Seminarium med polisbevakning på Bokmässan

Det blev en häftig första dag för mig på årets Bokmässa, inte minst vid ett besök på ett litterärt seminarium med Niklas Orrenius och Björn Wiman, båda medarbetare i Dagens Nyheter, DN. Den förstnämnde intervjuades om sin bok Skotten i Köpenhamn av den sistnämnde som är kulturchef på DN. Och i den stora publiken satt bokens huvudperson, konstnären Lars Vilks med sina livvakter, förstärkta med ett flertal uniformerade och civila poliser och larmbågar med säkerhetspersonal för inpasseringskontroll eftersom Lars Vilks lever under dödshot.

Det blev ett fantastiskt bra seminarium tack vare Wimans lågmälda och lyssnande intervjuteknik och Orrenius sakliga och insiktsfulla funderingar kring Lars Vilks ambitioner och öde. Nutidshistoria! Mot slutet av seminariet deklarerade Niklas Orrenius att han inte skulle stå ut i mer än vecka i Lars Vilks situation.

Denne bor på hemlig adress och är ständigt bevakad av livvakter vilket onekligen märktes i samband med seminariet. Vilks satt snett bakom mig och försvann till sist rätt snabbt efteråt ut genom en sidodörr sedan den tidigare andlöst lyssnande stora publiken ett par gånger applåderat författaren Orrenius, intervjuaren Wiman och också inte minst konstnären Lars Vilks!

På väg ut efter seminariet såg jag genom fönstret hur Lars Vilks slussades ut till en av två säpobilar alldeles intill den sal han just hade besökt. Uniformerad polis fanns också i närheten. Jag känner faktiskt stor respekt för Vilks som valt detta liv för sin konsts och övertygelses skull och även för att samhället svarar upp till skyddsbehovet. 

Jag har begränsad förståelse för dem som tycker att han får skylla sig själv eller att bevakningen av honom blir ”för dyr”. Hur skulle alternativet ha sett ut?

Men det är också viktigt att minnas att Niklas Orrenius i sin bok, som jag ännu inte läst, ingående tycks behandla muslimers olika inställning till typ Lars Vilks, hat och acceptans. Somliga hatar sådana som Lars Vilks, andra inte alls. 

I boken redovisas, så vitt jag förstår, också situationen runt Nerikes Allehanda efter den kontroversiella publiceringen av profeten Mohammed som en rondellhund. Utan att ha hunnit läsa Orrenius bok uppfattar jag den ändå som en saklig redovisning av läget dessa frågor.

Därmed slut på dagens påtagliga polisiära drama där vi alla i publiken och på scenen blev en del av Lars Vilks konstverk om allt detta. Det är ju så det är med detta drama, konstverket lever! Niklas Orrenius sa att det kunde kännas både lite konstigt och begränsande att vara en del av det fortlöpande konstverket.

Bokmässan inleddes för min del med ett klart lugnare seminarium om ”Den obekväme journalisten” Carl Johan Love Almqvist där Kerstin Brunnberg samtalade med professorerna Ingrid Elam och Johan Svedjedal om denne fenomenala skribent som nästan misslyckades köpa Aftonbladet eftersom han fick lite problem med finansieringen.

Ovanpå detta blev det ett snabbt seminarium med Institutet för Mediestudier, Lars Truedson, Torbjörn von Krogh och Karl Dahlstrand om forskningen runt pressetiken, eller som man numera hellre säger medieetiken. Intressant för oss på nördnivå, men nog lite tunt för andra, inte minst med tanke på en svag svarsprocent från dem som anmält publiceringar och faktiskt fått rätt. Det var dem man ville ha med i en enkät, men av ett knapp 80-tal svarade ungefär hälften.

Sedan var jag på ett seminarium med Hans-Gunnar Axberger om tryckfriheten som i Sverige fyller 250 år i år, ett faktum som uppmärksammas på många håll under Bokmässan. Axberger har varit både justitieombudsman och pressombudsman, i den senare rollen den bäste enligt min mening. Här i dag dock lite knastertorr vilket han också själv antydde som nödvändigt i prologen, men oerhört kunnig och intressant. Slutade, tycker jag,  nästan lite bittert med att det inte är något fel på att tryckfrihetsförordningen för att den är så gammal, felet är att snarare att den inte tillämpas fullt ut..

Med detta menade han, då jag efteråt bad om ett förtydligande, att rätten att få vara anonym även i sociala medier idag betraktas som självklar, men varför ska man där få vara det, sa han. Rätten till anonymitet kräver ju enligt tryckfrihetsförordningen att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvaret och det gör det ju oftast inte i dagens digitala miljö. Därmed menar Hans-Gunnar Axberger att tryckfrihetsförordningen inte tillämpas. Och det har han väl rätt i?

Sedan var jag på Forskarscenen på utställningsområdet och hörde Hallpressens kulturchef Anders Rydell intervjua professor Jesper Strömbäck om digitaliseringen som skapar nya dilemman för tryckfriheten. Det var en kort programpunkt som senare följdes av ett längre seminarium jag inte var på, men jag var mest vid Forskarscenen för att få träffa Anders Rydell som jag för något år sedan var med om att rekrytera som kulturchef i Hallpressen. Han är jättebra i sin roll och en mycket intressant författare, även internationellt.

Dagens sista seminarium handlade om världens största läcka. Återigen med Björn Wiman som intervjuare och med några grävande journalister på scenen som berättade om bland annat den isländske statsministerns fall, Det var journalisterna Jóhannes Kristjónsen , Sven Bergman och Joachim Dyfvermark. Mycket intressant.  

Slutligen var jag på ett trevligt mingel i montern hos tidningen Arbetet där den nytillträdde chefredaktören Yonna Waltersson intervjuades av kulturredaktören Charlotta Kåks Röshammar. Jätteintressant för mig som var anlitad av LO Mediehus AB inför rekryteringen av en ny chefredaktör till Arbetet och det blev således till sist Yonna Waltersson. Hon tillträdde sin tjänst för bara några månader sedan.

Utöver seminarier, monterprogram och mingel bjöd också första dagen på många intressanta möten med kolleger och andra, säkert runt 20 personer. Alla dessa möten är som vanligt det viktigaste för mig på Bokmässan, liksom på Mediedagarna och i Almedalen.