Dagbladet läggs ner och lokaltidningen byter skepnad

Nedläggningen av Dagbladet är inte förvånade, den kunde ha skett tidigare och borde kanske också ha gjort det. Beskedet har mötts av bestörtning, få vill se att en anrik tidning kan dö. Ändå kommer det att ske igen. Utvecklingen digitalt, läsarnas ändrade beteende och en tuffare ekonomi kräver strukturförändringar.  Gemensam administration och andra åtgärder utanför redaktionerna räcker inte. Journalistiken samordnas nu också allt mer, lokaltidningen byter skepnad och får en ny roll i ett större koncernsammanhang.  

Dagbladet Nya Samhället har tidigt styrts in på en farlig väg med en avancerad rabattpolicy, historiskt för att störa Sundsvalls Tidning, ST, senare även för att rädda nivån på upplagan och därmed ett bibehållet presstöd; prenumerationer har sålts med hög rabatt. Resultatet blev mycket luft i upplaga och ekonomi. Nu läggs tidningen ner eller, som det också beskrivits, slås ihop med ST där en del av Dagbladets material kommer att publiceras, bland annat s-märkta krönikor.

MittMedias andratidning i Sundsvall läggs ner och samtidigt centraliseras journalistiken allt tydligare mellan koncernens kvarvarande tidningar. Tidningarna samverkar i satsningar, typ #Kandulova inför valet i höstas.  Det är bra exempel på hur samordningen kan ge gemensam styrka. Koncernens tv-projekt, som dokumentären om Johan Olsson i samband med VM på skidor, är också bra exempel på ett journalistiskt utvecklingsarbete baserat på koncernförhållandet.

Men utöver satsningar i de nya digitala kanalerna ökas också utbytet av innehållet i papperstidningarna. Ett reportage från Allehanda i Ö-vik kan publiceras i Gefle Dagblad, GD, och tvärtom.  Och det är väl i sanningens namn inte alltid man som läsare uppfattar dessa fjärrskrivna reportage som särskilt intressanta i den egna lokala tidningen…

På konkurrensorter, som Gävle, är en redaktionell samverkan mer komplicerad att hantera så länge man vill ha kvar både GD, och Arbetarbladet, AB, som egna titlar. De har successivt blivit lika varandra med mer gemensamt innehåll, en utveckling som inleddes med den samordnade sportbevakningen där jag själv som chefredaktör på GD var pådrivande i samband med den nödvändiga fusionen mellan AB och GD.  

Senare har tidningarna fått mer gemensamt innehåll. Allt från tävlingen ”Årets Lussekatt” till gemensam tv-sänd valvaka på webben. Politik och kultur skiljs åt, men i övrigt samordnas så pass mycket att man kan undra när tidningarna slutligen slås ihop. Jag är inte särskilt kritisk till den här utvecklingen, snarare tvärtom, både vad det gällde tidningsfusionen i Gävle och mer koncernsamarbete.  Alternativet i förlängningen är kanske ingen tidning alls och det är en sämre lösning.  

Under slutet 90-talet föreslog jag därför ett samarbete mellan alla tidningar i MittMedia, som då fortfarande hette Gefle Dagblads Förvaltnings AB. Redan då fanns ju tydliga tecken på att tidningarna skulle utsättas för svåra prövningar och att det krävdes åtgärder.

Min tanke var att komplettera tidningarnas namn med en diskret logga, ”Södra Norrlands Tidningar” eller något liknande. Alltså en markering av samhörigheten inom koncernen och med en möjlighet att ibland kunna använda varandras material eller uppträda gemensamt då det kunde vara lämpligt trots olösta upphovsrättsfrågor och ett traditionsbundet motstånd. Vi skulle med ett gemensamt uppträdande ha blivit en större aktör både publicistiskt och på annonsmarknaden. Då kunde också TS-upplagorna ha räknats ihop. 

Det där förslaget gick inte hem hos vare sig ägarföreträdare eller bland chefredaktörer och direktörer i koncernen. Tiden var inte riktigt mogen för sådana tankar, men MittMedia går nu många år senare längre än så när utvecklingen kräver detta. Koncernen har dock hittills valt att inte markera någon koncerngemensam identitet. Namnet MittMedia har dock blivit allt mer etablerat även i produktsammanhang.  

