Farligt, farligt av TU

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner och analyschef Fredrik Rogberg publicerade i går en uppseendeväckande artikel i Dagens Media. De konstaterar att konjunkturen vänder och att annonsörerna återvänder till tidningarna, "Det våras för dagspressen". Den artikeln borde de aldrig ha skrivit, den är farlig.
Att konjunkturerna skiftar vet alla och den nuvarande uppgången är sannerligen inte lösningen på dagspressens problem. Det är de strukturella frågorna som måste lösas av branschen. Prenumerationerna minskar och konkurrensen ökar från alla nya medier, medievärlden ser i dag helt annourlunda ut än förr och den förändringen har inte ett skvatt med konjunktursvängningarna att göra.

Jag kan inte förstå hur Anna Serner och Fredrik Rogberg tänker när de försöker vifta undan alla viktiga förändringsbehov inom dagspressen. Det är ju det de gör när de förklarar att dagpressens "dödgrävare kan gå hem".
Nu bidrar de till att historien kan upprepa sig. Dagspressens direktörer och redaktörer har alltid haft en talang för att luta sig tillbaka i konjunkturuppgångar och strunta i att vidta nödvändiga åtgärder just när det borde ha skett, nämligen när det finns pengar.

Förändringar är lätta att skjuta upp, men det är oändligt mycket tyngre att senare, när konjukturen dalar, vidta åtgärder under galgen. Det är inte svårt att förstå hur dramatiskt det kan komma att bli i nästa konjunkturnedgång när de strukturella förändringarna är ännu mer påtagliga.
Därför känns det väldigt märkligt att Tidningsutgivarna medverkar till att invagga branschen i en falsk trygghet.

Bra debatt om PO/PON

På väg norrut från Skåne efter intressant debatt på Publicistklubben i Malmö om pressetik, kritiken mot PO och PON och om hur dessa frågor löses i framtiden. Återkommer kanske om detta när jag i slutet av veckan är hemma efter några nätter på hotell här och där. Och efter besök hos blivande uppdragsgivare för mitt bolag, Ukik Media. Och efter kanske ytterligare något besök i nedersta delen av Sverige...

Dock kan jag redan här säga att det blev en kul debatt med bl a Per Svensson, Mimmi Karlsson-Bernfalk och Ulrika Knutson som är Publicistklubbens ordförande. Vi blev mer överens än vad jag i förväg trodde, men också väldigt oeniga i somliga frågor...

Och det kom natuligtvis att handla mycket om både Expressens och tidningarna i Gävle som trotsat PO-systemet. Och om bloggar och nya medier och etiken i allmänhet. Ajajaj, etiken har problem, men jag tror att det blir bra vad det lider.

Mest oeniga var vi nog när jag sa att jag tycker att Tidningsutgivarna ska ta hela ansvaret för organisationen runt pressetiken. Jag har svårt att se varför Journalistförbundet och Publicistklubben ska finnas med som huvudmän i det pressetiska systemet.
Detta handlar ju om "självsanering" och allt ansvar för publiceringen ligger ju på utgivarna, inte på journalister eller medlemmar i Publicistklubben. Dessa bör befrias från sitt ansvar för tidningarnas innehåll, anser jag trots att jag varit medlem i Publicistklubben i över 40 år... Eller just därför.

I morgon ska jag träffa en (hoppas jag) kommande uppdragsgivare som vill anlita mitt aktiebolag Utkik Media (formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB). Det mötet, och uppdraget, ser jag fram emot!

Presstöd på dekis bör avskaffas

Kan det vara så att det otidsenliga statliga presstödet äntligen blivit så ifrågasatt att politikerna vågar avskaffa det? Det har alltid varit kritiserat, men har överlevt med stöd av det politiska etablissemanget på vänsterkanten. Och Centern. Stödets mottagare inom pressen har också varit aktiva med lobbyinsatser mot riksdag och regering.
Men nu är systemet i gungning - en rasistisk tidning fått rätt till statligt stöd. Det kan vara början till slutet för presstödet.

