Bra av Siren och TU, häv sekretess för passbilder!

(UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35)

I Expressen har Matti Larsson, chefreda­­ktör på nyhetsbyrån Siren, och Per Hultengård, chefsjurist på Tidningsutgivarna, TU, skrivit en­­ viktig artikel om det hårdnande klimatet för offentlighetsprincipen. De avslöjar hur Rikspolisstyrelsen, RPS, sagt nej till nyhetsbyrån att få ut ett porträtt från passregistret på en landshövding. Sekretessen rörande porträtten är inte bra och den är dessvärre bara ett av många exempel på hur politiker och ämbetsmän rätt konsekvent bekämpar allmänhetens rätt att ta del av  offentliga uppgifter på skilda områden.

Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska grundlagen. Alla ska ha möjlighet att få ut information från statliga och kommunala handlingar och register utom när rättigheten begränsas av sekretess. Alla människor, inte bara medierna, har rätt att få ut uppgifterna. Utan att myndigheten ska lägga sig i om varför man vill veta. Men sekretessen ökar och ökar, viljan till offentlighet minskar och minskar.  

Uppgifterna i den klassiska Taxeringskalendern är ett känt exempel i sammanhanget. Kalendern har länge publicerat offentliga inkomstuppgifter i kataloger omfattande hela Sverige. De som har velat ta del av uppgifterna har fått betala för katalogerna. Det har handlat om en helt legitim verksamhet och läsarna är gissningsvis ofta till exempel journalister, jurister, affärsmän, mäklare och andra med ett mer eller mindre berättigat intresse av uppgifterna.

Med ny teknik, internet, har det dykt upp alternativ och plötsligt gick det att ta del av inkomstuppgifterna gratis via nätet, till exempel via ratsit.se.  Även uppgifter om betalningsanmärkningar och liknande, för den enskilde medborgaren väsentlig offentlig information, blev det lätt att ta del av. Tanken bakom offentlighetsprincipen fick ett lyft, plötsligt var det både billigt och enkelt även för gemene man att ta del av dessa uppgifter.
Idén med offentlighetsprincipen blev en realitet för alla, inte bara för dem som hade råd att köpa Taxeringskalendern eller som visste hur man gratis fick samma information från myndigheterna. 

Liknande möjligheter öppnades på olika sajter vad det gällde flertalet personuppgifter, bolagsengagemang, adressuppgifter, telefonuppgifter och andra för många människor mer eller mindre intressanta offentliga uppgifter, professionellt eller privat.  Ett stort steg framåt för tanken med offentlighetsprincipen, den av de flesta i högtidstal livligt hyllade grundbulten i den svenska grundlagen.

Men då hände det något. Både tunga lagstiftare i regeringen, riksdagen och deras funktionärer ibland ämbetsmännen började röra på sig för att begränsa den klassiska svenska offentliga insynen. Den var tydligen bra och accepterad i maktens boningar så länge som endast ett fåtal proffs på lite slingriga vägar kunde ta del av uppgifterna via utarbetade direkta kontakter med skattemyndigheten, kronofogden eller olika kommunala och statliga myndigheter. Enkelt för proffs på redaktioner och myndigheter, svårare för andra.   

När offentlighetsprincipen blev lätt att tillämpa även för vanligt folk reagerade etablissemanget och började beskriva rätten till insyn som ett stort problem. En av de framgångsrika härförarna heter Göran Gräslund och är generaldirektör för  Datainspektionen.

En annan heter Mats Sjöstrand och var tidigare generaldirektör för Skatteverket. De är anställda ämbetsmän, men har trots sina tydliga tjänstemannaroller varit framgångsrika opinionsbildare av skäl som är lite svåra att förstå. Populism?
De ytterst ansvariga för åtstramningarna, som faktiskt gjorts, är naturligtvis statsråd och riksdagsledamöter som verkat för en begränsning av den offentliga insynen.

