Umeåmodellen, presstödet och Mittmedia

Nu är vi snart på väg in i år 2012 och det känns som framtiden redan är här. Vi har fått internet, iPad, iPhone, G3 och G4.  Telia är på väg att fasa ut kopparnätet. Metro finns, för att inte tala om Google, Facebook och väldigt många radio- och tv-kanaler. En helt ny tid, men det statliga presstödet lever fortfarande och nu ska en ny utredning se över det.

Frågan är vad politikerna orkar göra, de historiska insatserna från dem på medieområdet är inte direkt imponerande. Thorbjörn Larsson skrev nyligen en intressant artikel i Medievärlden om politikernas tröghet i den snabba medieutvecklingen.  

Bara några dagar efter hans artikel säger Presstödsnämnden utifrån sitt mossiga regelverk  nej till fortsatt stöd för socialdemokratiska Västerbottens Folkblad , VF.Staten hävdar sina trubbiga regler för driftsstödet som om ingenting har hänt, samtidigt som alla dagstidningar på olika sätt planerar för hårdare tider. Nu, liksom förr, motverkar stödet förnyelse och utveckling.

I USA hävdar forskare att de flesta papperstidningarna där är borta om fem år, förutom en handfull av de största drakarna och ett antal riktigt små tidningar med fådagarsutgivning. Det finns skillnader i förutsättningarna för tidningarna i USA och Sverige, men även här är den negativa utvecklingen för pappersupplagorna väl dokumenterad.

Därför har fusionerna fortsatt och endast få titlar är idag s k solitärer, självständiga tidningar utanför koncernerna. Den borgerliga landsortspressen äger med få undantag alla s-märkta tidningar. Undantagen är Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten, alla andra s-titlar ägs av borgarpressen.

Koncernerna växer, men nästa fråga är hur de vårdar möjligheterna till samarbeten och rationaliseringar. Egentligen är det relativt sett få tidningsägare som försökt göra något riktigt radikalt, även i koncernmiljö, för att stärka papperstidningen. Några stora ägare har tvärtom i stället valt att lämna branschen, som Centerpartiet och familjen Bengtsson. De sålde sina tidningar för att slippa slåss mot utvecklingen. Om detta kan man läsa i Lars Herlins mycket läsvärda artiklar här och här i Medievärlden häromdagen.

Andra ägare kämpar på, men kanske inte alltid med helt nya och avancerade strukturella grepp. Ofta är snarare tanken tydligen att rädda vad som räddas kan, att skära ner här och där och försöka fortsätta så länge det går utan att ändra modellen. Min egen tidigare arbetsgivare, Mittmedia där jag jobbade åt Gefle Dagblad, är tills nu inget undantag. Koncernens alla möjligheter har inte utnyttjats.

Därför ser jag med spänning och förväntan fram emot vad den nye koncernchefen Thomas Peterssohn ska vidta för åtgärder. Jag har tidigare bloggat om honom.
Efter bara några dagar i rollen som koncernchef gick han ut med tuffa uttalanden om behovet av förändringar. I en debatt i samband med  arrangemanget ”Årets dagstidning” i Stockholm sa Peterssohn sedan för bara någon månad sedan något i stil med att ”mitt uppdrag som koncernchef är att få koncernen Mittmedia att fungera som en koncern.”

Det låter säkert oroande får många, löftesrikt för andra. Jag tror att det är rätt väg att gå. Koncernens samlade styrka måste utnyttjas för att säkra journalistiken i koncernens tidningar. En ny tid kräver nya grepp, även om inte alla trotjänare tycker det.

SvenÅke Boström, som tidigare jobbade med utvecklingsfrågor mm inom Sundsvalls Tidning, gillar inte utvecklingen inom Mittmedia och pekar då på tidigare beslut tagna långt innan Peterssohn började. Läs hans första bloggpost här. Den publicerades också i Medievärlden. Boström fick mothugg av NTM:s vice vd Sören Andersson i Medievärlden och de fortsatte debatten i ytterligare några texter.
Jag håller inte med Boström, men däremot Sören Andersson. Jag tycker inte det var bättre förr, jag tycker tvärtom att tidningarna i Sverige generellt sett gjort alldeles för lite och alldeles för sent för att möta utmaningarna.  Att då utnyttja koncernens alla möjligheter är nödvändigt.

För de som är intresserade av debatten just inom Mittmedia finns det också anledning att via Bambuser kolla in diskussionen på Publicistklubben i Sundsvall nyligen. Debatten börjar ungefär 30 minuter in på sändningen. Där deltog Mats Åmvall, ny chefredaktör på Sundsvalls Tidning, Sven-Åke Boström samt Dagbladets vd och chefredaktör Åke W Härdfeldt. Intressant diskussion!

I Sundsvall är en mer eller mindre avancerad samordning på gång, men en sådan har redan gjorts i Umeå. Där har Västerbottens-Kuriren, VK, som äger Västerbottens Folkblad, VF, gjort något riktigt radikalt med svenska mått mätt.  VK och VF har flyttat ihop i gemensamma lokaler och mer eller mindre samordnat sin produktion med syftet att tidningarna ska bli så olika som möjligt. Det var något i den stilen jag gärna hade gjort i Gävle för runt tio år sedan då fusionen där mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad planerades, men det var för tidigt. Liknande förändringar har sedan också gjorts internationellt, t ex på Englands nästa största tidningsmarknad i Birmingham. Jag har tidigare bloggat om några av dessa exempel.

Enligt min mening är det ett smart försök av tidningarna i Umeå att anpassa både kostym och arbetssätt till den nya tidens krav. Målsättningen är att behålla titlarna och att dessutom se till att de blir så olika som möjligt, en insats för mångfalden. Och då säger staten nej!

I Medievärlden igår stod det att statliga Presstödsnämnden i nuläget inte kan ge VF presstöd eftersom det är oklart hur självständig tidningen är. Jomenvisst, VF ägs ju av VK, precis som flertalet andra presstödsmottagare i Sverige ägs av borgerliga konkurrenter. Men det är tydligen inte ägandet som är det stora problemet, utan det faktum att de bägge redaktionerna har flyttat ihop.

Innehållet i tidningarna är nämligen enligt chefredaktören Daniel Nordström på VF inget problem, där motsvarar titlarna statens krav rörande mängden unikt material. Nej, problemet är att de sitter tillsammans vilket enligt nämnden tyder på att VF inte är en självständig tidning trots att den har en egen chefredaktör och utgivare. Därför har man enligt Medievärlden redan börjat planerat att möblera om eller rentav bygga väggar för att separera redaktionerna från varandra och därmed behaga presstödsnämnden…

 Just när detta sker har justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger utsetts till ordförande för en utredning som ska syna detta otidsenliga system som reglerar statens stöd till den svenska dagspressen. Jag hoppas att han och utredningen föreslår att stödet avskaffas helt så att branschen kan utvecklas utan att störas av bidragsdrömmar och klåfingriga byråkrater.   

Till dess bör VF emellertid få sitt presstöd eftersom det existerar, det är helt förödande om presstödsnämndens otidsenliga regelverk omöjliggör framsynta tidningsägares försök att hitta morgondagens modell för svensk dagspress.   

   

Reklamnoja i public service

Vad har egentligen hänt, varför har både SVT och TV4 börjat köra närmast hämningslös reklam för sina egna kommande program? Idag ramlade jag av en tillfällighet in på ett jättebra reportage i TV4, Arvet, om Sven-Harry Karlsson som använder sin förmögenhet till att bygga ett nytt konstmuseum i Stockholm. Mycket bra program, men det störde verkligen när TV mitt i programmet lägger in reklam överst i bild för programmet Slaget om Sverige med Ingvar Oldsberg senare under kvällen! Och när programmet höll på att avslutas hördes plötsligt en röst som gjorde reklam för kvällens Beckfilm Pojken i glaskulan flera timmar senare i kanalen. Varför?
Jag tittar ganska sällan på tv och frågar mig därför hur högfrekventa tittare upplever den utökade, tjatiga och ibland smått infantila reklamen för kommande program. Samma kväll eller långt senare i veckan.  Mellan varje program reklam för kommande program och nu allt oftare också reklam mitt inne i programmen för kommande program och då inte bara i reklamblocken, utan faktiskt mitt inne i programmet. Som i ovanstående reportage i TV4.
Nu är det inte bara TV4 som håller på och tänjer gränserna, SVT:s kanaler är precis lika frekventa användare av den nya reklamen för sin egen verksamhet. Jag har tidigare skrivit att det plötsligt dök upp reklam för Landet runt mitt inne i det regionala nyhetsprogrammet för Gävleborg. Det har sedan hänt igen, och igen. Alltid rätt dåligt gjort, utan förklaringar och därför nästan obegripligt för tittaren.
Denna utveckling är påtaglig i både SVT och TV4. Reklam ska inte förekomma i Sveriges Television bortsett från den ifrågasatta sponsringen, men reklam för de egna programmen betraktas märkligt nog tydligen inte som reklam trots att den är precis lika närvarande om annan reklam. Skådespelaren Gustaf Hammarsten har jag sett göra reklam för sitt program gång på gång under de senaste dagarna. Tjatigt och påträngande. Och antalet trailers med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg i TV4 har nog varit ännu fler.
Jag förmodar att kanalernas avtal med staten medger den hör typen av egen reklam eftersom den förekommer och inte heller debatteras, men nog tror jag att reklamexplosionen äventyrar kanalernas förtroende hos tittarna med tiden. Det blir ju så otroligt tjatigt!
Och varför gör man så här? Är det för att tittarna blir färre? Då är detta fel sätt att få tillbaka dem. Jag skulle hellre se mer kommersiell betald reklam i TV4 och faktiskt även i SVT än dessa meningslösa puffar för de egna programmen. Då skulle kanalerna i alla fall få in mer pengar för sin verksamhet och SVT skulle kanske slippa det otidsenliga licenssystemet.

