Bra med fler namnpubliceringar!

(Detta är en come back av mig på bloggen efter en lång paus)

Nu har några medier publicerat namnen på gängledare, som "den kurdiske räven", 36-årige Rawa Majid från Uppsala. Det är inget konstigt med det. Det konstiga är att sådana publiceringar inte skett tidigare och i fler sammanhang.

Lika konstigt är det att ansvariga utgivare ofta skriver och förklarar sitt publiceringsbeslut. 

Jag inser varför de gör det;  namnpubliceringar före fällande dom har varit sällsynta under flera decennier. Därför vill utgivarna väl förklara sig.

Pendeln svänger som alltid. De senaste namnpubliceringarna behöver inte vara ett tecken på att pendeln börjat röra sig, men man kan ju hoppas det. 

Jag slutade som ansvarig utgivare för Gefle Dagblad, GD,  2004 efter närmare 17 år i rollen. Jag kan inte påminna mig att jag i tidningen motiverade namnpubliceringar, eller motsatsen, en enda gång.

 Däremot diskuterades de snart sagt alltid inom redaktionen. Bra så, det är ju främst genom medarbetarna den ansvarige utgivaren ska verka, enligt min mening. 

Detta genom diskussioner på nyhetsmöten och redaktionskonferenser där åsikterna bryts mot varandra.

Externt når en utgivare långt även utan förklarande eller urskuldande krönikor genom möten med politiker, fack, företag, arbetsgivare, föreningar och myndigheter. 

Jag sa aldrig nej till ett möte eller en diskussion. Det skulle jag inte ha gjort idag heller, inte ens med Sverigedemokraterna vars politik jag ogillar. 

Under senare år har utgivarnas förklarande krönikor följt trenden om transparens, inte minst då detta uppmuntrats av hur senare press- och medieombudsmän agerat. Dock inte, som jag uppfattat det, av nuvarande medieombudsmannen, MO, Caspar Opitz.

Han verkar själv ligga lågt i den offentliga debatten jämfört med till exempel sin närmaste företrädare Ola Sigvardsson. 

Det tycker jag jämförelsevis är bättre eftersom MO primärt har en granskande roll i det etiska systemet.

Det är inte bra om MO framträder ofta och hävdar vad som är rätt eller fel utgivarbeslut. Det kan påverka osäkra utgivare som därför kanske inte själva kommer fram till ett beslut. De vill ju göra "rätt". 

Rätt eller fel finns inte i en utgivares beslut. En MO som är flitig i debatten kan ju få rollen av en rikslikare för utgivarna.

MO:s uppdrag är att bedöma om en publicering ryms inom det publicistiska regelverket eller ej. Detta ska ske efter publiceringen. 

MO kan skicka ärendet vidare till Mediernas Etiknämnd för att få publiceringen prickad om den bedöms bryta mot reglerna.

Det är ett bra system för att stimulera diskussionen om mediernas etik. Man får dock inte tro att de etiska reglerna är tvingande som lagar, det är rekommendationer. 

En ansvarig utgivare får etiskt sätt publicera vad som helst som ryms inom den generösa tryckfrihetens lagparagrafer.

Som utgivare på GD publicerade jag oftare än andra namn och bild på brottslingar. Likaså på prickade advokater och mäklare. Även på politiker, topptjänstemän och företagare då andra medier låtit dem förbli anonyma då de gjort bort sig på ett allvarligt sätt. 

I dessa sammanhang har jag, utan alla andra jämförelser, känt mig befryndad med till exempel tidigare utgivare som Jan Wifstrand, Sydsvenskan och DN, samt Bo Strömstedt, Expressen.

Likaså med Thorbjörn Larsson och Anders Gerdin på Aftonbladet, Börje Alström och senare Mats Åmvall på Sundsvalls Tidning och därefter Hälsingetidningar. Anders Ahlberg på VLT icke att förglömma.

Alla kloka utgivare som förstod sin roll och förvaltade ensamansvaret väl.

Av idag aktiva utgivare tänker jag först på Lennart Håkansson som är utgivare för sajten Affärer i norr och dess nyhetsbrev. 

Där är kontroversiella namnpubliceringar säkert ovanliga, men om det bränner till vet jag hur han agerar som en självständig utgivare. Det visade han gång på gång som ansvarig utgivare för NSD i Luleå. 

Bland aktiva ansvariga utgivare inom den traditionella dagspressen tänker jag på Daniel Nordström, chefredaktör på VLT i Västerås. 

Vi har i tuff polemik varit helt oeniga om orsakerna  kring Mittmedias öde och är säkert det fortfarande, men jag respekterar hans självständighet som utgivare. 

Han har, om jag minns rätt,  tagit beslut om publiceringar som han också fått kritik för, från medarbetarna, facket och MO och Mediernas Ettiknämnd. Men han har inte backat. Så är det och så ska det vara med ensamansvaret.

(Transparens: jag har tidigare som headhunter rekryterat Daniel till jobbet som chefredaktör på Arbetarbladet)

Här måste även tryckfrihetens ständige försvarare och förklarare Nils Funcke nämnas. Han kan med sitt envisa värnande av vår tryckfrihet säkert uppfattas som jobbig ibland, som då han pratar om koranbrännaren. 

Han borde borde dock ha blivit juris hedersdoktor vid det här laget!  Vem skulle annars bli det?

Efter många namnpubliceringar i GD, som andra, utgivare avstod ifrån, kände jag mig rätt ensam i sammanhanget. Det var och är helt ok, det hör till rollen som utgivare och ska så vara. 

Uttrycket "ensamansvaret" är ett honnörsord och viktigt begrepp i allt som rör tryckfriheten och dess reglering i grundlagen. Det måste vårdas.

Den ansvarige utgivaren ska besluta själv och ensam ta på sig ansvaret för en publicering, inför ägarna, läsarna, medarbetarna och juridiskt inför domstol.

Den ansvarige utgivaren bör till och med snabbt ta på sig ansvaret i lägen då han eller hon inte ens känt till en viss publicering av en omstridd artikel, bild eller annons. 

Vad utgivarnas försiktiga hållning under de senaste decennierna betytt för läsares, lyssnares och tittares vilja att betala för nyheter kan man bara spekulera i. 

Att tolka medieetiken hårdare än vad de traditionella medierna fortfarande gör lär dock bli svårt.

Medieetiken lär aldrig återvända till den tid då tidningar publicerade namn på rattfyllon. 

Det varken hoppas eller tror jag, men lite mer fart på pendeln mot en bättre nyhetsjournalistik med fler namnpubliceringsr kan man väl få hoppas på...

Åtta nya chefredaktörer - oväntat namn till Gefle Dagblad

Utnämningen av Katarina Ekspong till chefredaktör på Gefle Dagblad, GD, kan väcka förvåning. Detta med tanke på en uppmärksammad händelse 2012 då hon var tidningschef och ansvarig utgivare på Nerikes Allehanda, NA. Hon hade då plagierat texter av andra skribenter. Efter upptäckten bad hon direkt om ursäkt och sa att det skett oavsiktligt på grund av slarv. Hon valde ändå att säga upp sig.

Mittmedias affärschef Mikael Nestius var då på Bonnier Business Media och såg då trots detta henne som kompetent. Han rekryterade henne till ett toppjobb inom Bonnier. Och så även nu då Bonnier rivstartat renoveringen av Mittmedia med en ny organisation och åtta nya chefredaktörer.

De flesta är rekryterade inom Mittmedia från tidigare roller som till exempel nyhetschefer på respektive tidning. Katarina Ekspong är nu redaktionschef på Dagens Medicin inom Bonnier där hon också haft ledande roller på till exempel branschtidningen Resumé. Katarina Ekspong har också varit chefredaktör på Norrtälje Tidning under fyra år.

Hittills har Daniel Nordström varit chefredaktör för sju tidningar inom Mittmedia, men den nye ägaren Bonnier News har klokt nog tidigt sagt att alla lokaltidningar ska ha sin egen chefredaktör. I början av augusti utsågs därför Helena Tell till ny chefredaktör och nyhetschef på Bärgslagsbladet och Arboga Tidning.

Samtidigt utsågs Julia Engström till detsamma på Fagersta-Posten och Mats Wikman på Sala Allehanda. Nordström fortsätter dock av någon anledning som ansvarig utgivare för några av titlarna parallellt med sitt uppdrag som chefredaktör och ansvarig utgivare på VLT. 

I slutet av månaden blev Gabriel Ehrling Peres, ledarskribent på Dalarnas Tidningar, ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Avesta Tidning. Dagen därpå utsågs nyhetschefen på Örnsköldsviks Allehanda, Sandra Bygdén Shameh, till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för tidningen.

Och dagen därpå var det dags för nästa utnämning då Oskar Nord blev chefredaktör för Tidningen Ångermanland, TÅ, som tidigare ersatt Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda, men då som en edition till Allehanda. Nu får TÅ en egen chefredaktör. Oskar Nord kommer från Sundsvalls Tidning där han varit bland annat nyhetschef.

Bara några dagar senare blev  Carl Juborg utsedd till chefredaktör och ansvarig utgivare för Norrtälje Tidning. Han har varit nyhetschef på den centraliserade sportredaktionen inom Mittmedia, men den decentraliseras nu dessbättre av de nya ägarna. Juborg har tidigare jobbat på Expressen som bland annat nyhetschef.

Den 3 september presenterades också Lillan Hedlund som ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Länstidningen i Södertälje. Hon har senast varit redaktionschef för Mittmedias tidningstitlar i Västmanland och Stockholmsområdet.

