Världsberömda legendarer avrundade Meg15, dags att sammanfatta Mediedagarna

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, avslutades med att Fredrik Laurin intervjuade två av världens mest kända journalister, Carl Bernstein och Glenn Greenwald, i ett seminarium med rubriken ”From Watergate to Snowden”. Fredrik Laurin är en av Sveriges mest uppmärksammade grävande journalister och det blev mycket tal om skydd av ”sources” och allt annat som de tre är djupt förtrogna med som grävande journalister.

Tämligen omgående kom resonemangen in på Watergate som 1974 avslöjades av just Carl Bernstein och hans kollega Bob Woodward på The Washington Post. Efter ett dramatiskt skeende utmynnade skandalen som bekant i att president Richard Nixon till sist tvingades avgå. Allt som hände då var mer spännande än en bra thriller och allt har speglats i den berömda filmen Alla presidentens män med Dustin Hoffman som Carl Bernstein och Robert Redford som Bob Woodward . Filmen är baserad på en bok av Bernstein och Woodward.

Runt 40 år senare läckte 2013 den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden hemliga dokument från sitt konsultjobb på National Security Agensy, NSA. Dokumenten avslöjade topphemliga övervakningsprojekt och annan ljusskygg verksamhet av amerikanska och brittiska myndigheter. Snowden valde själv ut Glenn Greewald för att få materialet publicerat vilket skedde i The Guardian. Sedan dess håller sig Snowden undan de amerikanska myndigheterna i Ryssland, hemma i USA riskerar han ett långt straff. 

Det var spännande att se och höra mötet mellan dessa två representanter för olika generationer av grävande journalister. Seminariet arrangerades av föreningen Grävande Journalister på Meg15 och sändes också direkt i Sveriges Television.

Tidigare på dagen var det ett seminarium med Jan Scherman, tidigare vd på TV4, och Ewa Swartz Grimaldi, ordförande i Norstedts förlagsgrupp, men också tidigare programdirektör på TV4. Då jobbade de nära varandra och talade nu om ledarskap, särskilt med utgångspunkt från sina egna erfarenheter. Samtalsledare var Jeanette Gustafsdotter, vd på organisationen Utgivarna.

Det blev ett intressant och tankeväckande samtal, rentav lite rörande då de självutlämnande redovisade sina erfarenheter. Ewa Swartz Grimaldi berättade hur hon på TV4 mötte en manlig företagskultur som hon tyckte det var svårt att komma in i, inte minst på de korvträffar vd Jan Scherman arrangerade på fredagarna för att överbrygga kulturskillnaderna mellan olika grupper i företaget.

När hon tog upp det med sin chef blev han lite sur och hon härmade honom skickligt som vankande och muttrande - och även när han senare ursäktande kom och ångrade sitt uppträdande. Sedan har de uppenbarligen kommit mycket bra överens, om än inte om allt, och jobbat bra ihop. Jan Scherman, som numera är affärsområdeschef för Aftonbladet TV, skrev också en uppmärksammad bok, ”Räkna med känslorna”, om sina erfarenheter av att vara chef.

Båda två talade sig varma för ett tillåtande och modigt ledarskap, inte minst i svåra tider i sökandet efter nya lösningar. Att Jan Scherman nu gillar den rörliga, snabba och kreativa verksamheten i kvällstidningsmiljö är uppenbart. Och då särskilt i kontrast till organisationer med teknokratiska chefer i större strukturer där tröghet och krångel frodas.

Strukturer och nya lösningar var också på tapeten i ett seminarium betitlat ”Vad är framtidens journalistik”, ledd av moderatorn Anette Novak, vd på Interactive Institute och tidigare chefredakör på Norran. I panelen fanns Anders Trapp, redaktionell affärsutvecklare i MittMedia, tillsammans med AnnKarin Lith, redaktionell chef i samma koncern och i år av de mest anlitade paneldeltagarna på Meg15.

