Mot mötesplatsen Almedalen och nästan 4000 seminarier

Nu är det dags för Almedalen igen. Dyrt, svårt att hitta ett boende och kärvt att få tag på taxi om man som jag har ont i benen och lite svårt för att gå på Visbys kullerstenar. Men spännande, intressant och givande i alla avseenden! Tänkte avstå från Almedalen i år då jag förlorade ett jättefint boende vid Stora Torget. Men nu blir det i alla fall drygt tre dygn, måndag till torsdag förmiddag, med ett hyrt boende i Gråbo en bit utanför centrum. Hoppas taxi och buss funkar.

Som vanligt blir det nog mest seminarier om mediefrågor för min del.  TU, Utgivarna och Journalistförbundet ordnar alltid intressanta seminarier och så även i år. Några missar jag, men det går inte att pricka in allt. De stora medieföretagen har också en lång rad arrangemang, det finns alltid något att gå på.

TV4, SVT, Sveriges Radio, Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och inte minst Expressen sätter en stark prägel på Almedalen med sina montrar, scener och frikostiga program. Expressens reporter Niklas Svensson är genom sin starka närvaro ett fenomen i Almedalen och i år har makthavare.se utsett honom till Almedalens viktigaste twittrare. Driftige kommunikatören och digitalstrategen Brit Stakston, tillika vd för Blank Spot Project kom på andra plats. De båda kallades för ”kungen och drottningen av Almedalen” i motiveringarna.   

I år arrangeras det 3808 seminarier i Almedalen enligt arrangörernas programlista idag, men av dessa är 22 inställda. Ändå är det ett nytt rekord och antalet seminarier ökar för varje år. Så också antalet besökare, men det finns som vanligt också en kritisk diskussion om inte denna samhällsvecka måste förnyas. Det har bland annat talats om att korta ner arrangemanget. Själv nöjer jag mig numera med tre till fyra intensiva dygn.

Antalet dagar har styrts helt av hur många partier som ska delta och deras dagar och partiledarnas tal är faktiskt inte det mest intressanta i Almedalen. Jag brukar inte ens se alla partiledartal, utan i stället främst satsa på seminarier rörande samhällsutvecklingen i allmänhet och mitt professionella område i synnerhet, det vill säga journalistik och medier som jag jobbat med och fortfarande gör som deltidskonsult i eget aktiebolag som rådgivare åt medieföretag, bland annat som headhunter av chefredaktörer och andra mediechefer.  

Seminarierna om medierna och de mest skiftande samhällsfrågorna är således viktigare än partipolitiken för min del, men allra viktigast är ändå Almedalen som mötesplats.  Jösses vad mycket folk man träffar, både bekanta kolleger och andra som är trevligt och värdefullt att återse, men också många nya människor som man aldrig träffat förut. I Visby kan man under dessa dagar stöta ihop med vem som helst.

Under denna vecka i Visby knyts många viktiga kontakter i möten som är betydelsefulla för dem som bygger nätverk. Och ett välskött sådant är en absolut förutsättning för många idag och definitivt för min verksamhet.  Många projekt har på ett eller annat sätt inletts i Almedalen. Den enda motsvarande mötesplatsen är enligt min mening Bokmässan, men Almedalen är ändå nummer ett med sin bredd och omfattning.

Söndagens arrangemang missar jag, men måndag eftermiddag är det dags. Jag ser fram emot både seminarier och möten och hoppas att SMHI har fel som spår regn under flera dagar nästa vecka, men paraplyet följer med till Visby.  Och om bredbandet funkar som det ska så blir det nog några bloggtexter. 

Länkar:

Almedalen - ett närsynt kändisjippo utan krut - kulturartikel av Ulf Lundén, arbetarbladet.se 160702

Därför ska du fortsätta åka till Almedalen - debattartikel av Fredrik Wass, di.se 160619 

Bo Strömstedt en förebild för utgivare

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var och förblir även efter sin död ett föredöme för en generation av ansvariga utgivare i Sverige. Detta som den främste försvararen av tryckfriheten i alla sammanhang, även då tidningsbranschen funderade på att tillgripa en lockout mot journalisterna. För Strömstedt var det i tryckfrihetens namn en omöjlig tanke att branschen själv skulle förhindra utgivningen av tidningar. Även i den fortlöpande debatten om publicistiska frågor var Bo Strömstedt den ledande branschföreträdaren.

För några decennier sedan var det mer spänt än idag mellan arbetsgivarna och journalistfacket. Då var det inte ovanligt att Journalistförbundet, SJF, varslade om strejk när det kärvade i förhandlingarna, inte minst då det gällde parternas syn på upphovsrätten. När arbetsgivarna började tröttna på de återkommande varslen väcktes tanken på en lockout, en helt korrekt och tänkbar åtgärd för arbetsgivare i allmänhet, men inte för en utgivare som Bo Strömstedt.

Han menade att tidningsutgivningen inte får hotas eller stoppas av någon, vare sig av statsmakten, strejkande journalister eller arbetsgivarna med en lockout. Jag minns inte ordagrant vad han sa, men har aldrig glömt vilket starkt intryck han gjorde med sitt lysande brandtal mot en lockout inför hela församlingen av chefredaktörer och direktörer i det fullpackade styrelserummet på TA.  Det blev ingen lockout.

Bo Strömstedt fick både som kulturchef och senare chefredaktör en stor betydelse för Expressen, men han spelade också en mycket viktig roll i arbetsgivarorganisationen TA och i ännu högre grad inom Tidningsutgivarna, TU. Där lärde jag känna honom i styrelsearbetet och ett antal olika arbetsgrupper.  

Det var till exempel i en kommitté för pressrätt och pressetik. Den arbetade med en översyn av de etiska reglerna och formulerade bland annat en ny portalparagraf:

”Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.” 

Detta kom vi fram till för att utgivare inte i första hand skulle söka stöd för sina beslut i de mer detaljerade ”reglerna” som en del bokstavstolkare gärna såg som lagparagrafer huggna i sten. Strömstedt var angelägen om att betona att det är viktigare med en ansvarig hållning än en formell regeltillämpning och om detta var vi fullständigt överens. Och det är även idag viktigt att omdömesgillt se till den ansvariga hållningen snarare än till bokstavstolkningen.  

Det var alltid lika roligt, givande och inte minst nyttigt att få träffa Bo Strömstedt och diskutera publicistiska frågor och utgivaransvaret. Nedan några länkar till olika minnesord och till tidigare texter på denna blogg om bland annat möten med Bo Strömstedt.         