En dag senare var det dags igen då Mikael Nestius presenterade Katarina Ekspong som ny chefredaktör och utgivare för Gefle Dagblad. För den viktiga transparansens del och trovärdighetens skull hade det nog varit klokt av både henne och Nestius att också redovisa misslyckandet på NA som både hon själv och han kommenterat på ett bra sätt då hon fick jobb hos Bonnier. Det är klokt och bättre att nämna denna trista ryggsäck än att låtsas som om den inte finns.

Av samma skäl vill jag för transparensens skull nämna att jag jobbat närmare 40 år på GD och senast som chefredaktör och utgivare närmare 17 år. Jag känner Daniel Nordström väl då jag senare som konsult rekryterat honom till Arbetarbladet som chefredaktör. Jag har också träffat eller ytligt haft kontakt med såväl Mikael Nestius som Katarina Ekspong, Oskar Nord och Helena Tell, men inte de övriga nämnda även om jag nog är vän på Facebook med några av dem.

Det mest intressanta med utnämningen av Katarina Ekspong till chefredaktör tycker jag är att Bonnier News genom Mittmedias affärschef Mikael Nestius frimodigt satsar på en som de bedömer som en bra publicist trots en allvarig anmärkning i vederbörandes ryggsäck. Det måste finnas en bortre gräns för hur länge man ska belastas för felsteg tidigare i livet.
Det blir intressant att följa alla dessa tidningstitlar med sina nya chefer. Måtte dessa lyckas med allt nytt som ofta går på tvärs mot den tidigare koncernledningens syn på vad som var en bra lokal journalistik. Och flera chefredaktörer inom Mittmedia skriver här och där nu sin vana trogen att ”detta blir bra” trots att de nya ägarnas inriktning och metoder går helt emot de tidigare ägarnas programförklaring som de då lojalt accepterade. Jag hoppas de får rätt denna gång till skillnad mot förr. 

  

  

Daniel Nordström angriper mig för kritiken mot MittMedia

Daniel Nordström har i en ny text angipigt mig och min syn på MittMedia. Texten är svår att bemöta med dess försåtliga formuleringar, personangrepp samt felaktigheter. Men jag försöker.

Nordström påstår att jag inte motiverat min ändrade inställning till MittMedia.

Fel, jag skrev att den nya koncernledningen var bra, men senare att koncernen successivt gick för hårt fram med t ex centraliseringen och digitaliseringen och ”Därför har jag med tiden omvärderat koncernen.”  

Nordström ser mina inlägg som ”nedlåtande”mot MittMedia och dess medarbetare.

Fel. Jag har berömt, kritiserat, redovisat, gissat, resonerat och spekulerat om koncernens utveckling över tid. Normal journalistik. Kritik mot beslut, personalpolitiken och bristande transparens är inte att vara nedlåtande. Särskilt inte mot medarbetarna, de är bra och kompetenta och inte nämnda. 

Kritiken riktar jag mot medarbetarnas chefer som kallhamrat utnyttjar deras artiklar som fyllnadsmaterial utan lokal koppling i tidningar på andra håll i landet. Från läsarens synpunkt sett är det usel jounalistik, inte av skribenterna, men av ledningen. 

Nordström påstår att jag var en ”ivrig påskyndare” till koncernens alla tidningsförvärv.

Fel. Jag hade igen aning i förväg om köpen. Med ett undantag; när Sundsvalls Tidning köptes fick jag ett felaktigt adresserat internpostkuvert. Troligen från ägare till styrelsen eller tvärtom. Där fick jag veta allt om affären…

Nordström påstår att jag hade ”en viktig roll” i tidningsköpen, även rörande Centertidningar 2005 och Dalarnas Tidningar 2007.

Fel. Jag slutade på Gefle Dagblad den sista december 2004. Däremot anlitades jag senare som konsult för några chefsrekryteringar och för utredningar om Ljusnans samgående med Hälsingetidningar samt samgåendet mellan Tidningen Ångermanland och Allehanda.

Daniel Nordström påstår att jag tidigare hyllat MittMedia ”generande okritiskt” då jag ännu fick uppdrag av Mittmedia. ”När Mittmedia värvade en HR-chef 2013 försvann Roséns lukrativa uppdrag i Mittmedia.”

Fel. På konferensen Meg mötte jag nye HR-chefen Carin Andersson. Hon bad om ursäkt för att koncernen utan tillstånd och ersättning utnyttjat material från tidigare uppdrag åt mitt bolag Utkik Media. Detta för en eller flera rekryteringar. Detta hade jag avstått från att påpeka.

Carin Andersson sa att hon ville ge mig fler uppdrag. Jag sa nej då jag inte ville jobba åt koncernen tills vidare då mitt förtroende för den redaktionella chefen AnnaKarin Lith hade förverkats av flera skäl. 

Senare ringde Carin Andersson ändå under en lunch med sportchefen Mattias Wallström. De båda ville få hjälp med någon rekrytering. Jag påminde om vårt möte och tackade nej eftersom det måste råda ett totalt förtroende mellan konsulter och uppdragsgivare. Jag har av samma skäl tackat nej till två andra uppdragsgivare.

Nordström ser mig numera som en ”bitter kritiker”. Hur bemöter man ett sådant påstående, inte sällan utnyttjat som tillhygge då man saknar argument?  Om han anser att jag är bitter i min kritik för MittMedias förfall så känner han mig sämre än vad jag trodde. Jag är snarare förbannad på hur koncernen misshandlats, av ägare, styrelse och ledning.

Daniel Nordström lyfter fram MittMedias alla fina priser. Kul att företaget hedras, men prisjakten är väl ändå inte en del av kärnverksamheten? Det är snarare förvånande att koncernen i nuvarande krisläge lägger ner tid och pengar på att vinna priser.

Nordström pekar även på att MittMedia under de senaste tio åren gjort en vinst på ca 1,2 miljarder kronor. Jag rekommenderar honom en koll på sajten www.aktiekunskap.nu om synen på begreppet EBITEA. Han åberopar det begrepp den sajten kallar en ”hittepåsiffra” som företag med problem gärna använder för att försköna sanningen. I EBITEA ingår inte skulder, räntor och avskrivningar av goodwill. Allt detta försämrar dock resultatet och därmed är Nordströms redovisning vilseledande.

Detsamma kan sägas om att företagets bekymmersamma goodwill ”härstammar inte minst från Robert Roséns epok.” Jaha, belastningen av goodwill "härstammar" ju faktiskt från runt 65 andra redaktionella medarbetares epok som inte hade någonting med affärerna att göra. Och ytterligare fler än så på annons, ekonomi och teknik. Ska vi alla hållas ansvariga för ägarnas beslut? 

Daniel Nordströms infama påstående om att jag som bloggare varit för snäll för att få uppdrag av MittMedia och att jag är kritisk och bitter när jag inte anlitas är att peka ut mig som korrumperad. Jag gissar och hoppas att Daniel Nordström, som den gentleman han ändå är, ångrar ordvalet.

Enligt arkivet på Utkiksbloggen har jag skrivit totalt 338 inlägg om det mesta i medierna sedan min bloggdebut 2010. 47 av dessa berör på något sätt MittMedia, resonerande, spekulerande, positivt och negativt och oftast neutralt  Hoppas jag räknat rätt. Sök gärna på i arkivet på ”MittMedia” för en egen bedömning.

Jag ser fram emot MittMedias framgångssaga beskriven av Daniel Nordström på sin blogg.
Kompletterad och korrigerad 20190315 kl 14.34, korrigerad 20190316 kl 01.33    

Är ett konkursmässigt MittMedia framgångsrikt?

Daniel Nordström, chefredaktör för VLT, bemöter idag min senaste text om MittMedia på sin blogg. Vi är överens om mycket inom journalistiken, men inte om MittMedias sorgliga vandring mot stupet. Hans text präglas av MittMedias kultur där man envist odlar självbilden av en framgångsrik koncern. Och det även nu när vi har facit; MittMedia är konkursmässigt och måste säljas för att överleva.

Detta faktum kan varken självförhärligandet eller ”stora digitala framgångar i läsaraffären” ändra på. Det finns givetvis enskildheter inom koncernen som är positiva, men det innebär inte att företaget kan beskrivas som framgångsrikt.

Daniel Nordström har rätt i att jag gillade mycket av det koncernledningen gjorde när det började hända saker 2013. Det var bra att riktningen pekades ut mot digitaliseringen. Den nya ledningen var tydlig och agerade löftesrikt för en modernisering av en ganska trött koncern.

Men efter något år växte nog kammen för snabbt både inom ägarstiftelserna och koncernledningen. Centraliseringen drevs för hårt. Digitaliseringen likaså. De fortfarande lönsamma papperstidningarna prioriterades bort. De tappade kraft och upplagorna minskade mer än inom alla andra mediekoncerner. 
Därför har jag med tiden omvärderat koncernen och det är jag nog inte ensam om. Alla i branschen hade klart för sig att framtiden är digital, men MittMedia drev utvecklingen snabbare än andra mediehus, papperstidningarna blev i princip offrade. Allt medan MittMedias företrädare gång på gång utnämnde sitt företag till det bästa av alla på lokal journalistik.

Ändå är det rätt tydligt att läsare inte håller med om att lokaljournalistiken är så bra inom MittMedia. Inte ens koncernens egna chefer kan rimligen ha missat ilskan och besvikelsen hos läsare på sociala medier och även i bittra insändare i MittMedias tidningar.

