Urpremiär för Ordets makt, teaterpjäsen om Upsala Nya Tidning

I år fyller Upsala Nya Tidning 125 år och uppmärksammas av Úppsala stadsteater i den nyskrivna pjäsen Ordets makt av Ola Larsmo, Martin Lindberg, Åsa Lindholm och Lucia Cajchanova I kväll såg jag urpremiären. Författarna och ensemblen har verkligen lyckats fånga känslor, doft och stämning runt en tidning och dess historia i staden.  En klart sevärd pjäs, inte minst för alla mediemänniskor. Och först som sist – scenografin är genial!

Texten är bra med en blandning av allvar och lättsamheter, riktigt stora händelser och massor av smått och gott, sådant som speglas i de så viktiga små notiserna. Allt här gestaltat av skådespelarna som i snabbt tempo växlar mellan att spela redaktörer, läsare, stadens invånare, annonser, notiser, demonstranter och – klickmonster!

Självklart möter vi också legendariske chefredaktören Axel ”Koftan” Johansson, här gestaltad av en kvinna. Det är säkert ett mycket medvetet val med tanke på hans kvinnoförakt som också berörs på scenen. Det görs även händelser där Johansson 67 år efter sin död får förklara hur han egentligen tänkte till och från, inte minst i en del uppmärksammade händelser i Uppsala och därmed i UNT:s historia. Han får också berätta varför han kom att kallas "Koftan", ett namn han aldrig lär ha gillat. Axel Johansson dog 1948.

Författarna och teatern klarade för övrigt tidigt i pjäsen av att redovisa sin syn på samarbetet med UNT. Skådespelarna käftar om huruvida det ska bli en hyllningspjäs eller en mer kritisk tillställning. Saken har naturligtvis också diskuterats.  Regissören, Linus Tunström, som sitter på första bänken och hoppar upp på scenen då och då, läser högt ur kontraktet med tidningen. Både UNT, ägaren NTM, mediekoncentrationen och inte minst tidningens hållning i olika sammanhang diskuteras frimodigt.   

Det var kul och intressant att få veta lite mer om Axel Johansson, denne kände och lite gåtfulle publicist som ägnade 48 år av sitt liv åt UNT. Och än i dag delar Publicistklubben ut Axel Johanssons stipendium varje år. Det fick jag själv som ung reporter och blev då lite brydd då jag såg i statuterna att Axel Johansson bestämt att stipendiet ska gå "till manlig journalist – under 40 år, ej fotograf eller sportjournalist – för att öka kunskapen helst genom resa i europeiskt land, ej Finland."

Skulle man verkligen ta emot pengarna från en sådan person? Nåväl, jag kom snabbt över betänkligheterna och stack som den kriminalreporter jag då var till England och studerade polisens verksamhet i Staffordshire Police Headquarters. Under årens lopp har många journalister vidareutbildat sig tack vare Johanssons stipendier.

Axel Johansson framställdes här på ett humoristiskt sett vilket nog också var nödvändigt för dialogens skull. Däremot har jag hittills haft svårt att tro att han var en särskilt kul person, utan snarare troligen en rätt butter redaktör. Kanske till och med lite otrevlig.

Men så lite man vet. Inspirerad av föreställningen hittar jag dels en text på Wikipedia som inte säger så mycket, men också en härlig text i Riksarkivet! Där får man en mer initierad bild av Axel Johansson som inte alls stämmer med mina fördomar om honom. Hursomhelst, i kväll på scenen var det en rätt kul person och hur det än var med den saken måste han ha varit en mycket skicklig redaktör och betydelsefull för UNT:s utveckling.

Det var fart och fläkt på scenen där omkring 15 skådespelare lyckades märkvärdigt väl att illustrera en tidnings liv i staden under 125 år, med allt ifrån de stormiga möten med framträdande stadsbor som föregick startandet av tidningen till första tryckningen i en scenografisk smart och snabbt uppförd tryckpress mitt på scenen, vidare genom medieutvecklingen ända fram till klickmonster och nättroll. Fascinerande.

Bäst av allt var nog just scenografin där man på ett genialt sätt utnyttjade vanliga kartonger, typ flyttkartonger,  som efter hand förvandlades till snart sagt allt. Foto och film utnyttjades också skickligt i scenografin.

Det bjöds på skratt här och var i dialogen, men ändå mer av allvar och eftertanke. När ensemblen beskrev nazistaktionen i Uppsala i augusti 2013 och UNT:s skickliga granskning av polisens agerande i sammanhanget, ja då knöt det sig i halsen, säkert inte bara på mig utan också många andra publiken.

Tryckfrihetens och en tidnings betydelse i vårt samhälle beskrevs genomgående på ett närmast berörande sätt. Upsala Nya Tidning, dess ägare och alla medarbetare kan vara stolta över att ha hamnat på scenen hos skickliga Uppsala Stadsteater.     

