Sju chefredaktörer sökes

Idag informerades Mittmedias personal om att 50 annonsförsäljare kommer att sägas upp som den första större åtgärden av den nye ägaren Bonnier News. Dessutom ska det enligt uppgift också den så kallade virtuella desken läggas ner och koncernen ska rekrytera sju nya chefredaktörer. Sedan en tid är det även klart att personalchefen Carin Andersson och företagsmarknadschefen Staffan Lönner  lämnar koncernen.

Redan i samband med övertagandet stod det klart att Bonniers inte gillade att ett antal titlar saknade egen utgivare. Anders Ingvarsson är till exempel chefredaktör och utgivare för Hälsingetidningar med sina fyrar editioner, men också för Gefle Dagblad. Karin Näslund  är chefredaktör för Sundsvalls Tidning, men också för Allehanda i Örnsköldsvik med edtionen Tidningen Ångermanland i Härnösand.

Utgivaren för flest tidningar och sajter är Daniel Nordström. Han är chefredaktör för VLT, men ansvarar också för Bärgslagsbladet, Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Nynäshamns Posten samt alla dessa titlars sajter.

Så vill inte Bonniers ha det eftersom det strider mot hela tanken med en lokaltidning. Vilka tidningar som nu får en egen utgivare är oklart, men enligt uppgift kommer ytterligare några utgivare att rekryteras senare

Utöver den stora omorganisationen av annonsförsäljningen, som samordnars med Bonnier News, och  rekryteringen av chefredaktörer så är också beslutat att den virtuella desken ska avskaffas. Få har förstått poängen med den, men om jag har fattat rätt är den ett exempel bland andra på Mittmedias centralisering av olika funktioner,  inte sällan i strid mot idén med en lokaltidning.

Av samma  skäl är det ingen djärv gissning att varumärrket MittMedia avskaffas. Det är ju inte MittMedia man prenumererar på, utan Gefle Dagblad, Dalademokraten eller Sala Allehanda. Det ska bli intressant att se när detta sker.  

Korrigerad 2019-05-28 kl 22.55

Är ett konkursmässigt MittMedia framgångsrikt?

Daniel Nordström, chefredaktör för VLT, bemöter idag min senaste text om MittMedia på sin blogg. Vi är överens om mycket inom journalistiken, men inte om MittMedias sorgliga vandring mot stupet. Hans text präglas av MittMedias kultur där man envist odlar självbilden av en framgångsrik koncern. Och det även nu när vi har facit; MittMedia är konkursmässigt och måste säljas för att överleva.

Detta faktum kan varken självförhärligandet eller ”stora digitala framgångar i läsaraffären” ändra på. Det finns givetvis enskildheter inom koncernen som är positiva, men det innebär inte att företaget kan beskrivas som framgångsrikt.

Daniel Nordström har rätt i att jag gillade mycket av det koncernledningen gjorde när det började hända saker 2013. Det var bra att riktningen pekades ut mot digitaliseringen. Den nya ledningen var tydlig och agerade löftesrikt för en modernisering av en ganska trött koncern.

Men efter något år växte nog kammen för snabbt både inom ägarstiftelserna och koncernledningen. Centraliseringen drevs för hårt. Digitaliseringen likaså. De fortfarande lönsamma papperstidningarna prioriterades bort. De tappade kraft och upplagorna minskade mer än inom alla andra mediekoncerner. 
Därför har jag med tiden omvärderat koncernen och det är jag nog inte ensam om. Alla i branschen hade klart för sig att framtiden är digital, men MittMedia drev utvecklingen snabbare än andra mediehus, papperstidningarna blev i princip offrade. Allt medan MittMedias företrädare gång på gång utnämnde sitt företag till det bästa av alla på lokal journalistik.

Ändå är det rätt tydligt att läsare inte håller med om att lokaljournalistiken är så bra inom MittMedia. Inte ens koncernens egna chefer kan rimligen ha missat ilskan och besvikelsen hos läsare på sociala medier och även i bittra insändare i MittMedias tidningar.

