måndag 30 januari 2017

Presshistoria i Karlstad när NWT tar över VF

Idag skrevs det presshistoria i Sverige då det blev klart att den sista självständiga s-tidningen på konkurrensorterna säljs till sin borgerliga konkurrent. Värmlands Folkblad köps upp av NWT-koncernen, en affär som nog diskuterats till och från under många år. Men först nu blev det klart i en tid med många frågor om framtiden för branschen i allmänhet och andratidningarna i synnerhet. 
Värmlands Folkblad är en mycket bra tidning som också har klarat sig bra på egna ben långt längre än alla sina systertidningar. Företaget är välskött av skickliga ledare, som den legendariske och färgstarke direktören Sune Lund som var vd från 1969 till 1998. Han avled 2012.
- För Värmlands Folkblad har han betytt allt. Utan honom hade VF inte funnits kvar, sa hans efterträdare Lena Larsson då till VF.
Och Lena Larsson, som kom från ett jobb på Karlstads universitet, drev sedan verksamheten tills hon rekryterades av Tomas Brunegård och Stampen till Promedia. Hennes efterträdare fanns redan på tidningen som försäljningschef, Ulrika Obstfelder Peterson.
Ulrika Obstfelder Peterson har sedan varit vd för VF i sex år och lyckats lika väl som sina företrädare. Tidningen har kunnat redovisa utmärkta siffror utifrån sin position, tack vare ledarskapet och en hängiven personal i den tuffa konkurrensen med NWT, både redaktionellt och försäljningsmässigt. I november blev det klart att hon lämnar VF under våren för att bli ny chef för Länsförsäkringar i Värmland.
Och just i det läget blir affären med konkurrenten klar. NWT är en av landets mest lönsamma mediekoncerner som länge drivits under ledning av ägarna Staffan Ander, mångårig chefredaktör, och äldre brodern Lars Ander, vd, som avled 2015. Deras far Gustaf Ander var en legendarisk tidningsledare som tog över efter sin far Ernst Ander, som 1914 köpte då skuldtyngda Nya Wermlands-Tidningen för en krona. Förräntningen har varit god; NWT har under familjen Ander utvecklats till ett av våra mest framgångsrika mediehus.  
Nu utökas koncernen med VF och upplägget verkar bli ungefär som på alla andra orter där s-tidningen tagits över av sin borgerliga konkurrent. 
VF:s politiska redaktör från den 1 april Peter Franke blir kvar, idag är han chefredaktör, och de tidigare ägarna får ett inflytande då en ny s-märkt redaktör ska tillsättas. En vanlig uppgörelse vid sådana här affärer, men inte alltid en lyckad lösning som på skilda håll lett till spänningar mellan tidigare och nya ägare då det varit dags.
VF har ca 75 medarbetare och det står redan klart att de flyttar över till NWT-huset. Administration, teknik, produktion och sådana verksamheter ska samordnas, men inte den lokala nyhetsjakten eller innehållet upp till 55 procent för presstödets skull. Precis som på andra håll, med varierande utfall och erfarenheter. Redigeringen av VF:s sidor ska dock tydligen göras på NWT.
VF har sedan flera år ett innovativt samarbete med Metro genom en gemensam helgtidning som görs helt på VF. Så ska det tydligen också fortsätta och Värmlands Folkblad fortsätter som ett eget bolag. Så ser det ut från start och nu blir det intressant att följa utvecklingen.  
Frågan är som vanligt vid uppköp vilken strategi den nye ägaren har, hur ser den långsiktiga planen ut för köpet av tidningen? Sådana här affärer ifrågasätts regelmässsigt av personal som oroar sig för jobben och även av andra berörda grupper. Det syns redan kritiska kommentarer om att NWT:s ägare säkert kommer att gå hårdhänt fram.
Jag är inte så säker på den saken. Precis samma antaganden har tidigare gjorts i samband med ett antal av alla de köp och samgåenden som föregått denna smått historiska affär. Och ändå är de flesta av dessa uppköpta s-tidningar fortfarande kvar, som Arbetarbladet, Dala-Demokraten, Folkbladet i Norrköping, Folkbladet Västerbotten, Länstidningen i Östersund, Sydöstran och Östra Småland.
Det första av dessa uppköp gjordes för närmare tjugo år sedan. Och det var väl runt tio år sedan som Göran Persson sa något i stil med att rörelsens tidningar nog har det ganska bra där de "parkerats hos sina borgerliga ägare."          
Dagbladet i Sundsvall lades dock ner av MittMedia 2015 liksom Folket samma år av sin ägare Eskilstuna-Kuriren. I den senares fall efter en frekvensnedgång till endagarstidning under en period. I bägge fallen hade siffrorna till sist blivit så dåliga att ägarna inte såg någon annan utväg.
Det är den snabba medieutvecklingen, läsarnas och annonsörernas nya beteenden samt den föråldrade presspolitiken som är helt avgörande för hur länge s-titlarna finns kvar, om än med nya ägare och i mer eller mindre framgångsrika eller konstlade konkurrensupplägg. Dessa möter också numera verkligheten även med sina ursprungliga tidningar. 
Strategidiskussionen har säkert varit ingående inför köpet i NWT-huset där familjen Ander gjort många framgångsrika affärer under generationer. Och där finns nog inga idéer om att förvandla koncernens titlar till gratistidningar som Dagens Nyheter förra året i en uppmärksammad artikel och en uppföljande text trodde sig veta att MittMedia planerade.  
Det tidningen hade fått fram var ett scenario som styrelsen och koncernledningen bollade mot andra idéer i sin strategidiskussion. Och nu i januari kom facit då MittMedias vd Per Bowallius presenterade den nya strategin rörande bland annat en halvering av koncernens kostnader för tryck och distribution ner till 700 miljoner kronor. Det målet innebär färre tryckerier parade med frekvensnedgångar.
Och samtidigt då en fortsatt hårdsatsning på den digitala verksamheten och läsarintäkter. Dessutom vill MittMedia enligt Bowallius fortfarande växa, kanske även utanför gränserna. 
MittMedias nya strategi blev således inte alls så dramatisk som Dagens Nyheter förutspådde i somras. Och det var nog inte så många som trodde på den idén, inte heller jag. DN har, så vitt jag vet, ännu inte följt upp sina artiklar och berättat om hur MittMedias strategi kom att se ut. 
Framtiden och skiftande idéer diskuteras naturligtvis också inom till exempel NTM, Gota och andra mediehus, med variationer i upplägg och tempo. Säkert så även inom NWT som förhoppningsvis har en bra strategi för VF trots att framtiden är osäker för andratidningarna. Det statliga stödet till dessa kan vara helt förändrat eller till och med borta 2019 om inte politiken lyckas. Men har familjen Ander gått in i en affär så finns det nog en god idé även i så fall.
Korrigerad och kompletterad 170131 kl 00.54, ny länk 170131 kl 0100. Ny länk 170131 kl 15.56 
   