Ver 1 Uppdaterad med ny länk 160624 kl 17.10, 17.20, korrigerad och uppdaterad kl 17.24, ny länk kl 18.50, ny länk 160625 kl 01.36, kompletterad med fler länkar
160627 kl 19.45

Länkar: 

En Tidningsman är död - Men Bo Strömstedt är alltid Expressen - Thomas Mattsson om Bo Strömstedt, expressen.se
"Varje publicist kan lära av Bo Strömstedt" - Karin Olsson om Bo Strömstedt, expressen.se
Niklas Strömstedt om sin pappas bortgång - nyhetsartikel, expressen.se
Expressenchefen Bo Strömstedt är död - Per Wirtén om Bo Strömstedt, expressen.se
Den olydige Bo Strömstedt har gått ur tiden - minnesord av Per Hultengård, medievarlden.se
Han lät språkets varma ord svepa över sidorna - minnesord av Björn Wiman, dn.se
För Bo Strömstedt var orden inte bara bara ord - minnesord av Fredric Karén, svd.se

Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för Extraknäck... - en tidigare bloggtext, utkik.se

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning - en tidigare bloggtext, utkik.se

          

Bo Strömstedt en förebild för utgivare

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var och förblir även efter sin död ett föredöme för en generation av ansvariga utgivare i Sverige. Detta som den främste försvararen av tryckfriheten i alla sammanhang, även då tidningsbranschen funderade på att tillgripa en lockout mot journalisterna. För Strömstedt var det i tryckfrihetens namn en omöjlig tanke att branschen själv skulle förhindra utgivningen av tidningar. Även i den fortlöpande debatten om publicistiska frågor var Bo Strömstedt den ledande branschföreträdaren.

För några decennier sedan var det mer spänt än idag mellan arbetsgivarna och journalistfacket. Då var det inte ovanligt att Journalistförbundet, SJF, varslade om strejk när det kärvade i förhandlingarna, inte minst då det gällde parternas syn på upphovsrätten. När arbetsgivarna började tröttna på de återkommande varslen väcktes tanken på en lockout, en helt korrekt och tänkbar åtgärd för arbetsgivare i allmänhet, men inte för en utgivare som Bo Strömstedt.

Han menade att tidningsutgivningen inte får hotas eller stoppas av någon, vare sig av statsmakten, strejkande journalister eller arbetsgivarna med en lockout. Jag minns inte ordagrant vad han sa, men har aldrig glömt vilket starkt intryck han gjorde med sitt lysande brandtal mot en lockout inför hela församlingen av chefredaktörer och direktörer i det fullpackade styrelserummet på TA.  Det blev ingen lockout.

Bo Strömstedt fick både som kulturchef och senare chefredaktör en stor betydelse för Expressen, men han spelade också en mycket viktig roll i arbetsgivarorganisationen TA och i ännu högre grad inom Tidningsutgivarna, TU. Där lärde jag känna honom i styrelsearbetet och ett antal olika arbetsgrupper.  

Det var till exempel i en kommitté för pressrätt och pressetik. Den arbetade med en översyn av de etiska reglerna och formulerade bland annat en ny portalparagraf:

”Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.” 

Detta kom vi fram till för att utgivare inte i första hand skulle söka stöd för sina beslut i de mer detaljerade ”reglerna” som en del bokstavstolkare gärna såg som lagparagrafer huggna i sten. Strömstedt var angelägen om att betona att det är viktigare med en ansvarig hållning än en formell regeltillämpning och om detta var vi fullständigt överens. Och det är även idag viktigt att omdömesgillt se till den ansvariga hållningen snarare än till bokstavstolkningen.  

Det var alltid lika roligt, givande och inte minst nyttigt att få träffa Bo Strömstedt och diskutera publicistiska frågor och utgivaransvaret. Nedan några länkar till olika minnesord och till tidigare texter på denna blogg om bland annat möten med Bo Strömstedt.         

Ver 1 Uppdaterad med ny länk 160624 kl 17.10, 17.20, korrigerad och uppdaterad kl 17.24, ny länk kl 18.50, ny länk 160625 kl 01.36, kompletterad med fler länkar
160627 kl 19.45

Länkar: 

En Tidningsman är död - Men Bo Strömstedt är alltid Expressen - Thomas Mattsson om Bo Strömstedt, expressen.se
"Varje publicist kan lära av Bo Strömstedt" - Karin Olsson om Bo Strömstedt, expressen.se
Niklas Strömstedt om sin pappas bortgång - nyhetsartikel, expressen.se
Expressenchefen Bo Strömstedt är död - Per Wirtén om Bo Strömstedt, expressen.se
Den olydige Bo Strömstedt har gått ur tiden - minnesord av Per Hultengård, medievarlden.se
Han lät språkets varma ord svepa över sidorna - minnesord av Björn Wiman, dn.se
För Bo Strömstedt var orden inte bara bara ord - minnesord av Fredric Karén, svd.se

Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för Extraknäck... - en tidigare bloggtext, utkik.se

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning - en tidigare bloggtext, utkik.se

          

Bo Strömstedt en förebild för utgivare

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var och förblir även efter sin död ett föredöme för en generation av ansvariga utgivare i Sverige. Detta som den främste försvararen av tryckfriheten i alla sammanhang, även då tidningsbranschen funderade på att tillgripa en lockout mot journalisterna. För Strömstedt var det i tryckfrihetens namn en omöjlig tanke att branschen själv skulle förhindra utgivningen av tidningar. Även i den fortlöpande debatten om publicistiska frågor var Bo Strömstedt den ledande branschföreträdaren.

För några decennier sedan var det mer spänt än idag mellan arbetsgivarna och journalistfacket. Då var det inte ovanligt att Journalistförbundet, SJF, varslade om strejk när det kärvade i förhandlingarna, inte minst då det gällde parternas syn på upphovsrätten. När arbetsgivarna började tröttna på de återkommande varslen väcktes tanken på en lockout, en helt korrekt och tänkbar åtgärd för arbetsgivare i allmänhet, men inte för en utgivare som Bo Strömstedt.

Han menade att tidningsutgivningen inte får hotas eller stoppas av någon, vare sig av statsmakten, strejkande journalister eller arbetsgivarna med en lockout. Jag minns inte ordagrant vad han sa, men har aldrig glömt vilket starkt intryck han gjorde med sitt lysande brandtal mot en lockout inför hela församlingen av chefredaktörer och direktörer i det fullpackade styrelserummet på TA.  Det blev ingen lockout.

Bo Strömstedt fick både som kulturchef och senare chefredaktör en stor betydelse för Expressen, men han spelade också en mycket viktig roll i arbetsgivarorganisationen TA och i ännu högre grad inom Tidningsutgivarna, TU. Där lärde jag känna honom i styrelsearbetet och ett antal olika arbetsgrupper.  

Det var till exempel i en kommitté för pressrätt och pressetik. Den arbetade med en översyn av de etiska reglerna och formulerade bland annat en ny portalparagraf:

”Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.” 

Detta kom vi fram till för att utgivare inte i första hand skulle söka stöd för sina beslut i de mer detaljerade ”reglerna” som en del bokstavstolkare gärna såg som lagparagrafer huggna i sten. Strömstedt var angelägen om att betona att det är viktigare med en ansvarig hållning än en formell regeltillämpning och om detta var vi fullständigt överens. Och det är även idag viktigt att omdömesgillt se till den ansvariga hållningen snarare än till bokstavstolkningen.  

Det var alltid lika roligt, givande och inte minst nyttigt att få träffa Bo Strömstedt och diskutera publicistiska frågor och utgivaransvaret. Nedan några länkar till olika minnesord och till tidigare texter på denna blogg om bland annat möten med Bo Strömstedt.         

