En professor som vill begränsa pressfriheten

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, har en förmåga att överraska med sina inte sällan uppseendeväckande åsikter. Nu har hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdat att den svenska yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra rättigheter i samhället och hennes exempel handlar om att kungahuset behandlats illa i medierna.

Hon har i tidigare artiklar starkt försvarat kungafamiljens rätt till ett privatliv utan besvärande avslöjanden i medierna. Kungen saknar enligt professorn all makt då han bara har en representativ roll för Sverige. Därför bör kungen och hans familj få vara ifred, menar hon. Att kungahuset bekostas av skattebetalarna och detta faktums betydelse i sammanhanget berör hon inte.

Den senast artikeln av henne utgår från det faktum att Expressen och Aftonbladet publicerade att drottning Silvia till pressombudsmannen, PO, anmält fyra tidningar för publiceringen av Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade collage där drottningen avbildades då hon skurade bort ett hakkors.   

PO Ola Sigvardsson och Pressens Opinionsnämnd, PON, friade tidningarna när drottningen anmälde dem för publiceringarna, men fällde senare de bägge kvällstidningarna sedan de publicerat att drottningen anmält publiceringen av konstverket.

Enligt praxis ska nämligen inte den som anmäler en tidning riskera att bli omskriven för detta. Den "regeln" kan man tycka olika om, men den är, som en del annat i de pressetiska reglerna och praxis, föråldrad i en tid då all information sprids blixtsnabbt i många kanaler och transparens är ett honnörsord. 

Och det var väl ungefär så Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kanske tänkte då han i sin blogg och i Svenska Dagbladet motiverade varför Expressen avslöjade att statschefens hustru PO-anmälde fyra svenska tidningar. Han har naturligtvis rätt, en PO-anmälan från kungahuset måste redovisas för allmänheten. 

Och även för den det berör, som nu drottning Silvia, är sannolikt sanningen bättre än ryktet som alltid uppstår då informationen är ofullständig. Det har jag alltid som ansvarig utgivare sett som ett starkt argument för att publicera fakta frikostigt, även då etiska regler enkelt tolkade varit begränsande. Och regler brukar oftast tolkas enkelt och begränsande, etik är något helt annat än "regler", nämligen övervägande, eftertanke och empati.  

Och även jag har som ansvarig utgivare fällts för att publicera en PO-anmälan då författaren och journalisten Yrsa Stenius, själv då tidigare medlem i Pressens Opinionsnämnd, anmälde Gefle Dagblad för en uppkäftig recension  av hennes bok. 

Hennes anmälan då ansåg jag, precis som Mattsson nu, hade ett klart allmänintresse. En framstående publicist och före detta ledamot av Pressens Opinionsnämnd anmäler en recension av en bok av henne, ska en tidning tiga om det?  

Detta om detta, men intressantare ändå, och mer skrämmande,  är professor Leijonhufvuds syn på tryckfriheten då hon kritiserar Thomas Mattsson för Expressens publicering av drottningens PO-anmälan.

Rent häpnadsväckande är att hon anser att en majoritet av svenska folket säkert tyckte att det var rätt av svenska staten att förfölja Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för kritiken mot Hitler och nazisterna under kriget. Hon skriver att ” Under andra världskriget fick Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt uppleva censur. När det blåst verkligt hårt och svensk neutralitet ansetts hotad har det alltså inte varit tillåtet att framföra åsikter som uppfattats som ”farliga”.

Den sortens begränsningar av yttrandefriheten i medierna är förmodligen i linje med flertalets önskemål.”

Hon konstaterar också att "Men den traditionella svenska modellen, där yttrandefriheten ges en närmast fundamentalistiskt stark ställning i förhållande till andra intressen, kan inte upprätthållas längre. ”

Madeleine Leijonhufvuds egendomliga resonemang utmynnar i att yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra intressen. Häpnadsväckande, närmast upprörande med tanke på den juridiska kompetens hon rimligen har! 

I slutet av artikeln konstaterar hon att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson genom Expressens publicering av drottningens PO-anmälan kan bli pressfrihetens dödgrävare. 

Onekligen en intressant slutsats av en professor i straffrätt som just själv har föreslagit att pressfriheten i Sverige ska ”balanseras”, det vill säga begränsas. För kungens skull... 
  

Relevanta länkar:
Vem vill Leijonhufvud skydda? - Fredrik Karén svarar på Madeleine Leijonhuvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Anonymitetsskyddet omfattar inte kungligheter - Thomas Mattsson svarar på Madeleine Leijonhufvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Varför mer yttrandefrihet i grundlagsskyddade medier? - Madeleine Leijonhufvud fortsätter debatten, journalisten.se 131128

Hårresande jämförelser utan koll - Ulrika Knutson, journalisten.se 131126 Unik svensk pressfrihet måste värnas - Stephen Lindholm svd.se 131115

Rör inte vår yttrandefrihet - Martin Aagård på aftonbladet.se 131114
En drottning är ju inte "allmänhet" - Thomas Mattsson skriver i SvD 131113

Pressfrihet får inte bli frihet att kränka - Madeleine Leijonhufvuds debattartikel, svd.se 131113
PON klandrar publicering om PO - Thomas Mattsson bloggar om fällningen 131109

Fotografen ber Silvia om ursäkt - nyhetsartikel i Expressen 130222

Drottningen PO-anmäler tidningar - Thomas Mattsson bloggar 130220

Drottning Silvia anmäler flera tidningar - nyhetsartikel i Expressen 130220
Stenius skulle aldrig ha blivit PO - text av mig på Samesamebutdifferent.se 100319

Yrsa Stenius PO-anmäler Gefle Dagblad - nyhetsartikel i Medievärlden 020821
Uppdaterad med länk och korrigerad 131115 kl 14.25, 16.27
Uppdaterad med fler länkar 131128 kl 20.50