Murdoch utnyttjas av svenska mediefiender.

(Uppdaterad)

Nu är det dags igen, tunga namn går i täten och pläderar mot medierna i allmänhet och medborgarnas rättigheter i synnerhet genom att föreslå inskränkningar via lagstiftning och etik. Man kan undra vad det är som driver dessa figurer som, i detta fall, vill urholka grundlagens meddelarskydd och Sveriges unika tryckfrihet, denna gång med populistiska argument hämtade från England som sannerligen inte är en bra utgångspunkt för en diskussion om svensk pressetik eller svensk journalistisk yrkesetik!

En professor i civilrätt tillika bloggare , Mårten Schultz, framträder ännu en gång tämligen förutsägbart från rollodexarnas tveksamma skara och ställer beredvilligt upp i SVT Rapport och fastslår att det är dags att begränsa meddelarfriheten enligt tryckrihetsförordningen, TF. Poliser ska inte få berätta vad de vet om olika utredningar, särskilt inte om de får betalt för saken.

Skandalen runt News of the World i England motiverar och inramar SVT:s inslag och de svenska tidningarnas skriverier om Ola Lindholm används som ett argument mot medierna eftersom brottsmisstänkte "Ola sagt att kvällstidningarna betalat för informationen", eller något i den stilen.

Hur ser SVT:s källkritik ut på den här punkten? Det är enligt grundlagen helt omöjligt för tidningarnas chefredaktörer att ens antyda hur det fått informationen om Ola Lindholm, betalt eller obetalt. Ola Lindholms egna uttalanden kan knappast betraktas som sanningens röst i sammanhanget. Ola Lindholm har inget okänt ansikte, tusentals människor kan ha sett när han plockades in av polisen på Råsunda för en kontroll.

Nu är det inte bara Mårten Schultz som klivit in i den förväntade repressiva debatten för att tvåla till medierna. Han har denna gång fått sällskap av tämligen anonyme finansmannen Mats Arnhög som också är ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON, tidningarnas självsanerande organ som ska pröva den etiska bedömningen i publiceringar.

Han uttalar sig tvärsäkert i SVT om vad illa det är att poliser läcker till medierna, naturligtvis utan att ha en aning om det verkligen är på det sättet han påstår. Det vet nämligen av naturliga skäl bara de eventuella poliserna själva samt deras påstådda kontakter på tidningarna.

Frågan infinner sig dessutom omgående, vad har han som ledamot i Pressens Opinionsnämnd med saken att göra? Pressens Opinionsnämnd, PON, har att pröva huruvida tidningar har brutit mot pressens spelregler då de publicerar artiklar, inte hur tidningarna har inhämtat informationen.

Journalistförbundet, SJF, har en egen kommitté som yrkesetiskt prövar om en enskild journalist gjort fel i sin jakt på fakta, men PON hanterar inte dessa frågor även om det till och från förs en debatt om att utveckla dess uppdrag. Det har inte skett, men denna PON-ledamot anser sig plötsligt ändå kallad att döma ut tidningarnas agerande på ett område där han både saknar fakta, insikt, kunskap och formellt skäl att agera.

Må makterna förlåta både Mårten Schultz och Mats Arnhög. Det är naturligtvis SVT Rapport som ska kritiseras och skämmas för sin källkritik. Märkligt, Murdoch-skandalen i England är väl tillräckligt värd att rapportera om utan att man i public service gör oseriösa kopplingar till mediernas verksamhet i Sverige.

Det är ju nästan rena rama Murdoch-metoderna....

UPPDATERING:

Ledare i Aftonbladet av Katrine Kielos om tafsandet på tryckfriheten.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kritiserar i sin blogg SVT:s inslag och Mårten Schultz.

Bra med Jardenberg och Stakston på H12

Joakim Jardenberg och Brit Stakston är två ikoner för oss som är intresserade av den digitala utvecklingen, bloggandet och allt som därtill hör i den nya medievärlden. I går var de bägge med i en debatt på Almegas H12 i Almedalen och diskuterade opinionsbildningens nya infrastruktur. En mycket intressant debatt föredömligt modererad av just Jardenberg, en person som säkert med sin kaxighet retat upp många av mina kolleger i tradmedierna.

Här var han riktigt bra på att få fart på debatten och Brit Stakston var inte sämre med sina välformulerade inlägg om denna nya intressanta medievärld. Resten av panelen gick inte heller av för hackor, Martina Lind, Politometern, Anton Johansson, Twingly, Jonas Morian, Makthavare.se och Björn Fridén, Aftonbladet.

De bjöd på en initierad och visionär diskussion som jag verkligen önskar att fler företrädare för tradmedierna i Sverige hade följt på plats, men det var få av dessa som syntes till. De av dessa som inte ser till att de blir informerade om utvecklingen kommer att drabbas av en grym baksmälla vad det lider.

