mer personal specialiserade på dessa frågor. Bra, bra och löftesrikt.
Jeanette Gustafsdotter, vd för TU Medier i Sverige, nämndes också under mötet i studio 4 med all rätt för sitt starka professionella och personliga engagemang i dessa frågor. Hennes insats har helt klart varit viktig för att mediebranschen och samhällets byråkratiska och politiska instanser börjat ta dessa problem på allvar.

Uppdaterad och korrigerad 171123 kl 06.50, 07.05








tisdag 31 oktober 2017

Historiskt beslut av MittMedia om Allehanda, men inte om Tidningen Ångermanland

Nu har koncernen MittMedia  gått ut med att Allehanda i Örnsköldsvik , ÖA, planerar att övergå till postdistribution för pappersupplagan från och med maj nästa år. Det innebär att printläsarna inte får sin tidning förrän då posten kommer senare under dagen. Det är inte oväntat att branschen nu får en pionjär som överger morgondistributionen. Däremot tycker jag det är intressant att det blev just ÖA som får ta steget och något förvånande att editionen Tidningen Ångermanland, TÅ, i Härnösand ändå fortsätter med sin morgondistribution.
Jag jobbade på ÖA under en sommar i början av 60-talet. Det var mitt första riktiga journalistjobb efter ett par år som frilans för Katrineholms-Kuriren då jag pluggade på Åsa folkhögskola i Sörmland. På ÖA lärde jag mig otroligt mycket, inte minst av dåvarande nattchefen och ÖA-profilen Harry Nordenskjöld, liksom av redaktionschefen Olle Bylund.
Några gånger skymtade jag som ung sommarvikarie också den senare i livet smått mytomspunne ägaren och vd:n Erik Anund Hallin i korridorerna, men jag vågade då nog aldrig närma mig honom. Senare under yrkeslivet lärde jag dock känna honom rätt väl. Det var som förtroendevald inom dåvarande Tidningarnas Arbetsgivareförening och Tidningsutgivareföreningen.
Hallin var en stor profil med tung integritet som arbetsgivare och publicist under en rätt orolig tid med många strejker och motsättningar mellan arbetsgivare och fack. Han och Hallpressens vd Stig Fredriksson var tuffa och beslutsamma arbetsgivare och de båda blev ofta symboler för arbetsgivarsidan angripna av facket. Jag gillade båda för deras kunnighet och integritet. 
Hallin fick leva sitt liv som vd med en myt, ofta hävdad av facket,  om att han personligen alltid själv av snålhet var den som delade ut blyertspennor till medarbetarna för att de inte skulle göra av med för många. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin behövde hämta vare sig en penna eller suddgummi hos honom.
Både Harry Nordenskjöld och Erik Anund Hallin skulle nog vända sig i sina gravar om de kunde läsa nyheten om att ÖA tänker lämna morgondistributionen och bli femdagarstidning i print. Och många nu levande läsare, tidigare medarbetare och andra ÖA-vänner ser nog också med sorg på utvecklingen. 
ÖA har dock alltid, som tidningen i går själv skrev, legat i täten på utvecklingen inte minst tekniskt inom svensk press. Det var till stor del Erik Anund Hallins förtjänst eftersom han under sina drygt 40 år som vd såg till att tidningen blev en pionjär på flera områden, till exempel vad det gällde övergången till offsettryckning.
Tänk om denna pionjäranda på något sätt är ett skäl till att just ÖA nu, med MittMedia som ägare, planerar att göra något så drastiskt som att lämna morgondistributionen och gå ner till femdagarsutgivning för det tryckta upplagan. Knappast troligt eftersom MittMedias beslut i skilda frågor inte kan sägas vara präglade av ÖA:s och Erik Anund Hallins tidigare vägval och historia.
Snarare handlar det om distributionskostnaden som ju är en tung post för alla tidningar och det kanske är ett mer realistiskt motiv för MittMedia i sammanhanget. Därför är det inte förvånande att detta sker, det har snarare varit en fråga om var och när en sådan förändring sker i landet, inte om den kommer att ske. 
Men visst är det lite överraskande att man väljer just Allehanda för detta projekt och än mer förvånande att dess edition TÅ i Härnösand inte omfattas av förändringen. Är det måhända ett tecken på att TÅ:s sammanslagning med Allehanda nått vägs ände, att de bägge titlarna är på väg att separeras igen? Knappast troligt, Allehanda och TÅ är numera starkt integrerade med Sundsvalls Tidning. ST, med en gemensam nyhetsdesk och en gemensam chefredaktör, Karin Näslund. 
Karin Näslund och redaktionschefen Alexandra Johansson svarar bra på många frågor från läsarna i en chatt idag, men just frågan om varför distributionsförändringen inte omfattar även TÅ hittar jag ingen bra förklaring om. Däremot beskriver de bra varför man för detta projekt väljer en stad med bara en tidning, som Örnsköldsvik. 
Allehanda och TÅ är sammanslagna sedan mitten av 2000-talet och i skenet av den utvecklingen är det intressant att man nu väljer olika utvecklingsvägar för titlarna vad det gäller distributionen och därmed även per automatik även för produkterna. TÅ fortsätter som sexdagarstidning och med morgondistribution. 
Tidningen Ångermanland är resultatet av en tidigare sammanslagning av moderata Västernorrlands Allehanda och socialdemokratiska Nya Norrland, runt år 2000 om jag minns rätt. Västernorrlands Allehanda fanns framförallt i Härnösand, precis som de flesta andra borgerliga tidningarna i Sverige är koncentrerade till städerna. Nya Norrlands spridningsområde var däremot omfattande in i landet mot bland annat Kramfors och Sollefteå. Och där finns då givetvis Tidningen Ångermanland också idag. ÖA har inte samma utbredda spridningsområde, men det är där MittMedia väljer att skippa morgondistributionen. 
Hur det än blir så ska det bli spännande att se hur utfallet blir för ÖA:s del efter denna förändring. Printupplagan kommer naturligtvis att minska, men hur mycket? Det är ett smått historiskt beslut oavsett vad man tycker om det, men det är inte förvånande att just MittMedia tar steget. Andra koncerner, som till exempel Gota Media, har valt en försiktigare utvecklingstakt och vårdat sina papperstidningar. Vem som gör rätt och vem som gör fel lär väl visa sig i framtiden.  
Det skulle ha varit otroligt intressant att ha fått diskutera dagens situation med Erik Anund Hallin och fått höra vad han, efter noggrant övervägande, skulle ha tyckt varit bäst för Örnsköldsviks Allehanda nu då verkligheten ser helt annorlunda ut än under hans tid då ÖA var en av landets mest lönsamma tidningar och länge med den troligen senaste pressläggningen av alla tidningar tack vare det koncentrerade spridningsområdet.
Korrigerad och kompletterad med länkare 171031 kl 21.19, 23.25, korrigerad 23.58, kompletterad med länk 171101 kl 22.47