Ver 1 Uppdaterad med ny länk 160624 kl 17.10, 17.20, korrigerad och uppdaterad kl 17.24, ny länk kl 18.50, ny länk 160625 kl 01.36, kompletterad med fler länkar
160627 kl 19.45

Länkar: 

En Tidningsman är död - Men Bo Strömstedt är alltid Expressen - Thomas Mattsson om Bo Strömstedt, expressen.se
"Varje publicist kan lära av Bo Strömstedt" - Karin Olsson om Bo Strömstedt, expressen.se
Niklas Strömstedt om sin pappas bortgång - nyhetsartikel, expressen.se
Expressenchefen Bo Strömstedt är död - Per Wirtén om Bo Strömstedt, expressen.se
Den olydige Bo Strömstedt har gått ur tiden - minnesord av Per Hultengård, medievarlden.se
Han lät språkets varma ord svepa över sidorna - minnesord av Björn Wiman, dn.se
För Bo Strömstedt var orden inte bara bara ord - minnesord av Fredric Karén, svd.se

Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för Extraknäck... - en tidigare bloggtext, utkik.se

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning - en tidigare bloggtext, utkik.se

          

Polisens mörkläggning ingen överraskning, det finns dessvärre flera exempel

Bulletinerna om polisens mörkläggning av sexrelaterad brottslighet i bland annat Stockholm borde inte komma som någon överraskning. Det finns flera exempel där polismyndigheten valt att tiga, som till exempel om ett mord i Västerås och senast om hur en chef inom polisen misstänkts för barnpornografibrott.  Jag har bloggat tidigare om att det nya radiosystemet Rakel spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Polisen har isolerat sig och dess kommunikationsdirektör Unni Jerndal har genom sina uttalanden inte förbättrat situationen, snarare tvärtom.

Radiosystemet Rakel kan inte avlyssnas och det är naturligtvis bra att inte kriminella kan följa polisens arbete. Men tyvärr kan inte heller medborgarnas företrädare inom medierna göra det. Rakel går nämligen inte att avlyssna som tidigare då varenda redaktion i landet kunde lyssna på polisradion och där fick kännedom om olyckor, bränder och andra polisingripanden.

Mediernas redaktioner publicerade så gott som aldrig någonting utifrån den rätt fragmentariska informationen de förr kunde höra i radion, men fick däremot kännedom om händelser och en viss vägledning om vem de borde söka inom polisorganisationen för ytterligare kommentarer. Som polisreporter under många år såg jag polisradion som det viktigaste verktyget för mig.    

Händelserna i Kungsträdgården hade omedelbart blivit kända av allmänheten om medierna hade kunnat följa kommunikationen via polisradion; situationen med tafsande karlar framför scenen kommunicerades rimligen via radion då polisen ingrep mot dem som trakasserade kvinnor.  Samma sak i Västerås där polisen hemlighöll ett mord på ett hotell, vilket jag bloggade om 2013. Även då hade saken med all sannolikhet förekommit i radiotrafiken och därmed kommit till mediernas kännedom om de bara hade kunnat följa kommunikationen.

Just det fallet och principerna kring informationen rörande polisens verksamhet diskuterades under ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet på Meg 2015. Jag bloggade om bland annat den debatten och konstaterade då att polisens isolering genom Rakels tillkomst och om att den ”toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar”.

I den debatten deltog polisens kommunikationschef Unni Jerndal, själv tidigare journalist. Hon imponerade inte med sin strama avvisande syn på kraven om ökad insyn i polisens arbete. Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade däremot klart mer lyhörd rörande dessa frågor.

Idag deltog just Lena Nitz i en diskussion om polisen på konferensen Folk och Försvar som också direktsändes i SVT. Där fanns även rikspolischefen Dan Eliasson som försäkrade att polisen inte strävar efter mörkläggning även om enskilda beslut kanske ibland är mindre lyckade, men han ville inte se det som något systemfel. Han är en skicklig talare med en sympatisk framtoning och inger onekligen ett visst förtroende i många sammanhang, men inte denna gång eftersom färska och äldre exempel talar starkt emot hans påståenden om polisens ärliga vilja till insyn och öppenhet.

Ett sådant, utöver redan nämnda, är den högaktuella historien om en chef inom polisen som misstänktes för barnpornografibrott och tydligen också medgett de faktiska omständigheterna. Ändå hemlighölls saken och det inleddes aldrig någon förundersökning av åklagaren. Chefen sa upp sig efter samtal med sin chef och slutade på dagen.

Saken läckte ut vilket fick kommunikationsdirektören Unni Jerndal att skriva följande i ett mejl till ett antal medarbetare:

"Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet."

Detta har kritiserats skarpt eftersom det uppfattats som att hon, i strid mot grundlagen, försökt skrämma poliser från att utnyttja sin lagliga rätt att kontakta medier. Unni Jerndal förnekar att det var syftet med hennes mejl. Hela saken beskrivs bra i en artikel i Aftonbladet av Eric Tagesson. Dessutom är Jerndal nu JO-anmäld för sin hantering av ärendet.

Vad nu än JO kommer fram till rörande Unni Jerndal så måste man konstatera att varken hon eller rikspolischefen lyckats övertyga om polisens ärlighet vad det gäller öppenhet och transparens. Även inom polisen finns stark kritik rörande till exempel mörkläggningen av fallet med en chef som misstänktes för barnpornografibrott, senast framförd av den kloke och rutinerade pressinformatören Christer Nordström inom polisen i Uppsala. Han har inte heller ändrat uppfattning efter det mejl från kommunikationsdirektören som uppfattats som hotfullt.

Polisens tydliga isolering efter Rakels tillkomst och myndighetens bristande förmåga att tillämpa en informationspolicy värd namnet det år tryckfriheten firar sitt 250-årsjubileum i Sverige är ett stort problem, för myndigheten och för medborgarna. I sammanhanget får man inte glömma att polis och åklagare under det senaste året också i strid mot grundlagarna i brottsutredningar försökt komma åt källskyddat material, dels på Folkbladet Västerbotten efter mordet på tidningens medarbetare Elin Falk, dels på Aftonbladet efter ett rån i Kista. Polis och åklagare misslyckades med detta då de ansvariga utgivarna Anna Lith, Västerbottens Folkblad, och Jan Helin, Aftonbladet, bestred kraven och tog frågan till domstolar som slutligen underkände beslagen.  Men först efter prövningar i hovrätten respektive Högsta domstolen.

Det finns således skäl att fråga sig hur stora, eller snarare små, kunskaperna om de svenska grundlagarna är inom polisen, åklagarväsendet och till och med domstolarna. Därför är det inte heller förvånande att politikerna Maria Weimar (L) och Gulan Avci (L) idag kräver att rikspolischefen eller ”någon högt ansvarig på ledningsnivå” avgår.

Det borde väl i så fall vara både Eliasson och Jerndal och det skulle nog vara både välförtjänt och ett intressant exempel på ett nytt ansvarstagande inom svensk förvaltning där avgångar varit sällsynta i liknande sammanhang. Det borde bli vanligare. 

Men oavsett hur det blir med den saken tror jag dessvärre att polisen får en mycket lång väg att vandra innan förtroendet är återupprättat för myndigheten hos allmänheten.   

      

En mediedebatt live och en via Play då politikern gick sin väg

I Almedalen lyssnade jag under fredagen på två mediedebatter, en live om medieutvecklingens betydelse för demokratin och en via SVT Play med rubriken "Ska pressavdelningarna sabotera journalistiken?" Under den debatten plockade riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m) plötsligt av sig mikrofonen och gick sin väg eftersom hon ansåg sig vara felinformerad om vad debatten skulle handla om.  