Almedalen slocknar nu sakta men säkert och de flesta som är kvar promenerar nu runt i klart lugnare takt utan att planera in allt man vill göra minut för minut. Jag strosade runt idag och hamnade av en tillfällighet på en debatt om hur stor Öresundsregionen kan bli, ledd av den tidigare kollegan Jan Wifstrand som för övrigt var riktigt bra som en underhållande och smart moderator.

Och debatten var intressant, inte minst för mig som bor 17 mil från Stureplan och ändå betraktas som en norrlänning. Knasigt! Jag hoppas att Gävleborg bildar region söderut mot Uppsala i stället för norrut. De kulturella problem vi har som betraktas som boende i Södra Norrland har de nog inte på något motsvarande sätt i Skåne.

Sedan var det dags för Tidningsutgivarnas sista seminarium på temat #mediemakt där Svenskt Näringsliv röstades fram som veckans mediemaktfaktor. Lite knäppt val tycker jag som själv röstade på Lotta Grönings nominering av Patrik Sjöberg.

Och sedan var det efter en härlig hamburgare dags för Håkan Juholts tal och honom skulle jag nog inte ha röstat på ens om Lotta Gröning hade nominerat honom i något sammanhang. Lyssnarna i Almedalen jublade över hans tal, men jag är ambivalent, för att inte säga skeptisk. Hur i jösse namn kunde han bli partiledare?

Slutligen hamnade jag på Caremas trevliga mingel kompletterad med en givande och intressant diskussion om erfarenheterna från Almedalens seminarier, främst rörande sjukvården. Mycket bra. Intressanta möten med olika personer.

Och i morgon kommer jag att ta det lugnt och kanske inte ens blogga trots att G3-nätet nu säkert kommer att fungera riktigt bra eftersom väldigt många besökare i Almedalen nu åkt hem. Tänk vad glada de ska vara på Telia och Tele2 m fl operatörer att problemet, alla twittrande besökare i Almedalen, äntligen har lämnat Gotland.

G3-fiasko i Almedalen

Först som sist, mobilt bredband i Visby fungerar skandalöst uselt under denna vecka, om de ens fungerar alls. Jag har Telia i min iPhone och Tele2 i datorn. Båda funkar lika dåligt. Och klagomål om detta hörs överallt. Hur har ansvariga på Telia och Tele2 resonerat som vågar reta upp så många mäktiga intressen i Almedalen där andra lägger ner en förmögenhet på att lobba för sina verksamheter.

Det kändes särskilt märkligt under torsdagen att möta dessa problem eftersom jag inledde dagen hos IT&Telekomföretagen med deras intressanta diskussion om bredare bredband i framtiden. Där fick vi en bra föredragning av skilda företrädare om politikernas och operatörernas ambitiösa mål om bättre bredband i Sverige.

De resonemangen föll dock platt till marken för oss i publiken som twittrade och bloggade mm, jag fick endast sporadiskt kontakt med nätet. Då var det inte så lätt att samtidigt försöka följa snacket om ”världens bästa bredband”.

Alltså, twittrandet, bloggandet och bambusandet mm är en inte oväsentlig del av Almedalen och det vet alla. Massor av seminarier handlar om just dessa fenomen i vår tid och arrangörerna har ofta lärt sig att meddela vilken hashtag som gäller. Och så vidare.

Men operatörerna har inte hängt med, via Twitter kom något meddelande under torsdagen att man skulle försöka öka kapaciteten på G3-nätet. Borde inte det ha gjorts långt tidigare? Det var ju lika illa med G3 i Visby förra året. Otroligt, men sant.

Den här texten skulle jag lagt ut redan redan i går kväll eller i natt. Det gick inte. Nu på fredagen är det också mycket trögt och därför får jag avstå från att lägga in länkar.

Nåväl, detta om bredbanden, G3 och detta vällovliga seminarium arrangerat av IT&Telekomföretagen med totalt fel tajming; det borde ha hållits ett par dagar före eller efter Almedalen då inte bredbanden var så belastade….

För övrigt borde högskolan, biblioteket, diverse andra myndigheter och företag absolut låta andra gå in på nätet via sina nätverk utan lösen. Varför ska en statlig myndighet som högskolan ha lösen på sitt nätverk? Tidigare var jag också på ett seminarium på Kungliga Biblioteket i Stockholm där vi som gäster inte fick tillgång till bredbandet inom KB. Märkligt.

Problemen med G3 och nätverk fortsatte i Visby under hela dagen med begränsat twittrande som följd, men jag gick i alla fall vidare till Expressens valstuga och kollade in intervjun med Thomas Bodström. Onekligen en sympatisk man och jag tror att hans socialdemokratiska rörelse skulle vara både roligare, klokare och modernare än den vi har sett och, framförallt, kommer att få se.

Efter Bodström kulturpolitik och yttrandefrihet, nog så intressant. Kulturrådet arrangerade debatten på Gotlands Museum med Kerstin Brunnberg som skicklig moderator. Bäst i panelen var Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson som skickligt varnade för att yttrandefriheten i Sverige inte är självklar.

