Nytt avhopp från MittMedia, hur står det till inom dess toppskikt?

Nu avgår ytterligare en toppchef inom MittMedia, en av landets ledande mediekoncerner med en miljardomsättning. Det är privatmarknadschefen Petra Bjernulf  som slutar. Hennes avgång kommer tätt efter flera andra personförändringar i koncernledning och stab. I somras skrev jag att dessa chefsbyten i MittMedia föder frågor och det gäller än mer idag. Hur står det egentligen till inom MittMedias toppskikt?

Petra Bjernulf, rekryterades internt 2012 till koncernledningen som privatmarknadschef från Dalarnas Tidningar, DT, som införlivades i MittMedia 2008. På DT var Bjernulf vd och dessförinnan privatmarknadschef under ett tiotal år, framgångsrik i alla avseenden och avancemanget till koncernledningen var därför inte särskilt förvånande, snarare tvärtom.

På DT jobbade också tidigare MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith som nyhetschef och redaktionell utvecklingschef. Både hon och Petra Bjernulf var då engagerade i bland annat skapandet av DT:s framgångsrika veckomagasin Pralin. De bör därmed ha känt och kunnat varandra väl när de 2012 återförenades i MittMedias koncernledning.    

Som företagsmarknadschef rekryterades Björn Hemmingsson när vd Thomas Peterssohn under 2012 formerade den nya koncernledningen. Hemmingsson var tidigare vd för Östersunds-Tidningar. Redan i oktober 2013 lämnade han dock överraskande koncernledningen och sin anställning i MittMedia.

Hans efterträdare blev föga överraskande Peter Karlsson, tidigare företagsansvarig inom Dalarnas Tidningar. Bara ett drygt år efter tillträdet meddelade Karlsson runt det senaste årsskiftet att han slutar på MittMedia, ett besked som var lika överraskande som de andra avgångarna. 

Kvar i koncernledningen sedan den skapades 2012 finns nu koncernchefen Thomas Peterssohn och redaktionella chefen AnnaKarin Lith förutom, i mer undanskymda roller, ekonomichefen Fredrik Almén och CFO Ulf Eriksson, båda rekryterade från funktioner inom MittMedia före 2012.  

AnnaKarin Lith är, förutom Thomas Peterssohn, den enda som initialt rekryterats externt till den nya koncernledningen när den byggdes upp 2012. Drygt ett år senare har även HR-chefen Carin Andersson rekryterats externt till koncernledningen sedan hennes företrädare Jan Holm slutat. 

En annan uppmärksammad rekrytering var när Anna Rastner blev digital affärsutvecklingschef inom MittMedia i oktober 2013. Hon hade tunga meriter, senast som redaktionschef för digitala medier på Expressen och tidigare vd på TV8 mm.  Redan efter mindre än ett år lämnade Anna Rastner plötsligt MittMedia och gick till ett jobb som digital programchef på TV4.

Chefsbyten är normala lite då och då i alla verksamheter, men inte riktigt i den snabba takt som just nu inom MittMedia, känt som ett visionärt företag sedan tre år tillbaka då koncernschefen Thomas Peterssohn tydligt gav den digitala omställningen högsta prioritet för verksamheten. Om detta föreföll det också råda enighet om inom ledningen.

Och koncernen har uppmärksammats inom branschen för sitt utvecklingsarbete. Visst, kritik finns mot dess förändrande inriktning, men MittMedia har också utsetts till årets bästa innovativa medieföretag i Europa och funnits med bland nomineringarna till Stora Journalistpriset som årets förnyare.  Det har funnits goda skäl att imponeras av koncernens utveckling.    

Ändå drar nu den ene efter den andre chefen trots den nytända koncernens och ledningsorganisationens korta historia. Förutom Anna Rastner har inte de övriga som lämnat koncernen haft några nya jobb att gå till. Ingen av dem som slutat har angett något problem, typ motsättningar, som orsak till att de slutar. MittMedia har inte heller gått ut med någon tydlig information om avgångarna utöver de artigheter som hör till då någon slutar, transparansen är begränsad även inom medieföretag sådana här gånger.