Det är riktigt att jag skrev ”usel journalistik” och då menar jag naturligtvis inte den som görs på tidningens utgivningsort av dess medarbetare och publiceras lokalt. Den journalistiken har ofta hög kvalitet, men det hjälper inte då tidningarna samtidigt tar in helsidor skrivna på andra orter utan lokal koppling. 
Daniel Nordström ser det som att man idag kan publicera "läsvärd journalistik från andra orter" i stället för det TT-material som ofta användes förr.  Jag håller inte med. De är säkert bra lokalt där de skrivs, men ofta helt ointressanta där de publiceras i en annan del av  landet. Och vad är poängen med den ”virtuella desken” där den ansvarige för en tidnings sajt tydligen alltid finns på en annan utgivningsort! Är det att vårda den lokala förankringen? 

Att nyheter publiceras på sajterna först och senare i tidningen är från läsarnas synpunkt sett också usel journalistik. Jag förstår varför det görs i utvecklingsprocessen, men det kan man inte begära av läsarna. De har glömts bort i sammanhanget. Så även vad det gäller transparensen där jag inte är överens med Daniel Nordström, varken nu om försäljningen eller tidigare vid händelser som uppmärksammats i andra medier, men inte alls eller först senare i de egna tidningarna.

Daniel Nordström är en färgstark och skicklig publicist. Därför var det trevligt för mig som konsult att rekrytera honom till Arbetarbladet. Han är en aktiv debattör och kan nog utses till den flitigaste bloggaren bland landets chefredaktörer.

Nordström är chefredaktör och ansvarig utgivare för VLT i Västerås, men också chefredaktör alternativt ansvarig utgivare för Bärgslagsbladet, Arboga Tidning, Fagersta-Posten, Sala Allehanda, Länstidningen i Södertälje, Norrtelje Tidning och Nynäshamns Posten samt alla dessa titlars sajter. Jag hoppas jag inte missat någon. Det är imponerande om Daniel Nordström hinner med allt, men modellen förändrar utgivarskapet som på sitt sätt devalveras. Jag är övertygad om att Bonnier News vill ha en utgivare lokalt på varje tidning, precis som dess partner Amedia i Norge.

Jag ger gärna Daniel Nordström sista ordet med att citera slutklämmen i hans text. Kloka ord om de tillämpas.

    ”Det viktiga i allt detta är den lokala journalistiken.
      Den kommer alltid att vara i fokus.

      Den är vår själ och vårt hjärta.”

Uppdaterad och korrigerad  20190314 kl 03.37. Länken till texten kunde inte läggas ut förrän då på Facebook som låg nere p g a av servicearbeten. 

  

   

Hur ska MittMedia ta sig ur den negativa spiralen?

Vad krävs för att MittMedia ska lyckas ta sig ur den negativa spiral som riskerar att suga musten ur koncernen? Kraften skulle ha behövts till annat än diskussioner om arbetsmiljön, rädsla, tystnadskultur och lönebråk med facket. För MittMedias ägarstiftelse är situationen säkert en mardröm, dess liberala ledamöter vill nog snarare att deras bolag ska hyllas som ett föredöme. Koncernstyrelsen och dess nye ordförande Bengt Ottosson förväntas säkert agera för att återskapa förtroendet för företaget.

MittMedia är sprunget ur Gefle Dagblad, eller snarare dess ägare Gefle Dagblads Förvaltningsbolag AB.  Jag minns när Förvaltningsbolaget bytte namn efter en intern tävling där någon föreslog namnet MittMedia. Det var troligen 2003.

Namnet till trots hade dåtidens MittMedia inte mycket gemensamt med dagens koncern. Tidningar köptes visserligen in, men hela koncernkulturen förändrades radikalt 2011 och 2012 då den nyrekryterade koncernchefen Thomas Peterssohn pekade ut riktningen mot den digitala konverteringen, rationaliseringar och strukturaffärer. Han tillsatte en ny koncernledning, men den ser idag helt annorlunda ut med andra namn.  

Under bara cirka sex år har sedan koncernen utvecklats extremt snabbt organisatoriskt då alla koncernens tidningar lades in i moderbolaget. Det öppnade för en centralisering av skilda funktioner i snabb takt samtidigt som ledningen gärna talade om den lokala förankringen. Den digitala konverteringen prioriterades stenhårt på de tryckta tidningarnas bekostnad.