Länkar: 


lördag 28 oktober 2017

Behöver det pressetiska systemet moderniseras?

Den 24 oktober publicerade Medievärlden ett läsvärt inlägg av Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut och tidigare vd och redaktionschef för nedlagda magasinet Neo, där han menade att det pressetiska byråkratiska systemet är föråldrat. Intressanta tankar tycker jag även om Timbros skrifter knappast ligger på de ansvariga utgivarnas nattduksbord. Jag tänkte inför hans text tillbaka på en paneldebatt i Almedalen 2010 där jag ifrågasatte det etiska systemets framtid med tanke på den snabba utvecklingen i sociala medier utanför pressetiken. Därför återpublicerar jag här nedan mitt blogginlägg från 2010 om just den debatten då diskussionen nu aktualiseras på nytt i spåren efter #metoo.
Jag har kopierat in texten i sin helhet från den första publiceringen. I slutet finns det ett antal länkar. Den till chefredaktören Thomas Mattssons text i Expressen 2012, två år efter debatten i Almedalen, fungerar, dock tyvärr utan att hans bilder visas av någon anledning. Men hans synpunkter går fram ändå och jag håller i stort med honom. Även länken till medieforskaren Torbjörn von Kroghs text funkar och båda inläggen är intressanta att läsa i sammanhanget, inte minst von Kroghs redovisning av de tre frågor debattledaren Per Hultengård ställde till panelen och dess svar.  De övriga länkarna fungerar tyvärr inte längre.
I sin text lägger Mattson fram egna tankar om hur dessa frågor, av honom här kallat ”Lex Pressen”, kanske borde hanteras. Han har ju också, liksom ett flertal medieföreträdare, varit anhängare av tanken på ett gemensamt etiskt system med public service. I just den här texten konstaterar han att det nog blir svårt eftersom Sveriges Radio tvekar, men han har såvitt jag förstår ändå samma positiva uppfattning till den idén idag.  
Själv har jag från den dag då den tanken föddes varit ytterst skeptisk. För det första lever public service och de privata mediehusen i helt olika världar i alla avseenden. För det andra skulle nog dagens trögfotade etiska system då nog ersättas av en byråkratisk koloss långt ifrån den snabbare och för alla mer lättförståeliga handläggning som nog nu krävs.
Branschens organisationer pläderar fortfarande för den där medieetiska kolossen och hoppas på att kulturministern ska våga ta steget. Jag tvivlar på att det sker och anser framförallt att det inte bör ske. En modernisering av det etiska systemet för de traditionella medierna bör gå i en helt annan riktning mot mindre byråkrati, snabb handläggning och lättpublicerade begripliga texter om de fällande utslagen. Annars kommer dess legitimitet att ifrågasättas i än högre grad än nu. 
Situationen är lite komplicerad nu eftersom tiden på något sätt nog tycks ha hunnit ifatt synen på det pressetiska systemet. Detta samtidigt som snart sagt varje utgivare med emfas pekar på etiken och dess anmälningssystem som ett tungt argument för de traditionella mediernas ansvarstagande i jämförelse med publiceringar i sociala medier utan utgivare. 
Det är ju dock inte utgivarna och medierna själva som ytterst avgör det etiska systemets legitimitet. Det är naturligtvis omvärldens företrädare ibland alla tänkbara grupperingar, läsare, politiker och debattörer, som förfogar över den frågan. Och det i ett läge när explosiva nyheter publiceras i sociala medier långt ifrån de ansvariga utgivarnas överväganden och beslut.
Nåväl, här nedan kommer en återpublicering av texten på denna blogg 2010 efter debatten om pressetiken i Almedalen:

