Kalle Sandhammar ny chefredaktör på NSD

Nyss informerades personalen på Norrländska Socialdemokraten, NSD, om att Kalle Sandhammar blir tidningens nye chefredaktör. Han är sedan något år redaktionschef på Norrbottens-Kuriren som också ägs av NTM-koncernen. 

Kalle Sandhammar efterträder Anders Ingvarsson som går till Dagbladet i Sundsvall.Dagbladet ägs av MittMedia

Kalle Sandhammar kom till Kuriren 2011 och arbetade dessförinnan närmare 12 år på Dagens Nyheter. Där har han bland annat varit chef för DN+, Dagens Nyheter i iPad. Dessförinnan var han planeringsredaktör, chef för dn.se och nattchef på sportredaktionen.

Kalle Sandhammar har längre tillbaka också jobbat på Ergo, Ljusnan, Vestmanlands Läns Tidning och Nya Norrland. Han är 37 år och gift med Lotta som också är journalist och de har tre barn.

Jag har genom mitt bolag Utkik media varit anlitad av  NTM-koncernen under rekryteringsprocessen. Tidigare har jag också varit anlitad av NTM i samband med rekryteringarna av chefredaktörer till Corren, Upsala Nya Tidning samt då Anders Ingvarsson anställdes på NSD.

Kalle Sandhammar börjar på NSD den 12 november.

Länkar:
Han tar över på NSD - NSD 121030
"Vi ska ge Kuriren en match" - Kuriren 121030

Uppdaterad 121030 kl 13.53, 13.57

Vad vill regeringen om public service?

Sent omsider har jag hunnit lyssna på Ekots nyhet om oenigheten inom regeringen om en ”tv-skatt” i stället för en tv-licens enligt dagens omoderna modell och därtill läst diverse texter om regeringens pudel; omläggningen av licensen till en tv-avgift på skattsedeln finns uppseendeväckande nog inte med i det utredningsförslag som nu går ut till remissinstanserna. Så är det, men ingenstans får man veta exakt vad det är som hänt. Jag tror att det är Anders Borg och Finansdepartementet som vill lägga hela tv-avgiften direkt i skattesystemet. Håller med honom i så fall, varför inte?

I nyhetsinslagen framställs det som om Finansdepartementet är emot en ”tv-skatt”. Gissningsvis är det en feltolkning. Public Service-utredningen föreslog ju en tv-avgift, ungefär som begravningsavgiften, på skattsedeln. Inte en finansiering direkt via skatten, vilket kräver en årlig prövning i budgetarbetet.

Det är, tror jag, detta som Finansdepartementet är emot. Gissningsvis vill Borg med flera att Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion ska få sina anslag via årliga beslut i statens stora bugetarbete. Om det inte är så har jag svårt att förstå varför ”begravningsavgiftsförslaget” tagits bort ur det förslag som nu skickas ut till remissinstanserna.

 I nyhetsförmedlingen beskrivs det som om Finansdepartementet är emot en ”skattelösning” och det är knappast tänkbart. Jag har svårt för att tro att Anders Borg vill fortsätta finansiera public service med det otidsenliga licenssystemet…

Nåväl, även om vi vet väldigt lite om vad som händer så är resultatet, som det ser ut idag, beklagligt. Licenssystemet för radio- och tv är hopplöst föråldrat och drar numera löjets skimmer över sig. Det är ingen situation som gynnar public service, även om ledande företrädare för SVT och SR och UR gärna fortfarande tycks vilja behålla systemet även om de nämner att det måste ”moderniseras”.

Politiskt sett är beslutet i regeringskansliet en katastrof; tydligare har regeringens politiska svaghet knappast kunnat illustreras. Här har kulturministern och regeringen inte haft kraft nog att argumentera emot topptjänstemännen inom public service som tjatar på om att statligt ägda bolag ska ha frihet och oberoende, något som hela diskussionen visar att de faktiskt inte har. Och kanske inte ens ska ha. Vilka bolags främsta chefer kan tillskansa sig rätten att avvisa sina ägare?

Och till den politiska härdsmältan hör naturligtvis konflikten mellan kulturdepartementet och finansdepartementet. Dessa två storheter inom regeringen klarar således inte av att komma överens om ett gemensamt förslag till remissinstanserna om finansieringen. Otroligt.

Självklart borde regeringen åtminstone föreslagit en finansiering via skattsedelen, åtminstone i form av en motsvarighet till begravningsavgiften, men helst direkt som en inkomstrelaterad skatt. Det är bättre att alla medborgare betalar för public service än som idag ”hushållen”. Det är både svårmotiverat och därtill orättvisst mot hushåll med få personer, det är bättre att alla skattebetalare får vara med och betala.

