Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för extraknäck...

Idag söndag har Expressen fyllt 70 år. Expressen är ett av Sveriges mest framgångsrika medieföretag, länge i en egen division, senare i hård konkurrens med Aftonbladet och nya medieaktörer. Tidningen är älskad och hatad beroende på vem man talar med. Själv har jag på Gefle Dagblad, GD, under många år ilsket konkurrerat med Expressen, men också långt dessförinnan flitigt extraknäckt för tidningen, bland annat som vikarierande riksredaktör i Gävle. Fan vet vad som var roligast…

Expressen kan se tillbaka på en stolt historia och det gör man med all rätt kring detta jubileum. Chefredaktören Thomas Mattsson skriver om 70-åringen här och här i intressanta texter. Annars är jag övertygad om att mediehusets ledning och medarbetare hellre blickar framåt.
På Expressen finns en stark beslutsamhet och drivkraft som borgar för nya framgångar, inte minst i de digitala kanalerna. Den digitala omställningen och andra nya utmaningar är en svår resa för alla medieföretag. Även under jubileumsåret har Expressen tvingats meddela att det blir nedskärningar och dessutom slutade vd Bengt Ottosson under uppseendeväckande former.

Omorganisationer och sparpaket motiveras ofta med att resurserna behövs för satsningar, oftast digitala. Så även på Expressen och det är ingen tillfällighet att tidningen haft uppmärksammade framgångar med sina direktsända tv-projekt. Plötsligt är Expressen, liksom Aftonbladet, ett skickligt tv-bolag! Public service har kommit på efterkälken gång på gång vad det gäller direktsändningar då det dragit ihop sig, som på Krim. Reportern Niklas Svensson är numera en av landets mest kända tv-profiler, utan att jobba på SVT.  

När Expressen föddes var också nytänkandet och teknik viktiga faktorer för framgångar. Tidningen blev berömd för sin avancerade distribution i hela Sverige; Expressen satsade på flygtransporter för att få ut tidningarna över hela landet. 

Just tidningens satsning på att vara en synlig rikstidning var ett påtagligt kännetecken, länge också manifesterat av Expressens redaktioner över hela landet. Riksredaktörerna hade en stark ställning på reaktionen och jag tackade själv ja en gång till ett erbjudande om det jobbet i Gävle. Det skedde under en märklig anställningsintervju på anrika Grand Central Hotel, CH, i Gävle.

Där bjöd Expressens legendariske redaktionschef Sigge Ågren på lunch tillsammans med avgående riksredaktören i Gävle, Olle Blid, som skulle börja jobba på huvudredaktionen i Stockholm. Det här var nog i slutet av 60-talet, kanske i början av 70-talet, och då var jag polisreporter på GD. 

Sigge Ågren åt och pratade och pratade och jag, kanske runt 25 år gammal, undrade när han, möjligen skulle ställa någon fråga rörande jobbet. Det kom en enda sådan från honom.

- Vet du vad en stingpinne är för något?

- Javisst, sa jag, är det inte en sådan där grej man sätter på cykeln med en lite flagga på?

- Bra, sådant måste man kunna, du är anställd!

Stingpinnen var en viktig symbolisk pryl för tidningen med sting och den gjordes känd av Expressens reporter Gösta Ollén. Begreppet ”tidningen med sting” är sedan lång tid och för evigt förknippat med Expressen, inte minst genom den glada getingen.  

Det hade onekligen varit kul och spännande att bli riksredaktör för Expressen, men dels fick jag ett bra bud av redaktionschefen Tord Bergkvist för att stanna på GD, dels började jag tveka om jag verkligen var rätt person för jobbet. Detta sedan jag förstått att det handlade väldigt mycket om sportbevakning och det var inte min bästa gren, tyckte jag. Jag backade ur.

Ny riksredaktör i Gävle blev i stället senare Ove Toresson, redaktionssekreterare på GD och därmed en av mina chefer. Han blev kvar på Expressen i många år och under flera av dessa vikarierade jag för honom under hans semester och i andra sammanhang.