Utkiksbloggen.blogspot.se    (Återpublicering av text från 2010)
tisdag 6 juli 2010
Behövs det pressetiska systemet?
Under måndagen arrangerade Tidningsutgivarna, TU, ytterligare en debatt under Almedalsveckan i Visby, nu på fartyget Sigyn i Visby hamn. Den kom huvudsakligen att handla om det pressetiska "systemet" och om detta verkligen behövs.
Flertalet i panelen tyckte det. Själv var jag mer tveksam och menade att det kanske spelat ut sin roll. Intressant diskussion eftersom frågan faktiskt inte diskuterats så mycket tidigare, det etiska systemet med Allmänhetens Pressombudsman, PO, och Pressens Opinionsnämnd, 
PON, har betraktats som självklara institutioner.

Moderator för diskussionen var branschorganisationen Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, kunnig som få på allt som handlar om den juridiskt reglerade tryckfriheten och den av branschen formulerade pressetiken.
Den juridiska regleringen bestäms av riksdagen och etiken av branschens egna organisationer, arbetsgivarna i Tidningsutgivarna och 
Sveriges Tidskrifter, facket i Svenska Journalistförbundet samt den traditionstyngda och anrika debatt- och middagsätarföreningen Publicistklubben, PK, där alla som känner sig som publicister är medlemmar. Jag har varit medlem i många herrans år, men tycker ändå att PK inte ska vara med som huvudman för det pressetiska systemet. Inte heller SJF, Varför ska de vara det?

I debatten inför en fullsatt konferenslokal på 
Sigyn var jag inte bara tveksam till det splittrade huvudmannaskapet som motverkat en modernisering av regelverket, utan också till behovet av det pressetiska systemet som sådant.
Det är tveksamt om det behövs, särskilt i en medieutveckling där "tradmedierna" med tiden får en förhållandevis alltmer begränsad roll som aktörer vid sidan om helt nya medier inom till exempel bloggvärlden.
Självklart kan traditionella medier som dagspressen ha kvar sitt etiska system, men dess betydelse kommer säkert att minska eftersom många hyllade och/eller kontroversiella publiceringar kommer att ske i andra nya medier utanför de traditionella mediernas etiska system.¨
Även inom ramen för tradmediernas etiska system menar jag att det kan finnas skäl att ifrågasätta detta. Varför finns systemet? Det enda motiv jag hört under alla år för att det etiska systemet finns är att vi ska "hålla lagstiftaren på avstånd". I så fall är ju inte det etiska systemet motiverat av att man vill vara etisk, då är motivet mer taktiskt, man flaggar med etiken för att slippa nya lagar.

Jag är inte särskilt oroad för att politikerna ska storma fram och börja begränsa mediernas möjligheter att publicera saker och ting bara för att det etiska systemet moderniseras, eller till och med avskaffas. Och i vilket fall som helst tycker jag det är tveksamt att branschen håller sig med ett "etiskt system" när motivet för detta egentligen inte är etik, utan tvärtom att utnyttja etiken som en sköld mot politiker och andra kritiker.

Ungefär så här gick diskussionen i dag från min sida. Panelen i övrigt höll inte med även om justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger och jag låg rätt nära varandra i olika frågor. Faktiskt! Jag gillar honom, han var en utmärkt PO på sin tid i den rollen!
Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Lena Mellin försvarade länge det rådande systemet, men medgav så småningom att mycket funkar dåligt i dag. Långa väntetider, kryptiska utslag från PON med mera, men hon tyckte trots allt att "idén med det pressetiska systemet är bra".
Hon var väldigt överens med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om att systemet behövs. Men även han tyckte att det var konstiga utslag i PON som läsarna knappast kan förstå och att handläggningen tar för lång tid.
Katrin Säfström på Folket och hennes kollega Peo Wärring på Eskilstuna-Kuriren var nog de varmaste anhängarna av det rådande systemet även om de också efterhand medgav brister i det nuvarande systemet, sådant som "måste rättas till".

