Nytt avhopp från ”sekten” MittMedia som börjar bli en snackis

Nu slutar ytterligare en av Promedias tidningschefer efter samgåendet med MittMedia. Det är chefredaktören Katrin Säfström på Nerikes Allehanda, NA. Det är väl känt att det finns en kritik inom Promedia till MittMedias idéer och krav efter samgåendet. Även på andra branschhåll hörs allt oftare frågor om MittMedia. På Meg16 talades det på skilda håll om ”sekten MittMedia”, halvt på skämt, halvt på allvar. Ny chefredaktör på NA blir Anders Nilsson som lämnade samma jobb på Norrköpings Tidningar efter en omorganisation då Anna Lindberg blev publisher för hela Östgöta Media.   

Redan några veckor efter MittMedias övertagande av Promedia slutade rutinerade chefredaktören Thelma Kimsjö på Vestmanlands Läns Tidning, VLT, utan att ha ett nytt jobb. Sedan sa chefredaktören Mattias Carlson på Norrtelje Tidning upp sig för ett jobb som redaktionell utvecklingschef på Dagens Industri. Dit tar han med sig sina tidigare erfarenheter som redaktionschef för Expressens digitala medier.

Ungefär samtidigt sa NA:s uppmärksammade digitalchef och ställföreträdande utgivare Herman Nikolic upp sig för att bli ny agendachef på Sveriges Radio P4 i Örebro.  Han har tidigare också varit producent på Utbildningsradion. Och för bara någon dag sedan så blev det känt att nyhetschefen Bodil Resare på Fagersta-Posten inom Promedia slutar för att bli ny redaktionschef på Strömstads Tidning. Hon började på Fagersta-Posten så sent som den 18 januari i år. Bodil Resare har förutom en bred tidningserfarenhet också jobbat på både SVT och TV4.

Det handlar om stora förändringar och ett kompetenstapp i det redaktionella ledarskiktet inom Promedia och i förlängningen hela MittMedia. Ändå har det skett ännu mer på övriga avdelningar även om det inte uppmärksammats lika mycket. Uppskattningsvis mellan tio och femton ledande personer inom bland annat försäljning och ekonomi inom tidigare i Promedia har också sagt upp sig, blivit uppsagda eller lösts ut. Detta sedan årsskiftet och parallellt med det senaste stora sparpaketet.

Med Katrin Säfström förlorar MittMedia en rutinerad och respekterad chefredaktör och utgivare som lyckats bra på NA, men hon säger i en intervju i Medievärlden att hon och koncernledningen inte har samma syn på hur verksamheten ska organiseras och drivas. Jag har bloggat tidigare om att kulturskillnader är ett svårt kapitel i samband med företagsfusioner och samarbeten. Det är just sådana spänningar vi nu ser mellan MittMedia och tidigare Promedia.

Av Promedias gamla företagsledning finns nu få, kanske hälften, kvar i verksamheten. En av dem är Promedias tidigare vd Per Bowallius. Han fanns med i spekulationerna 2011 om vem som skulle bli ny koncernchef i Mittmedia efter Jan Cahling. Jobbet gick dock till Thomas Peterssohn och Bowallius blev i stället vd i Promedia 2014. När MittMedia tog över Promedia blev han försäljningschef i MittMedias koncernledning.

Per Bowallius har en tung meriterande bakgrund i branschen och anses vara en mycket kompetent person, vilket också MittMedias nye ordförande Jan Friedman sa i en inlåst intervju på Medievärlden premium. Han konstaterade bland annat att Per Bowallius och Promedia lyckats bättre med försäljningen än MittMedia. Jan Friedman har uppenbarligen stora förväntningar på vad Per Bowallius kan åstadkomma i sin nya roll.

För övrigt såg jag i pappersutgåvan av Resumé att Thomas Peterssohn är en av dem som tippas kunna bli ny vd för Bonnier News efter Gunilla Herlitz. Skulle det bli så finns det onekligen ytterligare anledning att fundera över vad som kommer att ske inom MittMedia. Han blev koncernchef för MittMedia 2011 och har stått i täten för utvecklingen och de tuffa målsättningarna i nära samarbete med främst den redaktionella chefen AnnaKarin Lith som rekryterades 2012. Vem kan styrelsen hitta som ny vd med samma synsätt om Thomas Peterssohn lämnar MittMedia? Eller ändras koncernens synsätt i så fall?   

Även om ägare, styrelse, koncernledning, chefredaktörer och mellanchefer utåt sett förefaller att vara totalt överens om allting så gissar jag att Per Bowallius intåg kan leda till intressanta diskussioner i koncernledningen. Han har ju i stor utsträckning präglat kulturen inom Promedia, den företagskultur som MittMedia nu måste hantera efter övertagandet av Promedia. Thomas Peterssohn, AnnaKarin Lith och Per Bowallius utgör nu koncernens verkställande ledning sedan MittMedia blev ensamägare till Promedia vid årsskiftet. 

MittMedia håller således på att bli något av en snackis i branschen för sitt självsäkra uppträdande samtidigt som koncernens företrädare gärna manifesterar framgångar och markerar en intern enighet på konferenser, i intervjuer eller genom gillanden och delningar i sociala medier. Det är väl där någonstans som självbilden inom koncernen lett till funderingar både externt, internt och även av tidigare anställda om ”sekten MittMedia”, detta utifrån en uppfattning om att det verkar vara lågt i tak i den snabbt växande och dramatiskt förändrade koncernen.

Kritik och debatt inom koncernen syns ju aldrig till externt bortsett från koncernledningens möte med personalen på Länstidningen i Södertälje efter övertagandet. Förhoppningsvis ventileras och bryts meningsskiljaktigheter ändå internt. Åsiktsutbyten är viktiga för att all verksamhet ska lyckas, inte minst i mediehus där högt i tak och ett diskussionsvänligt klimat är en absolut nödvändighet. Motsatsen är livsfarlig för all publicistisk verksamhet.         

Vad det gäller koncernledningen så är det fortarande koncernchefen Thomas Peterssohn och den redaktionella chefen AnnaKarin Lith som syns utåt och det är naturligtvis också främst dessa båda som förr eller senare kommer att hyllas eller kritiseras om koncernens mycket tydliga vägval lyckats eller ej. Men de är trots allt ”endast” tjänstemän och därmed inte ytterst ansvariga.