Länkar:
NWT köper VF och den sista fristående s-tidningen är borta - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170131
"Man köper inte bara för att lägga ner" - nyhetsartikel, resume.se 170130
"Sorgligt att det ine kan finnas självständiga tidningar" - intervju med Peter Franke, journalisten.se 170130
Chockartad stämning på VF - nyhetsartikel, nwt.se 170130
"Slutet på en epok" - medieforskaren Michael Karlssson, intervju nwt.se 170130
NWT köper VF - nyhetsartikel, nwt.se 170130

onsdag 4 januari 2017

Trångsynt av Datainspektionen och Lotteriinspektionen om drönare och spelbolag

Ibland kan politiker, föråldrad lagstiftning och jurister ställa till det för oss i Sverige när prestige och trångsynthet får råda. Som med Datainspektionens kamp för ett förbud mot fotografering från drönare och, framför allt, vad som just nu sker när Lotteriinspektionen fortfarande försöker stoppa utländska spelbolags annonsering i svenska medier. Sverige har varit på väg att beröva landet tusentals jobb med sitt drönarförbud. Och vi kan vara på god väg att beröva svenska medier miljardbelopp för annonser för spelbolag som är lagliga i EU.  
Vad det gäller drönarna har således Högsta förvaltningsdomstolen satt tänderna i lagen om övervakningskameror. Till skillnad från den lägre förvaltningsrätten kom här domstolen i form av fem justitieråd fram till att fotografering från drönare faller under den föråldrade lagen som i allt väsentligt ser likadan ut som när den infördes för fyrtio år sedan, 1977!  I flera kommentarer har det hetat att domstolen bara tolkar lagen.
Må så vara, men nog tycker jag att domarna precis lika väl skulle ha kunnat komma fram till att kameror i drönare inte är övervakningskameror. Det finns många argument däremot, som om hur kamerorna manövreras och hur permanent monterade eller ej de egentligen är. Och framför allt inte minst då de används av medier i en grundlagsskyddad verksamhet för att tillfälligt och på olika platser skildra stora händelser från luften och där enskilda individer inte kan identifieras.
Arkitektbyråer, kyrkogårdsförvaltningar, fastighetsbolag och kommuner är andra användare som utnyttjar denna helt nya effektiva och miljövänliga bransch för att få fram planeringsunderlag. Vad har deras användning med övervakningskameror att göra? 
Tydligen frågar sig även regeringen detta eftersom en förändrad lag är på gång på grund av domen, men det tar tid och dröjsmålet ställer till problem för en ung bransch med många anställda och stora gjorda investeringar av idérika entreprenörer i Sverige som ligger långt fram i den tekniska utvecklingen på detta område. Tidigast i augusti 2017 kan regeringens nödutgång resultera i en mjukare tillämpning.
Så kan en föråldrad lagstiftning i kombination med trångsynta jurister knyta svans på en löftesrik ny bransch i Sverige. Heder åt Sveriges Television som snabbt bestämde sig för att deras fotograferingar från drönare inte kunde omfattas av förbudet eftersom syftet sådana gånger är publicering av material i grundlagsskyddade medier. Kunde inte juristerna i domstolen kunnat komma fram till samma sak?
Än värre är den mångåriga striden mellan den lite udda myndigheten Lotteriinspektionen och svenska medier rörande annonsering i Sverige av utländska spelbolag. Lotteriinspektionen har hårdnackat och envist drivit att svenska medier inte får publicera sådana annonser på grund av det så kallade främjandeförbudet som innebär att man i Sverige inte får uppmuntra till spel i utländska spelbolag.
En hake är dock att den lag inspektionen åberopar är en vanlig lag medan mediernas verksamhet regleras i grundlagar. Dessutom har EU haft mycket kritiska synpunkter på att Sverige försökt värna sitt spelmonopol på bekostnad av de inom unionen verksamma och lagliga spelbolagen.
I dessa frågor har inte minst kvällstidningarna och dess redaktörer som Anders Gerdin, Thomas Mattsson och Jan Helin skickligt fört striden tillsammans med branschorganisationen TU Medier i Sverige och dess vd Jeanette Gustafsdotter och chefsjuristen Per Hultengård. Mot sig har de haft den förvånansvärt aggressiva Lotteriinspektionen och även Svenska Spel, inte minst med sin tidigare ordförande Anitra Steen som smått fanatiskt slogs för spelmonopolet då Svenska Spel under henne ordnade påkostade seminarier i Almedalen, renodlade lobbyarrangemang med god mat och vin.
EU drog till sist tillbaka sin kritik eftersom Sverige faktiskt deklarerade att man äntligen skulle utreda införandet av ett licenssystem där utländska bolag kan få tillstånd till verksamheten i Sverige om de följer vårt regelverk. Detta gillade inte Anitra Steen som tillsammans med några andra styrelseledamöter just därför fick sparken av regeringen i våras.
Arbetet med ett nytt licenssystem pågår och har gillats av de flesta, men just i det läget dyker det upp en olycklig och märklig dom i Förvaltningsrätten i Linköping. Den ger obegripligt nog Lotteriinspektionen rätt och förbjuder svenska medier att publicera utländska spelannonser i Sverige och ålägger till exempel kvällstidningarna ett vite på 45.000 kronor -  per dag! - om de bryter mot förbudet. Och detta i ett läge när ett nytt och brett accepterat licenssystem för utländska spelbolag är på väg att införas i landet.
Därför har nu TU Medier Sverige ännu en gång anmält saken till EU och hoppas på en snabb prövning, det vill säga att unionen kritiserar Sverige igen. Domstolen är i och för sig bara första instans och saken överklagas naturligtvis till högre rätt, men domen skapar osäkerhet inför framtiden, inte minst hos de spelbolag som förväntas söka den kommande nya licensen för verksamheten i Sverige.
Man bör ha klart för sig att det handlar om enorma pengar som svenska medier riskerar att förlora om spelbolag, som är lagligt accepterade i andra europeiska länder, inte får annonsera i Sverige. Svenska medier bedöms årligen förlora minst runt en miljard i intäkter om Lotteriinspektionens linje vinner i slutändan, det är dubbelt så mycket som det så kallade presstödet i Sverige.
Aftonbladet har för något år sedan deklarerat att företaget har en färdig plan för att flytta utomlands om förbudet mot utländska spelbolags annonsering i Sverige fortsätter. Det handlar i så fall om en flytt till exempelvis Malta. Redan idag är det ju också så att till exempel TV3 får publicera annonser som Lotteriinspektionen inte vill tillåta i till exempel Aftonbladet, detta eftersom TV3:s juridiska hemvist är England, men programmet och dess spelreklam kan ses i Sverige.
Liksom i fallet med fotografering från drönare handlar det här således om en närmast absurd tolkning av lagstiftningen av statliga Lotteriinspektionen och dess jurister, trots att alla inblandade vet hur kritiskt EU ser på hur Sverige kramar sitt monopol och att ett licenssystem just nu utreds.
Vad som driver Lotteriinspektionen till dess vettlösa förföljelse av tidningarna är svårt att begripa. Dess agerande är särskilt obehagligt med tanke på att främjandeförbudet för mediernas del strider mot censurförbudet. Anitra Steen fick gå då hon inte ville acceptera en ny lagstiftning, men hur ser regeringen på Lotteriinspektionens agerande under ungefär samma omständigheter?   
Mot allt detta kan man naturligtvis invända att spel för en del är ett problem som kan orsaka missbruk och därför inte är en rumsren verksamhet i ett land som Sverige. Så enkelt är det dock inte. Intresset för spel är uppenbarligen enormt vilket ju också var och en kan notera när man ser att spelannonser dominerar i till exempel digitala medier.
Dessutom handlar det om helt legala verksamheter inom EU och varken Svenska Spel eller ATG är särskilt blyga i sin egen marknadsföring; det var länge sedan jag själv tröttnade att spela på både tips, Lotto och V75 då jag som registrerad innehavare av spelkort hos dessa bolag dränktes i pockande reklam från Svenska Spel och ATG. Någon Trisslott kan det dock bli ibland... 
Vill vi i Sverige begränsa spelandet ska nog detta fenomen bekämpas eller lagligt regleras på ett helt annat sätt än via Lotteriinspektionens märkliga agerande med en föråldrad lagstiftning som vapen. 
Ibland är det svårt att förstå sig på både politiker, lagar och jurister. 


torsdag 1 december 2016

Tryckfriheten 250 år 2 december - och jag minns farfar som dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott 1915

I morgon den 2 december fyller den svenska tryckfriheten 250 år. Detta jubileum uppmärksammas i år med en utställning arrangerad av TU Medier i Sverige, ”Ordets akt”, en middag på Publicistklubben, många debatter och andra arrangemang.  I morgon fredag kommer säkert flertalet av landets chefredaktörer att skriva artiklar i sina tidningar om tryckfriheten.  Själv tänker jag på min farfar Gustav Rosén som fick sitta i fängelse tre månader för tryckfrihetsbrott. Dessutom ska han ha fått sin bok ”Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan” indragen och förbjuden av statsmakten!