Avgångarna kan naturligtvis bero på åsiktskillnader om verksamheten, men också på maktkamp eller personliga motsättningar. Förutom Thomas Peterssohn är det den redaktionella chefen AnnaKarin Lith som synts och hörts mest i branschdebatten och också varit den som säkert agerat rätt tufft, kanske rentav hårdhänt, internt i koncernens krävande utvecklingsarbete.

I sådana processer är det inom medieföretag snarare regel än undantag att den redaktionella sidan och dess chefer tar plats och spelar en dominerande roll även utanför det redaktionella reviret. Gissningsvis är det precis det som skett även denna gång, men att det leder även till återkommande chefsavgångar förvånar.

Oavsett orsak och verkan så har nu Thomas Peterssohn problem att hantera utöver de strukturfrågor som han säkert hellre ägnar sig åt, typ övertagandet av Promedia i samverkan med Eskilstuna-Kuriren. Både företags- och privatmarknadscheferna ska på något sätt ersättas i koncernledningen i en organisation som rimligen måste fungera längre än, som hittills, bara något år.    

  

Göteborgs "borgmästare" (s) spår GT:s bortgång i digerdöden

Politikern Lena Malm (s) i Göteborg har i en debatt med en viss förväntan i rösten sagt att Göteborgs-Tidningen, GT, kommer att "dö digerdöden”. Omdömeslöst i en tid då medier hotas, journalister dödas och världens ledare har genomfört en manifestation i Paris mot terrorn och för yttrandefriheten. Malm är kommunfullmäktiges ordförande i Sveriges näst största stad och kallar sig för borgmästare på Twitter trots att funktionen inte längre finns i Sverige.

Bakgrunden är att Expressens västsvenska edition GT och dess chefredaktör Frida Boisen  med en framgångsrik kampanjjournalistik drev fram en folkomröstning om trängselskatten i Göteborg. Den var redan beslutad av en politisk majoritet, men GT fångade som opinionsbildare skickligt upp den kritiska folkviljan och lyckades få ihop 90.000 namn som stöd för en folkomröstning.

Detta ogillades naturligtvis skarpt av de politiker som varit med om att besluta trängselskatten och det var just den saken som diskuterades i den nu aktuella debatten då Lena Malm hävde ur sig om GT. Nejsidan vann för övrigt folkomröstningen med 56,8 procent av rösterna, men det är fortfarande oklart om vad som händer med trängselskatten.  

Utöver motsättningarna om folkomröstningen har också Lena Malm själv varit föremål för kritisk granskning i GT. Det har bland annat handlat om hennes arvoden för politiska uppdrag, bland annat drygt 57.660 kronor i månaden, formellt sett för en dags arbete i  överförmyndarnämnden.

Att hon personligen är upprörd för både det där med trängselskatten och för GT:s granskning av henne är inte så konstigt, det är t o m mänskligt. Men att en så pass framstående politiker ändå inte klarar att skilja sin personliga ilska från en mer principiell och ansvarsfull syn på mediernas roll som opinionsbildare och granskare är illa.

Lena Malm är som fullmäktiges ordförande Göteborgs kommuns främste representant och borde snarare i alla avseenden värna mediernas närvaro i staden. Även GT har utsatts för hot; så sent som förra året dömdes en högerextremist till fängelse för att han lämnat in ett paket som tvingade fram en utrymning av lokalerna då innehållet var okänt. Paketet visade sig innehålla en kniv och koranen.

Hovrätten ändrade till villkorlig dom, men GT/Expressen har överklagat den till Högsta domstolen och vill att förövaren ska dömas för brott mot medborgerlig frihet. Hotet mot GT borde bekymra fullmäktiges ordförande mer än tidningens journalistiska granskning av politiken i Göteborg.