Det är i stället naturligtvis den diskreta huvudägaren Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och dess styrelse med sin ordförande Krister Jönsson, som kom efter Ulf Laurén. Ägandet utövas genom styrelsen för ägarbolaget MittMedia Förvaltnings AB, där Jönsson är ordförande, och styrelsen för driftbolaget MittMedia AB där Jan Friedman är ordförande. Jag bloggade i december om den nya styrelseorganisationen.

Förhoppningsvis lyckas koncernledningen sy ihop samarbetet inom nya utökade MittMedia med sina 28 tidningstitlar, det skulle vara förskräckligt om man går för hårt fram och därför misslyckas. Men nog har samgåendet initialt börjat väl tufft. Jag har också tidigare bloggat om vilken väg MittMedia väntades välja efter övertagandet av Promedia, om processen skulle genomföras brutalt eller skickligt.

När man ser alla personförändringarna så ser det rätt brutalt ut och avhoppen lär väl inte minska tisslandet i branschens korridorer om MittMedia. Koncernens svaga finansiella läge är ju också ett samtalsämne i sammanhanget, koncernen har ingen miljard på banken som Thomas Peterssohn själv sa i en intervju. Ekonomin är uppenbarligen motivet till både brådskan och till behovet av snabba, tuffa och kortsiktiga lösningar. Hur koncernens framtid ser ut mer långsiktigt finns det nog anledning att fundera över med tanke på det höga tempot.

I den utmärkta Journalistpodden nämnde också AnnaKarin Lith behovet av ett högt tempo i sitt samtal med den eftertänksamme Jonas Nordling. Hon sa sig också vara bekymrad över att andra mediekoncerner enligt henne gjort för lite i jämförelse med MittMedia.    

Mediehusen har olika strategier och prioriteringar, men än finns ju inget facit på vad som ytterst är rätt eller fel att göra för dem i den snabba utvecklingen. De flesta är överens om behovet av en digital transformation, men inte om metoderna och tidsaspekten vad det gäller prioriteringen mellan digitalt och print. MittMedia förfaller att satsa så gott som allt på ett kort i något som andra skeptiska kolleger beskriver som ett stort experiment där alla 28 titlarna ska med på tåget. Direkt och utan undantag.  

Därför organiseras redaktionerna om enligt centrala direktiv, fotograferna avskaffas och alla blir multijournalister. Papperstidningarna har prioriterats ner till förmån för de digitala kanalerna och får mer och mer gemensamt material med en svag lokal koppling. Det handlar ofta om helsidor eller uppslag skrivna på annat håll inom MittMedialand. Utgivarrollen förändras då den centrala staben växer.  

Tidningarna inom tidigare Promedia har varit betydligt mer försiktiga med nedmonteringen av papperstidningarna, precis som flertalet andra koncerner och mediehus. MittMedia kör sitt eget race och ska nu driva igenom sina idéer även på Promedias tidningar.

Just där finns nog en stor del av förklaringen bakom spänningarna inom och kring den nya utökade koncernen MittMedia.
ANM 160520: Chefredaktörerna Anna Gullberg, Gefle Dagblad, och Daniel Nordström, VLT, kommenterar denna bloggtext och Mikael Marklunds krönika i Medievärlden, länkar nedan.
Uppdaterad med nya länkar nedan, 160520 kl 19.23

Länk:
#54 Back in black -  podden Gullberg Nordström om bl a "sekten MittMedia, ca 33,45 minuter in på podden, 160520 

Mittmewdia och chefskarusellen - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se, 160510 

Kul, bra och försiktig debut för Mediepodden med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom

Idag var det premiär för Mediepodden med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom. En löftesrik men ändå lite försiktig premiär där de ägnade rätt mycket tid åt sina samarbetspartners samt åt ett av de tre priserna i MegAward, nämligen priset Årets förnyare där de båda själva satt i juryn. De övriga två pristagarna i MegAward, Utgivarnas Mommapris till Årets Utgivare samt Sveriges Radios pris Årets Medieorm till Blank Spot Project nämndes inte förutom i ett kritiskt resonemang om det sistnämnda projektet. Alla prisutdelningarna och seminarier på Meg kan för övrigt ses sist i listan på Megs videolänkar.

Poddarnas prioritering vad det gällde sponsorerna och sitt eget juryarbete blev lite konstigt. Däremot hade de bra diskussioner om bland annat Instant articles och mediesajternas numera ofta stängda möjligheter till kommentarer. I den senare frågan brände det dessutom till lite då de hade olika uppfattningar, i övrigt var de ofta överens.

Emanuel Karlsten och Olle Lidbom är två välkända och intressanta medieprofiler, den senare kommunikationschef på Norstedts, men kanske mer känd som bloggaren Vassa Eggen med mångårig erfarenhet av att bedöma och kommentera medieutvecklingen. Karlsten bloggar, har jobbat på Expressen och skrivit krönikor både här och där, konsultat och föreläst. Han är en av de mest framträdande debattörerna vad det gäller den digitala medieutvecklingen.

Deras podcast ska läggas ut på fredagarna och i vår kommer det totalt tio avsnitt. Deras samarbetspartners är Mediedagarna, Meg, i Göteborg, VivaMedia och internetoperatören Bahnhof där poddarna deklarerade att Karlsten är kund och att Lidbom har några aktier och gillar bolaget. De tre sponsorerna presenterades i programmet och fler kommande inslag om bolagen aviserades, typ native story, får man förmoda. De betonade också i upptakten att det är deras samarbetspartners som gör det möjligt för dem att göra podden.  

Utöver de nämnda inslagen pratade de också om bland annat Facebook-konferensen F8 och rasistsajter. Första avsnittet fick rubriken ”Rasisthopp, kommentarsstopp och Blankspotflopp”. Deras podcast ska ha avsnitt begränsade till 30 minuter, en form av inverterat Mattsson & Helin podcast, som Olle Lidbom kommenterade tidsbegränsningen.

Det är kul och bra att de drar igång podden eftersom det fortfarande finns ett stort hål att fylla efter den saknade MattssonHelin, men i jämförelse med den podden är det långt kvar för både den nya Mediepodden och övriga branschpoddar. Poddar som Atladottir&Bjurvald och GullbergNordström, som för närvarande tagit en paus, är intressanta med sina olika anslag, men inte på samma sätt som MattssonHelin med sitt helikopterperspektiv.