Det var ett bra extraknäck för en ung reporter och dessutom godkänt av mina dåvarande chefer; man betraktade då ännu inte Expressen eller Aftonbladet som konkurrenter till en lokaltidning.  Både GD och många andra tidningar ute i landet lät sina medarbetare jobba åt tidningarna i Stockholm och inte minst sälja texter och bilder till dessa. Det sågs snarare som en merit för medarbetaren och som hedersamt för tidningen trots att till exempel kvällstidningarna var sparsamma med cred till lokaltidningarna. Men det var ett normalt förhållande.
Även på den tiden kunde dock försäljningar till tidningarna orsaka förvecklingar på tidningarna ute i landet om det gick lite för fort. Som färsk reporter drabbades jag själv av detta då ett scoop gick mig och GD ur händerna på grund av ett felbeslut av nattchefen på tidningen. Expressen passade skickligt på och fick några bra sidor exklusiva bilder.
Det handlade om fotografen Olle Mattssons och min bevakning då fartyget Wästanvåg sjönk. Om detta har fotografen Lasse Halvarsson skrivit i GD. Nattchefen var nära att få sparken av dåvarande chefredaktören Erik Brandt.   

Än värre och bråkigare blev det långt senare då ”kvällstidningarna,” som de än idag märkligt nog ofta kallas, började säljas redan under morgonen och skuffade undan lokaltidningarnas löpsedlar. Dessutom satsades det stort på lokala löp, precis som idag. Stockholms tabloider pockade starkt på uppmärksamhet även lokalt som i Gävle vid stora nyhetshändelser, i regel genom att frikostigt köpa in alla bilder och texter från lokaltidningarnas medarbetare.

Genom ett enda samtal kunde till exempel Expressen köpa in material som kanske ett tiotal medarbetare i Gävle jobbat fram om en flygolycka eller en sjöolycka, publicera det över flera uppslag, kanske med grafik vi inte hade resurser för, och därmed konkurrera med oss på GD med något vi själva producerat!

Detta system blev ett växande problem. För en tidning som GD var det naturligtvis viktigt att all uppmärksamhet riktades mot vår egen produkt. Både Expressen och Aftonbladet byggde i princip hela sin bevakning sådana gånger på materialet från lokaltidningar och till sist fick vi nog på Gefle Dagblad och stoppade all försäljning. Det beslutet var mycket kontroversiellt.

GD sålde främst till Expressen, men ibland även till Aftonbladet. Efter katastrofen i Tjernobyl skickade vi ner en grupp medarbetare till området, däribland reportern Lisa Lofors och fotografen Leif Jäderberg. De tog fram ett fantastiskt material och jag blev uppringd mitt i natten av Aftonbladet som vädjade om att få köpa allt trots vårt säljstopp.

Den som ringde var Thorbjörn Larsson, senare Aftonbladets chefredaktör, som menade att GD borde släppa allt av tryckfrihetsprincipiella skäl eftersom Aftonbladets medarbetare inte släppts in i området…  Han fick ett bestämt nej. Senare lärde jag känna Thorbjörn Larsson genom styrelsearbetet i Tidningsutgivarna, TU, och fick också stor respekt för denne tidningsmakare.     

Försäljningsstoppet ledde till en rad spännande, dråpliga och oförutsedda händelser då framför allt Expressen försökte komma åt vårt nyhetsmaterial och ibland fanns det skäl till upprörda samtal då de hade gått för långt, som vid ett uppmärksammat mordfall i Gävle då flera sidor bilder från GD hamnade i Expressen efter fräcka åtgärder från Expressens utsända.

Då drog vi slutgiltigt ner rullgardinen för alla former av diskussioner rörande eventuella samarbeten, men Expressen gav naturligtvis inte upp. En gång överrumplades jag av deras medarbetare då jag föreläste på en konferens på Grand Hotel i Saltsjöbaden.

De ”kidnappade” mig till ett hotellrum där vi förhandlade halva natten om deras förslag om ett permanent samarbete. Det var dåvarande bildchefen Lars Fahlén och nestorn Stig Hoffman. Dennes roll just då kommer jag inte ihåg, men han har gjort allt på Expressen. Hursomhelst, de båda bjöd på bra mat och dryck och väldigt intressanta diskussioner. Vi hade nog rätt trevligt, trots allt.  