Bakgrunden är att Presstödsnämnden beviljat Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag ett presstöd på drygt 2,3 miljoner kronor. Tidningen uppfyller tydligen alla de krav som gäller i sammanhanget.
Det är en chockartad situation för många av presstödets förespråkare. De vill, fullt förståeligt, att den minst sagt obehagliga rasistiska tidningen inte ska kunna få statligt stöd.
Hur det nu skulle kunna gå till eftersom grundbulten i reglerna är att Presstödsnämnden, med all rätt, inte får ha några synpunkter på de mottagande tidningarnas innehåll. Det är censur.

En ledamot i nämnden Martin Ahlquist, chefredaktör för tidningen Fokus, lämnar nämnden i protest. Han motiverar i dag sitt beslut i Dagens Nyheter.

Hans beslut kan jag förstå i det här läget, men jag är ändå mest förvånad över att han över huvud taget gått med på att sitta i nämnden, inte minst eftersom han i sin artikel mycket bra beskriver hur olika tidningar manipulerar sina produkter för att på så sätt få mer i presstöd. Trots denna sin insikt har han alltså satt sig i nämnden.
Dessutom måste han ha vetat att reglerna ger även nazister och andra egendomliga grupper rätt till stöd för sina tidningar om de uppfyller de rätt enkla reglerna.

"Presstödet korrumperar." Det var rubriken på en ledare jag skrev i Gefle Dagblad för gissningsvis tjugofem år sedan. Detta sedan jag på en konferens mött en mycket ansedd tidningsdirektör som, tills dess, alltid varit motståndare till presstödet. Nu bearbetade han mig plötsligt om att stödet borde behållas.
Direktören hade upptäckt att hans egen välmående tidning skulle få dyrare distribution om den fattige konkurrenten tvingades lägga ner om presstödet skulle avskaffas. Då tänkte han om och bytte åsikt.

Det var då det, men historien går igen. I sin text beskriver Martin Ahlquist att presstödet har blivit en intäktskälla för "fiffiga entreprenörer". Han nämner några exempel på tidningar som trixar med editioner för att kunna kvittera ut flera presstöd.
Ahlquist skriver till exempel att "Tidningen ETC är i dag inte en tidning utan sju med ett totalt presstöd på 12 miljoner 2010. Fria tidningar ger ut sex tidningar och så vidare."

Allt detta är väl känt, men både inflytelserika medieföreträdare och mäktiga politiker har under alla år accepterat den rådande ordningen, även i kretsar som egentligen är kritiska till stödet. "Presstödet korrumperar".
Moderaterna har varit kritiska till presstödet, men har sedan de kom till makten obegripligt nog försvarat stödet i sin regeringsutövning, till exempel när det har ifrågasatts av EU. De nya moderaterna verkar gilla att offra sina gamla principer.

Men nu närmar sig kanske slutet för det statliga driftstödet till pressen. Den ena debattören efter den andra träder fram och tycker till. Somliga vill att reglerna ska göras om så att inte rasister kan få presstöd. Det är naturligtvis helt omöjligt, det är censur. Ändå har kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (m) redan sagt att hon vill se över reglerna.
Andra hävdar det omöjliga i att staten ska få lägga sig i tidningarnas innehåll, hur obehagliga tidningarna än är, presstödsreglerna kan inte rubba de grundläggande förutsättningarna för tidningarnas verksamhet, Tryckfrihetsförordningen.

Universitetslektor Jan Strid vid JMG skriver i DN att det är omöjligt att ställa några krav på tidningarnas innehåll för att de ska få stöd, "Tryckfrihetsförordningen gäller."
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg försvarar både stödet till den rasistiska tidningen och presstödet som sådant, "Om vi slopar presstödet tystas de tidningar som i dag bjuder det största ideologiska motståndet mot nyfascismen: den lilla vänsterpressen."
Expressens kulturchef Karin Olsson skriver att hon är tveksam till presstödets fortsatta existens. "Presstödet liknar mest en skrattspegel av de ideal som det en gång byggdes på."
På bloggen Samesamebutdifferent skriver Julia Skott att hon inte kan tänka sig att ställa krav på innehållet hur obehagligt det än är, "För när vi väl börjar villkora stödet utifrån innehåll kan det bara gå utför."