Chefredaktören Thomas Mattsson och nye programdirektören Jan Helin har ju övergripande kunskaper och insikter om medieföretagen, publicistiken och inte minst medieutvecklingen. Därför blev deras podd så viktig för branschdiskussionen. På Meg stötte jag ihop med Thomas Mattsson och frågade då vad som egentligen hände med den sista podden som de hade utlovat till trettonhelgen, men den publicerades aldrig.

- Den kommer, sa Thomas Mattsson med en lurig uppsyn.

En annan person med djupa insikter i branschen är Martin Jönsson, tidigare på bland annat på Svenska Dagbladet och Sveriges Radio, nu ny redaktionell utvecklingschef på Dagens Nyheter. Förr bloggade han kunnigt om mediebranschen och utvecklingen, men slutade med det då han hamnade i en ny yrkesroll, om jag minns rätt då han blev redaktionschef på SvD. Och under tiden på Sveriges Radio bloggade han definitivt inte... 

Dessbättre har han börjat blogga igen sedan han börjat på DN. Jag har förstått att han på Meg fått påstötningar från kolleger om att börja podda med Thomas Mattsson och det är ju en riktigt bra idé, Mattsson & Jönsson podcast…

Nästa fredag kommer det ett nytt avsnitt av Mediepodden med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom. Det ska bli intressant att se vad de tar upp för frågor när premiärnerverna lugnat ner sig och de kanske blir lite tuffare i sina kommentarer. De har kunskaper och kompetens för att göra en riktigt bra podd.     

Länkar:
Mediepodden: Blank Spot Project har floppat - Brit Stakston bemöter kritiken, resume.se

       

    

Intressant forskning om innehållet i våra medier

I mediernas nyhetsutbud har det skett statistiskt säkerställda ökningar av andelen innehåll rörande politik, underhållning och livsstil. Samtidigt har nyhetsutbudet minskat av nyheter om bland annat – brott! Det sistnämnda överraskar nog de flesta, men DN:s chefredaktör Peter Wolodarski gissade på en bra förklaring när han kommenterade saken idag på ett seminarium på Journalisthögskolan, JMK, i Stockholm. Intressant är också forskarnas bedömning om ökningen av profilerade skribenter och känslosam och emotionell journalistik.

Forskningen om hur innehållet förändras över tid när medierna revolutioneras bygger på en analys av 10.000 nyheter! De har kategoriserats och de tre arma forskarassistenterna som kodat alltihop fanns med i salen när materialet presenterades av bland annat professor Michael Karlsson. Nyheterna har hämtats från 21 medier i Karlstad, Sundsvall, Stockholm och Västerås, men den sistnämnda stadens underlag finns ännu inte med i sammanställningen på grund av tidsbrist.

Forskarna har jämfört utbudet i medierna 2007 med innehållet 2014. Innehållsanalysen presenteras utförligt i skriften Journalistik i förändring utgiven av Institutet för mediestudier. Institutet arrangerade också det välbesökta seminariet på JMK som jag passade på att besöka idag efter några bra möten om helt andra saker i Stockholm. 

Forskarnas rapport redovisar många tabeller, bedömningar och slutsatser om hur innehållet förändrats, dels i analoga medier, dels i den digitala nyhetsförmedlingen och då är det webben man tittat på. Forskarnas bedömning är att de är få skillnader mellan innehållet på webben och i mobilerna. Utöver det intressanta seminariet har jag bara flyktigt hunnit gå igenom boken, men den verkar intressant och kan rekommenderas för den som vill fördjupa sig i siffrorna och fundera lite över innehållet i våra medier.

I analoga medier har nyhetsutbudet rörande politik ökat från 16 procent till 19 procent av innehållet mellan 2007 och 2014. På webben har det politiska materialet ökat från 10 procent till 14 procent.

I analoga medier har samma år nyhetsutbudet rörande brott minskat från 14 procent till 10 procent. På webben har nyheterna om brott minskat från 15 till 10 procent! Förändringarna rörande både den politiska bevakningen och brotten förvånar nog flesta, men de är således statistiskt säkerställda till skillnad från de flesta förändringarna rörande en lång rad andra kategorier i undersökningen.

Peter Wolodarski var inbjuden för att kommentera forskarnas material och bedömningar. Han menade, som en förklaring till ovanstående, att webben 2007 var outvecklad med ett enklare innehåll än den alltmer kvalitativa och professionaliserade webben 2014. Jag tror han har rätt, i vart fall i väsentlig utsträckning.  

2007 var det därför relativt sett mycket blåljusnyheter och texter om brott, men 2014 hade sajterna fått betydligt mer av annat innehåll. Dessutom menade han att nyheterna om brott kanske inte låg lika högt på agendan 2014, men att en studie av siffrorna 2016 kanske skulle se annorlunda både analogt och digitalt med tanke på hur debatten ökat rörande brott ökat, inte minst efter SD:s tillkomst och roll i opinionsbildningen.

Han menade att SD:s närvaro i politiken också påverkar läsningen och delningen av ledarsidornas material. Det bästa sättet för en ledarskribent att få sin text delad i sociala medier är att skriva om SD, menade Peter Wolodarski. Även texter om Putin är ett bra sätt för en skribent att bli läst och delad…

Han konstaterade också att han som ledarskribent 1999 ofta fördjupade sig i offentliga utredningar, SOU, men idag är det ovanligt med att dessa refereras, analyseras och bedöms på ledarsidorna. Som ledarskribent måste man bli delad idag på sociala medier, sa han. Och då handlar det om helt andra texter än SOU-analyser. Mer personliga texter och tyckanden. Delningen på sociala medier mäts också i undersökningen.

Diskussionen på seminariet kom också att handla mycket om mediernas ökande behov av profilerade skribenter. Peter Wolodarski menade att det är fler manliga än kvinnliga profiler, inte minst vad det gäller grävare. Men just där tror han att vi är på väg mot en debatt om förhållandet och även där tror jag att han har rätt.

Forskarnas siffror och diskussionen på seminarier kom också att handla om det ökande inslaget av personliga texter, inte minst i den politiska bevakningen och inom ekonomijournalistiken. Likaså om emotionella åsiktstexter. Allt har mätts.

Vad det gäller det politiska materialet nämndes naturligtvis Expressens Bar och politik och fenomenet Niklas Svensson som en skicklig, personlig och trendkänslig faktor i den politiska bevakningen. På direkt fråga svarade Peter Wolodarski att det kan finnas en fara i utvecklingen mot mer personliga texter om den sker på bekostnad av en minskad faktaredovisning i den basala journalistiken.