En skicklig och färgstark tidningsledare är död

I går den 12 oktober avled Lars Ander, en av de riktigt tunga medieaktörerna i Sverige. Han var under många år vd och senare koncernchef för Nya Wermlands-Tidningen, NWT. Han blev 74 år. Lars Ander var en spännande och färgstark tidningsledare. Själv skymtade jag som 18-åring honom och brodern Staffan på NWT:s blysätteri då jag under en kort tid hade mitt första journalistjobb på just NWT.

Långt senare stötte vi ihop i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse där jag fick följa Lars Anders insats under ett antal år, men vi lärde aldrig känna varandra närmare utöver den professionella kontakten inom TU. Jag är inte så säker på att så många andra heller där lärde känna honom privat. Som jag uppfattade honom hade han en mycket starkt integritet i professionella sammanhang, men engagerade sig desto mer i skilda samhällsfrågor som de baltiska staternas frigörelse och  utvecklingen i närområdet, inte minst för Karlstads universitet.

Det var inte sällan fascinerande att se honom agera inför TU-styrelsen, rätt lågmält, men med stor auktoritet med mycket tydliga ställningstaganden. Som jag minns det bestämde sig andra styrelseledamöter nog ibland för vad de skulle tycka i viktiga frågor först sedan de hade fått klart för sig vad Lars Ander tyckte, oavsett om han var närvarande eller ej.

På så sätt var han en värdig arvtagare efter sin far Gustaf Ander som med sin pondus ibland var närmast normbildande i arbetsgivarsammanhang. Som ledamot i arbetsgivarnas förhandlingsdelegation fick jag möta och höra Gustaf Ander några gånger under konflikter med Journalistförbundet, SJF.

Det var vid stora och trånga möten på TU och dåvarande Tidningarnas Arbetsgivarförening, TA, då frågan om en lockout eller ej och andra konfliktfrågor skulle avgöras. ”Alla” var där och diskuterade saken ingående med intressanta inlägg av tongivande publicister som Expressens chefredaktör Bo Strömstedt och Eskilstuna-Kurirens Hans Schöier, liksom inflytelserika direktörer som Gustaf Ander, hans kollega och konkurrent Sune Lundh på Värmlands Folkblad samt Ebbe Nordin på Nya Norrland.  Landsortspressens företrädare hade en stark position i branschen.

Både Gustaf Ander och sonen Lars var inte bara skickliga tidningsledare och affärsmän, utan också kontroversiella personer och företagsledare, inte minst bland fackliga företrädare som ofta varit kritiska till NWT:s strama tyglar i relationerna med journalistfacket. NWT var med sin principfasta hållning en besvärlig motståndare för SJF.

SJF valde förr ofta att ha NWT som måltavla för sin kritik just för att det där fanns en beslutsam arbetsgivare. Hallpressen med koncernchefen Stig Fredriksson och Örnsköldsviks Allehanda med Erik Anund Hallin var andra legendariska tidningsledare som i många svåra konflikter stod högst upp på arbetsgivarnas barrikader och agerade beslutsamt.   

Utan dessa tidningsledare kan man undra hur branschen skulle ha sett ut idag. Men visst, nog har  en del utgivare och direktörer på andra medieföretag ibland haft synpunkter på till exempel NWT-koncernens bestämda inställning, inte minst i fackliga orostider då andra varit beredda att inta en mjukare hållning.

Både Gustaf och Lars Ander har ändå mycket bestämt och målmedvetet lett verksamheten i den riktning de funnit bäst för företaget och den publicistiska verksamheten trots kritik från facken, kanske mer förr än senare, rörande lönepolitiken med mera. Idag förefaller det att gå lugnare till mellan SJF och arbetsgivare.  Och det är väl bra med tanke på branschens utsatta situation.

Lars Ander har som vd och koncernchef lett den affärsmässiga verksamheten medan brodern Staffan som chefredaktör och ansvarig utgivare lett det publicistiska arbetet fram till 2010 då han vid 67 års ålder lämnade över utgivarskapet till Rolf Matthies. Förra året blev sedan Mikael Rothsten ansvarig utgivare på NWT 

Bröderna Ander har, liksom sin far, ofta valt sin egen väg jämfört med andra medieföretag. De dröjde till exempel länge med alla digitala satsningar och sparade mycket läropengar tills andra företag gått före och testat olika lösningar.   

Familjen har onekligen lyckats mycket väl med sina affärer ända sedan Gustafs far Ernst Ander köpte Nya Wermlands-Tidningen i början av 1900-talet. Verksamheten omfattar nu 14 dagstidningar, digitala medier, gratistidningar och en fastighetsrörelse. Koncernen har under åren redovisat en mycket stark ekonomi, inte minst tack vare skickliga affärer som till exempel en satsning på Blocket som också gett NWT ett viktigt delägarskap i norska Schibsted.

Den utvecklingen gick inte att ana den där sommaren då jag under en kort tid var vikarierande korrekturläsare och satt i en glasbur på NWT och ibland kunde skymta bröderna Ander utanför buren bland rasslande sättmaskiner. Och högste chefen Gustav Ander såg jag aldrig.  

