onsdag 3 maj 2017

Viktig bok av Lilian Sjölund om hatet mot journalister

Idag den 3 maj firas Pressfrihetens dag och just denna dag släppte ledarskribenten Lilian Sjölund sin bok Hatad som beskriver hatet mot medier i allmänhet, men framför allt hatet hon drabbats av själv i sin roll som opinionsjournalist. Det är en viktig bok som beskriver under vilka förfärliga förhållanden framträdande opinionsjournalister inom lokalpressen verkar med återkommande hot och trakasserier från främst högerextrema grupperingar. I samband med boksläppet diskuterades också problemet vid ett intressant seminarium hos Journalistförbundet i Stockholm.
Lilian Sjölund har tidigare varit journalist i olika roller på Gefle Dagblad, bland annat som nyhetschef, där vi båda jobbade under många år. Som tidigare chefredaktör känner jag henne mycket väl som en skicklig journalist och en hängiven publicist med ett starkt engagemang och integritet. Nu är hon politisk redaktör och ledarskribent på Ljusnan inom Hälsingetidningar och MittMedia, men publiceras också till och från på ledarplats inom koncernens andra tidningar.
Det förvånar mig inte att det är just Lilian Sjölund som skrivit denna bok om ett ämne som debatterats allt mer under senare år, men då av förklarliga skäl ofta i och för sig upprört, men ändå kanske lite formellt och rentav ibland pliktskyldigt. Den personliga färgen har ofta saknats.
Lilian Sjölunds bok ändrar på det förhållandet med sin mycket välskrivna och starkt personliga text om hur hatarna tränger långt in i hennes liv och familj, om hur de lyckas skapa oro och till och med rädsla för den drabbade och dennes familj i vardagen. Och hon beskriver väl vilken fara för samhället, den öppna debatten och vår demokrati denna hatkultur utgör.
Det beskrivna hotet mot vår demokrati kom också att påverka frågan om hennes manus skulle ges ut i bokform eller ej.  Lilian Sjölund skrev boken under ett antal månader och fick sedan svårt att hitta ett förlag som ville ge ut den – eftersom de inte vågade! Detta faktum illustrerar väl hur allvarligt man måste bedöma situationen med hot och trakasserier mot medierna.
Visst, sådana har nog alltid förekommit. Tidigare fick de dock inte alls samma spridning och var väl därför också lättare att då helt enkelt negligera. Jag har långt tillbaka fått min bil saboterad flera gånger och förskräckliga brev och telefonsamtal till bostaden eller jobbet på Gefle Dagblad, men då i regel från kriminella eller knäppgökar med luddiga politiska uppfattningar. Det handlade inte om organiserade nazister eller andra extremister.
Och frånvaron av internet, epost och sociala medier gjorde att hot och trakasserier för några decennier sedan knappast ens diskuterades. Som jag minns det kom den diskussionen igång först då mc-gängen etablerades i Sverige, när det nu var. Tidigt 90-tal, kanske? Då minns jag att den fria inpasseringen stoppades på Gefle Dagblad och att vi i samråd med polisen inredde ett besöksrum med larmknapp för att ändå säkert kunna ta emot tveksamma besökare.
Att begränsa rätten för tillträde till tidningshuset var inget kul och beslutet diskuterades ingående och i kritiska ordalag. Idag är effektiva skalskydd, kontakter med Säpo och stöd av säkerhetsbolag en självklarhet för mediebolagen. Och ”vissa bokförlag” vågar således inte ge ut denna värdefulla skrift av Lilian Sjölund om hennes vardag och hot och trakasserier som journalist.
Men det vågade tidningen Journalisten och dess chefredaktör Helena Giertta. Hon skriver i ett förord att det var självklart för dem på Journalisten att ge ut boken Hatad då förlagen svek. Den liberala Karl Staaf-fonden har med ett  bidrag möjliggjort tryckningen. Och Helena Giertta modererade också diskussionen i samband med boksläppet med en panel bestående av Lilian Sjölund, journalisten och författaren Kurdo Baksi samt Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.
De beskrev alla väl den bedrövliga situationen för pressfriheten i världen med exempel som journalisten Dawit Isaak som är fängslad i Eritrea och den tragiska utvecklingen i Turkiet där nu en fjärdedel av landets journalister fängslats eller förföljts av regimen.  Och i Hälsingland där Lilian Sjölund dagligen möter hatet både i mejlkorgen och på tåget hem till Gävle där hon till och med känt oro då hon öppnade dörren till sin bostad och något inte stämde…
I paneldebatten konstaterade också Jonas Nordling att även svenska ledande politiker ibland inte tar tillräckligt ansvar för sakernas tillstånd då de kan lockas att fälla generella nedlåtande uttalanden om medier och journalister. Det hade han till och med varit med om nyligen med ett verksamt statsråd i regeringen och då själv sagt ifrån till vederbörande vilket han menar att man måste göra.
Det har han helt rätt i. Min erfarenhet som tidigare utgivare är att politiker, generellt sett(!),  i trängda lägen tyvärr väljer att underblåsa respekten för journalister. Donald Trump är inte den första politiker som gjort det, det har förekommit långt tidigare och även på kommunal nivå i Sverige.
Pressfrihetens dag har också uppmärksammats i andra evenemang, som genom Tidningsutgivarnas annonskampanj,  och många krönikor av chefredaktörer och andra i olika medier. Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg fick tillbringa Pressfrihetens dag i hovrätten som just denna dag prövade den fällande domen mot en person som hotat henne, hennes krönika om detta nedan.
Uppdaterad med nya länkar samt korrigerad, 170503 kl 22.55, 22.59, 23.06 
Länkar:
"Politiker hänger på vågen av mediekritik" - nyhetstext, journalisten.se 170503
Lilian Sjölund: " Det drabbar demokratin" - tv-intervju med Lilian Sjölund, expressen.se
Anna Gullberg: Pressfrihetens dag - från insidan av en rättssal - krönika av Anna Gullberg, gd.se 
170503
Möt hat med öppenhet - ledare av Helena Giertta, journalisten.se 170503
Vi måste fortsätta kämpa för pressfriheten - debattartikel av Jeanette Gustafsdotter, medievarlden.se 170503
Pressfrihetens dag och varför vi ska vara stolta här i Sverige -krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170503
"En tidsfråga innan en journalist blir attackerad" - nyhetstext, svd.se 170402
Så mår pressfriheten - podd Gullberg Nordström 170502