Intressantast idag för mig blev dock diskussionen och direktsändningen i Sveriges Radio av debatten ”Journalistik 3.0 och den digitaliserade demokratin”. Mycket bra! Radiochefen Mats Svegfors har helt tydligt rört sig från en ganska trög position rörande nya medier till att bli en reflekterande och förstående beslutsfattare rörande medieutvecklingen.

Detta illustrerades först av hans ganska bestämda uttalande om att twitter var rätt kanal även för en SR-medarbetare att sprida en nyhet om ett våldsdåd här och nu mot en känd politiker i Almedalen, ”ty då är Twitter snabbast”. Däremot var han mer tveksam till hur en SR-medarbetare skulle agera i ett annat sammanhang beroende på omständigheterna.

Sedan fick han en fråga från en ung journalist i publiken om hur man ska agera pressetiskt inom tradmedierna som är försiktiga med namnpubliceringar samtidigt som detaljerad information omgående läggs ut på t ex Flashback.

Då svarade radiochefen Mats Svegfors att hans personliga uppfattning är att de traditionella medierna är alltför restriktiva med namnpubliceringar.

Det har han rätt i, jag håller med.

Jan Helin mycket tydlig om tidningarnas framtid

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin var under en debatt i Almedalen mycket rak och tydlig med att tidningarnas framtid finns i den digitala formen, inte som papperstidningar. Han konstaterade att medieutvecklingen är en revolution, en strukturförändring som är så omfattande att få företag brukar överleva sådana omstörtande förändringar. Han är dock optimistisk för Aftonbladet där i dag all fokus läggs på det digitala utvecklingsarbetet

Detta sagt i en debatt som Medieföretagen arrangerade i direkt anslutning till Almegas och Politometerns smarta och populära bloggplats H12 på Hästgatan 12 i Visby. Det är bloggarens motsvarighet till tradmediernas presscenter, en satsning som väl symboliserar medierevolutionen. Bloggarna är ett bra exempel på nya aktörer på medieområdet och de nämndes ofta i debatten.

Jan Helin sa att Aftonbladets pappersupplaga minskar varje år och att det inte är Expressen som lockar över köparna, det är läsarnas ändrade beteende som minskar upplagan. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson satt i publiken...

Aftonbladet når fler än någonsin med sin journalistik, men allt färre vill betala något för den. Där finns utmaningen enigt Jan Helin, branschen måste skapa nya fungerande affärsmodeller.

Utgångspunkten för den mycket intressanta debatten arrangerad av tidningarnas arbetsgivarorganisation var frågan om hur framtiden ser ut för journalistyrket som sådant, vad är det som kommer att gälla för alla unga som drömmer om en framtid inom medierna? Svaret från panelens experter var inte kul för de unga.

Jan Helin var inte orolig för journalistiken som sådan efter branschens dramatiska strukturförändring, men både han och andra arbetsgivarföreträdare sa att antalet anställda journalister kommer att bli färre. Diskussionen gled också ofta in på frågan om att branschen behöver bättre avtal som medger mer flexibla anställningsformer. Och att antalet journalister som utbildas bör minskas.

Mktmedias vd Bosse Svensson var lika bestämd som Jan Helin på att det är en revolution som pågår och han trodde att det i framtiden kanske sägs att det var just år 2011 som ”det hände”, han t o m lovade att det nog är så! Bosse Svensson var också kritisk mot Journalistförbundets, SJF:s, envisa vakthållning av det som en gång var i stället för att blicka framåt.

Sofia Mirjamsdotter, journalist, känd bloggare och föreläsare mm om sociala medier ansåg samma sak och hade just därför också nyligen lämnat SJF. Hon sa också att det inte finns någon naturlag som säger att det alltid ska finnas journalister i sin traditionella form.

Inte så kul att höra kan man anta för SJF:s nye ordförande Jonas Nordling som också deltog i debatten. Han medgav att förbundet till och från kanske hade ägnat ”för mycket tid åt skitfrågor”. Det ska bli intressant att se hur han och förbundets nya styrelse lyckas, SJF har tveklöst haft en trög och konservativ hållning i framtidsfrågorna hittills.

Debatten var en av de bästa på medieområdet hittills i Almedalen i år och jag önskar att alla journalister i Sverige hade varit där och lyssnat. Avståndet är långt mellan Bosse Svenssons, Jan Helins och Sofia Mirjamdotters klarsynta analyser jämfört med inställningen på tidningar här och var, både bland chefer och medarbetare i traditionalisternas stora skara som hoppas att allt löser sig.

Under onsdagen var jag också på två andra mediedebatter, den först arrangerade av Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. I den deltog tv-reportern Bert Sundström som blev svårt misshandlad i Egypten. Han är fortfarande förlamad i ansiktet och har drabbats av balansrubbningar, men han skulle svara ja direkt om SVT ber honom resa ut till nya krig eftersom han anser att svenska journalister måste finnas på plats.

En annan deltagare var bloggaren Afrah Nasser från Jemen. Hennes blogg har av CNN bedöms vara en av de tio mest lästa i Mellanöstern. Afrah Nasser är ung, 26 år, och har nu sökt asyl i Sverige eftersom hon har hotats för sin blogg och därför inte vågar återvända till sitt hemland Jemen där hennes familj finns.