Jag missade debatten med Maria Abrahamsson då den var den 3 juli, men tack vare SVT Play går det att se den ända fram till juli 2014. Att en känd politiker lämnar en debatt på detta sätt är dessbättre mycket ovanligt och framförallt svårbegripligt för andra utom henne själv.

Under hela debatten riktades hård kritik mot Regeringskansliet från skilda håll, men när Maria Abrahamsson lämnade scenen hade endast Ekots reporter Daniel Öhman talat och då inte om henne, utan om regeringens tillkortakommanden. Hon hade således ingen anledning att svara på kritiken.

Jag har svårt att förstå varför hon, som själv är en meriterad journalist och en skicklig debattör, inte skulle ha kunnat resonera rent principiellt om hur myndigheter bör uppträda gentemot medier. Ändå ansåg hon sig ha hamnat i en hopplös situation och gick därifrån. Detta trots att moderatorn Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden, omedelbart sa att hon inte behövde kommentera Öhmans inlägg. Men hon gick.

 I fredagens debatt arrangerad av Tidningsutgivarna stod däremot alla kvar på podiet och diskuterade ”Medierna, makten och torget som försvann – medieutvecklingens betydelse för demokratin”. Numera är nyhetsförmedlingen extremt fragmentiserad; människorna får informationen från många olika håll och debatten försvåras då vi mer sällan har en gemensam bild av verkligheten.

Internet har ökat yttrandefriheten och är i många avseenden ett viktigt verktyg för demokratins utveckling, men här pekade professor Jesper Strömbäck på risker som han också anser finns i utvecklingen. Hur ska vi kunna debattera med varandra om vi har helt olika verklighetsuppfattningar?

Polariseringen ökar och det blir svårare att nå dem man vill nå i det offentliga samtalet. Panelen pekade  på att de traditionella medierna, både de privata mediehusen och offentligt finansierade public service, är viktiga aktörer i sammanhanget.

I debatten pekade både Correns chefredaktör Charlotta Friborg och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på hur viktiga de lokala tidningarna är som bas för nyhetsjournalistiken, i jämförelse med public service. Alla gillade public service som av många ses som viktigast i sammanhanget, men det är inte deras medarbetare som kommer att gräva i diarier och driva nyhetsjournalistiken i Piteå eller Motala.

Detta är en fråga som återkommer i debatten eftersom kritiken allt oftare kommer från tidningsutgivare över att public service i så stor utsträckning baserar sin journalistik på nyheter som tidningarna plockat fram. Ett helt lagligt förfarande av Sveriges Television och Sveriges Radio, men irriterande för utgivarna i ett läge där ekonomin ändrar förutsättningarna för den publicistiska verksamheten.

Och särskilt irriterade blir de som också ogillar att public service, finansierad av licensmedel, samtidigt utvecklas på webben och i digitala medier på ett sätt som anses störa marknaden för de kommersiella aktörerna. Och ledningarna inom public service är starkt irriterade över att regeringen vill utreda frågan…

Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet, sa att tidningarna bör fokusera på sina egna problem och möjligheter i stället för att skylla på public service, men berörde också förbundets färska förslag om stöd till tidningarna som SJF menar är nödvändigt för demokratins skull ”även om inga riktiga publicister utanför public service vill vara beroende av staten”.

Därmed är Almedalen 2013 över för vår del i Utkik Media. Två politiska tal och partiernas sidoprogram återstår, centerpartiet under lördagen och socialdemokraterna under söndagen. Men seminarieverksamheten är huvudsakligen slut.

I år har det funnits över 2300 officiella seminarier och arrangemang att gå på, om jag minns rätt. Sjukvård, omsorg och medier har varit vanliga ämnen, men i princip alla samhällsområden har belysts under veckan. Priset för ”Hetast i Almedalen” gick välförtjänt till kampanjen ”#sittmeddawit” som kreativt påminde om den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Öresundshuset blev "Årets opinionsbildare".

 Sammanfattningsvis så har det mesta fungerat väldigt bra i år. Tidigare år har mobiltäckningen varit dålig, men i år har jag inte blivit arg någon gång trots dagligt bloggande, många mobilsamtal, surfning och twittrande med Telia och 3 i mobiler, svag signal här och var, men det har ändå nästan alltid funnits kontakt. En stationär mobil bredbandsrouter med Tele2 har fungerat alldeles utmärkt där vi hade den rätt högt upp i Visby nära Stora Torget.

Därmed är veckan i Almedalen slut för vår del. Under fredagen lämnade massor av människor Visby och det blev klart glesare på gatorna. Många seminarietält och scener monterades ner trots att det återstår två dagar med ett begränsat utbud. Lite trist.

Almedalen är en succé, men alla evenemang måste utvecklas. Arrangörerna bör nog fundera lite över formerna för kommande arrangemang. De två sista talarna skulle kanske kunna samsas om lördagen för att, om möjligt, locka fler deltagare och arrangörer att stanna?

  

      

Avstå från en ny medieetisk organisation!!

Planeringen för en ny etisk byråkrati i de traditionella medierna rullar på. Utredaren Nils Funcke har lagt sitt förslag, senast diskuterat vid ett seminarium hos Timbro.  Expressens Thomas Mattsson har skrivit om vad han gillar och om det han är tveksam till.  Journalistförbundet vill att även yrkesetiken ska granskas, projektet verkar växa… Själv är jag, som tidigare, tveksam till förslaget. Statligt kontrollerade public service bör inte samordnas ens etiskt med de privatägda medierna. Förslaget bör inte genomföras.

I dessa tider kan man önska att medierna snarare ägnade all sin gemensamma kraft åt att bekämpa strömningarna mot  tryck- och yttrandefriheten. Den nya fotoförbudslagen är ett exempel.  Begränsningen av kreditupplysningar via nätet ett annat exempel. Förbudet mot att lämna ut passbilder likaså, och den utökade brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.

Och nu senast har vi sett hur polisen omotiverat griper en reporter på Corren. Och hur fullmäktige i Borgholm låter polisen avvisa en ledamot för att han filmar debatten! Och hur man i Göteborg först efter lång tvekan låter medier filma fullmäktiges diskussion om en trängselskatt.

Signalerna är tydliga, samhällets attityd mot publicistisk verksamhet har hårdnat.  Jag vågar påstå att den förändringen inte beror på makthavarnas missnöje med det pressetiska systemet eller på det faktum att etiken i etermedier övervakas av en myndighet och tidningsartiklar av en annan instans. Var ser vi de allvarligaste hoten, bör mediernas fokus ligga på att tuffare bevaka maktens åtgärder mot publicistisk verksamhet, eller är det viktigare att mer städat filosofera runt branschens egen etiska organisation?  

Jodå, både Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och Publicistklubben uttalar sig och kritiserar makthavare som utmanar våra grundlagsenliga rättigheter. Så gör även nybildade Utgivarna, men inte minst där läggs också mycket energi på att få till ett gemensamt etiskt system för radio, tv, tidningar, tidskrifter och deras digitala produkter.

Jag har svårt att se behovet som motiverar en ny institution som ska balansera mellan den statliga intressesfären och den privatägda mediebranschen.  Nils Funckes rapport har varit intressant att läsa, men jag blir snarare mer tveksam än tidigare till om det är klokt att skapa detta nya system för tillsynen av etiken, det tenderar att bli en riktigt stor och dyr koloss. Faran för detta återspeglas väl i utredningen för den som vill se risken.