Det hade kanske varit möjligt att komma fram till en överenskommelse om det handlat om ett bra samarbete för båda medieföretagen, men problemet både då och i liknande diskussioner senare var att det egentligen bara var kvällstidningarna som tjänade på saken. Vi erbjöds i princip att bli ett ”farmarelag” till Expressen.   

Expressen skulle få rätt att utnyttja vårt material och våra medarbetare medan Gefle Dagblad skulle få tillgång till skrivbord och mörkrum i Stockholm. Vi skulle också ekonomiskt förmånligt få ta över ett par medarbetare som kunde vara intresserade av detta, ett förslag som snabbt visade sig vara klart mer intressant för dessa och framförallt för Expressen snarare än för GD.

Det blev inget samarbete och Fahlén och Hoffman lommade iväg. Sedan återkom Expressen i ytterligare något liknande sammanhang, men inte heller då kom vi fram till någon modell som skulle vara lika mycket värd för oss på GD som för Expressen. Ungefär samtidigt lärde jag också känna chefredaktören Bo Strömstedt genom de uppdrag vi båda hade för TU. Han berörde aldrig med ett enda ord GD:s försäljningsstopp eller avvisande hållning och vi arbetade bra ihop, bland annat i en arbetsgrupp om förändringar rörande pressetiken.

Det var då det, en helt annan tid och verklighet än idag. Numera är förutsättningarna större för olika samverkansprojekt, både mellan koncernerna ute i landet och mellan dessa och de stora medieföretagen i Stockholm. Det finns det redan exempel på och som mediebranschen utvecklats  är det också nödvändigt i ökande utsträckning.

Än idag är Expressen, 70, ett extremt viktigt publicistiskt företag. Det är oneklig lätt för dess kritiker att peka på ett ibland populistiskt, lekfullt, banalt eller tillspetsat innehåll. Sådant hör till i ett mediehus som måste locka miljoner läsare och tittare, men Expressen bör snarare bedömas och värderas för sin journalistiska styrka och tunga satsningar både inom opinionsbildningen, kulturjournalistiken, sporten, inrikes och utrikes då det verkligen bränner till.
Grattis Expressen!

Fler relevanta länkar:
70 år med Expressen - chefredaktör Thomas Mattsson skriver om tidningens historia och jubileum.
Mediespaningar om Expressen - Thomas Mattsson berättar mer om Expressens historia.
Grattis Expressen, 70 år! - Expressens kulturchef Karin Olsson om jubilaren och medieutvecklingen.
Läs den allra första Expressen här - Tidningens premiärnummer den 16 november 1944
Vilken löpsedel tror du sålde allra bäst - Testa dina kunskaper på tio bästsäljande löp.
Thomas Mattsson: "Roa, oroa och förarga" - Thomas Mattsson i tv-intervju.
Expressen genom åren - ett bildspel om Expressens historia.

Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 141117 kl 01.32, kl 01.51, 02.18 samt 17.54

Nya redaktörer på UNT och Corren samt en jubilerande koncernchef

Charlotta Friborg blir ny publisher på Upsala Nya Tidning, UNT, och Anna Lindberg efterträder henne på Corren. En sammantaget klok och bra lösning av ägarna till mediehusen i Uppsala och Linköping.  Koncernchefen Lennart Foss på NTM, Norrköpings Tidningars Media AB, har all anledning att vara nöjd med dessa interna utnämningar sedan det blev klart att Hanna Stjärne ska lämna UNT för att bli vd för Sveriges Television.  

Charlotta Friborg, 50 , kommer att bli en utmärkt ledare för UNT med sin professionalitet och integritet. Hon har varit på Corren under snart fyra år och där uppmärksammats för sina insatser, inte minst vad det gäller tidningens kamp tillsammans med koncernkollegan Norrköpings Tidningar mot gängkriminalitet och hot mot journalister. Det handlar om beslut och åtgärder som kräver oerhört mycket civilkurage och integritet av en publicist och ansvarig utgivare.

Därvidlag har Charlotta Friborg visat vägen för andra publicistiskt ansvariga och hennes insatser har också med rätta uppmärksammats både inom och utanför branschen. Det är definitivt svårare och farligare för en ansvarig utgivare på det lokala eller regionala planet att fatta tuffa publiceringsbeslut då man befinner sig så nära dem man utmanar jämfört med situationen för riksmedierna, men även dess utgivare och medarbetare utsätts numera för hot och övergrepp.  