Bert Sundström och Afrah Nasser är nu i säkerhet, men båda har dyrt fått betala för sin övertygelse om att informationen måste levereras till läsare och lyssnare, för sin journalistiska drivkraft och envishet. Respekten från publiken till podiet var påtaglig under seminariet.

Den andra mediedebatten arrangerades av TU och handlade om ”Mediemakt och de unga”, vad händer när de unga vänder traditionella medier ryggen? Även här var Jan Helin med och pekade på medierevolutionen och dess följder.

Tillsammans med Norrans chefredaktör Anette Novak representerade Helin de traditionella tidningarna i debatten där medierevolutionens företrädare var Bambusers Måns Adler, Fanzingos Luis Lineo och chefredaktören och bloggaren mm Isabella ”Blondinbella” Löwengrip. Intressanta och imponerande personer!

Det blev en bra diskussion där man också kunde ana ett samband med de övriga diskussionerna. Här fanns tre intressanta representanter för framtidens mediemakthavarna, precis sådana som onekligen orsakar den dramatiska strukturförändring som ventilerades på Almegas seminarium.

Och Afrah Nasser är på samma sätt ett lysande exempel på en person som svarar för en avancerad journalistik publicerad av henne själv utanför de traditionella medierna. Den utmärkte reportern Bert Sundström är en god representant för det bästa med tradmedierna, men frågan är hur länge mediehusen har råd med utrikeskorrespondenter. Sundström sa att han hoppas att svenska korrespondenter får fortsätta rapportera hem till Sverige.

– Vi skulle kunna komma överens med CNN och använda deras material, eller t o m Youtube-klipp, men då skulle vi tappa den viktiga funktionen att analysera och rapportera, sa Bert Sundström.

Fjärde dagen i Almedalen var en bra dag för den som vill hålla koll på medierevolutionen.

Viktig diskussion i Almedalen på tredje dagen

Under denna vecka så kan man i Visby gå på hur många intressanta debatter och arrangemang som helst. Under Almedalens tredje dag kändes dock många faktiskt lite torftiga och onödiga, detta sedan jag varit på en mycket allvarsam och livsviktig diskussion med rubriken ”Medier, folkmord och de sista överlevande”. Den eviga diskussionen om hur etiska eller oetiska tidningar och sociala medier är kändes plötsligt lite oviktig.

I panelen satt Hédi Fried, psykolog, författare och överlevande från Auschwitz. Hon har målmedvetet och engagerat föreläst och skrivit och debatterat om Förintelsen för att den inte ska glömmas bort. Hon var också med i den gripande dokumentärfilm som fick inleda diskussionen.

Hédi Fried är livrädd för att det ska hända något liknande igen, även här och nu i vårt land. Hon har engagerat sig hårt för att sprida kunskap om nazisternas massmord på judarna så att dessa historiskt viktiga och avskyvärda övergrepp inte glöms bort.

Den oron fanns också hos de övriga i panelen, till exempel tidigare statsrådet Jan Nygren vars mor också överlevde förintelsen. Till skillnad från Hédi Fried valde hon att inte tala så mycket om saken, kanske först av rädsla för att de farliga nazisterna skulle komma tillbaka, senare kanske helt enkelt för att gå vidare. Jan Nygren var runt sex eller sju år innan han förstod att hans mamma kom från ett annat land och vad hon hade varit med om.

Debattens arrangör Tidningsutgivarnas, TU:s, Ulrika K Engström var moderator och hanterade skickligt det svåra ämnet. Hon frågade t ex Aftonbladets chefredaktör Jan Helin hur medierna klarar sin uppgift varpå han svarade att medierna varit urusla på att förklara orsaker och bakgrunder till konflikter och folkmord både i Afrika och i forna Jugoslavien.

Medierna lever i och följer journalistiskt sin samtid intensivt sade Jan Helin och riskerar då paradoxalt nog att missa farliga strömningar i tidsandan, strömningar som han under starkt medhåll från de övriga i panelen varnade för även i dagens Sverige.

Stampens koncernchef Tomas Brunegård höll med och pekade på att inget enskilt medieföretag eller branschen som sådan kan bära ansvaret för en rapportering som motverkar brotten mot mänskligheten, det är frågor som måste lösas i ett globalt samarbete över nationalstaternas gränser. Han nämnde också att det var just därför världens utgivare efter kriget bildade en internationell organisation, WAN, för att det inte skulle hända igen. Där är han idag vice ordförande.

Tomas Brunegård påminde om att svenska tidningar är bärare av en stark folkbildningstradition till skillnad från tidningarna i t ex USA. Detta faktum trodde Tomas Brunegård ökar hoppet om att svenska medier klarar av att ansvarsfyllt informera om dessa frågor.