Där är sekretessen runt passregistret ett exempel bland många andra och artikelförfattarnas avslöjande i Expressen är direkt pinsamt för lagstiftaren och RPS. En begäran att få ut porträttet för en ”positiv” artikel om en landshövding godkänns, en begäran om en bild på en annan hövding för en ”granskande” artikel underkänns. Var har vi egentligen hamnat när dessa viktiga grundlagsvärden urholkats av ogenomtänkta och ofta populistiskt motiverade lagändringar?  

Den som söker svaret på den frågan måste också försöka se helhetsbilden. Passregistret är ett viktigt exempel på omotiverade begränsningar.  Inkomstuppgifter på olika sajter ett annat exempel. Alla ifrågasatta fakta man får fram via hitta.se och  eniro.se m fl sajter är ytterligare exempel. Dessvärre hör väl fotoförbud och monumentala aktuella frågor om tryck- och yttrandefrihetens framtid också dit. Ojoj…

Om dessa frågor kan det finnas skäl att läsa vad Nils Funcke, en av de främsta experterna på tryck- och yttrandefrihet i Sverige, skrev i Dagens Nyheter på ledarsidan den 10 juli 2004.  

På en rad områden där tillgängligheten till offentliga uppgifter förenklats för medborgarna har effekten blivit att politiker, som till exempel justitieminister Beatrice Ask, m, eller generaldirektörer som Göran Gräslund på sina skilda arenor agerat i riktning mot ökad sekretess. Varför?  

Det har också myndigheter som Rikspolisstyrelsen gjort som tillämpare av den tokiga lagstiftningen, men RPS hade faktiskt utrymme för att lämna ut passbilden på  landshövdingen Lars Bäckström, men valde att inte göra det. Det kan inte uppfattas som annat än ett utslag av myndighetens starka sympati för den beskurna offentliga insynen, ett faktum också väl illustrerat av att den tidigare obegripligt nog vägrat lämna ut porträtt på Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, m!  

Det är naturligtvis så att alla inte bryr sig om de ständigt pågående begränsningarna av den svenska offentlighetsprincipen, men det bör man göra. Om sekretessmaffian får hållas kan vi mista värden i vår demokrati som människor i diktaturer är beredda att riskera sina liv för. Även i vår svenska, relativt sett lugna miljö, får idag lagbegränsningarna följder som bör förvåna och kanske till och med oroa även dem som inte bryr sig.  

Ett sådant exempel är hur reglerna rörande passregistret drabbar viktiga, tunga och seriösa granskningar av till exempel mc-ligor och annan väl dokumenterad gängkriminalitet. Det är idag betydligt svårare för svenska medier att få ut bilder på ”presidenter” och andra ledande gangsters inom ligorna – utlämnandet av porträtten kan ju leda till ”negativ publicitet” för den personen…

Det är bra att Matti Larsson, Siren, och Per Hultengård, Tidningsutgivarna, tänker gå vidare till justitiedepartementetet och föreslå en översyn av lagstiftningen. Den översynen behövs verkligen.

LÄNKAR:
Kan man förbjuda Datainspektionens chef?     Medievärlden 18 mars 2009
Stoppa justitieministerns lagändring!             Utkiksbloggen 21 maj 2010
KU struntade i grundlagen                            Utkiksbloggen 26 maj 2010
Härligt med Jackson i Almedalen!                  Utkiksbloggen 5 juli 2011

UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35

          

Nya Utgivarna, kanske klokt, kanske oklokt...

Tidningsutgivarna, TU, vill bilda en ny paraplyorganisation för alla medieorganisationer. Arbetsnamnet är  Utgivarna eller Medieutgivarna, MU. Intressant! I ett läge då dagstidningar får mindre utrymme i mediernas värld ser man inom TU goda skäl att bygga ut branschens organisatoriska överbyggnad. Kanske klokt, kanske oklokt….  

2009 överfördes arbetsgivarfrågorna från TU till Medieföretagen, ett av förbunden inom Almega som är en del av Svenskt Näringsliv, ett förslag som diskuterats och förkastats tidigare då tunga publicister satte sig på tvären. 2009 gled reformen rakt igenom föreningsprocessen, redaktörerna insåg troligen att nya tider kräver nya grepp.