Tryckfriheten föddes 1766 . Den är reglerad i tryckfrihetsförordningen som är en grundlag och senare kompletterad med yttrandefrihetsgrundlagen. Min farfar föddes 1876 i Småland och avled 1942. Han gick bara i folkskolan eftersom det inte fanns pengar i familjen för någon högre skolutbildning åt honom. Han blev därför militär och fick då en utbildning till underofficer.
Den karriären blev dock kort eftersom han i stället for upp till Riksgränsen och blev rallarbas under bygget av OfotenbananDär levde rallarna under svåra förhållanden och många dog. 1902 gav Gustav Rosén ut en bok om sina erfarenheter av dessa missförhållanden. 

Den blev, som jag alltid fått höra, indragen och beslagtagen av den svenska staten. Detta skrivs på resande fot och jag har inför denna text förgäves försökt hitta någon bekräftelse på nätet om att detta faktiskt har skett.Boken nämns dock på en rad ställen, som hos Riksarkivet, Google Books, olika bibliotek och hos Amazon! Den torde således ha tillåtits med tiden, men ingenstans nämns det att den blev förbjuden och indragen. 

Hemma har jag dock ett exemplar av boken som min pappa eller någon annan lyckades smussla undan. I den ligger en lapp skriven av min pappa om att boken blev indragen och beslagtagen eftersom den var så kritisk mot det statliga projektet Ofotenbanan. 

Jag vet också att boken gavs ut igen i mitten av sjuttiotalet på initiativ av landshövding Ragnar Lassinantti i Norrbottens län.  I den vill jag minnas att Lassinantti har skrivit ett förord där det säkert nämns något om indragningen, men även den boken ligger hemma när detta skrivs på ett starkt försenat tåg från Umeå mot Gävle. Och det var just i Umeå Gustav Rosén bodde när han gav ut skriften 1902.  

Via Riksarkivet hittade jag en text skriven av Birgit Petersson om Gustav Rosén i Svenskt biografisk lexikon. Inte heller där nämns något om indragningen, men så här beskriver författaren bokens kritik mot missförhållandena vid Ofotenbanans bygge, bokstaven R står för Rosén:
De svåra strapatser som de underbetalda och åt entreprenörers och handlares godtycke utlämnade arbetarna tvingades uthärda upprörde R. Han beskrev förhållandena vid järnvägsbygget först i tidningsartiklar och sedan i skriften Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan (1902). Där går han mycket hårt åt statens och myndigheternas slapphet och oförmåga att ta itu med vanskötseln och misshushållningen. R tar i sin skrift parti för den svagare och missaktade parten, arbetaren, gentemot förmän, ingenjörer och andra arbetsgivare, ytterst staten – Ofotenbanan var ett statligt företag. Han hade ett starkt rättvisepatos och upprördes över den orättfärdiga behandlingen av arbetarna och den tydliga åtskillnad som gjordes mellan människor från olika samhällsskikt. Situationen vid Ofotenbanan hade för övrigt också väckt nationellt uppseende och debatterades i riksdagen, bl a av Adolf Hedin.”


Dessa rader illustrerar ganska väl varför tryckfriheten är ett omistligt redskap för medborgarna att hålla koll på hur staten, kommunerna, politiker och tjänstemän hanterar sitt ansvar. I Gustav Roséns fall ansågs han således med dåtidens mått mätt ha passerat tryckfrihetens gränser då boken drogs in och det är inte alls något unikt fall i Sverige. Både Gustaf Fröding och Erik Gustav Geijer råkade ut för samma sak, men båda friades senare av domstolarna. Alla indragningarna av Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning är tidningshistoria liksom beslagen av J A Selanders Eskilstuna-Kuriren.Tanken svindlar, kan detta hända igen?

I Umeå har jag varit på ett privat besök under en dryg vecka, men jag hann också hälsa på i VK Medias hus på Västerslätt där både Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten produceras av sina redaktioner. Jag träffade bland andra VK:s chefredaktör Ingvar Näslund och Folkbladets chefredaktör Anna Benker.
Med dem resonerade jag bland annat om de stora framgångar VK Media haft under det senaste året, även i jämförelse med många andra mediehus. Häromdagen sammanfattades dessa framgångar av koncernchefen Sture Bergman så här på Facebook där han länkade till en artikel i VK om en färsk forskarrapport om att VK Media är bäst på kommunal bevakning. Så här skrev han:

” Sture Bergman
den 29 november kl 21:01· 
Otroligt glad över detta. Kan dock inte undanhålla allmänheten med mer skryt:
Bästa digitala räckvidden.
Störst andel digital annonsförsäljning.
Starkt förbättrad räckvidd.
Kraftig ökning på digitala prenumerationer
Enda (?) landsortstidningen som har annonstillväxt 2016
Och så tog vi ju hem guldspaden
😇I hastigheten glömde jag också årets utgivare Anna Benker, Folkbladet, och att VKs redaktion nominerades till årets redaktion. Har jag glömt något mer?”


Allt detta skulle Gustav Rosén ha gillat eftersom VK Media, som utvecklats utifrån hans företag, idag som synes kan peka på stora framgångar i sin verksamhet när många mediehus slåss mot stora problem. Visst, även VK Media måste hantera den snabba branschutvecklingen, men hittills har det gått väldigt bra. 
      
Och jag har nu under några dagar lusläst både VK och Folkbladets papperstidningar och jämfört dem med andra tidningar jag mött vid resor landet runt. VK och Folkbladet slår de flesta med sitt tilltal och ambitiösa format. Jag ska medge att jag blev rätt häpen vid läsningen över frukostbordet, tidningarna var klart bättre  än de flesta jag sett runt om i Sverige under senare år, klart olika innehåll och därmed bra alternativ till varandra. Varken VK eller Folkbladet har övergett papperstidningarna trots att de också satsat bra på sina digitala produkter. 

När Gustav Rosén under 1900-talets första år kom till Umeå som fd rallarbas fanns redan VK som startades år 1900, men tidningen hade så långt inte lyckats särskilt väl. Gud vet hur det gick till, men Gustav Rosén lyckades köpa tidningen för aktiernas nominella värde och sedan utvecklades den snabbt och blev Umeås största tidning.
Min farfar var politiskt sett frisinnad, en åsiktsinriktning vid sidan om liberalismen som senare gick samman inom tidigare Folkpartiet, idag Liberalerna. Men i jämförelse med det dåvarande konservativa etablissemanget i Umeå var Gustav Rosén mycket radikal. Tidningen blev hans plattform i kampen mot etablissemanget och farfar var nog länge rätt hatad och det har sagts att officerarna lärde sina barn att spotta efter honom på gatan.
Tidningen och den tidigt politiskt aktive Gustav Rosén hamnade i den ena striden efter den andra gentemot sina politiska antagonister. 

Allt skildras i hans postumt utgivna memoarer ”Från koja till residens” varifrån jag bland annat minns att farfar, som bodde i tidningens hus, en kväll hörde att några som passerade utanför huset sa något om ”att den här kåken ska snart brinna”. Dagen därpå sade Gustav Rosén därför upp brandförsäkringen för att inte bli misstänkt för mordbrand. Både han och tidningen brottades ju nästan alltid med stora ekonomiska problem
Gustav Rosén var ansvarig utgivare och hamnade naturligtvis i en rad bråk och processer eftersom han genom VK drev en tuff journalistik. De flesta striderna klarade han uppenbarligen av, men 1915 dömdes han till fängelse tre månader för ärekränkning av stadens stadsfiskal. 

