Trögheten är journalistikens #assangegate

Nyheten om anhållandet av Wikileaks grundare Julian Assange visar hur förutsättningarna för den professionella nyhetsjournalistiken förändrats totalt. Assange anhållen i sin frånvaro för våldtäkt! Sant eller osant är oklart, men det handlar redan nu om en världsnyhet, hur det än visar sig vara.
Ändå hade varken SR, SVT,Aftonbladet eller en rad tidningar ute i landet publicerat en rad om saken ännu mer än fem timmar efter den första publiceringen i Expressen. Hur tänker man på de redaktionerna?
Jo, förmodligen som förr i tiden.

Hur tänkte man då förr i tiden? Det vet jag som var nyhetschef redan tidigt på sjuttiotalet. Då blev nyheterna nyheter på riktigt först när vi på tidningarna, i mitt fall Gefle Dagblad, till sist bestämde oss för att det vi visste höll som nyheter.
Hyfsat kollade skulle de vara, inget utpekande av någon, kommentarer här och där och sedan publicering. Inte en rad i spalterna förrän allt var klart. Vi hade i vårt skrå ett nyhetsmonopol. Vi konkurrerade lite med varandra, men inte med andra. Vi bestämde!

Och ibland duckade utgivarna ännu mer i känsliga fall och väntade för säkerhets skull för att se om Tidningarnas Telegrambyrå, TT, gjorde något på en osäker grej. Trots att tidningarnas utgivare vid publiceringen var och är ansvariga för TT:s texter och inte tvärtom, men TT är ju ändå TT, sa man. Men i dag är det väl ingen som väntar på TT?
Undrar förresten i sammanhanget hur många människor som vet varför vår nationella nyhetsbyrå heter Tidningarnas Telegrambyrå? Telegrambyrå?
Tidningarnas Tweetbyrå kanske är ett alternativ?

Tidningarna, skrev jag. Just det, radio - och tv var inte särskilt bra på nyheter i äldre tider. Länge var det till och med reglerat att det var tidningarnas nyheter som skulle läsas i radio via TT:s sändningar i etern.
Radions verksamhet begränsades på den punkten, man ville värna tidningarna och göra ungefär som förr trots den snabba radiotekniken. Med regler begränsade man länge nyhetsförmedlingens snabbhet.
Visst låter det otidsenligt, så tänker väl ingen idag?

Publiceringsprinciper och etik har alltid växlat över tid och ska naturligtvis också göra det. Tiderna förändras, människornas syn på brott, moral, mänskliga rättesnören och allt annat omkring oss förändras. Långt tillbaka publicerades ofta namn på både rattfyllon, småskojare, sinnesjuka och andra olycksbarn. Det ansågs rätt då, men få om ens någon vill väl ha tillbaka den tiden.

Nyhetsbranschen anser sig numera ha en bra etisk nivå och namnpubliceringar leder då och då snarare till kritiska debatter bland publicisterna. I stället för namnpubliceringar manifesteras den höga etiska nivån inom de ansvarsfyllda tradmedierna med mer eller mindre pixlade bilder på fotbollsspelare, politiker, affärsmän och progamledare i tv.
Alla lyfts fram som kändisar, profiler eller stjärnor, men vi får oftast inte veta vilka det är, i vart fall inte dag ett eller två. Kanske dag tre? Tidstypiskt eller otidsenligt? (Tur att Flashback finns, säger somliga, inte minst ute på redaktionerna).
En av landets mest kända poliser, Göran Lindberg, publicerades i god etisk ordning pixlad under den första perioden efter gripandet i Falun.

Man bör fråga sig hur de traditionella nyhetsredaktionernas dynamik och utgivarnas tillämpade etik utvecklas i takt med dagens alla förändringar i mediesamhället. Hur hanteras det faktum att allt sker just nu och sprids direkt via nya kanaler som till exempel bloggar och mikrobloggar? Eller att grejen publiceras just i detta nu av någon annan om inte jag gör det?
Dessa faktum beskrivs i regel som problem för den professionella nyhetsjournalistiken eftersom allt, utgivarbeslut och sådant där, ska gå så förtvivlat snabbt. Och att andra publicerar sådant som proffsen inte vill publicera...
Är det ett problem?