Eller?

Pinsamma inlägg om tidningarnas problem

Idag lördag skriver kolumnisten Richard Swartz i Dagens Nyheter om tidningarnas kamp för sin överlevnad. Texten kommer att hyllas av journalister och publicister på skilda håll, särskilt av dem som inte orkar se verkligheten. Det märks redan på Twitter. Själv blev jag häpen över att Richard Swartz så konsekvent bygger sin artikel och åsikt på så många klassiska klyschor om tidningar och journalistik utan att närmare beröra alla förändringar som ändrar förutsättningarna för medierna.

Konservativa och utvecklingsfientliga journalister har alltid älskat att tala om att en tidning inte är som vilket företag som helst. Det tycker även Richard Swartz. Ändå är ju faktiskt en tidning ekonomiskt sett som vilket företag som helst, oavsett om den ägs av stiftelser, privatpersoner, börsbolag eller organisationer.  

En annan urgammal klyscha i den redaktionella debatten är att journalistik minsann inte är som att tillverka smör, bilar eller muttrar. Swartz nämner muttrarna.  På mången redaktion har också journalister betraktat sig som tidningens finaste medarbetare på dess viktigaste avdelning och Swartz skriver naturligtvis att ”På en redaktion skapas i stället för tillverkas”.

Han fastslår att det är journalisterna som är viktigast, medarbetare som säljare, tekniker och ekonomer ägnar han inte en tanke.  ”En tidnings enda tillgång är de journalister som skriver i den, dess kapital deras samlade talang, förmåga och kunskap. Kapitalet är följaktligen intellektuellt; det finns inte på banken utan på redaktionen. Och räknas i pennor och namn, inte i kronor och ören.”

Märkligt, då borde ju egentligen tidningarnas problem vara lösta, men uppenbarligen behöver tidningar trots Richard Swartz uppfattning också kapital i dess mest kända form, nämligen som kronor och ören.

Det går att raljera vidare ner genom texten, men det leder lika lite som hans artikel någonstans. Jag ska medge att jag först undrade om han menade allvar eller om det var någon egendomlig form av ironi, en satirisk beskrivning av den klassiske nostalgiske kollegan som finns eller har funnits på var och varannan redaktion.

Men nej, han menar allvar och nu länkar likatänkande kolleger till hans inlägg via uppskattande kommentarer på Twitter,  Facebook och i bloggar. En av dem är Ola Theander, tidigare chefredaktör på Norran. Till skillnad från Swartz känner jag Theander, men håller absolut inte med honom i hans tämligen konspiratoriska beskrivning i sin bloggpost om orsaken  till tidningarnas problem

Ola Theander lägger i generella ordalag skulden för krisen på tidningsvärldens direktörer och koncernchefer. Det är en minst sagt tillspetsad åsikt baserad på ett, bland somliga publicister, omhuldat direktörsförakt som jag aldrig hållit med om.  

En och en annan tidningsdirektör har onekligen varit både inkompetent och otrevlig precis som en del kaxiga redaktörer, men Ola Theanders svepande analys av tidningskrisen är pinsam. Jag känner chefredaktörer som har varit svaga publicister trots sin titel. Och direktörer som varit utomordentliga publicister. En av dem avled tyvärr nyligen, nämligen Åke Ahrsjö, tidigare legendarisk direktör på Expressen och med en stark publicistisk ådra.

Richard Swartz, som tidigare jobbat på Svenska Dagbladet, utgår i sin text från SvD:s planer rörande besparingar och förändringar, beslut som han och andra debattörer har svårt för att acceptera.

Vi vet ännu inte vad Svenska Dagbladet kommer att göra men jag tycker att det är väldigt bra att SvD  orkar och vågar gå till beslut för att möta en svår situation. Tidningarnas problem har ju snarare varit att för få agerat kraftfullt mot problem som ändå numera alla är medvetna om sedan många år.

Till och med Richard Swartz konstaterar inledningsvis i sin text att Svenska Dagbladets situation är en del av ett globalt problem – och  ändå ägnar han sig sedan åt en förenklad analys och en närmast patetisk lovsång till det som en gång var.
Till det som inte längre är lika efterfrågat trots att det enligt honom och likasinnade är så bra.  

Övriga relevanta länkar:
En gång i tiden fanns det en mediebransch... - Joakim Jardenberg på jardenberg.se
Papperstidningen borta om 10-15 år - Erik Wilberg i Medievarlden, citat från Klassekampen, se nedan
- Avisene dør før 2025 - Erik Wilberg i Klassekampen