Tidningen hade antytt något om att stadsfiskalen inte var att lita på och det var säkert helt korrekt. Enligt olika texter, till exempel i en av Kerstin Ullenhag på Ohlininstitutets sajt, bestod juryn av politiska motståndare. Gustav Rosén blev fånge nr 61 på fängelset i Umeå. När han släpptes ut hade flera tusen människor samlats utanför fängelset för att ta emot honom. Han var uppenbarligen på väg att bli en hyllad folkhjälte snarare än en hatad radikal murvel. 

Intressant i sammanhanget är att han inte var enbart chefredaktör och utgivare då han dömdes till fängelse, han var då också riksdagsman. Fängelsedirektören ville att fånge nr 61 skulle gå ut bakvägen på grund av folkmassan som väntade på honom utanför huvudingången, men farfar nekade. Till sist bestämde fångvårdsstyrelsen i Stockholm, som jag tror kriminalvårdsstyrelsen då hette, att han skulle släppas ut på framsidan.
https://www.facebook.com/images/emoji.php/v6/f51/1/16/2714.pngSå skedde och tillsammans med sin familj vandrade han framför folkmassan hem till sin bostad som jag tror låg vid Storgatan i Umeå. Där höll han tal från balkongen och sa bland annat:

      - Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

I farfars memoarer finns ett kapitel om fängelsevistelsen och det kopierade jag och skickade till Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt när han stod åtalad för den så kallade spelskandalen i början av 90-talet. Jag tyckte att det var dags för honom, under rådande omständigheter,  att bekanta sig med hur livet kan te sig för en redaktör dömd till fängelse om det skulle gå så illa för honom.

Strömstedt vann dock på alla punkter i den tidsödande rättegången sedan justitiekanslern Hans Stark åtalat honom. Strömstedt gillade dock farfars berättelse och nämnde den i sina memoarer Löpsedeln och insidan. Farfar blev med tiden något helt annat än enbart en fängelsedömd redaktör. Inte för jag vet riktigt hur det gick till, men han blev både riksdagsman, försvarsminister och till sist en uppskattad landshövding i Västerbottens län. Och kanske just därför finns det en byst föreställande honom i Rådhusesplanaden, alldeles intill VK:s tidigare hus. 

Gustav Roséns liv har senast just i år uppmärksammats i en bok, ”Två systrar om sin morfar Gustav Rosén”, skriven av mina kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén.Om inte farfar hade sålt tidningen inför sin karriär i politiken så hade de och jag varit tidningens ägare idag tillsammans med andra kusiner och, så länge de levde, våra föräldrar på Roséns sida i släkten. Den släkten var länge Sveriges största journalistsläkt med som mest samtidigt totalt 13 verksamma journalister i föräldrar- och kusingenerationerna om jag minns rätt.  Det hade nog kunnat bli rätt stormiga möten om tidningens skötsel, så det var nog tur att farfar sålde tidningen.

Idag ingår VK, Folkbladet och gratistidningen Totalt Umeå i VK Media, numera ägd av stiftelsen VK Press. För mig har det varit intressant att besöka mina rötters Umeå i allmänhet och mediehuset på Västerslätt i synnerhet, särskilt då det råkade bli i dessa dagar då den svenska tryckfriheten jubilerar och så mycket i Umeå påminner mig om dess historia

Men tryckfriheten kan och fås aldrig tas för given. Den hyllas alltid av politiker och ämbetsmän i skilda sammanhang när det är dags för högtidstal, men all statistik och en lång rad händelser visar snarare att ett flertal av våra makthavare generellt sett tvärtom gärna ser mer sekretess och mindre offentlighet, likväl som andra åtgärder som begränsar tryckfriheten. Det finns all anledning att alltid värna om tryck- och yttrandefriheten i alla sammanhang. 

Man bör förhålla sig skeptisk när politiker, generaldirektörer eller kommunstyrelsens ledamöter talar sig varma för tryckfriheten i hyllningstal. Under runt 50 år i journalistikens tjänst, och då 40 år som anställd journalist inklusive 16 år som ansvarig utgivare, minns jag tyvärr nästan uteslutande konflikter och strider inklusive juridiska processer, JO-anmälningar och JK-anmälningar rörande myndigheters övertramp och nonchalans gentemot tryckfrihetsförordningen och särskilt då offentlighetsprincipen.

Jag vet att alla mediebranschens organisationer som TU Medier i Sverige och alla idag aktiva chefredaktörer och publicister ständigt bevakar tryck- och yttrandefriheten mot angrepp från politiken, myndigheter och andra krafter. Det är bra, men dessvärre finns det nog ändå anledning till oro om hur dessa frågor utvecklas i ett samhälle där hat blir allt vanligare och synligare, vilket för många  motiverar förslag rörande den personliga integriteten som allt oftare dessvärre också tyvärr kan leda till tveksamma åtgärder som kan urholka vår grundlag där offentlighetsprincipen och tryckfriheten i hela dess vidd regleras.
 Det illustrerades ganska väl i våras då det annars respekterade statsrådet Anders Ygeman som invigningstalare på utställningen Ordets Akt om tryckfriheten började väga offentlighetsprincipen mot den personliga integriteten!  

Det gäller att följa utvecklingen noga och se upp, ta inte tryck- och yttrandefriheten för given. Särskilt inte i ett läge då Sverige kan vara på väg in i ett skymningsläge i en oroande politisk utveckling.
Uppdaterad med nedanstående länkar 161202 kl 16.04, korrigerad 161202 kl 18.04, ny länk 161202 23.40, ny länk 1§61204 kl 18.38, ny länk 170101 kl 10.15

Länkar:
En hyllning till lokal journalistik. Detta är vad VK, förlåt, vi behöver - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se, 170101
Är´u int riktigt klok ditt rackarns Norrlandstroll - krönika av Anna Benker, folkbladet.nu 161202
Demokratins fundament fyller 250 år men kan inte tas för given - ledare av Karin Bergkvist, gd.se 161202
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare - krönika av Nils Funcke, expressen.se 161202
Om GD inte fanns - krönika av Anna Gullberg, gd.se 161202
En svensk tryckfrihetskämpe - text av Ingrid Kinne Limdgren och Susanna  Rosén, nyfikengrå.se, 161202
Grattis, Tryckfrihetsförordningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161202
Orsak till oro för tryckfriheten i dessa nya tider - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161204
När vi fick tryckfrihet - och när vi förlorade den - essä av Karl-Erik Tallmo, unt.se 161202

onsdag 23 november 2016

Spännande lösning för MittMedia runt Stockholm - vad månde bliva?