Jag tror att beslutet om Almega var bra eftersom den gav arbetsgivarna ny styrka i konflikter. Nu verkar relationerna mellan Svenska Journalistförbundet, SJF, och arbetsgivarna fungera bättre. I vår får vi se om SJF med nye ordförande Jonas Nordling och arbetsgivarna, med förre chefredaktören Kjell Carnbro som ordförande i förhandlingsdelegationen, får ihop ett nytt avtal på journalistområdet utan konflikt. Svaret är gissningsvis ja.

En nackdel med beslutet var att TU:s centrala roll förminskades något då de viktiga gemensamma arbetsgivarfrågorna lämnade huset.  Kvar i TU finns frågorna om pressetiken, tryckfriheten och branschens utveckling mm, men visst förändrades bilden av organisationen, på gott och ont.  Förändringarna drevs, då som nu, av den driftige ordföranden Tomas Brunegård, till vardags koncernchef i Stampen.

Jag var ordförande i valberedningen som föreslog Tomas Brunegård som TU:s nye ordförande. Det har jag aldrig ångrat eftersom det samfällt då bedömdes som nödvändigt att utveckla organisationen. Därför krävdes det dels en drivande ordförande, dels en samsyn mellan branschens giganter, Bonniers, Stampen och Schibsted. För att nå dit var valet av ordförande och även presidiets och styrelsens sammansättning avgörande.

Efter beslutet om Almega har mycket hänt. TU har flyttat till mindre lokaler och dessa har sedan begränsats ytterligare. Personalstyrkan har minskats. Ledstjärnan har varit och är att avgifterna för medlemmarna måste minskas.

Och nu rullar utvecklingen på med ett omfattande projekt som även denna gång är starkt förknippat med ordföranden Tomas Brunegård.  Förra året förklarade han i Medievärlden varför det behövs en ny utgivarorganisation. Konsulter, däribland förre radiochefen Ove Joanson, senare ordförande för SR, har utrett saken.

Brunegård pekar i artikeln på behovet av att påverka politiken eftersom ”de flesta riksdagspolitiker och EU-parlamentariker saknar kunskap om vad som är speciellt med den skandinaviska mediesituationen”. En annan fråga lämpad för en ny övergripande organisation är enligt Brunegård behovet av innovation och utveckling och på det området finns det möjligheter att verka för stora EU-bidrag som kan gynna forskningen för mediebranschens kvalificerade utvecklingsprojekt.   

Syftet med paraplyet sägs även vara att kraftsamla branschen i frågor där alla tillskyndare är överens. Jodå, det kan nog vara bra, men frågan är hur överens tidningarna, public service och de kommersiella kanalerna egentligen är.

Jag är ofta anhängare av samarbete och fusioner, inte minst på tidningsområdet.  Nya tider kräver nya grepp….  

Ändå kan jag i detta sammanhang känna en viss ambivalens.

Min tveksamhet rör mest två frågor. Den ena handlar om vilken inverkan skapandet av Utgivarna har på sina underliggande organisationer. TU ska fortsätta som branschorganisation, sägs det, om än något devalverad. Men är det rimligt att ha, på sitt sätt, parallella organisationer? Både nya Utgivarna och gamla TU beskrivs med ungefär samma nyckelord i olika intervjuer, som här i Medievärlden.  

Där hävdas att nya Utgivarna ska bli en bred organisation "som är expert på utgivning med fokus på branschgemensamma ämnen inom juridik, opinion, politik på nationell och internationell nivå". Och lite längre ner sägs det att befintliga TU ska renodlas och driva "kärnfrågor som juridik, opinionsbildning, publicistik och branschens långsiktiga utveckling."