UPPDATERING 111212:
På resume.se kan man idag läsa att Granskningsnämnden fällt en trailer i SVT. Den gick tydligen närmast oavbrutet i somras, men fällningen motiveras med att den blev alldeles för påträngande eftersom den var så otäck!
Det måste tydligen handla om skräck innan nämnden har synpunkter på SVT:s egenreklam....

Efterlängtad återstart på bloggen

Alltså, detta har varit en konstig höst där det knappast funnits utrymme för vare sig bloggande eller andra publicistiska aktiviteter. Mitt bolag Utkik Media har krävt sin tid och har ändå varit svårt att hinna med. Otrevliga sjukdomar som borrelia och bältros har också plågat både min fru och mig med åtföljande komplikationer, ännu delvis närvarande. Nu ser jag dock fram emot en försiktig omstart på bloggen.
Att det har gått ett tag sedan jag var inne på bloggen märkte jag tydligt, inte för läsarna, förhoppningsvis, de blir bara fler och fler även då jag inte skriver! Däremot möttes jag själv av ett helt nytt nytt gränssnitt sedan jag var inne senast! Ajajaj, men det blir säkert bra. Jag tutar på så får vi se om allt funkar.
Denna korta introduktion, närmast av testkaraktär, följs förhoppningsvis snart av ett inlägg om den smått skruvade reklamutvecklingen inom public service-televisionen (där var även den publicerad .
Trodde aldrig jag skulle ta orden i min mun, men fan, det kanske var bättre förr! Statstelevisionen är sig inte lik. Inte TV4 heller...

Journalistrollen en gång till

Idag var det ytterligare en debatt om journalistikens framtid, arrangerad av Stiftelsen institutet för mediestudier, Sim(o), i en ambitiös satsning. Det började i vintras med en debatt på JMK vid Stockholms universitet. Debatten rörde upp en del känslor då och senare när traditionalister mötte nytänkare. Själv var jag då rätt kritisk efteråt åt den tröga konservativa inställningen på sina håll och bloggade om saken. Kritiken kvarstår efter dagens diskussion.

Efter vinterns diskussion har sedan Sim(o) gett ut en uppföljande bok och nu ställdes dess författare och debattörer återigen på scen för att prata om framtidens journalistik, med en sedan ett knappt år starkt etablerad och i hög grad levande haschtag på Twitter, #journalistroll, denna gång tydligt lanserad av moderatorn Torbjörn von Krogh.

De flesta kunde ändå inte twittra eller blogga från lokalen eftersom det visade sig att G3 inte nådde in i den nationella nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrås, TT:s, hörsal! Och inte fanns det något nätverk där gäster kunde logga in, men de som hade Telenor kom faktiskt ut på nätet, däribland den flitige twittraren och kunnige medieexpertern Brit Stakston.

Medarrangör till seminariet var TT Kompetens där Carsten Nilsson så vitt jag förstår hade försökt få operatören Telenor att gå med på att öppna sitt nätverk för konferensdeltagarna, men då krävde operatören att få reda på namn mm om alla som loggade in, om jag förstod saken rätt.

Att tradmedier har problem är helt uppenbart, men även de nya medierna verkar ha svårt att hantera sin vardag. De får det inte lätt i framtiden om de är så svåra att snacka med. Och egentligen tycker jag att alla ska kunna komma åt nätverk överallt...

Nåväl, plötsligt stod debattörerna där med tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta längst till vänster i panelen och JMK:s professor Sigurd Allern längst till höger. De båda hävdade sedan envist, med skilda nyanser och förlåtande omskrivningar, den klassiska journalistiken mot ”amatörjournalisterna” och andra mer eller mindre förklenande benämningar på den nya medievärldens företrädare.

Jodå, de hade försiktigt verbalt rört sig en aning mot en modernare mediesyn sedan vinterns debatt, men inte var det långt och snarare på grund av grupptrycket än övertygelse. De nådde därför inte heller fram till de tre debattörer som stod mitt emellan dem, nämligen Fredrik Strömberg, creative director för Bonnier Tidskrifter Digitala Medier, Anders Mildner, krönikör och debattör, samt Malin Crona, publikredaktör för Ekot på Sveriges Radio. Alla tre står, till skillnad från Hiertta ocfh Allern, för en modern, insiktsfull och utvecklingsvänlig syn på journalistiken i vår tid.

På direkt fråga från mig om hur den klassiska journalistiken ska räddas och finansieras samt om hur den nya oreglerade journalistiken utanför klassikernas revir ska hanteras svarade både Hiertta och Allern undvikande, eller egentligen inte alls.

Vad det gäller finansieringen av den journalistik Helena Giertta värderar högst sa hon att ”affärsmodellerna inte är en fråga för journalisterna, de måste ekonomerna ta hand om”, eller något i den stilen. Sigurd Allern sa att mediehusen väl får fortsätta sin verksamhet om de vill, men att det inte är forskare som han själv som ska säga hur det bör gå till. Han hade således ingen idé han vill stå för om hur man ska bevara den journalistik han företräder i debatten.

Det är bra att Torbjörn von Krogh och Sim(o), nu tillsammans med TT Kompetens, arrangerar dessa debatter och dokumenterar utvecklingen i sina skrifter, Däremot önskar jag att institutionernas företrädare, som Sigurd Allern och Helena Giertta, kunde bidra på ett annat sätt, men den som vill prata medieutveckling ska idag snarare vända sig till Anders Mildner, Malin Crona eller Fredrik Strömberg. Med flera som syns här och var på nätet.

Just Malin Crona gillade jag särskilt i debatten då hon tydligt tog ställning för att även anonyma läsarkommentarer på nätet faktiskt kan vara intressanta om vi vill veta vad folk tycker och inte gömma åsikterna. Hon sa att man kanske borde följa upp dem och göra journalistik av dem.

Problematiskt ibland, javisst, men jag håller verkligen med henne. Morgondagens publicistiska ansvarstagande är en jättestor utmaning och den diskuterade Crona, Strömberg och Mildner på olika sett. De såg framåt, men mitt intryck är att chefredaktör Hiertta och professor Allern bara såg bakåt.

Det är inte fruktbart idag.

Antidemokraten Juholt

Turerna kring socialdemokraternas ledare Håkan Juholt är onekligen häpnadsväckande. Motsättningarna runt partiets budgetförslag och hans personliga bostadsbidrag från riksdagen blir tunga ryggsäckar i hans politiska framtid, men personligen tycker jag att hans antidemokratiska inställning då han vägrar vara med i SVT:s Agenda är värst. Hur i jösse namn kan svenska ledande politiker ostraffat på detta sätt underkänna väljarnas vilja?

Nej, jag gillar inte heller Sverigedemokraterna. Jag hoppas att väljarna bestämmer att de ska ut ur riksdagen i nästa val. Men nu är de faktiskt invalda i riksdagen. Det måste både Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly acceptera, men det gör de inte. De avstår från att delta i ett tv-program därför att de anser att de får stå för nära Sverigedemokraternas partiledare. Oerhört omdömeslöst! Obegripligt!

Det finns en viktig person i mitt liv som en gång för runt 50 år sedan sa att man kan vara precis hur begåvad som helst, men om man saknar omdöme så går det i alla fall åt helvete en vacker dag. Det har jag sedan sett gång på gång, med vänner och bekanta, med kolleger och med kända framträdande människor. Jag tror att Håkan Juholt nu är extremt nära den situationen. Det kommer att gå åt helvete för honom.

Jag förstår inte hur han, eller för all del den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg, på detta sätt kan agera mot de demokratiska värden de annars pläderar för. Om detta har jag nyligen också skrivit i tidskriften Liberal Debatt där texten mest handlar om mediesituationen efter Utöja, men mot slutet berör jag också dessa frågor.

Det demokratiska ansvarstagandet av ledande politiker, t ex i relationen med Sverigedemokraterna och andra förtappade invalda partier i riksdagen, tycker jag är viktigast, men det är givetvis också förkastligt om Juholt bluffat till sig bostadsbidrag. Sådant kan inte heller förlåtas.