Daniel Nordström blir chefredaktör och ansvarig utgivare för Norrtelje Tidning, Länstidningen i Södertälje och Nynäshamns Posten, men fortsätter också med samma uppdrag på VLT, Sala Allehanda, Fagersta-Posten och Bärgslagsbladet/Arboga Tidning. En rätt oväntad lösning som kritiskt sett kan ses som en begränsning av tidningstitlarnas lokala förankring, men också rymma spännande möjligheter för en samordnad journalistik runt Stockholm. Vad månde bliva?
Samtliga dessa tidningar ägs ju numera av MittMedia som det varit rätt tyst kring efter palatsrevolutionen i somras då högsta ledningen fick gå, bortsett från de senare livligt omskrivna förvecklingarna kring MittMedias olika "scenarier". Nu börjar det röra sig igen under den nye koncernchefen Per Bowallius som har egna gedigna erfarenheter av journalistikens möjligheter och problem både i Stockholm och i Mälardalen.
Bowallius har ju i Stockholm tidigare varit vd för gratistidningskoncernen Mitt i, men sedan också vd för Promedia med bland annat alla de sju tidningar Nordström nu blir chef för. Det har då och då på skilda håll dryftats hur någon koncern skulle kunna få ett helhetsgrepp på journalistiken runt huvudstaden där alla drakarna övergivit de omkringliggande kommunerna och i stället håller sig innanför tullarna. MittMedia behärskar nu hela omlandet förutom i Uppsala och Enköping där tidningarna ägs av NTM. Tidningarna i Eskilstuna och Strängnäs ägs av Eskilstuna-Kuriren som numera är delägare i MittMedia.
Om det är någon som bör vara väl förtrogen med dessa diskussioner så är det Per Bowallius med sin bakgrund i och kring Stockholm. Visst kan samordningen under en gemensam chefredaktör ses enbart som en effektivisering och kostnadsbesparing. MittMedia har ju tidigare samordnat även titlarna i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik under en och samma redaktör, tidigare Anders Ingvarsson och nu Karin Näslund. Men även där fanns och finns det nog idéer utöver enbart besparingar.
Oavsett syftet både i Sundsvall och nu runt Stockholm så handlar det naturligtvis om en stor kursändring för MittMedia. Tidigare har man alltid starkt betonat den lokala förankringen, inte minst genom alla sina lokala utgivare. De blir nu färre och färre och det är inte svårt att föreställa sig en utveckling typ Hallpressen som redan har en gemensam utgivare för alla sina tidningar.
Hur det än blir med den saken så får nu alla dessa tidningar en skicklig och intressant chefredaktör som därtill är en stark profil. Han gillar hårdrock och är en rutinerad resenär eftersom han långpendlar från Umeå. Det gjorde han även i sin tidigare roll som chefredaktör på Arbetarbladet där jag var anlitad som konsult under rekryteringsprocessen.
Nu går Daniel Nordström in i en ovanlig, krävande och stark position som medieledare. Men han fortsätter säkert också att podda i GullbergNordström med Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg. Hon ingår numera i koncernledningen och är nominerad till Stora Journalistpriset som delas ut i kväll. 
Daniel Nordström har i sina första kommentarer sagt att han omgående ska utse ställföreträdande utgivare på de skilda titlarna. Det är en lösning som rent praktiskt naturligtvis ger honom en fungerande publicistisk ledningsorganisation över det stora geografiska området med alla sina titlar, men egentligen är det inte så det är tänkt med utgivarrollen.
En ställföreträdande utgivare är ju en av utgivaren personligt vald ersättare för utgivaren i dennes frånvaro. Om utgivaren avgår så upphör också ställföreträdarens ansvar. Så länge Nordström är i tjänst så är han således utgivare, men kan i praktiken naturligtvis delegera många frågor till sina respektive ställföreträdare på de olika orterna. Men väcks det åtal mot en titel så är det Daniel Nordström som hålls ansvarig om han är i tjänst.
Att utgivarrollen förändras i den snabba medieutvecklingen har varit tydligt länge, inte minst då de fortlöpande publiceringarna dygnet runt tvingar fram snabbfotade utgivarbeslut. Så var det inte förr då en ensam utgivare hade en rimlig chans att tillämpa sitt ansvar. Detta har också mediebranschen börjat anpassa sig till och då med MittMedia som föregångare.
Koncernen har anlitat TU Medier i Sverige och dess chefsjurist Per Hultengård som utbildat koncernens journalister i utgivarfrågor. Ett bra initiativ som förhoppningsvis i praktiken förbättrar utgivaransvaret i alla publiceringskanaler även då det går snabbt. Eller när den ansvarige utgivaren sitter centralt placerad långt ifrån den egna redaktionen.
Nåväl, det blir väldigt intressant att få se hur debatten kommer att gå kring denna förändring för alla tidningar runt Stockholm. Och vad strategin eventuellt kan leda till för någon förändring i kampen om journalistiken i och kring huvudstaden. Både Svenska Dagbladet och Mitt i skulle ju teoretiskt sett idag ha kunnat finnas i eller nära MittMedia om inte tidigare förhandlingar spruckit och någon tidigare strukturaffär aldrig ägt rum. Vad hade kunnat hänt då,  alltså om inte om hade förekommit i händelseutvecklingen…   
Korrigerad och kompletterad 161123 kl 17.30, korrigerad 161124 kl 00.31, kompletterad 161124 kl 01.39, kl 0149