Det är riktigt att jag skrev ”usel journalistik” och då menar jag naturligtvis inte den som görs på tidningens utgivningsort av dess medarbetare och publiceras lokalt. Den journalistiken har ofta hög kvalitet, men det hjälper inte då tidningarna samtidigt tar in helsidor skrivna på andra orter utan lokal koppling. 
Daniel Nordström ser det som att man idag kan publicera "läsvärd journalistik från andra orter" i stället för det TT-material som ofta användes förr.  Jag håller inte med. De är säkert bra lokalt där de skrivs, men ofta helt ointressanta där de publiceras i en annan del av  landet. Och vad är poängen med den ”virtuella desken” där den ansvarige för en tidnings sajt tydligen alltid finns på en annan utgivningsort! Är det att vårda den lokala förankringen? 

Att nyheter publiceras på sajterna först och senare i tidningen är från läsarnas synpunkt sett också usel journalistik. Jag förstår varför det görs i utvecklingsprocessen, men det kan man inte begära av läsarna. De har glömts bort i sammanhanget. Så även vad det gäller transparensen där jag inte är överens med Daniel Nordström, varken nu om försäljningen eller tidigare vid händelser som uppmärksammats i andra medier, men inte alls eller först senare i de egna tidningarna.

Daniel Nordström är en färgstark och skicklig publicist. Därför var det trevligt för mig som konsult att rekrytera honom till Arbetarbladet. Han är en aktiv debattör och kan nog utses till den flitigaste bloggaren bland landets chefredaktörer.

Nordström är chefredaktör och ansvarig utgivare för VLT i Västerås, men också chefredaktör alternativt ansvarig utgivare för Bärgslagsbladet, Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Nynäshamns Posten samt alla dessa titlars sajter. Jag hoppas jag inte missat någon. Det är imponerande om Daniel Nordström hinner med allt, men modellen förändrar utgivarskapet som på sitt sätt devalveras. Jag är övertygad om att Bonnier News vill ha en utgivare lokalt på varje tidning, precis som dess partner Amedia i Norge.

Jag ger gärna Daniel Nordström sista ordet med att citera slutklämmen i hans text. Kloka ord om de tillämpas.

    ”Det viktiga i allt detta är den lokala journalistiken.
      Den kommer alltid att vara i fokus.

      Den är vår själ och vårt hjärta.”

Uppdaterad och korrigerad  20190314 kl 03.37. Länken till texten kunde inte läggas ut förrän då på Facebook som låg nere p g a av servicearbeten. 

  

   

Helena Nyman till DT i Falun och Jacob Hilding tf chefredaktör på AB i Gävle

Idag blev det klart att Helena Nyman blir ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Dalarnas Tidningar, DT. Hon slutar därmed som chefredaktör på Arbetarbladet, AB, i Gävle för att i stället pendla till jobbet i Falun från sitt hem i Sandviken. Helena Nyman har jobbat länge på AB i rad olika roller. Med henne får DT en trygg chef och en god publicist. Och på AB blir nyhetschefen Jacob Hilding tillförordnad chefredaktör. Därmed har både Gefle Dagblad, GD, och AB tillförordnade chefredaktörer.  

Helena Nyman efterträder Carl-Johan Bergman som tidigare i år utsågs till redaktionell chef för hela MittMedia. Han blev därmed chefredaktörernas chef. Till skillnad från Helena Nyman har han, liksom sina företrädare på DT, sina rötter i Dalarna där DT:s chefredaktör hittills också har bott.

I en artikel på dt.se om utnämningen konstateras det att en tradition därmed bryts för Dalarnas Tidningar. Helena Nyman säger i intervjun att det finns många skickliga medarbetare som garanterar den lokala kompetensen. Och det har hon naturligtvis rätt i, Dalarnas Tidningar har många gånger uppmärksammats för sin journalistik.

Helena Nyman är för övrigt inte den första pendlande chefredaktören. Längre tillbaks var det i regel ett krav inom branschen att chefredaktören skulle bo på utgivningsorten, men så är det inte alltid sedan ett antal år tillbaks. Inte minst inom MittMedia är pendlandet i dag vanligt med Daniel Nordström som rekordhållare. Han är chefredaktör och ansvarig utgivare för Vestmanlands Läns Tidning, VLT och för Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning samt flera titlar i Bergslagen. Och han bor i Umeå!

GD:s tidigare chefredaktör Anna Gullberg pendlade också till jobbet i Gävle från sin bostad i Falun. Gefle Dagblads nuvarande tillförordnade chefredaktör Anders Ingvarsson pendlar från bostaden i Vallsta i Hälsingland där han också är chefredaktör för MittMedias fyra olika tidningstitlar samt helahalsingland.se. Dala-Demokratens redaktionschef och ansvarige utgivare Lisa Pehrsdotter pendlar till Falun från bostaden i Gävle. Även på andra håll inom medierna i Sverige har det under senare år blivit vanligare med pendlande chefer.

Arbetarbladets tillförordnade chefredaktör Jacob Hilding är uppväxt i Bollnäs, men bor numera på släktgården i Hedesunda i Gävle. Han har jobbat på AB i elva år som reporter och nyhetschef. I en intervju i AB säger Helena Nyman att hon lämnar AB i "goda händer" och även facket uttalar ett starkt stöd för Jacob Hilding.  

Korrigerad 180522 kl 00.06, kl 00.57

Intressanta siffror från Daniel Nordström om VLT och Plus

Daniel Nordström, chefredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och ytterligare ett antal tidningstitlar inom MittMedia i Mälardalen och runt Stockholm, har igår bemött ett inlägg jag skrev på min blogg för knappt tre månader sedan. I det inlägget resonerade jag lite eftertänksamt och skeptiskt om det rätta eller riskabla med de hårt lanserade plustjänsterna inom MittMedia och andra mediehus.  Ett intressant inlägg nu av Daniel Nordström, inte minst eftersom han äntligen, som något av en pionjär inom branschen, nu faktiskt redovisar en del konkreta siffror på hur många som testat, hoppat av eller stannat för plustjänster.

Det tycker jag är jättebra. Alla mediehus i Sverige har idag två favorituttryck i sin kommunikation till läsare, tittare och kunder, nämligen orden ”transparens” och ”relevant”. Ändå har det klickat lite då och då med den praktiska tillämpningen av dessa uttryck.  

Transparensen har till exempel varit tämligen begränsad då det gäller sifferredovisningen av de ofta annars egna formulerade och entusiastiskt hyllade framgångarna i den digitala konverteringen. Och relevansen har tveklöst sina begränsningar med den omfattande användningen av centralproducerat, icke lokalt innehåll.

Vad det gäller transparensen tycker jag att Daniel Nordströms inlägg är ett positivt genombrott. Annars har ju under senare tid chefredaktörer och andra inom både MittMedia och andra mediehus med en förvånansvärd regelbundenhet låtit sig intervjuas eller själva skrivit om hur oerhört positivt de olika betallösningarna tagits emot. Men då så gott som alltid enbart med påståenden om vad allt är bra, inte med siffror som verkligen visar hur det ser ut.

Men det ändrar faktiskt Daniel Nordström i någon mån på nu. Han redovisar tydligt hur många som prövat MittMedias plustjänst, samma sak med just VLT och sedan hur många som fortsatt att prenumerera på tjänsten, med mera:

” Nåväl. Hur har det då gått för oss?
Jo, det har varit ett fantastiskt och lärorikt år, där jag är mycket imponerad över det jobb som redaktionerna gör dygnet runt.
Hittills har över 70 000 personer testat Plus i koncernen Mittmedia.
Om man enbart ser till VLT har 6 670 personer testat Plus.
Antalet fullt betalande Plus-prenumeranter på VLT just nu är 2 999 personer.
VLT får i snitt 142 nya Plus-kunder varje vecka, kunder som är helt nya och betydligt yngre än tidningsprenumeranterna.
VLT har i snitt 8 464 inloggade kunder varje dag.”

Så ser det således ut just nu enligt Nordströms redovisning. För VLT:s del har således knappt 50 procent av de som testat plus hoppat av. Om sådana siffror är att betrakta som bra eller mindre bra är naturligtvis en bedömningsfråga och därtill säkert färgad av vad man subjektivt hoppas, tror eller befarar rörande projektet. Daniel Nordström ser mycket positivt på siffrorna och jag måste naturligtvis hoppas att han har rätt. Men det är jag inte säker på att han faktiskt har.

Han citerar mitt inlägg i en central fråga, nämligen det jag skrev om detta:

”Nu konstaterar jag med blandade känslor att Mittmedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1 817 kronor från mig i stället för cirka 8 200 kronor per år”. 

Detta kommenterar Daniel Nordström på detta sätt:

”Han glömde emellertid en ytterst viktig sak, nämligen kostnaden att producera en tidning.
Faktum är att det är så pass dyrt att producera, trycka och distribuera papperstidningar att en Plus-prenumerant genererar större intäkter för oss än vad flertalet tidningsprenumeranter gör, trots att dessa betalar mer”.

Nej, jag har inte glömt att det är dyrt att trycka och distribuera papperstidningar. Att kostnaderna för detta blir alltmer besvärande med sjunkande pappersupplagor och ökad prisbelastning förstår jag också och den bistra verkligheten har smugit sig på under lång tid. 

Om jag minns rätt engagerade sig bland annat Sundsvalls Tidning, kanske också Örnsköldsviks Allehanda,  hårt i utvecklingsarbetet för ett par decennier sedan runt de första läsplattorna för att om möjligt kunna minska distributionskostnaderna i glesbygden.