Så låst är läget i debatten runt presstödet och här kan man ana att lösningen kan vara att avskaffa det, alternativt göra om det fullständigt till ett mer generellt branschstöd.
Det nuvarande stödet har så att säga hamnat på dekis, ingen verkar vilja ha det så som det i dag är utformat, inte ens de varmaste anhängarna. Och det lär inte kunna ändras på ett acceptabelt sätt.

Jag tycker att det bör avskaffas, det är helt otidsenligt. Stödet inrättades för ungefär 40 år sedan efter en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. En del menar att det var två personer som gjorde upp om stödet, finansminister Gunnar Sträng och Centerns ledare Gunnar Hedlund. Båda partierna hade starka egenintressen i sammanhanget och reglerna skräddarsyddes för att så långt som möjligt styra pengarna till rätt tidningar. Presstödet korrumperar...

Stödet infördes under en annan tid, men finns fortfarande kvar trots en dramatisk medieutveckling. I dag är ingenting sig likt i mediernas värld, men staten betalar ändå årligen ut ungefär 500 miljoner kronor i driftsstöd till de mottagande tidningarna.
De flesta mottagarna är, som under alla år, socialdemokratiska andratidningar. Skillnaden är att de absoluta flertalet av dessa i dag ägs av borgerliga tidningskoncerner. Som MittMedia. Den koncernen får presstöd till sina dotterföretag Arbetarbladet i Gävle, Dagbladet i Sundsvall och LT i Östersund.
Svenska Dagbladet får presstöd, nu som förr, men numera ägs tidningen av den norska mediekoncernen Schibsted. Centerpartistiska Skånska Dagbladet får också presstöd och räknas då som storstadstidning eftersom redaktionen ligger i Malmö, men läsarna finns på landsbygden i Skåne. Storstadsstödet har hittills varit betydligt större än stödet till landsortstidningarna, men sänks nu efter kritik från EU.

Tidningsbranschen är sig onekligen inte riktigt lik jämfört med det tidiga sjuttiotalet då stödet infördes. Utanför branschen har det ju dessutom tillkommit en rad nya medier och möjligheter att publicera nyheter och debatt. Internet har förändrat allt, men presstödet har bestått.

Presstödet är föråldrat och bör avskaffas.

Bra av Anders R Olsson om filtrering

Journalisten och debattören Anders R Olsson har i dag publicerat en mycket bra och tänkvärd artikel i SvD om filtrering av nätet. Olsson, som är en av de klokaste i Sverige i tryck- och yttrandefrihetsfrågor, menar att möjligheterna till filtrering bör lagregleras för att undvika missbruk och ren censur.

Han har naturligtvis rätt och det är skönt att få läsa en text om att censur och filtrering bör begränsas i ett läge där det allt oftare skriks efter förbud på nätet. I dag har också Stiftelsen för Internetinfrastruktur,.se, haft ett seminarium om filtrering som man naturligtvis borde ha följt, men så blev det inte för min del.

Det går dock att läsa inlägg på Twitter från seminariet. Sök på hashtag #filtersem. Seminariet sändes också live via webben och jag förmodar att det kan ses även i efterhand här.
Det tänker jag göra. Anders R Olsson var naturligtvis med på seminariet liksom Isobel Hadley-Kamptz med flera.

Twitter, Seniorkonsulterna och GPS

I dag ska jag prata om medieutvecklingen i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet hos Seniorkonsulterna i Gävle. Lite mediehistoria blir det, tidningsdöd, strukturfrågorna och mycket om Twitter och Facebook och bloggar.