Det var inte bara mediernas ansvar som diskuterades, skolans roll togs också upp. Därför fanns Skolverkets generaldirektör Anna Ekström med i panelen där det rådde stor enighet om vilket stort ansvar skolan har i sammanhanget. Jan Nygren betonade skolans ansvar, men konstaterade också att vi alla har ett ansvar att agera om de farliga krafterna börjar hota demokratin. Han menade att vi själva alla kan bli förövare om det vill sig riktigt illa.

Hédi Fried menade att medierna har ett ansvar att informera om att folkmord faktiskt kan ske även här om farliga strömningar plötsligt växer till sig i samhället. Hon fick sista ordet i denna allvarsamma och viktiga diskussion och påminde då om att ”demokratin dör om du inte arbetar med den”. Så sant, så sant.

Det var starkt av Tidningsutgivarna att arrangera en så allvarlig och viktig debatt i Almedalen där annars de flesta arrangemang är snabba och lättfångade även om det handlar om nog så intressanta och viktiga frågor. De flesta av dem handlar dock inte om liv och död, de flesta är flyktiga i jämförelse med denna diskussion. Den kommer jag inte att glömma.

Det andra arrangemanget för mig idag i Almedalen är dock logiskt och lätt att gilla med tanke på tankarna på ovanstående diskussion om rädslan för demokratins framtid. Den diskussionen handlade om delaktigheten i det digitala tjänstesamhället och arrangerades av Digidel 2013 och Almedalsbiblioteket. Digidel 2013 är en kampanj för att få fler att bli uppkopplade, runt 1,5 miljoner människor i Sverige är ännu inte det.

Här kom det att handla om allt som utestänger äldre och ibland även yngre från alla goda möjligheter på internet. Här nämndes svårigheter för synskadade, hörselskadade, äldre och alla andra som har svårt att hantera datorer och mobiler. Även vi som kan rätt mycket om nätet möts ju ständigt av problem med lösenord, bristande täckning i G3-nätet och krångliga formulär hos myndigheter och företag. För att inte tala om sifferexercisen då man ska betala en räkning….

Kopplingen från debatten om folkmord och hoten mot demokratier över till omsorgen om demokratin tycker jag är självklar; internet med alla sina nya möjligheter kommer att spela en helt avgörande roll för att rädda hotade demokratier och även störta en rad diktaturer. Titta på händelserna i länder som Egypten och Libyen och den roll kommunikationen via nätet haft. För några år sedan fick vi via nätet följa försöket till resning i Iran och, tro mig, detta kommer att ske igen på olika håll i världen, tack vare internet. Tack och lov

Under denna vecka så kan man i Visby gå på hur många intressanta debatter och arrangemang som helst. Under Almedalens tredje dag kändes dock många faktiskt lite torftiga och onödiga, detta sedan jag varit på en mycket allvarsam och livsviktig diskussion med rubriken ”Medier, folkmord och de sista överlevande”. Den eviga diskussionen om hur etiska eller oetiska tidningar och sociala medier är kändes plötsligt lite oviktig.

I panelen satt Hédi Fried, psykolog, författare och överlevande från Auschwitz. Hon har målmedvetet och engagerat föreläst och skrivit och debatterat om Förintelsen för att den inte ska glömmas bort. Hon var också med i den gripande dokumentärfilm som fick inleda diskussionen.

Hédi Fried är livrädd för att det ska hända något liknande igen, även här och nu i vårt land. Hon har engagerat sig hårt för att sprida kunskap om nazisternas massmord på judarna så att dessa historiskt viktiga och avskyvärda övergrepp inte glöms bort.

Den oron fanns också hos de övriga i panelen, till exempel tidigare statsrådet Jan Nygren vars mor också överlevde förintelsen. Till skillnad från Hédi Fried valde hon att inte tala så mycket om saken, kanske först av rädsla för att de farliga nazisterna skulle komma tillbaka, senare kanske helt enkelt för att gå vidare. Jan Nygren var runt sex eller sju år innan han förstod att hans mamma kom från ett annat land och vad hon hade varit med om.

Debattens arrangör Tidningsutgivarnas, TU:s, Ulrika K Engström var moderator och hanterade skickligt det svåra ämnet. Hon frågade t ex Aftonbladets chefredaktör Jan Helin hur medierna klarar sin uppgift varpå han svarade att medierna varit urusla på att förklara orsaker och bakgrunder till konflikter och folkmord både i Afrika och i forna Jugoslavien.

Medierna lever i och följer journalistiskt sin samtid intensivt sade Jan Helin och riskerar då paradoxalt nog att missa farliga strömningar i tidsandan, strömningar som han under starkt medhåll från de övriga i panelen varnade för även i dagens Sverige.

Stampens koncernchef Tomas Brunegård höll med och pekade på att inget enskilt medieföretag eller branschen som sådan kan bära ansvaret för en rapportering som motverkar brotten mot mänskligheten, det är frågor som måste lösas i ett globalt samarbete över nationalstaternas gränser. Han nämnde också att det var just därför världens utgivare efter kriget bildade en internationell organisation, WAN, för att det inte skulle hända igen. Där är han idag vice ordförande.