Utan att alls ha den insyn i aktuella siffror som Daniel och andra mediechefer idag har tror jag att verkligheten rörande distributionen är mer mångfacetterad än vad han slår fast i sitt inlägg. Enligt hans raka formulering om vad dyra pappersprenumeranterna är vore det väl helt klart enklast att lägga ner papperstidningarna, lägga ner tryckerierna, slippa distributionskostnaderna  och nöja sig med pluskunderna för 99 kronor i månaden.

Men så enkel ser naturligtvis inte kalkylen ut. Det är väl ändå förmodligen så att pappersläsarna i tätorter och närområden fortfarande genererar en vinst, trots kostnaden för utbärningen?  Och där någonstans finns väl den intressanta skillnaden att finna hur de olika mediekoncernerna bedömt och hanterat vårdnaden av sina papperstidningar i den digitala utvecklingen. Och det är väl få av dem som sett på saken som Harry Hjörne, som ägare till GP i Göteborg,  gjorde när tidningen skulle ut till varenda prenumerant i skärgården, kosta vad det än gjorde. Där har jag en viss förståelse för besluten av dagens medieledare, dagens verklighet ser inte ut som då Harry Hjörne var en frontfigur i branschen... 

Att läsare långt ut i obygden kan kosta enormt mycket mer för sin distribuerade tidning vet jag mycket väl. Därvidlag skulle det onekligen vara intressant att höra vad Harry Hjörne skulle ha sagt om utvecklingen idag. 

Nåja, jag tycker det är jättebra att Daniel Nordström med sitt inlägg och bemötande av min text tar täten i att redovisa faktiska siffror. De annars ofta pliktskyldiga utropen om vad allt är bra ökar inte förståelsen för mediernas situation och kan därtill äventyra deras trovärdighet. Möjligen är det den gamla förhoppningen att ”framgång föder framgång” som kanske motiverat en del sifferfria hyllningar till satsningarna på olika premiummodeller.   

Detta med Plus som ett generöst erbjudande till läsarna omfattar nu inte bara MittMedia, utan sedan några dagar också alla som prenumererar på någon av tjänsterna för de olika titlarna inom VK Media, Hall Media och Sörmlands Media. Lite av Spotify således, den som abonnerar på en tjänst inom till exempel Gefle Dagblad får tillgång till plusmaterialet i alla dessa koncerners sajter. Jättebra för oss läsare, men går det att räkna hem så länge som mediehusen belastas av tryckeri- och distributionskostnader? 

Och därutöver en minst sagt osäker framtid presspolitiskt sett för de tidningar som berörs av den saken och de finns numera inom de flesta av de stora mediekoncernerna.     

Uppdaterad  och korrigerad  171206 kl 24.48, 

  

Tyst inom MittMedias egna kanaler om intern kritik

Det har varit rätt tyst om MittMedia sedan i somras då koncernledningen byttes ut. Nu har det synts nya rubriker om koncernens jämförelsevis dramatiska minskning av printupplagorna. Dessutom nyheter om att journalistfacket kritiserat koncernens arbetsmiljö samt uppgifter om rädsla för ledningen på Gefle Dagblad, GD, där ett par skyddsombud sägs ha blivit utlösta inom loppet av ett år. Och självaste statsheraldikern har kritiserat MittMedia för reklam där text tryckts på bilder av svenska flaggan. Flaggnyheten och upplageminskningen har redovisats i MittMedias egna kanaler, men så vitt jag kunnat se inte de övriga nyheterna. Det är onekligen förvånande.       

Mittmedia har sedan koncernen funnit sin moderna form för ett antal år sedan noterat en rad framgångar i form av prestigefyllda branschpriser. Den snabba utvecklingen av helt ny koncernstruktur och MittMedias mycket beslutsamma digitala omställning har också uppmärksammats, ofta positivt, men med tiden också mer kritiskt, bland annat rörande tempot och en avancerad centralisering. 

Nåväl, MittMedia har alltid stolt torgfört sina projekt, särskilt under den tidigare ledningen med vd Thomas Peterssohn och den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. Dessa två fick dock lämna koncernen i juli 2016 när ägarna tillsatte en helt ny ledning för denna numera mycket stora mediekoncern omfattande de flesta tidningarna från Nynäshamn via Södertälje och Örebro upp till Östersund och Örnsköldsvik. Nyligen blev Thomas Peterssohn tillförordnad vd för HSS Media i Finland. AnnaKarin Lith sitter sedan några år i det företagets styrelse. 

Jag har själv jobbat för MittMedia och dess föregångare Gefle Dagblads Förvaltnings AB under nästan fyra decennier, som reporter, nyhetschef, redaktionschef och slutligen chefredaktör för Gefle Dagblad, det sistnämnda uppdraget under runt 17 år. Därefter har jag som konsult haft uppdrag för MittMedia, bland annat för chefsrekryteringar.

Jag trivdes storartat bra inom koncernen och Gefle Dagblad, särskilt med tanke på den då inom koncernen mycket seriösa hållningen inför det publicistiska uppdraget.  Det gällde inte minst den nedärvda övertygelsen från utgivare som Erik Brandt och Per Hilding om behovet av transparens rörande den egna verksamheten och om att vårda ett tillåtande klimat för debatten, både internt och externt. Motpart och kritiker måste få komma till tals och även kunna få sista ordet.

Därför känns det märkligt att i andra medier, men inte i MittMedias egna kanaler, få läsa om tämligen normala nyheter om exempelvis motsättningar mellan fack och arbetsgivare inom koncernen, sådant som medier publicerar dagligen om andra företag och myndigheter. Om ett medieföretag avstår från att publicera sådant om sin egen verksamhet äventyras trovärdigheten.

Detta naturligtvis helt oavsett hur goda skäl medarbetare och utgivare i MittMedias alla olika kanaler kanske tyckt sig ha för att betrakta dessa nyheter i andra medier som felaktiga eller ointressanta. Det är ju det normala förhållandet i liknande situationer på alla arbetsplatser, motparten har naturligtvis ”fel” och jag själv har ”rätt”.

Inom medierna måste man orka publicera och kommentera även kritik mot den egna verksamheten för att bevara den publicistiska trovärdigheten, inte minst i dessa tider då den ifrågasätts av mörka krafter. Och det är naturligtvis särskilt viktigt inom mediekoncerner där likriktning måste motverkas till förmån för en mångfald, trots det gemensamma ägandet. 

MittMedias närstående podd GullbergNordström med chefredaktörerna Anna Gullberg, GD, och Daniel Nordström, VLT, kommenterade flaggnyheten i sin senaste sändning, men inte nyheterna om skyddsombuden och arbetsmiljön. De drog igång sin podd inspirerade av podden MattssonHelin och brukar kommentera branschutvecklingen och händelser av alla de slag på landets olika medieföretag. MattssonHelins podd saknas av många, inte minst för att de var frikostiga med kommentarer om sin egen verksamhet, även då de själva var kritiserade.  

Nyheterna rörande skyddsombuden har publicerats av SVT Gävleborg, dels i en nyhetssändning, dels i en artikel på deras sajt, samt av tidningen Journalisten. Journalisten har också publicerat kritik mot arbetsmiljön inom MittMedia efter en enkät inom koncernen. 

Koncernens vd Per Bowallius och Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg har i dessa artiklar i andra medier kommenterat kritik och påståenden. Länkar nedan.

ANM. AnnaKarin Lith har efter denna publicering påtalat att hon sa upp sig själv och således inte "fick lämna" sin tjänst. /RR

ANM. Journalisten.se uppmärksammade under måndagen på nytt fackets kritik rörande arbetsmiljön inom MittMedia. Medievarlden.se tog också upp saken och under eftermiddagen publicerade även Arbetarbladet.se en nyhetstext om saken, länkar nedan, länk nedan. /RR

ANM. Gefle Dagblad publicerade vid 17-tiden i dag måndag en nyhetstext om fackets kritik, länk nedan. /RR 

ANM. Resume.se, vlt.se och podd #83 publicerade idag onsdag mer om arbetsmiljön inom MittMedia, länkar nedan. /RR 

Korrigerat fel 170318 kl 20.45, kompletterad med länk 170318 kl 21.07, Kompletterad 179319 kl 11,01, kompletterad med fler länkar 170320 kl 16.31 samt 17.50. Även 18.30. Kompletterad med länkar 170322 kl 22.54

Länkar:

Podd #83 arbetsmiljön i Mittmedia - podden GullbergNordström 170322
Mittmedia får svidande kritik för arbetsmiljön - stressproblem finns på VLT - nyhetstext vlt.se 170322
Så ska Per Bowallius vända arbetsmiljökrisen i Mittmedia: "Får mer energi av det här" - nyhetstext resume.se 170322
Mittmedias dubbla utmaningar - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se 170321
Arbetsmiljöproblem på Gefle Dagblad - personalen misstror ledningen - nyhetstext, 170320
Misstroende mot Mittmedialedningen efter konflikt på Gefle Dagblad - nyhetstext arbetarbladet.se 170320
Mittmedias personalpolitik sågas - nyhetstext, medievarlden.se 170320
Arbetsmiljökrisen i Mittmedia: "Vi har nått vägs ände" - nyhetstext, journalisten.se 170320
Podd #82 om Schibstedhuset, GP och Mittmedias flaggreklam mm - podden GullbergNordström 170315
Mittmedias användande av Sverigeflaggan i reklam kritiseras: "Måste ansöka om tillstånd" - nyhetstext gd.se 170310
Katastrofsiffror för arbetsmiljön på Mittmedia - nyhetstext journalisten.se 170310
Mittmedia om upplagetappet: "Inte akut" - nyhetstext journalisten.se 170309
Oro på Gefle Dagblad efter att skyddsombud lämnat - nyhetstext journalisten.se 170308
Oro på Gefle Dagblad - två skyddsombud har fått gå - nyhetstext svt.se/gävleborg 170307
Anna Gullberg: "Skändningen av flaggan" är en lokal demokratisatsning på arabiska - krönika av Anna Gullberg, gd.se 170204
Flyttkaos på Gefle Dagblad; "en huggsexa om platserna" - nyhetstext resume.se 161130 

Spännande lösning för MittMedia runt Stockholm - vad månde bliva?