Det pressetiska systemet kommer sannolikt att spela en mindre roll i framtiden med tanke på den digitala utvecklingen. Självklart kan och bör tradmedierna granska sin etiska tillämpning, oavsett var och hur den organiseras, men jag tror inte att respekten för systemet ökar genom skapandet av denna gemensamma organisation.

Man kan fråga sig var initiativtagarna hittat motivet till projektet.  Handlar det om en idé om bättre service, att det ska bli ”lättare” för en förfördelad att få upprättelse, att man ska slippa hålla reda på var man ska anmäla en publicering? Knappast, även Nils Funcke konstaterar att den förfördelade säkert redan idag, likväl som i ett förändrat system, lätt kan ta reda på vart man vänder sig.

Är det då rädslan för politiska ingripanden, typ Leveson-rapporten i England, som drivit på frågan? Kritiska åsikter har även i Sverige hävdats om behov av mer juridik i stället för etik, till exempel av justitierådet  Göran Lambertz och kristdemokraten Ingvar Svensson, men längre än så har det inte gått i debatten rörande etik vägd mot juridik. De politiska ambitionerna har inriktats på ökad sekretess och urholkad tryck- och yttrandefrihet.  

Om något händer på den politiska fronten rörande etiken lär det inte räcka med att visa upp en ny byråkratisk skapelse. Om politiker finner skäl att agera torde det snarare handla om mer eller mindre extrema publiceringar i digitala medier utanför denna etiks räckvidd.   

Oron för politiska ingripanden även i rent etiska frågor har ofta nämnts under åren som ett skäl bland andra till självsaneringen. Om det är ett bärande motiv även denna gång så handlar ju förslaget snarare om taktik än etik.  Och risken med ett nytt system motiverat av en sådan oro riskerar att leda till ett ökat regeltolkande på redaktionerna, en självbegränsning, rentav en självcensur.

Risken för detta kan öka med en närmast myndighetsliknande organisation rörande medieetiken. Den omfattande byråkratiska uppbyggnaden förstärker intrycket av att etik nu handlar om strikt regeltillämpning, anmälningskultur och kontrollverksamhet. Ungefär som man inte sällan betraktar Granskningsnämndens verksamhet idag.

Faran med regler är att de kan ses som viktigare än eftertanke och omdöme. Det har alltid funnits regelnördar i debatten som hellre sett på etiken som tvingande direktiv utifrån regler och sanktioner, snarare än ett redaktionellt ansvarsfullt övervägande i en diskussion med utgivaren i centrum. Redan namnvalet för den föreslagna nye huvudmannen i systemet, ”Medieetikens förvaltningsorgan” leder tankarna åt det hållet…   

Sist men inte minst, det måste enligt min mening ifrågasättas om det är lämpligt med  en gemensam etisk tillsynsorganisation för indirekt statligt ägda medier och deras privatägda konkurrenter. De lever i olika världar, har helt olika finansieringsmodeller och faktisk också ofta olika syn på etiken. SR och SVT är generellt mer återhållsamma än TV4 och klart mer restriktiva etiskt sett än Aftonbladet och Expressen, både vad det gäller brott, straff, olyckor och kändisjournalistik. Till exempel.  

Precis som det skall vara. Mångfald betraktas i regel som viktigt i mediesammanhang, men här kan man nog vara på väg att motverka den publicistiska mångfalden genom en samordning där alla medier ska granskas under samma lupp. Ett skäl till förslaget är att webbsatsningarna hos till exempel SVT inte kan anmälas och granskas någonstans, men varför ska konkurrenterna till public service lösa problemen med dessa satsningar på nätet? Om etiken rörande webben inom public service inte kan lösas via Gransknkingsnämnden så kan ju bolagen själva arrangera sin egen frivilliga prövning på lämpligt sett.      

Nu har vi inte sett att det verkligen blir ett nytt system i form av en medieombudsman och en ny medieetisk nämnd under nämnda "Medieetikens förvaltningsorgan".  Det finns problem i sammanhanget, inte minst vad det gäller statens intressen och ansvar rörande public service. Och ekonomin, vem betalar? Thomas Mattsson har under de senaste dagarna skrivit ett par gånger om förslaget som han sagt sig gilla, men samtidigt är han uppenbarligen väl medveten om tämligen svåröverkomliga problem i sammanhanget.  

Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Enligt utredarens förslag till tidplan ska den medieetiska organisationen gälla från årsskiftet, om sju månader…

En del relevanta länkar: 
Nils Funckes utredning om medieetik och självsanering  - utgivarna.se 130220

Fotolagen röstades igenom - medievarlden.se 130529
Nya förslaget om medieetiken - Expressens Thomas Mattsson om Timbros seminarium.  130529
Olika åsikter om ny medieombudsman - Timbro medieinstitut, text 130528
Ny medieombudsman - vad innebär det? - Timbros debatt via Youtube 130528
Så skapar vi en ny medieetisk nämnd -  SJF:s ordförande Jonas Nordling i Medievarlden 130528
Correns reporter omhändertagen - corren.se om Héctor Barajas130528
Politiker kastades ut av polis - svt.se om Per Lublin i Borgholm, 130527
Mot en bättre medieetik - Expressens Thomas Mattsson 130527
Mediechefernas ointresse för etik kan straffa sig -Timbros Mats Olin i Medievarlden 130220
41 minuter i telefonkö - Expressens Thomas Mattsson om kreditupplysningslagen 130312

Håller med Svegfors om pressetiken - Utkiksbloggen110204
Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system - Utkiksbloggen 101216
Tveksamt med en medieombudsman - Utkiksbloggen 100906
Bra om etiken av Paul Frigyes - Utkiksbloggen 100825 (OBS länk till Frigyes text i Journalisten fungerar ej längre)
Behövs det pressetiska systemet? - Utkiksbloggen 100706

Lagrådet sågar justitieministerns fotoförbud

Lagrådet avstyrkte under tisdagen förslaget om ett fotoförbud i vissa situationer. Det är bara några veckor sedan som justitieminister Beatrice Ask (m) överlämnade det kontroversiella förslaget till Lagrådet som snabbt och klokt tog ställning emot förslaget som jag tidigare bloggat om. Lagrådets ställningstagande är bra för yttrandefriheten och en välförtjänt motgång för Beatrice Ask.

Att hon envist fortsatt processen för att kriminalisera ”kränkande fotografering” är märkligt. Tanken på ett sådant förbud har kritiserats i många sammanhang. Både Tidningsutgivarna och SJF och andra organisationer har riktat skarp kirtik mot förslaget. Statsrådet och hennes departement borde ha insett att lagförslaget är dåligt.

Men icke, så sent som i början av mars talade Beatrice Ask entusiastiskt om förslaget då det överlämnades till Lagrådet för prövning. Och där bestämde sig de framstående juristerna snabbt för att såga förslaget i ett yttrande som är läsvärt.  