Nu har Lena Malm bett om ursäkt för sin formulering, men då i kombination med ytterligare förklenande kommentarer om GT. ”Borgmästarens” omdömeslöshet är uppseendeväckande med tanke på hennes framskjutna politiska position.

Både GT, Resumé och andra tidningar har under dagen sökt kommentarer från andra relevanta politiker i sammanhanget, t ex Lena Malms partiledare Stefan Löfven. Han gick ju armkrok förra veckan med världsberömda politiker i Paris efter attentatet mot Charlie Hebdo, en manifestation mot terrorn och för yttrandefrihet och mediers rätt att publicera kontroversiellt material.
Ändå vill inte Stefan Löfven i detta läge kommentera sin partikamrats uppseendeväckande uttalande i Göteborg. Hans presskontakt Dan Lundqvist Dahlin avvisar en intervju med Löfven och viftar snarare iväg frågan rätt snorkigt med en undran om reportern verkligen menar ”att statsministern ska kommentera detta” som en ”lokalpolitiker” sagt.

Och det tycker reportern, men utan resultat. Inte heller partisekreteraren Carin Jämtin (s) vill säga något om partikollegans spådom om GT:s förväntade bortgång i digerdöden. Chefredaktören Frida Boisen har i en krönika också begärt svar från bl a Stefan Löfven.

Det finns all anledning att fråga sig hur ärliga politiker egentligen är när de, då det passar, talar sig varma för yttrandefrihet, offentlig insyn och mediernas granskande journalistik. Skeendet i Göteborg och andra uttaladen av politiker under årens lopp visar tyvärr att det alltför ofta finns skäl att vara skeptisk till deras lovsång rörande mediernas närvaro i samhället.

Det framgår också tydligt av en lång rad politiska beslut som negativt påverkat både tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Offentlighetsprincipen har successivt urholkats, till exempel genom förbudet mot utlämnandet av passbilder och ändringarna i kreditupplysningslagen. Därmed har en kritiskt granskande journalistik rörande både mc-ligor och politiker med flera grupper försvårats.  Tryckfriheten har på samma sätt påverkats av t ex förbudet mot så kallad kränkande fotografering. Dessa politiska åtgärder urholkade våra grundlagsenliga rättigheter.

Göteborgs ”borgmästare” Lena Malm är tyvärr inte ensam om sitt förakt i dessa frågor.  

Relevanta länkar:
Klarspråk om lokal journalistik... - Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver om saken, expressen.se
Funckes hårda kritik mot Malm: "Olämpligt" - intervju med tryckfrihetsexperten Nils Funcke, gt.se
Ledarredaktion rasar efter Malms uttalande - nyhetstext om GP:s ledarredaktions kritik, gt.se
Tidningsutgivarna: "Det är bedrövligt" - Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter intervjuas, gt.se
Wannholt om Malms uttalande: "Helt bisarrt" - intervjuer med kritiker mot uttalandet, gt.se
Boisen ursinnig efter uttalande om digerdöden: "Helt sanslöst" - nyhetstext, resume.se
Jag hotade ingen - Lena Malm ber om ursäkt i en nyhetstext, resume.se
Trängselskatten i Göteborg - fakta om trängselskatten, sw.wikipedia.org
Vi kommer fortsätta att granska - krönika av Frida Boisen, gt.se

Utgivaren beslutar om både franska teckningar och namnpubliceringar i Sverige

Söndagens manifestationer inger onekligen lite hopp om att intresset för yttrandefriheten ökar, men samtidigt vet man att denna mänskliga rättighet förtrycks då det gagnar makten, även i Sverige. Detta har Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski påmint om i en läsvärd artikel. Men det är bra att yttrandefriheten får stort utrymme i debatten efter morden i Paris. I Sverige är mediernas ansvariga utgivare viktiga funktionärer i tillämpningen av tryck- och yttrandefriheten. Det finns därför anledning att reflektera lite över deras uppgift.       