Detta är ett faktum som uppmärksammats av både branschorganisationerna och säkerhetspolisen. Charlotta Friborg har även genom sina uppdrag för organisationerna Utgivarna och Tidningsutgivarna, TU, verkat för åtgärder mot hot och angrepp mot medieföretag och journalister. Hon är för övrigt ordförande i TU tills i vår sedan Expressens förre vd Bengt Ottosson avgått.  

Charlotta Friborgs tuffhet och framgångar har inte förvånat mig eftersom jag som headhunter var anlitad av NTM inför rekryteringen av efterträdare till Correns förre chefredaktör Ola Sigvardsson då denne utsetts till ny pressombudsman.  Under den processen fick jag mycket stor respekt för Charlotta Friborg, som jag inte kände tidigare; hon framstod snabbt som ett starkt alternativ för uppgiften med sina meriter, bland annat som chef för dn.se.  

Och så tyckte även uppdragsgivaren NTM och dess vd Lennart Foss.  Charlotta Friborg tog över Corren och nu vandrar hon vidare till Upsala Nya Tidning som chefredaktör och vd. Där blir hon chef för ett mediehus som uppmärksammats och vunnit flera branschpriser under Hanna Stjärnes tid som ansvarig för verksamheten.

UNT har en tung publicistisk bakgrund som idag förvaltas av majoritetsägaren NTM tillsammans med Axel Johansson UNT förvaltningsbolag AB där arvet efter legendariske Axel Johansson vårdas genom olika stiftelser. Chefredaktören och ägaren Axel Johansson, av andra ofta kallad ”Koftan” vilket han inte alls gillade själv, var under sin tid en av landets mest kända publicister.

Och den stolen tar nu Charlotta Friborg över efter Hanna Stjärne, två starka kvinnor som det skulle ha varit intressant att få höra Axel Johanssons kommentera. Han var nämligen ingen entusiast till vare sig kvinnliga journalister, fotografer eller Finland, vilket bland annat satt sina avtryck i reglerna för de stipendier som fortfarande delas ut av Publicistklubben med pengar från hans donationer. Jag fick i ungdomen ett av hans stipendier för en studieresa till England...

Johansson verkade under en helt annan tid och jag vågar hoppas och tro att han kanske skulle ha sett annorlunda på situationen idag. Inte minst kanske om han hade informerats om Friborgs kamp mot mörka krafter och därtill sett tv-intervjun med Charlotta Friborg här av Corren och även här av UNT.

Corren är också ett anrikt mediehus, minst sagt. Och där utsågs idag Anna Lindberg, 41 år, till Friborgs efterträdare. Anna Lindberg, som jag inte känner men däremot känner väl till, har jobbat med det mesta inom NTM, bland annat som utvecklingsansvarig och chef för den uppmärksammade tv-produktionen inom koncernen, en föregångare på det området bland Sveriges tidningshus.

Jag vet att Anna Lindberg känner mycket väl till Corren, men även andra NTM-tidningar genom koncernsamarbetet.   Det är en tuff utmaning att komma efter Charlotta Friborg, men jag tror att det är rätt val att anförtro henne uppgiften. Anna Lindberg verkar vara en klok och säker medieledare vilket också framgår väl i Correns egen tv-intervju med sin blivande chef. Det blir intressant att följa henne i sin nya roll.

Det tycker säkert också koncernchefen Lennart Foss, 59, en skicklig och färgstark medieledare som efter dessa utnämningar av nya chefredaktörer på två av koncernens tidningar lugnt kan förbereda sig för sin egen 60-årsdag den 12 november. Han kan också se tillbaka på en spikrak karriär som medieledare med ett förflutet i framträdande roller på bl a Expressen och Vestmanlands Läns Tidning,VLT, där han avgick som vd sedan han som en av de första medieprofilerna i branschen kritiserat Stampen i samband med dess övertagande av VLT.
Långt senare har Stampen drabbats av både  mer kritik från många håll, men Foss var nog först att ifrågasätta Stampen och numera befinner sig detta västsvenska imperium i en kris där bolaget är på väg att förlora sitt dotterbolag Promedia där till exempel just VLT finns.

