En professor som vill begränsa pressfriheten

Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt, har en förmåga att överraska med sina inte sällan uppseendeväckande åsikter. Nu har hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdat att den svenska yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra rättigheter i samhället och hennes exempel handlar om att kungahuset behandlats illa i medierna.

Hon har i tidigare artiklar starkt försvarat kungafamiljens rätt till ett privatliv utan besvärande avslöjanden i medierna. Kungen saknar enligt professorn all makt då han bara har en representativ roll för Sverige. Därför bör kungen och hans familj få vara ifred, menar hon. Att kungahuset bekostas av skattebetalarna och detta faktums betydelse i sammanhanget berör hon inte.

Den senast artikeln av henne utgår från det faktum att Expressen och Aftonbladet publicerade att drottning Silvia till pressombudsmannen, PO, anmält fyra tidningar för publiceringen av Elisabeth Ohlson Wallins uppmärksammade collage där drottningen avbildades då hon skurade bort ett hakkors.   

PO Ola Sigvardsson och Pressens Opinionsnämnd, PON, friade tidningarna när drottningen anmälde dem för publiceringarna, men fällde senare de bägge kvällstidningarna sedan de publicerat att drottningen anmält publiceringen av konstverket.

Enligt praxis ska nämligen inte den som anmäler en tidning riskera att bli omskriven för detta. Den "regeln" kan man tycka olika om, men den är, som en del annat i de pressetiska reglerna och praxis, föråldrad i en tid då all information sprids blixtsnabbt i många kanaler och transparens är ett honnörsord. 

Och det var väl ungefär så Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kanske tänkte då han i sin blogg och i Svenska Dagbladet motiverade varför Expressen avslöjade att statschefens hustru PO-anmälde fyra svenska tidningar. Han har naturligtvis rätt, en PO-anmälan från kungahuset måste redovisas för allmänheten. 

Och även för den det berör, som nu drottning Silvia, är sannolikt sanningen bättre än ryktet som alltid uppstår då informationen är ofullständig. Det har jag alltid som ansvarig utgivare sett som ett starkt argument för att publicera fakta frikostigt, även då etiska regler enkelt tolkade varit begränsande. Och regler brukar oftast tolkas enkelt och begränsande, etik är något helt annat än "regler", nämligen övervägande, eftertanke och empati.  

Och även jag har som ansvarig utgivare fällts för att publicera en PO-anmälan då författaren och journalisten Yrsa Stenius, själv då tidigare medlem i Pressens Opinionsnämnd, anmälde Gefle Dagblad för en uppkäftig recension  av hennes bok. 

Hennes anmälan då ansåg jag, precis som Mattsson nu, hade ett klart allmänintresse. En framstående publicist och före detta ledamot av Pressens Opinionsnämnd anmäler en recension av en bok av henne, ska en tidning tiga om det?  

Detta om detta, men intressantare ändå, och mer skrämmande,  är professor Leijonhufvuds syn på tryckfriheten då hon kritiserar Thomas Mattsson för Expressens publicering av drottningens PO-anmälan.

Rent häpnadsväckande är att hon anser att en majoritet av svenska folket säkert tyckte att det var rätt av svenska staten att förfölja Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för kritiken mot Hitler och nazisterna under kriget. Hon skriver att ” Under andra världskriget fick Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt uppleva censur. När det blåst verkligt hårt och svensk neutralitet ansetts hotad har det alltså inte varit tillåtet att framföra åsikter som uppfattats som ”farliga”.

Den sortens begränsningar av yttrandefriheten i medierna är förmodligen i linje med flertalets önskemål.”

Hon konstaterar också att "Men den traditionella svenska modellen, där yttrandefriheten ges en närmast fundamentalistiskt stark ställning i förhållande till andra intressen, kan inte upprätthållas längre. ”

Madeleine Leijonhufvuds egendomliga resonemang utmynnar i att yttrandefriheten måste ”balanseras” mot andra intressen. Häpnadsväckande, närmast upprörande med tanke på den juridiska kompetens hon rimligen har! 

I slutet av artikeln konstaterar hon att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson genom Expressens publicering av drottningens PO-anmälan kan bli pressfrihetens dödgrävare. 