Efter morden på Charlie Hedbo följde som ofta en publicistisk debatt i Sverige om vad som var ”rätt” eller ”fel” att publicera. I mediedebatten är ordet ”mångfald” ett honnörsord, men det finns ändå ofta en förväntan om att alla utgivare ska göra ”rätt”.  Nu handlade det om publiceringar av teckningarna från Charlie Hebdo. Annars brukar debatten ofta handla om namnpubliceringar av brottslingar eller skriverier om politikers och kändisars leverne.  

Det krävs inte avskyvärda terrordåd för att få igång debatten om utgivarnas beslut. Det räcker med ett åtal för ett styckmord i Gävle 2014 eller gripandet av ”OS-bombaren” Mats Hinze 1997 och många händelser däremellan, som Hagamannen Niklas Lindgren i Umeå eller massmördaren löjtnant Mattias Flink i Falun. Eller kändisars bygglov, fortkörningar, inkomster, kärleksaffärer eller drogberoende.  Sådana gånger har utgivare regelmässigt fattat olika beslut, publicerat eller inte gjort det. Och många gånger kritiserats internt eller externt för att ha gjort ”fel”.

I debatten om vilka som gjort rätt eller fel är det lätt att glömma att den ansvarige utgivarens rättsliga position faktiskt förutsätter att det är denne själv som avgör vad hon eller han publicerar. Och att utgivaren sedan också personligen får ta ansvar för sitt beslut, etiskt inför Pressens Opinionsnämnd, juridiskt inför domstol eller publicistiskt och moraliskt i debatten. Den svenska tryckfriheten bygger på den ansvarige utgivarens så kallade ensamansvar. 

Efter terrorattentaten har debatten i Sverige snarare rört dem som avstått från att publicera ett material än dem som gjort det. Det handlar om de satiriska teckningarna i tidskriften Charlie Hedbo, teckningar som anses kunna kränka och provocera människor.  Och bland annat därför har Aftonbladet valt en försiktig linje och ställföreträdande utgivaren Lena Mellin har kritiserats för det beslutet.

Expressen gjorde tvärtom och chefredaktören Thomas Mattsson menade att det var en självklar sak att publicera för att förklara ”bakgrunden till det fruktansvärda”. Samma sak ute i landet, en del medier gjorde som Västerbottens-Kuriren och publicerade teckningar, andra gjorde som koncernkollegan Folkbladet i Västerbotten och avstod.  

I Folkbladet manifesterades i stället yttrandefriheten med en ledarsida utan text, som om den vore censurerad. Ansvariga utgivare gjorde, precis som de ska göra, olika bedömningar utifrån tolkningen av tillgänglig information och sina egna värderingar.    

Det var organisationen Reportrar utan gränser, RUG, som uppmanade medier internationellt att publicera teckningarna som en manifestation efter terrorangreppet. Det kan man förstå och även sympatisera med i sammanhanget, men det är inte en organisation, om än en respekterad som RUG, som avgör vad som ska publiceras eller inte. RUG:s uppmaning är därför inte heller något facit i avgörandet om en utgivare gjort rätt eller fel även om det säkert kan ha betraktats som ett sådant i den interna debatten på redaktionerna om saken.

 I Sverige är det endast den ansvarige utgivaren som avgör vad som får publiceras. Det är en utmärkt ordning. Som utgivare för Gefle Dagblad under 16 år publicerade jag ofta namn på t ex brottslingar, omdömeslösa politiker och prickade tjänstemän, mäklare och advokater. Inte sällan även när andra utgivare avstod från att publicera.  

Jag tyckte som ansvarig utgivare, och gör så fortfarande, att utgångspunkten för bedömningen alltid ska vara att alltid publicera så mycket som möjligt, läsarna har en rätt att få veta. Undantagen  kräver starka argument.  

