Nu snurrar det fort i mediernas värld. Sydsvenskan köper Helsingborgs
Dagblad, HD. TV4 lägger ner sina
lokalredaktioner. Oro, sorg och bitter
polemik i Helsingborg, facklig ilska på TV4 och upprörda politiker i riksdagen.
Som alltid då medierna rationaliserar och strukturerar.
Ett samgående mellan Sydsvenskan och HD har diskuterats i
många herrans år. Som för ungefär 15 år sedan då Bonniers och dess dåvarande koncernchef
Bengt Braun agerade, men HD var, om jag
minns rätt, starkt emot en utveckling där Bonniers kunde etablera sig i Skåne. I stället sökte man samarbete i Malmö och senare gick HD och Nordvästra Skånes Tidningar, NST,
ihop.
Det var en av de första stora fusionerna mellan olika tidningshus i
modern tid. En tanke var nog just att bilda front mot en tänkbar
Bonniersatsning i Skåne, en sådan som ju också senare kom i Trelleborg, Ystad
och Kristianstad. Och i Malmö där Sydsvenskan togs över av Bonniers.
Det var en stor grej när ägarfamiljerna Sommelius i HD och
Ander i NST kom överens om ett samgående. Jag kommer ihåg en debatt om saken, arrangerad
i Helsingborg av föreningen Redaktionsledarna.
HD:s styrelseordförande Lars Svensson var vd på den tiden
och hade personligen spelat en mycket viktig roll i kontakterna mellan ägarfamiljerna
och ansattes av kritiska frågor i diskussionen där jag var moderator. Svensson
förklarade tålmodigt vad viktigt och nödvändigt det redan då var att rusta för
framtiden; framgången för stora och stolta HD var inte alltid given. Ungefär
så. Samma frågor och samma svar som alltid
i liknande sammanhang, även numera när dagens ägare och medieledare får
kritiska frågor då de bestämmer sig och faktiskt gör något de ser som nödvändigt.
Så även vad det gäller fallet TV4 där politiker gärna tycker
till och har synpunkter på vad bolagets styrelse kommit fram till. TV4:s
ledning agerade mindre klokt inför KU för något år sedan då dess ledning slogs
för att få behålla all reklamtid och angav lokalbevakningen som ett skäl för
detta. Jan Scherman, tidigare vd, har
vittnat om detta.
Där är TV4 värd kritik, men det är också inblandade
politiker som inte alltför skickligt hanterat sitt ansvar, vare sig då det
gäller sändningstillståndet för TV4 eller mediepolitiken i stort. Den senaste hårt
kritiserade presstödsutredningen är ett exempel på den närmast obefintliga
mediepolitiken. Den röjde politikens närmast plågsamma okunnighet om
medieutvecklingen. Men nu gråts det krokodiltårar i de politiska korridorerna
över de dramatiska förändringarna i mediernas värld och vad dessa kan innebära
för demokratin.
Jodå, riksdagen har onekligen fattat beslut om att den
stötande reklamskatten måste tas bort. Den drabbar ett antal tidningar som får
skatta på sina reklamintäkter medan TV4, radioreklamen och all direktreklam slipper den
pålagan. Men regeringen har år efter år konstaterat att det inte finns ekonomiskt
utrymme för att genomföra riksdagsbeslutet. Tidningsutgivarna, TU, och dess vd Per Hultengård har år efter år kritiserat regeringen för detta och pekat på tidningshusens behov av pengarna i nedskärningstider. Utan resultat. Ibland är respekten för demokratin och dess spelregler begränsad
även bland tunga politiker.
Spelbolagens annonsering är en annan viktig fråga som kastar
skuggor över statsmakten. Expressens och Aftonbladets förre och nuvarande
chefredaktörer Anders Gerdin, Otto Sjöberg och Thomas Mattsson har fört en hård
kamp för att medier i Sverige ska få sälja reklam till lagliga utländska
spelbolag på samma villkor som t ex TV3, som sänder på svenska, men från
utlandet.
För TV3 med flera tv-bolag gäller därför inte den
restriktiva svenska lagstiftningen. Gerdin, Sjöberg och Mattsson har fått slåss
i den ena domstolsförhandlingen efter andra mot hårdnackat motstånd från
svenska staten företrädd av Lotteriinspektionen. EU-kommissionen har kritiserat
Sverige för spelmonopolet, men finansmarknadsminister Peter Norman försvarar
hyckleriet.