Han tycker sig se ett sug efter mer fakta och mindre åsikter i de undersökningar som DN har gjort, en viss trötthet över det stora utbudet av tyckande i alla kanaler. Han medgav dock att de ibland säkert kan handla om att de som vill ha mer ”fakta” kanske snarare utgår från att det handlar om ”fel åsikter”. Även här kunde man ana SD mellan raderna.   

Nåväl, annat som nämndes utifrån rapporten skriven av omkring 15 ledande forskare var också att redaktionerna är jämställda, men nyheterna fortfarande mansdominerade. Hårdvinklade politiska nyheter är de som delas mest på sociala medier och det råder stabilitet om hur stor andel av journalistiken som handlar om kultur, 15,5 procent 2007 och 15,9 procent 2014.

Mest kultur får läsarna i Stockholm och minst kultur får enligt forskarna lokaltidningsläsare i Sundsvall, 10,4 procent 2007 och 9,3 procent 2014. Generellt sett minskar andelen kulturmaterial på de analoga plattformarna, läs i papperstidningarna, men kulturen ökar på webben.

Rapporten är riktigt intressant för den som vill grotta ner sig i innehållsfrågor utifrån mätningar och siffror, men man får se upp för fällor då man bedömer materialet. Forskarna varnar själva för att ställa de olika plattformarna mot varandra, vilket är väldigt lockande att göra. Det är bättre att bedöma förändringarna för dem var för sig, menar upphovsmännen.

Kategoriseringen är kanske också en felkälla. De tre kodarna berättade efter en publikfråga på seminariet att artiklar om ekonomisk brottslighet i regel redovisats som ekonomiartiklar och inte som artiklar om brott. Rätt eller fel? Och kulturartiklar har oftast identifierats som sådana då de stått på en kultursida. Men inte alltid, ibland har ämnet avgjort även oavsett var de publicerats.

Det är lätt att förstå problematiken med kodningen rörande den här typen av undersökningar, men jag tycker ändå att det handlar om ett riktigt intressant material rörande mediernas innehåll. Och
Peter Wolodarski talade också engagerat om att det i de digitala kanalerna inte bara bör handla om mätning av antalet klick, utan också om hur lång tid besökarna ägnar sig åt ett visst material. Och där hade han goda erfarenheter av att även artiklar med 30 000 tecken i stor utsträckning blir lästa digitalt.

Nu ligger forskarnas rapport i alla fall på mitt nattduksbord.
Korrigerad och uppdaterad med länkar 160413 kl 21.04  

       

PS-kommissionen intressant, kontroversiell och speciell. Och Meg16 avslutad.

Under fredagen avslutades mediekonferensen Meg16 i Göteborg med bland annat Public service-kommissionens, PSK:s slutseminarium. Intressant, kontroversiellt och onekligen lite speciellt. Dessutom fick jag tillsammans med alla andra besökare utrymma lokalerna mitt under lunchen efter ett brandlarm. Efter en kort stund fick vi gå in igen. Först här nu dock lite om spänningarna runt public service och därefter en del om andra seminarier och slutligen en liten utvärdering av Meg16.  

Bakom Public service-kommissionens tillkomst står så gott som alla privatägda medier i Sverige. De har finansierat projektet. Namnet till trots är det således inte en statlig utredning. Initiativtagarna menar bland annat att de offentligt finansierade medierna i den digitala utvecklingen kommit att bli marknadspåverkande på ett sätt som försvårar för till exempel tidningarna att försöka ta betalt för sitt material.

Ett annat syfte som framskymtade redan i ett tidigt skede, och som nu formulerats som ett förslag i slutrapporten som kan laddas ner här, är att få till någon form av omfördelning av de pengar staten idag ger till programbolagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det är licensmedel och PSK menar att en viss del av dessa också skulle kunna komma privatägd seriös medieverksamhet till del.

Därtill vill man också omdefiniera begreppet public service som ju hittills använts som en benämning på de tre programbolagen, det vill säga institutionerna som på statens uppdrag finansierade av licensen ger medborgarna journalistik, underhållning och kunskap. PSK vill vidga begreppet även till privatägda medier som man menar också verkar på medborgarnas uppdrag. Där har naturligtvis kommissionen en poäng.

En mycket tydlig punkt i PSK:s förslag är att systemet med en licens kopplad till tv-innehavet bör avskaffas, eftersom det i alla fall försvinner med tv-apparaterna, och att finansieringen av public service i stället ska ske via skattsedeln och anslag i statsbudgeten. En skattefinansiering har diskuterats till och från under åren och argumentet emot har alltid varit att programbolagens oberoende skulle hotas.

En sådan finansiering skulle kunna ske på flera sätt, till exempel ungefär som begravningsavgiften. Eller helt enkelt inbakad i skatten och därefter fördelad genom anslag efter ett riksdagsbeslut i statsbudgeten och det är den modellen PSK föreslår.
Man pekar på att en rad samhällsviktiga funktioner finansieras på det sättet och menar att det är obefogat att oroa sig för att just statens medieverksamhet skulle hotas om mindre demokratiska krafter vinner terräng politiskt. Dessa skulle i så fall redan med dagens modell mycket snabbt genom riksdagsbeslut kunna urholka programbolagens självständighet, ungefär som nu i Polen, menar man. Jag håller med. 

Det är en intressant rapport med mycket faktakunskap, mer intressant än jag ska medge att jag trodde när projektet inleddes. Kommissionen som sådan är dock kontroversiell eftersom den av många uppfattats som ett lobbyistprojekt med förutbestämda uppfattningar som skulle lanseras efter ett påstått objektivt utredningsarbete. Därför tror jag att valet av namn var olyckligt eftersom det ger sken av att det handlar om en offentlig utredning.  

Dessutom skadade en incident initialt förtroendet för projektet. Joakim Jardenberg, en känd it- och mediestrateg, tillfrågades om han ville delta i projektet som en ledamot i kommissionen. Det ville han gärna, men deklarerade också sin positiva syn på public service och valdes därför bort enligt vad han själv skrev på sin blogg.

