Journalistrollen en gång till

Idag var det ytterligare en debatt om journalistikens framtid, arrangerad av Stiftelsen institutet för mediestudier, Sim(o), i en ambitiös satsning. Det började i vintras med en debatt på JMK vid Stockholms universitet. Debatten rörde upp en del känslor då och senare när traditionalister mötte nytänkare. Själv var jag då rätt kritisk efteråt åt den tröga konservativa inställningen på sina håll och bloggade om saken. Kritiken kvarstår efter dagens diskussion.

Efter vinterns diskussion har sedan Sim(o) gett ut en uppföljande bok och nu ställdes dess författare och debattörer återigen på scen för att prata om framtidens journalistik, med en sedan ett knappt år starkt etablerad och i hög grad levande haschtag på Twitter, #journalistroll, denna gång tydligt lanserad av moderatorn Torbjörn von Krogh.

De flesta kunde ändå inte twittra eller blogga från lokalen eftersom det visade sig att G3 inte nådde in i den nationella nyhetsbyrån Tidningarnas Telegrambyrås, TT:s, hörsal! Och inte fanns det något nätverk där gäster kunde logga in, men de som hade Telenor kom faktiskt ut på nätet, däribland den flitige twittraren och kunnige medieexpertern Brit Stakston.

Medarrangör till seminariet var TT Kompetens där Carsten Nilsson så vitt jag förstår hade försökt få operatören Telenor att gå med på att öppna sitt nätverk för konferensdeltagarna, men då krävde operatören att få reda på namn mm om alla som loggade in, om jag förstod saken rätt.

Att tradmedier har problem är helt uppenbart, men även de nya medierna verkar ha svårt att hantera sin vardag. De får det inte lätt i framtiden om de är så svåra att snacka med. Och egentligen tycker jag att alla ska kunna komma åt nätverk överallt...

Nåväl, plötsligt stod debattörerna där med tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta längst till vänster i panelen och JMK:s professor Sigurd Allern längst till höger. De båda hävdade sedan envist, med skilda nyanser och förlåtande omskrivningar, den klassiska journalistiken mot ”amatörjournalisterna” och andra mer eller mindre förklenande benämningar på den nya medievärldens företrädare.

Jodå, de hade försiktigt verbalt rört sig en aning mot en modernare mediesyn sedan vinterns debatt, men inte var det långt och snarare på grund av grupptrycket än övertygelse. De nådde därför inte heller fram till de tre debattörer som stod mitt emellan dem, nämligen Fredrik Strömberg, creative director för Bonnier Tidskrifter Digitala Medier, Anders Mildner, krönikör och debattör, samt Malin Crona, publikredaktör för Ekot på Sveriges Radio. Alla tre står, till skillnad från Hiertta ocfh Allern, för en modern, insiktsfull och utvecklingsvänlig syn på journalistiken i vår tid.

På direkt fråga från mig om hur den klassiska journalistiken ska räddas och finansieras samt om hur den nya oreglerade journalistiken utanför klassikernas revir ska hanteras svarade både Hiertta och Allern undvikande, eller egentligen inte alls.

Vad det gäller finansieringen av den journalistik Helena Giertta värderar högst sa hon att ”affärsmodellerna inte är en fråga för journalisterna, de måste ekonomerna ta hand om”, eller något i den stilen. Sigurd Allern sa att mediehusen väl får fortsätta sin verksamhet om de vill, men att det inte är forskare som han själv som ska säga hur det bör gå till. Han hade således ingen idé han vill stå för om hur man ska bevara den journalistik han företräder i debatten.

Det är bra att Torbjörn von Krogh och Sim(o), nu tillsammans med TT Kompetens, arrangerar dessa debatter och dokumenterar utvecklingen i sina skrifter, Däremot önskar jag att institutionernas företrädare, som Sigurd Allern och Helena Giertta, kunde bidra på ett annat sätt, men den som vill prata medieutveckling ska idag snarare vända sig till Anders Mildner, Malin Crona eller Fredrik Strömberg. Med flera som syns här och var på nätet.

Just Malin Crona gillade jag särskilt i debatten då hon tydligt tog ställning för att även anonyma läsarkommentarer på nätet faktiskt kan vara intressanta om vi vill veta vad folk tycker och inte gömma åsikterna. Hon sa att man kanske borde följa upp dem och göra journalistik av dem.

Problematiskt ibland, javisst, men jag håller verkligen med henne. Morgondagens publicistiska ansvarstagande är en jättestor utmaning och den diskuterade Crona, Strömberg och Mildner på olika sett. De såg framåt, men mitt intryck är att chefredaktör Hiertta och professor Allern bara såg bakåt.

Det är inte fruktbart idag.

Antidemokraten Juholt

Turerna kring socialdemokraternas ledare Håkan Juholt är onekligen häpnadsväckande. Motsättningarna runt partiets budgetförslag och hans personliga bostadsbidrag från riksdagen blir tunga ryggsäckar i hans politiska framtid, men personligen tycker jag att hans antidemokratiska inställning då han vägrar vara med i SVT:s Agenda är värst. Hur i jösse namn kan svenska ledande politiker ostraffat på detta sätt underkänna väljarnas vilja?

Nej, jag gillar inte heller Sverigedemokraterna. Jag hoppas att väljarna bestämmer att de ska ut ur riksdagen i nästa val. Men nu är de faktiskt invalda i riksdagen. Det måste både Håkan Juholt och Vänsterpartiets Lars Ohly acceptera, men det gör de inte. De avstår från att delta i ett tv-program därför att de anser att de får stå för nära Sverigedemokraternas partiledare. Oerhört omdömeslöst! Obegripligt!

Det finns en viktig person i mitt liv som en gång för runt 50 år sedan sa att man kan vara precis hur begåvad som helst, men om man saknar omdöme så går det i alla fall åt helvete en vacker dag. Det har jag sedan sett gång på gång, med vänner och bekanta, med kolleger och med kända framträdande människor. Jag tror att Håkan Juholt nu är extremt nära den situationen. Det kommer att gå åt helvete för honom.

Jag förstår inte hur han, eller för all del den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg, på detta sätt kan agera mot de demokratiska värden de annars pläderar för. Om detta har jag nyligen också skrivit i tidskriften Liberal Debatt där texten mest handlar om mediesituationen efter Utöja, men mot slutet berör jag också dessa frågor.

Det demokratiska ansvarstagandet av ledande politiker, t ex i relationen med Sverigedemokraterna och andra förtappade invalda partier i riksdagen, tycker jag är viktigast, men det är givetvis också förkastligt om Juholt bluffat till sig bostadsbidrag. Sådant kan inte heller förlåtas.

Det finns några länkar jag gillar, dels till Gefle Dagblads ledarkrönika av Karin Bergkvist om oppositionens sandlåda, dels till Arbetarbladet och Jenny Wennbergs krönika om Juholt. Dagens Nyheters ledare om Juholts snedsteg är också bra liksom Lena Mellins text i Aftonbladet.

Med flera, med flera…

Jag tror att Juholt är körd....