Polisens mörkläggning ingen överraskning, det finns dessvärre flera exempel

Bulletinerna om polisens mörkläggning av sexrelaterad brottslighet i bland annat Stockholm borde inte komma som någon överraskning. Det finns flera exempel där polismyndigheten valt att tiga, som till exempel om ett mord i Västerås och senast om hur en chef inom polisen misstänkts för barnpornografibrott.  Jag har bloggat tidigare om att det nya radiosystemet Rakel spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Polisen har isolerat sig och dess kommunikationsdirektör Unni Jerndal har genom sina uttalanden inte förbättrat situationen, snarare tvärtom.

Radiosystemet Rakel kan inte avlyssnas och det är naturligtvis bra att inte kriminella kan följa polisens arbete. Men tyvärr kan inte heller medborgarnas företrädare inom medierna göra det. Rakel går nämligen inte att avlyssna som tidigare då varenda redaktion i landet kunde lyssna på polisradion och där fick kännedom om olyckor, bränder och andra polisingripanden.

Mediernas redaktioner publicerade så gott som aldrig någonting utifrån den rätt fragmentariska informationen de förr kunde höra i radion, men fick däremot kännedom om händelser och en viss vägledning om vem de borde söka inom polisorganisationen för ytterligare kommentarer. Som polisreporter under många år såg jag polisradion som det viktigaste verktyget för mig.    

Händelserna i Kungsträdgården hade omedelbart blivit kända av allmänheten om medierna hade kunnat följa kommunikationen via polisradion; situationen med tafsande karlar framför scenen kommunicerades rimligen via radion då polisen ingrep mot dem som trakasserade kvinnor.  Samma sak i Västerås där polisen hemlighöll ett mord på ett hotell, vilket jag bloggade om 2013. Även då hade saken med all sannolikhet förekommit i radiotrafiken och därmed kommit till mediernas kännedom om de bara hade kunnat följa kommunikationen.

Just det fallet och principerna kring informationen rörande polisens verksamhet diskuterades under ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet på Meg 2015. Jag bloggade om bland annat den debatten och konstaterade då att polisens isolering genom Rakels tillkomst och om att den ”toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar”.

I den debatten deltog polisens kommunikationschef Unni Jerndal, själv tidigare journalist. Hon imponerade inte med sin strama avvisande syn på kraven om ökad insyn i polisens arbete. Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade däremot klart mer lyhörd rörande dessa frågor.

Idag deltog just Lena Nitz i en diskussion om polisen på konferensen Folk och Försvar som också direktsändes i SVT. Där fanns även rikspolischefen Dan Eliasson som försäkrade att polisen inte strävar efter mörkläggning även om enskilda beslut kanske ibland är mindre lyckade, men han ville inte se det som något systemfel. Han är en skicklig talare med en sympatisk framtoning och inger onekligen ett visst förtroende i många sammanhang, men inte denna gång eftersom färska och äldre exempel talar starkt emot hans påståenden om polisens ärliga vilja till insyn och öppenhet.

Ett sådant, utöver redan nämnda, är den högaktuella historien om en chef inom polisen som misstänktes för barnpornografibrott och tydligen också medgett de faktiska omständigheterna. Ändå hemlighölls saken och det inleddes aldrig någon förundersökning av åklagaren. Chefen sa upp sig efter samtal med sin chef och slutade på dagen.

Saken läckte ut vilket fick kommunikationsdirektören Unni Jerndal att skriva följande i ett mejl till ett antal medarbetare:

"Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet."

Detta har kritiserats skarpt eftersom det uppfattats som att hon, i strid mot grundlagen, försökt skrämma poliser från att utnyttja sin lagliga rätt att kontakta medier. Unni Jerndal förnekar att det var syftet med hennes mejl. Hela saken beskrivs bra i en artikel i Aftonbladet av Eric Tagesson. Dessutom är Jerndal nu JO-anmäld för sin hantering av ärendet.

Vad nu än JO kommer fram till rörande Unni Jerndal så måste man konstatera att varken hon eller rikspolischefen lyckats övertyga om polisens ärlighet vad det gäller öppenhet och transparens. Även inom polisen finns stark kritik rörande till exempel mörkläggningen av fallet med en chef som misstänktes för barnpornografibrott, senast framförd av den kloke och rutinerade pressinformatören Christer Nordström inom polisen i Uppsala. Han har inte heller ändrat uppfattning efter det mejl från kommunikationsdirektören som uppfattats som hotfullt.