lördag 18 mars 2017

Tyst inom MittMedias egna kanaler om intern kritik

Det har varit rätt tyst om MittMedia sedan i somras då koncernledningen byttes ut. Nu har det synts nya rubriker om koncernens jämförelsevis dramatiska minskning av printupplagorna. Dessutom nyheter om att journalistfacket kritiserat koncernens arbetsmiljö samt uppgifter om rädsla för ledningen på Gefle Dagblad, GD, där ett par skyddsombud sägs ha blivit utlösta inom loppet av ett år. Och självaste statsheraldikern har kritiserat MittMedia för reklam där text tryckts på bilder av svenska flaggan. Flaggnyheten och upplageminskningen har redovisats i MittMedias egna kanaler, men så vitt jag kunnat se inte de övriga nyheterna. Det är onekligen förvånande.       
Mittmedia har sedan koncernen funnit sin moderna form för ett antal år sedan noterat en rad framgångar i form av prestigefyllda branschpriser. Den snabba utvecklingen av helt ny koncernstruktur och MittMedias mycket beslutsamma digitala omställning har också uppmärksammats, ofta positivt, men med tiden också mer kritiskt, bland annat rörande tempot och en avancerad centralisering. 
Nåväl, MittMedia har alltid stolt torgfört sina projekt, särskilt under den tidigare ledningen med vd Thomas Peterssohn och den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. Dessa två fick dock lämna koncernen i juli 2016 när ägarna tillsatte en helt ny ledning för denna numera mycket stora mediekoncern omfattande de flesta tidningarna från Nynäshamn via Södertälje och Örebro upp till Östersund och Örnsköldsvik. Nyligen blev Thomas Peterssohn tillförordnad vd för HSS Media i Finland. AnnaKarin Lith sitter sedan några år i det företagets styrelse. 
Jag har själv jobbat för MittMedia och dess föregångare Gefle Dagblads Förvaltnings AB under nästan fyra decennier, som reporter, nyhetschef, redaktionschef och slutligen chefredaktör för Gefle Dagblad, det sistnämnda uppdraget under runt 17 år. Därefter har jag som konsult haft uppdrag för MittMedia, bland annat för chefsrekryteringar.
Jag trivdes storartat bra inom koncernen och Gefle Dagblad, särskilt med tanke på den då inom koncernen mycket seriösa hållningen inför det publicistiska uppdraget.  Det gällde inte minst den nedärvda övertygelsen från utgivare som Erik Brandt och Per Hilding om behovet av transparens rörande den egna verksamheten och om att vårda ett tillåtande klimat för debatten, både internt och externt. Motpart och kritiker måste få komma till tals och även kunna få sista ordet.
Därför känns det märkligt att i andra medier, men inte i MittMedias egna kanaler, få läsa om tämligen normala nyheter om exempelvis motsättningar mellan fack och arbetsgivare inom koncernen, sådant som medier publicerar dagligen om andra företag och myndigheter. Om ett medieföretag avstår från att publicera sådant om sin egen verksamhet äventyras trovärdigheten.
Detta naturligtvis helt oavsett hur goda skäl medarbetare och utgivare i MittMedias alla olika kanaler kanske tyckt sig ha för att betrakta dessa nyheter i andra medier som felaktiga eller ointressanta. Det är ju det normala förhållandet i liknande situationer på alla arbetsplatser, motparten har naturligtvis ”fel” och jag själv har ”rätt”.
Inom medierna måste man orka publicera och kommentera även kritik mot den egna verksamheten för att bevara den publicistiska trovärdigheten, inte minst i dessa tider då den ifrågasätts av mörka krafter. Och det är naturligtvis särskilt viktigt inom mediekoncerner där likriktning måste motverkas till förmån för en mångfald, trots det gemensamma ägandet. 
MittMedias närstående podd GullbergNordström med chefredaktörerna Anna Gullberg, GD, och Daniel Nordström, VLT, kommenterade flaggnyheten i sin senaste sändning, men inte nyheterna om skyddsombuden och arbetsmiljön. De drog igång sin podd inspirerade av podden MattssonHelin och brukar kommentera branschutvecklingen och händelser av alla de slag på landets olika medieföretag. MattssonHelins podd saknas av många, inte minst för att de var frikostiga med kommentarer om sin egen verksamhet, även då de själva var kritiserade.  
Nyheterna rörande skyddsombuden har publicerats av SVT Gävleborg, dels i en nyhetssändning, dels i en artikel på deras sajt, samt av tidningen Journalisten. Journalisten har också publicerat kritik mot arbetsmiljön inom MittMedia efter en enkät inom koncernen. 
Koncernens vd Per Bowallius och Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg har i dessa artiklar i andra medier kommenterat kritik och påståenden. Länkar nedan.

ANM. AnnaKarin Lith har efter denna publicering påtalat att hon sa upp sig själv och således inte "fick lämna" sin tjänst. /RR

ANM. Journalisten.se uppmärksammade under måndagen på nytt fackets kritik rörande arbetsmiljön inom MittMedia. Medievarlden.se tog också upp saken och under eftermiddagen publicerade även Arbetarbladet.se en nyhetstext om saken, länkar nedan, länk nedan. /RR

ANM. Gefle Dagblad publicerade vid 17-tiden i dag måndag en nyhetstext om fackets kritik, länk nedan. /RR 

ANM. Resume.se, vlt.se och podd #83 publicerade idag onsdag mer om arbetsmiljön inom MittMedia, länkar nedan. /RR 
Korrigerat fel 170318 kl 20.45, kompletterad med länk 170318 kl 21.07, Kompletterad 179319 kl 11,01, kompletterad med fler länkar 170320 kl 16.31 samt 17.50. Även 18.30. Kompletterad med länkar 170322 kl 22.54

Länkar:
Podd #83 arbetsmiljön i Mittmedia - podden GullbergNordström 170322
Mittmedia får svidande kritik för arbetsmiljön - stressproblem finns på VLT - nyhetstext vlt.se 170322
Så ska Per Bowallius vända arbetsmiljökrisen i Mittmedia: "Får mer energi av det här" - nyhetstext resume.se 170322
Mittmedias dubbla utmaningar - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se 170321
Arbetsmiljöproblem på Gefle Dagblad - personalen misstror ledningen - nyhetstext, 170320
Misstroende mot Mittmedialedningen efter konflikt på Gefle Dagblad - nyhetstext arbetarbladet.se 170320
Mittmedias personalpolitik sågas - nyhetstext, medievarlden.se 170320
Arbetsmiljökrisen i Mittmedia: "Vi har nått vägs ände" - nyhetstext, journalisten.se 170320
Podd #82 om Schibstedhuset, GP och Mittmedias flaggreklam mm - podden GullbergNordström 170315
Mittmedias användande av Sverigeflaggan i reklam kritiseras: "Måste ansöka om tillstånd" - nyhetstext gd.se 170310
Katastrofsiffror för arbetsmiljön på Mittmedia - nyhetstext journalisten.se 170310
Mittmedia om upplagetappet: "Inte akut" - nyhetstext journalisten.se 170309
Oro på Gefle Dagblad efter att skyddsombud lämnat - nyhetstext journalisten.se 170308
Oro på Gefle Dagblad - två skyddsombud har fått gå - nyhetstext svt.se/gävleborg 170307
Anna Gullberg: "Skändningen av flaggan" är en lokal demokratisatsning på arabiska - krönika av Anna Gullberg, gd.se 170204
Flyttkaos på Gefle Dagblad; "en huggsexa om platserna" - nyhetstext resume.se 161130 