Framtiden är redan här och det märkte jag inte minst under förmiddagens möte med forskare på Högskolan i Gävle, OpenCare, Gävle Kommun och Future Position X om ett intressant GPS-projekt.
Min fru och jag ska vara försökskaniner i en test av ett nytt positioneringssystem för människor med minnesproblemaik. Mycket intressant, vilken teknik. Gränserna mellan medier och annan raffinerad infrmationsteknik minskar snabbt.

Yrsa Stenius om jävfrågan

I dag bemöter Allmänhetens Pressombudsman Yrsa Stenius i tidningen Journalisten medieforskaren Britt Börjessons åsikter om att Stenius borde ha överlämnat anmälan från Jan Guillou till den biträdande pressombudsmannen.
Detta för att undvika misstankar om jäv eftersom Yrsa Stenius själv kommer från Aftonbladet. Yrsa Stenius hävdar att det vore orimligt om hon som PO inte skulle kunna pröva anmälningar mot rikstidningarna.

Hursomhelst med den saken, men den tidigare relaterade jävsituationen rörande Gefle Dagblad, GD, är i så fall allvarligare. Den handlade om att Stenius själv hanterade en anmälan från en person misstänkt för mordbrand och kom fram till att GD borde fällas.
Detta ungefär samtidigt som hon i en intervju i Dagens Nyheter sa att den värsta recension hon som författare själv hade råkat ut för många år dessförinnan hade publicerats i Gefle Dagblad. Uppseendeväckande nog anmälde hon recensionen till PO samtidigt som hon själv satt i Pressens Opinionsnämnd, PON. Som fällde tidningen...
Detta skrev jag nyligen ingående om i Medievärlden.

I det fallet kan man verkligen tala om jäv, det ärendet borde Yrsa Stenius ha överlämnat till biträdande PO. Detta fall har varken hon eller PON kommenterat trots att Gefle Dagblads chefredaktör Christina Delby Vad-Schütt tagit upp frågan i ett brev till PON.

Stenius och Säfström i radiodebatt

I förmidags möttes pressombudsmannen Yrsa Stenius och chefredaktör Katrin Säfström i en radiodebatt om pressetiken. Den kan man lyssna på här i P1 Morgon.

Dopping, PO och Samarbetsnämnden

Den förre radio- och tv-journalisten, senare informationsdirektören för Försvarsmakten, Staffan Dopping har ryckt ut till försvar för Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius i synnerhet och det pressetiska systemet i allmänhet. Hans inlägg måste naturligtvis läsas av alla som är intresserade av debatten rörande pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON. Själv håller jag inte med honom i väsentliga delar.

Staffan Dopping redovisar sin syn på sin blogg, först med en text inför Publicistklubbens debatt i måndags, sedan med ytterligare en text på sin blogg efter chefredaktören Katrin Säfströms intressanta inlägg i Medievärlden där Staffan Doppings artikel också publicerats.
Dopping tycker att Säfström och andra ansvariga utgivare ska lära sig de pressetiska reglerna...

Katrin Säfström har varit ansvarig utgivare för dagstidningen Folket i Eskilstuna i många år och har därtill en minst sagt gedigen erfarenhet som ledamot i Pressens Opinionsnämnd. En erfaren och klok utgivare.
Det är, som jag ser det, helt fel av Dopping att tro att Säfström och andra utgivare inte kan de pressetiska reglerna.

Så är det naturligtvis inte, det handlar tvärtom om hur man utifrån sina kunskaper om reglerna och sina egna publicistiska erfarenheter anser att de bör tillämpas, dagligen av utgivarna själva och senare när publiceringarna efter anmälan prövas av PO och PON.
Och dessa tillämpningar måste kunna diskuteras offentligt, men det ger varken PO Stenius eller systemet som sådant dessvärre något utrymme för i dag. Det är illa i en tid då transparens, dialog, insyn och debatt är allt viktigare honnörsord i de flesta verksamheter.

Det är kanske där vi har det största hotet mot förtroendet för det pressetiska systemet. Det är otidsenligt och opinionsnämndens egna kryptiska yttranden präglade av fikonspråk manifesterar problemet, människorna kallas för "Y", staden 1 för "X", staden 2 för "Å" och det nedbrunna företaget för "Z". Eller om det nu var tvärtom...