Länge hyllades koncernen regelmässigt för sin snabba utveckling och MittMedia har fått många fina priser, både nationellt och internationellt. Efter ungefär halva tiden sedan MittMedia reformerades började dock kritik att höras här och var.  Det handlade bland annat om koncernens tuffa personalhantering som motiverades med kraven på besparingar och skapandet av resurser för digitaliseringen.

Den kritiken ökade sedan Promedia med bland annat NerikesAllehanda och VLT införlivats i MittMedia. 2016 avgick chefer till höger och vänster inom koncernen och många medarbetare löstes ut. På Mediedagarna i Göteborg talades det om sekten MittMedia. Rädsla och tystnadskultur inom koncernen började bli ett samtalsämne inom branschen där de flesta medieföretag utvecklades i samma digitala riktning, men mer försiktigt och eftertänksamt än inom MittMedia.

Det som dock verkligen inte diskuterades var behovet av mångfald, ett ord som starkt präglade mediediskussionerna fram till för något decennium sedan. Nu samordnades produkterna i stor utsträckning även redaktionellt och MittMedia gick definitivt i täten genom att samutnyttja helsidor och uppslag i alla sina produkter. Stora reportage från Örebro och Örnsköldsvik publicerades, och publiceras fortfarande, i Gävle eller Falun och tvärtom utan någon som helst lokal koppling.

Även på konkurrensorter har samordningen på flera håll drivits så långt som det varit möjligt. Ordet mångfald har knappt synts till och därför var det intressant att läsa krönikan av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i söndags. I den tar han bland annat upp den svåra avvägningen mellan ett klokt samarbete om innehållet och riskerna för mångfalden. 

Nåväl, den röda tråden i sammanhanget, eller kanske snarare elefanten i rummet, är om allt gått för fort för MittMedia med för hårda metoder, för lite empati och kanske mer eller mindre onödiga utmaningar rörande arbetsmiljön och personalpolitiken. Rädsla och tystnadskultur känns för mig med ett långt förflutet på Gefle Dagblad inom det tidigare MittMedia som obegripligt och fullkomligt oacceptabelt. Vem eller vilka har odlat den kulturen? Högt i tak och tolerans mot andras åsikter är absolut nödvändigt inom ett medieföretag och har dagens MittMedia därvidlag fått problem med kompassriktningen så är det riktigt allvarligt.

Hur och när ägare och styrelse började fundera över hur koncernen utvecklades vet bara de själva, men i juli 2016 avsattes den tidigare hyllade koncernchefen Thomas Peterssohn. Samtidigt avgick den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. Per Bowallius, som kom med från Promedia, blev ny koncernchef och han formade efterhand sitt eget lag i koncernledningen.

Med de förändringarna i toppen trodde nog de flesta att koncernen skulle lugna ner sig lite vad det gällde tuff personalpolitik, rädsla och stenhård centralisering. Men icke, några av de värsta kriserna har tvärtom kommit under de senaste åren. Som oron på Gefle Dagblad, GD, där chefredaktören Anna Gullberg tagit en timeout efter kritiken rörande skyddsombudet Sanna Wikström som löstes ut med två årslöner och senare avled.

Debatten om arbetsmiljön har kretsat mycket kring GD, men berör också hela koncernen. Så sent som idag aktualiseras frågan igen sedan facket gjort en enkät som publiceras i Journalisten. Den handlar om dalande förtroendesiffror för ledningen, rädslan och tystnadskulturen.

Rent förhandlingsmässigt har det också varit kärvt mellan fack och arbetsgivare. Efter motsättningar rörande lönerna kom de dock nyligen överens i en uppgörelse som utmynnade i 400 kronor mer i månaden till ett tiotal medarbetare.

Kort därefter publicerar koncernens internreporter Oskar Nord på sin blogg lönerna för ett stort antal chefer och koncernledningen. Hans roll som internreporter är för övrigt ett intressant initiativ och denna publicering är onekligen transparens precis som den bör hanteras inom ett medieföretag, men siffrorna leder säkert också till interna diskussioner här och var.