fredag 24 februari 2017

Nils Funcke vd för Utgivarna - vars framtid är osäker

Idag blev det klart att Nils Funcke blir ny vd för den publicistiska organisationen Utgivarna. Han är en extremt kunnig tryckfrihetsexpert och publicist. Som sådan blir han en spännande person i ledningen för lobbyorganisationen Utgivarna, men jag är fortfarande frågande till dess existens och framför allt till dess idé om ett nytt etiskt system med en gemensam medieombudsman för public service och kommersiella medieföretag.
Jag känner Nils Funcke väl och har stor respekt för hans kunskaper på det tryckfrihetsrättsliga området. Där är han kunnig och framträdande i debatten med en osviklig känsla för vad som är rätt och fel. Han har också en gedigen erfarenhet både som publicist och utredare vilket framgår av hans cv här.  Trots allt detta begriper jag mig inte på hans och Utgivarnas vurmande för ett nytt etiskt system.
Nils Funcke är nämligen extremt insatt även i den frågan. 2012 anlitades han av just Utgivarna för att göra en utredning rörande projektet och i sin rapport levererad våren 2013 var han mycket entusiastisk för saken. Han trodde dessutom då på en extremt snabb sjösättning av projektet och räknade optimistiskt med att ett nytt system skulle kunna vara i drift sju månader senare vid årsskiftet mellan 2014 och 2015.  
Sedan dess har i princip ingenting hänt. Anette Novaks utredning nämnde väl i och för sig att förslaget borde utredas, men därutöver har det varit tyst från politiskt håll. Besvikelsen hos Utgivarna över den politiska tystnaden är uppenbar.   
Funcke efterträder Per-Anders Broberg som inte har kommenterat varför han valt att sluta utan att ha ett nytt jobb. Utgivarnas ordförande Sofia Wadensjö Karén har dock i en kommentar sagt att Broberg tyckt att det har gått alldeles för långsamt att få igång ett nytt system som skulle ersätta den nuvarande pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och den statliga Granskningsnämndens etiska tillsyn rörande public service. Granskningsnämnden finns numera inom Myndigheten för press, radio och tv. 
Enligt uppgift är dessutom numera inte företrädare för public service i Utgivarnas styrelse lika angelägna om ett nytt etiskt system med en gemensam medieombudsman. Om detta stämmer kan det också ha gjort tillvaron komplicerad för vd Per-Anders Broberg. Bakom Utgivarna står Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, TV4-gruppen, SVT, Sveriges Radio och UR.
 I organisationens styrelse sitter de främsta företrädarna för medieföretagen i Sverige.  Hur det  ligger till med enigheten eller oenigheten rörande det etiska systemet har dock aldrig kommenterats utåt av någon inom den publicistiska organisationen Utgivarna.
Själv har jag ända sedan organisationen bildades varit skeptisk till dess tillkomst eftersom public service och de kommersiella medierna lever i helt olika världar, inte minst ekonomiskt. Det har sannerligen också illustrerats väl under senare år då de kommersiella medierna samfällt kritiserat SVT:s och Sveriges Radios digitala satsningar. Ett urval av länkar till tidigare texter på denna blogg och andra inlägg  om Utgivarna och etiken finns i slutet av denna text.
Sedan Utgivarna bildades har också under senare år de privata medieföretagens företrädare allt oftare talat om att även de kommersiella medierna på ett eller annat sätt borde få ta del av licenspengarna på runt åtta miljarder kronor. Och inom public service har man hårdnackat agerat däremot vilket inte minst visade sig nu inför tillsättandet av en parlamentarisk kommitté rörande nya sändningstillstånd för bolagen inom public service. Där föreslog SR och SVT bland annat att den omstridda förhandsprövningen helt enkelt ska avskaffas.
De kommersiella medieföretagen och public service förefaller således att vara oeniga om i stort sett allt förutom om de självklara publicistiska grundbultarna som värnandet av vår tryck- och yttrandefrihet med sin offentlighetsprincip och utgivaransvaret. Samt självklart i alla frågor om hot och angrepp mot medieföretag eller journalister, en minst sagt tyvärr aktuell fråga. Rörande dessa ämnen är enigheten stor och där har naturligtvis Utgivarna en roll tillsammans med de andra medieorganisationerna i Sverige.
Nu har Utgivarna fått en ny intressant vd i Nils Funcke, men jag tror ändå det kan finnas skäl att fråga sig hur länge Utgivarna kommer att finnas kvar. Nils Funcke, som fyller 64 år i sommar, blir enligt uppgift vd endast på en halvtidstjänst till skillnad från Per-Anders Brobergs heltidstjänst. Vad är motivet till den nedskärningen? Ingen bra signal från en organisation med framtidstro. 
Om det dessutom råder en oenighet inom styrelsen rörande behovet av ett nytt medieetiskt system så talar det också för att behovet av organisationen Utgivarna som sådan kan komma att ifrågasättas, inte minst då dess verksamhet ska finansieras.  
Helt avgörande för Utgivarnas framtid är nog att idén om ett nytt medieetiskt system vinner terräng inom politiken. Det finns det inte så mycket som tyder på, men det skulle väl i så fall vara när vi får se direktiven för den parlamentariska kommitté som ska utreda bland annat finansieringen av public service inför besluten om  de nya sändningstillstånden.
Om inte Utgivarnas idé om ett nytt medieetiskt system gemensamt för public service och de kommersiella medierna finns med där i utredningsuppdraget är det nog kört både för idén om en medieombudsman och för organisationen Utgivarna. 
Korrigerad 170225 kl 17.37 

Länkar: 
Ge SVT ett tydligt online-uppdrag - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170219
Utgivarnas manifestation väcker frågor - bloggtext Utkiksbloggen 130703
Avstå från en ny medietisk organisation - bloggtext Utkiksbloggen 130529 
Det hettar till mellan Utgivarnas olika aktörer - bloggtext Utkiksbloggen 130403
Ett steg mot en gemensam medieetisk nämnd - nyhetstext journalisten.se 130308
Utgivarnas sammanhållning krackelerar - bloggtext Utkiksbloggen 120712
Utgivarna presenterade sig - nyhetstext, medievarlden.se 120702   
Nya Utgivarna, kanske klokt, kanske oklokt - bloggtext Utkiksbloggen 120212                