Onekligen en intressant slutsats av en professor i straffrätt som just själv har föreslagit att pressfriheten i Sverige ska ”balanseras”, det vill säga begränsas. För kungens skull... 
  

Relevanta länkar:
Vem vill Leijonhufvud skydda? - Fredrik Karén svarar på Madeleine Leijonhuvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Anonymitetsskyddet omfattar inte kungligheter - Thomas Mattsson svarar på Madeleine Leijonhufvuds nya inlägg, journalisten.se 131128
Varför mer yttrandefrihet i grundlagsskyddade medier? - Madeleine Leijonhufvud fortsätter debatten, journalisten.se 131128

Hårresande jämförelser utan koll - Ulrika Knutson, journalisten.se 131126 Unik svensk pressfrihet måste värnas - Stephen Lindholm svd.se 131115

Rör inte vår yttrandefrihet - Martin Aagård på aftonbladet.se 131114
En drottning är ju inte "allmänhet" - Thomas Mattsson skriver i SvD 131113

Pressfrihet får inte bli frihet att kränka - Madeleine Leijonhufvuds debattartikel, svd.se 131113
PON klandrar publicering om PO - Thomas Mattsson bloggar om fällningen 131109

Fotografen ber Silvia om ursäkt - nyhetsartikel i Expressen 130222

Drottningen PO-anmäler tidningar - Thomas Mattsson bloggar 130220

Drottning Silvia anmäler flera tidningar - nyhetsartikel i Expressen 130220
Stenius skulle aldrig ha blivit PO - text av mig på Samesamebutdifferent.se 100319

Yrsa Stenius PO-anmäler Gefle Dagblad - nyhetsartikel i Medievärlden 020821
Uppdaterad med länk och korrigerad 131115 kl 14.25, 16.27
Uppdaterad med fler länkar 131128 kl 20.50 

MittMedia utvecklas rapidsnabbt

Uppdaterad och korrigerad 131026 kl 04.00, 1131029 från USA kl 14.34 svensk tid.
Nu går det undan inom MittMedia som på mindre än två år utvecklats till den kanske mest progressiva och dynamiska mediekoncernen i Sverige. Plötsligt ligger MittMedia i täten i konverteringen från papper till digitala kanaler. Ett faktum som illustreras väl av den uppmärksammade rekryteringen av Expressens digitala redaktionschef Anna Rastner.

Anna Rastner har spelat en viktig roll i Expressens framgångsrika utveckling i nya digitala kanaler, inte minst då det gäller den skickliga satsningen på rörlig bild. Hon har tidigare jobbat inom MTG, bland annat som vd för TV8. Nu blir hon chef för den redaktionella affärsutvecklingen inom hela koncernen MittMedia.

Det är inte första gången Expressen tappar kompetenta medarbetare till MittMedia. Det säger en hel del om det förändrade medielandskapet när kompetensen rör sig från storstadspressen ut i landet till de nyutvecklade tidningskoncernerna. Tidigare var det oftast tvärtom.

Tidigare i år rekryterades editionschefen Carl-Johan Bergman från Expressen till Dalarnas Tidningar som redaktionschef med särskilt utvecklingsansvar, och därefter blev Expressens biträdande sportchef Mattias Eriksson handplockad till jobbet som sportchef på koncernnivå inom Mittmedia. Koncernen har fler än 40 sportjournalister på sina knappt tjugo tidningstitlar, en stark resurs som nu ska utvecklas i ett klokt samarbete under Mattias Erikssons ledning.

Satsningar i den här riktningen var närmast otänkbara inom MittMedia fram till för bara två år sedan. Då började den nye koncernchefen Thomas Peterssohn, tidigare vd för TT och därtill mottagare av Stora Journalistpriset då han var med och startade E24.

Thomas Peterssohn deklarerade direkt under hösten 2011 att koncernen måste moderniseras och satsa framåt i alla kanaler. Han vann uppenbarligen ägarnas öra och inledde tidigt 2012 med att rekrytera en koncernledning av helt annat snitt än tidigare.