Det finns några länkar jag gillar, dels till Gefle Dagblads ledarkrönika av Karin Bergkvist om oppositionens sandlåda, dels till Arbetarbladet och Jenny Wennbergs krönika om Juholt. Dagens Nyheters ledare om Juholts snedsteg är också bra liksom Lena Mellins text i Aftonbladet.

Med flera, med flera…

Jag tror att Juholt är körd....

Kvinnlig rösträtt, själens mysterier och snacka snyggt.

På måndag bokar jag hotellrum i Göteborg för Bok & Bibliotek 2012. Bokmässan i september och Almedalen i juli är närmast omistliga evenemang för den som vill hänga med i samhällsdebatt, politik och kulturliv. Båda arrangemangen är helt suveräna mötesplatser för den som vill vårda sitt nätverk. Jag brukar träffa 20 – 45 personer per dag , möten som jag har både glädje och ofta professionell nytta av. Många av dem jag träffar i olika sammanhang är helt nya kontakter som kan bli värdefulla för min verksamhet. Under lördagen hann jag med ett antal sådana möten, men också fem seminarier under den dag som blev den sista på mässan för min del.

Dagen började politiskt då EU-ministern Birgitta Ohlsson (fp) och journalisten Barbro Hedvall diskuterade hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige. Hedvall har skrivit en bok om historien, ”Vår rättmätiga plats”, och det blev en mycket intressant diskussion mellan två kunniga personer. Birgitta Ohlsson verkar för övrigt vara en skarpsynt och tydlig politiker, en sort som det skulle behövas flera av. Och som kvinna har hon själv i vår tid fått känna av hur hennes företrädare hade det; vem minns inte hur hon fick kritik och beskrevs som ansvarslös då hon accepterade att bli statsråd då hon var gravid? Otroligt.

Under nästa seminarium diskuterade den förre detta psykiatrikern Nils Uddenberg med religionspsykologen och prästen Owe Wikström, båda helt fascinerande personligheter som här diskuterade extremt komplexa frågor om vårt själsliv. Hundratals människor i en närmast fullsatt lokal följde andlöst deras diskussion om vad vi tror om själen, och vad vet vi egentligen om den?

Utgångspunkten var Uddenbergs bok ”Själens schamaner” där redan titeln fick moderatorn Carin Ahlqvist att ställa kritiska frågor. Uddenberg skriver om sitt liv som psykiatriker och sina stunder av tvivel. Känslosamhet och rörelse fanns närvarande på scenen när Nils Uddenberg jämförde sig med en präst som förlorat sin tro.

De existentiella frågorna fortsatte i nästa seminarium när Bodil Jönsson och Rolf Ekman, professor i neurokemi, diskuterade åldrandet i vår tid. Vartannat barn som föds nu kommer att bli äldre än 100 år! Bodil Jönsson, 69 år, och Rolf Ekman, 74 år, talade om hur vi bör och också allt oftare kommer att fortsätta vara aktiva långt längre än tidigare.

Seminariet hölls i en av de största lokalerna, K3, på mässan. Så gott som fullsatt. Arrangörerna, Brombergs förlag och SPF:s tidning Veteranen kan vara nöjda. Och jag undrar hur det känns för en person som Bodil Jönsson att veta att man som person fyller en sådan stor lokal bara man ställer sig på scenen och pratar. Hon har alltid fullt på sina föredrag var de än är.

Ovanpå detta något helt annat, men också riktigt viktigt för den som vill kommunicera saker och ting. Retorikexperten Elaine Bergqvist, som nygift nu Elaine Eksvärd, talade om att snacka snyggt, som också hennes bok heter. Missa henne inte om ni får chansen att lyssna på henne! Elaine Eksvärd är inte bara en skicklig utbildare för folk som måste kunna få publiken att lyssna, hon är också otroligt kul och underhållande. En ståuppare med ett budskap. Finns på Twitter, numera som @eksvardelaine.

Dagens sista seminarium var ett samtal mellan de kända ekonomerna Kjell A Nordström och Jonas Ridderstråle om den nygamla ekonomin. Kunniga, underhållande och tydliga. Ändå blev jag faktiskt lite besviken, men det beror kanske på att mina förväntningar, främst på framförandet, var för höga. Men de har rätt om det mesta de säger.

Under lördagen fanns det 123 seminarier i mässkatalogen, om jag har räknat rätt. Av dessa bockade jag för 20 seminarier som verkade intressanta, men många kolliderade tyvärr med med varandra. Jag hann gå på de fem som jag skriver om, men tvingades stryka 15 seminarier. Dessa kunde jag inte gå på:

Kan media störta en diktator? Mart Laar och Hanif Bali (m).

Om mystiska Mylla med illustratören Fredrik Skavlan.

Ett schlagerliv med Kikki Danielsson

Retorik i tiden med Göran Hägg.

Hur mycket klarar mors axlar? Ebba Witt Brattström och Majgull Axelsson.

Ögonblick som förändrar livet. Annika Östberg och Tom Alandh.

Sprickor i den perfekta fasaden. Clas de Faire.

Historiens mest blodiga århundrade, Henning Mankell, Jan Guillou och Åsa Lindeborg.

Röd stjärna över Indien, Jan Myrdal.

Dagermans stjärna. Urban Forsgren och Bengt Söderhöll.

Är kulturlivet bara ett spel? Mario Vargas Llosa och Inger Enkvist

Gustavs grabb, Leif GW Persson.

Kungligt snygg, Ebba von Sydow.

Slutet på socialdemokratin som vi känner den, Leif Pagrotsky m fl.

Trivs nu för fan! Fredrik Lindström och Henrik Schyffert.

Här ser man vilken stor bredd det är på seminarieverksamheten. Från Ebba von Sydow till Mario Vargas Llosa, allvarligt och roligt, tungt och lätt. Och massor av kunskap.

Förutom seminarier finns ett oräkneligt antal program i de olika utställarnas montrar. Alla förlag, tidningar, organisationer med flera utställare har massor av arrangemang, ofta författarintervjuer flera gånger i timmen. Det sista jag gjorde på mässan var att lyssna på Fredrik Belfrages intervju med Jan Guillou i Piratförlagets monter. Mycket bra, mycket intressant. Stor publik.

Bokmässan är en guldgruva för den vetgirige, precis som Almedalen i Visby. Arrangemangen har mycket gemensamt och det är synd att inte alla människor någon gång får ta del av dem. Hur aktiva samhällsbyggare som politiker, mediemänniskor, debattörer, företagsledare och många andra med makt och inflytande kan avstå från att ta del av all denna kunskap förstår jag inte.

Dawit Isaak, Marie Björk och Thomas Bodström m fl ...

Viktigast och mest tankeväckande idag på Bokmässan i Göteborg var manifestationerna för den sedan just denna dag i tio år i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawit Isaak, utan rättegång. Ola Larsmo, ordförande i Svenska Pen, kunde hälsa två nobelpristagare välkomna upp på scenen för att uttala sitt stöd för Dawit Isaaks frigivande, författarna Herta Müller och Mario Vargas Llossa. Stort och mäktigt. Jag hoppas Dawit Isaak får veta!

Utöver att delta i denna viktiga markering under mässan hann jag höra Hanna Stjärne prata om den dramatiska medieutvecklingen, Marie Björk och Gabriel Lijevall berätta om sin fina bok ”Stolt”, Gunilla Kindstrand informera om varför hela Gävle läser Agnes von Krusenstjerna, Stefan Einhorn ställa svåra frågor om människan, Thomas Bodström kritisera partiet och Lasse Ekstrand prata om speedway. Vilken bredd!

Lasse Ekstrand är lektor på Högskolan i Gävle, men också författare och debattör, kanske oftast på Gefle Dagblads kultursida. Han har skrivit artiklar och böcker om det mesta, bland annat om sin idé om medborgarlön, men nu också en bok med titeln ”Speedway eller lev medan du lever”. Intressant att höra i Gävleborgs monter, säkert också en intressant bok att läsa! Det ser jag fram emot.

Journalisten Marie Björk och fotografen Gabriel Liljevall var också starka motiv för ett besök i montern idag. De har skrivit och fotograferat framträdande kulturpersonligheter i Gävleborg som det finns anledning för regionens invånare att vara stolta över, ett antijanteprojekt.

Lill-Babs är med. Och di Leva. Och Rolf Lassgård som bor i Gävle och som möter läsaren redan på omslaget i en av Gabriels alla riktigt vassa bilder. En häftig bok från ett par som jag är övertygad om att vi får se fler intressanta projekt från framöver. I montern berättade de medryckande hur de planerat och lyckats göra boken tillsammans under ett år.