I panelen fanns också Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och Malin Stråhle, teknikdirektör för Schibsted Publishing. Slutligen även Markus Gustafsson och Alexander Nordström, chefredaktör respektive teknikansvarig på Schibsteds digitala nyhetstjänst Omni.
Det blev en intressant diskussion som kom att handla mycket om algoritmer alternativt ett traditionellt redaktörskap.  Inte minst intressant var det att lyssna på Anders Trapp och de bägge representanterna från Omni. I deras funderingar och förslag märktes verkligen vilken ny kompetens de har och just behovet av ny kunskap diskuterades ingående, t ex hur de mer traditionella företagen ska kunna locka programmerare och andra speciella kompetenser som de har stort behov av. Anette Novak menade att dessa företag kanske måste jobba med sitt varumärke som arbetsgivare för att kunna locka talangerna.

Mediedagarna bjöd på många intressanta seminarier och scenuppträdanden med torsdagens misslyckade seminarium som ett tråkigt undantag. Det bloggade jag om igår och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström har skrivit om det här. Man kan undra vad den nya kulturministern fick för intryck av mediebranschen.

Mediedagarna har nu arrangerats i fyra år och blivit alltmer omfattande. I år var också marknadsdagarna som en del av Meg15 synligare än tidigare. Liksom utställningen med olika scener och kontaktytor.

Det mesta fungerade bra, men själv sörjde jag den stora lunchbuffé som alltid funnits tidigare och som också fungerat som en viktig mötesplats. Nu hade Volvo arrenderat hela restaurangen och därför fick vi nöja oss med färdiga tallrikar med olika sallader. Inte så kul, särskilt som maten första dagen tagit slut när jag kom, men efter lite strul hänvisades jag till ytterligare ett matställe.

Den stora mediefesten på torsdagskvällen var däremot riktigt kul, skickligt och frikostigt arrangerad med massor av action i olika hörn av lokalen, en stor happening.  Och en god buffé. Middagen föregicks av en festlig utdelning av årets olika branschpriser i samband med ett trevligt mingel i Tidningsutgivarnas, TU:s, lounge.

Det bästa av allt med Meg var som alltid alla möten. Och många blir det. I år höll jag ordning på hur många längre eller kortar samtal jag hade med kända och okända som jag spontant mötte under Meg15. Det blev 80 sådana spontana möten och då har jag inte tagit med vinkningar, nickar och snabba handslag utan samtal.

Och det bästa spontana mötet för mig var med en person som jag råkade få dela bord med på en servering och aldrig hade träffat tidigare. Det var Betlehem Isaak, dotter till den i Etiopien sedan 2001 utan rättegång fängslade journalisten Dawit Isaak. Betlehem Isaak är utöver sitt jobb också krönikör i Göteborgs-Tidningen. Vi fick ett långt och intressant samtal med varandra, både om hennes pappa, om journalistiken och om samhällsutvecklingen.    

Om drygt ett år, 7-8 april 2016, är det dags för Meg16 och då blir det intressant att se vilka frågor som bedöms vara så viktiga i den snabba medieutvecklingen att de bedöms motivera seminarier.
Korrigerad 150307 kl 12.48, 13.01, 19.16

Sammanfattning av Almedalen 2014, plus och minus i år

Idag söndag är sista dagen i Almedalen 2014 och det är dags att sammanfatta årets evenemang. Bästa minnet i år är nog att det är första gången som mobilnäten har fungerat utan större problem, både för våra abonnemang hos Telia för mobilerna och hos Tele2 för mobilt bredband. 

Härligt för oss twittrare och följare. Synd bara att alla i Visby som har Wi-Fi inte bjuder på inloggningen utan lösen, det borde alla företag, myndigheter och organisationer göra! Det bästa seminariet för mig blev det som handlade om fängslade Dawit Isaak, möjligen i konkurrens med Almegas seminarium om medieutvecklingen.