Under våren började det hända saker och nu, inte ens två år senare, är det full fart med en mycket målmedveten koncernledning understödd av en stab med mycket stark kompetens i en transparant och mobil organisation. Det är ingen tillfällighet att Anna Rastner med sin bakgrund och kompetens attraheras av att få jobba med den koncernen, vilket hon också sagt i gårdagens intervjuer.

Sedan våren 2012 har MittMedia organiserats om från grunden.  I stort sett all verksamhet ligger nu i tidigare koncernmodern Mittmedia sedan dotterföretagen avskaffats. Tidigare fanns det en vd och en styrelse ute på de olika tidningsföretagen, nu ligger allt centraliserat under en enda vd, Thomas Peterssohn, och en enda styrelse med Lars Leijonborg som ordförande. Men de olika utgivarna på tidningarna har fortfarande en stark publicistisk position.

MittMedias ägare är, liksom tidigare, Nya Stiftelsen Gefle Dagblad som majoritetsägare och Stiftelsen Pressorganisation som minoritetsägare. Krister Jönsson är ordförande för Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och följer nog med tillfredsställelse koncernens snabba utvecklingsarbete.  

Tidningstitlarna är kvar och har t o m blivit fler. Dala-Demokraten är ett uppmärksammat förvärv, en idé som Göran Greider för övrigt lanserade i samband med att MittMedia förvärvade Dalarnas Tidningar. Han såg vad som behövdes för anrika DD, men fick nog ganska mycket kritik för sitt framsynta förslag.

Just de dagarna var jag moderator för en TU-debatt mellan olika riksdagspolitiker i Örebro, däribland dåvarande kulturministern Marita Ulvskog, tidigare även chefredaktör för Dala-Demokraten. När jag frågade vad hon tyckte om Greiders förslag markerade hon ett starkt ogillande till en ägarförändring.

Sedan dess har som bekant hela mediekartan ritats om i alla avseenden, inte minst vad det gäller de socialdemokratiska tidningarna. Det absoluta flertalet s-tidningar ägs nu av borgerliga tidningskoncerner, dock ej Värmlands Folkblad.  Mittmedia är den störste mottagaren av presstöd till sina fyra s-tidningar, Arbetarbladet, Dala-Demokraten, Länstidningen och Dagbladet. Jag undrar vad Marita Ulvskog tänker…

Och nu moderniseras hela denna tidningskoncern i rapidfart, så snabbt och målmedvetet att man häpnar. Ett gemensamt designprojekt som underlättar materialutbyte har redan genomförts under ledning av Daniel Bertils, tidigare chefredaktör för Hälsingetidningar. Och på köpet har alla tidningar få en upphottad design signerad Ole Munk.

Rörlig bild är på gång och lär väl få ett häftigt lyft då Anna Rastner drar igång. Och sportutvecklingen under Mattias Eriksson får tydligen en mycket stark digital inriktning. Omvälvningen berör många verksamheter både redaktionellt och affärsmässigt och baseras bland annat på ett projekt kallat Framtidsverkstaden där hundratals medarbetare engagerats i ett kunskaps- och idésökande.

Efter ett helt liv som medarbetare inom den sfär vi idag känner som MittMedia är det verkligen intressant och spännande att följa utvecklingen. Jag håller tummarna för att satsningarna lyckas och att koncernledningen lyckas med det klart uttalade målet, att rädda den lokala journalistiken. 

PS, efter publiceringen av denna text blev det känt att ytterligare en toppchef, lämnar Expressen, se länk nedan om Marika Långström.
Och idag tisdag ser jag sent omsider där jag är i USA dels att vd Thomas Peterssohn fastslår att utvecklingsarbetet följer plan, dels att att Sofia Mirjamsdotter blir ledarskribent på ST och därtill ska arbeta med att utveckla den digitala opinionsjournalistiken inom hela MittMedia. De målmedvetna satsningarna fortsätter...