måndag 30 januari 2017

Presshistoria i Karlstad när NWT tar över VF

Idag skrevs det presshistoria i Sverige då det blev klart att den sista självständiga s-tidningen på konkurrensorterna säljs till sin borgerliga konkurrent. Värmlands Folkblad köps upp av NWT-koncernen, en affär som nog diskuterats till och från under många år. Men först nu blev det klart i en tid med många frågor om framtiden för branschen i allmänhet och andratidningarna i synnerhet. 
Värmlands Folkblad är en mycket bra tidning som också har klarat sig bra på egna ben långt längre än alla sina systertidningar. Företaget är välskött av skickliga ledare, som den legendariske och färgstarke direktören Sune Lund som var vd från 1969 till 1998. Han avled 2012.
- För Värmlands Folkblad har han betytt allt. Utan honom hade VF inte funnits kvar, sa hans efterträdare Lena Larsson då till VF.
Och Lena Larsson, som kom från ett jobb på Karlstads universitet, drev sedan verksamheten tills hon rekryterades av Tomas Brunegård och Stampen till Promedia. Hennes efterträdare fanns redan på tidningen som försäljningschef, Ulrika Obstfelder Peterson.
Ulrika Obstfelder Peterson har sedan varit vd för VF i sex år och lyckats lika väl som sina företrädare. Tidningen har kunnat redovisa utmärkta siffror utifrån sin position, tack vare ledarskapet och en hängiven personal i den tuffa konkurrensen med NWT, både redaktionellt och försäljningsmässigt. I november blev det klart att hon lämnar VF under våren för att bli ny chef för Länsförsäkringar i Värmland.
Och just i det läget blir affären med konkurrenten klar. NWT är en av landets mest lönsamma mediekoncerner som länge drivits under ledning av ägarna Staffan Ander, mångårig chefredaktör, och äldre brodern Lars Ander, vd, som avled 2015. Deras far Gustaf Ander var en legendarisk tidningsledare som tog över efter sin far Ernst Ander, som 1914 köpte då skuldtyngda Nya Wermlands-Tidningen för en krona. Förräntningen har varit god; NWT har under familjen Ander utvecklats till ett av våra mest framgångsrika mediehus.  
Nu utökas koncernen med VF och upplägget verkar bli ungefär som på alla andra orter där s-tidningen tagits över av sin borgerliga konkurrent. 
VF:s politiska redaktör från den 1 april Peter Franke blir kvar, idag är han chefredaktör, och de tidigare ägarna får ett inflytande då en ny s-märkt redaktör ska tillsättas. En vanlig uppgörelse vid sådana här affärer, men inte alltid en lyckad lösning som på skilda håll lett till spänningar mellan tidigare och nya ägare då det varit dags.
VF har ca 75 medarbetare och det står redan klart att de flyttar över till NWT-huset. Administration, teknik, produktion och sådana verksamheter ska samordnas, men inte den lokala nyhetsjakten eller innehållet upp till 55 procent för presstödets skull. Precis som på andra håll, med varierande utfall och erfarenheter. Redigeringen av VF:s sidor ska dock tydligen göras på NWT.
VF har sedan flera år ett innovativt samarbete med Metro genom en gemensam helgtidning som görs helt på VF. Så ska det tydligen också fortsätta och Värmlands Folkblad fortsätter som ett eget bolag. Så ser det ut från start och nu blir det intressant att följa utvecklingen.  
Frågan är som vanligt vid uppköp vilken strategi den nye ägaren har, hur ser den långsiktiga planen ut för köpet av tidningen? Sådana här affärer ifrågasätts regelmässsigt av personal som oroar sig för jobben och även av andra berörda grupper. Det syns redan kritiska kommentarer om att NWT:s ägare säkert kommer att gå hårdhänt fram.
Jag är inte så säker på den saken. Precis samma antaganden har tidigare gjorts i samband med ett antal av alla de köp och samgåenden som föregått denna smått historiska affär. Och ändå är de flesta av dessa uppköpta s-tidningar fortfarande kvar, som Arbetarbladet, Dala-Demokraten, Folkbladet i Norrköping, Folkbladet Västerbotten, Länstidningen i Östersund, Sydöstran och Östra Småland.
Det första av dessa uppköp gjordes för närmare tjugo år sedan. Och det var väl runt tio år sedan som Göran Persson sa något i stil med att rörelsens tidningar nog har det ganska bra där de "parkerats hos sina borgerliga ägare."          
Dagbladet i Sundsvall lades dock ner av MittMedia 2015 liksom Folket samma år av sin ägare Eskilstuna-Kuriren. I den senares fall efter en frekvensnedgång till endagarstidning under en period. I bägge fallen hade siffrorna till sist blivit så dåliga att ägarna inte såg någon annan utväg.
Det är den snabba medieutvecklingen, läsarnas och annonsörernas nya beteenden samt den föråldrade presspolitiken som är helt avgörande för hur länge s-titlarna finns kvar, om än med nya ägare och i mer eller mindre framgångsrika eller konstlade konkurrensupplägg. Dessa möter också numera verkligheten även med sina ursprungliga tidningar. 
Strategidiskussionen har säkert varit ingående inför köpet i NWT-huset där familjen Ander gjort många framgångsrika affärer under generationer. Och där finns nog inga idéer om att förvandla koncernens titlar till gratistidningar som Dagens Nyheter förra året i en uppmärksammad artikel och en uppföljande text trodde sig veta att MittMedia planerade.  
Det tidningen hade fått fram var ett scenario som styrelsen och koncernledningen bollade mot andra idéer i sin strategidiskussion. Och nu i januari kom facit då MittMedias vd Per Bowallius presenterade den nya strategin rörande bland annat en halvering av koncernens kostnader för tryck och distribution ner till 700 miljoner kronor. Det målet innebär färre tryckerier parade med frekvensnedgångar.
Och samtidigt då en fortsatt hårdsatsning på den digitala verksamheten och läsarintäkter. Dessutom vill MittMedia enligt Bowallius fortfarande växa, kanske även utanför gränserna. 
MittMedias nya strategi blev således inte alls så dramatisk som Dagens Nyheter förutspådde i somras. Och det var nog inte så många som trodde på den idén, inte heller jag. DN har, så vitt jag vet, ännu inte följt upp sina artiklar och berättat om hur MittMedias strategi kom att se ut. 
Framtiden och skiftande idéer diskuteras naturligtvis också inom till exempel NTM, Gota och andra mediehus, med variationer i upplägg och tempo. Säkert så även inom NWT som förhoppningsvis har en bra strategi för VF trots att framtiden är osäker för andratidningarna. Det statliga stödet till dessa kan vara helt förändrat eller till och med borta 2019 om inte politiken lyckas. Men har familjen Ander gått in i en affär så finns det nog en god idé även i så fall.
Korrigerad och kompletterad 170131 kl 00.54, ny länk 170131 kl 0100. Ny länk 170131 kl 15.56 
   