Personligen tyckte jag att de olika ansvariga utgivarna i panelen först värnade om ett pressetiskt system som närmast måste ses som "omistligt", men senare i debatten började de alla medge att det egentligen fungerade väldigt dåligt.
Långa handläggningstider, konstiga beslut, obegripliga motiveringar skrivna på ett fikonspråk som ingen förstår. Rätt okänt för allmänheten. Talar de om "ett omistligt system?"

Nej, det tycker inte jag, Tvärtom, medieutvecklingen gör att tradmediernas etiska system kommer att fasas ut snabbare än snabbt, gissar jag. Det kommer säkert att ersättas av något annat, men frågan är vad.
Axberger och Mellin hade en klar poäng i debatten när de hävdade att det är bra om förfördelade människor har någonstans att vända sig med klagomål mot publiceringar. Det håller jag med om. Men det kanske inte behöver vara ett trögt, konstlat och extremt byråkratiskt system som idag?

För undvikande av alla missförstånd vill jag gärna här betona en viktig sak. En pressetisk hållning har ingenting att göra med närvaron eller ej av ett byråkratiskt pressetiskt system.
Thomas Mattson, Peo Wärring och Katrin Säfström kommer naturligtvis att vara precis lika etiska som utgivare utan det "pressetiska systemet" som när detta fanns.

Etik är inte regler och byråkrati med PO och PON, etik finns inom oss alla och utvecklas och tillämpas genom debatt mellan utgivare och medarbetare på redaktionerna.

Etik kommer alltid att finnas, på Expressen på sitt sätt, och på Norran på sitt sätt.

UPPDATERAD 20120312.
En ny "Lex Pressen" utvecklar det pressetiska systemet, Expressen chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sitt förslag.

UPPDATERAT i anslutning till publiceringen:
Torbjörn von Krogh 
bloggar om debatten.
Hanna Lind på TU:s 
blogg om debatten.
Ola Sigvardsson bloggar i 
Corren om debatten.


Texten före återpubliceringen korrigerad 171028 kl 22.57, 23.02, den inledande texten korrigerad 171029 kl 09.57 och 18.43

tisdag 24 oktober 2017

Nu rekryteras ny chefredaktör till Västerbottens-Kuriren

Nu är jobbet som chefredaktör till Västerbottens-Kuriren, VK, utannonserat. Det är företaget Wes som  hanterar rekryteringen, men även jag ska biträda VK i processen. Tidningen ingår i VK Media,  en riktigt intressant mediekoncern som i olika branschanalyser uppmärksammats för sina framgångar både publicistiskt och affärsmässigt. 
I VK Media ingår förutom VK även Folkbladet Västerbotten och gratistidningen Totalt Umeå och deras digitala kanaler. Koncernen samverkar lokalt med radiokanalerna Mix Megapol och Radio Rix och nationellt i olika intressanta projekt med bland annat Schibsted och MittMedia.
I koncernens tryckeri, Daily Print i Umeå AB, kommer från och med nästa år även Expressens och Aftonbladets upplagor för Norrland att tryckas.  I VK Media finns också bland annat ett eventföretag och ett delägande i fastighetsbolaget Gazette som äger ett flertal fastigheter i Umeå.       
Förutom bra nyckeltal rörande verksamheten har både VK, Folkbladet Västerbotten och koncernen som sådan nominerats eller vunnit ett antal olika branschpriser. Således fick VK i våras priset Årets Redaktion i samband med evenemanget Årets Dagstidning. Förra året blev Folkbladets chefredaktör Anna Benker Årets Utgivare i samband med Meg16. Och reportern Elin Turborn på VK fick förra året priset Guldspaden för sin grävande journalistik med motiveringen ”För att med fantasifulla metoder ha avslöjat den kreativa bokföringen bakom mångmiljonbluffen i ett av Sveriges största studieförbund”.
VK Media ägs till 99,8 procent av stiftelsen VK Press. Koncernchef och vd är Sture Bergman och operativ chef är Marie-Louise Jarlenfors. I koncernens ledningsgrupp ingår utöver dessa bland andra chefredaktörerna för VK och Folkbladet. 

Jag har sedan 2005 på deltid drivit mitt bolag Utkik Media, formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, och verkat som rådgivare åt tidningsledare i löpande verksamhetsfrågor, strukturfrågor och som handledare. Med tiden har uppdragen oftast kommit att handla om rekryteringar av främst chefredaktörer.


Som headhunter har jag således medverkat till rekryteringar av bland annat chefredaktörer, någon vd, och redaktionschefer till bland annat Östersunds-Posten, Arbetarbladet, Hälsingetidningar, Upsala Nya Tidning, Corren, Folkbladet Västerbotten och Norrländska Socialdemokraten. Jag har också haft uppdrag inom public service och inom Stockholmspressen. Totalt har jag nog medverkat vid rekryteringen av närmare 40 mediechefer på olika nivåer.