Relevanta länkar
Så går MittMedias digitaloffensiv - Thomas Peterssohn intervjuvas i dagensmedia.se 131029
Sofia Mirjamsdotter blir ledarskribent på ST - nyhetstext i medievarlden.se
Marika Långström ny planeringschef på TT - medievarlden.se 131025

Intressant idé av Thomas Mattsson om pressetiken

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har lanserat en idé som kan och bör bli vägledande för hur det pressetiska systemet ska moderniseras. Han menar att pressombudsmannen, PO, bör få granska både Bokmässan och Almedalen. En idé som kan förvåna, men den är klok och logisk i dagens snabba medieutveckling.

Mediernas verksamhet förändras blixtsnabbt, ”tidningar” är inte längre enbart något på papper som vi köper i kiosken, läser och sedan tänder brasan med. Tidningar är kompletta mediehus med tv-sändningar, radioverksamhet,  gratistidningar, sajter på webben och i mobiler samt verksamhet i olika sociala medier. Dygnet runt.

Därför är det på gång att PO ska granska och bedöma tidningarnas verksamhet på sina officiella sidor i sociala medier. Och där har Thomas Mattsson tänkt ett steg till; låt PO göra detta, men låt även PO granska vad medieföretagen har för sig på Bokmässan på liknande arrangemang.

Han har naturligtvis rätt. Medieföretagen engagerar sig idag på en rad olika områden, men alltid under sina kända varumärken, namn som Expressen och Aftonbladet.  Så även i Almedalen och på Bokmässan där kända journalister framträdde i en rad olika sammanhang i medieföretagens stora montrar.    

Det är då som Thomas Mattsson menar att någon kan drabbas av felaktiga påståenden, förtal eller en kränkning som bör prövas av PO. Det spelar ju ingen roll om övertrampet  har tryckts i tidningen, sänts på webben eller sagts på Expressens scen inför stor publik på Bokmässan. Det väsentliga för den drabbade är att det är Expressen som ska kunna anmälas och klandras.

Tanken kan föras ännu längre utifrån Thomas Mattssons funderingar. När tidningar börjar göra tv, som de redan gör, och både Sveriges Radio, SR, och Sveriges Television publicerar texter och annat via internet har det uppstått en osäkerhet, knappast hos allmänheten enligt min mening, men hos dem som ska se till att vi har ett bra pressetiskt system.

Problemet, menar man, är att tidningarna granskas av pressombudsmannen och etermedierna av statliga granskningsnämnden. Det finns publiceringar som faller mellan stolarna. När medieföretagen numera jobbar med allt borde de ha en gemensam etisk bevakare, menar förespråkarna. En del medieledare känner därtill en oro för att allmänheten inte vet vart ska man skicka sin anmälan om en tidning sänder ut något felaktigt i sin tv-verksamhet på webben.

Därför finns det ett förslag som utreds av den nya organisationen Utgivarna om att införa en gemensam medieombudsman för både tidningar, tidskrifter och etermedier, ett teknikoberoende etiskt kontrollsystem. Den idén är jag skeptisk till och har tidigare bloggat om saken, nedan några länkar till texter om saken.  

Det är här Mattssons idé om att låta pressombudsmannen granska även Bokmässan och liknande arrangemang är intressant.  Det är logiskt att PO och Pressens Opinionsnämnd ska granska allt som kopplas till tidningarnas varumärken helt oavsett vilken kanal det handlar om, redan befintliga och sådana som tillkommer i framtiden.  Systemet med PO är välkänt och kan lätt moderniseras på detta sätt.

På samma sätt är det logiskt att regelverket ändras så att all verksamhet kopplad till t ex Sveriges Radio synas av den statliga myndigheten Granskningsnämnden, till exempel mediernas webbsidor och mobilkanaler.  Och SR:s arrangemang på Bokmässan även då de inte sänds i radio.     