Länkar:
NWT köper VF och den sista fristående s-tidningen är borta - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 170131
"Man köper inte bara för att lägga ner" - nyhetsartikel, resume.se 170130
"Sorgligt att det ine kan finnas självständiga tidningar" - intervju med Peter Franke, journalisten.se 170130
Chockartad stämning på VF - nyhetsartikel, nwt.se 170130
"Slutet på en epok" - medieforskaren Michael Karlssson, intervju nwt.se 170130
NWT köper VF - nyhetsartikel, nwt.se 170130

onsdag 4 januari 2017

Trångsynt av Datainspektionen och Lotteriinspektionen om drönare och spelbolag

Ibland kan politiker, föråldrad lagstiftning och jurister ställa till det för oss i Sverige när prestige och trångsynthet får råda. Som med Datainspektionens kamp för ett förbud mot fotografering från drönare och, framför allt, vad som just nu sker när Lotteriinspektionen fortfarande försöker stoppa utländska spelbolags annonsering i svenska medier. Sverige har varit på väg att beröva landet tusentals jobb med sitt drönarförbud. Och vi kan vara på god väg att beröva svenska medier miljardbelopp för annonser för spelbolag som är lagliga i EU.  
Vad det gäller drönarna har således Högsta förvaltningsdomstolen satt tänderna i lagen om övervakningskameror. Till skillnad från den lägre förvaltningsrätten kom här domstolen i form av fem justitieråd fram till att fotografering från drönare faller under den föråldrade lagen som i allt väsentligt ser likadan ut som när den infördes för fyrtio år sedan, 1977!  I flera kommentarer har det hetat att domstolen bara tolkar lagen.
Må så vara, men nog tycker jag att domarna precis lika väl skulle ha kunnat komma fram till att kameror i drönare inte är övervakningskameror. Det finns många argument däremot, som om hur kamerorna manövreras och hur permanent monterade eller ej de egentligen är. Och framför allt inte minst då de används av medier i en grundlagsskyddad verksamhet för att tillfälligt och på olika platser skildra stora händelser från luften och där enskilda individer inte kan identifieras.
Arkitektbyråer, kyrkogårdsförvaltningar, fastighetsbolag och kommuner är andra användare som utnyttjar denna helt nya effektiva och miljövänliga bransch för att få fram planeringsunderlag. Vad har deras användning med övervakningskameror att göra? 
Tydligen frågar sig även regeringen detta eftersom en förändrad lag är på gång på grund av domen, men det tar tid och dröjsmålet ställer till problem för en ung bransch med många anställda och stora gjorda investeringar av idérika entreprenörer i Sverige som ligger långt fram i den tekniska utvecklingen på detta område. Tidigast i augusti 2017 kan regeringens nödutgång resultera i en mjukare tillämpning.
Så kan en föråldrad lagstiftning i kombination med trångsynta jurister knyta svans på en löftesrik ny bransch i Sverige. Heder åt Sveriges Television som snabbt bestämde sig för att deras fotograferingar från drönare inte kunde omfattas av förbudet eftersom syftet sådana gånger är publicering av material i grundlagsskyddade medier. Kunde inte juristerna i domstolen kunnat komma fram till samma sak?
Än värre är den mångåriga striden mellan den lite udda myndigheten Lotteriinspektionen och svenska medier rörande annonsering i Sverige av utländska spelbolag. Lotteriinspektionen har hårdnackat och envist drivit att svenska medier inte får publicera sådana annonser på grund av det så kallade främjandeförbudet som innebär att man i Sverige inte får uppmuntra till spel i utländska spelbolag.
En hake är dock att den lag inspektionen åberopar är en vanlig lag medan mediernas verksamhet regleras i grundlagar. Dessutom har EU haft mycket kritiska synpunkter på att Sverige försökt värna sitt spelmonopol på bekostnad av de inom unionen verksamma och lagliga spelbolagen.
I dessa frågor har inte minst kvällstidningarna och dess redaktörer som Anders Gerdin, Thomas Mattsson och Jan Helin skickligt fört striden tillsammans med branschorganisationen TU Medier i Sverige och dess vd Jeanette Gustafsdotter och chefsjuristen Per Hultengård. Mot sig har de haft den förvånansvärt aggressiva Lotteriinspektionen och även Svenska Spel, inte minst med sin tidigare ordförande Anitra Steen som smått fanatiskt slogs för spelmonopolet då Svenska Spel under henne ordnade påkostade seminarier i Almedalen, renodlade lobbyarrangemang med god mat och vin.
EU drog till sist tillbaka sin kritik eftersom Sverige faktiskt deklarerade att man äntligen skulle utreda införandet av ett licenssystem där utländska bolag kan få tillstånd till verksamheten i Sverige om de följer vårt regelverk. Detta gillade inte Anitra Steen som tillsammans med några andra styrelseledamöter just därför fick sparken av regeringen i våras.
Arbetet med ett nytt licenssystem pågår och har gillats av de flesta, men just i det läget dyker det upp en olycklig och märklig dom i Förvaltningsrätten i Linköping. Den ger obegripligt nog Lotteriinspektionen rätt och förbjuder svenska medier att publicera utländska spelannonser i Sverige och ålägger till exempel kvällstidningarna ett vite på 45.000 kronor -  per dag! - om de bryter mot förbudet. Och detta i ett läge när ett nytt och brett accepterat licenssystem för utländska spelbolag är på väg att införas i landet.
Därför har nu TU Medier Sverige ännu en gång anmält saken till EU och hoppas på en snabb prövning, det vill säga att unionen kritiserar Sverige igen. Domstolen är i och för sig bara första instans och saken överklagas naturligtvis till högre rätt, men domen skapar osäkerhet inför framtiden, inte minst hos de spelbolag som förväntas söka den kommande nya licensen för verksamheten i Sverige.
Man bör ha klart för sig att det handlar om enorma pengar som svenska medier riskerar att förlora om spelbolag, som är lagligt accepterade i andra europeiska länder, inte får annonsera i Sverige. Svenska medier bedöms årligen förlora minst runt en miljard i intäkter om Lotteriinspektionens linje vinner i slutändan, det är dubbelt så mycket som det så kallade presstödet i Sverige.
Aftonbladet har för något år sedan deklarerat att företaget har en färdig plan för att flytta utomlands om förbudet mot utländska spelbolags annonsering i Sverige fortsätter. Det handlar i så fall om en flytt till exempelvis Malta. Redan idag är det ju också så att till exempel TV3 får publicera annonser som Lotteriinspektionen inte vill tillåta i till exempel Aftonbladet, detta eftersom TV3:s juridiska hemvist är England, men programmet och dess spelreklam kan ses i Sverige.
Liksom i fallet med fotografering från drönare handlar det här således om en närmast absurd tolkning av lagstiftningen av statliga Lotteriinspektionen och dess jurister, trots att alla inblandade vet hur kritiskt EU ser på hur Sverige kramar sitt monopol och att ett licenssystem just nu utreds.
Vad som driver Lotteriinspektionen till dess vettlösa förföljelse av tidningarna är svårt att begripa. Dess agerande är särskilt obehagligt med tanke på att främjandeförbudet för mediernas del strider mot censurförbudet. Anitra Steen fick gå då hon inte ville acceptera en ny lagstiftning, men hur ser regeringen på Lotteriinspektionens agerande under ungefär samma omständigheter?   
Mot allt detta kan man naturligtvis invända att spel för en del är ett problem som kan orsaka missbruk och därför inte är en rumsren verksamhet i ett land som Sverige. Så enkelt är det dock inte. Intresset för spel är uppenbarligen enormt vilket ju också var och en kan notera när man ser att spelannonser dominerar i till exempel digitala medier.
Dessutom handlar det om helt legala verksamheter inom EU och varken Svenska Spel eller ATG är särskilt blyga i sin egen marknadsföring; det var länge sedan jag själv tröttnade att spela på både tips, Lotto och V75 då jag som registrerad innehavare av spelkort hos dessa bolag dränktes i pockande reklam från Svenska Spel och ATG. Någon Trisslott kan det dock bli ibland... 
Vill vi i Sverige begränsa spelandet ska nog detta fenomen bekämpas eller lagligt regleras på ett helt annat sätt än via Lotteriinspektionens märkliga agerande med en föråldrad lagstiftning som vapen. 
Ibland är det svårt att förstå sig på både politiker, lagar och jurister. 