Sedan Gunilla Kindstrand på scen, känd journalist i många sammanhang och nu ny kulturredaktör på Gefle Dagblad, GD, där hon dragit igång ett superintressant kreativt projekt, ”Gävle läser Agnes”. I ett samarbete med biblioteket har GD tryckt upp och gratis delat ut 4000 ex av Agnes von Krusenstiernas bok ”Fattigadel”. Arrangemang med skådespelare som läser högt ur boken, cirkelverksamhet och reportage i tidningen mm kompletterar det ovanliga projektet som Kindstrand entusiastiskt berättade om tillsammans med samarbetspartnern och bibliotekschefen Conny Persson. Kulturjournalistiken söker sig framåt.

Alla dessa för en Gävlebo så intressanta inslag i den regionala montern på en bokmässa i Göteborg kompletterades för min del under dagen av nyutnämnde chefen för Upsala Nya Tidning, Hanna Stjärne, advokaten och tidigare statsrådet Thomas Bodström samt författaren och läkaren mm Stefan Einhorn.

Hanna Stjärne, som tillhört ledningen för Sveriges Radio i många år, redovisade kunnigt och engagerat den extremt snabba utvecklingen på medieområdet och pekade bland annat på Aftonbladets snabba digitala expansion. Hon har skrivit om ämnet i en skrift utgiven av Sim(o), mediestudier.se som också arrangerade föreläsningen.

Thomas Bodström och Stefan Einhorn har som personer verkligen inte mycket gemensamt, så vitt jag förstår. Här pratade bägge om sina senaste böcker och om mycket annat intressant därtill. Jag gillar bägge för deras tydlighet, retorik och insikter. Bodströms rakhet och initierade kritik av sitt politiska parti är välgörande i den ofta förskönande debatten om det politiska livet.

Einhorn är direkt njutbar att lyssna på. Lågmäld, tydlig, problematiserande och humorfylld. Rolig! Och ändå ställde han livsavgörande frågor till både sig själv och till oss i publiken, frågor som varken han eller vi kan svaren på. Det gillade publiken…

Ännu en bra dag på #bokmassan, således, bortsätt från Telias skandalöst usla G3-nät. Hur länge ska detta få fortsätta? Pinsamt för Telia!

Expressen och public service om samhällsjournalistik

Första dagen på Bok & Bibliotek i Göteborg är avklarad. Bokmässan är alltid kul, intressant och nyttig att besöka om man jobbar med medieutveckling, journalistik och trendbevakning. Första dagen var jag på flera intressanta seminarier, bland annat ett om framtidens samhällsjournalistik. Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen var bäst med sin optimistiska syn på möjligheterna vilket han senare också bloggat om. Jan Axelsson på Sveriges Television presenterade SVT:s ganska vackra självbild av läget för public service.

Diskussionen på detta seminarium var egentligen okomplicerad, tanken var väl att höra hur några medieprofiler ser på samhällsjournalistikens framtid. Då särskilt med tanke på internet, bloggar, minskade upplagor, svårare ekonomi och allt annat som idag är vardagsmat för mediefolk att diskutera och försöka hantera, med varierande framgång.

Förutom Expressens chefredaktör fanns också tv-profilen Lars Adaktusson i panelen med rollen att, utifrån sin memoarbok ”Världens bästa story”, uttrycka sin oro för hur det ska gå för samhällsjournalistiken med tanke på minskade upplagor och intäkter och sådant. Det gjorde han bra, men Thomas Matssons optimism rörande mediernas nya möjligheter balanserade på ett bra sätt upp hans oro.

Public service, Sveriges Television, SVT, representerades av Jan Axelsson, hög chef inom SVT. Och den kommersiella kanalen TV4 företräddes av John Åsard, alla i panelen vägledda av moderatorn Görrel Espelund som hade en bra dag eftersom de andra pratade på utan att hon behövde agera särskilt mycket.

Vad sa de då? Det är naturligtvis inte minst i public service som många av oss vill se en tung aktör vad det gäller samhällsjournalistiken, i konkurrens med kommersiella kanaler. Det som fastnade mest i minnet var därför Axelssons rätt förutsägbara bild av SVT och public service som skapelsens krona, ett självständigt, oberoende och kvalitetsfyllt mediebolag som bara blir försämrat om regelverket ändras.

Min bild är snarare att SVT:s program inte alltid uppfattas som så högstående och kvalitetsfyllda som bolagets egna företrädare ofta hävdar. De kan till och med ibland uppfattas som trista,slarviga, publikfriande, kommersiella eller helt enkelt dåliga. Rätt eller fel, men inte ens SVT:s ledning lär kunna förneka att det finns olika uppfattningar om hur bra eller dåligt programutbudet är.

Samma sak med diskussionen om licensfinansiering eller ej. Företrädare för public service hävdar regelmässigt att en finansiering via skattsedeln skulle äventyra SVT:s och SR:s självständighet. En åsikt som också torgfördes av Jan Axelsson idag på Bokmässan. Jag tror att han har fel.

Politikerna bestämmer redan helt förutsättningarna för SVT och SR, dels villkoren för finansieringen, dels de yttersta ledningsfrågorna. Både SR och SVT ägs av de svenska medborgarna genom finurliga stiftelselösningar som kan se opolitiskt prydliga ut, men det är fortfarande ett flertal inflytelserika politiker som ytterst avgör de viktigaste frågorna.

Alla kloka vill naturligtvis ha public service kvar i starka bolag och med en rörelsefrihet även i en politiskt styrd demokrati. Med en finansiering direkt via skattsedeln skulle det förmodligen bli mer pengar eftersom fler i varje hushåll skulle vara med och betala än i dagens läge, Radiotjänst i Kiruna skulle kunna läggas ner och vårt gemensamma intresse och ansvar för public service skulle bli tydligt och manifesterat.

Och Thomas Mattsson var som sagt bäst idag på Bokmässan. Som chefredaktör för Expressen har han faktiskt ofta visat sig vara mycket kunnig, påläst, tydlig, klarsynt och ärlig i den här typen av debatter. Inget dåligt betyg för en chefredaktör på en kvällstidning…

Fighten om samhällsjournalistiken, Expressen - public service, 1 -0.

Artikel om Utöja och anonyma kommentarer mm

Denna vecka har jag skrivit en artikel i tidskriften Liberal Debatt om den publicistiska självprövningen efter terrorattentaten i Norge. Vinkeln är att vi inte får vara rädda för öppenheten. Blev medierna utnyttjade av Anders Behring Breivik? Javisst, skriver jag. Var medierna aningslösa? Inte alls skriver jag. Är det rätt att stoppa anonyma kommentarer på nätet? Tveksamt, skriver jag. Vi vill väl veta vad våra medmänniskor tycker?

De svenska medierna går just nu igenom en svår och intressant brytningstid där deras traditionella och bekväma informationsmonopol utsätts för påfrestningar från alla de håll, både publicistiskt och kommersiellt. Både makthavare och medborgare kan bli sina egna publicister och föra fram även de mest obekväma, för att inte säga avskyvärda åsikter. Ska de verkligen få göra det?

Just nu gör människorna så, även ofta på de traditionella mediernas egna sajter.Och hur ska då tradmedierna och deras utgivare agera? Ska de ta utmaningen och försöka informera mer, bemöta, diskutera och ännu skickligare konkurrera med utmanarna om publikens intresse? Eller ska de använda sin etik, formulerad under 1920-talet om jag minns rätt, som sköld mot dem som skriver mer på nätet? Ni anar nog vad jag tycker.

Om detta och en del annat har jag således fått i uppdrag att skriva en betydligt längre text än detta i Liberal Debatt denna vecka, främst med utgångspunkten Oslo och Utöja och de publicistiska följderna efter terrorbrotten. Liberal Debatt har för övrigt utvecklats på ett mycket bra sätt under senare år och därför är jag glad över att få medverka i i höstens första nummer där jag också fått med lite om vad jag tycker om svenska politiker som använt odemokratiska metoder för att försvara demokratin, till exempel Bengt Westerberg (fp). Han var liberalernas ledare, men agerade enligt min mening ytterst oliberalt på sin tid.

Om ni missade länken i början till artikeln i Liberal Debatt så finns finns den också här.

Intressant tidningsorganisation i Umeå

I Umeå händer det spännande saker för den som är intresserad av medieutvecklingen. Stadens bägge tidningar, Västerbottens-Kuriren, VK, och Västerbottens Folkblad, VF, har sedan flera år samma ägare. Nu flyttar de dessutom ihop och inleder helt tydligt ett avancerat samarbete, men fortsätter som två olika tidningstitlar. En framtidsinriktad och smart lösning, tror jag.

I Sverige finns det utanför storstäderna idag bara två städer där tidningarna har olika ägare och där det därför råder en ”äkta” konkurrens som i forna tider. Det är i Falun där Dala-Demokraten konkurrerar med Dalarnas Tidningar samt i Karlstad där Värmlands Folkblad slåss mot Nya Wermlands-Tidningen. I alla andra städer med två tidningar har de samma ägare, men med olika organisatoriska lösningar och med mer eller mindre samarbete.