Nog kan man undra om vad som kanske kunde ha gjorts annorlunda längs resans gång fram till dagens MittMedia. Om arbetsmiljön, personalpolitiken, centraliseringen och kanske inte minst koncernens självbild. Nu är läget som det är och frågorna måste hanteras. Därvidlag har både ägarstiftelsen, styrelsen, koncernledningen, medarbetarna och även facket ett gemensamt ansvar för att konstruktivt arbeta med frågorna, både för att läka såren och för att se till att det lagbundna systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar bra i framtiden. Då kanske också journalistiken, utvecklingen och mångfaldsproblematiken får sitt nödvändiga utrymme igen.   

Korrigerad 180227 kl 19.05 , kompletterad med länk kl 19.07 och 19.27, korrigerad 180228 kl 18.14     

Intressanta siffror från Daniel Nordström om VLT och Plus

Daniel Nordström, chefredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och ytterligare ett antal tidningstitlar inom MittMedia i Mälardalen och runt Stockholm, har igår bemött ett inlägg jag skrev på min blogg för knappt tre månader sedan. I det inlägget resonerade jag lite eftertänksamt och skeptiskt om det rätta eller riskabla med de hårt lanserade plustjänsterna inom MittMedia och andra mediehus.  Ett intressant inlägg nu av Daniel Nordström, inte minst eftersom han äntligen, som något av en pionjär inom branschen, nu faktiskt redovisar en del konkreta siffror på hur många som testat, hoppat av eller stannat för plustjänster.

Det tycker jag är jättebra. Alla mediehus i Sverige har idag två favorituttryck i sin kommunikation till läsare, tittare och kunder, nämligen orden ”transparens” och ”relevant”. Ändå har det klickat lite då och då med den praktiska tillämpningen av dessa uttryck.  

Transparensen har till exempel varit tämligen begränsad då det gäller sifferredovisningen av de ofta annars egna formulerade och entusiastiskt hyllade framgångarna i den digitala konverteringen. Och relevansen har tveklöst sina begränsningar med den omfattande användningen av centralproducerat, icke lokalt innehåll.

Vad det gäller transparensen tycker jag att Daniel Nordströms inlägg är ett positivt genombrott. Annars har ju under senare tid chefredaktörer och andra inom både MittMedia och andra mediehus med en förvånansvärd regelbundenhet låtit sig intervjuas eller själva skrivit om hur oerhört positivt de olika betallösningarna tagits emot. Men då så gott som alltid enbart med påståenden om vad allt är bra, inte med siffror som verkligen visar hur det ser ut.

Men det ändrar faktiskt Daniel Nordström i någon mån på nu. Han redovisar tydligt hur många som prövat MittMedias plustjänst, samma sak med just VLT och sedan hur många som fortsatt att prenumerera på tjänsten, med mera:

” Nåväl. Hur har det då gått för oss?
Jo, det har varit ett fantastiskt och lärorikt år, där jag är mycket imponerad över det jobb som redaktionerna gör dygnet runt.
Hittills har över 70 000 personer testat Plus i koncernen Mittmedia.
Om man enbart ser till VLT har 6 670 personer testat Plus.
Antalet fullt betalande Plus-prenumeranter på VLT just nu är 2 999 personer.
VLT får i snitt 142 nya Plus-kunder varje vecka, kunder som är helt nya och betydligt yngre än tidningsprenumeranterna.
VLT har i snitt 8 464 inloggade kunder varje dag.”

Så ser det således ut just nu enligt Nordströms redovisning. För VLT:s del har således knappt 50 procent av de som testat plus hoppat av. Om sådana siffror är att betrakta som bra eller mindre bra är naturligtvis en bedömningsfråga och därtill säkert färgad av vad man subjektivt hoppas, tror eller befarar rörande projektet. Daniel Nordström ser mycket positivt på siffrorna och jag måste naturligtvis hoppas att han har rätt. Men det är jag inte säker på att han faktiskt har.

Han citerar mitt inlägg i en central fråga, nämligen det jag skrev om detta:

”Nu konstaterar jag med blandade känslor att Mittmedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1 817 kronor från mig i stället för cirka 8 200 kronor per år”. 

Detta kommenterar Daniel Nordström på detta sätt:

”Han glömde emellertid en ytterst viktig sak, nämligen kostnaden att producera en tidning.
Faktum är att det är så pass dyrt att producera, trycka och distribuera papperstidningar att en Plus-prenumerant genererar större intäkter för oss än vad flertalet tidningsprenumeranter gör, trots att dessa betalar mer”.

