Polisens mörkläggning ingen överraskning, det finns dessvärre flera exempel

Bulletinerna om polisens mörkläggning av sexrelaterad brottslighet i bland annat Stockholm borde inte komma som någon överraskning. Det finns flera exempel där polismyndigheten valt att tiga, som till exempel om ett mord i Västerås och senast om hur en chef inom polisen misstänkts för barnpornografibrott.  Jag har bloggat tidigare om att det nya radiosystemet Rakel spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Polisen har isolerat sig och dess kommunikationsdirektör Unni Jerndal har genom sina uttalanden inte förbättrat situationen, snarare tvärtom.

Radiosystemet Rakel kan inte avlyssnas och det är naturligtvis bra att inte kriminella kan följa polisens arbete. Men tyvärr kan inte heller medborgarnas företrädare inom medierna göra det. Rakel går nämligen inte att avlyssna som tidigare då varenda redaktion i landet kunde lyssna på polisradion och där fick kännedom om olyckor, bränder och andra polisingripanden.

Mediernas redaktioner publicerade så gott som aldrig någonting utifrån den rätt fragmentariska informationen de förr kunde höra i radion, men fick däremot kännedom om händelser och en viss vägledning om vem de borde söka inom polisorganisationen för ytterligare kommentarer. Som polisreporter under många år såg jag polisradion som det viktigaste verktyget för mig.    

Händelserna i Kungsträdgården hade omedelbart blivit kända av allmänheten om medierna hade kunnat följa kommunikationen via polisradion; situationen med tafsande karlar framför scenen kommunicerades rimligen via radion då polisen ingrep mot dem som trakasserade kvinnor.  Samma sak i Västerås där polisen hemlighöll ett mord på ett hotell, vilket jag bloggade om 2013. Även då hade saken med all sannolikhet förekommit i radiotrafiken och därmed kommit till mediernas kännedom om de bara hade kunnat följa kommunikationen.

Just det fallet och principerna kring informationen rörande polisens verksamhet diskuterades under ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet på Meg 2015. Jag bloggade om bland annat den debatten och konstaterade då att polisens isolering genom Rakels tillkomst och om att den ”toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar”.

I den debatten deltog polisens kommunikationschef Unni Jerndal, själv tidigare journalist. Hon imponerade inte med sin strama avvisande syn på kraven om ökad insyn i polisens arbete. Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade däremot klart mer lyhörd rörande dessa frågor.

Idag deltog just Lena Nitz i en diskussion om polisen på konferensen Folk och Försvar som också direktsändes i SVT. Där fanns även rikspolischefen Dan Eliasson som försäkrade att polisen inte strävar efter mörkläggning även om enskilda beslut kanske ibland är mindre lyckade, men han ville inte se det som något systemfel. Han är en skicklig talare med en sympatisk framtoning och inger onekligen ett visst förtroende i många sammanhang, men inte denna gång eftersom färska och äldre exempel talar starkt emot hans påståenden om polisens ärliga vilja till insyn och öppenhet.

Ett sådant, utöver redan nämnda, är den högaktuella historien om en chef inom polisen som misstänktes för barnpornografibrott och tydligen också medgett de faktiska omständigheterna. Ändå hemlighölls saken och det inleddes aldrig någon förundersökning av åklagaren. Chefen sa upp sig efter samtal med sin chef och slutade på dagen.

Saken läckte ut vilket fick kommunikationsdirektören Unni Jerndal att skriva följande i ett mejl till ett antal medarbetare:

"Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet."

Detta har kritiserats skarpt eftersom det uppfattats som att hon, i strid mot grundlagen, försökt skrämma poliser från att utnyttja sin lagliga rätt att kontakta medier. Unni Jerndal förnekar att det var syftet med hennes mejl. Hela saken beskrivs bra i en artikel i Aftonbladet av Eric Tagesson. Dessutom är Jerndal nu JO-anmäld för sin hantering av ärendet.

Vad nu än JO kommer fram till rörande Unni Jerndal så måste man konstatera att varken hon eller rikspolischefen lyckats övertyga om polisens ärlighet vad det gäller öppenhet och transparens. Även inom polisen finns stark kritik rörande till exempel mörkläggningen av fallet med en chef som misstänktes för barnpornografibrott, senast framförd av den kloke och rutinerade pressinformatören Christer Nordström inom polisen i Uppsala. Han har inte heller ändrat uppfattning efter det mejl från kommunikationsdirektören som uppfattats som hotfullt.