Foss har en lång rad förtroendeuppdrag på meritlistan och är sedan 2008 koncernchef för NTM som bildades i samband med att Norrköpings Tidningar tog över Östgöta Correspondenten. Han har också haft framträdande uppdrag utanför branschen, bland annat som statens förhandlare rörande finansieringen av filmbranschen och som ordförande i Post- och Telestyrelsen.  Men om jag känner Lennart Foss rätt så tittar han knappast bakåt på allt som är gjort, utan snarare framåt på det som ska göras.

Han är en offensiv nyckelspelare i utvecklingen av koncernen NTM som omsätter runt 1,8 miljarder kronor och äger en rad olika medieorienterade bolag, däribland Norrköpings Tidningar, Folkbladet i Norrköping, Corren i Linköping, UNT i Uppsala, tidningarna på Gotland, Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten och Västerviks-Tidningen, en av de koncerntidningar som idag publicerade en intervju med sin jubilerande chef.

Ett stort grattis till både Lennart Foss, Charlotta Friborg och Anna Lindberg liksom personalen på UNT och Corren.     

Poddar och priser och risker och möjligheter för MittMedia

Nu har den nya podden #GullbergNordström med chefredaktörerna för Arbetarbladet och Gefle Dagblad haft premiär. Samtidigt publicerades andra avsnittet av podden Lokalen med utgivarna för Dala-Demokraten och Dalarnas Tidningar. Ett samtalsämne i båda poddarna var nomineringen av MittMedias satsning #kandulova till Stora Journalistpriset. Rättvist och kul för en koncern som satsar, men som också nyligen tvingats lägga fram ett nytt sparpaket.

MittMedia är en av de mest uppmärksammade mediekoncernerna idag i Sverige.  Mest kanske för sin tydliga inriktning på en digital omställning, gillad av många branschkolleger, kritiserad av andra. De senare tycker inte sällan att papperstidningarna prioriteras ner för fort eftersom de fortfarande betyder mycket för läsarna och fortfarande levererar mer pengar än andra kanaler.  

Hursomhelst med den saken, därutöver har MittMedia i år utsetts till årets bästa innovativa medieföretag i Europa för sin satsning på Framtidsverkstaden och Lärmilen. Koncernchefen Thomas Peterssohn skrev i ett pressmeddelande att "Framtidsverkstaden och Lärmilen är en unik kombination av affärsutveckling, utveckling av ny företagskultur och personlig kompetensutveckling."  Priset delades ut av den internationella medieorganisationen INMA som också senare delade ut ett pris till det mest innovativa företaget i världen, men där slogs nominerade finalisten MittMedia av Fairfax Media i Australien.  

Och nu är således koncernens projekt #kandulova  från valrörelsen nominerat som årets förnyare till Stora Journalistpriset med motiveringen att MittMedia "gav läsare i 52 kommuner ett enkelt verktyg att sätta dagordningen för den lokala journalistiken och ställa politikerna mot väggen" De andra nominerade förnyarna är Jack Werner, Åsa Larsson och Linnéa Jonjons smått geniala ”Viralgranskaren” i Metro och Sîlan Diljen för Sveriges Radios #min flykt, P3 Dokumentär.

På plats vid nomineringen i veckan i Bonniers villa Nedre Manilla i Stockholm fanns projektledaren Carl-Johan Bergman, chefredaktör för Dalarnas Tidningar, tillsammans med sina kolleger Anders Härén, digital utvecklingschef och Hans Lindeberg, chefredaktör för Östersunds-Posten. De tre har lett projektet som sedan genomförts i MittMedias alla tidningar.

Detta är ett bra exempel på vad en mediekoncerns samordning kan ge styrka och berika journalistiken, ett intressant faktum med tanke på det tidigare motståndet mot sammanslagningar och koncernbildningar, ett motstånd både bland  journalister, tidningsledare och politiker. För runt tio år sedan och bakåt var det i princip omöjligt att diskutera sammanslagningar och samarbeten, både inom mediebranschen och framförallt med politikerna.