Och fällande yttranden med dessa inslag ska således publiceras i tidningar där alla läsare redan vet, som nu senast i Gävle, att Y och X med flera konstigheter var omskrivningar för den misstänkte 29-åringen, staden Gävle, staden Uppsala och Centralhotellet som brunnit ned.
Detta är löjeväckande! Inte undra på att det blir reaktioner särskilt om det också därtill finns goda skäl att ifrågasätta PO:s och PON:s beslut som sådant. Besvärande omständigheter, men skyll inte dessa på utgivarna!

Vad det beträffar Doppings misstroende mot utgivarnas kunskaper tänker jag i stället på vad många av dessa som engagerat diskuterat och drivit på utvecklingen för de pressetiska reglerna under decennier, dagligdags och inte minst i kontroversiella lägen.
Detta har skett i intressanta diskussioner i kommittéer på TU-området, i Tidningsutgivarnas styrelse och slutligen i Pressens Samarbetsnämnd. De ansvariga utgivarna har varit med om att forma systemet, precis som det bör vara i ett sådant här sammanhang.
Samma sak har givetvis skett på sitt sätt inom de övriga tre organisationerna i Samarbetsnämnden även om dessa och Tidningsutgivarna sedan inte alltid haft lätt för att komma överens i slutändan.
De flesta utgivarna står bakom systemet som sådant, men detta måste också kunna kritiseras av vem som helst när som helst, både vad det gäller regler, praxis och PO:s insatser. Särskilt eftersom det är uppenbart att etiken och systemet behöver moderniseras.

Pressens Samarbetsnämnd är formellt sett huvudman för det pressetiska systemet med PO och PON, men där har det under årens lopp inte varit lätt att verka för att systemet ska moderniseras med tanke på medieutvecklingen, det har jag personliga erfarenheter av som tidigare ledamot i nämnden. Trögt, trögt.
Då var Jan Guillou ordförande i samarbetsnämnden. Han var en lyssnande ordförande, men vi var inte alltid överens i sakfrågorna. Han pläderade för en skärpning av reglerna och ville förvånande nog, precis som Journalistförbundets företrädare, att expeditionsavgifterna skulle höjas kraftigt, "det måste svida i skinnet för utgivare som syndar".

Helt fel tyckte jag då som förtroendevald och det anser jag fortfarande. Det vore bättre om det inte fanns några "böter" alls för fällda tidningar.
Då skulle debatten om etiken få större utrymme, strafftänkandet motverkar självkritik, ansvarstagande och tankeutbyte. Det är i samtal etiken kan utvecklas, inte i sanktioner och böter.

Nämnden är ju ett gemensamt organ för branschens olika parter och intressegrupper, Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna sitter vid samma bord.
Det är således arbetsgivarna, facket och en mycket anrik förening för fria publicistiska ideologer i en och samma organisation....
Till vardags funkar det nog hyfsat, men i tillspetsade ögonblick är det inte alls bra. Till exempel när man diskuterar en ändring av de pressetiska reglerna.

Synen på medieutvecklingen är ju också helt olika i de berörda organisationerna, senast påmindes vi om detta i samband med utgivningen av Publicistklubbens årsbok och debatten om denna i Stockholm. Så här skrev jag själv då om PK och dess årsbok.

Publicistklubbens tillsätter alltid ordförande i nämnden, nu är det Ulrika Knutson. Men TU betalar i stort sett ensam den etiska verksamheten. De övriga organisationerna betalar blygsamma, närmast symboliska bidrag till verksamheten.
Det är ett helt föråldrat system och jag förstår inte varför inte de övriga organisationerna själva väljer att dra sig tillbaka. Faktiskt.

Det vore bättre att utgivarnas organisation ansvarade för hela verksamheten, men gärna med många företrädare för allmänheten med i beslutande organ. Det är lättare sagt än gjort att nå dit, särskilt nu när man allt oftare i stället diskuterar att bredda den etiska tillsynen även till etermedierna. Då kanske statsmaktens företrädare också sitter vid bordet...