Daniel Nordström blir chefredaktör och ansvarig utgivare för Norrtelje Tidning, Länstidningen i Södertälje och Nynäshamns Posten, men fortsätter också med samma uppdrag på VLT, Sala Allehanda, Fagersta-Posten och Bärgslagsbladet/Arboga Tidning. En rätt oväntad lösning som kritiskt sett kan ses som en begränsning av tidningstitlarnas lokala förankring, men också rymma spännande möjligheter för en samordnad journalistik runt Stockholm. Vad månde bliva?

Samtliga dessa tidningar ägs ju numera av MittMedia som det varit rätt tyst kring efter palatsrevolutionen i somras då högsta ledningen fick gå, bortsett från de senare livligt omskrivna förvecklingarna kring MittMedias olika "scenarier". Nu börjar det röra sig igen under den nye koncernchefen Per Bowallius som har egna gedigna erfarenheter av journalistikens möjligheter och problem både i Stockholm och i Mälardalen.

Bowallius har ju i Stockholm tidigare varit vd för gratistidningskoncernen Mitt i, men sedan också vd för Promedia med bland annat alla de sju tidningar Nordström nu blir chef för. Det har då och då på skilda håll dryftats hur någon koncern skulle kunna få ett helhetsgrepp på journalistiken runt huvudstaden där alla drakarna övergivit de omkringliggande kommunerna och i stället håller sig innanför tullarna. MittMedia behärskar nu hela omlandet förutom i Uppsala och Enköping där tidningarna ägs av NTM. Tidningarna i Eskilstuna och Strängnäs ägs av Eskilstuna-Kuriren som numera är delägare i MittMedia.

Om det är någon som bör vara väl förtrogen med dessa diskussioner så är det Per Bowallius med sin bakgrund i och kring Stockholm. Visst kan samordningen under en gemensam chefredaktör ses enbart som en effektivisering och kostnadsbesparing. MittMedia har ju tidigare samordnat även titlarna i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik under en och samma redaktör, tidigare Anders Ingvarsson och nu Karin Näslund. Men även där fanns och finns det nog idéer utöver enbart besparingar.

Oavsett syftet både i Sundsvall och nu runt Stockholm så handlar det naturligtvis om en stor kursändring för MittMedia. Tidigare har man alltid starkt betonat den lokala förankringen, inte minst genom alla sina lokala utgivare. De blir nu färre och färre och det är inte svårt att föreställa sig en utveckling typ Hallpressen som redan har en gemensam utgivare för alla sina tidningar.

Hur det än blir med den saken så får nu alla dessa tidningar en skicklig och intressant chefredaktör som därtill är en stark profil. Han gillar hårdrock och är en rutinerad resenär eftersom han långpendlar från Umeå. Det gjorde han även i sin tidigare roll som chefredaktör på Arbetarbladet där jag var anlitad som konsult under rekryteringsprocessen.

Nu går Daniel Nordström in i en ovanlig, krävande och stark position som medieledare. Men han fortsätter säkert också att podda i GullbergNordström med Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg. Hon ingår numera i koncernledningen och är nominerad till Stora Journalistpriset som delas ut i kväll. 

Daniel Nordström har i sina första kommentarer sagt att han omgående ska utse ställföreträdande utgivare på de skilda titlarna. Det är en lösning som rent praktiskt naturligtvis ger honom en fungerande publicistisk ledningsorganisation över det stora geografiska området med alla sina titlar, men egentligen är det inte så det är tänkt med utgivarrollen.

En ställföreträdande utgivare är ju en av utgivaren personligt vald ersättare för utgivaren i dennes frånvaro. Om utgivaren avgår så upphör också ställföreträdarens ansvar. Så länge Nordström är i tjänst så är han således utgivare, men kan i praktiken naturligtvis delegera många frågor till sina respektive ställföreträdare på de olika orterna. Men väcks det åtal mot en titel så är det Daniel Nordström som hålls ansvarig om han är i tjänst.

Att utgivarrollen förändras i den snabba medieutvecklingen har varit tydligt länge, inte minst då de fortlöpande publiceringarna dygnet runt tvingar fram snabbfotade utgivarbeslut. Så var det inte förr då en ensam utgivare hade en rimlig chans att tillämpa sitt ansvar. Detta har också mediebranschen börjat anpassa sig till och då med MittMedia som föregångare.

Koncernen har anlitat TU Medier i Sverige och dess chefsjurist Per Hultengård som utbildat koncernens journalister i utgivarfrågor. Ett bra initiativ som förhoppningsvis i praktiken förbättrar utgivaransvaret i alla publiceringskanaler även då det går snabbt. Eller när den ansvarige utgivaren sitter centralt placerad långt ifrån den egna redaktionen.

Nåväl, det blir väldigt intressant att få se hur debatten kommer att gå kring denna förändring för alla tidningar runt Stockholm. Och vad strategin eventuellt kan leda till för någon förändring i kampen om journalistiken i och kring huvudstaden. Både Svenska Dagbladet och Mitt i skulle ju teoretiskt sett idag ha kunnat finnas i eller nära MittMedia om inte tidigare förhandlingar spruckit och någon tidigare strukturaffär aldrig ägt rum. Vad hade kunnat hänt då,  alltså om inte om hade förekommit i händelseutvecklingen…   

Korrigerad och kompletterad 161123 kl 17.30, korrigerad 161124 kl 00.31, kompletterad 161124 kl 01.39, kl 0149

Chefredaktörer kommer och går hos Promedia och MittMedia

Nu rullar MittMedias övertagande av Promedia på i snabb takt. Chefredaktör Thelma Kimsjö på anrika Vestmanlands Läns Tidning, VLT, slutade kort efter ägarskiftet, hur det nu än gick till. Bara två dagar därefter utsågs chefredaktör Daniel Nordström på Arbetarbladet, AB, till hennes efterträdare. Det kommer sannolikt fler personskiften inom Promedia. Och på Länstidningen, LT, i Södertälje blev det starka reaktioner mot MittMedia och dess redaktionella chef AnnaKarin Lith efter ett möte om den nya gemensamma framtiden.

Det är naturligt nog inom tidigare Promedia spänningarna märks, men även MittMedias tidningar påverkas indirekt. AB förlorade ju sin chefredaktör när han flyttade till Västerås, men bara någon dag senare fick tidningen en ny chefredaktör. Det blev Helena Nyman, välkänd och respekterad på tidningen efter många år som bland annat nyhetschef. Hon kom tillbaka efter bara ett år som redaktionschef för SVT Nyheter i Sundsvall.

Både Daniel Nordström, och andra från ”gamla” MittMedia som gissningsvis senare sätts in för att harmonisera allt mellan Promedia och MittMedia har starkt stöd från sin ledning.Då givetvis främst från fusionens arkitekt, koncernchefen Thomas Peterssohn, och hans sekundant, den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. MittMedia har efter fusionens tillkännagivande agerat målmedvetet och närmast tufft inom Promedia. Övertagandet var nog väl planerat redan i förväg, det har ju gått väldigt fort, som i exemplet Kimsjö,   

De som ska se till att samgåendet mellan MittMedia och Promedia lyckas får inte bara stöd av koncernens operativa ledning. MittMedias nye styrelseordförande Jan Friedman har i en öppenhjärtig och mycket bra intervju i Medievärlden Premium slagit fast att sammanslagningen mellan Promedia och MittMedia handlar om ”en total integration”. Frågan är om det lyckas. Och om hur processen genomförs, brutalt eller skickligt.

Att slå ihop tidningar, som tidigare de i Hälsingland eller de i Härnösand och Örnsköldsvik, var en sak. Jag vet, jag var då själv inblandad som konsult på uppdrag av just MittMedia. Det handlade om delvis försvagade och ödmjuka organisationer, men ändå var motståndet hos en del medarbetare och chefer stort. Begripligt, inte minst eftersom det då var långt innan den här typen av strukturförändringar hade blivit vanliga. Få såg redan då mediebranschens kommande problem.   

Det gör alla i dag, men stora anrika organisationer som VLT och Nerikes Allehanda, NA, rymmer också en stolthet och styrka som jag tror kan bli ett reellt problem från MittMedias synpunkt sett. LT i Södertälje och Norrtelje Tidning är mindre tidningar, men med en stark tradition av självständighet och en mycket stark lokal förankring.

Medarbetare, fack och chefer på alla dessa tidningar kommer säkert att ha synpunkter på MittMedias krav på en ”total integration”, det vill säga enligt MittMedias modell med centraliserade chefer, multijournalister, inga fotografer och centraliserad redigering. Detta skapar spänningar. Just idag har till exempel NA nominerats till det statusfyllda Helhetspriset i Årets Dagstidning. Av motiveringen att döma bygger nomineringen just på NA:s starka bildjournalistik och annat som MittMedia har en annan syn på. NA har ju mycket tydligt värnat papperstidningen parallellt med digitala utvecklingsprojekt som till exempel lönsamma appar.    