Centraliseringen blir ännu tydligare när MittMedia nu har inrättat nya redaktionella tjänster på koncernnivå, som en sportchef, Mattias Wallström, en tv-chef, Nicklas Hermansson, och en kulturchef, Gunilla Kindstrand. Det finns också sedan tidigare en redaktionell affärsutvecklingschef, Robin Govik, och en redaktionell produktionschef, Daniel Bertils.
Dessa ska under koncernens redaktionella chef AnnaKarin Lith utveckla sina ansvarsområden inom koncernens alla kanaler som verkar på lokal nivå, i papperstidningarna och på deras digitala tjänster.
Samtidigt inrättas nu en för koncernen gemensam sportredaktion i Östersund och ett ”redigeringsnav” i Sundsvall. Dessa enheter ska samverka med kvarvarande sport- och redigeringsresurser på den lokala nivån, om jag fattat saken rätt.   

De lokala mediehusen är fortfarande starka varumärken under bibehållna namn, men får successivt en annorlunda roll i ett större sammanhang. På gott eller ont beroende på vem man talar med, utvecklingen gillas av en del och kritiseras av andra.

Den djupa lokala förankringen har alltid betraktats som omistlig för en tidning.  Kan en ökad centralisering leda till att ”lokaltidningarna” med tiden ytterst ersätts av ett enda gemensamt mediehus?  Vem vet, en vacker dag får vi kanske läsa ”MittMedia-Posten” på papper och i mobilen…

MittMedia har gått längre än andra koncerner, men Hallpressen med bland annat Jönköpings-Posten, JP, och Smålands-Tidningen har faktiskt gått ännu längre vad det gäller det publicistiska ansvaret. Alla tidningar i gruppen får en gemensam ansvarig utgivare, Mats Ottosson, tidigare redaktionschef på JP. Eskilstuna-Kuriren med Södermanlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren gör på samma sätt där Kurirens chefredaktör Peo Wärring blir utgivare för alla tidningar, utom Folket som måste ha en egen utgivare för att få sitt presstöd.

Inom MittMedia upplöstes för något år sedan de lokala tidningsbolagen. Samtliga lokala styrelser och vd-tjänster avskaffades. Det kan naturligtvis göras på den redaktionella sidan också, genom att som Hallpressen och Eskilstuna-Kuriren, ha en enda gemensam ansvarig utgivare. AnnaKarin Lith är idag som redaktionell chef för hela MittMedia de ansvariga utgivarnas chef, men hon är inte ansvarig utgivare.

Hur det än blir med utgivarna och tidningsnedläggningar så lär vi få ser mer samordning både inom koncerner och mellan dessa när verkligheten kräver mer effektivitet. Och det är ingenting nytt, sammanslagningar och nedläggningar har skett gång på gång under årens lopp. Det är naturligt då förutsättningarna för verksamheten ändras.  

1959 slogs Norrköpings Tidningar och Östergötlands Dagblad ihop till NT-ÖD. I Östergötland har också flera olika socialdemokratiska tidningar efter hand slagits ihop med varandra och kvar finns nu Folkbladet i Norrköping, ägd av just NTM, det vill säga Norrköpings Tidningar.

Nu senast har Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan fusionerats. Och lite tidigare Nordvästra Skånes Tidningar med just Helsingborgs Dagblad. Sedan ett antal år är Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten editioner till Expressen med en gemensam ansvarig utgivare, Thomas Mattsson. Förr var chefredaktörerna på GT och Kvällsposten ställföreträdande utgivare, numera är det kulturchefen Karin Olsson. 

Inom MittMedia finns också flera exempel där olika tidningar samordnats, men titlarna har fått behålla sina namn. Dalarnas Tidningar är ett bra exempel. Falu-Kuriren, Borlänge Tidning, Mora Tidning, Södra Dalarnas Tidning och Nya Ludvika Tidning har sedan många år en gemensam redaktion och ansvarig utgivare, nu Carl-Johan Bergman.

Hälsinge-Tidningar med Hudiksvalls Tidning, Söderhamns-Kuriren, Ljusnan och Ljusdals-Posten är ett annat exempel. Tidigare var alla självständiga tidningar med olika ägare, nu har de samma ägare, MittMedia, och en gemensam ansvarig utgivare, Gunilla Kindstrand, som ska lämna uppdraget för att bli kulturchef i koncernen. Hon samtalar här om sin nya roll med MittMedias utgivare i Dalarna på redaktörspodden Lokalen.   