torsdag 1 december 2016

Tryckfriheten 250 år 2 december - och jag minns farfar som dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott 1915

I morgon den 2 december fyller den svenska tryckfriheten 250 år. Detta jubileum uppmärksammas i år med en utställning arrangerad av TU Medier i Sverige, ”Ordets akt”, en middag på Publicistklubben, många debatter och andra arrangemang.  I morgon fredag kommer säkert flertalet av landets chefredaktörer att skriva artiklar i sina tidningar om tryckfriheten.  Själv tänker jag på min farfar Gustav Rosén som fick sitta i fängelse tre månader för tryckfrihetsbrott. Dessutom ska han ha fått sin bok ”Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan” indragen och förbjuden av statsmakten!

Tryckfriheten föddes 1766 . Den är reglerad i tryckfrihetsförordningen som är en grundlag och senare kompletterad med yttrandefrihetsgrundlagen. Min farfar föddes 1876 i Småland och avled 1942. Han gick bara i folkskolan eftersom det inte fanns pengar i familjen för någon högre skolutbildning åt honom. Han blev därför militär och fick då en utbildning till underofficer.
Den karriären blev dock kort eftersom han i stället for upp till Riksgränsen och blev rallarbas under bygget av OfotenbananDär levde rallarna under svåra förhållanden och många dog. 1902 gav Gustav Rosén ut en bok om sina erfarenheter av dessa missförhållanden. 

Den blev, som jag alltid fått höra, indragen och beslagtagen av den svenska staten. Detta skrivs på resande fot och jag har inför denna text förgäves försökt hitta någon bekräftelse på nätet om att detta faktiskt har skett.Boken nämns dock på en rad ställen, som hos Riksarkivet, Google Books, olika bibliotek och hos Amazon! Den torde således ha tillåtits med tiden, men ingenstans nämns det att den blev förbjuden och indragen. 

Hemma har jag dock ett exemplar av boken som min pappa eller någon annan lyckades smussla undan. I den ligger en lapp skriven av min pappa om att boken blev indragen och beslagtagen eftersom den var så kritisk mot det statliga projektet Ofotenbanan. 

Jag vet också att boken gavs ut igen i mitten av sjuttiotalet på initiativ av landshövding Ragnar Lassinantti i Norrbottens län.  I den vill jag minnas att Lassinantti har skrivit ett förord där det säkert nämns något om indragningen, men även den boken ligger hemma när detta skrivs på ett starkt försenat tåg från Umeå mot Gävle. Och det var just i Umeå Gustav Rosén bodde när han gav ut skriften 1902.  

Via Riksarkivet hittade jag en text skriven av Birgit Petersson om Gustav Rosén i Svenskt biografisk lexikon. Inte heller där nämns något om indragningen, men så här beskriver författaren bokens kritik mot missförhållandena vid Ofotenbanans bygge, bokstaven R står för Rosén:
De svåra strapatser som de underbetalda och åt entreprenörers och handlares godtycke utlämnade arbetarna tvingades uthärda upprörde R. Han beskrev förhållandena vid järnvägsbygget först i tidningsartiklar och sedan i skriften Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan (1902). Där går han mycket hårt åt statens och myndigheternas slapphet och oförmåga att ta itu med vanskötseln och misshushållningen. R tar i sin skrift parti för den svagare och missaktade parten, arbetaren, gentemot förmän, ingenjörer och andra arbetsgivare, ytterst staten – Ofotenbanan var ett statligt företag. Han hade ett starkt rättvisepatos och upprördes över den orättfärdiga behandlingen av arbetarna och den tydliga åtskillnad som gjordes mellan människor från olika samhällsskikt. Situationen vid Ofotenbanan hade för övrigt också väckt nationellt uppseende och debatterades i riksdagen, bl a av Adolf Hedin.”


Dessa rader illustrerar ganska väl varför tryckfriheten är ett omistligt redskap för medborgarna att hålla koll på hur staten, kommunerna, politiker och tjänstemän hanterar sitt ansvar. I Gustav Roséns fall ansågs han således med dåtidens mått mätt ha passerat tryckfrihetens gränser då boken drogs in och det är inte alls något unikt fall i Sverige. Både Gustaf Fröding och Erik Gustav Geijer råkade ut för samma sak, men båda friades senare av domstolarna. Alla indragningarna av Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning är tidningshistoria liksom beslagen av J A Selanders Eskilstuna-Kuriren.Tanken svindlar, kan detta hända igen?

I Umeå har jag varit på ett privat besök under en dryg vecka, men jag hann också hälsa på i VK Medias hus på Västerslätt där både Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten produceras av sina redaktioner. Jag träffade bland andra VK:s chefredaktör Ingvar Näslund och Folkbladets chefredaktör Anna Benker.
Med dem resonerade jag bland annat om de stora framgångar VK Media haft under det senaste året, även i jämförelse med många andra mediehus. Häromdagen sammanfattades dessa framgångar av koncernchefen Sture Bergman så här på Facebook där han länkade till en artikel i VK om en färsk forskarrapport om att VK Media är bäst på kommunal bevakning. Så här skrev han:

” Sture Bergman
den 29 november kl 21:01· 
Otroligt glad över detta. Kan dock inte undanhålla allmänheten med mer skryt:
Bästa digitala räckvidden.
Störst andel digital annonsförsäljning.
Starkt förbättrad räckvidd.
Kraftig ökning på digitala prenumerationer
Enda (?) landsortstidningen som har annonstillväxt 2016
Och så tog vi ju hem guldspaden
😇I hastigheten glömde jag också årets utgivare Anna Benker, Folkbladet, och att VKs redaktion nominerades till årets redaktion. Har jag glömt något mer?”


Allt detta skulle Gustav Rosén ha gillat eftersom VK Media, som utvecklats utifrån hans företag, idag som synes kan peka på stora framgångar i sin verksamhet när många mediehus slåss mot stora problem. Visst, även VK Media måste hantera den snabba branschutvecklingen, men hittills har det gått väldigt bra. 
      