Polisens tydliga isolering efter Rakels tillkomst och myndighetens bristande förmåga att tillämpa en informationspolicy värd namnet det år tryckfriheten firar sitt 250-årsjubileum i Sverige är ett stort problem, för myndigheten och för medborgarna. I sammanhanget får man inte glömma att polis och åklagare under det senaste året också i strid mot grundlagarna i brottsutredningar försökt komma åt källskyddat material, dels på Folkbladet Västerbotten efter mordet på tidningens medarbetare Elin Falk, dels på Aftonbladet efter ett rån i Kista. Polis och åklagare misslyckades med detta då de ansvariga utgivarna Anna Lith, Västerbottens Folkblad, och Jan Helin, Aftonbladet, bestred kraven och tog frågan till domstolar som slutligen underkände beslagen.  Men först efter prövningar i hovrätten respektive Högsta domstolen.

Det finns således skäl att fråga sig hur stora, eller snarare små, kunskaperna om de svenska grundlagarna är inom polisen, åklagarväsendet och till och med domstolarna. Därför är det inte heller förvånande att politikerna Maria Weimar (L) och Gulan Avci (L) idag kräver att rikspolischefen eller ”någon högt ansvarig på ledningsnivå” avgår.

Det borde väl i så fall vara både Eliasson och Jerndal och det skulle nog vara både välförtjänt och ett intressant exempel på ett nytt ansvarstagande inom svensk förvaltning där avgångar varit sällsynta i liknande sammanhang. Det borde bli vanligare. 

Men oavsett hur det blir med den saken tror jag dessvärre att polisen får en mycket lång väg att vandra innan förtroendet är återupprättat för myndigheten hos allmänheten.   

      

Världsberömda legendarer avrundade Meg15, dags att sammanfatta Mediedagarna

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, avslutades med att Fredrik Laurin intervjuade två av världens mest kända journalister, Carl Bernstein och Glenn Greenwald, i ett seminarium med rubriken ”From Watergate to Snowden”. Fredrik Laurin är en av Sveriges mest uppmärksammade grävande journalister och det blev mycket tal om skydd av ”sources” och allt annat som de tre är djupt förtrogna med som grävande journalister.

Tämligen omgående kom resonemangen in på Watergate som 1974 avslöjades av just Carl Bernstein och hans kollega Bob Woodward på The Washington Post. Efter ett dramatiskt skeende utmynnade skandalen som bekant i att president Richard Nixon till sist tvingades avgå. Allt som hände då var mer spännande än en bra thriller och allt har speglats i den berömda filmen Alla presidentens män med Dustin Hoffman som Carl Bernstein och Robert Redford som Bob Woodward . Filmen är baserad på en bok av Bernstein och Woodward.

Runt 40 år senare läckte 2013 den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden hemliga dokument från sitt konsultjobb på National Security Agensy, NSA. Dokumenten avslöjade topphemliga övervakningsprojekt och annan ljusskygg verksamhet av amerikanska och brittiska myndigheter. Snowden valde själv ut Glenn Greewald för att få materialet publicerat vilket skedde i The Guardian. Sedan dess håller sig Snowden undan de amerikanska myndigheterna i Ryssland, hemma i USA riskerar han ett långt straff. 

Det var spännande att se och höra mötet mellan dessa två representanter för olika generationer av grävande journalister. Seminariet arrangerades av föreningen Grävande Journalister på Meg15 och sändes också direkt i Sveriges Television.

Tidigare på dagen var det ett seminarium med Jan Scherman, tidigare vd på TV4, och Ewa Swartz Grimaldi, ordförande i Norstedts förlagsgrupp, men också tidigare programdirektör på TV4. Då jobbade de nära varandra och talade nu om ledarskap, särskilt med utgångspunkt från sina egna erfarenheter. Samtalsledare var Jeanette Gustafsdotter, vd på organisationen Utgivarna.

Det blev ett intressant och tankeväckande samtal, rentav lite rörande då de självutlämnande redovisade sina erfarenheter. Ewa Swartz Grimaldi berättade hur hon på TV4 mötte en manlig företagskultur som hon tyckte det var svårt att komma in i, inte minst på de korvträffar vd Jan Scherman arrangerade på fredagarna för att överbrygga kulturskillnaderna mellan olika grupper i företaget.

När hon tog upp det med sin chef blev han lite sur och hon härmade honom skickligt som vankande och muttrande - och även när han senare ursäktande kom och ångrade sitt uppträdande. Sedan har de uppenbarligen kommit mycket bra överens, om än inte om allt, och jobbat bra ihop. Jan Scherman, som numera är affärsområdeschef för Aftonbladet TV, skrev också en uppmärksammad bok, ”Räkna med känslorna”, om sina erfarenheter av att vara chef.