För min fru Lena, som jobbar både professionellt och ideellt som förtroendevald med frågor rörande äldreomsorgen i allmänhet och demenssjukdomar i synnerhet, var det en rad seminarier på favoritlistan, inte minst om det som hon skrev så här om på Facebook:

 ”Äldreomsorg utan biståndsbeslut - hur kan det se ut? Dagens viktigaste seminarium för mig. En hjärtefråga. Socialdepartementets Äldreutredning har uppdraget att "modernisera" biståndshandläggningen. Ett hundratal kommuner har gjort förändringar. Omvårdnad Gävle var tidig med en "biståndsfri" verksamhet, Milbovillan, en flexibel avlösning för både personen med behov och dennes anhöriga. Och den utmärkta verksamheten har nu förändrats till en biståndsbedömd verksamhet. Dumheter, men Omvårdnadsnämnden hänvisade till rättssäkerheten.
Idag redovisade också Kommunal, PRO och handläggarnas fackförening en rapport om förändrat bistånd.”

Dessa seminarier om omsorgen mm handlar om viktiga frågor som möjligen medför att mina favoritseminarier på medieområdet ter sig mindre väsentliga för utvecklingen i vår värld. Det tidigare nämnda seminariet om betydelser av mediekampanjer i allmänhet och om fängslade journalisten Dawit Isaak i synnerhet är dock väl så betydelsefullt som seminarier för vård och omsorg. Det handlar om liv eller död, både i Eritrea och i Sverige, i ett fall rörande en samvetsfånge i det förstnämnda landet och i andra fall för många i Sverige.  

Därför gillade jag också starkt Almegas debatt om att alla är kommunikatörer. Det handlade om en riktigt omstörtande grej, att vi alla plötsligt kan kommunicera och publicera och göra vår röst hörd för politiker, myndigheter, företag och andra makthavare.

Nu kan i princip vem som helst med enkla grepp inom sociala medier dra på sig en enorm uppmärksamhet för sin sak. Utmärkt! Men säkert ibland också ett problem för dem som professionellt ska kommunicera sina uppdragsgivares sak. Och för de traditionella redaktionellt producerade medierna...

Runt 3400 seminarier i programmet för Almedalen med över 1000 arrangörer i år, men nu är det slut. Som vanligt väldigt mycket folk på partiledarnas tal i parken Almedalen och politiken är fortfarande något av en huvudaktör under veckan vilket också statistiken visar (läs en bit ner i denna texten i denna länk), men samtidigt visar siffrorna att seminarierna också får en rejäl uppmärksamhet. Och själv är jag nog mer inriktad på dem än de rent partipolitiska arrangemangen, trots valåret. 
Planeringen av vilka seminarierna man ska gå på är en svår grej. Almedalsguiden är ett nödvändigt instrument, men svårläst med små bokstäder och närmast oläsbara seminarierubriker beroende på vilken färg man valt för en viss dag. Som fredagens grå rubriktext. 

Den digitala informationen har också starka begränsningar vilket makthavare.se tagit upp på sin sajt. Märkligt egentligen, Almedalen handlar ju extremt mycket om kommunikation. Här borde man således vara  världsmästare på detta.

Nåväl. Nu är det slut för i år och färjan lämnar för vår del Visby klockan 19.10 söndag kväll. En stund präglad av både tillbakablickar och saknad, men också lättnad över att slippa prioritera bort väldigt bra seminarier i det enorma utbudet. Och att slippa de mödosamma vandringarna på kullerstenar i de branta backarna. 

Men också glädje över alla värdefulla möten med olika människor, inte minst professionellt, men även mer privat. I år var all personal vi mötte på de hårt belastade restaurangerna trevlig! Så har det inte alltid varit förr. Och vi fick mat varje kväll, trots uteblivna bokningar av bord.  

Lördagen blev en efterlängtad vilodag för vår del med en tur ner till Vamlingbo söder om Burgsvik där vi besökte den skicklige konstnären Lars Jonsson och hans museum, café och trädgård. Allt i en gammal prästgård byggd på 1700-talet. En riktigt bra kulturell avslutning på Almedalens alla politiska arrangemang och samhällsdebatter inne i Visby under veckan.

Ett besök i Vamlingbo kan varmt rekommenderas. Och missa då inte att gå upp även på övervåningen, det kostar bara några tior, och titta på Lars Jonssons egna samlingar och på den fascinerande filmen i en tv där han på ett utmärkt sett berättar om sitt liv som konstnär. Mycket imponerande, precis som trädgården utanför prästgården. Den är redan idag en attraktion och kommer att bli det i än högra grad med tiden.