Och jag har nu under några dagar lusläst både VK och Folkbladets papperstidningar och jämfört dem med andra tidningar jag mött vid resor landet runt. VK och Folkbladet slår de flesta med sitt tilltal och ambitiösa format. Jag ska medge att jag blev rätt häpen vid läsningen över frukostbordet, tidningarna var klart bättre  än de flesta jag sett runt om i Sverige under senare år, klart olika innehåll och därmed bra alternativ till varandra. Varken VK eller Folkbladet har övergett papperstidningarna trots att de också satsat bra på sina digitala produkter. 

När Gustav Rosén under 1900-talets första år kom till Umeå som fd rallarbas fanns redan VK som startades år 1900, men tidningen hade så långt inte lyckats särskilt väl. Gud vet hur det gick till, men Gustav Rosén lyckades köpa tidningen för aktiernas nominella värde och sedan utvecklades den snabbt och blev Umeås största tidning.
Min farfar var politiskt sett frisinnad, en åsiktsinriktning vid sidan om liberalismen som senare gick samman inom tidigare Folkpartiet, idag Liberalerna. Men i jämförelse med det dåvarande konservativa etablissemanget i Umeå var Gustav Rosén mycket radikal. Tidningen blev hans plattform i kampen mot etablissemanget och farfar var nog länge rätt hatad och det har sagts att officerarna lärde sina barn att spotta efter honom på gatan.
Tidningen och den tidigt politiskt aktive Gustav Rosén hamnade i den ena striden efter den andra gentemot sina politiska antagonister. 

Allt skildras i hans postumt utgivna memoarer ”Från koja till residens” varifrån jag bland annat minns att farfar, som bodde i tidningens hus, en kväll hörde att några som passerade utanför huset sa något om ”att den här kåken ska snart brinna”. Dagen därpå sade Gustav Rosén därför upp brandförsäkringen för att inte bli misstänkt för mordbrand. Både han och tidningen brottades ju nästan alltid med stora ekonomiska problem
Gustav Rosén var ansvarig utgivare och hamnade naturligtvis i en rad bråk och processer eftersom han genom VK drev en tuff journalistik. De flesta striderna klarade han uppenbarligen av, men 1915 dömdes han till fängelse tre månader för ärekränkning av stadens stadsfiskal. 

Tidningen hade antytt något om att stadsfiskalen inte var att lita på och det var säkert helt korrekt. Enligt olika texter, till exempel i en av Kerstin Ullenhag på Ohlininstitutets sajt, bestod juryn av politiska motståndare. Gustav Rosén blev fånge nr 61 på fängelset i Umeå. När han släpptes ut hade flera tusen människor samlats utanför fängelset för att ta emot honom. Han var uppenbarligen på väg att bli en hyllad folkhjälte snarare än en hatad radikal murvel. 

Intressant i sammanhanget är att han inte var enbart chefredaktör och utgivare då han dömdes till fängelse, han var då också riksdagsman. Fängelsedirektören ville att fånge nr 61 skulle gå ut bakvägen på grund av folkmassan som väntade på honom utanför huvudingången, men farfar nekade. Till sist bestämde fångvårdsstyrelsen i Stockholm, som jag tror kriminalvårdsstyrelsen då hette, att han skulle släppas ut på framsidan.
https://www.facebook.com/images/emoji.php/v6/f51/1/16/2714.pngSå skedde och tillsammans med sin familj vandrade han framför folkmassan hem till sin bostad som jag tror låg vid Storgatan i Umeå. Där höll han tal från balkongen och sa bland annat:

      - Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

I farfars memoarer finns ett kapitel om fängelsevistelsen och det kopierade jag och skickade till Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt när han stod åtalad för den så kallade spelskandalen i början av 90-talet. Jag tyckte att det var dags för honom, under rådande omständigheter,  att bekanta sig med hur livet kan te sig för en redaktör dömd till fängelse om det skulle gå så illa för honom.

Strömstedt vann dock på alla punkter i den tidsödande rättegången sedan justitiekanslern Hans Stark åtalat honom. Strömstedt gillade dock farfars berättelse och nämnde den i sina memoarer Löpsedeln och insidan. Farfar blev med tiden något helt annat än enbart en fängelsedömd redaktör. Inte för jag vet riktigt hur det gick till, men han blev både riksdagsman, försvarsminister och till sist en uppskattad landshövding i Västerbottens län. Och kanske just därför finns det en byst föreställande honom i Rådhusesplanaden, alldeles intill VK:s tidigare hus. 

Gustav Roséns liv har senast just i år uppmärksammats i en bok, ”Två systrar om sin morfar Gustav Rosén”, skriven av mina kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén.Om inte farfar hade sålt tidningen inför sin karriär i politiken så hade de och jag varit tidningens ägare idag tillsammans med andra kusiner och, så länge de levde, våra föräldrar på Roséns sida i släkten. Den släkten var länge Sveriges största journalistsläkt med som mest samtidigt totalt 13 verksamma journalister i föräldrar- och kusingenerationerna om jag minns rätt.  Det hade nog kunnat bli rätt stormiga möten om tidningens skötsel, så det var nog tur att farfar sålde tidningen.

Idag ingår VK, Folkbladet och gratistidningen Totalt Umeå i VK Media, numera ägd av stiftelsen VK Press. För mig har det varit intressant att besöka mina rötters Umeå i allmänhet och mediehuset på Västerslätt i synnerhet, särskilt då det råkade bli i dessa dagar då den svenska tryckfriheten jubilerar och så mycket i Umeå påminner mig om dess historia

Men tryckfriheten kan och fås aldrig tas för given. Den hyllas alltid av politiker och ämbetsmän i skilda sammanhang när det är dags för högtidstal, men all statistik och en lång rad händelser visar snarare att ett flertal av våra makthavare generellt sett tvärtom gärna ser mer sekretess och mindre offentlighet, likväl som andra åtgärder som begränsar tryckfriheten. Det finns all anledning att alltid värna om tryck- och yttrandefriheten i alla sammanhang. 

Man bör förhålla sig skeptisk när politiker, generaldirektörer eller kommunstyrelsens ledamöter talar sig varma för tryckfriheten i hyllningstal. Under runt 50 år i journalistikens tjänst, och då 40 år som anställd journalist inklusive 16 år som ansvarig utgivare, minns jag tyvärr nästan uteslutande konflikter och strider inklusive juridiska processer, JO-anmälningar och JK-anmälningar rörande myndigheters övertramp och nonchalans gentemot tryckfrihetsförordningen och särskilt då offentlighetsprincipen.

Jag vet att alla mediebranschens organisationer som TU Medier i Sverige och alla idag aktiva chefredaktörer och publicister ständigt bevakar tryck- och yttrandefriheten mot angrepp från politiken, myndigheter och andra krafter. Det är bra, men dessvärre finns det nog ändå anledning till oro om hur dessa frågor utvecklas i ett samhälle där hat blir allt vanligare och synligare, vilket för många  motiverar förslag rörande den personliga integriteten som allt oftare dessvärre också tyvärr kan leda till tveksamma åtgärder som kan urholka vår grundlag där offentlighetsprincipen och tryckfriheten i hela dess vidd regleras.
 Det illustrerades ganska väl i våras då det annars respekterade statsrådet Anders Ygeman som invigningstalare på utställningen Ordets Akt om tryckfriheten började väga offentlighetsprincipen mot den personliga integriteten!  