I detta står det bland annat att

” Lagrådet avstyrker alltså att ny lagstiftning om kränkande fotografering genomförs på det beredningsunderlag som nu föreligger. Lagrådet avstår mot den bakgrunden från att ta upp detaljer i det framlagda förslaget. Det bör emellertid framhållas att förslaget såväl systematiskt som sakligt framstår som tveksamt i en rad olika hänseenden. Enligt Lagrådets bedömning sammanhänger i stort sett alla dessa problem med att förslaget formellt sett är avsett att omfatta endast sättet att anskaffa uppgifter men i praktiken utformats så att uppgifternas innehåll kommer att vara avgörande. Detta gäller exempelvis det centrala rekvisitet ”är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet” som skulle vara begripligt om det, enligt mönster från bestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § brottsbalken, hänfördes till ”bilden”. Nu hänförs det i stället till ”gärningen” med de tolkningsproblem som detta innebär. Det kan också noteras att den försvarlighetsbedömning som ska göras enligt förslaget väsentligen bygger på principer som är tillämpliga på spridningen av uppgifter och som inte lätt kan anpassas till bedömning av fall där innehållet sägs sakna betydelse

Lagrådet anser helt tydligt att lagförslaget är förhastat och slarvigt utformat, kanske till och med ett utslag av "Lidbomeri". Det begreppet gav justitieminister Carl Lidbom (s) upphov till då han kritiserades för att snabbt yxa till mer eller mindre kontroversiella lagförslag som ansågs både slarviga och ibland tillkomna av rent politiska skäl.

Lagrådet är anrik institution med uppgift att kontrollera lagförslag så att de är korrekta och i överensstämmelse med grundlagen. Carl Lidbom, som avled 2004, försvagade Lagrådets ställning med sitt förslag om att den tidigare obligatoriska granskningen av nya lagar avskaffades. Granskningen blev frivillig trots de borgerliga politikernas protester.

Nu är det en moderat justitieminister som uppmärksammas för sin förbudsiver och tas i örat av Lagrådet. Politikerna har möjlighet att köra över Lagrådet och fortsätta driva lagförslaget, men förhoppningsvis tar nu Beatrice Ask och regeringen intryck av experternas kritik och tänker om.

LÄNKAR: uppdaterad 120314 kl 19.30, 21.30, 120315 kl 20.00, 120317 12.00
Skrota förslaget om fotoförbud, Charlotta Friborg i Corren 120317
Regeringen stoppas från att utöka fotoförbud, Naiti del Sante i Aftonbladet 120315
Förslaget som klickade, Nils Funcke på expressen.se 120314
Lagrådet sågar Asks förslag, aftonbladet.se, intervju med Per Hultengård, TU. 120314
Inte ett särskilt oväntat beslut, Marcus Melinder Allehanda Media
Nils Funcke: Rejäl sågning av lagförslaget, Journalisten 120314
Lagrådet säger nej till förslaget om fotoförbud, Journalisten 120314

Lagrådet säger nej till ny fotolag, Medievärlden 120313

Lagrådet underkänner lagförslag om smygfotografering, svt.se Rapport 120313

Fotoförbudet minskar vår rätt att få veta vad som hänt, Utkiksbloggen 120301

Bra inledning på Meg12

UPPDATERAD 2012-03-09 kl 00.23
Korrigerad och nya länkar.

Första dagen på Mediedagarna, Meg12, i Göteborg motsvarade förväntningarna. Betydligt mer folk än vad jag trodde skulle lockas till arrangemanget. Jag var på fem seminarier och det var välbesökta  även i de största lokalerna där det finns plats för många hundra åhörare. Hyfsad kvalitet på seminarierna var det också även om inget av dem jag var på lyfte till de högsta höjderna.

Under eftermiddagen rörde sig det så mycket folk i korridorerna att man (nästan) kunde känna lite vibbar av Bokmässan. Nåja inte trångt direkt, men välbesökt. Meg12 håller till på en stor del av Svenska Mässans övervåning där det hålls seminarier. Ett rätt stort antal utställare deltar med sina montrar där det också förekommer intervjuer mm.

Först lyssnade jag på seminariet ”Utgivning och ansvarslöshet”, ett givet inslag i ett mediearrangemang som detta. Lite väl lång inledning av kunnige moderatorn Nils Funcke, men jag förmodar att han ville ge externa besökare chansen att förstå pressetiken och dess byråkratiska system. Vare sig etiken eller systemet är ju  lätta att förstå ens för folk i branschen…

Klart bäst för dagen var Expressens Thomas Mattsson. Under seminariet dristade jag mig t o m till att på Twitter utse honom till den ledande pressetiske debattören bland de svenska chefredaktörerna. De flesta av dessa syns ju inte alls i den debatten även om ett antal redaktörer är bra på att förklara sina beslut i den egna tidningen.

Thomas Mattsson missar aldrig en chans att förklara, problematisera och diskutera etiken. På Twitter, i tidningen, i branschpressen och på sin blogg. Han resonerar och väger allmänintresset mot tunga etiska krav och pekar skickligt på vilka svåra överväganden det handlar om. Jag tycker ibland att han börjar närma sig Bo Strömstedts höjder i den pressetiska diskussionen, även om denne nog behåller titeln länge än.

Meningen var att den stridbare straff- och skadeståndskramande juristen och professorn Mårten Schultz på plats skulle ha pläderat för sina uppmärksammade och rätt kritiserade idéer. De handlar  om fler åtal och domstolsprövningar och ökade skadestånd för integritetskränkningar och förtal i medierna. Tyvärr kunde han inte komma p g a sjukt barn, men Schultz deltog via telefon. Det blev dock inte alls samma hetta i diskussionen som det säkert skulle ha blivit om han hade varit där. Schultz och deltagarna på scenen gjorde dock så gott de kunde.

Med i den debatten var också Mattias Göransson, chefredaktör på Filter och Jeanette Gustafsdotter, vd på Tidningsutgivarna, TU. Göransson var ensam om att såga det pressetiska systemet som han tyckte kan te sig rätt löjligt ibland. Hans åsikter låg, som jag uppfattade, ganska nära min egen syn på saken. Systemet är krångligt och har funkat dåligt vilket diskuterades i Almedalen för något år sedan.

Dagen fortsatte för min del med Medieakademins förtroendebarometer, alltid intressant att ta del av. Sedan blev det en debatt om ”Tv-tittare utan tv. Vart är vi på väg?” Med Eva Hamilton, naturligtvis. Det handlade om att tittandet på vanlig tv alltmer får stryk av renodlad webb-tv. Särskilt bland yngre.

Det är en intressant utveckling som bör få följder för licenssystemet, men det verkar Hamilton inte alls tycka. Hon sa bland annat något i stil med att webbtittare ska betala licensen ändå eftersom ”man säkert har en tv ändå”. Ungefär. Jag håller inte alls med, licenssystemet är otidsenligt och om detta har jag bloggat tidigare. Debatten handlade dock mest om vad webb-utvecklingen i övrigt innebär. Intressant, inte minst för OIa Ahlvarssons framtidsvisioner och producentens Agnes Lo Åkerlinds inlägg om hur man gör bra tv, inte minst för webben.

På Meg12 möter man hela tiden massor av mediekolleger och därför missade jag halva seminariet om ”Sanningen, sållandet och det döende scoopet”. Mycket folk i en av de större salarna. Dagen avslutades med ett arrangemang av Sveriges Radio om kommentarskulturen på webben, ”Journalistik 3,0”, om den utmärkta Medieormen och SR:s  satsning på att släppa fram kommentarer

Cilla Benkö, vice vd på SR, och bolagets vd Mats Svegfors kan med rätta vara stolta över projekten och Mats Svegfors, som tidigare varit ganska kritisk till bloggandet och twittrandet, sa efter debatten till mig att han ju faktiskt bättrat sig sedan han fick kritik i Almedalen för några år sedan. Det han helt rätt i. Ungdomspoäng…

Så var det med den dagen och nu i kväll ska runt femhundra människor (!) på en stor fest där även Tidningsutgivarnas årsmötesmiddag är en integrerad del. TU:s årsmöte var i år förlagt till Meg12 i Göteborg och under dagen tog organisationen beslutet att gå med i den nya paraplyorganisationen Utgivarna.