Därmed finns det inte längre behov av den medieombudsman Utgivarna anser behövs, en lösning gemensamt för statligt och privat ägda medier och just därför komplicerad juridiskt och principiellt. Om det sedan ändå skulle anses oklart om allmänheten förstår vart anmälningarna ska skickas så kan man ju ha en gemensam postadress för dem som vill anmäla ett medieföretag.
Uppdaterad 130110 kl 23.00

Länkar:

Mattsson: Låt PO pröva gator och torg - medievarlden.se 131001
Låt PO granska Bokmässan - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130930    

Avstå från en ny medieetisk organisation!! - Utkiksbloggen 130529

Håller med Svegfors om pressetiken - Utkiksbloggen 110204  

Tveksamt med en medieombudsman - Utkiksbloggen 100906      

Imponerande Gardell och plus och minus på Bokmässan

Ett seminarium med Jonas Gardell fick avrunda Bokmässan 2013. Denne engagerade, bildade och geniale författare, idag även sörjande, gråtande och rörande. Jonas Gardell grät då han berättade om sina döda vänner och i den stora publiken torkades många tårar av oss som hörde honom berätta om ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Sorgesamt, sorgesamt, men också humor, stolthet och glädje.  

Gardells framträdande blev en värdig och starkt minnesvärd avslutning på mässan för oss eftersom sista mässdagen, söndagen, blir en resdag hem mot Gävle. Gardell satt där på scenen tillsammans med utmärkte intervjuaren Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, och berättade rätt upp och ner om sina tunga erfarenheter och sin vilja att försöka återuppväcka, eller åtminstone uppmärksamma och hedra, de döda.

Och som han talade om skammen! Den skam han och andra homosexuella levt med i alla år och som fortfarande finns där och som än i dag får till och med Jonas Gardell att tänka på vad han säger om sina döda vänner, hur mycket skulle de eller deras anhöriga vilja att han säger om dem? Eller inte säger?  

Mycket starkt. Gardell är ju en mästare i en rad discipliner. Författaren, teologen, komikern, filmaren och, ja vad finns inte på listan. Själv ser jag ju honom också gärna som reportern och opinionsbildaren Gardell, journalisten Gardell. Tänk vad han har uträttat! Hur skulle homosexualiteten betraktas i Sverige idag utan Gardells insats?

Ett annat seminarium under lördagen hölls av en mer reguljär journalist, om man säger så. Jan Guillou. Han lär ha skrivit runt 40 böcker och med sina insatser i litteraturen, tidningar, tidskrifter, tv och en rad andra sammanhang är han därmed ett svårslaget proffs i journalistikens värld. Därtill är han en berättare av rang även på scenen, en skådespelartalang.

Jörn Donner, 80 år, kompletterade framträdena av journalistiska giganter på scenen under lördagens seminarier. Han blev närmast förnärmad när samtalsledaren Jannike Åhlund pekade på alla hans olika roller som mångsysslare och undrade vad som ”hade” varit roligast.

Donner muttrade försynt om att hon snarare borde frågat vad som ”är” roligast. Men om jag förstod honom rätt så var, och framför allt är, skrivandet viktigast av allt trots lysande karriärer på en rad olika områden.  

Efter att ha hört alla dessa tre extremt aktiva och produktiva människor frågar jag mig hur de orkar, hinner och klarar av verksamheten. Jobbar de alltid? Både Gardell och Guillou berättade om all research deras författarskap krävt. Och Donner har ju gjort allt.

Någon gång skulle det vara intressant att höra dessa tre och andra berätta exakt hur de jobbar, rent praktiskt.  Har de assistenter? Ställer förlagen upp och hjälper till med research? Är det sant eller en myt att Jan Guillou fortfarande skriver på en grön Halda? Hur fan hinner de med allt?

Utöver utmärkta seminarier hann vi också med några bra monterprogram; de pågår ju hela tiden överallt på denna märkliga Bokmässa. Således stod jag där plötsligt och råkade lyssna på Lennart Hellsing, 94 år, som satt mitt på den stökiga mässan i en monter och sjöng ramsor och sånger inför en stor publik. Smått kaotiskt, men kul.

Och i en annan monter stod författaren och bloggaren Yvonne Kingbrandt  från Gävle och talade om sig själv, sin sjukdom och sin bok ”Jag och min Alzheimer”. Otroligt intressant, informativt och naturligtvis rörande. Och i Svenska Dagbladets monter stod Petter och pratade med hjärnforskaren Martin Ingvar om dyslexi. Och i en annan monter stod…

Utöver monterprogram och seminarier och program på olika scener också massor av viktiga spontana eller planerade möten med branschkolleger, uppdragsgivare, samarbetspartners och andra viktiga kontakter. Bokmässan är, liksom Almedalen, en mycket värdefull mötesplats. Jag undrar hur många beslut som fattas i denna miljö?