Hur det blir med den saken vet ingen, men i dagens läge kan man kan inte med bästa vilja i världen hävda att det pressetiska systemet bäddar för förtroliga och kloka uppgörelser om hur det ska utvecklas. Huvudmännens intressen är för splittrade.
Ändå är det här pressetiken ska utformas efter mer eller mindre omfattande remissförfaranden i de fyra olika organisationerna. Det är inte enkelt.

Och det är i dessa sammanträden det bestäms vem som ska bli Allmänhetens pressombudsman, senast författaren och journalisten Yrsa Stenius.

Staffan Dopping skriver i sin första artikel att:
"Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om - nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra."

Jag tror han har fel, men är däremot inte säker på att PO Yrsa Stenius har klart för sig att den balansen måste göras, det är ju just det som är PO:s jobb.
I en intervju i Dagens Nyheters kulturbilaga den 13 april - en text som jag inte kunnat hitta på dn.se och därför finns här ingen länk - uttalar sig Yrsa Stenius om de omdebatterade fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Hon säger så här:

- Jag förstår att det (beslutet) kan skapa problem för den lokala journalistiken - men jag har inget enkelt svar på hur man ska lösa problemet.

Tyvärr Staffan Dopping, det är PO Yrsa Stenius som skapat det problem som hon inte vet hur man ska lösa. Och det ställde PON upp på. Allmänintresset glömdes bort.

Märkligt.


(uppdaterad 14 april 08.23)

Publicistklubben mossig

I kväll hade jag tänkt åka till Stockholm och Publicistklubbens, PK:s, debatt med rubriken "Press under press", men jag avstår eftersom allt tyder på att man bara blir sur och arg av diskussionen. Det är inget kul om man reser totalt fyra timmar (Gävle-Stockholm)för att ta del av spektaklet. Därför nöjer jag mig med att lyssna via webben.

Varför då detta? Det beror på att jag i går kväll läste den anrika klubbens årsbok med samma titel. Där skriver ett antal mer eller mindre framträdande branschpersoner om sin syn på journalistikens problem, eller rättare journalisternas problem.

Anslaget är tydligt - det mesta av de traditionella mediernas problem är internets fel och det är bara "riktiga journalister", vad det nu är för något, som kan producera bra journalistik.
Ett intressent resonemang med tanke på att det numera ofta ramlar ner goda scoop producerade av andra än "riktiga" journalister.

Ett exempel är polisövergreppet på Hornstulls tunnelbanestation som utvecklades till en riktig skandal för polisen i Stockholm när bloggaren Jesper Nilsson publicerade bilder och en film från händelsen.
Ett färskt exempel på hur nyheter numera når oss är naturligtvis WikiLeaks scoop om dödsskjutningarna från en amerikansk helikopter i Irak.
För att inte tala om FRA-frågan och just vad det beträffar den svarade ordföranden Ulrika Knutson för en ganska pinsam och okunnig intervju på Publicistklubben med Oscar Swartz för ett par år sedan.Många i publiken led med Swartz.

Medieutvecklingen är fantastisk, men Publicistklubben förefaller rätt konsekvent att beskriva den i negativa ordalag, inte bara vad det gäller de ekonomiska spörsmålen, utan även rent publicistiskt.
Jag har varit medlem i PK i 40 år, men känner mig inte alls komfortabel med dessa konservativa strömningar inom föreningen. De är mossiga! Därmed bidrar tyvärr inte heller föreningen till att det diskuteras fram goda lösningar för branschen.

Att döma av inläggen på Twitter i dag är det andra som drar sig för att besöka kvällens debatt i den publicistiska konservatismens högborg. Och Martin Ahlquist på Fokus har publicerat en utmärkt text om vad som egentligen är krisen för pressen.
Karin Olsson i Expressen är också också bedrövad trögheten manifesterad i Publicistklubbens årsbok.
Martin Jönsson på Svenska Dagbladet har också skrivit en bra artikel om Publicistklubbens årsbok och han menar bland annat att det är meningslöst att skapa en konflikt mellan papper och nät. Och det är ju tyvärr det PK gör.Dessbättre är han med i debatten i kväll.