Jag har full förståelse för att syftet och formerna för Public service-kommissionen har ifrågasatts och har själv känt en viss tveksamhet inför den. Samtidigt har jag mycket stor respekt för dess ordförande Gunnar Strömblad och alla de övriga ledamöterna, inte minst tidigare JO Hans-Gunnar Axberger. Just Strömblad och Axberger har jag själv bra och positiv erfarenhet av i skilda sammanhang. De och de övriga ledamöterna är alla kunniga, integritetsfyllda och erfarna mediemänniskor med skilda erfarenheter. Agneta Dreber har själv varit ordförande för Sveriges Radio. Pelle Snickars är en respekterad professor på medieområdet. 

Deras rapport innehåller intressanta resonemang och funderingar. Jag delar sedan många år tanken på någon form av skattefinansiering, men tror kanske att det är mindre realistiskt med en fördelning av licenspengarna även till privata medier. Men vem vet, även public service enligt dagens modell förändras naturligtvis, både finansiellt med ett helt otidsenligt licenssystem, men också konkurrensmässigt där nya aktörer i snabb takt blir skickliga på tv och ljud, som de traditionella tidningshusen, Youtub-stjärnor och poddare.

Man kan onekligen redan nu fråga sig vad som är tv och vad som är radio. Och tidning. Radio och tv producerar texter och bilder digitalt, precis som tidningarna, och tidningarna gör tv, precis som SVT. Och det är just på grund av denna intressekonflikt mediehusen satsat på kommissionen som finansierats av de privatägda medierna i Sverige. Så nog finns det goda skäl att fråga sig hur både public service och de privata mediehusen ser ut om tio år. 

Det där med att en del av pengarna från programbolagens licensmedel, totalt runt 8 till 9 miljarder kronor om jag minns rätt, skulle fördelas även till privata public service-projekt är nog ett av de mest kontroversiella inslagen i slutrapporten. I ett sådant system finns riktigt svåra frågor att lösa, precis som kommissionen också själv skriver.
Hur ska mottagarna väljas ut? Blir det någon form av skönhetstävling där en statlig myndighet ska pröva kvaliteten på de projekt som vill ha pengar? Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har redan i en krönika frågat sig om privata fria medier verkligen vill gå in i ett system där deras journalistprojekt ska prövas av staten. Jag håller med, det känns olustigt. Men kommissionens tankar utgår väl från en oro att privatägda medier i stor utsträckning kan slås ut och att man måste söka lösningar som motverkar att en oproportionellt stor andel av Sveriges journalister finns i statligt ägda bolag.

Intressant, kontroversiell och onekligen en lite speciell utredning och rapport. Den kommer att sågas och hyllas beroende vem man talar med och partsförhållandet mellan de som kommer att gilla eller ogilla är mycket tydligt. Jag tycker den förtjänar att tas på allvar som ett diskussionsunderlag och det är nog som ett sådant den kanske kan få en betydelse.

Därför är det beklagligt att ledningarna för de tre programbolagen enligt rapporten avböjt att träffa kommissionens företrädare och utbyta åsikter. De ansåg tydligen att ett sådant möte inte skulle tillföra något. Stämmer detta så luktar det revirbevakning från programbolagens sida och blir därmed ett argument för att man faktiskt måste diskutera regelverket rörande public service. 

Detta om detta, det ska bli intressant att se hur diskussionen kommer att utvecklas, inte minst när också förslag och synpunkter från medieutredaren Anette Novak vägs in i debatten.

Meg16 bjöd på många bra seminarier och som vanligt hade man inte en chans att gå på alla man skulle vilja besöka, dels för att de är så många, dels för att de krockar tidsmässigt. För min del och många andra inleddes Meg med ett seminarium, Bäst i klassen, där fem av Sveriges mäktigaste mediechefer intervjuades av Andreas Ekström.

Det var Hanna Stjärne, SVT, Tomas Franzén, Bonniers, Cilla Benkö, Sveriges Radio, Raoul Grünthal, Schibsted och Anders Jensen, MTG. Fullspikad lokal även sedan arrangörerna flyttat mötet från en mindre konferenslokal de först tydligen obegripligt nog trodde skulle räcka. Sätter man dessa människor på en scen där det råkar finnas något tusental mediemänniskor på plats så blir det naturligtvis fullspikat. Insåg man inte det?
Och visst blev det ett intressant seminarium, bra skött av kunnige Andreas Ekström. Sammantaget kan man konstatera att drakarnas chefer lite kaxigt har rätt höga tankar om kvaliteten på sina egna företags verksamhet, men att de också inser behovet av förändringar.  

Ledarnas seminarium, Att leda i gränslandet, handlade om den nya situationen för redaktionella chefer och utgivare då medierna prövar sig fram i alla varianter av sponsrat semiredaktionellt material eller vad det nu än kallas, kärt barn har många namn. Alla utgivarna gillade i princip läget och tyckte att de hanterade situationen. Fredric Karén på SvD menade t ex att tidningen absolut klarar att ha ett samarbete med Nordea och samtidigt granska banken, som nu i dagarna. Där måste man ge honom rätt efter att ha läst suveräna Andreas Cervenka. 

Publisher Anna Lindberg på Östgöta Media konstaterade bestämt att det är en hajp runt native, men att det inte är lösningen på allt om någon nu trodde det. Hon frågade sig också också om medierna verkligen har rätt kompetens på sina ledare, även vad det gällde henne själv. Hon sa att det enda hon själv sålt var en barnvagn. Ändå har hon som publisher det yttersta ansvaret för den kommersiella verksamheten och försäljningen.
Seminariet om Digitaliseringens nya supertalanger handlade naturligtvis också i hög grad om kompetens och med intressanta personer som till exempel MittMedias Robin Govik och Kits Peder Bonnier på scenen. En bra diskussion och ett lika tidstypiskt ämne som en rad seminarier om native advertising och den digitala transformationen.

Den var till exempel på tapeten i ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet, Måste journalisten även vara programmerare? Där diskuterades kompetens och journalistutbildning i vid mening av Aftonbladets nye publisher Sofia Olsson Olsén och Ulla Säterie, prefekt på JMG, med SJF:s ordförande Jonas Nordling som utfrågare. Samtalet spelades in och blir också en kommande Journalistpodd vad det lider.
Tyvärr hann jag inte med till exempel seminariet om Pressens opinionsnämnd som fyller 100 år, men hörde att många tyckte det var mycket bra. Framtidens radio hade jag också tänkt gå på liksom ett par samtal om native. Listan kan göras lång.