Båda två talade sig varma för ett tillåtande och modigt ledarskap, inte minst i svåra tider i sökandet efter nya lösningar. Att Jan Scherman nu gillar den rörliga, snabba och kreativa verksamheten i kvällstidningsmiljö är uppenbart. Och då särskilt i kontrast till organisationer med teknokratiska chefer i större strukturer där tröghet och krångel frodas.

Strukturer och nya lösningar var också på tapeten i ett seminarium betitlat ”Vad är framtidens journalistik”, ledd av moderatorn Anette Novak, vd på Interactive Institute och tidigare chefredakör på Norran. I panelen fanns Anders Trapp, redaktionell affärsutvecklare i MittMedia, tillsammans med AnnKarin Lith, redaktionell chef i samma koncern och i år av de mest anlitade paneldeltagarna på Meg15.

I panelen fanns också Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och Malin Stråhle, teknikdirektör för Schibsted Publishing. Slutligen även Markus Gustafsson och Alexander Nordström, chefredaktör respektive teknikansvarig på Schibsteds digitala nyhetstjänst Omni.
Det blev en intressant diskussion som kom att handla mycket om algoritmer alternativt ett traditionellt redaktörskap.  Inte minst intressant var det att lyssna på Anders Trapp och de bägge representanterna från Omni. I deras funderingar och förslag märktes verkligen vilken ny kompetens de har och just behovet av ny kunskap diskuterades ingående, t ex hur de mer traditionella företagen ska kunna locka programmerare och andra speciella kompetenser som de har stort behov av. Anette Novak menade att dessa företag kanske måste jobba med sitt varumärke som arbetsgivare för att kunna locka talangerna.

Mediedagarna bjöd på många intressanta seminarier och scenuppträdanden med torsdagens misslyckade seminarium som ett tråkigt undantag. Det bloggade jag om igår och Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström har skrivit om det här. Man kan undra vad den nya kulturministern fick för intryck av mediebranschen.

Mediedagarna har nu arrangerats i fyra år och blivit alltmer omfattande. I år var också marknadsdagarna som en del av Meg15 synligare än tidigare. Liksom utställningen med olika scener och kontaktytor.

Det mesta fungerade bra, men själv sörjde jag den stora lunchbuffé som alltid funnits tidigare och som också fungerat som en viktig mötesplats. Nu hade Volvo arrenderat hela restaurangen och därför fick vi nöja oss med färdiga tallrikar med olika sallader. Inte så kul, särskilt som maten första dagen tagit slut när jag kom, men efter lite strul hänvisades jag till ytterligare ett matställe.

Den stora mediefesten på torsdagskvällen var däremot riktigt kul, skickligt och frikostigt arrangerad med massor av action i olika hörn av lokalen, en stor happening.  Och en god buffé. Middagen föregicks av en festlig utdelning av årets olika branschpriser i samband med ett trevligt mingel i Tidningsutgivarnas, TU:s, lounge.

Det bästa av allt med Meg var som alltid alla möten. Och många blir det. I år höll jag ordning på hur många längre eller kortar samtal jag hade med kända och okända som jag spontant mötte under Meg15. Det blev 80 sådana spontana möten och då har jag inte tagit med vinkningar, nickar och snabba handslag utan samtal.

Och det bästa spontana mötet för mig var med en person som jag råkade få dela bord med på en servering och aldrig hade träffat tidigare. Det var Betlehem Isaak, dotter till den i Etiopien sedan 2001 utan rättegång fängslade journalisten Dawit Isaak. Betlehem Isaak är utöver sitt jobb också krönikör i Göteborgs-Tidningen. Vi fick ett långt och intressant samtal med varandra, både om hennes pappa, om journalistiken och om samhällsutvecklingen.    

Om drygt ett år, 7-8 april 2016, är det dags för Meg16 och då blir det intressant att se vilka frågor som bedöms vara så viktiga i den snabba medieutvecklingen att de bedöms motivera seminarier.
Korrigerad 150307 kl 12.48, 13.01, 19.16

Misslyckad debatt om mediepolitiken på Meg15

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, omfattar runt 150 arrangemang på seminarier och scener. Ett av de viktigaste var seminariet om mediepolitiken med kulturministern Alice Bah Kuhnke. En stor publik sökte sig också till den i Svenska Mässans största sal, men tyvärr blev debatten helt misslyckad, främst på grund av moderatorn som orsakade en tidsbrist, men också av en tämligen ensidig diskussion som mest kom att handla om public service.