Karin Olsson berör även kritiken mot Allmänhetens pressombudsman och där har PK i kväll valt att begränsa ett samtal om den krisen till 30 minuter. Resten av kvällen handlar om årsboken "Press under press" och dess konservativa syn på medieutvecklingen. Det hade varit intressantare om det hade varit tvärtom.

Katrin Säfström om pressetiken

Tidningen Folkets chefredaktör Katrin Säfström har i dag publicerat en bra text i Medievärlden om pressetiken och kritiken mot Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius. Den är intressant, inte minst med tanke på att Säfström själv varit ledamot i Pressens Opinionsnämnd och därmed har en god inblick i verksamheten.
Journalisten Stefan Wahlberg skrev förra veckan en artikel i Resumé, där han tidigare varit chefredaktör, om kritiken mot PO Yrsa Stenius.
Länkar till tidigare artiklar av olika skribenter hittar du på denna blogg här och här. Själv har jag tidigare kritiserat PO i Medievarlden och på bloggen samesamebutdifferent.

"Vem granskar WikiLeaks?"

Här är en intressant text i guardian.co.uk om WikiLeaks som publicerade filmen där man ser hur soldater på en amerikansk helikopter i Irak dödar civila på marken, däribland två amerikanska journalister. WikiLeaks sägs ha som mål att bli väldens största underrättelseorganisation, på gott och ont enligt denna artikel.
Och i Helsingborgs Dagblad intervjuas Joakim Jardenberg om WikiLeaks och dess verksamhet i det nya medielandskapet.

PO/PON-debatten fortsätter

Debatten om pressombudsmannens Yrsa Stenius beslut och de slutliga avgörandena i Pressens Opinionsnämnd, PON, fortsätter. Under fredagen publicerade Stenius sin första text till försvar mot kritiken mot sig och PON på medievarlden.se varpå chefredaktören Mats Ehnbom, Norrbottens-Kuriren, bemötte henne i en text på medievarlden.se.

Och sedan skrev Gefle Dagblads chefredaktör Christina Delby Vad-Schütt detta i Gefle Dagblad och på medievarlden.se. Och i Arbetarbladet skriver chefredaktör Sven Johansson så här.

GD och Arbetarbladet trotsar PON

Både Gefle Dagblad och Arbetarbladet protesterar mot att de blivit fällda av Pressens Opinionsnämnd för sina artiklar om den man som misstänks för att anlagt branden på Centralhotellet i Gävle.
Tidningarnas chefredaktörer Christina Delby Vad-Schütt på GD och Sven Johansson på Arbetarbladet skriver gemensamt på medievarlden.se om sin kritik mot PON.

Fruktansvärd film stort scoop av WikiLeaks

Det är en fruktansvärd film som Wikileaks lagt ut på YouTube där man får se och höra hur soldater från amerikanska helikoptrar skjuter ihjäl ett stort antal människor i Irak, däribland ett par amerikanska journalister.
Det är otäckt, men det är också ett stort scoop av WikiLeaks. Amerikanska myndigheter har ljugit om vad som hände.

På bloggen opassande.se finns en bra text om den unika sajten WikiLeaks som specialiserat sig på att rota fram hemligheter.
På YouTube finns också en intervju gjord av AlJazeera med Julian Assagne, editor på Wikileaks.org. Och slutligen skriver Anders Mildner klokt i Svenska Dagbladet om jakten på sanningen med både WikiLeaks scoop och Bjästafallet som exempel.

UPPDATERING. Chris McGreal skriver i i guardian.co.uk en initierad artikel om WikiLeaks som sägs ha som mål att bli världens största underrättelseorganisation.
Och i Helsingborgs Dagblad intervjuas Joakim Jardenberg om WikiLeaks och dess verksamhet i det nya medielandskapet.