 Det ska bli intressant att i detta uppdrag samverka med Wes som står för Women Executive Search Sweden AB, ett innovativt och snabbt växande rekryteringsföretag i Sverige, Danmark och Norge.


Min medverkan i rekryteringen av ny chefredaktör till Västerbottens-Kuriren blir lite speciell för mig eftersom min farfar Gustav Rosén var chefredaktör och ägare till VK runt flera decennier under det tidiga 1900-talet. Tyvärr fick jag aldrig träffa honom eftersom han dog innan jag föddes, men då hade han sålt tidningen när han blev riksdagsman och senare både statsråd och landshövding i Umeå.


Som ansvarig utgivare för VK fick han också sitta tre månader i fängelse för tryckfrihetsbrott då tidningen skrivit kritiskt om en landsfogde, om jag minns rätt. Det verkar således inte vara helt riskfritt att bli chefredaktör och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren…



måndag 9 oktober 2017

Tungt proffs ny ordförande i MittMedia

Expressens tidigare vd Bengt Ottosson blir ny styrelseordförande i MittMedia. Bengt Ottosson är ett blytungt namn i mediebranschen och valet av honom och tidigare hans företrädare Jan Friedman markerar en fortsatt professionalisering av styrelsen. Deras två företrädare hade nämligen främst politiska meriter, som till exempel dåvarande Folkpartiets tidigare partiledare Lars Leijonborg.
Jan Friedman avgick något överraskande i somras och sedan dess har ägarstiftelsens tidigare ordförande Krister Jönsson fungerat som ordförande. Nu tar Bengt Ottosson över.
MittMedias huvudägare är Nya Stiftelsen Gefle Dagblad med sina liberalt sinnade ledamöter som ofta rekryterats till sitt ideella uppdrag just utifrån sina politiska engagemang. Därför var det kanske inte så konstigt att först Billy Olsson, tidigare riksdagsman (dåvarande fp) och generaldirektör för CSN efterträdde Kjell Sundin 2006. Kjell Sundin, som avled 2009, hade både lokala politiska meriter och en lång tjänstemannakarriär inom Gefle Dagblad och MittMedia  bakom sig. 
2011 blev framtoningen ännu mer politisk då Lars Leijonborg utsågs till styrelsens ordförande. Det var han fram till mellandagarna 2015 då medieproffset Jan Friedman tog över. Leijonborg var således ordförande under några av de känsligaste åren då den växande koncernen skulle formas. 
Nåväl, nu tar dessbättre ett av mediebranschens tyngsta namn över ordförandeskapet. Bengt Ottosson var mellan 2001 och 2014 vd för Expressen som under dessa år redovisade en sammantagen vinst på ca 1,2 miljarder kronor. Därmed var han tveklöst en av de mest framgångsrika verkställande direktörerna inom Bonniers alla företag.
Ändå gick Ottosson 2014 i pension, som det då hette. Det visade sig dock snabbt att styrelsen och dess ordförande Gunilla Herlitz inte hade gett honom förnyat förtroende, ett beslut som för de flesta framstod som obegripligt. Både personalen genom facket och dess klubbordförande Olle Fors och branschkolleger ställde sig frågande till beslutet. Och gör väl så än idag.   
Tidningen Resumé menade att Ottosson fick gå för att han skulle ha motsatt sig sammanslagningar som skulle leda till att något hundratal medarbetare skulle få gå. Bengt Ottosson kommenterade inte den uppgiften.
Thomas Mattsson skrev om avgående Bengt Ottosson i en krönika och nämnde bland annat att denne hade haft Thorbjörn Larsson, Jonas Bonnier, Torsten Larsson och Gunilla Herlitz som sin styrelseordförande. Mattson menade att de alla ”nog skulle hålla med mig om att han är en försiktig general” och tillade att Jonas Bonnier konstaterat att Ottosson alltid brukade leverera bättre resultat än sina prognoser.
Jag känner inte Bengt Ottosson, men vi har stött ihop hastigt några gånger i olika branschsammanhang. Jag vet dock att hans kompetens är väl omvittnad och att han dessutom verkar vara en kul och trevlig person som bland annat uppmärksammats för sin sång.
När tidigare chefredaktören Otto Sjöberg skulle avtackas 2009 valde Bengt Ottosson att sjunga en specialskriven sång till honom. Då grät Sjöberg enligt Bengt Ottosson.
Detta berättade då Dagens Media. I samma tidning berättade Erik Wisterberg 2014 i en krönika att den då nyligen petade direktören på Expressen var med på ett mingel. Där fick han en mikrofon i handen och valde då att, inför det väntade sparpaket, i sympati med sina forna oroliga kolleger på Expressen sjunga sin tolkning av Carole Kings klassiker "You've got a friend”:
Enligt Wisterberg, som numera finns på Breakit.se, lär för övrigt Bengt Ottosson ha sett Jimi Hendrix sjunga live fyra gånger. Kan det möjligen ha varit en gång 1967 i Högbo i Sandviken? Det vore nog ingen dum merit i MittMedialand, men Hendrix spelade ju också på en rad olika håll i Sverige under de där åren. Bengt Ottosson är idag 65 år och var 1967 således runt 15 år gammal.
Bengt Ottosson är en intressant person i mediernas värld, men framför allt tar han till MittMedia med sig starka meriter från olika roller i branschen. Han har varit ordförande i både Tidningsutgivarna och Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Han är nu ordförande i arbetsgivarorganisationen Medieföretagen och styrelseledamot i Almega.

