Allvarligt om hot mot journalister och tjatigt om fotografer

Onsdagen blev den sista dagen för mig i Almedalen och den inleddes med ett seminarium i TCO:s och Journalistförbundets sköna trädgård hos länsstyrelsen, en av de finaste seminarieplatserna i Visby. Seminariet handlade om huruvida den professionella bildjournalistiken är dödsdömd eller inte. Det blev en rätt intressant diskussion, men också stundtals pinsam genom ett återkommande tjat om att fotografer får för dåliga arvoden.

För detta påstående, gång på gång, stod främst Anki Almqvist, fotograf och ordförande för Svenska Fotografers Förbund. Hon höjde aldrig blicken och breddade diskussionen till allt som händer strukturellt i mediernas värld där fotografer liksom skrivande journalister och inte minst medieföretagen hela tiden måste möta en ny verklighet och utveckla sin verksamhet.

Tyvärr fick hon aldrig frågan om vad hon själv och fotograferna i allmänhet gjort för att möta den nya verkligheten. Enligt hennes synsätt skulle således fotografernas villkor fortsatt vara oförändrade eller till och med förbättrade, trots den förändrade verkligheten för deras uppdragsgivare som ser både upplagor och annonsintäkter minska.

Expressens chefredaktör Thomas Mattson var ensam företrädare för arbetsgivarsidan och fick därmed, gång på gång, också stå till svars från anklagelser och kritik från Almqvist om ”dåliga arvoden”, något som också frilansfotografen Karl Melander i panelen närmast ursäktande konstaterade. Och Thomas Mattsson svarade som vanligt villigt, pedagogiskt och med ett enastående tålamod på de rätt tröttande frågorna och påståendena från Almqvist.

Journalistförbundets ordförande Ulrica Widsell fanns också med i panelen, men gick ut mer försiktigt än Anki Almqvist i debatten. Det gjorde hon rätt i. Anki Almqvist pekade ut en framtid där fotografer tvingas försörja sig som busschaufförer för att arbetsgivarna betalar för lite, varvid hon pekade på sin egen fakturering som hon inte är nöjd med. Med denna retorik kommer inte hennes organisation att vinna några framgångar. Tvärtom.

Nästa seminarium arrangerades av den publicistiska organisationen Utgivarna med rubriken ”Ökar hoten mot medier och journalister?” Återigen Thomas Mattsson på scenen, han är som vanligt i Almedalen en av de mest anlitade i olika paneler rörande mediefrågor. Och det är förståeligt eftersom han är en klok och skicklig talesman för den publicistiska verksamheten.

Var tredje journalist i Sverige har utsatts för hot enligt en undersökning. Det är allvarligt vilket både Mattsson och Sveriges Televisions vd Hanna Stjärne var överens om. Rikspolischefen Dan Eliasson höll med och lovade att polisen ska satsa nya resurser på just denna kriminalitet som hotar inte bara enskilda journalister utan också vår demokrati. Utgivarna och polisen har haft möten om saken och hoten tas idag på mycket större allvar än tidigare, både av medieföretagen själva och av polisen.

Gudrun Antemar, lagman och ordförande i näthats- och integritetsutredningen, såg också allvarligt på situationen. Hon hoppades att hennes utredning kan ge polisen nya verktyg för att bekämpa denna brottslighet. Thomas Mattsson informerade om flera hot mot sig själv och Expressen, bland annat ett där gärningsmannen i tingsrätten dömdes för brott mot medborgerlig frihet. Den rubriceringen underkändes tyvärr i hovrätten även om gärningsmannen dömdes för hotet; men just den rubriceringen borde tvärtom förekomma mycket oftare i dessa sammanhang. Det ska bli intressant att se vad Antemars utredning föreslår.

Onsdagen, och därmed Almedalen, avslutades för min del med ytterligare ett seminarium hos Tidningsutgivarna och nu i samverkan med Institutet för mediestudier. Var tredje journalist, eller mer korrekt, var tredje medlem i Journalistförbundet eftersom oorganiserade inte finns i undersökningen, bor i Stockholm, företrädesvis på Söder. Detta faktum präglar naturligtvis rapporteringen från landet utanför Stockholm.  Detta konstaterades också under seminariet, både med humor och allvar.

Därmed är årets Almedalen avverkad för min del efter tre dygn i Visby, en förkortning jämfört med tidigare år. Det är nog så att allt färre är där hela veckan under den finaste tiden på sommaren och i ett läge när utbudet av seminarier ändå är så stort att man inte har en chans att delta i alla man vill. I år var det näst intill 3500 officiellt utannonserade seminarier i alla tänkbara ämnen.

De praktiska förhållandena i Visby fungerade bättre i år än tidigare. I år åkte jag rätt mycket taxi till skillnad från förr. Ett risigt knä med artros samt en ofrånkomlig krycka gjorde det nödvändigt. Taxi fungerade mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, trots kaos på flygplatsen vid ankomsten.

Tidigare år har mobilnätet varit ett stort problem med bristande kapacitet. Så upplevde jag det inte alls i år. Och mitt mobila bredband med Tele2 fungerade också utmärkt väl. Telias mobila nät, som tillhandhölls gratis, provade jag inte, det räckte så bra med Telia 4G i mobilen.