Den självbild MittMedia alltid kommunicerar beskriver koncernen som ledande för en framgångsrik lokal journalistik. Samtidigt som man då samordnar organisationen och journalistiken påtagligt genom nya centralt placerade chefer, som t ex sportchefen och kulturchefen. Redigeringen har centraliserats till Sundsvall. Reportage skrivna på andra utgivningsorter, och därmed inte särskilt lokala och relevanta, utväxlas allt oftare mellan de olika titlarna. Om och när verkligheten jämförs med koncernens budskap kan dess trovärdighet rubbas.

Thelma Kimsjö blev den förste att vandra ut ur Promedia när MittMedia tog över, antingen på eget initiativ eller efter de nya ägarnas beslut. Hon kommer inte att bli den siste. Med MittMedias tydliga målsättning om en ”total integration” kommer fler chefer inom Promedia att få kicken eller sluta själva, särskilt inom skilda stabsfunktioner eftersom MittMedia och Promedia arbetat helt olika rörande verksamhetens försäljning och ekonomiska uppföljning.

Det konstaterar också Jan Friedman i den nämnda intervjun. Promedia har lyckats bättre med intäkterna på annonssidan och Friedman harangerar dess vd Per Bowallius för Promedias framgångsrika försäljning. Han nämner också som sitt eget viktigaste önskemål att försäljningen och säljarna ska lyftas inom den nya sammanslagna koncernen.

Där ska just Bowallius enligt Friedman få en viktig roll i den nya koncernledningen. Friedman ser, helt rätt, att synen på försäljningen nog har varit en svag sida i ”gamla” MittMedia, där ju också tre säljchefer slutat på några få år vilket jag bloggat om här.     

Personförändringar och harmoniseringar går alltid att driva för en ny ägare, men nästa fråga är hur människorna inom organisationen kommer att reagera. Det gäller ju ändå att få chefer och medarbetare med sig och det tror jag kan bli svårt den här gången även om oro och rädsla initialt kanske dämpar känslorna. Därför är det intressant att redan detta tidiga möte på LT i Södertälje retade upp medarbetarna. Där skar det sig direkt. För att få med sig redaktionerna inom Promedia krävs det en diplomatisk begåvning och fingertoppskänsla hos dem som ska ro projektet i hamn. Finns den?  

Det är nog på redaktionerna inom Promedia som det kommer att protesteras mest mot MittMedias idéer om samordning och harmonisering. Men det är gissningsvis på den administrativa sidan som de tuffaste kraven kommer från de nya ägarna; det är väl där de snabbaste samordningsvinsterna finns att hämta. Men mediehusens ekonomer, administratörer och säljare brukar inte protestera lika högljutt som journalisterna mot förändringar.    

Men så ser det ut – strukturförändringarna rullar på och snart har vi - på gott och ont - bara några få tidningskoncerner i landet. Den svenska presspolitiken har i många decennier gått ut på att motverka den här utvecklingen, men genom det föråldrade regelverket har det nog blivit precis tvärtom.

Politikernas insats, som till exempel förra statsrådet Marita Ulvskogs (s) – syftade främst till att bevara ”mångfalden” genom att rädda s-tidningar som motröster mot den dominerande borgerliga pressen. Och därmed har de totalt missat att frågan kanske ytterst egentligen borde ha handlat om att långsiktigt rädda pressen som sådan i medieutvecklingen. Idéer om hur det ska gå till finns ju inte någonstans i politiken. Och numera är så gott som alla s-tidningar i Sverige ägda av sina borgerliga konkurrenter.

Vad det gäller MittMedias införlivning av Promedia finns det skäl att undra vad som kommer att ske under processen. Krävs det fler personskiften? Vilka kommer att få gå, vilka blir det som kommer? Kommer samgåendet och den ”totala integrationen” att lyckas? 

Årets Dagstidning återvänder till Stockholm från Meg i Göteborg

Nästa år flyttar Årets Dagstidning tillbaka till Stockholm och överger Meg16 i Göteborg. Det meddelade Tidningsutgivarna, TU, i ett mejl under tisdagskvällen och podden #GullbergNordström blev först med att sprida nyheten. En intressant branschnyhet som väcker frågan om vad som då kommer att ske med Meg som nästa år arrangeras 7 – 8 april,  endast några veckor efter TU:s arrangemang den 15 mars i Stockholm. Förutom den festliga prisutdelningen på Berns arrangeras också under dagen seminarier helt inriktade på dagspressens frågor. Gissningsvis minskar motivationen för många att resa även till Meg.

I chefredaktörerna Anna Gullbergs och Daniel Nordströms podcast intervjuas Tidningsutgivarenas vd Jeanette Gustafsdotter som första inslag efter inledningen. Hon säger där att dagspressen och dess arrangemang Årets Dagstidning fått konkurrera om uppmärksamheten med många andra medieslag och arrangemang på Meg. Hon berättar också ingående om planerna för arrangemanget. 

Årets Dagstidning har tidigare alltid varit i Stockholm, men debuterade på Meg i Göteborg förra året och utfallet medförde nog att många gillar den här nyheten om återflytten till Stockholm. Förra året blev det lite för stökigt, trångt och uppblåst arrangemang i Göteborg.

Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg befann sig i går, som skickliga journalister alltid gör, på rätt ställe, nämligen på TU i Stockholm. Där hörde hon nyheten och fick snabbt ner Jeanette Gustafsdotter i intervjustolen. Dock hade redan nyheten hunnit skickas ut till mediehusen under kvällen, men visst fick podden ett scoop; de flesta hade nog inte hunnit läsa mejlet under kvällen. Nedan texten i TU:s mejl om beslutet att återvända till Stockholm och arrangemanget  Årets Dagstidning i samarbete med Dagens Media.

”Årets Dagstidning, den årligen återkommande tävlingen för dagspressen och dess mediehus, har etablerat sig som ett av de tyngsta priserna i mediebranschen. Nytt för 2016 är att prisutdelningen föregås av ett halvdagsseminarium som avslutas med stor gala på Berns Salonger i Stockholm. Inför eventet kommer Dagens Media att göra ett temanummer om dagspress.
Mer information om eventet med seminarier och tävling, kategorier och jurymedlemmar kommer fortlöpande under hösten och vintern.
– Varje dag läser fler än 5,5 miljoner människor dagstidningen och 4,4 miljoner läser den på papper. Det är något vi ska vara mycket stolta för. Årets Dagstidning visar hur stark dagspressen är och den 15 mars kommer vi att se flera exempel på det, säger Jeanette Gustafsdotter, vd TU.

- Vi uppskattar förtroendet från TU att göra detta tillsammans och ser fram emot att göra ett helt paket runt dagspress med seminarier, gala och temanummer, säger Mathias Kallio på Dagens Media.”
Kompletterad med ändrad länk 151104 kl 21.35

Atladottir & Bjurwald en ny intressant podcast om medier

Idag var det premiär för en ny podcast om medier, Atladottir & Bjurwald. Det är två intressanta medieprofiler som tänker analysera och granska medier. Margret Atladottir med vänstersympatier, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden, nu politisk skribent på Aftonbladets Politism och Lisa Bjurwald, liberal, författare och redaktör på Medievärlden där hon också är delägare.

Debuten var lovande med ett anslag olikt andra mediepoddar, bland annat vad det gäller branschens kvinnofrågor där de klart deklarerade att branschdebatten präglas av gubbighet. De är också glödande antirasister och politiskt orienterade på ett helt annat sätt än andra som bloggar och poddar om medier.

En konkret fråga i deras premiärsändning var kritiken mot Sveriges Television, SVT,  för den huvudlösa behandlingen av en kvinnlig tv-profil som misstänktes vara påverkad i sändning. Detta enbart för att en anonym tittare hört av sig  till SVT och påstått detta! SVT-medarbetaren tvingades underkasta sig en förnedrande drogundersökning – om hon hade vägrat kunde det ha påverkat hennes anställning. Andra liknande fall på SVT nämndes också.  

Ett helt ofattbart agerande av vilken arbetsgivare som helst och naturligtvis helt oacceptabelt av Sveriges Television. Så vitt jag förstår har också SVT sedan backat och talat om ändrade rutiner. Det är bra, men hur i jösse namn kunde man anta en sådan policy inom företaget när det skedde?

Atladottir & Bjurwald menade att public service i Sverige drabbats av feghet och numera väljer att försöka vara alla till lags i skilda frågor som de också gav exempel på. Det ligger en hel del i det påståendet och både Sveriges Radio, SR, och SVT lär få räkna med mer uppmärksamhet från denna podcast.

Nåväl, Atladottir & Bjurwalds debut gav mersmak  och kommer säkert att bevaka medierna ur ett annat perspektiv än andra poddare. Giganten är naturligtvis podcasten Mattson Helin som lär ha runt 30.000 lyssnare.

Chefredaktörerna Thomas Mattsson på Expressen och Jan Helin på Aftonbladet var de första konkurrerande chefredaktörerna att göra en gemensam podcast. De  är extremt kunniga och pålästa om allt som händer inom alla medier.

Båda Mattsson och Helin är verksamma inom storstadsmedier, men ägnar också gärna uppmärksamhet åt regionala och lokala medier som de vet är viktiga för journalistikens struktur och fortlevnad i Sverige. Båda har också en bakgrund i lokaljournalistiken, Thomas Mattsson på Enköpings-Posten och Jan Helin på Ålands-Tidningen, Nynäshamns-Posten  och Sundsvalls Tidning.

Än mer inriktade på regionala lokala medier är ändå giganternas efterföljare GullbergNordström, det vill säga Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström. Båda verksamma inom ägarkoncernen MittMedia där också utgivarna i Dalarna, Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar och Bosse Andersson på Dala-Demokraten, dragit igång en podd, Lokalen.   