Bengt Ottosson förefaller att vara ett mycket klokt val som ordförande i MittMedia av dess huvudägare Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och dess ordförande Åsa Malmström. Hon har tidigare varit liberal ledarskribent och stabschef åt partiledaren Jan Björklund (L), men tycks inse att det nu är professionella mediestrateger som behövs i koncernen.

2016 blev Bengt Ottosson också styrelseledamot i VK Media, som nog också ville få in proffs i styrelsearbetet. Det är ett uppdrag som han nu således naturligt nog väljer att lämna. VK Media har nyligen inlett ett samarbete med MittMedia, SörmlandsMedia och Hall Media kring sina plustjänster. 

Det är inte osannolikt att Bengt Ottosson med sitt nya uppdrag i MittMedia med de kontakter han har i en rad olika mediehus ser till att det föds fler samarbeten åt olika håll. Sådana projekt är ju också något som de flesta aktörer i branschen eftersträvar.

Bengt Ottosson kommer nog att göra skillnad i MittMedia, om man säger så. 
Korrigerad 171009 kl 21.15


torsdag 28 september 2017

Sista dagen med Mediadagarna. Och för alltid?

Idag torsdag var det sista dagen med M­­ediedagarna i Göteborg, Meg17, och kanske även sista dagen med Meg någonsin. Den inleddes för min del med ett seminarium med titeln ”Make local media great again”. Återigen en enligt min mening olustig travestering på Donald Trumps slogan. Varför i jösse namn släppa in denna obehagliga karl i Meg17?  Men debatten blev bra med fyra koncernmakthavare som är väl kända till namnet, men som inte setts särskilt ofta hittills i sådana här paneler.
Det var Per Bowallius, koncernchef för MittMedia sedan förra sommaren, Boine Gepertz, koncernchef Gota Media, Johan Hansson, vd för Stampen Local Media samt Victoria Svanberg, styrelseledamot i NWT-koncernen. De fick branschkunniga och insiktsfulla frågor av moderatorn som var Kvällspostens chefredaktör Katrin Säfström.
Problem med affärsmodeller och sådant till trots så var de nog egentligen ganska överens om det mesta rörande den lokalpress de i skilda koncerner navigerar framåt i rätt svår sjögång. Och ändå har deras koncerner valt ganska olika vägar i sitt sökande efter säker mark.
MittMedia har ju gått dramatiskt snabbare fram än till exempel Gota Media. Detta genom en tuff hållning som drabbat kvaliteten i papperstidningarna och dessutom resulterat i stora prisökningar som lett till mer tappad upplaga än i andra koncerner. NWT har liksom Gota varit försiktigare.. Och Stampen har ju i ett eget race slagits för livet under galgen.
Intressantast att lyssna på tycker jag Victoria Svanberg var med tanke på den extremt viktiga roll hon säkert kommer att spela inom NWT-koncernen. Hon är ju inte bara styrelseledamot i koncernen, och nu även vice ordförande i TU Medier i Sverige, utan också en av arvtagarna i den framgångsrika mediekoncernen. Victoria Svanberg är systerdotter till Staffan Ander och hans avlidne bror Lars Ander som båda framgångsrikt och, ibland trots kritik, utan sidoblickar på en ”korrekt branschpraxis” lotsat sitt fadersarv efter Gustaf Ander fram till en stark position i medievärlden.
Diskussionen präglades naturligtvis av en stark optimism kring de nya betalmodellerna som prövas i de digitala kanalerna snart sagt överallt, om än på lite olika sätt. Jag förstår hur de entusiastiska förespråkarna tänker, men är som jag också bloggat om tidigare inte lika övertygad som dem om att de kan räkna hem sina försök utan riskfyllda försämringar av pappersprodukterna så länge de finns, Och det är ju just här landets lokaltidningskoncerner valt olika tempon i omställningen.
Ovanpå denna intressanta diskussion, som naturligt nog kanske väckte frågor snarare än att ge svar, så passade jag på att träffa olika människor, både inbokat och spontant. Det är som jag tidigare skrivit det bästa med denna typ av branschträffar, alla möten med människor ansikte mot ansikte i en allt mer digitaliserad värld.
Under eftermiddagen gick jag dock givetvis till den största lokalen K1 på Svenska Mässan för att lyssna på min tidigare arbetskamrat Lilian Sjölund, nu ledarskribent på Hälsingetidningar, om hennes bok Hatad och nu i en diskussion med Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson samt demokrati- och kulturministern Alice Bah Kuhnke. Diskussionen med Tove Carlén, jurist på Journalistförbundet, som moderator handlade om det växande problemet med hat mot journalister vilket ju också utgör angrepp på vår demokrati.
Det blev en intressant, reflekterande och till och med lite ödmjuk diskussion om hur man ska hantera dessa frågor. Det är ju inte bara journalister och medier som hotas på alla de sätt numera. Även blåljuspersonal, socialsekreterare och sjuksköterskor med flera yrkesgrupper drabbas av hot och angrepp precis som journalisterna. Politikerna har varit tröga i hanteringen av dessa frågor, men uppenbarligen händer det nu rätt mycket efter täta kontakter mellan medieföretag, utgivare, polisen och politikerna. Frågan illustreras väl av det som möjligen kan ske i Göteborg på lördag då nazister vill visa upp sig. Och kulturministern talade idag väl om den handlingsplan som nu lagts fram för att möta dessa problem. Och därvidlag minns jag gärna den mycket kloka diskussionen på Meg i går rörande yttrandefriheten.
Och sedan blev det inte mer Meg17 för min del, bortsett från ett antal koppar kaffe tillsammans med kolleger. Och kaffet var gratis inom ramen för biljetterna med sin kostnad på drygt 5.000 kronor före moms. Och för er som läst mina tidigare gnälltexter om Meg17 så kan jag meddela att en trevlig tjej i dag dök på mig och sa att jag idag skulle få en lunch utan att behöva hämta en ny kupong först. Jättebra, men när jag ville äta hade de flyttat lunchutdelningen och väl på plats där efter två omdirigeringar hade serveringen upphört runt 13.00. Vi var några snopna som i stället köpte smörgåsar för runt 50 kronor för att få något i oss.  Och en Loka för knappt 30 kronor. Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell missade liksom jag också lunchen tillsammans med några andra. Vi tittade medlidande på varandra och åt sedan upp våra mackor, i mitt fall med elaka tankar om den fyrkantiga byråkratin som numera inramat både Meg och Bokmässan.  
Och just när detta skrivs runt 18-tiden på torsdagen ramlar det in ett hurtigt mejl från Meg17 om att arrangemanget återkommer nästa år:
”Mediedagarna i Göteborg tillbaka 2018
Årets nya format av Meg – ett mindre arrangemang, exklusivt för branschen och i överlappning med Bokmässan – gav frukt. 2018 kommer Meg tillbaka i samma form.