Moderator var Ulla Carlsson, professor i yttrandefrihet (!) som ägnade runt en kvart till sin inledning kompletterad med en sifferpresentation av forskaren Johan Ohlsson, sammantaget en information som man kan anta att större delen av publiken redan var bekant med. Och därmed ointresserad av.

Därför drabbades debattörerna av tidsnöd vilket blev problematiskt då det fanns inte mindre än fyra debattörer på scenen som ville komma till tals på den begränsade tid som återstod. Möjligen gick just därför MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith ut rätt hårt för att hinna få så mycket som möjligt sagt. Hon levererade en svidande kritik mot att public service lämnas utanför den nya medieutredningen vars direktiv kulturministern Alice Bah Kuhnke just då hade presenterat efter dagens regeringsbeslut.

Då gick naturligtvis Sveriges Radios vd Cilla Benkö igång och sedan var denna mediepolitiska debatt mest en diskussion om public service är bra eller dåligt, gör rätt eller fel saker och om hur dagspressen lider av konkurrensen med den licensfinansierade verksamheten. Benkö menade i sitt försvar mot Liths kritik att public service minsann också lider. Om någon vann debatten så var det Cilla Benkö som faktiskt fick två spontana applåder av publiken då hon försvarade public service mot AnnaKarin Liths kritik.

Dagens huvudgäst, kulturministern, lyckades sticka in några ord här och var i käbblet mellan de två kombattanterna, men de övriga i panelen, it-debattören Emanuel Karlsten och Ulla Sätereie, prefekt på JMG, fick inte många ord sagda. Debatten sågades direkt på nätet av ilskna twittrare i publiken som hade förväntat sig något helt annat, kanske främst då att äntligen få höra kulturministern om mediepolitiken.

Seminariet drog naturligtvis över på tiden så att Cilla Benkö fick springa till nästa engagemang. När moderatorn avslutade seminariet glömde hon ge slutordet till den inbjudne huvudpersonen Alice Bah Kuhnke. Debatten hade rubriken ”Har Sverige en mediepolitik”, men den frågan fick vi inget svar på. Tyvärr. En stor miss av arrangörerna JMG och NORDICOM.

Ett seminarium som motsvarade förväntningarna var Journalistförbundets debatt, ” Vem gör nyhetsvärderingen – journalisterna eller polisen”. SJF:s ordförande Jonas Nordling var själv moderator och styrde som sådan skickligt debatten. Diskussion handlade om mediernas försämrade möjligheter att få information från polisen, särskilt sedan det nya radiosystemet Rakel infördes. Det kan inte avlyssnas som förr och dessutom uppfattar många polisens informatörer som filter mellan dem som sitter på kunskapens källor och journalisterna.

Den som verkligen satte fart på debatten var Ann-Sofie Sannemalm, kriminalreporter i Vestmanlands Läns Tidning. Sakligt och bestämt konstaterade hon att informationen numera fungerar uselt och att den toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar, även om man hela tiden lovar att det ska bli bättre. Polisens kommunikationschef Unni Jerndal avvisade rätt generellt kritiken, men lovade ändå att det ska bli bättre…

Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade mer lyhörd för kritiken. Klok och eftertänksam. Som gammal polisreporter har jag följt debatten under årens lopp och är minst lika kritisk som Ann-Sofie Sannemalm. Nackdelarna med Rakel borde ha lösts med olika åtgärder då systemet infördes.

Jag har också tidigare bloggat om saken, bland annat med utgångspunkt från ett mord i Västerås där polisen gjorde det mesta fel. Dessutom tror jag att polisens isolering efter Rakel är ganska farlig även för polisen som myndighet; polisverksamhet behöver en löpande offentlig insyn i en demokrati för att motverka farliga övertramp vad det gäller rasister inom kåren, diskriminering och övergripanden.

Jag hann också lyssna på den legendariske journalisten Carl Bernstein som tillsammans med Bob Woodward avslöjade Watergate och fällde en president. Han intervjuades av GP:s Britt-Marie Mattsson om den historiska skandalen, men också om Bernsteins syn på t ex visselblåsaren Edward Snowden. Bernstein sa att han skulle ha publicerat Snowdens material om han hade varit utgivare på The Washington Post.

Dagen inleddes med en debatt, ”Visionärerna”, där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Sveriges Radios vd Hanna Stjärne samt filosofen Alexander Bard diskuterade och formulerade frågor. Dessa besvarades sedan av en panel med bl a Anette Novak, vd för Interactive Institute och Sofia Wadensjö Karén, publisher för Tidningen Vi.