Den andra och svåraste frågan handlar om hur stor den förmodade enigheten egentligen är mellan tämligen självständiga och stolta storheter som dagspressen, public service samt TV 4 och andra kommersiella etermedieföretag. Det gissar jag kan bli den svåraste nöten eftersom ett samarbete enligt skissen kräver en stor enighet trots uppenbara kulturella, politiska och traditionsbundna skillnader.

Public service ägs av Förvaltningsstiftelsen, kontrollerad av staten och med styrelseledamöter föreslagna av de politiska partierna. Public service finansieras av licensmedel som beslutas av riksdagen och drivs in av Radiotjänst under uppmärksammade och kritiserade former, en helt annan modell än för dagspressen som finansieras genom att kommersiellt själv söka intäkter, även om det också finns ett ifrågasatt statsbidrag till en begränsad grupp av tidningar.

I vår demokrati är public service något omistligt, dagspressen likaså, där finns det onekligen något gemensamt.  Ändå är det inte helt fel att beskriva public service och dagspressen som oförenliga utifrån de principiella fundamenten. Och avståndet är lika långt emellan public service och de kommersiella kanalerna.

Sveriges Televison, SVT, utvecklas helt tydligt mot de kommersiella kanalernas format. Tittarsiffrorna styr, vilket kritiseras, och både program och formspråk är mer eller mindre kopior av de kommersiella kanalerna.  Ett faktum som inte direkt har ökat förståelsen mellan de olika aktörerna.

Ett annat exempel på skilda synsätt mellan Utgivarnas tänkta medlemmar är debatten om mediernas etiska system för något år sedan.  Där fanns förslag om att tidningarna och etermedierna skulle samordna sina etiska system, d v s pressombudsmannen, Pressens Opinionsnämnd och statens eget organ, Myndigheten för radio och tv som 2010 ersatte klassiska Granskningsnämnden som fortfarande under den nya myndigheten hanterar anmälningar. 

Förslagen diskuterades vid ett seminarium på TU i Stockholm. En del redaktörer var med större eller mindre entusiasm positiva till förslaget, men Sveriges Radios,SR:s, vd Mats Svegfors tidigare ordförande i TU, var bestämt emot förslaget eftersom ”public service och dagspressen lever i helt olika världar”. Jag var enig med honom. Svegfors pekade dessutom på att staten aldrig skulle släppa sitt inflytande via Granskningsnämnden. Troligen har han rätt, varför skulle staten (politikerna) avstå från sin kontroll över radio- och tv?  

Ytterligare en fråga som illustrerar de olika synsätten mellan public service och dagspressen handlar om webb och nya medier. Tidningsutgivare, däribland TU:s förre vice ordförande Peo Wärring, har varit mycket kritiska till att public service fått använda licensmedel för att konkurrera med dagspressen på webben och i andra digitala medier.

Själv är jag kritisk till hur public service utvecklats, men i den frågan tyckte jag att Wärring m fl hade fel. Public service behövs även om man kan och bör ha synpunkter på licensfinansieringen och statens roll i sammanhanget, men visst måste även de offentligt finansierade medierna få utveckla sig i det nya mediesamhället. 

I strikt publicistiska frågor kan det vara lätt att tro att dagspress, fack- och veckotidningar, public service och rent kommersiella etermedia är överens om det mesta. Det är de inte och ska inte heller vara det om man vill bevara en så kallad publicistisk mångfald.

Dessa olika medier gör nästan alltid helt olika bedömningar i frågor rörande namnpubliceringar, kändisjournalistik och en rad andra dagliga publicistiska frågeställningar. Precis som det skall vara. Och sådant som tradmedierna inte publicerar kan vi i stället läsa på Flashback och andra sajter som frodas långt bortom utgivarnas krets…

Den föreslagne ordföranden Ove Joanson har jag känt länge och vi har i olika sammanhang haft professionella kontakter. Joanson är en av de mest meriterade och mångsidiga medieföreträdarna i Sverige. Journalist, USA-korrespondent,  vd Sveriges Radio, ordförande Sveriges Radio, omfattande konsultjobb hos Schibsted där han startade en gratistidning i Schweiz. Diplomat i USA. Med mera, med mera. Nu konsult i eget bolag.