Alla dessa redaktörer är konkurrenter med varandra rörande nyhetsjournalistiken, särskilt då naturligtvis Expressens och Aftonbladets chefredaktörer. Redaktörerna inom MittMedia finns inom samma koncern, men säger sig fortfarande konkurrera om journalistiken även om man numera också ser ett allt tätare samarbete mellan koncerntidningarna, även på konkurrensorterna.

Chefredaktörer som Anna Gullberg och Daniel Nordström uppträder numera också allt oftare tillsammans i annonser rörande gemensamma projekt. Kan detta faktum och deras podd, vara ett förstadium till ett ännu närmare samarbete?

En sådan utveckling för tidningarna i Gävle har diskuterats i decennier, tidigare under hårt motstånd från facket, flertalet chefer och även ägare. Med tiden har motståndet minskat och samverkan i skilda projekt är idag vanligt.

Så lär det inte vara mellan Aftonbladet och Expressen där det gemensamma chefredaktörspratet ändå började på initiativ av Jan Helin, om jag minns rätt. Eller bäddar Mattsson och Helin också för nödvändiga förändringar över konkurrensfronten i framtiden? Fan tro det, men man vet aldrig vad som händer i dessa dagar då medielandskapet förändras i rask takt. Dagens fiender kan mycket väl vara morgondagens partner.  

I början på 2000-talet fusionerades Arbetarbladet och Gefle Dagblad i en kontroversiell process som jag var en varm anhängare av och förkämpe för eftersom utvecklingen redan då talade sitt tydliga språk om vad som väntade. Därför ville jag också redan då egentligen att samgåendet skulle ha gått längre, men det blev, som alltid i förhandlingar, en rätt urvattnad kompromiss. Sedan har processen utvecklats långt under senare år och där är redaktörernas podcast ett exempel bland andra.   

Ett påtagligt inslag redan från början blev dock att vi slog ihop de bägge sportredaktionerna till en gemensam sportnyhetsbyrå. Det var nödvändigt för att räkna hem samgåendet och i vart fall börja bädda för framtiden.   

Det var också väldigt kontroversiellt i branschen. Jag minns att jag en gång i ett samtal med Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin skämtsamt sa att det kanske också var något för Aftonbladet och Expressen att göra. Han höll på att smälla av och sa att det aldrig kommer att ske…

Sedan dess har det hunnit hända en hel del. Konkurrenter har fått samma ägare som i koncernerna MittMedia, Gotha och NTM, Schibsted äger både Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bonniers äger flertalet medier i Skåne, en expansion som tidigare ägarfamiljerna Ander och Sommelius gjorde allt för att motverka.  Och Stampen har varit rejält på dekis och försöker väl fortfarande få ordning på sina affärer genom skilda strukturaffärer där vi ännu inte sett slutet.  

Jag vet trogna lyssnare till Mattson och Helin som anar att deras podcast kan förebåda något gemensamt, men gissar nog att det snarare är deras glöd för branschfrågorna och viljan till en ökad transparens rörande verksamheten som är drivfjärden. Men jag skulle kanske inte satsa mer än en hundring på att det med tiden stannar vid detta…

Nåväl, det ska bli intressant att följa Atladottir & Bjurwald i framtiden. Jag tror att de kommer med intressanta analyser och granskningar som ingen annan gör, kanske särskilt rörande public service samt mediernas behandling av integrations- och migrationsfrågor. Och om politikens roll i medierna, de frågorna ägnar sig egentligen ingen annan åt. 

Korrigerad 150210 kl 16.20 (jag hade felaktigt skrivit att Schibsted äger Expressen, uppmärksam läsare påpekade. Tack! )    
        

Poddar och priser och risker och möjligheter för MittMedia

Nu har den nya podden #GullbergNordström med chefredaktörerna för Arbetarbladet och Gefle Dagblad haft premiär. Samtidigt publicerades andra avsnittet av podden Lokalen med utgivarna för Dala-Demokraten och Dalarnas Tidningar. Ett samtalsämne i båda poddarna var nomineringen av MittMedias satsning #kandulova till Stora Journalistpriset. Rättvist och kul för en koncern som satsar, men som också nyligen tvingats lägga fram ett nytt sparpaket.

MittMedia är en av de mest uppmärksammade mediekoncernerna idag i Sverige.  Mest kanske för sin tydliga inriktning på en digital omställning, gillad av många branschkolleger, kritiserad av andra. De senare tycker inte sällan att papperstidningarna prioriteras ner för fort eftersom de fortfarande betyder mycket för läsarna och fortfarande levererar mer pengar än andra kanaler.  

Hursomhelst med den saken, därutöver har MittMedia i år utsetts till årets bästa innovativa medieföretag i Europa för sin satsning på Framtidsverkstaden och Lärmilen. Koncernchefen Thomas Peterssohn skrev i ett pressmeddelande att "Framtidsverkstaden och Lärmilen är en unik kombination av affärsutveckling, utveckling av ny företagskultur och personlig kompetensutveckling."  Priset delades ut av den internationella medieorganisationen INMA som också senare delade ut ett pris till det mest innovativa företaget i världen, men där slogs nominerade finalisten MittMedia av Fairfax Media i Australien.  

Och nu är således koncernens projekt #kandulova  från valrörelsen nominerat som årets förnyare till Stora Journalistpriset med motiveringen att MittMedia "gav läsare i 52 kommuner ett enkelt verktyg att sätta dagordningen för den lokala journalistiken och ställa politikerna mot väggen" De andra nominerade förnyarna är Jack Werner, Åsa Larsson och Linnéa Jonjons smått geniala ”Viralgranskaren” i Metro och Sîlan Diljen för Sveriges Radios #min flykt, P3 Dokumentär.

På plats vid nomineringen i veckan i Bonniers villa Nedre Manilla i Stockholm fanns projektledaren Carl-Johan Bergman, chefredaktör för Dalarnas Tidningar, tillsammans med sina kolleger Anders Härén, digital utvecklingschef och Hans Lindeberg, chefredaktör för Östersunds-Posten. De tre har lett projektet som sedan genomförts i MittMedias alla tidningar.

Detta är ett bra exempel på vad en mediekoncerns samordning kan ge styrka och berika journalistiken, ett intressant faktum med tanke på det tidigare motståndet mot sammanslagningar och koncernbildningar, ett motstånd både bland  journalister, tidningsledare och politiker. För runt tio år sedan och bakåt var det i princip omöjligt att diskutera sammanslagningar och samarbeten, både inom mediebranschen och framförallt med politikerna.

Den redan då och inte minst nu helt föråldrade presspolitiken var och är fortfarande helt inriktad på att motverka samarbeten och sammanslagningar inom de traditionella medierna trots att det länge varit uppenbart att dessa skulle få, och nu också har, stora problem. Förre kulturministern Marita Ulvskog, (s) tidigare även chefredaktör på Dala-Demokraten, kom under många år att närmast symbolisera motståndet mot alla förändringar av presspolitiken och idag ser vi resultatet.

Under hennes statsrådstid fanns det väl närmare 15 ”äkta” konkurrensorter där självständiga socialdemokratiska tidningar konkurrerade med borgerliga tidningar, en ordning som Marita Ulvskog som kulturminister ville bevara. Idag finns det en enda sådan konkurrensort kvar, nämligen Karlstad där Värmlands Folkblad konkurrerar med Nya Wermlands-Tidningen.  I Gävle, Falun och på alla andra orter ägs s-tidningarna av sina borgerliga konkurrenter. Jag undrar hur Marita Ulvskog numera ser på detta faktum …

Alliansens kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth (m) kom inte heller loss med några åtgärder rörande presspolitiken och den av henne tillsatta presstödskommittén sågades rejält av snart sagt alla debattörer i skilda läger för sin bristande framsynthet och särskilt dess inkompetens vad det gällde bedömningen av den digitala utvecklingen. Det gick t o m så långt att utredningens egen ordförande, förre justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, reserverade sig mot sin egen utrednings majoritetsförslag!

Den nya regeringens kulturminister Alice Bah Kuhncke har hittills inte heller lyckats signalera att hon vill eller kan infria förväntningar om att det nu med en ny regering kanske börjar hända något. Tvärtom har hon fått skarp kritik för bristen på viljeyttringar, ambitioner och visioner om vad hon vill med både kulturpolitiken och presspolitiken.

Kulturministerns debattartikel i Dagens Nyheter i veckan var kanske tänkt att bemöta kritiken, men i stället sablades den ner av auktoriteter som totalt innehållslös, till exempel av kulturchefen Björn Wiman i Dagens Nyheter som publicerade hennes text. Han konstaterade i sin kritiska text att innehållet ”stundtals balanserade på pekoralets brant.”   

Ingen presspolitik värd namnet under alla dessa år med så många olika regeringar man kan minnas, således. Och detta om en mogen bransch där många av dess ledande företrädare länge varit motsträviga då ökad effektivitet och strukturförändringar föreslagits. Nu har dessa ändå skett på många håll då verkligheten tvingat fram utveckling och kloka förnyare bland ägare och chefer vunnit terräng.

I det sammanhanget är de nya poddarna med redaktörer och  ansvariga utgivare intressanta utropstecken, tydliga signaler om en ny mediekultur. Pionjärer var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och hans kollega och konkurrent på Aftonbladet, Jan Helin. Den senare var initiativtagare och deras första podd Mattsson Helin podcast publicerades den 19 april 2013. Då och sedan resonerar de om alla tänkbara mediefrågor i sin podcast som publiceras på söndagarna. Den 2 november sändes deras podd nr 81 och de lär varje vecka ha runt 30.000 lyssnare!