Den här typen av samgåenden eller nedläggningar, skillnaden däremellan är hårfin, har också skett i Dagbladets närhet för inte så länge sedan. 1970 bildade Dagbladet och Nya Norrland gemensamt ett moderbolag, Mellannorrlands Tidnings AB, och inledde ett samarbete både tekniskt, administrativt och ekonomiskt, bland annat för ett bättre utnyttjande av det presstöd som Dagbladet fick.

De samverkade också en del redaktionellt, men 2000 slogs Dagbladets systertidning Nya Norrland ihop med moderata Västernorrlands Allehanda under det nya namnet Tidningen Ångermanland, TÅ, samtidigt som Dagbladet inledde ett samarbete med ST. TÅ slogs 2007 ihop med Örnsköldsviks Allehanda. 

När TÅ skapades valde man således att offra namnen Nya Norrland och Västernorrlands Allehanda, två mycket välkända varumärken. Jag tyckte det var fel och anser fortfarande att tidningsnamn bör behållas så länge titlarna är efterfrågade och innehållet på något sätt fortfarande kan separeras, till exempel vad det gäller politik, kultur och debatt. Men visst, på en konkurrensort är det inte lätt att motivera de skilda titlarna när innehållet till sist är i stort sett detsamma. I Sundsvall försvinner nu varumärket Dagbladet enligt koncernchefen Thomas Peterssohn i en intervju i Journalisten.

Det är idag få mediehus som inte ingår i någon koncern. Norran i Skellefteå  är dock ett exempel, Värmlands Folkblad ett annat. De flesta tidningshusen ingår annars numera i olika koncerner, men i regel vill man inom dessa vidmakthålla bilden av att allt förblir som hittills, den fina gamla ”lokaltidningen” beskrivs oftast fortfarande som en suverän enhet med en stark geografisk förankring.  Med en nödvändig ökande samordning även redaktionellt kan den strategin vara på väg att fasas ut. 

Hur den än blir med den saken så finns inte Dagbladet Nya Samhället med i den utvecklingen. Det sista numret av tidningen kommer ut om en vecka, den 28 februari. Det är en riktigt anrik tidning som försvinner. Den siste chefredaktören Patricia Svensson och hennes medarbetare har kämpat hårt och gjort en bra tidning, men det räckte inte i denna tuffa medievärld.

En rad kända journalister har fostrats på Dagbladet och en del av dessa kommenterar sorgset nedläggningen i Dagens Media. En av Dagbladets tidigare chefredaktörer hette Ewert Söderberg och han blev senare chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.  Om jag inte minns fel så var det han som under sin tid på Dagbladet kom på idén att tidningen skulle fotografera nyfödda barn och publicera dem i tidningen.

Han tog med sig idén till Gävle där jag som ung nyhetschef på GD var måttligt intresserad av att fylla tidningen med barnbilder, men självklart var vi tvungna att också göra det i den då tuffa lokala konkurrensen. Ewert Söderberg hade givetvis rätt, hans idé är ett lysande exempel på riktig lokaltidningsjournalistik och därför också senare spridd till ett stort antal tidningar i landet.

Dagbladet Nya Samhället startades år 1900 och har således kommit ut under 115 år. Det är den äldsta s-tidningen i Sverige, men efter nedläggningen är det i stället just Arbetarbladet som är landets äldsta socialdemokratiska tidning. Arbetarbladet grundades 1902, först som veckotidning och 1905 som daglig eftermiddagstidning. 1962 blev den morgontidning och 1997 sjudagarstidning, några veckor efter Gefle Dagblads första söndagstidning.    

Uppdaterad och korrigerad 150221 kl 23.11
Korrigerad 150222 kl 00.47 då jag hade helt fel om Expressens stf utgivare för Expressen. Tack Thomas Mattsson för påstötningen!
Korrigerad och försiktigt kompletterad 150222 kl 01.43.
Uppdaterad med fler länkar 150222 kl 14.06, 150222 kl 20.30, 1150223 kl 19.53, 150224 kl 21.42 (samtal med Kindstrand i podden Lokalen) 
  

Ett urval relevanta länkar: 
Om när tidningsdöden kom till Sundsvall - krönika av Jan Helin, aftonbladet.se 150222