måndag 7 november 2016

Radikalt och intressant, men Medieutredningen föder nog besvikelse och ilska

När Medieutredningen idag presenterades lät det både radikalt och intressant. Ändå tror jag att utredningen kommer att föda både besvikelse och ilska. Utredaren Anette Novak sa att man övervägt ett avskaffande av presstödet, men nu föreslås ändå en ny variant i form av ett teknik- och kanaloberoende mediestöd. Det skulle ha varit intressant att få höra vilka mediepolitiska grepp utredningen hade tänkt sig utan ett mediestöd. I detta finns inslag som sannolikt genererar fler förlorare än vinnare bland dem som hoppats på ett nytt räddande stöd.
Anette Novak sa att man i resonemangen om ett avskaffat stöd tänkt på kritiken mot stödet till varvsindustrin, men den jämförelsen haltar, tyckte hon. Transporten av varor kan lika bra ske på fartyg byggda utomlands, men det är enligt henne svårare att se aktörer i andra länder engagera sig i lokaljournalistiken i Sverige och därmed är ett nytt mediestöd motiverat enligt utredningen.
Det kan det väl ligga något i vad det gäller traditionell lokal journalistik. Men en av de riktigt stora förändringarna i medielandskapet är ju att globalt verksamma företag, som Facebook, starkt medverkar till att information söker sig på andra vägar till mottagarna. Facebook och andra sociala medier ger oss ju numera ofta nyheter i vår närhet, inte minst om sådant som de traditionella medierna behandlat styvmoderligt.
Nåväl, det spänt emotsedda förslaget om ett nytt mediestöd utgör onekligen en långtgående modernisering av det föråldrade presstödet och kulturminister Alice Bah Kuhnke (mp) markerade att det är bråttom. Därför har hon bett vice gruppledaren Berit Högman (s) att redan nu, före remissomgången, diskutera förslaget med övriga partier i riksdagen för att få en snabb behandling.
Det är just det nya mediestödet som utgör det egentliga förslaget i Medieutredningen. Därutöver nämner utredningen också en rad andra idéer som ett nytt offentligt finansierat mediebolag som ska arbeta mot områden i medieskugga. Eller investeringsfonder för nya journalistiska projekt. Och tankarna på ett nytt medieetiskt system, med mera. Dessa idéer är dock inte de politikerna i första hand bett om eller kommer att intressera sig för eftersom det är stödfrågan som är basen för direktiven om utredningens uppdrag.  
Utredarens tankar om en ”öppenhetsbarometer” som håller koll på hur tillämpningen av offentlighetsprincipen svänger är intressant, liksom tankarna på mer öppna data inom myndigheterna. Här kan man dock verkligen undra hur idéerna tas emot med tanke på ledande politikers och myndigheters återkommande agerande mot öppenhet och för mer sekretess. Papperskorgen?   
Idén om ett fjärde offentligt finansierat mediebolag är något förvånande och kommer knappast att uppskattas av de nuvarande bolagen inom public service. De är tydligen tänkta att få finansiera den nya verksamheten genom att själva tvingas effektivisera och bidra med uppåt tio procent av sina licenspengar, det vill säga kanske motsvarande närmare 800 miljoner kronor.
Privatägda medieföretag, som ju gärna ser att de på något sätt kan få del av pengarna public service tilldelas, lär inte heller bli lyckliga över förslaget om de inte själva gynnas av ett sådant bolags verksamhet. De har väl knappast hoppats på tillkomsten av ytterligare ett offentligt finansierat medieföretag under den statliga Förvaltningsstiftelsen. Jag har dock inte hittat beskrivningen om hur det är tänkt att detta bolag skulle jobba bortsett från att de skall verka genom ”andras kanaler”, vad det nu innebär. Genom andra mediehus? Ja, då kanske dessa blir glada.    
Vad det gäller huvudämnet, förslaget om ett nytt mediestöd, tror jag också att besvikelsen kan komma i den kommande debatten. Stödet föreslås ökat med 165 miljoner jämfört med det nuvarande presstödet för att år 2020 uppgå till 732,1 miljoner kronor. Och då med nya regler som öppnar möjligheter för betydligt fler aktörer att söka stöd, konkurrensen om pengarna hårdnar således.
Det låter som mycket pengar, men är helt otillräckligt om man faktiskt fortfarande vill ha någon form av statligt stöd, och då ett stöd som kan rädda hårt pressade andratidningar och andra behövande aktörer. Dessutom finns det i den föreslagna förordningen inslag, som den nya trappstegsmodellen, där somliga blir vinnare och andra förlorare.
Den föreslagna medienämnden, som ska hantera ett mediestöd, kommer att få en otrolig maktposition när den ska avgöra vilka medier som klarar de krav utredningen föreslår att staten ska kräva för att bidra med pengar. Viktigast och kontroversiellt i den maktutövningen är kravet om att de som får pengar ska leva upp till kraven på alla människors lika värde och då med regelverket för public service som riktmärke.  
Dessutom föreslås en paragraf i regelverket om att de medier som vill ha stöd måste ha ”ett redaktionellt innehåll som präglas av hög kvalitet och inre mångfald”. Den skönhetstävlingen blir ingen lätt sak för politiken att ta till sig och ännu svårare för nämnden att tillämpa.  
Efter debatten runt Nya Tider på Bokmässan eller kritiken mot Grand Hôtel är det lätt att förutse hur diskussionerna kan komma att gå. Och kanske är det just därför utredningen föreslår att nämnden inte ska bestå av politiker? Ledamöterna ska hämtas från professionella inom mediebranschen. Och vad kommer politiker i skilda läger att tycka om att de diskvalificeras från arbetet i nämnden?  
Utredningens motiv till förslaget om nämnden är att slå vakt om oberoendet gentemot staten. Frågan är dock naturligtvis var man sätter gränsen då mediers kvalitet och värdegrunder ska prövas i ett samhälle där inställningen ändras från den ena dagen till den andra. De hastiga och dramatiska politiska kursändringarna rörande flyktingpolitiken kan tjäna som ett exempel, det ökande ifrågasättandet av de traditionella mediernas trovärdighet och kvalitet som ett annat exempel.  
Stödsökande medier inom koncerner ska för övrigt kunna få avslag om nämnden finner att deras problem kan lösas inom gruppen och idag ingår alla presstödsberättigade andratidningar i olika koncerner med något enstaka undantag, som Värmlands Folkblad. Den sidan av regelverket kan bli en riktigt oroande faktor för dem som värnar om andratidningarna.
Det gamla presstödet innehåller en rad regler som kräver ett räknande hit och dit och siffertrillandet förekommer även i utredningens nya förslag. En stödmottagare ska således ha 60 procent redaktionellt innehåll och 20 procent ska vara egenproducerat. (Nämnas bör dock att utredningen lite motsägelsefullt också talar om 60 procent ”egenproducerat” material i ett annat sammanhang, se sidorna 366 och 367. En felskrivning? Jag utgår ifrån från förslaget till förordning  på sidan 29).  
Om 20 procent ska vara egenproducerat blir det intressant att få definierat vad som gäller koncerner som till exempel MittMedia där man satsar på ett samutnyttjande av gemensamt producerat redaktionellt material. 
Där är det idag mycket vanligt att exempelvis lokaltidningarna i Gävle publicerar hela uppslag producerade i till exempel Örnsköldsvik eller Östersund.  Kommer då sådant material att betraktas som ”egenproducerat” eftersom alla tidningstitlar finns inom samma koncern, eller kommer det inte att godtas eftersom det inte är producerat på plats där den egna titelns ansvarige utgivare finns?   
Det finns säkert svar på alla sådana frågor någonstans i det omfångsrika förslaget från utredningen. Sammantaget kan man ändå undra hur mycket som verkligen kan komma att genomföras efter remisser, förhandlingar och en kanske rätt frän offentlig debatt. Förändringar i ett stödsystem påverkar alltid alla aktörer, även dem som inte får del av ett stöd.
Det är väl också därför den första frågan i sådana sammanhanget alltid är om det verkligen är önskvärt med ett statligt stöd. Själv har jag alltid varit tveksam till driftstödet som nu kan vara på väg att ersättas av ett mediestöd. Därvidlag är jag naturligtvis präglad av många år på Gefle Dagblad i en av staten störd konkurrens med bidrag till en stödtidning som Arbetarbladet. Idag har de samma ägare sedan många år och hittar förhoppningsvis gemensamt ett bra förhållningssätt till alla utmaningar.    
Medieutredningen föreslår också flera nya utredningar, till exempel en utredning om mediefinansiering. Detta för att få fram mer pengar från skattepolitiken än vad utredningen nu kunnat föreslå till det föreslagna mediestödet. Man vill också se en ny konkurrensutredning rörande medieområdet. Därmed kan man fråga sig om den beslutsamhet kulturminister Alice Bah Kuhnke så tydligt markerade under dagens presskonferens verkligen kommer att leda till ett snabbt och handlingskraftigt agerande, eller blir det så att mer utredande ersätter handlingskraft och nödvändiga beslut?
Spåren förskräcker när man tittat på hur staten brustit i hanteringen av mediepolitiken hittills. Det nuvarande presstödet har varit föråldrat i decennier. Reklamskatten har inte avskaffats trots att riksdagen fattat beslut om saken. Och momsen på digitala medier är fortfarande 25 procent jämfört med papperstidningarnas 6 procent.
Nya utredningar är det nog ingen som har längtat efter, men utifrån de direktiv Anette Novak och hennes utredning hade att hålla sig inom är det inte så konstigt att dessa föreslås. Hon och hennes medarbetare har presenterat en ambitiös utredning utifrån förutsättningarna och onekligen skapat ett värdefullt och intressant faktaspäckat dokument om medieutvecklingen i vår tid.
Det bör noteras med tanke på vad låga förväntningarna var då hon inledde sitt arbete. Utredningens slutbetänkande är intressant, men frågan är ändå ytterst om hur stor del av förslaget och av utredarnas kompletterande idéer som slutligen förverkligas.
Den kommande djupare analysen och debatten blir riktigt intressant.
Länkar:
Spela inte roulett med yttrandefriheten - Nils Funcke i debattartikel expressen.se 1601107
Rapport inifrån Rosenbad - ett helt nytt mediestöd och ett statligt nytt mediebolag föreslås - krönika av chefredaktör Thomas Mattsson, Expressen.se
Hon missar den brännande frågan: intervju med Thomas Mattsson  - dagensmedia.se 1601107
Så reagerar mediecheferna på medieutredningen - resume.se 1601107
Kompletterad och korrigerad 161108 kl 00.12. kl 01.08, kl 01.26



