Vad vill regeringen om public service?

Sent omsider har jag hunnit lyssna på Ekots nyhet om oenigheten inom regeringen om en ”tv-skatt” i stället för en tv-licens enligt dagens omoderna modell och därtill läst diverse texter om regeringens pudel; omläggningen av licensen till en tv-avgift på skattsedeln finns uppseendeväckande nog inte med i det utredningsförslag som nu går ut till remissinstanserna. Så är det, men ingenstans får man veta exakt vad det är som hänt. Jag tror att det är Anders Borg och Finansdepartementet som vill lägga hela tv-avgiften direkt i skattesystemet. Håller med honom i så fall, varför inte?

I nyhetsinslagen framställs det som om Finansdepartementet är emot en ”tv-skatt”. Gissningsvis är det en feltolkning. Public Service-utredningen föreslog ju en tv-avgift, ungefär som begravningsavgiften, på skattsedeln. Inte en finansiering direkt via skatten, vilket kräver en årlig prövning i budgetarbetet.

Det är, tror jag, detta som Finansdepartementet är emot. Gissningsvis vill Borg med flera att Sveriges Radio, SVT och Utbildningsradion ska få sina anslag via årliga beslut i statens stora bugetarbete. Om det inte är så har jag svårt att förstå varför ”begravningsavgiftsförslaget” tagits bort ur det förslag som nu skickas ut till remissinstanserna.

 I nyhetsförmedlingen beskrivs det som om Finansdepartementet är emot en ”skattelösning” och det är knappast tänkbart. Jag har svårt för att tro att Anders Borg vill fortsätta finansiera public service med det otidsenliga licenssystemet…

Nåväl, även om vi vet väldigt lite om vad som händer så är resultatet, som det ser ut idag, beklagligt. Licenssystemet för radio- och tv är hopplöst föråldrat och drar numera löjets skimmer över sig. Det är ingen situation som gynnar public service, även om ledande företrädare för SVT och SR och UR gärna fortfarande tycks vilja behålla systemet även om de nämner att det måste ”moderniseras”.

Politiskt sett är beslutet i regeringskansliet en katastrof; tydligare har regeringens politiska svaghet knappast kunnat illustreras. Här har kulturministern och regeringen inte haft kraft nog att argumentera emot topptjänstemännen inom public service som tjatar på om att statligt ägda bolag ska ha frihet och oberoende, något som hela diskussionen visar att de faktiskt inte har. Och kanske inte ens ska ha. Vilka bolags främsta chefer kan tillskansa sig rätten att avvisa sina ägare?

Och till den politiska härdsmältan hör naturligtvis konflikten mellan kulturdepartementet och finansdepartementet. Dessa två storheter inom regeringen klarar således inte av att komma överens om ett gemensamt förslag till remissinstanserna om finansieringen. Otroligt.

Självklart borde regeringen åtminstone föreslagit en finansiering via skattsedelen, åtminstone i form av en motsvarighet till begravningsavgiften, men helst direkt som en inkomstrelaterad skatt. Det är bättre att alla medborgare betalar för public service än som idag ”hushållen”. Det är både svårmotiverat och därtill orättvisst mot hushåll med få personer, det är bättre att alla skattebetalare får vara med och betala.

Eller?