Vad det gäller de satiriska teckningarna kan jag på rak arm inte erinra mig någon liknande situation under min tid som utgivare, men om jag hade varit utgivare idag hade jag nog publicerat dem, inte som en manifestation, men för att ge läsarna en chans att förstå och bedöma själva. I Sverige är vi ju inte så förtrogna med satir, särskilt inte den franska.    

Peter Kadhammars skrev nyligen en text i Aftonbladet som påminde om ett annat planerat terrordåd och att det också kan vara farligt att inte publicera namn. Det handlade om attentatsplanerna mot den danska tidningen Jyllands-Posten för några år sedan. Hans syn på saken kan mycket väl applicerats på många situationer, och inte bara terrordåd, där utgivare måste fatta beslut om att publicera en identitet eller inte.

Det så kallade ”allmänintresset” accepteras inte alltid av publiceringskritiska röster som motiv i samband med olika kontroversiella publiceringar; namnet på en icke allmänt känd förbrytare anses till exempel kanske inte ha något allmänintresse. Och det kan väl stämma vad det gäller namnet och personen som sådan, men det är på den punkten Kadhammar klokt vidgar synen på allmänintresset.

Han påpekar helt korrekt att ett namn också ger en individkoppling, brottslingen får ett ansikte även om ingen riktigt vet vem det handlar om. Det är inte längre en jihadist eller en muslim som begått brottet just för att de råkar tillhöra de kollektiven, inte heller någon i ett geografiskt kollektiv som boende i Rosengård eller Rinkeby. Och inte heller någon ur en yrkesgrupp som en tv-profil, polis eller taxichaufför, identiteten påminner oss  i stället om att det handlar om en individ, en människa av kött och blod. Tänkvärt.

Det hävdas inte sällan i den pressetiska debatten att det blivit värre, att mediernas utgivare numera oftare än förr publicerar namn på till exempel brottslingar. Det är fel, förr i tiden, med varierande intensitet över tid, publicerades fler namn på både brottslingar av alla de slag, våldsverkare, rattfyllerister och andra grupper, till och med på dem som då benämndes sinneslöa. Även vad det gäller olycksoffer.

Det är naturligtvis bra att tidigare slentrianmässiga namnpubliceringar upphört. Samtidigt är det inte bra om mediernas strävan efter att vara så etiska som möjligt leder till en slentrianmässig utebliven publicering av identiteter.

Därför är det viktigt att minnas vilken funktion den ansvarige utgivaren har; det är hon eller han som ensam har att fatta beslut om vad som publiceras eller ej. Ingen annan.

Att publicera teckningarna från Charlie Hedbo för att manifestera tryck- och yttrandefriheten var kanske egentligen ett rätt enkelt beslut för en del utgivare, nästan lika enkelt som att inte göra det. Att däremot gång på gång manifestera yttrandefrihetens betydelse i vardagen lokalt och regionalt med beslut om publiceringar och namnuppgifter rörande fifflande politiker, våldsverkare, knarklangare eller bedrägliga direktörer i utgivningsområdet är nog svårare beslut för den ansvarige utgivaren.
Kompletterad och korrigerad 150113 kl 01.38


Relevanta länkar:
Hyckleri av vissa ledare i marschen - artikel aftonbladet.se 1501011
Tidsandan går aldrig att lita på - ledare i DN av chefredaktör Peter Wolodarski
Viktig journalistik - men flera mediemissar - artikel av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson
Sergels Torg idag - hela talet - tal av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vid manifestationen
Att publicera eller inte publicera - det är frågan - Mediestrategen Brit Stakston gästbloggar i Dagens Media
Starka känslor kring den blanka ledarsidan - nyhetsartikel folkbladet.nu
Teckningarna som världen måste få se - Text av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson 150108 om terrordådet
Aftonbladet kapar loggan - men avstår serieteckningar - artikel dagensmedia.se 150109