Det gäller att följa utvecklingen noga och se upp, ta inte tryck- och yttrandefriheten för given. Särskilt inte i ett läge då Sverige kan vara på väg in i ett skymningsläge i en oroande politisk utveckling.
Uppdaterad med nedanstående länkar 161202 kl 16.04, korrigerad 161202 kl 18.04, ny länk 161202 23.40, ny länk 1§61204 kl 18.38, ny länk 170101 kl 10.15

Länkar:
En hyllning till lokal journalistik. Detta är vad VK, förlåt, vi behöver - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se, 170101
Är´u int riktigt klok ditt rackarns Norrlandstroll - krönika av Anna Benker, folkbladet.nu 161202
Demokratins fundament fyller 250 år men kan inte tas för given - ledare av Karin Bergkvist, gd.se 161202
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare - krönika av Nils Funcke, expressen.se 161202
Om GD inte fanns - krönika av Anna Gullberg, gd.se 161202
En svensk tryckfrihetskämpe - text av Ingrid Kinne Limdgren och Susanna  Rosén, nyfikengrå.se, 161202
Grattis, Tryckfrihetsförordningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161202
Orsak till oro för tryckfriheten i dessa nya tider - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161204
När vi fick tryckfrihet - och när vi förlorade den - essä av Karl-Erik Tallmo, unt.se 161202

onsdag 23 november 2016

Spännande lösning för MittMedia runt Stockholm - vad månde bliva?


Daniel Nordström blir chefredaktör och ansvarig utgivare för Norrtelje Tidning, Länstidningen i Södertälje och Nynäshamns Posten, men fortsätter också med samma uppdrag på VLT, Sala Allehanda, Fagersta-Posten och Bärgslagsbladet/Arboga Tidning. En rätt oväntad lösning som kritiskt sett kan ses som en begränsning av tidningstitlarnas lokala förankring, men också rymma spännande möjligheter för en samordnad journalistik runt Stockholm. Vad månde bliva?
Samtliga dessa tidningar ägs ju numera av MittMedia som det varit rätt tyst kring efter palatsrevolutionen i somras då högsta ledningen fick gå, bortsett från de senare livligt omskrivna förvecklingarna kring MittMedias olika "scenarier". Nu börjar det röra sig igen under den nye koncernchefen Per Bowallius som har egna gedigna erfarenheter av journalistikens möjligheter och problem både i Stockholm och i Mälardalen.
Bowallius har ju i Stockholm tidigare varit vd för gratistidningskoncernen Mitt i, men sedan också vd för Promedia med bland annat alla de sju tidningar Nordström nu blir chef för. Det har då och då på skilda håll dryftats hur någon koncern skulle kunna få ett helhetsgrepp på journalistiken runt huvudstaden där alla drakarna övergivit de omkringliggande kommunerna och i stället håller sig innanför tullarna. MittMedia behärskar nu hela omlandet förutom i Uppsala och Enköping där tidningarna ägs av NTM. Tidningarna i Eskilstuna och Strängnäs ägs av Eskilstuna-Kuriren som numera är delägare i MittMedia.
Om det är någon som bör vara väl förtrogen med dessa diskussioner så är det Per Bowallius med sin bakgrund i och kring Stockholm. Visst kan samordningen under en gemensam chefredaktör ses enbart som en effektivisering och kostnadsbesparing. MittMedia har ju tidigare samordnat även titlarna i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik under en och samma redaktör, tidigare Anders Ingvarsson och nu Karin Näslund. Men även där fanns och finns det nog idéer utöver enbart besparingar.
Oavsett syftet både i Sundsvall och nu runt Stockholm så handlar det naturligtvis om en stor kursändring för MittMedia. Tidigare har man alltid starkt betonat den lokala förankringen, inte minst genom alla sina lokala utgivare. De blir nu färre och färre och det är inte svårt att föreställa sig en utveckling typ Hallpressen som redan har en gemensam utgivare för alla sina tidningar.
Hur det än blir med den saken så får nu alla dessa tidningar en skicklig och intressant chefredaktör som därtill är en stark profil. Han gillar hårdrock och är en rutinerad resenär eftersom han långpendlar från Umeå. Det gjorde han även i sin tidigare roll som chefredaktör på Arbetarbladet där jag var anlitad som konsult under rekryteringsprocessen.
Nu går Daniel Nordström in i en ovanlig, krävande och stark position som medieledare. Men han fortsätter säkert också att podda i GullbergNordström med Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg. Hon ingår numera i koncernledningen och är nominerad till Stora Journalistpriset som delas ut i kväll. 
Daniel Nordström har i sina första kommentarer sagt att han omgående ska utse ställföreträdande utgivare på de skilda titlarna. Det är en lösning som rent praktiskt naturligtvis ger honom en fungerande publicistisk ledningsorganisation över det stora geografiska området med alla sina titlar, men egentligen är det inte så det är tänkt med utgivarrollen.
En ställföreträdande utgivare är ju en av utgivaren personligt vald ersättare för utgivaren i dennes frånvaro. Om utgivaren avgår så upphör också ställföreträdarens ansvar. Så länge Nordström är i tjänst så är han således utgivare, men kan i praktiken naturligtvis delegera många frågor till sina respektive ställföreträdare på de olika orterna. Men väcks det åtal mot en titel så är det Daniel Nordström som hålls ansvarig om han är i tjänst.
Att utgivarrollen förändras i den snabba medieutvecklingen har varit tydligt länge, inte minst då de fortlöpande publiceringarna dygnet runt tvingar fram snabbfotade utgivarbeslut. Så var det inte förr då en ensam utgivare hade en rimlig chans att tillämpa sitt ansvar. Detta har också mediebranschen börjat anpassa sig till och då med MittMedia som föregångare.
Koncernen har anlitat TU Medier i Sverige och dess chefsjurist Per Hultengård som utbildat koncernens journalister i utgivarfrågor. Ett bra initiativ som förhoppningsvis i praktiken förbättrar utgivaransvaret i alla publiceringskanaler även då det går snabbt. Eller när den ansvarige utgivaren sitter centralt placerad långt ifrån den egna redaktionen.
Nåväl, det blir väldigt intressant att få se hur debatten kommer att gå kring denna förändring för alla tidningar runt Stockholm. Och vad strategin eventuellt kan leda till för någon förändring i kampen om journalistiken i och kring huvudstaden. Både Svenska Dagbladet och Mitt i skulle ju teoretiskt sett idag ha kunnat finnas i eller nära MittMedia om inte tidigare förhandlingar spruckit och någon tidigare strukturaffär aldrig ägt rum. Vad hade kunnat hänt då,  alltså om inte om hade förekommit i händelseutvecklingen…   
Korrigerad och kompletterad 161123 kl 17.30, korrigerad 161124 kl 00.31, kompletterad 161124 kl 01.39, kl 0149