Det praktiska fungerade hyfsat bra under Meg16, men den stora krogen Estrad på Svenska Mässan har förvånansvärt svårt att hänga med när det kommer så mycket folk som under konferensens stora middag. Långa köer, mat som inte fylldes på tillräckligt snabbt och för få sittplatser. Och nog är det lite konstigt att få fina godsaker som efterrätt till lunchen, men utan att det finns kaffe i lokalen! Kaffet fanns i utställningsområdet långt bort.

Och under fredagens lunch hann jag således ta exakt två tuggor på den goda wallenbergaren innan brandlarmet gick. Utrymningen gick snabbt och lugnt till och efter en kort stund fick alla gå in igen och maten stod kvar på borden.

Det var den mest dramatisk händelsen under Meg16 bortsett från att både jag och minst tre andra jag mötte åkte upp i fel hissar och torn på Gothia Tower, däribland Publicistklubbens ordförande Björn Häger. Hotellet har nu tre torn och det är väldigt lätt att göra det misstaget även före festen och alla möten över en öl. Skyltningen borde vara tydligare. 

Och bäst av allt var som alltid alla möten med kolleger. Meg är en mycket bra mötesplats och framtiden får utvisa om den lever vidare vilket @FridaEdman hos Megs arrangör Bokmässan uppenbarligen trodde då hon skrev en vänlig tweet till mig efter min bloggtext där jag funderade över arrangemangets framtid. 

Och Expressens Thomas Mattsson tyckte nog jag var lite dum i roten när jag under ett litet kallprat undrade om tidningarna framöver vill satsa pengar på både Meg och Årets Dagstidning. Både Frida Edman och Thomas Mattsson har nog rätt och jag fel, men vi får se. Trevliga och nyttiga dagar har det hursomhelst varit. 
Korrigerad och uppdaterad 160409 kl 16.17, uppdaterad med ny länk kl 17.05


Länkar:
Ny syn på public service krävs på förändrad mediemarknad - debattartikel av Gunnar Strömblad, dn.se
PS-kommissionen: "Avskaffa TV-avgiften" - nyhetstext journalisten.se
Giriga mediejättar - debattartikel av Jan Scherman, aftonbladet.se
Kommissionen vill ha public service av andra än PS-bolagen - nyhetstext, vipatv.svt.se
Problemen med PS-kommissionens förslag - krönika av Jonas Nordling, medievarlden.se
Frågorna Public servicekommissionen inte svarar på - krönika av Martin Jönsson, dn.se
Medan Strömblad och Novak tänker - debattartikel av Mats Johansson, medievarlden.se

Anna Lith på Folkbladet blev Årets Utgivare

Chefredaktören och ansvarige utgivaren Anna Lith på Folkbladet Västerbotten utsågs idag till Årets Utgivare för sin strid mot polis och åklagare för källskyddet. Detta sedan en medarbetare på tidningen mördats och polisen tagit offrets dator och mobil i beslag. Hon fick rörd sitt pris på mediekonferensen Meg16 i Göteborg. Och även i den stora publiken fälldes nog en och annan tår. Sedan delades också priset för MegAward Årets Förnyare ut till Genews, Årets Startup till Newsregs, Årets Rekrytering till SVT samt Årets Medieorm till Blank Spot Project.

Priset till Årets utgivare delades i år ut för andra gången av branschorganisationen Utgivarna. Förra året gick det till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Det kallas också för Momma-priset efter Margareta Momma, en av Europas första kvinnliga redaktörer på 1700-talet Utgivarna vill med priset uppmärksamma det unika svenska systemet med ansvariga utgivare och det är faktiskt det enda priset för dessa även om det finns gott om utmärkelser för journalister och mediehus.  

Våren 2015 hamnade Anna Lith som chef, kollega, vän och ansvarig utgivare i en svår situation då tidningens 29-åriga lokalredaktör Elin Falk i Lycksele blev mördad av sitt ex och hennes tre barns far. Han har sedan dömts till livstids fängelse.

Som chef fick Anna Lith hantera den svåra situationen med Elins sörjande familj och arbetskamrater. Samtidigt agerade hon som ansvarig utgivare kunnigt och bestämt mot polis och åklagare som tog den mördade journalistens dator och mobil i beslag. Dessutom blev hon själv och andra medarbetare också förhörda av polisen i utredningen.

Anna Lith befann sig således plötsligt i flera olika roller, men lyckades ändå genom hela processen hålla sitt utgivarskap högst. Anna Lith protesterade mot beslagen då hon menade att Elin Falks källor riskerade att röjas i strid mot grundlagen. Åklagare och polis var helt oförstående inför hennes resonemang och vidhöll sin rätt till beslagen trots att Anna Lith informerade dem om reglerna i tryckfrihetsförordningen rörande källskyddet.

Polisen hotade då med handräckning, det vill säga att uniformerad polis skulle komma och hämta in både Elin Falks material och Anna Lith själv om hon inte tillmötesgick myndigheternas önskemål, trots att de stred mot grundlagen.

Anna Lith, en 34-årig ansvarig utgivare med ett par år i rollen, uppfattades av polisen uppenbarligen som en besvärlig person som äventyrade utredningen av ett mord på hennes egen medarbetare och vän, men Anna Lith framhärdade och erbjöd sig också, för att underlätta utredningsarbetet, att själv gå igenom datorn och mobilen med polisen närvarande. Förslaget avvisades av åklagaren. Mitt i sorgearbetet tvingades hon därför trots begränsade resurser att anlita juridisk hjälp och föra saken till domstol för att skydda tidningens källor.

Samtidigt organiserade hon som chef den emotionellt komplicerade bevakningen i Folkbladet av mordet på en medarbetare. För att säkerställa en objektiv rapportering kom hon överens med utgivaren Kalle Sandhammar på NSD om att dess reporter Johan Håkansson skulle komma ner till Umeå och täcka mordutredningen och delar av rättegången.

Anna Lith är en värdig mottagare av Mommapriset då hon som utgivare inte backat en millimeter inför oförstående och okunniga åklagare, poliser och domare när dessa efter mordet på Elin Falk agerat i strid mot tryckfrihetsförordningens regler och intentioner rörande källskyddet.