Nej, jag har inte glömt att det är dyrt att trycka och distribuera papperstidningar. Att kostnaderna för detta blir alltmer besvärande med sjunkande pappersupplagor och ökad prisbelastning förstår jag också och den bistra verkligheten har smugit sig på under lång tid. 

Om jag minns rätt engagerade sig bland annat Sundsvalls Tidning, kanske också Örnsköldsviks Allehanda,  hårt i utvecklingsarbetet för ett par decennier sedan runt de första läsplattorna för att om möjligt kunna minska distributionskostnaderna i glesbygden.

Utan att alls ha den insyn i aktuella siffror som Daniel och andra mediechefer idag har tror jag att verkligheten rörande distributionen är mer mångfacetterad än vad han slår fast i sitt inlägg. Enligt hans raka formulering om vad dyra pappersprenumeranterna är vore det väl helt klart enklast att lägga ner papperstidningarna, lägga ner tryckerierna, slippa distributionskostnaderna  och nöja sig med pluskunderna för 99 kronor i månaden.

Men så enkel ser naturligtvis inte kalkylen ut. Det är väl ändå förmodligen så att pappersläsarna i tätorter och närområden fortfarande genererar en vinst, trots kostnaden för utbärningen?  Och där någonstans finns väl den intressanta skillnaden att finna hur de olika mediekoncernerna bedömt och hanterat vårdnaden av sina papperstidningar i den digitala utvecklingen. Och det är väl få av dem som sett på saken som Harry Hjörne, som ägare till GP i Göteborg,  gjorde när tidningen skulle ut till varenda prenumerant i skärgården, kosta vad det än gjorde. Där har jag en viss förståelse för besluten av dagens medieledare, dagens verklighet ser inte ut som då Harry Hjörne var en frontfigur i branschen... 

Att läsare långt ut i obygden kan kosta enormt mycket mer för sin distribuerade tidning vet jag mycket väl. Därvidlag skulle det onekligen vara intressant att höra vad Harry Hjörne skulle ha sagt om utvecklingen idag. 

Nåja, jag tycker det är jättebra att Daniel Nordström med sitt inlägg och bemötande av min text tar täten i att redovisa faktiska siffror. De annars ofta pliktskyldiga utropen om vad allt är bra ökar inte förståelsen för mediernas situation och kan därtill äventyra deras trovärdighet. Möjligen är det den gamla förhoppningen att ”framgång föder framgång” som kanske motiverat en del sifferfria hyllningar till satsningarna på olika premiummodeller.   

Detta med Plus som ett generöst erbjudande till läsarna omfattar nu inte bara MittMedia, utan sedan några dagar också alla som prenumererar på någon av tjänsterna för de olika titlarna inom VK Media, Hall Media och Sörmlands Media. Lite av Spotify således, den som abonnerar på en tjänst inom till exempel Gefle Dagblad får tillgång till plusmaterialet i alla dessa koncerners sajter. Jättebra för oss läsare, men går det att räkna hem så länge som mediehusen belastas av tryckeri- och distributionskostnader? 

Och därutöver en minst sagt osäker framtid presspolitiskt sett för de tidningar som berörs av den saken och de finns numera inom de flesta av de stora mediekoncernerna.     

Uppdaterad  och korrigerad  171206 kl 24.48, 

  

Katrin Säfström till Kvällsposten och VK är bäst.

Katrin Säfström utses således till ny chefredaktör för Kvällsposten bara några dagar efter sin sista arbetsdag på Nerikes Allehanda, NA. Det är lätt att förstå eftersom hon är en djupt respekterad publicist och rutinerad tidningsledare. Expressen har gjort en kanonrekrytering i Katrin Säfström som själv valde att lämna MittMedia som för övrigt just idag får jämförelsevis dåliga siffror under det första kvartalet i en rapport från Medievärlden Premium. VK Media med Västerbottens-Kuriren och Folkbladet i spetsen är den vinnande koncernen i alla avseenden.