Och sist av allt åt vi glass i Burgsviks hamn. Nu återstår packning och hemresa från Almedalen 2014. Ser redan fram emot Almedalen 2015. 
Uppdaterad och korrigerad 140706 kl 12.40  

Tre bra seminarier med @ThomasMattsson, @ThomasMattsson och @ThomasMattsson

Under torsdagen var jag på tre utomordentligt intressanta seminarier i Almedalen med framför allt tre kunniga, transparanta och intressanta deltagare, nämligen @ThomasMattsson, @ThomasMattsson samt @ThomasMattsson, Expressens chefredaktör och deltagare på alla dessa tre seminarier. Han deltog säkert i ytterligare något som jag inte upptäckte. Mattsson är ett fenomen i dessa sammanhang med sin bredd, kunskap och sitt engagemang. Jag fattar inte hur han hinner och orkar med allt.

Det viktigaste seminariet handlade om den svenske journalisten Dawit Isaak, sedan 13 år fängslad i Eritrea utan rättegång.Rubriken var ”Gör opinionsbildande kampanjer nytta? Med Dawit som case diskuterades kampanjer och pressfrihet.
Thomas Mattsson var moderator. En något ovanlig roll för honom i Almedalen där han oftast är en debattör i skilda paneler. Men han skötte sysslan bra! 

Hans starka engagemang och kunskap om förhållandena kring den svenske journalisten som sitter fängslad sedan 2001 i Eritrea präglade debatten och påverkade nog oss alla i den fullsatta publiken att känna starkt för Dawits sak.
Man förstod att Mattsson, liksom paneldeltagaren Kerstin Neld , vd för Sveriges Tidskrifter och starkt engagerad för Dawit, hade kunskap om läget för Dawits sak som inte enkelt kunde refereras i sammanhanget. Hans öde är en känslig diplomatisk fråga.

Mattsson hade starkt stöd av sin panel, bl a mediestrategen mm @britstakston som uppenbarligen satsat mycket tid och engagemang på Dawits sak. Liksom frilansjournalisten @Martinschibbye med liknande erfarenheter efter sin fängelsevistelse i Etiopien, samt poeten och artisten Daniel Boyacioglu som skrivit texten till den fantastiska musikvideon Fågelsång för Dawit Isaaks sak. Kolla in den på Youtube, Fågelsång!. Ha en näsduk till hands för tårarna...

Så var det med den viktiga diskussionen hos arrangerad av mediekampanjen FreeDawit tillsammans med HejDigitalt och Readly på dess härliga eventplats Södra Kyrkogatan 8 i Visby. Almedalen när Almedalen är som bäst, tycker jag.

Men jag fortsatte se fler framträdanden av Thomas Mattsson som jag inte känner närmare även om vi som flyktiga bekantskaper morsar på varandra då vi ses. Dagen inleddes för min del, som oförbätterlig nattuggla först vid bekväma 12-tiden,  i TCO-trädgården där Journalistförbundet ordnade ett seminarium, ”Kan journalisterna stå emot PR-trycket”. 

Ett intressant seminarium i tider av nedskärningar på redaktionerna runt om i landet. Och jag undrar om SJF:s ordförande @jonasnordling känner till mina nattvanor eftersom han vid ingången hälsade mig välkommen med orden att ”hit hittar du väl nästan sovande vid det här laget”. Han har rätt…

Och nedskärningar och den journalistiska styrkan var precis det seminariet kom att handla om. Mattsson sa kloka saker, precis som panelen i övrigt med bl a Hanna Olsson, samhällschef Aftonbladet och Hans Gennerud, styrelseordförande i Gullers Grupp. En smått mobbad person i panelen av moderatorn och de övriga deltagarna, men det verkade han klara bra.

Det var Thomas Mattsson i TCO-trädgården, sedan lyssnade jag sist av allt också på honom hos  Resumé och Spelbranschens råd i en debatt om ”Vad är oddsen för en hållbar spelmarknad i Sverige”. Det kan låta som ett lite udda seminarium för den som gillar om mediedebatter, men grejen är att det också handlade om att den svenska staten idiotiskt nog försöker hindra svenska medier från att publicera annonser för utländska spelbolag.