Själv blev jag anställd av redaktionschefen Erik ”Flanören” Bergström och hade den mycket hygglige Reidar Nordenberg som min närmsta chef på korrekturet. Han såg dessutom till att jag fick skriva mitt livs första publicerade texter i form av filmrecensioner. Några år senare, då jag hade börjat på Gefle Dagblad, reste vi tillsammans med en grupp svenska reportrar på en märklig journalistresa till diktatorn Ceausescus Rumänien där vi fick säkerhetspolisen Securitate i hasorna, men det är en helt annan historia…

Erik Bergström och Reidar Nordenberg jobbade troget åt familjen Ander på deras tidningar i alla år, den senare slutligen som chefredaktör för Arvika Nyheter. Erik Bergström skrev under hela sin karriär fram till pensionen så gott som dagligen kåserier under signaturen Flanören.  

Nu är Lars Ander död och den framgångsrika koncernen är på väg in i en ny tid, inte bara vad det gäller medieutvecklingen, utan också vad det gäller ägandet och ledarskapet. Det är ett stort familjeföretag och ett av de viktigaste mediehusen i Sverige. Jag gissar att det finns klara planer för hur den välskötta NWT-koncernen ska möta den nya situationen och förvalta arvet efter sin koncernchef.
Korrigerad och kompletterad 151014 kl 00.37, 00.51, uppdaterad med länk 151014 kl 18.01  

Länkar: 

Lars Ander har avlidit - nyhetsartikel nwt.se 151012
Nya Wermlands-Tidningen har sorg - ledare nwt.se 151012
Han förvaltade arvet - artikel av medarbetaren Jonny Ohlsson med 50 år på NWT, nwt.se 151012
Så minns mediecheferna Lars Ander - nyhetsartikel, resume.se 151013

Utkik Media rekryterar ny chefredaktör till tidningen Arbetet

Nu är det klart att mitt bolag Utkik Media fått uppdraget att rekrytera en ny chefredaktör till tidningen Arbetet som ingår i nybildade LO Mediehus AB. Sökandet efter tidningens nye chefredaktör inleds omgående. Tjänsten har idag också annonserats ut på arbetet.se.  

Tidningen kommer ut en gång i veckan under 40 veckor per år. Den är inriktad på arbetsmarknaden och fackföreningsrörelsens intresseområden, men också på samhällsbevakningen i vid mening inom politik, debatt och kultur. Nu i höst har tidningen sjösatt en stor satsning på den internationella bevakningen, sajten Arbetet Global.

Tidningen med ca 15 medarbetare har en upplaga på ca 54 000 ex och vänder sig till LO-förbundens förtroendevalda, men också till politiker och opinionsbildare på skilda håll i samhället. Sajten arbetet.se har ca 90 000 unika besökare i månaden.

Chefredaktör under senare år har varit Johanna Kronlid som slutade för att flytta till England där hennes man Staffan Sonning är Sveriges Radios ekonomikorrespondent. Johanna Kronlid utsågs för några år sedan till Årets MedieAmazon för sina insatser på Arbetet.  

Arbetets föregångare började ges ut 1921 och hette då Fackföreningsrörelsen, en mer teoretisk tidskrift med långa texter och analyser. 1976 gjorde Landsorganisationen, LO, en satsning på tidningen genom att betona det journalistiska uppdraget, byta format till tabloid och byta namn till LO-Tidningen Fackföreningsrörelsen. 1991 bytte den namn till LO-Tidningen och 2012 till Arbetet.

Sedan Johanna Kronlid slutat har Liv Beckström varit tillförordnad chefredaktör och ansvarig utgivare. Hon var tidigare chefredaktör för Kommunalarbetaren och därefter redaktionell projektledare inför starten för LO Mediahus AB. I det bolaget ingår Arbetet, Fastighetsfolket, Handelsnytt, Kommunalarbetaren och Sekotidningen.

Bolagets vd är Robert Jonsson, tidigare vd för Södermanlands Nyheter och andra företag inom EK-koncernen. Styrelseordförande för LO Mediehus AB är LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin. Bolaget och dess tidningar har nyligen flyttat in i sina nya lokaler vid Klara Norra Kyrkogata 31 mitt i Stockholm.   

Jag har tidigare genom Utkik Media rekryterat ett 30-tal chefredaktörer, redaktionschefer, nyhetschefer och andra medieledare. Det gäller bland annat Allehanda Media, Arbetarbladet, Corren, Folkbladet Västerbotten, Hallpressen, Hälsingetidningar, Norran, UNT, Östersunds-Posten med flera mediehus, men också åt public service och tidskriftsförlag.  

I mitt bolag Utkik Media har jag haft en lång rad uppdrag som bollplank åt mediechefer, utredningar om samarbeten, fusioner, medieutvecklingen och andra branschfrågor. Numera dominerar rekryteringsuppdragen och jag blir ofta kontaktad av medieledare som vill röra på sig. Utkik Media, som formellt sett heter Utvalnäs Media- och Kommunikation AB, startades 2005 och har således snart varit aktivt i 11 år.
Korrigerad 160104 kl 01.17