Den redan då och inte minst nu helt föråldrade presspolitiken var och är fortfarande helt inriktad på att motverka samarbeten och sammanslagningar inom de traditionella medierna trots att det länge varit uppenbart att dessa skulle få, och nu också har, stora problem. Förre kulturministern Marita Ulvskog, (s) tidigare även chefredaktör på Dala-Demokraten, kom under många år att närmast symbolisera motståndet mot alla förändringar av presspolitiken och idag ser vi resultatet.

Under hennes statsrådstid fanns det väl närmare 15 ”äkta” konkurrensorter där självständiga socialdemokratiska tidningar konkurrerade med borgerliga tidningar, en ordning som Marita Ulvskog som kulturminister ville bevara. Idag finns det en enda sådan konkurrensort kvar, nämligen Karlstad där Värmlands Folkblad konkurrerar med Nya Wermlands-Tidningen.  I Gävle, Falun och på alla andra orter ägs s-tidningarna av sina borgerliga konkurrenter. Jag undrar hur Marita Ulvskog numera ser på detta faktum …

Alliansens kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth (m) kom inte heller loss med några åtgärder rörande presspolitiken och den av henne tillsatta presstödskommittén sågades rejält av snart sagt alla debattörer i skilda läger för sin bristande framsynthet och särskilt dess inkompetens vad det gällde bedömningen av den digitala utvecklingen. Det gick t o m så långt att utredningens egen ordförande, förre justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, reserverade sig mot sin egen utrednings majoritetsförslag!

Den nya regeringens kulturminister Alice Bah Kuhncke har hittills inte heller lyckats signalera att hon vill eller kan infria förväntningar om att det nu med en ny regering kanske börjar hända något. Tvärtom har hon fått skarp kritik för bristen på viljeyttringar, ambitioner och visioner om vad hon vill med både kulturpolitiken och presspolitiken.

Kulturministerns debattartikel i Dagens Nyheter i veckan var kanske tänkt att bemöta kritiken, men i stället sablades den ner av auktoriteter som totalt innehållslös, till exempel av kulturchefen Björn Wiman i Dagens Nyheter som publicerade hennes text. Han konstaterade i sin kritiska text att innehållet ”stundtals balanserade på pekoralets brant.”   

Ingen presspolitik värd namnet under alla dessa år med så många olika regeringar man kan minnas, således. Och detta om en mogen bransch där många av dess ledande företrädare länge varit motsträviga då ökad effektivitet och strukturförändringar föreslagits. Nu har dessa ändå skett på många håll då verkligheten tvingat fram utveckling och kloka förnyare bland ägare och chefer vunnit terräng.

I det sammanhanget är de nya poddarna med redaktörer och  ansvariga utgivare intressanta utropstecken, tydliga signaler om en ny mediekultur. Pionjärer var Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och hans kollega och konkurrent på Aftonbladet, Jan Helin. Den senare var initiativtagare och deras första podd Mattsson Helin podcast publicerades den 19 april 2013. Då och sedan resonerar de om alla tänkbara mediefrågor i sin podcast som publiceras på söndagarna. Den 2 november sändes deras podd nr 81 och de lär varje vecka ha runt 30.000 lyssnare!

För någon månad sedan berättade Gefle Dagblads då nyutnämnda chefredaktör Anna Gullberg i en intervju i Medievärlden att hon bjudit in Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström till en lokal podcast tillsammans med henne. Den invitationen bloggade jag om här.  Nu har den podden haft premiär under gårdagen, men deras kolleger i Dalarna hann först i koncernen med sin podcast kallad Lokalen som hade premiär förra veckan. Under fredagen sändes andra avsnittet.

Dessa samarbeten mellan chefredaktörer för konkurrerande tidningar visar hur dramatiskt medielandskapet har förändrats och att det aldrig kan bli som förr även om nostalgiker här och där drömmer om detta. Redaktörerna i Gävle och Dalarna basar för tidningar som alla ingår i MittMedia, men de säger sig fortfarande, om än inte alltför övertygande, vilja konkurrera om nyhetsjournalistiken.

Ändå gör de forna konkurrenterna allt oftare gemensam sak i allt större utsträckning även inom nyhetsjournalistiken. Senast med gemensamma valvakor och redan sedan drygt tio år med en gemensam sportredaktion i Gävle. Samma utveckling finns i olika former på andra håll i landet, men de olika tidningstitlarna består ändå ännu så länge.    