Vad betyder Dagbladets nedläggning? - krönika av Thomas Mattson, expressen.se 150222
En sorgens vecka - nu måste vi blicka framåt - krönika av Anders Ingvarsson, st.nu 150222
Vi behöver inte tårar, vi behöver ett fungerande presstöd - ledare av Jenny Wennberg, arbetarbladet.se 150221
Ett slut - men också början på något nytt - krönika av Patricia Svensson/Anders Ingvarsson, dagbladet.se 150221
Kämparna på Dagbladet - krönika av Daniel Nordström, arbetarbladet.se 150219
Dagbladet kämpade hårt, men gick inte att rädda - krönika av Anna Gullberg, gd.se 150219
Nedläggningen var väntad men saknaden blir stor - ledare av Svante Säwén, dagbladet.se 150219
Härdfeldt: "Oerhört tråkigt" - intervju med Dagbladets f d chefredaktör Åke Härdfeldt, dagbladet.se 150219
TV: "Som när en familjemedlem går bort" - tv-intervjuer dagbladet.se 150219
Beskedet: Dagbladet läggs ner - nyhetsartikel dagbladet.se 150219
"Det var naivt att tro att det skulle gå" - intervju med Thomas Peterssohn, journalisten.se 150219
"Tråkigt med ofrånkomligt" - Thomas Peterssohn intervjuas, medievarlden.se 150219
Dagbladet går i graven - nyhetsartikel resume.se 150219
Lokalen - med Gunilla Kindstrand -samtal med Gunilla Kindstrand om hennes nya roll, dt.se 150213

En tyst prinsessa och en tigande landshövding

Det väckte berättigad uppmärksamhet att prinsessan Madeleine vägrat tala med journalisterna i Gävle. Däremot missade medierna att även hennes värd, landshövding Barbro Holmberg, också envist tigit i åratal om sitt ansvar för förföljelser av apatiska flyktingbarn i Sverige. Jakten på dem baserades på förslag av de suspekta utredare hon som statsråd utsåg, som den beryktade psykologen Marie Hessle och den än mer ökände läkaren Thomas Jackson med sina kopplingar till högerextrema rörelser, även nazistiska Svenskarnas parti.

Prinsessans uppträdande fick kanalchefen för Sveriges Radio P4 Gävleborg, Leif Eriksson, att kritisera henne i ett öppet brev. Sakligt, väl underbyggt och mycket korrekt. Jag instämmer helt. En prinsessa med plats i tronföljden måste ställa sig till förfogande inför medborgarna genom journalisterna. Inte minst i det län där hon också förlänats uppdraget som hertiginna för de bägge landskapen.   

Frågan har kommenterats på många håll, så sent som idag även av kulturministern Alice Bah Khunke (mp) som i Expressen bestämt fastslår att skattefinansierade makthavare måste ställa upp för medierna.  En debatt om vad journalister ”får” fråga makthavare om inleddes sedan tv-reportern Rolf Fredriksson i en intervju med kronprinsessan Victoria undrat om hon reflekterat över släktens bakgrund vad det gällde nazismen.  Systern Madeleine såg sedan genom sitt eget uppträdande i Gävle till att debatten om relationerna mellan journalister och makthavare fick ny näring.

Och i dagens Gefle Dagblad, GD, illustreras vikten av att journalister måste ställa besvärliga frågor, detta i ett utmärkt reportage (premiummaterial utan länk) där reportern Johan Järvestad avslöjar den totala aningslösheten hos Gävle kommunstyrelses nye ordförande Jörgen Edsvik (s) om diktaturen Kina som han just besökt. Det finns dock en sevärd tv-intervju på gd.se. Så ska det gå till, journalister ska ställa makthavare till svars.  

Men inför medieuppbådet och fotoblixtarna på Gävle slott klarade sig Barbro Holmberg även denna gång undan frågor hon borde ha fått, inte minst just denna gång då hon stolt poserade med två personer som engagerat sig för barns rättigheter. Madeleine är djupt engagerad i drottning Silvias skapelse World Childhood Foundation som arbetar för att förhindra att barn utsätts för övergrepp eller exploatering. Prinsessan har själv startat Childhood2nd Generation med liknande inriktning.

Anna-Sofia Winroth är i sitt entreprenörskap en uttalad kritiker av skumma förhållanden inom den internationella kakaoindustrin. Ett väsentligt inslag i hennes kamp för bättre förhållanden är hennes starka engagemang mot allt barnarbete längs kakaons väg från fattigare länder till god choklad i Sverige.  Hon har också krävt att FN:s barnkonvention ska bli lag i Sverige.