Nåväl, därmed läggs årets bokmässa till handlingarna efter följande korta och lite sura recension. Det blir minuspoäng för den katastrofala bristen på toaletter; det är pinsamt att så många måste köa hur länge som helst. Om Svenska Mässan har lokaler som klarar att ta in ett visst antal tiotusentals människor samtidigt så borde det inte vara särskilt svårt att räkna ut hur många toaletter som behövs. Bygg om, bygg rätt.

Även rent digitalt måste Mässan få underbetyg. I en sådan anläggning borde det vara givet 2013 att alla lätt ska kunna få tillgång till Wi-Fi. Sent omsider lärde jag mig att det fanns ett par ”zoner” med fri Wi-Fi, men de var inte lätta att hitta. Och täckning och signalstyrka var inget vidare. Personalen på mässan kunde inte svara när jag frågade var zonerna fanns. Och mobilnäten fungerade inte alls bra. Det enda rätta är bra och gratis Wi-Fi överallt inom mässområdet. Hotellet Gothia Towers spärrade Wi-Fi hade suverän täckning överallt inom mässområdet, så problemet är lätt att lösa…

Även under de annars utmärkta seminarierna borde arrangörerna vara lite mer kreativa vad det gäller den digitala utvecklingen. Jodå, i regel fanns en stor bild på vita duken som informerade om mässans hashtag, #bokmassan, men sällan om vilka som satt på scenen.

 Inte så bra för oss som ville utnyttja hashtagen och Twittra, vilket arrangörerna uppmuntrar.  Hur stavar Guillou, nu igen? Vad heter moderatorn? Vem är killen i mitten? Mer sådan information så slipper man bläddra och prassla i katalogen mitt under seminariet.   

Däred är dagens gnäll avklarat. Sammantaget måste ändå mässan få toppbetyg för alla seminarier (nästan) och utställningen som sådan. Och stort beröm för värdarnas och vakternas skickliga sortering och dirigering av publiken in och ut från olika seminarier. Bokmässan är ett suveränt arrangemang.

Ser fram emot Bok& Bibliotek 2014.
Uppdaterad 130930 kl 20.04, 131001 kl 21.45

Några länkar om Bokmässan:
Min Bokmässa 2013 - Josefine på bloggen iminbokylla.se
Låt PO granska Bokmässan - Thomas Mattsson, expressen.se
Kungen på Bokmässan - Kurt Mälarstedt, malarstedt.se
Bokmässan mot målgång - Lars Nilsson, nyfikengra.se
Se DN:s möten med författarna på mässan - videosamling dn.se

En bra dag tack vare Persson/Schibbye med flera journalister

Journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye är fenomenalt bra på att berätta om sin fängelsetid i Etiopien. Om svårigheterna, spänningen, glädjeämnena och miljön. I går fick jag chansen att höra dem två gånger på Bokmässan. Och några andra journalister bidrog också till en riktigt bra dag!

Först besökte Persson och Schibbye Svensk Biblioteksförenings begränsade monter. Där pratade de livfullt och kortfattat om litteraturens betydelse för dem under fångenskapen för några tiotals engagerade åhörare.  Och böckerna betydde mycket, sa de; de båda terroristdömda svenskarna drog till och med igång en biblioteksverksamhet för fångarna, inte alltid till censorns och fängelseledningens gillande.

Senare framträdde de under fredagen på ett seminarium i en av de största salarna, K2. Närmast fullsatt, gissningsvis runt 800 personer. De berättade om sin fångenskap under 438 dagar, engagerat, färgstarkt och personligt. Och om hur de, som de riktigt äkta murvlar de helt tydligt är, efter gripandet i Ogadenprovinsen först besviket tänkte att de hade sabbat och spräckt sin reportageidé. Och att de inte då direkt förstod att de samtidigt blev engagerade i ett nytt journalistiskt projekt som skulle komma att uppmärksammas i än högre grad. Nu vet de det…

Några andra journalister fångade också publiken under sina seminarier under fredagen. Den ene, Ann Lagerström, var samtalsledare under en diskussion i närmast fullsatta största salen K1 med idéhistorikern Sven-Eric Liedman och författaren Kjell Westö. Rubriken för dagen var ”I livet ryms allt. Allt”.