Så här ser juryns motivering ut och den lästes upp vid prisutdelningen i Göteborg:

”Det finns utgivarbeslut som det inte går att förbereda sig på. När en journalist på den lilla orten mördades försattes såväl redaktionen som samhället i chock. Årets Momma-pristagare har – som arbetsgivare, vän, del i en polisutredning och framför allt: ansvarig utgivare – i ett exceptionellt läge fattat rätt beslut i varje fråga, och sedan förklarat sina vägval för anhöriga, medarbetare och läsare. Hon har under hela processen från dåd till dom försvarat allmänhetens rätt till opartisk information och samtidigt ända upp i hovrätten med framgång försvarat källskyddet mot polisväsendet. Anna Lith har i praktisk handling visat på utgivarens stora ansvar, inte bara för det egna mediet, utan för hela förtroendet för journalistiken.”

Jag hanterade som konsult rekryteringen av Anna Lith till Folkbladet för några år sedan. Senare har jag också lärt känna henne väldigt väl och vet därför också hur målmedvetet och professionellt hon tog kampen för källskyddet, och det i en situation där det hade varit lätt att finna mänskliga skäl till andra beslut.

Jag tycker därför att den namnkunniga juryn gjort ett bra val ibland alla skickliga, som till exempel Charlotta Friborg, Jan Helin, Anna Lindberg, Daniel Nordström, Peter Wolodarski, Anders Ingvarsson och Anna Gullberg. Alla dessa och många andra tidigare och nuvarande ansvariga utgivare har ofta genom sitt agerande visat vad viktigt utgivarskapet är.

I årets jury satt: Eva Hamilton (ordf), fd VD Sveriges Television, Kerstin Brunnberg, fd VD Sveriges Radio, Karin Olsson, kulturchef Expressen, Tobias Regnell, vd Offside Press och Daniel Sandström, litterär chef Albert Bonniers förlag, fd chefredaktör Sydsvenskan.

Sveriges Radio pris Årets Medieorm ska uppmärksamma journalistisk förnyelse med publikmedverkan i fokus. I år delades det ut för femte gången och gick till Blank Spot Project. MegAward Årets Förnyare blev Genews, ett intressant och nyttigt verktyg för redaktionellt arbete som redogör för utrymmet som kvinnor respektive män får i nyhetsrapporteringen.

MegAward – Årets Startup blev Newsreps, en app som underlättar samarbetet mellan mediehusen och medborgaren vid citizen journalism.

Slutligen gick MegAward – Årets rekrytering till Sveriges Television för den framgångsrika rekryteringen av Jan Helin som programdirektör. Hans nya chef Hanna Stjärne tog emot priset.

Korrigerad och uppdaterad med fler länkar 160408 kl 03.37
Relevanta länkar:
Folkbladets Anna Lith får priset som Årets Utgivare - nyhetsartikel, folkbladet,nu

Nedan ett urval länkar om mordet, beslagen och rättsprocessen: 
Första nyhetstexten den 1 mars på folkbladet.se om mordet: 
http://www.folkbladet.nu/1455536/man-gripen-misstankt-for-mord

Krönika den 2 mars i Folkbladet av Anna Lith om mordet och beslutet att publicera offrets namn:
http://www.folkbladet.nu/1455793/sorgen-efter-elin-ar-pataglig

 Intervju den 3 mars med Anna Lith på medievarlden.se om mordet och namnpubliceringsbeslutet:
http://www.medievarlden.se/nyheter/2015/03/folkbladets-chefredaktor-om-tragedin-i-lycksele

Intervju den 10 mars i Folkbladet med Anna Lith om att hon och Folkbladet måste skydda källorna:
http://www.folkbladet.nu/1457948/anonyma-kallor-kan-rojas-i-utredningen

Intervju den 10 mars i Folkbladet med Jeanette Gustafsdotter om att Anna Lith gjort rätt:
http://www.folkbladet.nu/1457952/lith-far-inte-ge-polisen-tillstand

Inslag den 13 mars i SR P4 och intervju med Anna Lith om källskyddet:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=6116284

Inslag den 14 mars i SR Medierna om mordet och beslagen. Intervjuer med åklagaren och Anna Lith:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/514587?programid=2795

Nyhetstext den 16 mars i Folkbladet om tingsrättens dom som gick på åklagarens linje om beslagen:
http://www.folkbladet.nu/1459508/aklagaren-far-ga-igenom-elin-falks-dator

Nyhetstext den 16 mars i Folkbladet där Anna Lith säger att hon tänker överklaga tingsrättens dom:
http://www.folkbladet.nu/1459559/folkbladet-tanker-overklaga

Nyhetstext den 27 mars i Folkbladet om hovrättens dom som gav Folkbladet och Anna Lith rätt:
http://www.folkbladet.nu/1462702/hovratten-haver-beslagen

Krönika den 28 maj av Jeanette Gustafsdotter på medievarlden.se om källskyddet och beslagen.
http://www.medievarlden.se/vi-skyddar-kallor-aven-vid-mord

Mediebranschen laddar för Meg16 som inleds idag. Överlever arrangemanget?

Nu laddar medierna i Sverige upp inför årets mediekonferens Meg16 på Svenska Mässan i Göteborg. Den brukar locka tusentals besökare till mängder av seminarier, monterprogram hos utställare, möten med kolleger, prisutdelningar och en stor fest för branschfolket. Ändå kan man lite försiktigt undra hur länge arrangemanget överlever i ett hårdare branschklimat och i en begynnande konkurrens mot alternativet Årets Dagstidning i Stockholm.

Meg, som jag vill minnas ska utläsas som Mediedagarna i Göteborg, tillkom under Stampens storhetstid. Och visst var det väl dess dåvarande koncernchef Tomas Brunegård som gärna såg att Göteborg fick spela en viktigare roll för mediebranschen och säkert ryckte i trådarna så att krafterna bakom Bokmässan drog igång projektet. Jag tror att premiären var 2012 och i så fall är detta det sjätte året.  Och det har utvecklats varje år, inte minst utställningsdelen med montrar och scenprogram.

Det är ett bra arrangemang, men frågan är ändå hur framtiden ser ut för Meg. Arrangörerna har säkert betydande kostnader för arvoden till deltagare, deras reskostnader och allt annat. Jämfört med Bokmässan är detta för arrangörerna sannolikt att betrakta som den fattiga kusinen från landet, gissar jag.

Och branschens aktörer får slanta av rejält för att få dit företrädare för sina mediebolag. Jag vet att det muttras om att det vore enklare med ett enda arrangemang lite mer centralt i Stockholm.

