Den idag
bortgångne Thorbjörn Larsson var en visionär och legendarisk chefredaktör för Aftonbladet, men
även chefredaktör för DN, vd på TV4 och styrelseordförande för Expressen. Detta
efter en modig vandring från Aftonbladet, som han anses ha räddat, till
konkurrenten Bonnier. Hans mod fanns alltid närvarande, som i
Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse. Där uppskattade jag honom just för hans mod
och integritet. Han satt också i Arbetarbladets, AB:s, styrelse där han fick
stor betydelse för tidningens framtid.
I TU:s
styrelse minns jag när han oväntat tog ställning mot presstödet. Det var alltid
JP:s chefredaktör Stig Fredriksson som tog upp presstödet och menade att
tidningar måste ”hålla armbågs avstånd till statsmakten”. Han var rätt ensam i
sin kritik ända tills jag själv som ung och nyvald suppleant till Fredrikssons och styrelsens
förvåning sa att jag delade Stigs åsikt.
Inför ett styrelsesammanträde
hade jag räknat ut hur mycket uppstickaren Aftonbladet hypotetiskt skulle få i
presstöd proportionellt uppräknat jämfört med Arbetarbladet. Och marknadsledaren
Expressen skulle, liksom Gefle Dagblad, GD, inte få en krona. Jag minns inte
siffrorna, men Expressen skulle fått svårt att klara den ekonomiska
”konkurrensen”, men vi på GD gjorde det i alla år.
Då deklarerade
Thorbjörn överraskande att han i allt väsentligt delade kritiken mot presstödet.
Med ett högtidligt anslag, jag tror han reste sig upp, motiverade han detta med
något om att han hellre valde sunda företag som förmådde att klara sig själva
samt att han också ville hålla staten borta från tidningarna.
Ordföranden
då var nog Mats Svegfors, chefredaktör för SvD med sitt stora presstöd. Han såg
minst sagt häpen ut. Det gjorde även Bengt Braun, vd för Bonnier, som sannolikt
ogillade presstödet, men nog valde att aldrig kritisera det för att inte reta
politikerna, t ex socialdemokraten, chefredaktören och senare kulturministern Marita Ulvskog som ofta hackade på Bonniers. Jag är inte säker på att de och andra i
styrelsen ens förstod hur vardagen var på en tidning vars konkurrent fick
mångmiljonstöd. Några följder fick detta naturligtvis inte heller för styrelsens
syn på presstödet som levde vidare. Tills nu då en utredare föreslår ett
systemskifte och den utredaren heter – Mats Svegfors! Mer om detta kanske någon
annan gång.
Förr var det
vanligt att tidningarna ute i landet, eller rentutav medarbetare själva, sålde
texter och bilder till kvällstidningarna. Det levde dessa högt på och det blev
med tiden ohållbart. Då stoppade GD all försäljning till dem. Och än värre blev
det då en skrupelfri redaktör på Expressen snodde flera sidor med bilder om ett
uppmärksammat mord i Gävle. Då var det ett tag ganska giftiga relationer mellan
oss.
Aftonbladet
köpte sällan av GD, men det förekom. Efter olyckan i Tjernobyl skickade GD dit fyra
medarbetare redan ett år efter katastrofen; olyckan hade stor betydelse lokalt
eftersom Gävle drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det var reportrarna Lisa
Lofors och P-O Grönberg, politiske redaktören Tord Bergqvist samt fotografen
Leif Jäderberg. Den senare tog jättebra och smått historiska bilder, bland
annat på räddningsarbetare som överlevt. Dessa ville Aftonbladet köpa, men vi
på GD sa nej. Deras nattredaktion ringde flera gånger och till sist ringde
Thorbjörn Larsson själv hem till mig vid tretiden på natten.
Han vädjade
vältaligt och berörd, för att inte säga lätt snyftande om att få bilderna
eftersom Aftonbladet inte släpptes in i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina.
Medan natten förflöt fick jag en lektion om att den svenska tryck- och
yttrandefriheten närmast krävde att GD släppte bilderna till stackars
Aftonbladet. Den förhandlingen misslyckades han dock med, till skillnad från
många andra som jag kunde följa via TU och TT där vi satt i samma styrelser. Och
senare pratade vi någon gång lättsamt om den där natten, inga sura miner.
Tvärtom.
Något
tillspetsat kan man säga att han fick chansen att hämnas ett tiotal år senare.
Då satt han i Arbetarbladet styrelse då Gefle Dagblad överrumplade AB med att
plötsligt börja ge ut tidningen på söndagarna. Hur den nyheten togs emot på AB och
om vad som där då hände kan naturligtvis bara dess ledning, styrelse och
medarbetare berätta. Dock fick vi på GD tämligen omgående veta att AB också
tänkte bli sjudagarstidning. Och det fixade dom på bara några veckor!
Tydligen var
tidningens socialdemokratiska ägare emot planerna, förmodligen av kostnadsskäl.
Flera andra alternativ lär ha diskuterats, som att tvärtom ge ut tidningen
färre dagar och bli ett billigare alternativ till GD. Men så blev det inte när
Thorbjörn Larsson fanns i närheten. För honom, som var en levande symbol för journalistisk
konkurrens, var lösningen självklar. Även AB skulle ge ut en söndagstidning! Ägarna
blev övertalade av Thorbjörn och, förmodar jag, AB:s dåvarande vd Björn Jacobsson.
Och även
detta talade Thorbjörn och jag senare lättsamt om. Om jag inte minns fel sa han
något om att ”där fick ni tji, Robert, aldrig att vi på AB skulle släppt GD
ensam med en söndagstidning”. Och så är det ännu idag drygt 25 år senare på GD
och AB trots olika sparpaket och ny gemensam ägare. Hur tidningssituationen
skulle sett ut i Gävle utan Thorbjörn Larsson kan man bara spekulera i, men det
kan vara så att han räddade Arbetarbladet. Också.