I USA och i England och många andra länder prövas också olika lösningar. I Birmingham har till exempel tre stora tidningar organiserat sig på ett nytt sätt. Det är Birmingham Post, Birmingham Mail och Sunday Mercury som hårt ansatta av förändringarna i medievärlden tvingats banta både personal och produkter och söka sig till en helt ny organisationsmodell där samma redaktion gör alla tre tidningarna, på papper och eller nätet.

I Sverige har Dalarnas Tidningar sedan länge en organisation där samma redaktion gör flera tidningstitlar, Falu Kuriren, Borlänge Tidning med Södra Dalarnas Tidning, Nya Ludvika Tidning och Mora Tidning samt den gemensamma nättidningen dt.se. Alla leds av en och samma utgivare, Ewa Wirén, och bolagets vd Petra Bjernulf. Till skillnad från tidningarna i Umeå kommer tidningstitlarna ut på olika orter, men med stark lokal förankring även om varumärket DT, Dalarnas Tidningar, blir alltmer påtagligt.

Samma sak gäller för tidningarna i Hälsingland där fyra titlar görs av samma redaktion ledd av en och samma utgivare, Mats Åmvall. Det är titlarna Hudiksvalls Tidning, HT, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren som alla finns kvar som papperstidningar, men också är representerade på den gemensamma sajten helahälsingland.se. Trots samordningen har de fyra olika titlarna fortfarande en stark lokal förankring, precis som titlarna i Dalarna. Om samordningen inte gjorts hade troligen ett par av titlarna tvingats lägga ner.

En speciell och intressant lösning i Hälsingland är att tidningarna har en gemensam politisk chefredaktör, Anders Eklund, trots att de har olika färg på ledarsidorna, liberala Ljusnan, centerpartistiska HT samt opolitiska Ljusdals-Posten och Kuriren, den senare dock med starka socialdemokratiska traditioner. Lösningen har fungerat utmärkt.

Mats Åmvall slutar för övrigt i höst och blir i stället chefredaktör och ansvarig utgivare för Sundsvalls Tidning, ST, som ägs av Mittmedia, precis som tidningarna i Hälsingland och Dalarna. Hans efterträdare bli nuvarande redaktionschefen Daniel Bertils.

Mats Åmvall börjar på ST med ett tydligt uppdrag att söka en klok samordning med konkurrenten Dagbladet, också ägd av Mittmedia. På Dagbladet heter hans kollega Åke Härdfeldt. I Sundsvall handlar det således, precis som i Umeå, om att hitta en klok och bra lösning för två samordnade tidningstitlar som ges ut i samma stad.

Mittmedia äger även tidningarna i Gävle, Arbetarbladet, AB, och Gefle Dagblad, GD. På den senare var jag själv chefredaktör fram till årsskiftet 2004-2005. När jag slutade hade all verksamhet på AB och GD utanför redaktionerna samordnats, ett projekt som inleddes på ett historiskt datum, den 11 september 2001 då ägarna på GD bestämde sig under ett möte alldeles innan de på tv kunde se flygplanen krascha in i World Trade Center i New York.

De socialdemokratiska och liberala ägarnas avsikt var först att samgåendet mellan AB och GD inte skulle beröra redaktionerna. Det visade sig dock snabbt i kalkylerna att det saknades många miljoner, pengar som måste hämtas från redaktionerna. Därför gjordes det en partiell sammanslagning på så sätt att tidningarna fick en gemensam sportredaktion, Gävle Nyhetsbyrå, där också en del andra redaktionella verksamheter hamnade.

Nyhetsbyrån blev resultatet efter förhandlingar mellan AB:s utgivare Sven Johansson och mig. Vi hade hjälp av Ove Joanson, Sveriges Radios tidigare ordförande, som skickligt ledde diskussionerna mellan oss gamla konkurrenter så att vi relativt överens kunde kom fram till ett förslag som ägarna fick ta ställning till. Sven Johansson är fortfarande chef för AB, GD fick nyligen en ny chefredaktör, tidigare nyhetschefen Maria Brander.

Jag hade, som många vet, redan då gärna samordnat mer även redaktionellt mellan AB och GD, en helt ny organisation och kanske då något i stil med vad som nu händer i Umeå. Då orkade inte ägarna gå längre, men senare har man i Gävle efter många turer och med nyligen avgångne vd:n Pär Fagerström som drivande kraft också samordnat webbredaktionerna och fotoavdelningarna. Ändå vill man uppenbarligen fortfarande avgränsa de redaktionella verksamheterna från varandra så gott det går, de samordnas inte för att, som i Umeå, därigenom skilja titlarna från varandra.

Det intressanta i Umeå är nämligen att samordningen inte bara verkar syfta till att stärka tidningarna i den digitala utvecklingen, utan också att planera stadens två tidningar så att de skiljer sig från varandra. Redan för något år sedan aviserade koncernens vd Sture Bergman att tidningarna skulle flytta ihop och söka en ny effektiv organisation för att konkurrera framgångsrikt även digitalt. Jag vill minnas att han sa något om att tiderna kräver att ”en maximal räckvidd går före en intern konkurrens”, eller något i den stilen.

Samordningen ska i stället leda till att tidningstitlarna blir mer olika varandra och därmed reella alternativ för läsarna. Konkurrensens paradox leder ju inte sällan till att tidningar blir förvillande lika varandra. Som häromdagen då Aftonbladet och Expressen hade exakt samma rubriker om Sven Tumba på sina förstasidor.

Västerbottens-Kuriren är Norrlands största tidning och alldeles speciellt intressant för mig att följa eftersom min farfar Gustav Rosén en gång i tiden var dess chefredaktör och ansvarige utgivare. Och just därför fick han också krypa in i fängelse 1915 dömd i ett tryckfrihetsmål för ”ärekränkning” då VK i en artikel hade kritiserat stadsfiskalen i hårda ordalag.

Farfar var en tuff publicist som genom VK granskade etablissemanget i den konservativa staden Umeå. Om han hade kommit till Umeå idag som ung samhällskritiker skulle han gissningsvis inte gisslat etablissemanget i en papperstidning, utan troligare startat en sajt eller blogg som hade blivit hans plattform.

Inte minst därför är det både logiskt, kul och klokt att VK sedan många år är en av de bättre tidningarna i Sverige på digitala medier efter ett konsekvent utvecklingsarbete av till exempel före chefredaktören Torbjörn Bergmark, förre chefredaktören och nuvarande vd Sture Bergman och nuvarande chefredaktören Ingvar Näslund. Både Ingvar Näslund och VF:s chefredaktör Daniel Nordström skriver idag om den historiska förändringen, Näslund här och Nordström här. Här intervjuas de bägge redaktörerna.

Jag tror att min farfar, tuff som han var, skulle ha gillat att hans efterträdare är kloka och vågar sig på något nytt och framtidsinriktat. För övrigt bör nämnas att han nog med all rätt var stolt snarare än skamsen efter sitt tryckfrihetsbrott eftersom stadsfiskalen säkert var värd all kritik. Efter tre månader i fängelse möttes farfar utanför portarna av flera tusen människor när han muckade. Alla följde med efter honom hem och lyssnade på ett tal han höll från balkongen till sin lägenhet. Där sa han enligt sina memoarer ”I koja och residens” bland annat:

- Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

Redaktören och kåkfararen Gustav Rosén klarade sig rätt bra i livet även efter fängelsevistelsen. Han blev med tiden statsråd och slutligen landshövding i Umeå där han dog 1942. Jag tror att han skulle ha gillat hur hans efterföljare sköter VK som tillsammans med VF fortsätter som en viktig röst i Västerbotten, nu i reviderad och förbättrad form både på papper och i nya digitala kanaler.

Mobilnätet måste bli bättre

Tänk vilken betydelse den mobila kommunikationen har för oss alla numera. Föräldrar och deras barn, mormor och farfar och snart sagt alla yrkesgrupper är beroende av sina mobiler. Alla som har jour kallas ut via mobilen. Posten, bilverkstaden, tandläkaren och Bilprovningen skickar påminnelser mm till oss. Alla förutsätter att det fungerar bra var mottagarna än råkar finnas. Ändå är det inte ovanligt att mobilnätets täckning ofta är dålig, oavsett var man befinner sig och oavsett om operatören heter Telia eller Tele2 eller något annat.

Mitt bestämda intryck är att funktionaliteten har försämrats. Den som reser över landet drabbas numera oftare än förr av att kontakten bryts. Jag tror att snart sagt alla mobilanvändare drabbats av ovälkomna och plötsliga avbrott. Är det rimligt för tjänster vi betalar rätt stora pengar för? Är det så att operatörerna inte har hängt med i utbyggnaden när antalet användare har ökats? Eller är deras system för dåliga?

Jag bor och driver mitt företag Utkik Media i Utvalnäs i Gävle, 1,7 mil från stadens centrum om man kör bil. Fågelvägen är det gissningsvis inte mer än drygt en mil till Stortorget i Gävle. Ett ganska centralt läge, således. Ändå kan man där knappt tala i en mobil utan att samtalet störs eller bryts.