Där finns nu Årets Dagstidning som en endagskonferens, en uppföljare till Tidningsutgivarnas, TU:s, tidigare tvådagarsarrangemang. Branschen behöver mötesplatser och erfarenhetsutbytet, men formerna kan naturligtvis diskuteras. Dessutom pockar ju andra konferenser på uppmärksamhet, till exempel om den digitala utvecklingen.

Programmet på Meg16 har 2016 inte känts riktigt lika lockande för mig som tidigare år. Men visst, jag har hittat intressanta programpunkter varje dag. Inledningen ”Bäst i klassen” med cheferna för SVT, Sveriges Radio, Schibsted, Bonniers och MTG är ett exempel. Om man hinner dit eftersom det ligger direkt efter den erfarenhetsmässigt tidskrävande registreringen, men i år ska vi tydligen registrera oss automatiskt med streckkoder och få alla biljetter utan att köa i receptionen. Låter hoppfullt, men det återstår att se hur det funkar.  

”Framtidens radio” är ett annat seminarium som låter intressant. Följs direkt av ”Kränkt i spalterna – då, nu och i framtiden. Pressens opinionsnämnd 100 år”. En självklar programpunkt detta jubileumsår för det etiska systemet. Tryckfrihetsförordningen fyller samtidigt 250 år och detta nämns i samma puff för detta seminarium. Jag har faktiskt inte sett detta faktum uppmärksammas någon annanstans i programmet, men även detta jubileum kommer naturligtvis att lyftas fram av branschens organisationer under året.     

Den digitala transformationen går givetvis igen i flera seminarier liksom native advertising som det numera heter på svenska. Public service-kommissionens slutrapport klockan 11.00 på fredag är nog en höjdpunkt i seminarieutbudet för de flesta besökarna, i vart fall för de ledande företrädarna för medieföretag och mediekoncerner. Och för mig.

Jodå, jag blir nog nöjd i år också då jag ser tillbaka på de här dagarna och förhoppningsvis blir alla andra också det. Och jag vet redan nu att det ändå är alla möten med kolleger och kontakter som brukar vara bäst av allt. Förutom räkmackan på den 23 våningen på Gothia Towers första kvällen…

Jag försöker återkomma med något eller några blogginlägg om tiden och bredbandsuppkopplingen så medger, i vart fall med en sammanfattning i efterhand.  

Kul och bra med SofiaOO som ny publisher på Aftonbladet

Men vad kul och bra, SofiaOO blir ny publisher på Aftonbladet! Det blir intressant att följa hennes och Aftonbladets resa i denna spännande tid för alla medier. Sofia Olsson Olsén är en rutinerad mediechef och publicist med både framgångar och motgångar i bagaget. Om dessa sina erfarenheter har hon också talat om öppenhjärtigt, inte minst i podden Atladottir &Bjurwald.

Motgången var Norra Västerbotten som Norran hette på den tiden. Där var hon chefredaktör, men slutade snabbare än tänkt efter skilda förvecklingar. Om jag minns rätt såg hon som orsak till dessa sin bristande insikt om skillnaderna mellan sin egen starka konkurrenskänsla och den trygga kulturen runt den dominerande ensamtidningen i Skellefteå.

Och konkurrera har hon sannerligen gjort i sitt journalistliv. Under hennes och mina tidigare år jobbade vi på varsin sida om Ruddamsgatan, Gävles Fleet Street, Sofia på Arbetarbladet och jag på Gefle Dagblad. Jag tror inte vi lärde känna varandra förrän senare i skilda branschsammanhang, men nog lär vi ha stött ihop här och var även då.  

På den tiden var det på denna lokala nivå lika ilsken konkurrens mellan de båda tidningarna som mellan Aftonbladet och Expressen. Men det var också långt innan fusioner och sådant ens var påtänkta. Idag är ju läget annorlunda på de tidigare konkurensorterna i Sverige även om man på sina håll lite nostalgiskt försöker vårda resterna av konkurrensen, mer eller mindre framgångsrikt…

Nåväl. På Arbetarbladet var Sofia Olsson Olsén bland annat nattchef, men jobbade också framgångsrikt med bland annat nöjesjournalistik och hon har för övrigt egna meriter som sångare i olika band under några år, däribland i punkbandet DD After Deadline utgiven på Start Klart Records i Hudiksvall och numera med ”Jidder och Plast” på Spotify. Om jag minns rätt framträdde hon och bandet också i den såpa, Tidningsliv, som tv gjorde om livet på Dala-Demokraten när hon var redaktionschef och ansvarig utgivare på tidningen.

Via Norran bar det med tiden av till Aftonbladet där Sofia OO haft en rad olika roller och chefsjobb.

Sofia Olsson Olsén började på Aftonbladet Nya Medier 2007. Hon har sedan också varit administrativ redaktionschef, HR-chef, ansvarig för Aftonbladet Online Academy, Plus-chef och redaktionschef.

Och nu då slutligen blev hon en för tidningen klassisk internrekrytering, men samtidigt också en historisk utnämning eftersom hon blir den första kvinnliga chefredaktören och ansvarige utgivaren i tidningens historia. Och därtill även vd och ansvarig för all verksamhet, både publicistiskt och kommersiellt.

Det enda som väckt förvåning här och var är varför det har tagit så lång tid innan det blev klart att hennes uppdrag som tillförordnad skulle permanentas, men Raoul Grünthal säger att det också är ett tecken på att rekryteringen gjorts ordentligt då man tydligen vägt hennes namn mot andra. Klokt och bra.

Detta skrevs på SJ:s snabbtåg mot Göteborg och Meg16 och där lär väl utnämningen av Aftonbladets nye publisher bli en snackis. Och kommer hon dit så lär hon bli rejält gratulerad i korridorerna; jag har inte kollat om hon finns med i program och deltagarlista, men jag såg i Aftonbladet att hon skulle iväg med ett tidigt flyg i morgon…
Korrigerad och kompletterad med fler länkar 160406 kl 20.04
Länkar:
"Jag har varit punkare hela mitt liv" - intervju, aftonbladet.se
Sofia Olsson Olsén blir publisher för Aftonbladet - nyhetstext och intervjuer, dagensmedia.se
Sofia O.O. om rollen som publisher - intervju, medievarlden.se
"Jag är fylld av känslor, har gråtit och skrattat om vartannat" - intervju, resume.se