Det är inte mer än runt fem veckor sedan Katrin Säfström meddelade att hon väljer att lämna NA eftersom hon inte kunde förlika sig med mål och metoder hos den nye ägaren MittMedia som vid årsskiftet tog över NA:s moderbolag Promedia. MittMedias närmast kompromisslösa digitala ambitioner oroade henne, inte målen i sig, men hastigheten. Hon ersattes omgående av Anders Nilsson, tidigare chefredaktör på Norrköpings Tidningar. 

Katrin Säfström menade att papperstidningarna blir lidande genom MittMedias sätt att hantera den digitala transformeringen. Liknande uppfattningar fanns, och finns sannolikt fortfarande, på Länstidningen i Södertälje. Där sa också chefredaktören Anna Liljehag upp sig. Samma sak i Norrtälje där tidningschefen Mattias Carlson sa upp sig för ett nytt jobb som utvecklingschef på Dagens Industri. Nyligen utsågs Olov Carlsson till ny chef för de bägge tidningarna och i Västerås har dessförinnan Daniel Nordström tagit över efter Thelma Kimsjö som var den förste att sluta efter MittMedias övertagande av Promedia.  

Med tanke på de olika bedömningarna de ansvariga utgivarna och andra gjort inom Promedia respektive MittMedia är det intressant att ta del av rapporten från Medievärlden Premium med skilda siffror om årets första kvartal för koncernerna. Den ligger bakom en betalvägg och går således inte att länka till, men kan sammanfattas i att MittMedia visar sämre siffror än VK Media som klarar sig bäst av de koncerner som ingår i rapporten. NTM och NWT finns inte med.

VK Media är således ensam om att visa en ökning på totala annonsintäkter. På digitala annonsintäkter ökar Mittmedia Syd, det vill säga tidigare Promedia, nästan lika mycket som VK Media. MittMedia Norr, tidigare ”gamla” MittMedia, visar däremot minus.  Vad det gäller andelen digitala annonsintäkter redovisar både Eskilstuna-Kuriren, MittMedia Nord och Syd samt VK på ökningar, men VK är återigen bäst. För att nämna några exempel i den intressanta rapporten.  

Siffrorna är lite förvånande eftersom ursprungliga MittMedia satsar närmast totalt på den digitala transformeringen ända sedan den nya koncernledningen tillträdde hösten 2011, ett faktum som påverkade chefsavhoppen inom Promedia eftersom de menade att papperstidningarna blir lidande med MittMedias koncept i jämförelse med sitt eget vårdande av papperstidningarna, samtidigt som man satsat digitalt. Samma sak gäller helt klart VK Media och andra koncerner. MittMedia har gått längst  digitalt, men de mer försiktiga generalerna har så här långt visat bra resultat.   

För övrigt fortsätter MittMedia rekrytera digital kompetens på koncernnivå. Den 1 juni blev det känt att Katarina Ellemark blir ny sajtchef inom koncernen. Idag publicerade Medievärlden att MittMedia rekryterat Malin Petré som chef för digitala intäkter b2c.   

Idag uttalade sig också Krister Jönsson, ordförande i stiftelsen som är huvudägare till MittMedia, om nyheten att Gefle Dagblad, GD, hoppas kunna sälja sitt hus före midsommar. Han försäkrar att det beslutet beror på att huset är opraktiskt och inte för att koncernen behöver sälja huset. Det har uppfattats så i skilda kommentarer, precis som MittMedias beslut att sälja konstsamlingen på Sundsvalls Tidning.

Det är naturligt att sådana beslut väcker misstankar om det ekonomiska läget, dels eftersom liknande processer föregått Stampens begäran om rekonstruktion, dels eftersom det är känt att MittMedia ”inte har en miljard på banken.” Vaksamheten inom branschen ökar naturligt nog.
Efter 40 yrkesår i Gefle Dagblads hus vet jag att det är charmigt, men också hopplöst opraktiskt. Jag hoppas naturligtvis att Krister Jönsson har rätt och att GD tillsammans med Arbetarbladet hittar bra och ändamålsenliga lokaler. Både nu och tidigare nämns Ericssons tidigare fabrik i Gävle, men om jag minns rätt avskrevs den tanken tidigare då man bestämde sig för att stanna i GD-huset. Men nu är det tydligen på gång att flytta dit ändå tillsammans med Arbetarbladet.
Kompletterad och korrigerad 160603 kl 23.52, komplettera ny länk 160604 kl 02.54   