Tomas Brunegård påminde om att svenska tidningar är bärare av en stark folkbildningstradition till skillnad från tidningarna i t ex USA. Detta faktum trodde Tomas Brunegård ökar hoppet om att svenska medier klarar av att ansvarsfyllt informera om dessa frågor.

Det var inte bara mediernas ansvar som diskuterades, skolans roll togs också upp. Därför fanns Skolverkets generaldirektör Anna Ekström med i panelen där det rådde stor enighet om vilket stort ansvar skolan har i sammanhanget. Jan Nygren betonade skolans ansvar, men konstaterade också att vi alla har ett ansvar att agera om de farliga krafterna börjar hota demokratin. Han menade att vi själva alla kan bli förövare om det vill sig riktigt illa.

Hédi Fried menade att medierna har ett ansvar att informera om att folkmord faktiskt kan ske även här om farliga strömningar plötsligt växer till sig i samhället. Hon fick sista ordet i denna allvarsamma och viktiga diskussion och påminde då om att ”demokratin dör om du inte arbetar med den”. Så sant, så sant.

Det var starkt av Tidningsutgivarna att arrangera en så allvarlig och viktig debatt i Almedalen där annars de flesta arrangemang är snabba och lättfångade även om det handlar om nog så intressanta och viktiga frågor. De flesta av dem handlar dock inte om liv och död, de flesta är flyktiga i jämförelse med denna diskussion. Den kommer jag inte att glömma.

Det andra arrangemanget för mig idag i Almedalen är dock logiskt och lätt att gilla med tanke på tankarna på ovanstående diskussion om rädslan för demokratins framtid. Den diskussionen handlade om delaktigheten i det digitala tjänstesamhället och arrangerades av Digidel 2013 och Almedalsbiblioteket. Digidel 2013 är en kampanj för att få fler att bli uppkopplade, runt 1,5 miljoner människor i Sverige är ännu inte det.

Här kom det att handla om allt som utestänger äldre och ibland även yngre från alla goda möjligheter på internet. Här nämndes svårigheter för synskadade, hörselskadade, äldre och alla andra som har svårt att hantera datorer och mobiler. Även vi som kan rätt mycket om nätet möts ju ständigt av problem med lösenord, bristande täckning i G3-nätet och krångliga formulär hos myndigheter och företag. För att inte tala om sifferexercisen då man ska betala en räkning….

Kopplingen från debatten om folkmord och hoten mot demokratier över till omsorgen om demokratin tycker är självklar; internet med alla sina nya möjligheter tror jag kommer att spela en helt avgörande roll för att rädda hotade demokratier och även störta en rad diktaturer. Titta på händelserna i länder som Egypten och Libyen och den roll kommunikationen via nätet haft. För några år sedan fick vi via nätet följa försöket till resning i Iran och, tro mig, detta kommer att ske igen på olika håll i världen, tack vare internet. Tack och lov

Härligt med Jackson i Almedalen!

Det bästa minnet från andra dagen i Almedalen 2011 får bli bilden av den amerikanske medborgarrättskämpen pastor Jesse Jackson som leende och road strövade runt och kollade in folklivet kring Donners plats i Visby. Många människor gick spontant fram och hälsade på honom. En härlig bild av Almedalen där alla kan komma i kontakt med vem som helst, även en världsberömd man som Jesse Jackson. Som han själv sa i en intervju om Almedalen i SVT Rapport om bl a Almedalen, ”detta är demokrati”.

Ovanstående illustrerar väl det jag tycker är det bästa med Almedalen i Visby, nämligen mötena och dialogen med massor av människor, meningsfränder och meningsmotståndare, vänner och ovänner. Bra, det är så det ska vara och jag förstår att Jackson är imponerad av fenomenet Almedalen.

Utgångspunkten för alla möten är dock som vanligt alla seminarier, debatter och mingel som ordnas under veckan. Idag var jag på två paneldebatter arrangerade av Tidningsutgivarna och en diskussion arrangerad av Sim(O) med partners.

I den första TU-debatten försvarade tre chefredaktörer engagerat tradmediernas position som etiskt arbetande medier jämfört med alla nya och enligt somliga oansvariga nya medier. Det var kvällstidningarnas chefredaktörer Jan Helin, Aftonbladet, och Expressens chef Thomas Mattsson, samt Norrans chefredaktör Anette Novak. De var mestadels överens, men Mattsson och Helin låg påtagligt lågt vad det gällde en kritisk syn på sociala medier och liknande aktiviteter på webben.

Anette Novak gick dock ut rätt hårt och uppmanade JK Anna Skarhed att jaga ”lagbrytare” på nätet utanför tradmediernas verksamhet. Novak och Skarhed var inte helt överens om huruvida det var möjligt eller ej att lyckas med uppgiften.

I panelen fanns utöver justitiekanslern också Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund samt advokaten Percy Bratt. De tre sistnämnda markerade mer eller mindre tydligt vad de ogillar publiceringar av många offentliga uppgifter. Det är lite märkligt att framträdande ämbetsmän som Skarhed och Gräslund är kritiska på luddiga grunder till publicering av uppgifter som faktiskt är offentliga enligt svensk lagstiftning, en sak som även Thomas Mattsson berörde.