– Det visade sig vara ett lyckat format: dels gav vi utrymme för branschen att faktiskt mötas men det innebar också att Meg tog plats i ett annat sammanhang. Ett sammanhang som skapade många oväntade möten, säger Frida Edman, ansvarig Meg.”


Fan tro att arrangörerna lyckas med detta nästa år med tanke på alla kritiska kommentarer jag mött under Meg17. Och som jag själv negativt upplevt Meg i år. Är det sådana här mejl som föder något som kallas för fake news i en värld där vi enligt Meg17 lyckliga ska samlas under mottot Make Media Grate Again? Den seriösa mediebranschen bör nog ta kontrollen över sina egna arrangemang och inte släppa kontrollen till andra aktörer med starka kommersiella intressen.  
Korrigerad 170929 kl 18.42






Bra seminarium på Meg17. Men nu kastar nog Meg in handduken.

Det har sagts och skrivits förut, men det tål att upprepas att det bästa med branschmöten typ Mediadagarna i Göteborg, Meg17, är alla möten med gamla kontakter och nya människor. Just därför skrivs denna text först flera timmar senare än tänkt. Flera seminarier under onsdagen var också mycket bra varav ett om yttrandefriheten var helt lysande. Men ändå tror jag att vi nu är på Meg för sista gången och den uppfattningen har jag hört från flera håll.
Först som sist, för er alla som läste mitt blogginlägg igår, fick jag faktiskt köpa entrébiljetten på plats idag. Men det var superkrångligt eftersom jag var tvungen att göra det via Megs webbsida och där skriva in en massa uppgifter om mig själv och betala med kontokort. Och luncher och minglet med prisutdelningarna påstods vara utsålda och de ville därför först inte dra av något på priset på drygt 5.000 kronor före moms.
Småpengar, men principen krävde en för mig lite pinsam diskussion som utmynnade i att jag fick lunchbiljett för dag ett, inte hos kollegerna inne på Meg, utan på en restaurang nere på Svenska Mässan. Och minglet lovade de att jag ”skulle komma in på” trots att det påstods vara utsålt.  Efter diskussion lovades jag också en lunchbiljett dag två om jag kom tillbaka och hämtade den på torsdagen…
Minglet visade sig att det inte var några problem med alls eftersom ingen ens kollade vilka som var där. Varför det då på Megs sajt beskrevs som utsålt begriper jag inte. Men det var trevligt och det var gott att få två snittar och ett glas vin även om den betydligt mer påkostade middagen tidigare år på Meg hade varit ännu trevligare.  
Alltså, med den extremt bantade version av Meg i år jämfört med tidigare år och med den biljettpolitik arrangörerna tillämpar så kommer arrangemanget tyvärr inte att ha någon framtid. Bortsett från de två små snittarna jämfört med en fin middag saknar Meg därtill också i år en hel stor sal med utställare av olika branschnära företag – endast Mittmedia hade någon form av monter förutom Megs egen avdelning. Om jag inte mot förmodan missat något.
Dessutom har i år besökare som inte vill gå på Bokmässan fått betala några tusen kronor extra för biljetter till denna som man sägs ”få på köpet”. Och utställare på Bokmässan, med fritt inträde dit, har tvingats betala flera tusen extra till Meg för biljetter till Bokmässan som de ändå hade fått komma in på. Hela upplägget med biljetterna är otroligt ogenomtänkt. Kanske girigt, kanske helt enkelt oprofessionellt obegripligt nog. Tyvärr.