 Jag kan här medge att mina förväntningar inte var särskilt stora eftersom jag inte brukar grubbla särskilt ofta över livets innehåll, men jag blev helt fångad av samtalet. Inte minst tack vare Anne Lagerströms skickliga anslag och engagemang som fick igång de bägge huvudpersonerna. Häftigt!

En annan journalist, Maciej Zaremba, satt på scenen på ett annat seminarium och redovisade lite torrt men engagerat och sakligt sitt undersökande projekt där han tog reda på hur det gick till när våra politiker gjorde vissa patienter mer lönsamma än andra. Intressanta och hemska sanningar. Obegripligt!

Slutligen var jag på ett seminarium där huvudpersonen har ett helt annat yrke som kriminolog, men jag betraktar nog honom ändå som journalist. Leif GW Persson. I sin profession har han ju allt som oftast tagit reda på hur saker och ting ligger till samt redovisat fakta, bedömningar och åsikter till allmänheten. Ibland bestämt och allvarsamt, ibland lättsamt och underhållande. Precis som en skicklig journalist.

Här hade han nu några samtalspartners på scenen, däribland ärkebiskopen Anders Wejryd som skickligt fick sin idol Leif GW Persson att resonera om sin barn- och ungdomstids betydelse för hur livet skulle utvecklas för honom. Känslor, lite sorgligt och en del glädje. Rörande. Tårar och skratt i publiken.

En dag med Johan Persson och Martin Schibbye via Ann Lagerstöm och Maciej Zaremba till Leif GW Persson. Vilken härlig dag med häftiga journalister!        

Vad får vi inte veta när alla medier är lika etiska?

Rättsosäkerheten i Sverige och därefter mediernas etik handlade de viktigaste seminarierna om för min del på Bokmässans första dag. Mässans seminarier är som en intensivkurs för den som vill lära sig mer om samhället och uppgradera sina värderingar. Eller upptäcka att det kanske finns fler frågor än svar, som i mediebranschens debatt om etiken.

Rättsosäkerheten i dagens Sverige beskrevs detaljerat, trovärdigt och skickligt av Lena Sundström, Jens Mikkelsen och Katia Wagner. Sundström har skrivit boken ”Spår” om utvisningen av egyptensvenskarna till Egypten. En otäck historia som avslöjades av de tre journalisterna Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark och Sven Bergman. De är hjältar enligt Lena Sundström och det har hon helt rätt i!

Mikkelsen och Wagner har skrivit boken ”De förlorade barnen” om de ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige och som ändå ingen myndighet känner ansvar för att försöka hitta. En riktigt upprörande rättsskandal, precis som utvisningen från Bromma, denna trevliga flygplats där man enligt Lena Sundström flyger till Ängelholm och andra svenska städer ”samt till tortyr i Egypten”.

Vad det gäller flyktingbarnen och utvisningen var det närmast obehagligt att lyssna på sanningarna från scenen på det välbesökta seminariet. Skamliga händelser i ett land där vi gärna odlar en självbild där liknande övergrepp och underlåtelser inte existerar. Trions redovisningar är bra exempel på vad viktig den kvalificerade journalistiken är.

Journalistik berör och därför är pressetiken ständigt under debatt, inte minst nu när branschen begåvats med en ny organisation, Utgivarna, som främst tycks syftar till att få en gemensam medieombudsman för tidningar, tidskrifter, radio och tv.  Jag har bloggat om allt detta tidigare, några länkar nedan.

Nu hörde jag först ett seminarium arrangerat av Sim(O) där Martin Jönsson var klart skeptisk till tankarna på en gemensam etisk prövning för alla medier. Han är nu biträdande programdirektör på Sveriges Radio och tidigare bland annat redaktionschef, kulturchef, näringslivschef och webbchef på Svenska Dagbladet under olika perioder. Han har också varit chefredaktör för journalistfackets tidning Journalisten.