Detta är några exempel där statsmakten och dess ansvariga
politiker försvårat mediernas möjligheter. Politikernas envetna utökning av sekretess och angrepp på och obstruktion mot tryck- och yttrandefriheten är andra exempel på
att kärleken till medier och dess granskande journalistik inte är så uttalad
som det låter då de kritiskt ojar sig om demokratin när branschen
rationaliserar eller driver igenom strukturförändringar.
Då får man kanske, trots allt, ha lite större fördragsamhet
med bekymrade fackliga företrädare som oroar sig för medlemmarnas jobb. Det är
lättare att förstå dem än de nostalgiska medieprofiler som känslosamt går emot
alla förändringar och hellre drömmer sig tillbaka till det som en gång var.
Ibland känns det som om allt händer just nu vad det gäller dramatiken i mediehusen, men tidningskartan har ritats om under lång tid. Enbart
under de senaste decennierna tog till exempel Norrköpings Tidningar över både Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten, Corren, UNT
och tidningarna på Gotland. Koncernen NTM skapades. Östra Småland ägs sedan 2010 av tidigare konkurrenten Gota där också tidningar som Barometern, Blekinge Läns Tidning och Borås Tidning ingår sedan ett antal år.
Arbetabladet togs över av tidigare konkurrenten Gefle
Dagblads ägare MittMedia. Dagbladet, Länstidningen i Östersund och senast
Dala-Demokraten likaså.
Försäljningen av Centerns tidningar var en av de största
branschaffärerna i Sverige och Centerpartiet blev därmed Europas rikaste parti,
allt medan mediepolitiker oroade sig för mediekoncentrationens följder. Men strateger inom Centerpartiet såg uppenbarligen vad som skulle hända med tidningarnas lönsamhet och sålde i rätt tid.
Tidigare såldes moderatägda Västernorrlands Allehanda och socialdemokratiska
Nya Norrland. De återuppstod år 2000 som Tidningen Ångermanland som sedan slogs ihop
med Örnsköldsviks Allehanda. I Hälsingland blev fyra tidningar Hälsingetidningar. Många andra uppmärksammade förändringar har
skett över tid. Listan är lång och
nästan överallt har besluten kritiserats och överorden har varit många om vad illa
det skulle gå.
Anders Ahlberg, tidigare publisher för Kyrkans Tidning
och huvudredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, konstaterar i en intressant artikel i
Medievärlden att det personliga ägandet är på väg att försvinna. Det har han rätt
i. Processen har pågått länge. Under senare år sålde familjen Bengtsson Dalarnas
Tidningar då de ansåg sig ha gjort sitt för företaget när mediebranschen
började utvecklas åt ett nytt håll. De sålde i rätt tid när tidningar värderades som högst. Nu gör de nya framgångsrika affärer med kapitalet.
VLT togs efter många långa och bittra strider över av Stampen, familjen Pers försvann ut i kulissen. Försäljningen föregicks av en intern strid inom ägarnas släkt. Anders H Pers slogs hårt på bolagsstämmor och med jurister mot övertagandet, men fick ge sig. Stampen etablerade sig i Mälardalen och Promedia skapades där även Nerikes Allehanda med flera tidningar nu ingår. Och där nya tider skapat problem för tidigare oerhört välmående tidningar.
Längre tillbaks sålde Erik Anund Hallin och hans familj Örnsköldsviks Allehanda till Sundsvalls Tidning ett antal år innan dess ägarfamiljer Alström och Wide sålde ST och ÖA till Gefle Dagblad, GD. Det blev starten för den koncern som idag heter MittMedia med ett 20-tal tidningstitlar.
VLT togs efter många långa och bittra strider över av Stampen, familjen Pers försvann ut i kulissen. Försäljningen föregicks av en intern strid inom ägarnas släkt. Anders H Pers slogs hårt på bolagsstämmor och med jurister mot övertagandet, men fick ge sig. Stampen etablerade sig i Mälardalen och Promedia skapades där även Nerikes Allehanda med flera tidningar nu ingår. Och där nya tider skapat problem för tidigare oerhört välmående tidningar.
Längre tillbaks sålde Erik Anund Hallin och hans familj Örnsköldsviks Allehanda till Sundsvalls Tidning ett antal år innan dess ägarfamiljer Alström och Wide sålde ST och ÖA till Gefle Dagblad, GD. Det blev starten för den koncern som idag heter MittMedia med ett 20-tal tidningstitlar.