           

torsdag 3 november 2016

Positioneringen har börjat inför presentationen av Novaks utredning

Nu har olika medieaktörer börjat positionera sig inför Anette Novaks leverans av Medieutredningens slutbetänkande på måndag klockan 13.00. Tre ledande företrädare för Sveriges Television, SVT tog i veckan täten i debatten trots att public service inte skulle utredas enligt direktiven. Men spänningarna finns där gentemot privatägda medier, bland annat sedan dessa och deras ”Public service-kommission” agerat för sina intressen.
I måndags skrev således SVT:s chefer Hanna Stjärne, Jan Helin och Anne Lagercrantz en artikel på sydsvenskan.se där de bjöd in de privata medieföretagen till tänkbara samarbeten. Och i går skrev Sveriges Radios vd Cilla Benkö och chefredaktören Stefan Eklund på Borås Tidning på sverigesradio.se tillsammans en text där de utifrån sina olika roller pekade på den viktiga skillnaden mellan public service och de privata medierna. 
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att Stjärne, Helin och Lagercrantz samt Benkö och Eklund skriver sina texter under veckan innan Novaks utredning presenteras. De vet, eller tror sig veta, vad utredningen kan innehålla utifrån diskussionerna i skilda sammanhang medan utredningen pågått. Där har de privatägda mediernas kritiska syn på public service präglat debatten från första början då Alice Bah Kuhnke presenterade utredaren och direktiven till Anette Novak.
Debatten har handlat om att de licensfinansierade medierna får så mycket mer pengar med statens hjälp i jämförelse med de privatfinansierade medierna. Och det har handlat om en skarp kritik mot att SVT och Sveriges Radio med sin verksamhet i digitala medier sätter krokben för privata mediehus som till skillnad från public service satsar på att ta betalt för sitt innehåll. I det sammanhanget har de privata mediebolagen och deras organisationer under stor enighet varit kritiska för att den så kallade förhandsprövningen av nya verksamheter inom public service aldrig tillämpats.
Regeringen fick kritik för att den i direktiven till Anette Novak huvudsakligen exkluderade public service som därmed inte skulle synas i utredningen. I debatten har sedan Medieutredningen på skilda sätt ändå, och kanske just därför, närmat sig frågor rörande public service även om det är oklart hur det sedan kommer att prägla deras slutliga förslag. Hur det än blir med den saken kommer spänningarna mellan privata medier och public service nog att fortsätta.
Därför är det begripligt att tunga namn inom public service pekar på tänkbara öppningar och samarbeten mellan Sveriges Television och de lokala medieföretagen ute i landet, dock med ett tydligt klargörande av att det inte är aktuellt att de senare ska kunna leverera ren nyhetsbevakning till SVT, något som MittMedia tidigare föreslagit under den tidigare koncernledningens rätt aggressiva opinionsbildning mot public service.
SVT-trions debattartikel kommenterades i går av Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Vestmanlands Läns Tidnings, VLT:s, chefredaktör Daniel Nordström, i deras gemensamma mediepodd GullbergNordström. Och då faktiskt lite snarstucket, vilket illustrerar avståndet och spänningarna mellan public service och de privata medieföretagen. Inslaget kommer 14,47 minuter in på podden. Anna Gullberg ingår för övrigt sedan en tid i MittMedias ombildade koncernledning.
Anna Gullberg har alldeles nyss nominerats till Stora Journalistpriset i den nya klassen Årets Röst, i tuff konkurrens med Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad och Dagens Nyheters Niklas Orrenius som också skrivit boken "Skotten i Köpenhamn" om Lars Vilks. Det måste vara ett svårt val för juryn att utse vinnaren med dessa skickliga nominerade publicister. Podden GullbergNordström inleds med ett inslag om Stora Journalistpriset.
Nåväl, i podden medgav Anna Gullberg att hon kände sig provocerad av SVT-trions erbjudande till lokalmedierna om, som hon tydligen uppfattat det, digital kompetensutveckling. Hon menade att MittMedia och andra privata medier själva ligger längre fram i den utvecklingen än public service. Hon pekade som exempel på detta på hur SVT nu rekryterar kompetenta medarbetare från de privata medierna. Själv uppfattade jag nog snarare förslaget från SVT som en inbjudan till diskussioner och ett ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Sådana samarbeten är ju oftast bra om rollfördelningen så medger.  
Och sedan skrev således Cilla Benkö, vd på Sveriges Radio, och Stefan Eklund, chefredaktör för Borås Tidning, BT, en gemensam debattartikel på sverigesradio.se där de pekade på behovet av både public service och privatägda medier. Stefan Eklund har tidigare skrivit en ledare i BT i samma ämne och då för att bemöta bland annat MittMedia som tämligen bestämt föreslagit att lokala medier som entreprenörer borde få uppdrag att leverera lokalt nyhetsmaterial till public service.
Eklund ville då, liksom han och Benkö nu, att man ska prioritera mångfalden vilket omöjliggör ett sådant långtgående samarbete mellan lokalmedier och public service. Jag håller med dem och menar därutöver att public service och privat finansierade medier lever i helt olika världar med skilda uppdrag. Båda behövs och är viktiga, men de jobbar under helt olika förutsättningar och bör beakta detta i förhållandet till varandra även om de naturligtvis kan samarbeta i lämpliga lägen, med bibehållen respekt för varandras olika förutsättningar och uppdrag.
Som en konsekvens av spänningarna mellan public service och de privatfinansierade medierna kommer nog med tiden satsningen på en gemensam publicistisk organisation i form av Utgivarna att omprövas. Det är en skapelse initierad av Stampens tidigare vd Tomas Brunegård och förre ordföranden i ägarstiftelsen till public service, Ove Joanson.
Deras motiv för bildandet av Utgivarna är för mig fortfarande rätt svårbegripliga, men en tanke kan ha varit att få statens indirekt ägda public service-bolag att stå för en betydande del av finansieringen för ett nytt och med de privata mediehusen gemensamt etiskt system som organisationen Utgivarna föreslagit. Det skulle naturligtvis minska kostnaderna för den etiska granskningen för de traditionella tidningsföretagen som idag bär det tunga ekonomiska ansvaret genom sin organisation TU Medier i Sverige.
När tanken på just ett gemensamt etiskt system presenterades var Anette Novak, som då fortfarande var chefredaktör på Norran, en varm anhängare till tanken under ett seminarium i Stockholm. Om jag minns rätt var det bara Mats Svegfors, dåvarande vd för Sveriges Radio, förre pressombudsmannen Yrsa Stenius och jag själv som var emot förslaget av alla i en fullsatt lokal på TU.
Flertalet chefredaktörer och andra debattörer, som medieforskaren Torbjörn von Krogh, gillade och gillar tanken. I sin nya bok ”Medieetik: framväxt, funktion,framtid”, tar han än en gång stark ställning för ett gemensamt etiskt system mellan public service och de privata medierna. Jag håller således inte med honom i just denna fråga, men hans bok är mycket läsvärd och kunskapsgivande med alla tänkbara fakta rörande både svensk och utländsk medieetik. Den bör finnas och läsas på alla redaktioner.    
Jag har tidigare ifrågasatt förslaget bakom en gemensam medieombudsman och även varit skeptisk till tillkomsten av dess förespråkare, den nya organisationen Utgivarna där både den traditionella kommersiella dagspressens organisation TU Medier är medlemmar liksom Sveriges Tidskrifter och likaledes kommersiella TV4-gruppen samt licensfinansierade Sveriges Radio, Sveriges Television, och Utbildningsradion, UR. Jag är idag lika tveksam till Utgivarna även om organisationen naturligtvis gör ett bra arbete rörande frågor där det är lätt och ofarligt att komma överens trots medlemmarnas skilda roller i medielandskapet.
När debatten däremot börjar handla om rollfördelningen mellan privata medier och public service, om vad de senare ”får eller inte får göra” i jämförelse med de privata medierna, ja då blir det svårare och där någonstans tror jag att tanken bakom Utgivarna förr eller senare spricker. Och detta kan nog även ske i samband med den mer svårfångade synen på mediernas etik – public service har en mer försiktig publicistisk syn än de kommersiella medierna.
Framför allt måste man beakta att bolagen inom public service enligt sina av staten bestämda sändningstillstånd ska förhålla sig opartiska och sakliga i sina publiceringar, till skillnad från privatägda medier som Dagens Nyheter, Aftonbladet, Gefle Dagblad, Norran eller Corren. Det är en avgörande skillnad som svårligen kan förena public service och privat ägda medier i samma publicistiska fålla. 
På måndag får vi veta vad Anette Novak och hennes utredning kommit fram till för förslag vad det gäller mediernas framtid i alla avseenden, man kanske framför allt vad det handlar om finansiering av journalistiken och måhända kanske också något om public service vs privata medieaktörer. Hennes förslag kommer säkert att mötas av både förväntningar och farhågor i landets alla mediehus och av dess företrädare och då inte minst av dem som gillar presstödet. Eller tvärtom...
Kompletterad och korrigerad 161103 kl 23.21, 1161104 kl 16.38, 16.50, 16.54