Det blev en intressant debatt som ofta då man diskuterar framtidsfrågorna. Alexander Bard är alltid intressant att lyssna på och han konstaterade bland annat att mikrobetalningarna är en underskattad möjlighet i mediesammanhang. Det håller jag med om; självklart bör det bli alltid vara möjligt att köpa enstaka texter mm. Det är inget kul att följa en länk till en artikel, möta en betalvägg och få en hurtig uppmaning om att köpa en prenumeration.

Petter Alexis, rappare och mångsidig entreprenör, intervjuades av TT:s Carl Cato om sitt engagemang och sin syn på marknadsföring. Petter gillar att engagera sig i många sidoverksamheter och han sa att tidningar borde kunna göra detsamma; DN skulle t ex kunna anordna Sveriges största musikfestival, menade han.

Dagen avslutades med stor fest, men dessförinnan delades det också ut en rad priser, bland annat organisationen Utgivarnas nya ”Mommapris” till Årets Utgivare. Det gick extremt välförtjänt till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som mycket skickligt och engagerat sköter sitt uppdrag. Aftonbladet blev Årets Dagstidning, det så kallade helhetspriset.
Alla pristagarna finns redovisade här i Medievärlden.
Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 150306 kl 02.23

Dags för Meg15 i Göteborg

I morgon torsdag 5 mars inleds Mediedagarna, Meg 15, i Göteborg. Där träffas mediemänniskor från hela landet och kan gå på en lång rad seminarier, scenprogram och andra arrangemang. I år är det säkert rätt många som misslyckas att ta sig till Göteborg och Meg15 på grund av Norwegians inställda flygningar. Jag tänkte först boka biljetter där, men valde i sista stund SAS eftersom det varit så stökigt runt Norwegian ett tag…

Förhoppningsvis lyckas de flesta ändå ta sig till Göteborg på ett eller annat sätt. Förutom intressanta seminarier så är Meg15 också en suverän mötesplats eftersom ”alla” i branschen är där. Att träffa kolleger och andra inom mediesfären är säkert det viktigaste motivet för många att resa till Göteborg.

Jag har bara snabbkollat programmet ännu så länge, men det ser lovande ut. Mediedagarna inleds med bland annat en timslång talkshow, ”Visionärerna”  om morgondagens medievärld,  där bland annat Aftonbladets chefredaktör Jan Helin deltar. Och SVT:s nya vd Hanna Stjärne, filosofen Alexander Bard och andra framträdande mediepersonligheter. Det blir intressant.

Premiärdagen intervjuas också legendariske journalisten Carl Bernstein av Britt-Marie Mattsson om undersökande journalistik före och efter internet. När Watergate blev en världsnyhet var ju förutsättningarna för journalistiken helt annorlunda än idag.

Även Glenn Greenwald kommer till Meg15, det vill säga journalisten som valdes ut av Edward Snowden för att publicera material som avslöjade USA:s systematiska övervakning. Och sista dagen möter också Greenwald kollegan Bernstein och intervjuas av Fredrik Laurin, numera ansvarig för undersökande journalistisk på Sveriges Radio och en gång i sin ungdom ambitiös reporter på Gefle Dagblad där även jag jobbade. Det blir säkert ett jätteintressant samtal och därför är det synd att arrangörerna lagt det så sent då många säkert redan lämnat Göteborg.

Mellan premiären och avslutningen kan man också lyssna på GT:s chefredaktör Frida Boisen som pratar om kampanjjournalistik, lyssna på Spanarna i P1 som sänder direkt från Meg15, ta del av både Förtroendebarometern och Twitterbarometern från MedieAkademin samt höra kulturministern Alice Bah Kuhnke prata om mediepolitiken.

Även Peter Sunde, dömd till fängelse för medhjälp till upphovsrättsbrott i samband med Pirate Bay, är på plats och talar om internet. Och ärkebiskopen Antje Jackelén om den journalistiska utmaningen vid konflikter rörande religion och politik. Mediernas strukturförändring är också på tapeten i olika seminarier.

Sist men inte minst så ska priset till Årets Dagstidning delas ut liksom det nyinstiftade ”Mommapriset” till Årets Utgivare och flera andra fina branschpriser. Ungefär så ser det ut på Meg15, det fjärde branscharrangemanget sedan Meg12. Om uppkopplingen fungerar så återkommer jag med rapporter på denna blogg.