När mobilerna ringer får vi skynda oss ut på tomten för att försöka rädda samtalet. Både min fru och jag jobbar hemifrån för bolaget, hon inom vårdsektorn med äldre människor, jag som rådgivare åt chefredaktörer och vd på tidningar runt om i landet. Det är inget kul att samtalen bryts när våra uppdragsgivare ringer.

De flesta tjänstesamtalen kommer idag via mobilen och det är väl precis det operatörerna också har önskat. Nu börjar Telia också ersätta trådar och telefonstolpar med trådlös kommunikation. Som nu i Axmar norr om Gävle där oron och kritiken med all rätt är stor inför den förändringen. Täckningen är ju urusel!

Jag har ringt till Telia åtminstone sex – sju gånger under årens lopp och vädjat och klagat eftersom en anställd på Telia sa att det är så man måste göra för att något ska hända. En av dessa gånger bollades jag bestämt vidare till presstjänsten eftersom Telias tjänstemän upptäckte att jag var journalist! Då fick jag inte reklamera deras tjänster som vanligt, då blev det känsligt för dem.

En annan gång lyckades jag prata mig förbi en rad tjänstemän och ända fram till den dåvarande chefen för linjeutbyggnaden av mobila tjänster för Telia i Sverige. Jag mejlade sedan också till honom och försökte förklara vad farligt det är för Telia att deras nät inte funkar i en stads mest expansiva område, som nu vid kusten utanför Gävle där den ena mångmiljonvillan efter den andra uppförs. Massor av människor flyttar dit, kustområdet utanför Gävle är sedan flera år stadens största byggarbetsplats.

Den linjechefen, eller vad man kalla honom, fattade inte alls vad illa det är för Telia att inte fungera i ett sådant område. Jag har också skrivit in en anmälan på Telias särskilda sajtsida där man ska rapportera dålig täckning,men ingenting har hänt. Idag gjorde jag en ny anmälan på sajten...

Det finns säkert massor av områden i Sverige med liknande problem. Detta är ju egentligen extremt orättvist för oss kunder ekonomiskt sett. De som bor i väl utbyggda områden kan ersätta sina fasta telefoner med mobiler och slippa kostnader. Vi som är missgynnade i andra områden måste i stället koppla om mobilerna till det fasta nätet och stå för kostnaderna om vi inte vill riskera att samtalen från kunder och andra bryts.

Om inte operatörerna kan förbättra täckningen så borde de åtminstone kompensera drabbade kunder. Här behövs ett nytt ekonomiskt system med smarta prisvariationer för områden där inte inte täckningen kan garanteras. De kunder som får allt måste rimligen betala mer än de som får en medioker och osäker produkt.

Även längs E4 och de viktigaste järnvägslinjerna är täckningen dålig. Vem har inte råkat ut för att samtal bryts när man åker tåg? I Almedalen i Visby i somras var det stört omöjligt långa stunder att twittra från Sveriges viktigaste politiska åsiktscentrum. Och även i Stockholm har det varit en urusel täckning enligt en färsk debatt på Twitter där den kunnige medieprofilen Emanuel Karlsten, fick nog och spontant skrev att han skulle lämna Telia för att gå över till operatören 3. På Twitter heter han @emanuelkarlsten.

När jag svarade honom på Twitter att det var lika uselt hos oss så svarade @telia_service raskt att jag gärna kunde rapportera detta på deras sajts sida för sådana rapporter. Som jag gjorde för många år sedan, både via nätet, brev, samtal och mejl.

I Almedalen i somras arrangerade IT&Telekomföretagen en debatt där olika företrädare för operatörer med flera stod och snackade sig varma för att Sverige har världens bästa mobilnät och att det inom ett antal år ska kunna levereras en kapacitet på 100 Mb för alla surfare via nätet i hela Sverige. Tro inte på dem, det är sannolikt omöjligt inom överskådlig tid. Operatörerna klarar ju inte ens av täckningen för vanliga simpla telefonsamtal.

Alla vet att Sverige har ett gigantiskt infrastrukturellt problem att lösa med det misskötta svenska järnvägsnätet. Jag undrar när den kritiska debatten ska komma igång om de bristfälliga svenska mobiltjänsterna.

Hanna Stjärne publisher på UNT

I dag presenterades Hanna Stjärne som ny chefredaktör, ansvarig utgivare och vd på Upsala Nya Tidning UNT. Grattis Hanna Stjärne och grattis alla på UNT! Där informerades de anställda om sin nya publisher klockan 15.00 av styrelseordföranden Lennart Foss, koncernchef i Norrköpings Tidningars Media AB, NTM.

Hanna Stjärne efterträder vd Dan Lannerö och chefredaktör Lars Nilsson när de pensioneras. Hanna Stjärne är 42 år och kommer till UNT från Sveriges Radio, SR, där hon har ingått i ledningen i olika roller under många år Nu är hon Sveriges Radios chefsanalytiker och har därtill ansvarat för SR:s uppmärksammade framtidsutredning.

Dessförinnan har Hanna Stjärne varit programdirektör, chef för P1, inrikeschef på Ekot och utrikeskorrespondent för SR i både Bryssel och Norge. Dessförinnan var Hanna Stjärne nyhetschef på Ekot samt reporter för Sveriges Radio i Malmö, Kristianstad och Jämtland.

Hanna Stjärne har ett omfattande nätverk inom hela medieområdet och 2010 blev hon utsedd till Årets MedieAmazon, ett uppmärksammat pris för kvinnliga medieledare som utmärkt sig för ett nyskapande journalistiskt ledarskap.

Upsala Nya Tidning får en sportig chef, Hanna Stjärne paddlar gärna havskajak med sin femåriga dotter. Fjällvandringar och resor utomlands är andra intressen. Läsa böcker och gå på teater finns också på schemat liksom sociala medier; på Twitter har Hanna Stjärne över 700 followers och på Facebook över 400 vänner.

Jag är glad över att ännu en gång som konsult genom mitt bolag Utkik Media ha fått medverka vid rekryteringen av en tidningsledare. Bolaget, som formellt heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, startade jag 2005. Genom detta jobbar jag på deltid som rådgivare åt chefredaktörer och vd på ett antal tidningar i skilda frågor. Det har gällt fusioner och olika samarbeten mellan tidningar, omvärldsbevakning och medieutveckling samt löpande publicistiska och administrativa frågor då ansvariga chefer vill ha någon att bolla frågorna med.

Jag föreläser också i skilda sammanhang, mest om medieutvecklingen, sociala medier och om tryck- och yttrandefrihetsfrågor. Närmast om tryckfriheten vid Hälsinge-Tidningars seminarium under Rättvisefesten i Alfta den 27 augusti. I november ska jag vara moderator för, PDU-konferensen 2011 i Sundsvall, arrangerad av WAN-IFRA Nordic i samarbete med Tidningsutgivarna , TU.

Rekryteringsppdragen har blivit allt fler under åren. Nu är uppdraget för Upsala Nya Tidning klart och dessförinnan har jag anlitats för rekryteringar av chefredaktörer och ansvariga utgivare till Östgöta Correspondenten, Allehanda Media, Norrländska Socialdemokraten och Smålands-Tidningen med flera tidningar. Totalt har jag nog haft närmare 15 uppdrag som rekryteringskonsult och headhunter.

Jag önskar både Upsala Nya Tidning och Hanna Stjärne lycka till. Ett av Sveriges mest intressanta mediehus med verksamhet i många kanaler får en ny löftesrik chef i en tid då utvecklingen kräver kreativitet och flexibilitet inför framtidens utmaningar.

Diktaturfasoner av Cameron i England

Jaha, direkt efter något dygns oroligheter börjar Englands premiärminister David Cameron föreslå diktatoriska åtgärder som om han vore vilken kinesisk härskare som helst. Han vill censurera Twitter och Facebook och sätta in militär mot pöbeln. Och parlamentet jublade. Jag tycker att engelsmännen ska konsultera Norges statsminister Jens Stoltenberg som snabbt kommenterade attentaten i sitt land med att Norge skulle möta dessa fasansfulla dåd med mer demokrati och öppenhet.

Vi får se hemska bilder från London i medierna och händelserna är naturligtvis helt oacceptabla oavsett om de bottnar i kriminalitet eller svåra sociala problem och motsättningar mellan samhällets olika grupperingar. All respekt för problembilden.

Men ingen respekt för David Cameron som tämligen omgående plockar fram begreppen censur, militär och kontroll över informationen. Jag trodde inte att en rutinerad västerländsk ledare så snabbt skulle kunna göra sig till budbärare för metoder som är självklara verktyg i en diktatur. Jag undrar vad Winston Churchill skulle ha tänkt om han hade hört detta, ledaren för Storbritannien 2011 beter sig som ledaren för en diktators bananrepublik!

Därför är det lätt att i stället återgå till Jens Stoltenberg och den beundran för honom som man måste känna efter hans statsmannamässiga och kloka uppträdande efter bombdådet och massakern på Utöja. Självklart har han helt rätt, attentaten, extremisterna och massmördarna måste bemötas med ännu mer demokrati och öppenhet. Varför har inte Englands ledare fattat detta? Obegripligt.