Av alla de skäl tror jag därför inte att Meg återkommer nästa år. Hela arrangemanget har kommit att präglas av girighet och bristande flexibel byråkrati. Det är onekligen förvånande med tanke på arrangörernas rutin i sammanhanget.
Nåväl, här arrangerades dock seminarier i vanlig ordning och jag besökte några av dem, bland annat ”make media grate again” med bl a Hanna Stjärne från SVT, Cilla Benkö från Sveriges Radio, Tomas Franzén från Bonniers samt Raoul Grünthal från Schibsted. En intressant diskussion som till slut utnynnade i ett mindre givande käbbel om spelet mellan public service och de kommersiella medierna. Detta återkommande munhuggande leder ingenstans utom åt ett håll, nämligen att politikerna som trots allt ytterst avgör framtiden för public service till sist måste agera även om det tycks ta emot för dem.
Sedan handlade det om ”Make journalism grate again” med Malin Ekman och bland annat Anna Hedenmo och Aftonbladets Karin Pettersson i panelen. Malin Ekman, här som moderator,  är en suverän medieanalytiker, men den här diskussionen lämnade inga bestående minnen, tyvärr. Men jag ogillar verkligen travesteringen på Donald Trumps stridsrop vilket också ledde till att denne dessvärre mentalt fanns närvarande i flera av dagens seminarier. För mig kändes det rätt obehagligt eftersom Trump är den siste jag vill tänka på i dessa sammanhang.  
Sedan var jag inne en stund och lyssnade på Ingela Wadbring, Nordicom, och Ulf Dalquist på Statens Medieråd som debatterade ”marknadsmässig kurragömmalek” med försvarare och kritiker av reklam riktad mot barn på skilda sätt. Inte ointressant, tänkvärt, men kanske inte direkt dagens höjdare.
Det var däremot definitivt seminariet med titeln om att ”Den som är emot yttrandefrihet räcker upp en hand”. Det blev en av de bästa diskussionerna jag sett under de år Meg funnits! Den leddes av Lena ten Hoopen, fortfarande kanske mest känd under sitt tidigare namn Lena Sundström. Hon vägledde mycket skickligt panelen in i den svåra diskussionen om yttrandefriheten.
Och i panelen satt Aftonbladets Åsa Lindeborg, förläggaren Svante Weyler, Svenska Dagbladets Tove Lifvendal samt författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink. Jösses vad bra de var! Sakliga, självkritiska, och eniga om demonstrationsrätten, inte för nazisternas skull, utan för demokratins skull. Men också med olika inlägg om var gränsen ska dras mellan rätten att ha en åsikt och det olagliga att omsätta den till en handling.
I den svåra diskussion vi alla möter här och var om dessa ödesfrågor för yttrandefriheten, där det är väldigt lätt att trampa fel, var det en befrielse att höra denna panel diskutera saken på ett extremt sakligt sett.
Svante Weyler gick någon gång längst lite känslomässigt och efterlyste lite civilkurage från både politiker och polischefer som han menade borde ta ställning trots konsekvenser och för detta inlägg fick han debattens enda applåd. Helt ok, tycker jag, men intressantare ändå var panelens samfälliga och sakligt korrekta ställningstagande för yttrandefriheten, även i extremt kontroversiella sammanhang som nazister på gatorna och Nya Tider på Bokmässan.
Jag instämmer i allt och rekommenderar alla att försöka se debatten på SVT Forum där jag gissar att den kommer att sändas (länk nedan!) eftersom tv-kamerorna stod där och uppenbarligen filmade.
Länk:
Den som är emot yttrandefriheten räcker upp en hand - tv-inspelningen på SVT Forum 
Korrigerad 170929 kl 19.13, kompletterad med länk 170930 kl 15.43