Jag var faktisk en gång i tiden själv en väldigt liten ägare
i GD med några få aktier som så småningom löstes in, inte långt
efter en framgångsrik corner-affär som unga civilekonomer smart genomförde mot GD
efter förvärvet av Sundsvalls Tidning. Och
min egen farfar Gustav Rosén ägde för länge sedan Västerbottens-Kuriren, VK, och satt till och med i fängelse för tryckfrihetsbrott. Det bet inte på hans stridsvilja mot det konservativa etablissemanget i Umeå där kåkfararen slutade som landshövding...
Om Gustav Rosén hade
behållit VK skulle vi i släkten nog tvingats genomlida stormiga stormöten med
alla delägare, vi var fler än tio aktiva (och envisa) journalister om jag minns
rätt. Tidningsägandet har ofta präglats av interna familjestrider och känslor.
Och kritik från omvärlden, som mot Hjörnes dominans i Göteborg och familjen
Hamrins framgångar i Småland. För att inte tala om all misstänksamhet och kritik mot familjen Anders skickligt skapade imperium i Värmland. Det var nog tur att farfar sålde VK som numera är
stiftelseägd.
Nu lämnar familjen Sommelius branschen och en av säljarna, Sören
Sommelius, tidigare själv kulturredaktör på HD och nu styrelseledamot i
företaget, slåss med sina känslor i en uppmärksammad artikel i HD. Texten
utlöste en upprörd debatt på Facebook mellan Sommelius och HD:s förre
medarbetare Joakim Jardenberg, känd it-entreprenör och stridbar debattör,
numera också it-chef i Helsingborgs kommun. Känslorna svallar utifrån två extremt olika
uttolkare av medieutvecklingen där Jardenberg bejakar utvecklingen, Sommelius
beklagar den, icke utan bitterhet.
I Anders Ahlbergs text kan också man ana lite sorg mellan
raderna över alla dessa förändringar. I inlägg från andra debattörer, särskilt i
och kring de nu berörda företagen, handlar det snarare om stark oro, ilska och
bitterhet. Som ofta i liknande sammanhang trots att förändringar alltid har
skett och alltid måste ske med tiden. Det vore egentligen rimligare med bråk och
kritik när ingenting händer utan allt får lunka på som vanligt, men det är ju tvärtom
när ägare och ledningar tänker nytt och agerar som kritiken kommer.
Så till exempel i dessa tider då mediehusen inte bara
rationaliserar och strukturerar, utan också söker nya lösningar på nätet, med
eller utan betalväggar. Eller då en koncern som MittMedia vågar sig på en mycket
tydlig digital inriktning och därför även en följdriktig omläggning där
papperstidningen inte längre ska tryckas sent på kvällarna. En reform som ifrågasätts
här och där av branschkolleger. Ändå är det tämligen uppenbart att tryckta tidningar måste utvecklas kvalitativt bort från händelsenyheter vi får i andra medier. Är sena sportnyheter fortfarande publicistisk kvalitet? Och kostnaderna för tryckningen måste minskas.
För många känns helt tydligt gårdagen trygg och morgondagen jobbig,
men snart kommer det ändå nya bulletiner om mediebranschen som skakar om
debattörerna, nostalgikerna, facket och politikerna. Olösta branschfrågor är det gott om.
Vad händer i Värmland med NWT-koncernen där ett generationsskifte
närmar sig? Kommer kanske ytterligare en ägarfamilj att lämna tidningsvälden? Vem
köper Mitti-tidningarna som är till salu? Hur klarar sig Svenska Dagbladet i
dessa svåra tider? Och vad händer med Promedia, eller snarare, vad händer med
hela stora stolta Stampen där dramatiken numera är påtaglig?
Tills vi får veta vad som händer på västfronten kan man läsa
debatten om Stampen i Göteborgs-Posten mellan dess kritiske kulturredaktör
Gabriel Byström och dennes chefredaktör Peter Hjörne, även huvudägare i Stampen.
En intressant och ovanlig debatt i GP-sammanhang; GP har ofta kritiserats för
att inte släppa fram kritik mot familjen Hjörne och företaget.
Nu har Peter Hjörne tagit diskussionen, men vart tog
Stampens ordförande Tomas Brunegård vägen? Med tanke på hans framträdande plats
i Stampens historia vore det intressant att få höra hans synpunkter på saken.
Uppdaterad och korrigerad 140425 kl 16.25
Politikerna struntar i yttrandefrihet - Anna Troberg, Piratpartiet, debattartikel, journalisten.se 130403
Inlägg