För varje dag som går blir nu angreppen mot den fria debatten på internet allt mer påtagliga.Kommentarerna i de svenska tidningarnas nyhetssajter diskuteras till exempel, ska folk få tycka vad de vill? Diskussion senast i Sveriges Radio, SR, där bloggaren och mediedebattören Sofia Mirjamsdotter på ett utmärkt sätt försvarade även de anonyma kommentarernas existens.

Beträffande dem har också debattören och journalisten Anders Mildner nyligen skrivit en alldeles utmärkt text i Sydsvenskan om varför kommentarerna är viktiga och, även när de är otrevliga, måste bemötas av journalisterna som ofta hittills inte vill engagera sig i debatten. Bra text! Instämmer helt, både med Mirjamsdotter och Mildner.

Hoten mot yttrandefriheten på nätet, även i länder som England eller Sverige, har kanske aldrig varit större än nu.

UPPDATERING:

Brit Stakston bloggar om Camerons idéer.

Murdoch utnyttjas av svenska mediefiender.

(Uppdaterad)

Nu är det dags igen, tunga namn går i täten och pläderar mot medierna i allmänhet och medborgarnas rättigheter i synnerhet genom att föreslå inskränkningar via lagstiftning och etik. Man kan undra vad det är som driver dessa figurer som, i detta fall, vill urholka grundlagens meddelarskydd och Sveriges unika tryckfrihet, denna gång med populistiska argument hämtade från England som sannerligen inte är en bra utgångspunkt för en diskussion om svensk pressetik eller svensk journalistisk yrkesetik!

En professor i civilrätt tillika bloggare , Mårten Schultz, framträder ännu en gång tämligen förutsägbart från rollodexarnas tveksamma skara och ställer beredvilligt upp i SVT Rapport och fastslår att det är dags att begränsa meddelarfriheten enligt tryckrihetsförordningen, TF. Poliser ska inte få berätta vad de vet om olika utredningar, särskilt inte om de får betalt för saken.

Skandalen runt News of the World i England motiverar och inramar SVT:s inslag och de svenska tidningarnas skriverier om Ola Lindholm används som ett argument mot medierna eftersom brottsmisstänkte "Ola sagt att kvällstidningarna betalat för informationen", eller något i den stilen.

Hur ser SVT:s källkritik ut på den här punkten? Det är enligt grundlagen helt omöjligt för tidningarnas chefredaktörer att ens antyda hur det fått informationen om Ola Lindholm, betalt eller obetalt. Ola Lindholms egna uttalanden kan knappast betraktas som sanningens röst i sammanhanget. Ola Lindholm har inget okänt ansikte, tusentals människor kan ha sett när han plockades in av polisen på Råsunda för en kontroll.

Nu är det inte bara Mårten Schultz som klivit in i den förväntade repressiva debatten för att tvåla till medierna. Han har denna gång fått sällskap av tämligen anonyme finansmannen Mats Arnhög som också är ledamot i Pressens Opinionsnämnd, PON, tidningarnas självsanerande organ som ska pröva den etiska bedömningen i publiceringar.

Han uttalar sig tvärsäkert i SVT om vad illa det är att poliser läcker till medierna, naturligtvis utan att ha en aning om det verkligen är på det sättet han påstår. Det vet nämligen av naturliga skäl bara de eventuella poliserna själva samt deras påstådda kontakter på tidningarna.

Frågan infinner sig dessutom omgående, vad har han som ledamot i Pressens Opinionsnämnd med saken att göra? Pressens Opinionsnämnd, PON, har att pröva huruvida tidningar har brutit mot pressens spelregler då de publicerar artiklar, inte hur tidningarna har inhämtat informationen.

Journalistförbundet, SJF, har en egen kommitté som yrkesetiskt prövar om en enskild journalist gjort fel i sin jakt på fakta, men PON hanterar inte dessa frågor även om det till och från förs en debatt om att utveckla dess uppdrag. Det har inte skett, men denna PON-ledamot anser sig plötsligt ändå kallad att döma ut tidningarnas agerande på ett område där han både saknar fakta, insikt, kunskap och formellt skäl att agera.

Må makterna förlåta både Mårten Schultz och Mats Arnhög. Det är naturligtvis SVT Rapport som ska kritiseras och skämmas för sin källkritik. Märkligt, Murdoch-skandalen i England är väl tillräckligt värd att rapportera om utan att man i public service gör oseriösa kopplingar till mediernas verksamhet i Sverige.

Det är ju nästan rena rama Murdoch-metoderna....

UPPDATERING:

Ledare i Aftonbladet av Katrine Kielos om tafsandet på tryckfriheten.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kritiserar i sin blogg SVT:s inslag och Mårten Schultz.

Bra med Jardenberg och Stakston på H12

Joakim Jardenberg och Brit Stakston är två ikoner för oss som är intresserade av den digitala utvecklingen, bloggandet och allt som därtill hör i den nya medievärlden. I går var de bägge med i en debatt på Almegas H12 i Almedalen och diskuterade opinionsbildningens nya infrastruktur. En mycket intressant debatt föredömligt modererad av just Jardenberg, en person som säkert med sin kaxighet retat upp många av mina kolleger i tradmedierna.

Här var han riktigt bra på att få fart på debatten och Brit Stakston var inte sämre med sina välformulerade inlägg om denna nya intressanta medievärld. Resten av panelen gick inte heller av för hackor, Martina Lind, Politometern, Anton Johansson, Twingly, Jonas Morian, Makthavare.se och Björn Fridén, Aftonbladet.

De bjöd på en initierad och visionär diskussion som jag verkligen önskar att fler företrädare för tradmedierna i Sverige hade följt på plats, men det var få av dessa som syntes till. De av dessa som inte ser till att de blir informerade om utvecklingen kommer att drabbas av en grym baksmälla vad det lider.

Almedalen slocknar nu sakta men säkert och de flesta som är kvar promenerar nu runt i klart lugnare takt utan att planera in allt man vill göra minut för minut. Jag strosade runt idag och hamnade av en tillfällighet på en debatt om hur stor Öresundsregionen kan bli, ledd av den tidigare kollegan Jan Wifstrand som för övrigt var riktigt bra som en underhållande och smart moderator.

Och debatten var intressant, inte minst för mig som bor 17 mil från Stureplan och ändå betraktas som en norrlänning. Knasigt! Jag hoppas att Gävleborg bildar region söderut mot Uppsala i stället för norrut. De kulturella problem vi har som betraktas som boende i Södra Norrland har de nog inte på något motsvarande sätt i Skåne.

Sedan var det dags för Tidningsutgivarnas sista seminarium på temat #mediemakt där Svenskt Näringsliv röstades fram som veckans mediemaktfaktor. Lite knäppt val tycker jag som själv röstade på Lotta Grönings nominering av Patrik Sjöberg.

Och sedan var det efter en härlig hamburgare dags för Håkan Juholts tal och honom skulle jag nog inte ha röstat på ens om Lotta Gröning hade nominerat honom i något sammanhang. Lyssnarna i Almedalen jublade över hans tal, men jag är ambivalent, för att inte säga skeptisk. Hur i jösse namn kunde han bli partiledare?

Slutligen hamnade jag på Caremas trevliga mingel kompletterad med en givande och intressant diskussion om erfarenheterna från Almedalens seminarier, främst rörande sjukvården. Mycket bra. Intressanta möten med olika personer.

Och i morgon kommer jag att ta det lugnt och kanske inte ens blogga trots att G3-nätet nu säkert kommer att fungera riktigt bra eftersom väldigt många besökare i Almedalen nu åkt hem. Tänk vad glada de ska vara på Telia och Tele2 m fl operatörer att problemet, alla twittrande besökare i Almedalen, äntligen har lämnat Gotland.

G3-fiasko i Almedalen

Först som sist, mobilt bredband i Visby fungerar skandalöst uselt under denna vecka, om de ens fungerar alls. Jag har Telia i min iPhone och Tele2 i datorn. Båda funkar lika dåligt. Och klagomål om detta hörs överallt. Hur har ansvariga på Telia och Tele2 resonerat som vågar reta upp så många mäktiga intressen i Almedalen där andra lägger ner en förmögenhet på att lobba för sina verksamheter.

Det kändes särskilt märkligt under torsdagen att möta dessa problem eftersom jag inledde dagen hos IT&Telekomföretagen med deras intressanta diskussion om bredare bredband i framtiden. Där fick vi en bra föredragning av skilda företrädare om politikernas och operatörernas ambitiösa mål om bättre bredband i Sverige.

De resonemangen föll dock platt till marken för oss i publiken som twittrade och bloggade mm, jag fick endast sporadiskt kontakt med nätet. Då var det inte så lätt att samtidigt försöka följa snacket om ”världens bästa bredband”.