Han var som konsult anlitad för att utreda och medla vid fusionen mellan Arbetarbladet och Gefle Dagblad där jag var en av utgivarna han skulle domptera. Det var han bra på. Senare blev han rådgivare åt Stampen hos Tomas Brunegård och nu föreslagen av TU:s styrelse som ordförande i Utgivarna. Och då blev han endast för någon månad sedan ordförande i de för svenska staten närstående ägarstiftelsen för public service i Sverige.

Det senare blev han nog inte bara för sin oomtvistade kompetens, utan också för sin fria roll; han har aldrig förknippas med partipolitik. Därför blev han ordförande i SR och därför väljer man honom nu som ordförande i ägarstiftelsen. Många ledamöter är politiskt valda, men borgarna vill markera det politiska oberoendet genom en opolitisk ordförande. 

Och nu vill tydligen de privatägda, organisationsägda och stiftelseägda svenska dagstidningarna, statens närstående mediebolag samt de vinstinriktade kommersiella kanalerna se Joanson som sin gemensamma och främste företrädare i en helt ny övergripande utgivarorganisation. 

Tänk, de kanske alla är överens ändå!?

I så fall är det någonting stort som händer, men jag tror ändå att jag ska känna mig ambivalent ett tag till….

UPPDATERAD 120711 kl 16.05
Tunga tidningars avhopp hotar TU:s pressetiska roll, Pär-Arne Jigenius i DN 120710

UPPDATERING 120212  13.45 (tidigare blogginlägg om det pressetiska systemet)
Håller med Svegfors om pressetiken 110204
Dåligt förslag om pressetiken 101216
Tveksamt med en medieombudsman 100906

Presstödet i Umeå, ett fiasko

I fredags skrev Medievärlden att Presstödsnämnden stoppat ett intressant, bra och realistiskt försök att omstrukturera och modernisera dagstidningsproduktionen i Sverige. Staten säger nej till ett klokt och bra försök att rädda en tidning och dess journalistik i ett läge då traditionella tidningar är hotade från alla håll. Västerbottens-Kuriren, VK, och dess systertidning Västerbottens Folkblad, VF, får inte fortsätta med sin uppmärksammade ”Umeåmodell” om VF vill fortsätta att få presstöd. Kontraproduktivt, stelbent och ett starkt argument för att presstödet avskaffas, tycker jag. Händelseutvecklingen i Umeå är ett fiasko för den statliga stödpolitiken.

Presstödet, eller driftsstödet som det egentligen heter, har funnits sedan sjuttiotalet. Det är en genuin politisk konstruktion, enligt mer eller mindre sanna rykten uppfunnen av dåvarande finansministern Gunnar Sträng (s) och dåvarande Bondeförbundets, senare Centerns, dåvarande ledare Gunnar Hedlund (c). Båda karismatiska politiker. Syftet var nog välllovligt, att motverka dåtidens tidningsdöd i Sverige.

Det sägs att de satt vid köksbordet (vilket jag tvivlar på) hos den ene eller den andre och snickrade ihop idén om ett fantastiskt statligt stöd som skulle gynna främst socialdemokraternas svältande tidningar, men också ge goda bidrag till Bondeförbundets lite udda endagarstidningar som startades runtom i landet i brist på annan partitrogen press. Hursomhelst med dessa påståenden, driftstödet etablerades och kom i första hand otvivelaktigt att gynna Strängs och Hedlunds närstående tidningar. 

Av regeltekniska skäl gick det inte att undvika att dåvarande högerpartiets närstående Svenska Dagbladet samtidigt fick ett av de största enskilda driftsstöden i Sverige. Men det svalde Sträng och Hedlund eftersom allt annat var så elegant löst för deras särintressen. Och att även en högertidning fick pengar var kanske också en klok politisk taktik.    