När Arbetarbladet och Gefle Dagblad fick samma ägare och sin sammanslagna sportredaktion var det oerhört kontroversiellt, i Gävle och i branschen. En gemensam podcast, om sådana hade funnits då, mellan Arbetarbladets chefredaktör Kennet Lutti och mig själv som chefredaktör på Gefle Dagblad hade varit fullkomligt otänkbar.

Lutti var ju helt emot samgåendet medan jag själv var en varm förespråkare för fusionen eftersom medieutvecklingen redan då klart visade att strukturförändringar inom branschen var nödvändiga. Kennet Lutti kritiserade alla samverkansplaner i hårda ordalag och kallade både mig och andra på Gefle Dagblad för monopolister och hävdade att vi ville ta kål på Arbetarbladet.   

Men det hade varit kul att få göra en podd gemensamt med honom; jag vågar garantera att det skulle ha hettat till rejält och varit betydligt mer luft i luckan på den podden än på de ganska artiga nutida poddarna . Även Thomas Mattsson och Jan Helin, som är ”riktiga” konkurrenter utan att ha gemensamma ägare, är artiga mot varandra.

Den artigheten baseras nog på att Mattsson och Helin har goda insikter om att mediernas situation idag kräver ett nytt anslag, dialog, lyhördhet och transparens. Och relationer med partners och konkurrenter. De båda är mycket intressanta att lyssna på då de är otroligt pålästa och klokt analyserande då det gäller situationen och framtiden inom mediernas värld.

Och det finns alltid något att analysera i en bransch där massor av kurvor pekar nedåt och sparpaketen oundvikligen återkommer gång på gång. Även prisade MittMedia har nyligen gått ut med ett nytt sparpaket omfattande 80 miljoner kronor och då är det ändå inte länge sedan bemanningen minskades kraftigt inom koncernen.

Men MittMedia är i gott sällskap. Lönsamma Expressen säger upp journalister och drar bland annat in de tidigare lokala kulturredaktionerna på editionerna Kvällsposten i Malmö och GT i Göteborg. Bonniers sparar, både på DN och i Skåne där debatten fortfarande rasar om det var rätt eller fel att Sydsvenskan köpte Helsingborgs Dagblad, senast i form av en debattartikel i Aftonbladet av HD:s förre kulturredaktör Gunnar Bergdahl som bittert kritiserar samgåendet, men utan förslag om hur den gamla mediestrukturen skulle räddats.

 När jag idag sökte på medievarlden.se efter ”sparpaket” så fick jag 169 träffar En sökning på ”tidningsdöd” på Google ger 29 500 träffar. Och vid sidan om sparpaketen fortsätter diskussionerna om nya samgåenden. MittMedias koncernchef Thomas Peterssohn är uppenbarligen djupt engagerad i projektet där MittMedia och Eskilstuna-Kuriren ska ta över mediekoncernen Promedia.  En riktigt stor affär som säkert kan utmynna i både möjligheter och risker.

Medan Peterssohn förhandlar och bäddar för en växande koncern hanteras den löpande verksamheten av koncernens ledningsgrupp med redaktionella chefen AnnaKarin Lith och privatmarknadschefen Petra Bjernulf i täten. I oktober var de båda på en INMA-konferens i Tallin och presenterade koncernens satsningar på Framtidsverkstaden och Lärmilen, lyckosamma projekt där också konsulten Bo-Magnus Salenius haft en mycket viktig roll.    

Den som är intresserad av medieutvecklingen i Sverige har all anledning att hålla ögonen på MittMedia. Den nuvarande koncernstrukturen är bara runt tre år gammal. Thomas Peterssohn började hösten 2011 och först under tidiga 2012 började koncernen utvecklas och samordnas till vad den idag är. Koncernens ledningsgrupp och dess stab rekryterades samma år och i de grupperingarna har det sedan tidigt skett olika personförändringar.   

Nu senast i höst har till exempel den hyllade redaktionella affärsutvecklaren Anna Rastner överraskande slutat efter endast ett knappt år på jobbet. Hon var dessförinnan en ikon på Expressen och en viktig rekrytering för MittMedia. Nu gick hon till ett intressant jobb för sin kompetens på TV4 i Stockholm där hon också är bosatt. Det kanske är det enkla svaret på varför hon lämnar MittMedia.  