Och ändå stod de nu plötsligt där, dessa förkämpar för barnens rätt, och poserade med landshövding Barbro Holmberg, tidigare statsråd (s) som bär hela det politiska ansvaret för behandlingen av de apatiska flyktingbarnen, händelser som ingående beskrivits av författaren Gellert Tamas i boken ”De apatiska – om makt, martyrer och manipulation”. En svidande vidräkning med hennes och Sveriges agerande, hyllad och kritiserad beroende på vem man talar med i en infekterad debatt.

Nyckelpersonen Barbro Holmberg har själv inte bidragit till att klarlägga händelser och ansvar under denna sorgliga perioden för svensk politik. Hon har tvärtom klart deklarerat att hon inte vill kommentera Tamas bok, som i Arbetarbladet 2009 där länsstyrelsens presstalesperson fick meddela medierna detta. Därmed avstod hon också från att på ett klokt sätt bidra till att göra upp med sitt och Sveriges ansvar då det gällde de hjälplösa barnen.  

Att Barbro Holmberg nu fick posera tillsammans med kända ambassadörer för barnens bästa var dessvärre rätt logiskt; hon har under sin tid i Gävle blivit en populär landshövding och hon har säkert också rent formellt varit en god ledare för länsstyrelsen. Men, hon borde med sitt ouppklarade förflutna inte ens ha blivit landshövding. Hon skulle aldrig med sin belastning ha kunnat bli generaldirektör för ett centralt stort ämbetsverk, som Socialstyrelsen.

Det hade aldrig accepterats att en person som åtminstone tassat i närheten av rasistiska och t o m nazistiska intressen skulle gå in på ett sådant jobb. Men landshövding i ”röda” Gävleborg, det gick bra och väckte inga reaktioner. Endast Reinfeldt och hans regering vet hur resonemangen gick.

Det var för övrigt just moderaterna och socialdemokraterna som gemensamt i riksdagen accepterade Holmbergs åsikter om att de sjuka barnen inte kunde få en fristad i Sverige för att landet då skulle landet invaderas av falska flyktingar. Miljöpartiets Gustav Fridolin beskrev då Barbro Holmbergs slutsatser som ”som närmast rasistiska”.  

Det är möjligt, men svårt att tro, att Barbro Holmberg som statsråd inte förstod vad hon gav sig in på med det helt oacceptabla agerandet mot hjälplösa apatiska flyktingbarn. Om så är så förtjänar även ett tidigare statsråd och en nuvarande landshövding förlåtelse för sina missgrepp efter att ha förklarat sig, gjort en avbön och bett om ursäkt.

Det man däremot inte kan förlåta, eller ens förstå, är att hon närmast kategoriskt under årens lopp tvärtom avvisat alla förfrågningar och möjligheter att förklara sina ställningstaganden, försvara dem, fördöma dem eller be om ursäkt för dem. Hon har alltid vägrat att svara bortsett från att hon i en intervju i Arbetarbladet sa att hon ångrade något uttalande i sammanhanget, men den politiska processen hon ansvarade för som statsråd, hennes val av suspekta utredare och de kategoriska ställningstagandena har hon alltid vägrat att uttala sig om.

Detta faktum har inte påverkat hennes karriär som landshövding i Gävleborg negativt, tvärtom är hon nog en firad och uppskattad hövding på slottet.  Hon bekläder alla de uppdrag som en landshövding ska ha både av formell natur mer hedersbetonade sådana.  Hon har varit efterfrågad som sig bör för en landshövding - det tycks som om ämbetet per automatik ger en sådan glans åt en normalt socialt och trevlig innehavare att tidigare försyndelser helt enkelt förträngs.

Det är därför det är viktigt att rätt person väljs från början, att det blir någon som utöver kompetensen också åtnjuter ett brett förtroende. men dessa utnämningar verkar kunna gå till hur som helst och inte minst med egendomliga löften mellan partierna att deras förbrukade politiker ska ”tas om hand”. Jan Björklund och Göran Hägglund lär väl till exempel snart flytta in på några residens…

Barbro Holmberg har också fått kritik under årens lopp i en rad olika sammanhang, bland annat i en utmärkt ledare av Lilian Sjölund i Hälsingetidningar så sent som 2012, och i en ledare i Aftonbladet av Åsa Petersen då det begav sig. Men hon fortsatte ändå tiga och nu tycks tiden ha läkt även detta sår. Landshövdingen sitter säkert.