Och så har det rullat på. Då och då har driftsstödet ifrågasatts och den ena statliga pressutredningen har följts av den andra, allt medan s-redaktörer och c-redaktörer med fuktiga ögon under seminarier och politiska hearings försvarat stödets betydelse för ”mångfalden”. Och ibland har även någon m-redaktör gjort dem sällskap för Svenska Dagbladets skull.  

Runt en halv miljard per år betalar staten fortfarande ut till de berättigade tidningarna per år för att rädda ”mångfalden”, ett omhuldat men ändå tämligen odefinierat begrepp. Försök har gjorts och utmynnat i begrepp som ”inre mångfald” och ”yttre mångfald”, men hur många vet vad man menar då?

Det mer trubbiga uttrycket ”mångfald” har däremot länge använts som argument av presstödets förespråkare och så är det även idag, till exempel i en intressant artikel av den liberala tidskriften Nu:s chefredaktör Jan Fröman på Second Opinion. Han menar i ett försiktigt försvar för rådande ordning att det ifrågasatta presstödet trots allt räddat både mångfald och tidningar, men jag håller inte med honom.
Stora s-tidningen Arbetet klarade sig inte trots driftsstödet och senare har i princip alla s-tidningar inom forna A-pressen sålts till borgerliga konkurrenter då ägarna till s-tidningarna varit oroliga för framtiden, de har inte bedömt statens stöd som tillräckligt för att klara ekonomin. 

Varken Jan Fröman, jag eller någon annan kan veta hur den svenska tidningsbranschen skulle ha utvecklats om inte statsmakterna lagt sig i tidningarnas utvecklingsarbete från sjuttiotalet och framåt. En fri marknad skulle kanske ha klarat uppgiften bättre. Branschen blev ju genom politikernas stödåtgärder statligt reglerad. Detvar inte enbart ekonomiskt intressant, det var givetvis också från publicistisk synpunkt uppseendeväckande. Vad innebar det för förtroendet för dagspressen?
Misslyckad stödpolitik eller ej, idag är mångfalden i vilket fall som helst större än någonsin tidigare. Ett faktum som absolut inte beror på några statliga stöd. Var och en kan publicera sig i sociala medier som Facebook, Twitter och Bambuser, för att nämna några exempel. Vem som helst kan blogga om vad som helst utan kapitalinsats och problem. Många av de viktigaste opinionsbildarna finns i bloggosfären. Tryckpressen behövs inte längre, men staten anser ändå hittills att tradmedierna ska jobba som förr, utan hänsyn till den medieutveckling vi alla känner till.  

Ett känt exempel på den förda politiken under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar måste nämnas.  Skånska Dagbladet (c), ”Skånskan”, tog emot ett så kallat storstadsstöd på 59 500 000 kr 2011, nästan 60 miljoner kronor, lika mycket som Svenska Dagbladet, SvD. Skånska Dagbladet är dock, till skillnad från SvD inte större, än en landsortstidning och har dessutom sin redaktion i Malmö och får därför storstadsstödet, år efter år, trots att läsarna finns på landsbygden i Skånes många byar och samhällen, inte i storstaden Malmö.

Många kritiker menar att bidraget till Skånskan är oacceptabelt. Men utbetalningarna har fortsatt, i mångfaldens namn, bara för att tidningen strikt legalt finns i Malmö.  Jag delar helt kritikernas uppfattning, bidragen till Skånskan är direkt stötande.

Då har det, trots allt, varit lättare för en presstödskritiker att smälta miljonutbetalningar till tidningar som Västerbottens Folkblad, Länstidningen i Östersund,  Arbetarbladet  och Svenska Dagbladet. Men för några år sedan började det hända saker inom branschen som Sveriges beslutande politiker borde ha uppmärksammat och reagerat på. Verkligheten hann ifatt politiken; presstödet blev föråldrat även utifrån Strängs och Hedlunds perspektiv.