Nyheten om Julian Assange var redan rejält refererad och kommenterad på mikrobloggarna när några av landets ledande medier till sist bestämde sig för att publicera. Det är där problemet finns, den professionella nyhetsförmedlingen är med sin struktur och sina traditioner för långsam. Koll, koll, koll...

Och i just detta fall är det väl ändå så att grejen faktiskt är en världsnyhet, oavsett om den är korrekt eller felaktig? Att den felaktiga nyheten kanske till och med i så fall snabbt visar sig vara en större nyhet än korrekta beskyllningar om våldtäkt? Men redaktionerna väntade och kollade och hade sig.

Nej, jag tror inte att nyhetsproffsen innerst inne påverkats särskilt mycket av den nya situatuionen och konkurrensen. Till och med Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, och en av de mer progressiva i ämnet, skrev idag på Twitter om den fördröjda publiceringen om Assange att man på SvD aldrig "rewritar", skriver om andras texter, per automatik. Och sedan skrev han att det var "tidig morgon" och att det därför tog tid att "kolla" den där grejen om Assange.
Man ville, som alltid, kolla det som gick att kolla. Man gjorde som förr vilket förvånar mig lite eftersom varken Jönsson eller Svenskan brukar blicka bakåt i dessa frågor. Tvärtom.

Varken på SvD eller någon annanstans i branschen har man egentligen ännu börjat rubba på de publicistiska fundamenten trots att förutsättningarna för professionen ändrats så mycket. Dagens nyhet om Julian Assange är ett bra exempel på att man även i de gamla bastionerna nog måste försöka modernisera sina publicistiska principer och den etiska bedömningen om vad som ska publiceras, när det ska ske och hur det ska ske.
Det är omöjligt att bara göra som förr.
Traditionens enorma betydelse för vår oförmåga att orka tackla svåra etiska frågor återspeglas också mellan raderna i Thomas Mattssons krönika där han i någon mån urskuldar sig för publiceringen av Expressens scoop, signerat av Niklas Svensson och Diamant Salihu. Det är rätt typiskt i dagens publicistiska Sverige, chefredaktören känner ett behov att förklara varför saker och ting publiceras... (Se även uppdateringar sist i texten med länkar till fler redaktörers förklaringar).

Nästa fråga handlar då om hur etik och sådant bör hanteras i framtiden och den är sannerligen inte lätt att besvara, men det måste i vart fall gå att jobba mycket snabbare! Vid elvasnåret, publicerade både Aftonbladet, SR och SVT grejen, runt sex timmar efter Expressen. Aftonbladet hade fått ett förnekande mejl från sin nye kolumnist Julian Assange, men annars fanns det inget nytt i artiklarna trots timmars försening.
En världsnyhet tappades bort i traditionerna.

Nyheten har blivit så snabb så att inte ens nyhetsproffsen hinner med.

UPPDATERINGAR 100821:

REDAKTÖRER OM VARFÖR NYHETEN PUBLICERAS:
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om varför tidningen publicerar nyheten.

Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson förklarar varför Svenska Dagbladet publicerar namn mm.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström skriver om publiceringen.

Rapports utgivare Morgan Olofsson och Aktuellts utgivare förklarar gemensamt varför de publicerar nyheten om Julian Assange.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin förklarar publiceringen i sin tidning.

ÖVRIGA TEXTER 100821 OM ANHÅLLANDET:
Emanuel Karlsten, redaktör på Expressen för sociala medier, skriver om konspirationsteorierna rörande beskyllningarna mot Assagne.

Medievisionären Joakim Jardenberg kommenterar nyheten om Wikileaks grundare.

SvD:s krönikör Anders Mildner skriver om att nätet fylls av skepsis.

Sofia Mirjamsdotter bloggar om pressetik i ljuset av beskyllningarna mot Assagne.

UPPDATERING NYA TEXTER 100822:
Expressen chefredaktör Thomas Mattsson samlar intrycken dagen efter tidningens scoop.

Svenska Dagbladets redaktionschef bloggar dag efter avslöjandet.

Dagens Nyheter kollar hur nyheten publicerades upp runt om i världen.