Snart är det väl ändå rimligen dags för Holmberg, nu 63 år, att som pensionär lämna sitt uppdrag och då kommer förhoppningsvis regeringen att utse en värdig efterträdare för ett sådant ämbete. Eller kan det bli någon annan som dumpas av regeringen i Gävleborg på bekvämt avstånd från Stockholm, kanske en sverigedemokrat?  Jimmie Åkesson ska väl också ska ”tas om hand” och hans fru kommer från Gävle…

PS. Den 15 januari  meddelade Barbro Holmberg att hon avgår den sista juli i år då hennes förordnande går ut. Se några av de första nedanstående länkarna. /RR 150210

Kompletterad och korrigerad 150210 kl 22.15


Relevanta länkar:
Barbro Holmberg slutar - nyhetstext gd.se 150210
Hen bör bli länets nästa landshövding - ledare gd.se 150210
Landshövdingen slutar i sommar - nyhetstext arbetarbladet.se 150210

Apatiska - inte "apatiska" - ledare av Karin Bergkvist Wadelius, gd.se 120331
S-regeringens expert går med i nazistparti - nyhetsartikel aftonbladet.se 120326
Det finns perioder hon ångrat - intervju med Barbro Holmberg, gd.se 100117
Gellert Tamas bok, De apatiska - recension av Gabriel Byström, gp.se 090930
Geller Tamas bok, De apatiska - recension dn.se av Maciej Zaremba 091001
Geller Tamas bok, Svensk skam i skarp närbild - recension svd.se 091005 av Joakim Molander
Bakgrund - de apatiska barnen - Nyhetsartikel dn.se 061219

Korrigerad och uppdaterad med länk 150207 kl 22.30

Atladottir & Bjurwald en ny intressant podcast om medier

Idag var det premiär för en ny podcast om medier, Atladottir & Bjurwald. Det är två intressanta medieprofiler som tänker analysera och granska medier. Margret Atladottir med vänstersympatier, tidigare chefredaktör på Nöjesguiden, nu politisk skribent på Aftonbladets Politism och Lisa Bjurwald, liberal, författare och redaktör på Medievärlden där hon också är delägare.

Debuten var lovande med ett anslag olikt andra mediepoddar, bland annat vad det gäller branschens kvinnofrågor där de klart deklarerade att branschdebatten präglas av gubbighet. De är också glödande antirasister och politiskt orienterade på ett helt annat sätt än andra som bloggar och poddar om medier.

En konkret fråga i deras premiärsändning var kritiken mot Sveriges Television, SVT,  för den huvudlösa behandlingen av en kvinnlig tv-profil som misstänktes vara påverkad i sändning. Detta enbart för att en anonym tittare hört av sig  till SVT och påstått detta! SVT-medarbetaren tvingades underkasta sig en förnedrande drogundersökning – om hon hade vägrat kunde det ha påverkat hennes anställning. Andra liknande fall på SVT nämndes också.  

Ett helt ofattbart agerande av vilken arbetsgivare som helst och naturligtvis helt oacceptabelt av Sveriges Television. Så vitt jag förstår har också SVT sedan backat och talat om ändrade rutiner. Det är bra, men hur i jösse namn kunde man anta en sådan policy inom företaget när det skedde?

Atladottir & Bjurwald menade att public service i Sverige drabbats av feghet och numera väljer att försöka vara alla till lags i skilda frågor som de också gav exempel på. Det ligger en hel del i det påståendet och både Sveriges Radio, SR, och SVT lär få räkna med mer uppmärksamhet från denna podcast.

Nåväl, Atladottir & Bjurwalds debut gav mersmak  och kommer säkert att bevaka medierna ur ett annat perspektiv än andra poddare. Giganten är naturligtvis podcasten Mattson Helin som lär ha runt 30.000 lyssnare.

Chefredaktörerna Thomas Mattsson på Expressen och Jan Helin på Aftonbladet var de första konkurrerande chefredaktörerna att göra en gemensam podcast. De  är extremt kunniga och pålästa om allt som händer inom alla medier.