Anette Novak ansåg för sin del klokt nog att offentliga uppgifter egentligen borde läggas ut på nätet redan av myndigheterna, men samtidigt menade hon något motsägelsefullt att det finns problem i sammanhanget som är svåra att lösa. Hon menade också att myndigheterna borde jaga och åtala ”oansvariga utgivare” på nätet utanför tradmedierna, ett uttalande som fick medievisionären Joakim Jardenberg att ilsket twittra och fråga hur hon menade att den modellen skulle se ut. Jag instämmer i den frågan. Hur ska det gå till?

Sammantaget är jag förvånad över att etablissemangets företrädare både inom och utom mediebranschen oftast ser främst problemen och inte möjligheterna med utvecklingen på nätet och det nya informationssamhället. Vad det gäller mediefolk så är det väl kanske en inte helt obegriplig revirbevakning som märks, men varför vill en generaldirektör som Göran Gräslund begränsa människornas möjlighet att få information som tidigare var åtkomlig endast för få? Om detta har jag för något år sedan bloggat här och här.

Med tanke på ovanstående Gräslund m fl var det befriande att höra hur riksdagsledamoten Johnny Munkhammar (m) resonerade i debatten om dagens och morgondagens journalistik, arrangerad av Sim(o) m flera organisationer. Munkhammar var mycket bestämt emot skärpta lagregler på tryckfrihetens område och menade därtill att utvecklingen med alla nya informations- och publiceringsmöjligheter är jättebra och positiva jämfört med tradmediernas monopol för några decennier sedan. Jag applåderar hans uttalande!

I den debatten fanns också Charlotta Friborg, ny chefredaktör på Corren i Linköping, och Jeanette Gustsafsdotter, i höst ny vd på Tidningsutgivarna. Båda nämnde att de själva är ”sidbytare” som gästspelat i olika roller utanför mediebranschen för att sedan återvända dit, Friborg som konsult på Grayling och Gustafsdotter som vd för Mäklarsamfundet. Båda sa att de var glada över sidbytet som gett så många erfarenheter, men också förvånade över mediekollegernas reaktion; de såg sidbytet som en ”nära döden-upplevelse, sa Charlotta Friborg.

Den andra TU-debatten handlade om ekonomijournalistiken och där var det intressant, för att inte säga beklämmande, att höra Gotlands landshövding Cecilia Schedin Seidegård säga att tidningarna skriver för lite positiva nyheter om t ex näringslivet. Det är en närmast banal kommentar som alla redaktörer fått bemöta titt som tätt efter kritik från lokala småpampar, men en landshövdings analys borde nog vara lite mer avancerad.

Entreprenören Pigge Werkelin var mest sur på möjligheten för vanligt folk att kommentera artiklar på helagotland.se och var där överens med sin landshövding som var väl insatt i deras usla kvalitet trots att hon ”aldrig läser dem”. Även här är det intressant att notera hur representanter för skilda delar av etablissemanget ogillar nya möjligheter på informationsområdet för vanligt folk. Det var tydligen bättre förr….

Tänk, det tycker inte Johnny Munkhammar. Och inte heller jag!

UPPDATERING:

Thomas Mattsson bloggar om debatten.

Premiärdag i dimmiga Almedalen

Äntligen dags för Almedalen! Söndagen var det premiärdag med Miljöpartiet först ut på scenen i den vackra stadsparken som heter Almedalen. Jag hörde dock inte så mycket av Gustav Fridolin och Åsa Romson eftersom jag hela tiden mötte intressanta människor i publiken.

I samtalen med dessa sa flera också att politiken idag inte spelar samma roll i Almedalen som förr. Alla seminarier med organisationer, företag, lobbyister och olika intressegrupperingar numera är intressantare. Instämmer helt. I år är det nytt rekord med över 1400 officiella arrangemang.

Almedalsveckan inleddes för min del med att jag lyssnade på en debatt arrangerad av Tidningsutgivarna, TU, om kulturjournalistiken. TU arrangerar en lång rad intressanta debatter på temat mediemakt och just denna kulturinriktade debatt är troligen inte den som man kommer att minnas längst.

Det ligger nog i ämnets natur och debattörerna filosoferade också kring frågan om varför inte kulturverksamhet och journalistiken om denna inte nått högre höjder, som till exempel i Frankrike. Debatten hade sannolikt blivit livligare om Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg hade varit med, men hon hade tyvärr blivit sjuk. Nu tycker jag Stina Oscarson, chef för Radioteatern, var intressantast att lyssna på i panelen.

Mest drag i diskussionen blev det dock då konstnären Anna Odell, hon med det fejkade självmordsförsöket, nämndes av moderatorn Anna Serner, vd på TU, och därpå själv reste sig i publiken och tyckte till om landets kulturjournalistik. Anna Odell var ganska kritisk och menade bland annat att redaktörerna på kultursidorna gärna fastslår sanningar, men att dessa inte alltid är sanningar i verkligheten utanför tidningsspalterna.