I morgon blir det en ny lång dag med många seminarier, bland annat om tryckfrihetsförordningen bör skrotas eller putsas upp. Och störst är nog förväntningarna inför ett seminarium om ”Journalist – ett yrke och en bransch i förändring. Både TU:s ordförande Tomas Brunegård och Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling deltar. Diskussionen kommer nog att handla mycket om hur man ska hitta nya affärsmodeller för tradmedierna.

Vad lär sig studenterna på JMK?

Häromdagen var jag på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet. Jag lockades dit av en debatt om journalistrollen i förändring. Vad händer när sociala medier, bloggare och andra aktörer utmanar de traditionella medierna? Jag förväntade mig en kunnig framtidsinriktad diskussion, både på podiet och bland studenterna i salen. Så blev det inte. De konservativa rösterna dominerade tyvärr, både bland JMK:s företrädare och bland studenterna. Det verkar finnas skäl att fråga sig vad JMK egentligen lär ut till sina studenter, hur väl rustade blir dessa för att möta den nya medievärlden?

Debatten arrangerades vällovligt av JMK i samverkan med Simo(o), Institutet för mediestudier där Joachim Berner är ordförande och Torbjörn von Krogh föreståndare. Den senare var också debattens moderator och den förstnämnde satt i publiken.

Utgångspunkten för diskussionen var en text i en årsskrift utgiven av Sim(o) och skriven av den kloke och klarsynte journalisten, debattören och medieanalytikern Anders Mildner. Texten finns mig veterligen tyvärr inte på nätet, men boken kan köpas här, även som e-bok. Skriften har titeln Vad väntar runt hörnet?

Tre debattörer, förutom Anders Mildner också Fredrik Strömberg, bloggare och creative director på Bonnier Tidskrifter digitala medier samt publikredaktören och bloggaren Malin Crona, Sveriges Radio, visade tydligt med sina inlägg att de ser den dramatiska utvecklingen på medieområdet där både journalistrollen och finansieringen av den klassiska journalistiken dramatiskt förändras. Kloka ord om både hot och möjligheter för journalistiken.

Däremot var det dystert att lyssna på institutionernas två företrädare på podiet, Journalistens chefredaktör Helena Giertta och JMK-professorn Sigurd Allern, som båda med skilda argument markerade sin bristande klarsynthet om den nya kartan för journalistisk verksamhet, ja till och med kanske en ren olust inför utvecklingen. Skygglappar på....

Helena Giertta torgförde Journalistförbundets mossiga inställning till medieutvecklingen och Sigurd Allern fann tröst i tradmediernas framgångar i Asien, som om detta på något sätt var av betydelse för medieutvecklingen i USA eller Europa där de traditionella medierna idag möter helt andra utmaningar.

Det finns kanske ingen anledning att bli bekymrad över att Journalistförbundet och dess tidnings redaktör tycker att det var bättre förr och slåss för att det bör fortsätta att vara så, eller att en professor har svårt att acceptera att de teser han torgfört under alla år i skilda avseenden är på väg mot sotdöden.

Däremot finns det skäl att fråga sig vad studenterna på JMK egentligen får för chans att klara sin framtid, vad har de egentligen fått lära sig av Allern och andra på JMK? Frågan är berättigad eftersom flera studenter i publiken både uttryckte sin tveksamhet till utvecklingen och markerade att de inte ser någon förändring för den traditionella journalistiken och dess kanaler. Det var inte precis sådant jag räknade med att få höra från nästa generation journalister.

Någon student lät som en ärrad och riktigt trög och konservativ redaktör som jag mött här och var. Några bänkrader bort märktes tydligt att studenterna inte gillade Mildners och Strömbergs korrekta sanningar om läget i mediernas värld. Och ändå var de både unga och har ännu inte lämnat skolbänken. Hur har de landat i de trångsynta värderingarna om förutsättningarna för journalistens yrkesinsats? Hur kan det vara så när förutsättningarna för journalistiken förändras mer än någonsin tidigare? Mina misstankar går till undervisningen på JMK.

JMK och dess lärare och studenter borde vara bäst i Sverige på att analysera och formulera journalistikens nya förutsättningar. Tvärtom föreföll professor Sigurd Allern att sakna insikt om de förändringar vi ser i medievärlden. Han verkade närmast sur över att sociala medier och sådant ens var uppe till debatt.

JMK:s förre studierektor Håkan Lindhoff är pensionerad, men hoppade entusiastiskt in och hjälpte till att dela ut mikrofoner till dem som gjorde inlägg. Och lika entusiastiskt markerade han med tysta men väl synliga handklappningar alla sådana inlägg från studenter som på ett eller annat sätt kritiserade, nedvärderade eller förlöjligade sociala medier.

Den högre journalistutbildningen har till och från varit kritiserad i Sverige, inte minst från studenternas blivande arbetsgivarna. Efter denna debatt tror jag att det finns behov av en ny diskussion om JMK. Det är allvarligt om man där inte ser, förstår eller helt enkelt vill acceptera de nya förutsättningarna för branschen.

Publiken på denna öppna föreläsning bestod främst av studenter, men också ett antal aktiva journalister, medieanalytiker, bloggare samt företrädare för både Tidningsutgivarna och Journalistförbundet. Flera har redovisat sin förvåning över debatten på bloggar och, givetvis, redan under pågående diskussion på Twitter.

Twittrandet kom dock inte igång med en gång, bland annat för att moderatorn Torbjörn von Krogh, närmast symboliskt får man väl säga, glömde att informera publiken om arrangemangets haschtag, #journalistroll. Symboliken fortsatte då någon i publiken frågade hur man skulle logga in som gäst på JMK:s nätverk. Svaret blev från någon på JMK att ”det går inte, det klarar vi inte av bara så där nu och direkt”. Och hänvisade till G3 fann vi då att täckningen tyvärr var dålig i lokalen. Ojoj, jag har i det läget svårt att fatta att jag befinner mig på den akademiska journalistutbildningens hemmaplan.

Nåväl, en tröst för oss digitala framtidsspanare var att man i alla fall hade riggat upp kamera och mikrofon för att sända debatten på nätet. Det misslyckades dessvärre, Institutionen för journalistik och kommunikation lyckades inte fixa tekniken…

Länkar till andra texter om debatten:

Förhandstexter:

Chefredaktör Helena Giertta, som var med i debatten, skrev en ledare inför arrangemanget.

Chefredaktör Fredrik Svedjetun, Dagens Media, skrev en text inför debatten.

Texter efter debatten:

Pierre Andersson, chefredaktör på Accent, bloggar om debatten både här och senare även här.

Kristoffer Björkman, Newsdesk, bloggar om debatten.

Malin Crona, SR, var med i panelen och bloggar om debatten.

Mediestrategen Brit Stakston på JMW Kommunikation bloggar om debatten.