För någon månad sedan berättade Gefle Dagblads då nyutnämnda chefredaktör Anna Gullberg i en intervju i Medievärlden att hon bjudit in Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström till en lokal podcast tillsammans med henne. Den invitationen bloggade jag om här.  Nu har den podden haft premiär under gårdagen, men deras kolleger i Dalarna hann först i koncernen med sin podcast kallad Lokalen som hade premiär förra veckan. Under fredagen sändes andra avsnittet.

Dessa samarbeten mellan chefredaktörer för konkurrerande tidningar visar hur dramatiskt medielandskapet har förändrats och att det aldrig kan bli som förr även om nostalgiker här och där drömmer om detta. Redaktörerna i Gävle och Dalarna basar för tidningar som alla ingår i MittMedia, men de säger sig fortfarande, om än inte alltför övertygande, vilja konkurrera om nyhetsjournalistiken.

Ändå gör de forna konkurrenterna allt oftare gemensam sak i allt större utsträckning även inom nyhetsjournalistiken. Senast med gemensamma valvakor och redan sedan drygt tio år med en gemensam sportredaktion i Gävle. Samma utveckling finns i olika former på andra håll i landet, men de olika tidningstitlarna består ändå ännu så länge.    

När Arbetarbladet och Gefle Dagblad fick samma ägare och sin sammanslagna sportredaktion var det oerhört kontroversiellt, i Gävle och i branschen. En gemensam podcast, om sådana hade funnits då, mellan Arbetarbladets chefredaktör Kennet Lutti och mig själv som chefredaktör på Gefle Dagblad hade varit fullkomligt otänkbar.

Lutti var ju helt emot samgåendet medan jag själv var en varm förespråkare för fusionen eftersom medieutvecklingen redan då klart visade att strukturförändringar inom branschen var nödvändiga. Kennet Lutti kritiserade alla samverkansplaner i hårda ordalag och kallade både mig och andra på Gefle Dagblad för monopolister och hävdade att vi ville ta kål på Arbetarbladet.   

Men det hade varit kul att få göra en podd gemensamt med honom; jag vågar garantera att det skulle ha hettat till rejält och varit betydligt mer luft i luckan på den podden än på de ganska artiga nutida poddarna . Även Thomas Mattsson och Jan Helin, som är ”riktiga” konkurrenter utan att ha gemensamma ägare, är artiga mot varandra.

Den artigheten baseras nog på att Mattsson och Helin har goda insikter om att mediernas situation idag kräver ett nytt anslag, dialog, lyhördhet och transparens. Och relationer med partners och konkurrenter. De båda är mycket intressanta att lyssna på då de är otroligt pålästa och klokt analyserande då det gäller situationen och framtiden inom mediernas värld.

Och det finns alltid något att analysera i en bransch där massor av kurvor pekar nedåt och sparpaketen oundvikligen återkommer gång på gång. Även prisade MittMedia har nyligen gått ut med ett nytt sparpaket omfattande 80 miljoner kronor och då är det ändå inte länge sedan bemanningen minskades kraftigt inom koncernen.

Men MittMedia är i gott sällskap. Lönsamma Expressen säger upp journalister och drar bland annat in de tidigare lokala kulturredaktionerna på editionerna Kvällsposten i Malmö och GT i Göteborg. Bonniers sparar, både på DN och i Skåne där debatten fortfarande rasar om det var rätt eller fel att Sydsvenskan köpte Helsingborgs Dagblad, senast i form av en debattartikel i Aftonbladet av HD:s förre kulturredaktör Gunnar Bergdahl som bittert kritiserar samgåendet, men utan förslag om hur den gamla mediestrukturen skulle räddats.

 När jag idag sökte på medievarlden.se efter ”sparpaket” så fick jag 169 träffar En sökning på ”tidningsdöd” på Google ger 29 500 träffar. Och vid sidan om sparpaketen fortsätter diskussionerna om nya samgåenden. MittMedias koncernchef Thomas Peterssohn är uppenbarligen djupt engagerad i projektet där MittMedia och Eskilstuna-Kuriren ska ta över mediekoncernen Promedia.  En riktigt stor affär som säkert kan utmynna i både möjligheter och risker.

Medan Peterssohn förhandlar och bäddar för en växande koncern hanteras den löpande verksamheten av koncernens ledningsgrupp med redaktionella chefen AnnaKarin Lith och privatmarknadschefen Petra Bjernulf i täten. I oktober var de båda på en INMA-konferens i Tallin och presenterade koncernens satsningar på Framtidsverkstaden och Lärmilen, lyckosamma projekt där också konsulten Bo-Magnus Salenius haft en mycket viktig roll.    

Den som är intresserad av medieutvecklingen i Sverige har all anledning att hålla ögonen på MittMedia. Den nuvarande koncernstrukturen är bara runt tre år gammal. Thomas Peterssohn började hösten 2011 och först under tidiga 2012 började koncernen utvecklas och samordnas till vad den idag är. Koncernens ledningsgrupp och dess stab rekryterades samma år och i de grupperingarna har det sedan tidigt skett olika personförändringar.   

Nu senast i höst har till exempel den hyllade redaktionella affärsutvecklaren Anna Rastner överraskande slutat efter endast ett knappt år på jobbet. Hon var dessförinnan en ikon på Expressen och en viktig rekrytering för MittMedia. Nu gick hon till ett intressant jobb för sin kompetens på TV4 i Stockholm där hon också är bosatt. Det kanske är det enkla svaret på varför hon lämnar MittMedia.  

Anna Rastner har snabbt fått en intressant ersättare i form av Robin Govik, 32 år, från Aftonbladet, för många en doldis, men för Aftonbladet en tidigare rookie och sedan en otroligt viktig person just för Aftonbladets uppmärksammade framtidssatsningar. Liksom Anna Rastner således ett klipp för MittMedia. Och en motgång för Aftonbladet och dess chefredaktör Jan Helin.

Det finns fler exempel på liknande rekryteringar från kvällspressen till MittMedia under senare år.  Det är intressant att se hur landsortsmedier numera rekryterar från Expressen och Aftonbladet, för några decennier sedan var det precis tvärtom. Tidningarna i Gävle var plantskolor för tidningarna i Stockholm, särskilt kvällstidningarna. Journalister som Peter Kadhammar, Håkan Matson, Lasse Sandlin, Peter Wennman, Jacob Hård, Pia Skagermark och Lasse Swärd med flera kom alla från Gefle Dagblad.  Listan från både GD, AB, SVT och SR i Gävle kan göras lång med namn som SVT:s suveräna reporter Stefan Åsberg och hans för tidigt bortgångne kollega Alf Lundkvist. 

Nåväl tiderna förändras och sammantaget har det mesta hittills gått bra för MittMedia om man som iakttagare tror på samordning, en digital utveckling och nya strukturer. Alla gör dock inte det och självklart finns det också anledning till oro och risker för bakslag, dels i ett så snabbt utvecklingsarbete som kräver mycket av alla inblandade personer, dels om koncernen genom nya förvärv växer så snabbt att den kan bli svår att hantera för en redan tämligen belastad koncernledning.

Krisdrabbade västsvenska mediekoncernen Stampen är ett tydligt exempel där vi har facit på att de farligaste riskerna för snabbt växande och framgångsrika verksamheter nog är att kammen kan växa för snabbt hos bolagets funktionärer som kanske inte alltid i framgången har rätt självbild. Anspråkslöshet och ett bra omdöme är alltid avgörande i slutändan.

Slutligen ska jag naturligtvis recensera de olika poddarna om medierna.  Mattsson Helin är giganterna med den nationella överblicken, kunnigheten och analyserna. Dock oftast krävande för lyssnarna med sina timslånga sändningar, ibland ännu längre. Där kan de tappa lyssnare trots suveräna och kunniga resonemang.

Här måste också nämnas att Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har en egen podd, Journalistpodden, där han med sporadiska publiceringar samtalar med olika gäster. I somras blev jag själv intervjuad av honom i podden om min verksamhet i Utkik Media som rekryterare av mediechefer och rådgivare åt tidningsledningar. Det var kul att få vara med i en intressant podd och jag trivdes vid mikrofonen, men även den sändningen blev nog lite lång med runt en timme om jag minns rätt.   

#GullbergNordström var trevliga att lyssna på, men det är nog för tidigt att bedöma dem ännu. De lät som nybörjare trevande efter anslaget och kanske lite skrytiga om koncernens förträfflighet, men det kanske inte är så konstigt med prisnomineringar och sådant. Jag är övertygad om att de kommer att bli mer självkritiska, analyserande och tuffare om branschens verksamhet när de vant sig vid mikrofonerna.  Musiken var hårdrock vilket inte är så konstigt med Daniel Nordström vid mikrofonen…

De bägge Dalarnatidningarnas podd Lokalen är också gjord av nybörjare, men har dock erfarenhet av två sändningar. I andra sändningen med en gäst, reportern Sofie Lind på Dala-Demokraten, som lyfte podden med kloka resonemang och synpunkter. Och här har redaktörerna Bosse Andersson på Dala-Demokraten och Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar tydligt deklarerat att de inte ”får bli för skrytiga.”  Bättre musik med lugnare toner än i Gävlepodden enligt min smak.

Och den här bloggtexten blev för övrigt alldeles för lång med 14 769 tecken inklusive blanksteg, men så blir det när man inte har en beslutsam redaktör som håller koll på vad man gör som skribent…

Korrigerad 141109 kl 11.26