Från publikplats på debatten i Almedalens hotell hade jag tänkt twittra, men det var omöjligt på grund av en riktigt usel G3-kontakt via operatören Telia. Märkligt på en sådan plats i ett sådant sammanhang; Visby är Sveriges politiska maktcentrum under en vecka och då fungerar inte G3 tvåhundra meter från Almedalens scen! G3-nätets dåliga räckvidd blir enligt min mening ett allt allvarliga problem med dålig kontakt och täta nedkopplingar lite här och var i Sverige, även där det funkat bättre tidigare.

Visby var idag ganska kylslaget med tät dimma över havet. När vi kom dit med färjan Gotlandia II vid 14-tiden såg man ingenting genom dimman och fartyget tutade regelbundet sin långa varningssignal. Dimman höll i sig och vid ett trevligt mingel under kvällen arrangerat av Grayling i en högt belägen trädgård var all utsikt tyvärr borta.

Däremot funkade det viktigaste i Almedalen som vanligt, det vill säga alla nyttiga och intressanta möten mellan människor, kända och okända, både hos Grayling och på gator och torg i Visby. Värdet med Almedalen har diskuterats kritiskt i skilda sammanhang och det finns det säkert skäl att göra, inte minst då kostnaderna för både arrangörer och besökare drar iväg. Visst vore det enklare och billigare med arrangemanget på en mer central plats utan problem med färjor, flyg, boendet och möteslokaler. Visby har skäl att oroa sig inför framtiden!

Under några timmar idag räknade jag dock till ett tjugotal möten och samtal med människor som på ett eller annat sätt är värdefulla för de olika verksamheter som vårt bolag Utkik Media sysslar med. Människor som jag aldrig skulle träffa på en och samma plats annars, människor som genererar både kunskap, nya kontakter och kanske uppdrag.

Hur ska man värdera sådant?

Haltar mot Almedalen med käpp eller på kryckor

I natt har det packats och förberetts för årets vecka i Almedalen. Det är en av de bästa mötesplatserna som finns för den som är i farten och vill träffa folk, knyta nya kontakter och lära sig massor på olika seminarier om allt. Miljöfrågor, vård och omsorg, mediefrågor och en mängd andra ämnen avhandlas på över 1400 officiella seminarier nästa vecka. Därutöver är det mycket aktiviteter på gator och torg och själv räknar jag med att i värsta fall få vandra mellan arrangemangen på kryckor, backe upp och backe ner i Visby…

Kryckorna kan bli nödvändiga eftersom jag på något sätt överansträngt hälen på vänster fot. Det beror förmodligen på att jag gjorde en språngmarsch i nya hårda skor till en studentuppvaktning i 25 graders värme. Höll sedan inte på att ta mig tillbaka till bilen p g a värk. Vi har försökt hyra cyklar i Visby, men alla uthyrarna skriver på webben att de är fullbokade.

Nåväl, haltande med kryckor eller krypade på knäna så ska jag kolla in en lång rad seminarier mm i Visby under veckan. I år med bas i ett nytt boende, en hyrd lägenhet i närheten av Stora Torget. Det är ett bättre läge än tidigare år då basen låg i närheten av Söderport.

Några av de viktigaste arrangemangen för mig är givetvis Tidningsutgivarnas olika debatter med intressanta debattörer som till exempel Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Norrans chefredaktör Anette Novak, justitiekanslern Anna Skarhed, entreprenören Pigge Werkelin och många andra framträdande personligheter i mediedebatten.

Därutöver arrangerar t ex TV4 en intressant debatt om vem som egentligen vinner på de sociala medierna. Almega och Politometern bjuder in till flera intressanta debatter mm på sin utmärkta bloggplats H12 på Hästgatan 12, bloggarnas motsvarighet till tradmediernas presscenter med sina lite föråldrade regler om vem som får komma in till arbetsplatser, fika och toaletter. Sim(0) mediestudier arrangerar en diskussion om journalistiken, förtroendet och demokratin. Tidningarnas Telegrambyrå har flera intressanta programpunkter. Med mera, med mera.

Ämnet miljöfrågor är vanligast för Almedalens alla seminarier enligt en statistik jag råkade få syn på. Tvåa är vård och omsorg med runt 150 seminarier mm och en rad av dessa besöks sannolikt av min fru Lena som jobbar med sådana frågor i vårt bolag Utkik.

Själv kommer jag naturligtvis att ägna min uppmärksamhet mest åt mediefrågor i allmänhet och medieutvecklingen i synnerhet. Arrangörerna ger ut en tjock välmatad katalog med alla seminarier och arrangemang, men branschsajterna medievarlden.se och journalisten.se har också utmärkta sammanfattningar över arrangemang i Almedalen rörande medierna.

Under lördagen bär det av söderut till Skärgårdshotellet i Nynäshamn och söndag förmiddag går färjan till Almedalen 2011.