S-flaggskeppet Arbetet i Malmö klarade således inte längre sin ekonomi trots ett stort presstöd, runt 90 miljoner kronor per år!  Internet kom in i våra liv och papperstidningarnas dominerande nyhetsroll började begränsas. Läsarnas attityder förändrades och viljan att betala för en tidning minskades dramatiskt. Alla kurvor började peka nedåt och de värsta minkningarna rör de yngsta åldersgrupperna, bland dessa är få läsare idag beredda att betala för en tidning. Men de läser ändå gärna tidningarnas texter. Gratis….

S-tidningarnas ägare insåg tidigt på skilda håll att deras dagstidningar i förlängningen var hotade och de började samverka med, eller sälja sina företag till sina borgerliga konkurrenter. Tidningarna på tvåtidningsorter som i Gävle, Umeå, Sundsvall och Luleå med flera ställen fusionerades på ett eller annat sätt. Initiativet kom ofta, som i Gävle, från s-tidningen.

De socialdemokratiska ägarna har på de flesta håll efter samgåenden fått ett ägande, i regel mindre än 10 procent, i de nya bolagskonstruktionerna. Och därtill aktieägaravtal omfattande bland annat garantier om att de som minoritetsägare ska få tillsätta politiska redaktörer.

S-ägarna räddade onekligen sina tidningstitlar, i samverkan med de borgerliga konkurrenterna. Men makten ligger ytterst hos majoritetsägarna. Ändå var till exempel förre partiledaren Göran Persson (s) påtagligt nöjd då han på s-kvinnornas kongress i Eskilstuna redan 2005 sa något i stil med att ”våra tidningar är tryggt parkerade hos sina borgerliga konkurrenter. 

Så blev det i Gävle med arvfienderna Arbetarbladet och Gefle Dagblad. Så blev det i Eskilstuna, Eskilstuna-Kuriren och Folket. Och i Umeå, Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad. Och 2000 i  Härnösand, Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland, senare sammanslagna till Tidningen Ångermanland och därefter fusionerade med Örnsköldsviks Allehanda till Allehanda Media.

Så blev det också i Sundsvall, i Östersund,  i Norrköping och tidigt på Gotland där öns  tidningar idag ägs av moderbolaget till moderata Norrköpings Tidningar, NTM. Och så blev det i Luleå och i Karlskrona och i Kalmar. Har jag glömt någon ort?  

Under 80- och 90-talen fanns det sjutton tvåtidningsorter utanför storstäderna, om jag minns rätt, i vart fall minst runt 15 orter med två tidningar.  Det var där mångfalden fanns enligt tidigare kulturministern och nuvarande europaparlamentarikern Marita Ulvskog (s) som slogs hårt och envist för att bevara den gamla strukturen inom tidningsbranschen.

Ulvskog var under en period också chefredaktör på Dala-Demokraten, DD. Den tidningsstruktur hon slogs för finns inte idag trots att det faktiskt inte gått så många år sedan dess. Idag är det endast Värmlands Folkblad och Dala-Demokraten som fortfarande är självständiga titlar på tvåtidningsorter.   

Centralt placerade och inflytelserika politiker borde inte ha missat att det hänt någonting betydelsefullt inom dagspressen, inte bara i världen, utan också i Sverige.  Att branschen inte ser ut som förr och att något måste göras för att rädda den traditionella journalistiken i någon form även om det kanske krävs en helt ny struktur.

Men icke, ungefär fyrtio år efter Hedlunds och Strängs smarta uppgörelse fortsätter reglerna fungera på ett sätt som kostar skattebetalarna runt en hav miljard kronor per år utan att bidragen gynnar framtidssatsningar som Umeåmodellens anpassning till en ny tid.  Statliga presstödsnämnden tvingas med sina föråldrade direktiv tvärtom avvisa den innovativa Umeåmodellen för att VK och VF:s redaktioner sitter i samma lokaler och samråder om morgondagens tidningar, en helt rimlig förändring för den som vill förlänga tidningarnas liv.  

Redaktionerna ville ha kontakt med varandra och samordna sina produkter för att tidningarna skulle bli så olika som möjligt och därmed alternativ för läsarna att välja emellan. Helt rätt tänkt, flera tidningstitlar kan med fördel göras av samma redaktion där marknaden inte klarar finansieringen av flera redaktioner. På så sätt kan tidningstitlarna räddas, med separata ledare och debattsidor mm.