Polisens tydliga isolering efter Rakels tillkomst och myndighetens bristande förmåga att tillämpa en informationspolicy värd namnet det år tryckfriheten firar sitt 250-årsjubileum i Sverige är ett stort problem, för myndigheten och för medborgarna. I sammanhanget får man inte glömma att polis och åklagare under det senaste året också i strid mot grundlagarna i brottsutredningar försökt komma åt källskyddat material, dels på Folkbladet Västerbotten efter mordet på tidningens medarbetare Elin Falk, dels på Aftonbladet efter ett rån i Kista. Polis och åklagare misslyckades med detta då de ansvariga utgivarna Anna Lith, Västerbottens Folkblad, och Jan Helin, Aftonbladet, bestred kraven och tog frågan till domstolar som slutligen underkände beslagen.  Men först efter prövningar i hovrätten respektive Högsta domstolen.

Det finns således skäl att fråga sig hur stora, eller snarare små, kunskaperna om de svenska grundlagarna är inom polisen, åklagarväsendet och till och med domstolarna. Därför är det inte heller förvånande att politikerna Maria Weimar (L) och Gulan Avci (L) idag kräver att rikspolischefen eller ”någon högt ansvarig på ledningsnivå” avgår.

Det borde väl i så fall vara både Eliasson och Jerndal och det skulle nog vara både välförtjänt och ett intressant exempel på ett nytt ansvarstagande inom svensk förvaltning där avgångar varit sällsynta i liknande sammanhang. Det borde bli vanligare. 

Men oavsett hur det blir med den saken tror jag dessvärre att polisen får en mycket lång väg att vandra innan förtroendet är återupprättat för myndigheten hos allmänheten.   

      

Polisen isolerar sig, ett tryckfrihetsproblem

Tryck- och yttrandefriheten är kanske inte det vi tänker mest på under varma semesterdagar. Därför har en viktig nyhet knappt uppmärksammats i rekordvärmen under den senaste veckan. Den handlar om att polisen i Västerås tydligen ljugit och förnekat att man misstänker att ett mord har skett. Den svenska polisen isolerar sig alltmer och det är inte bra, rentav farligt. Dess nya slutna radiosystem, Rakel, är en orsak, polisledningens tveksamma intentioner givetvis en annan.

Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och Aftonbladet publicerade en nyhet om saken i slutet av juli, ungefär en månad efter det att det förmodade mordet hade skett. En man hade hittats död på Stadshotellet i Västerås, troligen strypt med buntband som verktyg. Brottet skulle ha skett under bilträffen Power Meet som lockar tiotusentals människor till Västerås.

När medierna frågade polisen om något allvarligt brott hade skett under arrangemanget svarade polisen enligt Aftonbladet och VLT nej, trots kunskapen om det förmodade mordet. På polisens egen hemsida skrevs det att inga allvarliga händelser rapporterats under arrangemanget.

Polismyndighetens lögn är oacceptabel och oroande för den som vill att polisen ska vara en respekterad myndighet i den svenska demokratin, om polisen medvetet undanhållit fakta och ljugit för allmänheten är myndigheten inne på en riktigt farlig väg.

Det anser också polismannen och ansedde forskaren Stefan Holgersson som i samma artikel i Aftonbladet säger att han ser en fara för demokratin om polisen ljuger för allmänheten. Han har naturligtvis helt rätt. Vad händer den dag vi inte längre tror på polisen?

I detta sammanhang har hittills inte det nya radiosystemet Rakel nämnts eller kritiserats, vare sig av Holgersson eller av någon annan, men det finns enligt min mening skäl till att peka på riskerna med Rakel. Utan Rakel hade polisen i Västerås troligen inte kunnat hemlighålla mordet.

Förr kunde vem som helst lyssna på polisens radiokommunikation och som ung polisreporter var jag en av dess mest trogna lyssnare. Det lyssnandet genererade mängder av artiklar, främst kanske rena rapporteringar av olyckor och brott, men aldrig direkt baserade på radiokommunikationen. Den vägledde mig däremot så att jag kunde fråga rätt utredare eller polisbefäl om vad som hade hänt. Och så var det även för alla andra polisreportrar i Sverige fram till för några år sedan då Rakel infördes.

Det är ett radiosystem som inte går att avlyssna. Det är helt enkelt – tyst! Andra blåljusmyndigheter som ambulans och räddningstjänst har också efter hand börjat utnyttja Rakel och därmed är insynen i alla dessa myndigheters verksamheter klart begränsad. Fördelen är att alla myndigheter kan kommunicera med varandra, men där har inte allmänhetens ombud på tidningarna släppts in. Det hade av allt att döma varit lätt att i systemet bygga in en lämplig information till medierna, men polisledningar har till och från snarare deklarerat att det är skönt att slippa journalisterna.  