Alltså, twittrandet, bloggandet och bambusandet mm är en inte oväsentlig del av Almedalen och det vet alla. Massor av seminarier handlar om just dessa fenomen i vår tid och arrangörerna har ofta lärt sig att meddela vilken hashtag som gäller. Och så vidare.

Men operatörerna har inte hängt med, via Twitter kom något meddelande under torsdagen att man skulle försöka öka kapaciteten på G3-nätet. Borde inte det ha gjorts långt tidigare? Det var ju lika illa med G3 i Visby förra året. Otroligt, men sant.

Den här texten skulle jag lagt ut redan redan i går kväll eller i natt. Det gick inte. Nu på fredagen är det också mycket trögt och därför får jag avstå från att lägga in länkar.

Nåväl, detta om bredbanden, G3 och detta vällovliga seminarium arrangerat av IT&Telekomföretagen med totalt fel tajming; det borde ha hållits ett par dagar före eller efter Almedalen då inte bredbanden var så belastade….

För övrigt borde högskolan, biblioteket, diverse andra myndigheter och företag absolut låta andra gå in på nätet via sina nätverk utan lösen. Varför ska en statlig myndighet som högskolan ha lösen på sitt nätverk? Tidigare var jag också på ett seminarium på Kungliga Biblioteket i Stockholm där vi som gäster inte fick tillgång till bredbandet inom KB. Märkligt.

Problemen med G3 och nätverk fortsatte i Visby under hela dagen med begränsat twittrande som följd, men jag gick i alla fall vidare till Expressens valstuga och kollade in intervjun med Thomas Bodström. Onekligen en sympatisk man och jag tror att hans socialdemokratiska rörelse skulle vara både roligare, klokare och modernare än den vi har sett och, framförallt, kommer att få se.

Efter Bodström kulturpolitik och yttrandefrihet, nog så intressant. Kulturrådet arrangerade debatten på Gotlands Museum med Kerstin Brunnberg som skicklig moderator. Bäst i panelen var Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson som skickligt varnade för att yttrandefriheten i Sverige inte är självklar.

Intressantast idag för mig blev dock diskussionen och direktsändningen i Sveriges Radio av debatten ”Journalistik 3.0 och den digitaliserade demokratin”. Mycket bra! Radiochefen Mats Svegfors har helt tydligt rört sig från en ganska trög position rörande nya medier till att bli en reflekterande och förstående beslutsfattare rörande medieutvecklingen.

Detta illustrerades först av hans ganska bestämda uttalande om att twitter var rätt kanal även för en SR-medarbetare att sprida en nyhet om ett våldsdåd här och nu mot en känd politiker i Almedalen, ”ty då är Twitter snabbast”. Däremot var han mer tveksam till hur en SR-medarbetare skulle agera i ett annat sammanhang beroende på omständigheterna.

Sedan fick han en fråga från en ung journalist i publiken om hur man ska agera pressetiskt inom tradmedierna som är försiktiga med namnpubliceringar samtidigt som detaljerad information omgående läggs ut på t ex Flashback.

Då svarade radiochefen Mats Svegfors att hans personliga uppfattning är att de traditionella medierna är alltför restriktiva med namnpubliceringar.

Det har han rätt i, jag håller med.

Jan Helin mycket tydlig om tidningarnas framtid

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin var under en debatt i Almedalen mycket rak och tydlig med att tidningarnas framtid finns i den digitala formen, inte som papperstidningar. Han konstaterade att medieutvecklingen är en revolution, en strukturförändring som är så omfattande att få företag brukar överleva sådana omstörtande förändringar. Han är dock optimistisk för Aftonbladet där i dag all fokus läggs på det digitala utvecklingsarbetet

Detta sagt i en debatt som Medieföretagen arrangerade i direkt anslutning till Almegas och Politometerns smarta och populära bloggplats H12 på Hästgatan 12 i Visby. Det är bloggarens motsvarighet till tradmediernas presscenter, en satsning som väl symboliserar medierevolutionen. Bloggarna är ett bra exempel på nya aktörer på medieområdet och de nämndes ofta i debatten.

Jan Helin sa att Aftonbladets pappersupplaga minskar varje år och att det inte är Expressen som lockar över köparna, det är läsarnas ändrade beteende som minskar upplagan. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson satt i publiken...

Aftonbladet når fler än någonsin med sin journalistik, men allt färre vill betala något för den. Där finns utmaningen enigt Jan Helin, branschen måste skapa nya fungerande affärsmodeller.

Utgångspunkten för den mycket intressanta debatten arrangerad av tidningarnas arbetsgivarorganisation var frågan om hur framtiden ser ut för journalistyrket som sådant, vad är det som kommer att gälla för alla unga som drömmer om en framtid inom medierna? Svaret från panelens experter var inte kul för de unga.

Jan Helin var inte orolig för journalistiken som sådan efter branschens dramatiska strukturförändring, men både han och andra arbetsgivarföreträdare sa att antalet anställda journalister kommer att bli färre. Diskussionen gled också ofta in på frågan om att branschen behöver bättre avtal som medger mer flexibla anställningsformer. Och att antalet journalister som utbildas bör minskas.

Mktmedias vd Bosse Svensson var lika bestämd som Jan Helin på att det är en revolution som pågår och han trodde att det i framtiden kanske sägs att det var just år 2011 som ”det hände”, han t o m lovade att det nog är så! Bosse Svensson var också kritisk mot Journalistförbundets, SJF:s, envisa vakthållning av det som en gång var i stället för att blicka framåt.

Sofia Mirjamsdotter, journalist, känd bloggare och föreläsare mm om sociala medier ansåg samma sak och hade just därför också nyligen lämnat SJF. Hon sa också att det inte finns någon naturlag som säger att det alltid ska finnas journalister i sin traditionella form.

Inte så kul att höra kan man anta för SJF:s nye ordförande Jonas Nordling som också deltog i debatten. Han medgav att förbundet till och från kanske hade ägnat ”för mycket tid åt skitfrågor”. Det ska bli intressant att se hur han och förbundets nya styrelse lyckas, SJF har tveklöst haft en trög och konservativ hållning i framtidsfrågorna hittills.

Debatten var en av de bästa på medieområdet hittills i Almedalen i år och jag önskar att alla journalister i Sverige hade varit där och lyssnat. Avståndet är långt mellan Bosse Svenssons, Jan Helins och Sofia Mirjamdotters klarsynta analyser jämfört med inställningen på tidningar här och var, både bland chefer och medarbetare i traditionalisternas stora skara som hoppas att allt löser sig.

Under onsdagen var jag också på två andra mediedebatter, den först arrangerade av Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter. I den deltog tv-reportern Bert Sundström som blev svårt misshandlad i Egypten. Han är fortfarande förlamad i ansiktet och har drabbats av balansrubbningar, men han skulle svara ja direkt om SVT ber honom resa ut till nya krig eftersom han anser att svenska journalister måste finnas på plats.

En annan deltagare var bloggaren Afrah Nasser från Jemen. Hennes blogg har av CNN bedöms vara en av de tio mest lästa i Mellanöstern. Afrah Nasser är ung, 26 år, och har nu sökt asyl i Sverige eftersom hon har hotats för sin blogg och därför inte vågar återvända till sitt hemland Jemen där hennes familj finns.

Bert Sundström och Afrah Nasser är nu i säkerhet, men båda har dyrt fått betala för sin övertygelse om att informationen måste levereras till läsare och lyssnare, för sin journalistiska drivkraft och envishet. Respekten från publiken till podiet var påtaglig under seminariet.

Den andra mediedebatten arrangerades av TU och handlade om ”Mediemakt och de unga”, vad händer när de unga vänder traditionella medier ryggen? Även här var Jan Helin med och pekade på medierevolutionen och dess följder.

Tillsammans med Norrans chefredaktör Anette Novak representerade Helin de traditionella tidningarna i debatten där medierevolutionens företrädare var Bambusers Måns Adler, Fanzingos Luis Lineo och chefredaktören och bloggaren mm Isabella ”Blondinbella” Löwengrip. Intressanta och imponerande personer!

Det blev en bra diskussion där man också kunde ana ett samband med de övriga diskussionerna. Här fanns tre intressanta representanter för framtidens mediemakthavarna, precis sådana som onekligen orsakar den dramatiska strukturförändring som ventilerades på Almegas seminarium.

Och Afrah Nasser är på samma sätt ett lysande exempel på en person som svarar för en avancerad journalistik publicerad av henne själv utanför de traditionella medierna. Den utmärkte reportern Bert Sundström är en god representant för det bästa med tradmedierna, men frågan är hur länge mediehusen har råd med utrikeskorrespondenter. Sundström sa att han hoppas att svenska korrespondenter får fortsätta rapportera hem till Sverige.

– Vi skulle kunna komma överens med CNN och använda deras material, eller t o m Youtube-klipp, men då skulle vi tappa den viktiga funktionen att analysera och rapportera, sa Bert Sundström.

Fjärde dagen i Almedalen var en bra dag för den som vill hålla koll på medierevolutionen.