Anna Rastner har snabbt fått en intressant ersättare i form av Robin Govik, 32 år, från Aftonbladet, för många en doldis, men för Aftonbladet en tidigare rookie och sedan en otroligt viktig person just för Aftonbladets uppmärksammade framtidssatsningar. Liksom Anna Rastner således ett klipp för MittMedia. Och en motgång för Aftonbladet och dess chefredaktör Jan Helin.

Det finns fler exempel på liknande rekryteringar från kvällspressen till MittMedia under senare år.  Det är intressant att se hur landsortsmedier numera rekryterar från Expressen och Aftonbladet, för några decennier sedan var det precis tvärtom. Tidningarna i Gävle var plantskolor för tidningarna i Stockholm, särskilt kvällstidningarna. Journalister som Peter Kadhammar, Håkan Matson, Lasse Sandlin, Peter Wennman, Jacob Hård, Pia Skagermark och Lasse Swärd med flera kom alla från Gefle Dagblad.  Listan från både GD, AB, SVT och SR i Gävle kan göras lång med namn som SVT:s suveräna reporter Stefan Åsberg och hans för tidigt bortgångne kollega Alf Lundkvist. 

Nåväl tiderna förändras och sammantaget har det mesta hittills gått bra för MittMedia om man som iakttagare tror på samordning, en digital utveckling och nya strukturer. Alla gör dock inte det och självklart finns det också anledning till oro och risker för bakslag, dels i ett så snabbt utvecklingsarbete som kräver mycket av alla inblandade personer, dels om koncernen genom nya förvärv växer så snabbt att den kan bli svår att hantera för en redan tämligen belastad koncernledning.

Krisdrabbade västsvenska mediekoncernen Stampen är ett tydligt exempel där vi har facit på att de farligaste riskerna för snabbt växande och framgångsrika verksamheter nog är att kammen kan växa för snabbt hos bolagets funktionärer som kanske inte alltid i framgången har rätt självbild. Anspråkslöshet och ett bra omdöme är alltid avgörande i slutändan.

Slutligen ska jag naturligtvis recensera de olika poddarna om medierna.  Mattsson Helin är giganterna med den nationella överblicken, kunnigheten och analyserna. Dock oftast krävande för lyssnarna med sina timslånga sändningar, ibland ännu längre. Där kan de tappa lyssnare trots suveräna och kunniga resonemang.

Här måste också nämnas att Svenska Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling har en egen podd, Journalistpodden, där han med sporadiska publiceringar samtalar med olika gäster. I somras blev jag själv intervjuad av honom i podden om min verksamhet i Utkik Media som rekryterare av mediechefer och rådgivare åt tidningsledningar. Det var kul att få vara med i en intressant podd och jag trivdes vid mikrofonen, men även den sändningen blev nog lite lång med runt en timme om jag minns rätt.   

#GullbergNordström var trevliga att lyssna på, men det är nog för tidigt att bedöma dem ännu. De lät som nybörjare trevande efter anslaget och kanske lite skrytiga om koncernens förträfflighet, men det kanske inte är så konstigt med prisnomineringar och sådant. Jag är övertygad om att de kommer att bli mer självkritiska, analyserande och tuffare om branschens verksamhet när de vant sig vid mikrofonerna.  Musiken var hårdrock vilket inte är så konstigt med Daniel Nordström vid mikrofonen…

De bägge Dalarnatidningarnas podd Lokalen är också gjord av nybörjare, men har dock erfarenhet av två sändningar. I andra sändningen med en gäst, reportern Sofie Lind på Dala-Demokraten, som lyfte podden med kloka resonemang och synpunkter. Och här har redaktörerna Bosse Andersson på Dala-Demokraten och Carl-Johan Bergman på Dalarnas Tidningar tydligt deklarerat att de inte ”får bli för skrytiga.”  Bättre musik med lugnare toner än i Gävlepodden enligt min smak.

Och den här bloggtexten blev för övrigt alldeles för lång med 14 769 tecken inklusive blanksteg, men så blir det när man inte har en beslutsam redaktör som håller koll på vad man gör som skribent…

Korrigerad 141109 kl 11.26