Visst, det är bra att inte tjuvar, rånare och andra skumma figurer inte kan höra vad polisen har för sig. Vem kan tycka något annat? Men nackdelen är att samhällets viktigaste granskare, tidningarnas redaktioner, inte heller längre hör vad myndigheterna har för sig. Inte ett ljud. Därmed är de till 100 procent utlämnade till vad myndigheterna själva behagar tala om för dem.

Och i det läget kommer dessvärre en nyhet att polisen i Västerås först förnekat att något allvarligt brott skett under ett stort evenemang, och sedan hemlighållit ett mord i en månad av ”utredningstekniska skäl”. Det begreppet ska man ha respekt för, men rimligen har väl ändå gärningsmannen klart för sig att han begått ett brott och då kan väl knappast ”utredningstekniska skäl” kunna åberopas. Att detaljer om brottet inte lämnas ut är det nog ingen som är kritisk emot.  

Även andra tecken tyder, som Holgersson påpekar, på att polisen isolerar sig alltmer. Polisen har sedan decennier i ökande utsträckning anställt medieinformatörer som i och för sig alltid ger ett sympatiskt intryck i tv och svarar skickligt, men hur mycket säger de egentligen? Ofta ganska lite med undvikande svar som de skickliga kommunikatörer de är och de fungerar helt klart som en barriär mellan medierna och dem som sitter på ansvaret för utredningar och annan verksamhet. Dessa ”slipper” tack vare kommunikatörerna journalisterna.

Polisen ”slipper” med Rakel nästan all insyn i vad myndigheten har för sig. Tidigare kunde dess granskare på tidningarnas redaktioner fortlöpande höra vad de talade om, hur språkbruket och ordergivningen lät rörande förbrytare, medborgare, flyktingar, invandrare, romer, ungdomar, polisledningen, politiker eller andra människor och företeelser.

Så inte nu; polisen har lyckats isolera sig. Därmed har en gammal dröm uppfyllts för många av dess tjänstemän som tyckt att medier är jobbiga. Klokare kolleger till dessa borde reagera och verka för att polismyndigheterna ska öppna sig mot omvärlden och släppa in granskarna.  

När statsminister Olof Palme mördades blev polisens radiokommunikation ett historiskt dokument som fortfarande spelas upp i skilda sammanhang. Om mordet hade skett idag hade nog ingen av oss fått höra vad som sades eftersom Rakel finns. Om inte polisen i nåder låtit oss lyssna…

Rakels existens kräver att polisen öppnar sig på alla andra tänkbara sätt mot allmänheten och dess företrädare, medierna. Till exempel genom en organiserad informationsskyldighet gentemot medierna och en policy som inte medger att man hemlighåller att ett allvarligt brott som ett mord har skett. Tyvärr tyder ingenting på att polisens nationella ledning driver den frågan.

Om den svenska polisen av outgrundlig anledning väljer att ljuga om viktiga händelser är vi i Sverige på väg mot ett odemokratiskt samhälle ingen vill ha, där har Stefan Holgersson helt rätt. Men tyvärr verkar inte den svenska polisledningen särskilt intresserad av att lyssna på honom eller andra kompetenta kritiker, som t ex professor Leif GW Persson i andra sammanhang.

Polisen har också kritiserats för snabba nedläggningar av förundersökningar, senast då det gäller företagskapningar som knappt utreds, och för dåliga siffror för antalet uppklarade brott. Och en konstig organisation som motverkar ett effektivt polisarbete. Och för övervåld. Och för …

Polisen behöver en helt ny nationell ledning som förmår utveckla verksamheten i alla avseenden. Och politiska beslut som ökar insynen i polisarbetet i stället för att, som med Rakel, tvärtom begränsa granskningen av polisverksamheten. Myndighetens ökande isolering gynnar inte myndigheten, den är tvärtom farlig för polisen.

Anm tillagd 130817
Det förs en debatt även inom polisen om den polisiära verksamhetens kvalitet och kravet på öppenhet och korrekthet i informationen om dess verksamhet. Läs nedanstående länk till Martins polisblogg som jag hittade på Facebook tack vare Sofia Mirjamsdotter! Mycket intressant.

Uppdateringar - länkar tillagda 130815, 130817 och 130820
Orimlig särbehandling - huvudledare i Dagens Nyheter 130820
Polis kritiserar Husby-skjutningen - nyhetsartikel i aftonbladet.se 130818
Polisen gör egen utredning efter kritiken - nyhetsartikel expressen.se 130818
Polis skriver om dödsskjutning i Husby - nyhetsartikel dn.se 130818
Om en mycket tragisk dödsskjutning - Martins polisblogg 130817
Husbyskotten: Fotograferna är bra för polisen - Hanne Kjöller på ledarsidan i DN 130815
Polisen äger all information idag - journalisten.se 130815