Creative director Fredrik Strömberg, Bonniers, var med i panelen på JMK och bloggar om debatten. Pil nedåt på bloggen till den 27 januari.

Jouralisten och bloggaren Fredrik Wass skriver om debatten.

Debattens moderator Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.

Tveksamt med en medieombudsman

Debatten om pressetiken i Sverige kommer säkert att diskuteras allt flitigare under hösten och i vinter fram till i vår då en ny pressombudsman ska tillträda. Både tillämpningen av pressetiken och branschens organisation för den etiska tillsynen har ifrågasatts. En intressant diskussion, men den får för min del vänta till friskare tider. Nästan, lite tycker jag till även idag längre ner i denna text trots sjukdomen...

Jag har publicerat få poster på Utkiksbloggen under de senaste veckorna. Det beror på att jag drabbats av en riktigt otrevlig halsinfektion som nu går in på fjärde veckan. Jag tvingas nu avstå från olika engagemang och det är trist.

Således får även bloggandet gå på lågvarv ett tag, men jag kan inte låta bli att redan här hävda att ett nytt pressetiskt system inte bör utökas till en stor gemensam organisation som synar snart sagt alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler.

Tanken på en sådan gemensam etisk organisation utreds av branschen i Pressens Samarbetsnämnd. Medieforskaren Thorbjörn von Krogh på Sim(o) rör sig också i den riktningen och pekar då och då mot Norge som tagit steget, senast här.

Anders Ahlberg, publisher på Kyrkans Tidning och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU, är inne på samma spår. Ahlberg föreslår dessutom att det pressetiska systemet bör hanteras av ny stiftelse, finansierad av den statliga reklamskatten. Byråkratin växer...

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har också i olika sammanhang uttalat sig för en gemensam medieombudsman, men tycker till skillnad från Ahlberg att finansieringen är en senare fråga.

De flesta som hittills hörts eller synts i debatten verkar gilla en framtida gemensam medieombudsman som ska ta alla former av utgivare i örat. Vilken byråkratisk koloss det kan bli! Och värre ändå - är det verkligen eftersträvansvärt att alla olika medier ska basera sina publicistiska beslut på samma regelbok?

Ska exakt samma etik vara vägledande för stora och små, ska alla göra "rätt" på ett visst sätt trots att de verkar för helt olika ägare och intressen, som statsmakten mycket närstående Sveriges Television och Sveriges Radio, Bonnierägda uppkäftiga Expressen, dalkarlarnas socialdemokratiska Dala-Demokraten, Sydsvenskan på gränsen till kontinenten i Öresundsregionen, och, lite längre norrut på gränsen till Finland privatägda, tvåspråkiga och "oberoende provinsiella" Haparandabladet?

Kanske kommer ett sådant system också att omfatta ett antal mer eller mindre busiga och kritiserade nyhetssajter typ realtid.se och Newsglobe.com/sv. Och bloggare som publicerar både det ena och det andra som får traditionella utgivare att lyfta på ögonbrynen.

Är, etiskt sett, alla dessa aktörer med olika syften och intressen en tillgång eller ett problem? Den etiska diskussionen förs på olika sätt på alla dessa redaktioner. Är det då vettigt att deras utgivare ska bekänna sig till samma etiska kod?

Nej, det tror inte jag. Under det senaste åren har redan vårt befintliga och mer begränsade etiska system krackelerat just för att utgivare på olika håll, begripligt nog, inte har kunnat acceptera att de borde ha fattat samma beslut som alla andra för att blir "godkända". Förhållandena skiftar alltid i alla avseenden.

Med en stor ny organisation runt en medieombudsman kan man fråga sig vart den av alla önskade mångfalden tar vägen. Ofta är det ju faktiskt så att publiceringar, som av en del kritiseras som oetiska, av andra kanske betraktas som ett utslag av mångfald.

Somliga utgivare har alltid publicerat mer än andra och det blir än mer påtagligt i den nya medievärlden. Axel Andén har skrivit klokt i Medievärlden om det kollektiva ansvaret och vad som kanske kan göras. Där finns en hel del att inspireras av i en diskussion om den nya pressetiken.

Jag tror att det bästa är att börja diskutera hur en etik anpassad till den nya medieverkligheten bör se ut och att ett av de viktigaste målen då är att stimulera öppenhet och debatt, offentliga diskussioner där olika etiska ställningstaganden kan vägas mot varandra. Synligt, med medborgarna.

Det är mål och metoder som reellt inte existerar i dagens pressetiska system. Det är ju i analys och samtal etik lever och utvecklas, inte i ett fyrkantigt regelsystem.

När detta är gjort kan det vara dags att diskutera vem som ska vara huvudman. Anders Ahlberg vill lyfta ut pressetiken från TU till en särskild stiftelse. Stiftelser brukar inte sällan skapas då ägandet eller partsförhållandet är känsligt och därför ska maskeras till något klädsamt och politiskt korrekt.

Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR är ett exempel.

Så länge dagspressen med sina olika verksamheter existerar tror jag att det är bättre att utgivarna ensamma och tydligt tar ansvar för pressetiken och dess organisatoriska uppbyggnad. Det är väl dessutom ett lämpligt ämne för konkurrens med andra utmanande medier.

TU står redan för finansieringen och självsaneringen bör i första hand vara en fråga för dem som fattar besluten, det vill säga tidningarnas utgivare. Organisationen finns ju redan i TU:s hus även om den måste ses över då man vet hur den etiska prövningen ska behandlas på ett mer tidsenligt sätt.

Fack- och veckopressens organisation Sveriges Tidskrifter kan ha sin egen etiska organisation, eller om de vill vara med och finansiera verksamheten, ansluta sig.

Självsaneringen bör inte formellt vara en angelägenhet för Journalistförbundet, SJF, som huvudman. Dess medlemmar bär inte ansvaret för publiceringarna. Publicistklubbens, PK:s. medlemmar befinner sig ännu längre bort från ansvaret för publiceringarna. Vad har de då för ansvar att ta för beslutsfattarnas självsanering?

Dessa organisationer har däremot som viktiga intressenter inom branschen och opinionsbildare i den offentliga debatten ett berättigat intresse att nära följa etikens utveckling och ha synpunkter på hur utgivarna sköter sin självsanering. Det kan med fördel kanaliseras genom egna etiska kommittéer eller liknande organ inom SJF och PK som offentligt granskar och diskuterar den publicistiska verksamheten, ofta säkert i en värdefull polemik med utgivarna.

Partsförhållandet finns där och skulle göra mer nytta i en öppen debatt än i den anonyma verksamheten inom Pressens Samarbetsnämnd där TU, SJF, PK och Sveriges Tidskrifter nu som huvudmän delar på ansvaret för den svenska pressetiken, en konstlad lösning som skapat otydlighet om ansvaret för det etiska systemet.

Det blir inte bättre efter en reform med fler företrädare för en rad nya mediegrupperingar runt bordet varifrån den etiska självsaneringen ska styras.

Om detta finns mer att fundera på . Jag ber att få jag återkomma då jag tänkt stora tankar om saken i sjuksängen....

Tidigare texter jag skrivit om pressetiken:

Bra om etiken av Paul Frigyes.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assangegate

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag diskutera pressetik på Sigyn (!?!)

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Efter denna text finns ytterligare en hel rad länkar till fler texter av andra debattörer och av mig om pressetiken.