Länk: 
Medieutredningen på måndag - med förslag om nytt medieetiskt system? - artikel av Utgivarnas vd Per-Anders Broberg, utgivarna.se 161104

lördag 22 oktober 2016

Förbudet mot drönare med kameror måste rivas upp

Nu har Högsta förvaltningsdomstolen i en prejudicerande dom fattat ett ödesdigert beslut som omgående förbjuder all användning av drönare för flygfotograferingar. Det är ett typiskt exempel på hur en föråldrad lag brutalt möter ny teknik, men också ett pinsamt exempel på juridisk trångsynthet av mycket höga jurister. Domen slår hårt mot journalistikens möjligheter att förklara svåra händelser.
Det är inte så många år sedan som vi för första gången fick höra ordet drönare. Inledningsvis var det väl i militära sammanhang då till exempel USA började använda beväpnade drönare i krigszoner. Och sedan fanns plötsligt små prisvärda drönare mitt ibland oss i skilda sammanhang.
Första gången jag såg en drönare var i Almedalen 2013 över den stora studio TV4 alltid har nära scenen. Plötsligt kom en manick flygande över publiken. Säkerhetspolisen förbjöd omgående TV4 att använda drönaren av säkerhetsskäl för de närvarande politikerna, men kanske förmodligen mest för att Säpo visste lika lite om vad det var för någonting som alla vi andra. Året efter chansade TV4 på en ny drönare. Under Almedalsveckan i år var det också tvärstopp för drönare i Visby under Almedalsveckan. 
Med tiden har ändå drönarna dykt upp i alla tänkbara sammanhang. På gott och ont, mest på gott. Problemet med dem är främst när de används nära flygplatser där de orsakat allvarliga incidenter då de stört flygtrafiken. Det goda med dem är att de har underlättat, effektiviserat och förbättrat verksamheten på en rad olika områden. Journalistiken är ett utmärkt och viktigt exempel.
Vid större olyckor, bränder och andra händelser, till och med vid viktiga men mindre dramatiska reportage om till exempel stadsplanering och liknande, har medierna tidigare alltid varit hänvisade till att hyra in flygplan och helikoptrar för att få flygbilder. Dyrt, krångligt och ibland även rätt komplicerat formellt sett gentemot flygföretag och flygklubbar.
Nu stoppar domstolen denna möjlighet med drönare genom en lätt förvirrad dom och ett nästan lätt humoristiskt resonemang (här kan hela domen laddas ner, läsvärd!) kring några ord i lagen som reglerar kameraövervakningen. De höga juristerna har efter sitt grubblande, till skillnad från sina lägre kolleger i Kammarrätten i Jönköping, kommit fram till att en kamera fäst med en gummisnodd på en drönare är att betrakta som ”uppsatt” enligt lagens skrivning, ungefär som en fast monterad övervakningskamera på en bensinstation.
De har också kommit fram till att kameran enligt lagen inte manövreras ”på plats” eftersom fotografen inte sitter med i drönaren utan står på marken! Om kameran däremot sitter på en cykel eller i en bil så är det ingen övervakningskamera eftersom den manövreras av cyklisten och bilisten som, till skillnad på drönaren, finns på plats. Detta tycker Högsta förvaltningsdomstolens jurister i en annan dom samma dag och den kan också laddas ner på samma plats som ovan...
Utifrån dessa rätt märkliga resonemang uppfyller den flygande kameran fäst med en gummisnodd tydligen alla krav på att vara en övervakningskamera enligt deras lagtolkning. Och därmed kan den inte tillåtas. Tidningsredaktioner, tv-bolag, fastighetsmäklare, lantmätare, skogsbolag, kraftbolag, kommuner samt en mängd småföretag med olika smarta verksamhetsinriktningar får landa sina drönare med kameror för gott. Vem vet, polisen och militären kanske också får problem?
Lagar ska naturligtvis följas, men nog tycker jag att detta är ett typiskt exempel på när en föråldrad lagstiftning möter ny avancerad teknik och därmed blir svår, för att inte säga omöjlig att tillämpa. När lagreglerna om kameraövervakning formulerades fanns nog inte ens ordet drönare, än mindre kunskapen om vad viktiga de skulle komma att bli i olika verksamheter.
Det enda stället där domen nog firas med tårta på måndag är troligen hos Datainspektionen som överklagat lägre rätts dom som ville tillåta verksamheten. Därmed fullföljer Datainspektionen sin långa tradition av att lydigt tjäna som ett av de allvarligare hoten mot utveckling under det i sammanhanget populistiska stridsropet ”personlig integritet”, men framför allt också mot offentlighetsprincipen, öppenhet och snart  sagt all publicistisk verksamhet. Ännu fler sekretessbestämmelser och mer begränsad insyn i register har alltid gillats av denna myndighet.
Nu är det naturligtvis inte bara Datainspektionen som har utmärkt sig i sammanhanget. Både riksdag och regering har under lång tid utnyttjat varje möjlighet att försvåra medborgarnas och mediernas möjligheter till insyn i enlighet med offentlighetsprincipen och även urholkat regelverket vad det gäller tryckfriheten i övrigt. Lagförslag, motioner och enkäter med riksdagsledamöter rörande tryckfriheten talar sitt tydliga språk.
Passbilder går inte längre att använda i journalistiken efter ett riksdagsbeslut, något som naturligtvis nazister och ekonomiska förbrytare med flera är glada för. Olaga hot har lagts till i brottskatalogen för tryckfrihetsbrott och för något år sedan antogs en lag som kriminaliserade vissa fotograferingar som ansågs hota den personliga integriteten och därmed urholkades den ansvarige utgivarens ställning; fotografen själv kan plötsligt ställas till ansvar inför en svårtolkad lagstiftning oavsett om den tagna bilden publicerats eller ej.   
Datainspektionen har ofta varit pådrivande i dessa sammanhang även om det har varit rätt tyst om dess verksamhet under senare år. För ett antal år sedan var det mer uppmärksamhet kring myndigheten då Göran Gräslund var dess generaldirektör och gick i täten för det ena förbudet efter det andra. Med sitt överklagande och denna dom piggnar nog Datainspektionen till igen och börjar kanske verka för nya förbud.  
Göran Gräslund ville i den personliga integritetens namn förbjuda det mesta. Därför dristade jag mig till i en text på Medievärlden, med glimten i ögat fråga mig om man möjligen även kunde förbjuda Göran Gräslund, något som han faktiskt log vänligt åt då vi stötte ihop efter ett seminarium i Almedalen. Länken till texten funkar tyvärr inte längre. Korrigering - länken fungerar och finns här
Det hade varit bättre om han hade börjat fundera på hur han och Datainspektionen i stället skulle agera klokt i den snabba utvecklingen i stället för att hela tiden bara ropa efter nya förbud som drabbar offentlighet och publicistisk granskning av makthavarna. Och Datainspektionen och de lagar myndigheten förhåller sig till borde naturligtvis ha reformerats i takt med utvecklingen. När detta inte skett måste man onekligen fråga sig hur länge Datainspektionen med sitt vårdande av föråldrade lagar kan motiveras i en värld som bygger på en framtid med datorer och data.  
Hursomhelst med Datainspektionens vara eller icke vara, förbudet mot drönare måste upphävas och då förmodar jag att det krävs lagändringar och ett nytt regelverk för drönare. Tillåt dem, men inte nära flygplatser.
Korrigerad med ny länk ovan 161024 kl 00.08

Länkar:
Domstol förbjuder foto från drönare - nyhetstext aftonbladet.se
Prejudicerande dom sätter stopp för drönare oavsett användningsområde - nyhetstext mr3idg.se