Martin Jönsson konstaterade att det är lättare sagt än gjort att låta en och samma organisation granska etiken i alla medier, inte minst kompetensmässigt. Han trodde inte heller att politikerna kommer att släppa ifrån sig sitt inflytande över public service som indirekt ägs av staten.

Framför allt sa Martin Jönsson också klokt nog att etik är något som måste diskuteras och utvecklas i en levande diskussion och tillämpning på redaktionerna, snarare än i det byråkratiska pressetiska systemet. Jag håller med honom.   

Senare såg jag också ett framträdande av Ola Sigvardsson, Pressombudsman, PO,  och de bägge kvällstidningarnas chefredaktörer Thomas Mattsson, Expressen, och Jan Helin, Aftonbladet, samt den nya branchorganisationen Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter.  Den debatten var intressant, men utmynnade för mig snarare i fler frågor än svar rörande vår pressetik.

Mattsson och Helin är idag de ledande publicistiska debattörerna i Sverige, ett intressant faktum då de företräder våra kvällstidningar. De har en namnkunnig företrädare i Bo Strömstedt, tidigare chefredaktör på Expressen, som länge var Sveriges ledande debattör i publicistiska sammanhang. Både Mattsson och Helin är kunniga, transparanta och debattglada och beskriver väl hur svensk press, inte minst kvällspressen, idag jobbar och är mycket försiktigare med sina publiceringar än förr i tiden, ja kanske t o m återhållsamma. Helt i tidens anda. Men de försvarar också väl tidningarnas skyldighet att publicera.   

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson konstaterade att Expressen fälldes av PO endast 1 gång förra året, Aftonbladet fem gånger. Förr var det betydligt oftare än så. Bra så, men bättre kunde det nog bli. Och Utgivarnas vd Jenatte Gustavsdotter eldade på utifrån diskussions rubrik som handlade om att herrarna Mattsson och Helin kanske borde sitta i fängelse för kvällspressens journalistik.

Fyndigt och rätt kul, men snarare klander av kvällstidningarna än ett försvar för deras publicistiska verksamhet. Så ser ofta branschdebatten dock ut idag om journalistiken. Kraven på mediernas ”etik” drivs långt och ofta formalistiskt, t ex utifrån antalet fällningar inom det etiska tillsynssystemet. Korrektheten prioriteras framför uppkäftighet och fräckhet.  

Här någonstans börjar frågorna födas om hur vi ska ha det med pressetiken och mediernas roll i samhället. Idag förefaller debatten om pressetiken att gå ut på att till varje pris visa lagstiftarna vad oerhört etiska tidningarna är, främst för att undvika en hårdare lagstiftning.  Därför ska det byggas ett etiskt tillsynssystem, medieombudsmannen och en medieetisk nämnd, som ska granska och kontrollera alla medier. Regler och sanktioner.

Och därför ska också alla medier, kvällstidningar, morgontidningar, tidskrifter, radio och tv, privatägda medier och public service tillämpa samma etik. Göra som alla andra, ingen mångfald, ingen ska sticka ut. Etik manifesterad av en byråkratisk koloss, kanske mest för att imponera på lagstiftaren.

 Jag är tveksam till projektet och den föreslagna organisationsmodellen som verkar vara viktigare förr dess förespråkare än etiken som sådan.  Etik är inte organisation och tillsynsorgan, etik är övervägandet, diskussionen och empatin i samband med en publicering.

Ändå är det mest organisation och formaliteter som diskuteras.  Som varför Aftonbladet är fälld oftare än Expressen i opinionsnämnden, där borde tidningen bli bättre, förstår man av debatten.

Frågan är vad läsarna inte får veta den dag alla medier är riktigt snälla.

Länkar:

Avstå från en ny medieetisk organisation - denna blogg 130529

Håller med Svegfors om pressetiken - denna blogg 110204

Tveksamt med en medieombudsman - denna blogg 100906