Det handlar om ett gigantiskt hyckleri som jag många gånger bloggat om, senast här om att Lotteriinspektionen trakasserar tidningarna. TV-kanaler som t ex TV3, som formellt sett verkar från utlandet, får sända reklam för utländska spelbolag och den svenska staten tjänar indirekt pengar på att sälja sändningsrättigheter och tekniska sändningsmöjligheter för dessa bolag i det svenska marknätet. Samtidigt vill staten att t ex Expressen och andra svenska tidningar inte ska få sända samma reklam. Hyckleri!

Hyckleriet är egentligen värre än så. Helt svenska aktörer som statligt ägda Svenska Spel är liksom folkrörelseägda ATG och Postkodlotteriet m fl utomordentligt skickliga på att skicka ut förförisk reklam till oss alla. Samtidigt som man låtsas att dessa bolag inte gör någonting för att locka in spelare till sitt utbud...

På detta seminarium, där Mattson mycket bestämt och skickligt argumenterade mot statens agerande, hördes också spelmissbrukares röster om att redan enkel reklam för Triss-lotter i mataffärens kassa är en jobbig grej för dem. Regeringen, oavsett vilka  partier som råkar sitta i Rosenbad,  vill ha alla pengarna och går inte med på att försöka styra upp spelverksamheten och dela intäkterna de utländska bolagen genom ett licenssystem. Och i kampen utmanar politiken och myndigheter principerna rörande tryckfriheten.

Här har Aftonbladet och Expressen genom sina olika chefredaktörer över tid stått för en mycket viktig insats i sitt motstånd mot statens tveksamma agerande. Och igår var det Thomas Mattsson som skickligt förde mediernas talan mot staten, allt medan Lotteriinspektionens kommunikationsdirektör Joakim Rönngren såg riktigt sur ut så fort Mattsson yttrade sig.

Lotterinspektionen har under de senaste åren uppträtt mycket konstigt i denna debatt och bl a försökt hävda lotterilagstiftningen som överordnad tryckfrihetsförordningen! Ett mycket tveksamt agerande av en statlig myndighet.  

En ny intressant dag i #almedalen. Fem getingar till Thomas Mattsson. Eller brukar det vara tio för full pott?

Korrigerad och uppdaterad meed bl a fler länkar 140704.

En mediedebatt live och en via Play då politikern gick sin väg

I Almedalen lyssnade jag under fredagen på två mediedebatter, en live om medieutvecklingens betydelse för demokratin och en via SVT Play med rubriken "Ska pressavdelningarna sabotera journalistiken?" Under den debatten plockade riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m) plötsligt av sig mikrofonen och gick sin väg eftersom hon ansåg sig vara felinformerad om vad debatten skulle handla om.  

Jag missade debatten med Maria Abrahamsson då den var den 3 juli, men tack vare SVT Play går det att se den ända fram till juli 2014. Att en känd politiker lämnar en debatt på detta sätt är dessbättre mycket ovanligt och framförallt svårbegripligt för andra utom henne själv.

Under hela debatten riktades hård kritik mot Regeringskansliet från skilda håll, men när Maria Abrahamsson lämnade scenen hade endast Ekots reporter Daniel Öhman talat och då inte om henne, utan om regeringens tillkortakommanden. Hon hade således ingen anledning att svara på kritiken.

Jag har svårt att förstå varför hon, som själv är en meriterad journalist och en skicklig debattör, inte skulle ha kunnat resonera rent principiellt om hur myndigheter bör uppträda gentemot medier. Ändå ansåg hon sig ha hamnat i en hopplös situation och gick därifrån. Detta trots att moderatorn Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden, omedelbart sa att hon inte behövde kommentera Öhmans inlägg. Men hon gick.

 I fredagens debatt arrangerad av Tidningsutgivarna stod däremot alla kvar på podiet och diskuterade ”Medierna, makten och torget som försvann – medieutvecklingens betydelse för demokratin”. Numera är nyhetsförmedlingen extremt fragmentiserad; människorna får informationen från många olika håll och debatten försvåras då vi mer sällan har en gemensam bild av verkligheten.