Nu har VK och VF flyttat isär, inte för att de ville det, utan för att försöka rädda statens presstöd på närmare 17 miljoner kronor. Sjutton miljoner argument från staten för att tidningarna ska fortsätta som förr och inte försöka modernisera tidningsutgivningen och rädda verksamheten….

Jag kan motvilligt förstå att de ansvariga i Umeå i dagens ekonomiska verklighet tyvärr inte förmår att tacka nej till pengarna, vilket jag naturligtvis ändå tycker att de skulle ha gjort. Men det är samtidigt helt oacceptabelt att staten på detta sätt agerar för att konservera en företagsbild som idag bedöms som föråldrad av branschen.  

VK och VF hade en riktigt bra grej på gång, men staten har med har med sitt generösa presstöd som smörjmedel stoppat den nödvändiga förnyelsen. Pinsamt! Hur kan det vara möjligt i en tid då inte minst staten anser att det ska sparas överallt?  

Nyligen har regeringen tillsatt en ny pressutredning med justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ordförande. Det är en klok person, tidigare pressombudsman och expert på tryckfrihet. 

Jag hoppas verkligen att direktiven ger honom och utredningen möjlighet att föreslå att presstödet avskaffas, alternativt att det får en  generell utformning. Pressutredningen tillsätts dock sent för att pröva dagens förutsättningar för branschen, de tidigare pressutredningarna borde ha varit mer framsynta. Det denna utredning kommer fram till ska gälla fr o m 2017, om riksdagen så vill och om jag har fattat saken rätt. Då tror jag att tidningskartan i Sverige redan ser helt annorlunda ut jämfört med idag.

Det är nämligen idag inte bara fattiga s-tidningar som har problem med sin överlevnad, alla papperstidningar slåss egentligen med samma problem, både storstadstidningar, kvällstidningar och landsortstidningar.  De har olika mycket tid på sig, men problemen är likartade. Papperstidningarna är helt enkelt inte lika efterfrågade längre.

Alla tidningar söker lösningar inför framtiden. Hur ska de möta den digitala utvecklingen? Hur ska de kunna ta betalt för sina produkter? Hur ska de möta läsarnas nya attityder?

En lösning bland andra är naturligtvis att organisera om verksamheten, att effektivisera och rationalisera och samtidigt se till att tidningstitlarna blir olika och reella alternativ för läsarna. Det var precis det som var på gång i Umeå och det är precis sådana lösningar som diskuteras på många andra håll i tidningssverige.

Då skickar staten ut sin signal med miljontals gåvokronor som effektiva argument – gör inte om ert sätt att jobba, gör inte om branschen!  Vi kräver att ni låter allt vara som hittills!

Det är ett bedrövligt budskap till landets tidningskoncerner och dagstidningsföretag som söker nya modeller för att säkra verksamheten.  Tidningskoncerner som MittMedia och NTM, som närmast per automatik lyfter det föråldrade presstödet, kanske just därför tvingas vila på hanen när de planerar för en ny och mer effektiv tidningsutgivning som verkligheten kräver. 

Professionella tidningsutgivare tvingas välja mellan att införa ny, effektiv och framtidsinriktad organisation med en god samverkan mellan tidningstitlar, alternativt bygga upp verksamheten med sidoblickar på statsmaktens föråldrade presstöd.

Det borde vara precis tvärtom, så länge driftstödet finns borde det gå till tidningsföretag som vågar pröva nya modeller. Som i Umeå. 

Länkar till tidigare texter om Umeåmodellen på denna blogg:
29.8 2011: Intressant tidningsorganisation i Umeå
21.12 2011: Umeåmodellen, presstödet och MittMedia
20.12 2011; VF:s chefredaktör om relationerna med Presstödsnämnden.

Uppdaterad, korrrigerad 120207 kl 12.47