Jag gissar att det blir ett besök i Almedalen även nästa år. Det är ett fantastiskt arrangemang med alla seminarier och inte minst alla möten med människor. Sådana man redan känner och jobbar med eller som konsult även jobbar för, men också sådana man aldrig träffat tidigare. Dessa möten är det bästa med Almedalen och ett mycket starkt motiv för ett deltagande även nästa år.  

  

Vem granskar makten och vem fixar bredbandet?

Vem granskar makten i framtiden? Det var rubriken på ett seminarium under tisdagen i Almedalen. Den frågan återkommer numera ofta i diskussionerna om de traditionella mediernas svårigheter att hitta en ny affärsmodell som fungerar trots annonstapp och den digitala övergången. Svaret blev som vanligt inte heller särskilt klargörande, men det fanns intressanta skillnader i synsättet mellan de olika debattörerna.

Debatten arrangerades av organisationen Utgivarna tillsammans med arbetsgivarorganisationen Medieföretagen. AnnaKarin Lith, redaktionell chef i MittMedia, pläderade som hon brukar starkt för den digitala övergången och hävdade även igen att public service inte kan mäta sig med till exempel MittMedia vad det gäller den lokala representationen ute i kommunerna.

Hon fick stöd i debatten av Upsala Nya Tidnings chefredaktör och vd Charlotta Friborg, men starkt mothugg av affärsområdeschefen Thomas Grahl inom Gotha Media. Han sa att hans koncern och dess tidningar tänker fortsätta bevaka makten som de alltid gjort. Och han var dessutom rätt skeptisk till prioriteringen av den digitala övergången som MittMedia profilerat sig starkt på.

Thomas Grahl lyfte också in en extremt viktig fråga i debatten. Han pekade att offentlighetsprincipen urholkas successivt. Kommunreportrar som verkat hela sitt liv på orten måste plötsligt redovisa varför de vill ha ut offentliga handlingar, ett krav i direkt strid mot grundlagen. Och dessutom kan de inte gå omkring som de vill i kommunkontoret, utan vallas runt med följeslagare.

Det var ett viktigt påpekande. Diskussionen kan inte enbart handla om vilka som ska granska makten i framtiden, den bör också handla om vilka förutsättningar dessa granskare också ges i sitt arbete. Och där går utvecklingen just nu dessvärre åt fel håll; många politiker och offentliga tjänstemän talar gärna om vikten av en bevarad yttrandefrihet och en fungerande offentlighetsprincip, men agerar sedan inte alltid för dessa grundbultar utan emot dem.   

Bertholof Brännström, ordförande i Guldspadejuryn, var både optimistisk och pessimistisk i synen på granskningens framtid. Han var mest oroad för granskningen inom lokaljournalistiken, men menade ändå att det fortfarande görs mycket kvalificerad journalistik. Antalet nomineringar till Guldspadejuryn har sjunkit något, men inte på ett alarmerande sätt. Han såg också tydliga skillnader mellan olika redaktioners ambitioner.

I debatten filosoferades det också över alternativa finansieringar av journalistik, som crowdfunding och sponsringar samt att granskningen med tiden kanske snarare görs av engagerade enskilda personer än av de traditionella medieföretagen.

MittMedia, som äger ett stort antal tidningar, arrangerade också under tisdagen för första gången ett eget seminarium i Almedalen, ”Ett uppkopplat Sverige – en förutsättning för demokratin?”. Ett intressant ämne, men seminariet kom tyvärr inte att motsvara förväntningarna.

Det kanske inte är så konstigt. Debatter förutsätter att det finns tydliga olika åsikter representerade i panelerna och vem är det egentligen som skulle säga nej till frågan i rubriken? Alla inser naturligtvis att bredband i alla former måste byggas ut överallt och tydligast i panelen om detta var tidigare statsrådet Anna-Karin Hatt (c), ny tillträdande vd för Almega.

Hon menade att möjligheterna för bredband måste definieras på samma nivå som vägar, tåg, sjöfart och flyg. Det vill säga som den femte kommunikationsmöjligheten och därmed något som politiken måste ta ansvar för. På sin fråga till publiken om vad den tyckte svarade i princip alla att politikerna och inte marknadskrafterna måste fixa bredbandstillgången.

Och därmed var väl också frågan i rubriken snabbt besvarad. Andra talare och panelen gled snarare in i en diskussion om journalistikens förändring i form av hot och möjligheter. Intressanta spörsmål, men inte kopplade till seminariets rubrik.

Då hade det varit intressantare att få höra mer om vad riksdag och regeringen egentligen har gjort för att förbättra den ofta kritiserade bredbandsutbyggnaden. Vilka beslut har tagits eller försummats? Detta är ju frågor som berör ett flertal viktiga samhällsfunktioner, inte bara medieföretag typ MittMedia. Därför hade det varit intressant med en mer genomtänkt debatt med fler åsiktsskillnader bland deltagarna. Med det här upplägget inriktat främst på arrangörens egna behov blev också publikintresset rätt svagt med en halvbesatt lokal och det är rätt ovanligt i Almedalen där det oftast är fullsatt på arrangemangen.  

Onsdagen blir min sista dag i Almedalen och då har jag siktat in mig på sex seminarier, men lär väl inte hinna med mer än ett par stycken.