Internet har ökat yttrandefriheten och är i många avseenden ett viktigt verktyg för demokratins utveckling, men här pekade professor Jesper Strömbäck på risker som han också anser finns i utvecklingen. Hur ska vi kunna debattera med varandra om vi har helt olika verklighetsuppfattningar?

Polariseringen ökar och det blir svårare att nå dem man vill nå i det offentliga samtalet. Panelen pekade  på att de traditionella medierna, både de privata mediehusen och offentligt finansierade public service, är viktiga aktörer i sammanhanget.

I debatten pekade både Correns chefredaktör Charlotta Friborg och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på hur viktiga de lokala tidningarna är som bas för nyhetsjournalistiken, i jämförelse med public service. Alla gillade public service som av många ses som viktigast i sammanhanget, men det är inte deras medarbetare som kommer att gräva i diarier och driva nyhetsjournalistiken i Piteå eller Motala.

Detta är en fråga som återkommer i debatten eftersom kritiken allt oftare kommer från tidningsutgivare över att public service i så stor utsträckning baserar sin journalistik på nyheter som tidningarna plockat fram. Ett helt lagligt förfarande av Sveriges Television och Sveriges Radio, men irriterande för utgivarna i ett läge där ekonomin ändrar förutsättningarna för den publicistiska verksamheten.

Och särskilt irriterade blir de som också ogillar att public service, finansierad av licensmedel, samtidigt utvecklas på webben och i digitala medier på ett sätt som anses störa marknaden för de kommersiella aktörerna. Och ledningarna inom public service är starkt irriterade över att regeringen vill utreda frågan…

Jonas Nordling, ordförande i Journalistförbundet, sa att tidningarna bör fokusera på sina egna problem och möjligheter i stället för att skylla på public service, men berörde också förbundets färska förslag om stöd till tidningarna som SJF menar är nödvändigt för demokratins skull ”även om inga riktiga publicister utanför public service vill vara beroende av staten”.

Därmed är Almedalen 2013 över för vår del i Utkik Media. Två politiska tal och partiernas sidoprogram återstår, centerpartiet under lördagen och socialdemokraterna under söndagen. Men seminarieverksamheten är huvudsakligen slut.

I år har det funnits över 2300 officiella seminarier och arrangemang att gå på, om jag minns rätt. Sjukvård, omsorg och medier har varit vanliga ämnen, men i princip alla samhällsområden har belysts under veckan. Priset för ”Hetast i Almedalen” gick välförtjänt till kampanjen ”#sittmeddawit” som kreativt påminde om den fängslade journalisten Dawit Isaak i Eritrea. Öresundshuset blev "Årets opinionsbildare".

 Sammanfattningsvis så har det mesta fungerat väldigt bra i år. Tidigare år har mobiltäckningen varit dålig, men i år har jag inte blivit arg någon gång trots dagligt bloggande, många mobilsamtal, surfning och twittrande med Telia och 3 i mobiler, svag signal här och var, men det har ändå nästan alltid funnits kontakt. En stationär mobil bredbandsrouter med Tele2 har fungerat alldeles utmärkt där vi hade den rätt högt upp i Visby nära Stora Torget.

Därmed är veckan i Almedalen slut för vår del. Under fredagen lämnade massor av människor Visby och det blev klart glesare på gatorna. Många seminarietält och scener monterades ner trots att det återstår två dagar med ett begränsat utbud. Lite trist.

Almedalen är en succé, men alla evenemang måste utvecklas. Arrangörerna bör nog fundera lite över formerna för kommande arrangemang. De två sista talarna skulle kanske kunna samsas om lördagen för att, om möjligt, locka fler deltagare och arrangörer att stanna?

  

      

Dawit Isaak, Marie Björk och Thomas Bodström m fl ...