Båda Mattsson och Helin är verksamma inom storstadsmedier, men ägnar också gärna uppmärksamhet åt regionala och lokala medier som de vet är viktiga för journalistikens struktur och fortlevnad i Sverige. Båda har också en bakgrund i lokaljournalistiken, Thomas Mattsson på Enköpings-Posten och Jan Helin på Ålands-Tidningen, Nynäshamns-Posten  och Sundsvalls Tidning.

Än mer inriktade på regionala lokala medier är ändå giganternas efterföljare GullbergNordström, det vill säga Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström. Båda verksamma inom ägarkoncernen MittMedia där också utgivarna i Dalarna, Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar och Bosse Andersson på Dala-Demokraten, dragit igång en podd, Lokalen.   

Alla dessa redaktörer är konkurrenter med varandra rörande nyhetsjournalistiken, särskilt då naturligtvis Expressens och Aftonbladets chefredaktörer. Redaktörerna inom MittMedia finns inom samma koncern, men säger sig fortfarande konkurrera om journalistiken även om man numera också ser ett allt tätare samarbete mellan koncerntidningarna, även på konkurrensorterna.

Chefredaktörer som Anna Gullberg och Daniel Nordström uppträder numera också allt oftare tillsammans i annonser rörande gemensamma projekt. Kan detta faktum och deras podd, vara ett förstadium till ett ännu närmare samarbete?

En sådan utveckling för tidningarna i Gävle har diskuterats i decennier, tidigare under hårt motstånd från facket, flertalet chefer och även ägare. Med tiden har motståndet minskat och samverkan i skilda projekt är idag vanligt.

Så lär det inte vara mellan Aftonbladet och Expressen där det gemensamma chefredaktörspratet ändå började på initiativ av Jan Helin, om jag minns rätt. Eller bäddar Mattsson och Helin också för nödvändiga förändringar över konkurrensfronten i framtiden? Fan tro det, men man vet aldrig vad som händer i dessa dagar då medielandskapet förändras i rask takt. Dagens fiender kan mycket väl vara morgondagens partner.  

I början på 2000-talet fusionerades Arbetarbladet och Gefle Dagblad i en kontroversiell process som jag var en varm anhängare av och förkämpe för eftersom utvecklingen redan då talade sitt tydliga språk om vad som väntade. Därför ville jag också redan då egentligen att samgåendet skulle ha gått längre, men det blev, som alltid i förhandlingar, en rätt urvattnad kompromiss. Sedan har processen utvecklats långt under senare år och där är redaktörernas podcast ett exempel bland andra.   

Ett påtagligt inslag redan från början blev dock att vi slog ihop de bägge sportredaktionerna till en gemensam sportnyhetsbyrå. Det var nödvändigt för att räkna hem samgåendet och i vart fall börja bädda för framtiden.   

Det var också väldigt kontroversiellt i branschen. Jag minns att jag en gång i ett samtal med Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin skämtsamt sa att det kanske också var något för Aftonbladet och Expressen att göra. Han höll på att smälla av och sa att det aldrig kommer att ske…

Sedan dess har det hunnit hända en hel del. Konkurrenter har fått samma ägare som i koncernerna MittMedia, Gotha och NTM, Schibsted äger både Aftonbladet och Svenska Dagbladet. Bonniers äger flertalet medier i Skåne, en expansion som tidigare ägarfamiljerna Ander och Sommelius gjorde allt för att motverka.  Och Stampen har varit rejält på dekis och försöker väl fortfarande få ordning på sina affärer genom skilda strukturaffärer där vi ännu inte sett slutet.  

Jag vet trogna lyssnare till Mattson och Helin som anar att deras podcast kan förebåda något gemensamt, men gissar nog att det snarare är deras glöd för branschfrågorna och viljan till en ökad transparens rörande verksamheten som är drivfjärden. Men jag skulle kanske inte satsa mer än en hundring på att det med tiden stannar vid detta…

Nåväl, det ska bli intressant att följa Atladottir & Bjurwald i framtiden. Jag tror att de kommer med intressanta analyser och granskningar som ingen annan gör, kanske särskilt rörande public service samt mediernas behandling av integrations- och migrationsfrågor. Och om politikens roll i medierna, de frågorna ägnar sig egentligen ingen annan åt. 

Korrigerad 150210 kl 16.20 (jag hade felaktigt skrivit att Schibsted äger Expressen, uppmärksam läsare påpekade. Tack! )