Viktigast och mest tankeväckande idag på Bokmässan i Göteborg var manifestationerna för den sedan just denna dag i tio år i Eritrea fängslade svenske journalisten Dawit Isaak, utan rättegång. Ola Larsmo, ordförande i Svenska Pen, kunde hälsa två nobelpristagare välkomna upp på scenen för att uttala sitt stöd för Dawit Isaaks frigivande, författarna Herta Müller och Mario Vargas Llossa. Stort och mäktigt. Jag hoppas Dawit Isaak får veta!

Utöver att delta i denna viktiga markering under mässan hann jag höra Hanna Stjärne prata om den dramatiska medieutvecklingen, Marie Björk och Gabriel Lijevall berätta om sin fina bok ”Stolt”, Gunilla Kindstrand informera om varför hela Gävle läser Agnes von Krusenstjerna, Stefan Einhorn ställa svåra frågor om människan, Thomas Bodström kritisera partiet och Lasse Ekstrand prata om speedway. Vilken bredd!

Lasse Ekstrand är lektor på Högskolan i Gävle, men också författare och debattör, kanske oftast på Gefle Dagblads kultursida. Han har skrivit artiklar och böcker om det mesta, bland annat om sin idé om medborgarlön, men nu också en bok med titeln ”Speedway eller lev medan du lever”. Intressant att höra i Gävleborgs monter, säkert också en intressant bok att läsa! Det ser jag fram emot.

Journalisten Marie Björk och fotografen Gabriel Liljevall var också starka motiv för ett besök i montern idag. De har skrivit och fotograferat framträdande kulturpersonligheter i Gävleborg som det finns anledning för regionens invånare att vara stolta över, ett antijanteprojekt.

Lill-Babs är med. Och di Leva. Och Rolf Lassgård som bor i Gävle och som möter läsaren redan på omslaget i en av Gabriels alla riktigt vassa bilder. En häftig bok från ett par som jag är övertygad om att vi får se fler intressanta projekt från framöver. I montern berättade de medryckande hur de planerat och lyckats göra boken tillsammans under ett år.

Sedan Gunilla Kindstrand på scen, känd journalist i många sammanhang och nu ny kulturredaktör på Gefle Dagblad, GD, där hon dragit igång ett superintressant kreativt projekt, ”Gävle läser Agnes”. I ett samarbete med biblioteket har GD tryckt upp och gratis delat ut 4000 ex av Agnes von Krusenstiernas bok ”Fattigadel”. Arrangemang med skådespelare som läser högt ur boken, cirkelverksamhet och reportage i tidningen mm kompletterar det ovanliga projektet som Kindstrand entusiastiskt berättade om tillsammans med samarbetspartnern och bibliotekschefen Conny Persson. Kulturjournalistiken söker sig framåt.

Alla dessa för en Gävlebo så intressanta inslag i den regionala montern på en bokmässa i Göteborg kompletterades för min del under dagen av nyutnämnde chefen för Upsala Nya Tidning, Hanna Stjärne, advokaten och tidigare statsrådet Thomas Bodström samt författaren och läkaren mm Stefan Einhorn.

Hanna Stjärne, som tillhört ledningen för Sveriges Radio i många år, redovisade kunnigt och engagerat den extremt snabba utvecklingen på medieområdet och pekade bland annat på Aftonbladets snabba digitala expansion. Hon har skrivit om ämnet i en skrift utgiven av Sim(o), mediestudier.se som också arrangerade föreläsningen.

Thomas Bodström och Stefan Einhorn har som personer verkligen inte mycket gemensamt, så vitt jag förstår. Här pratade bägge om sina senaste böcker och om mycket annat intressant därtill. Jag gillar bägge för deras tydlighet, retorik och insikter. Bodströms rakhet och initierade kritik av sitt politiska parti är välgörande i den ofta förskönande debatten om det politiska livet.

Einhorn är direkt njutbar att lyssna på. Lågmäld, tydlig, problematiserande och humorfylld. Rolig! Och ändå ställde han livsavgörande frågor till både sig själv och till oss i publiken, frågor som varken han eller vi kan svaren på. Det gillade publiken…

Ännu en bra dag på #bokmassan, således, bortsätt från Telias skandalöst usla G3-nät. Hur länge ska detta få fortsätta? Pinsamt för Telia!