Länkar:
Katrin Säfström blir ny chefredaktör för Kvällsposten - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se
Vi tycker om dig som läser det här - bloggpost av Magnus Alselind, expressen.se 160603
Expressen värvar Katrin Säfström - nyhetstext och tv-intervju, Kvällsposten 160603
Säfström om sitt nya uppdrag - intervju, medievarlden.se 160603
Hon tar över Kvällsposten - nyhetstext dagensmedia.se 160603
Hon är första kvinnan att bli Kvällspostens chefredaktör - nyhetstext resume.se 160603
Katrin Säfström tar över Kvällsposten - nyhetstext journalisten.se 160603

        

Nytt avhopp från Promedia efter MittMedias övertagande

Till sommaren slutar ytterligare en chefredaktör inom Promedia sedan MittMedia tog över företaget. Det är Anna Liljehag, chefredaktör för Länstidningen, LT, i Södertälje. I en intervju pekar hon på kulturskillnaderna mellan Promedia och den nye ägaren som orsak till att hon sagt upp sig, däribland att så många beslut tas centralt inom MittMedia.

Därmed står det klart att alla chefredaktörerna på Promedias fyra flerdagarstidningar redan slutat eller är på väg att göra det.  Det har varit ett snabbt förlopp eftersom det bara är drygt fyra månader sedan det blev klart att MittMedia skulle ta över Promedia. Den enda kvarvarande chefredaktören är nu Niklas Milberg på fådagarstidningen Nynäshamns Posten som kommer ut på papper två dagar i veckan, men också dagligen digitalt.

För knappt tre veckor sedan blev det känt att Katrin Säfström lämnar sitt jobb som chefredaktör på Nerikes Allehanda, NA, och jag bloggade då om den snabba omsättningen av chefer inom Promedia. Både på Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och NA hade MittMedias ledning efterträdare klara omgående och nu får vi se om det går fort även på LT eller om det kommer att ta tid som det uppenbarligen gör på Norrtelje Tidning.

Där har man ännu inte presenterat någon efterträdare till avgående chefredaktören Mattias Carlson som blir ny utvecklingschef på Dagens Industri, DI. Tjänsten har varit utannonserad ett par gånger senast med förlängd ansökningstid.

Att även Anna Liljehag väljer att avgå är inte särskilt förvånande vilket också LT:s facklige företrädare Jalmar Carlsson säger i artikeln. För två månader sedan kom också beskedet om att LT ska minska sin bemanning med 7 tjänster från dagens 27 anställda. Det är tidningens bidrag då MittMedia ska spara 133 miljoner kronor.

Att ekonomin är hårt pressad i koncernen är uppenbart och har också bekräftats av koncernchefen Thomas Peterssohn.  Nu står och faller 28 tidningstitlar och koncernen med att styrelsen och koncernledningen förmår att hantera situationen i ett läge som i många avseenden lätt för tankarna till allt som hände inom Stampen.

Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling berör kortfattat ämnet i en krönika idag i Medievärlden om medieägarnas betydelse. Han skriver att han inte är särskilt bekymrad över att MittMedia säljer Sundsvalls Tidnings konstsamling, men att det är mer oroväckande med "samma bolags trixande med redovisningsregler för att slippa nedskrivningar av värden". 

Jonas Nordling går inte närmare in på saken, men jag gissar att vi får höra mer om detta när boksluten i branschen analyseras framöver. Och gissningsvis kommer det också fler nyheter om personskiften i denna stora mediekoncern med sin jämförelsevis hårdhänta hantering av verksamheten.
Uppdaterad med ny länk 160509 kl 20.35, uppdaterad med nya länkar 160510 kl 16.21
Länkar:
Mittmedia och chefskarusellen - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se 160510
AnnaKarin Lith om chefsavhoppen - intervju, medievarlden.se 150510
Mittmedias metoder får LT:s chefredaktör att gå - nyhetsartikel, medievarlden.se 160510
LT-chefen om avhoppet: "Jag passar inte in" - intervju, journalisten.se 160510
Därför lämnar Katrin Säfström NA - nyhetsartikel, medievarlden.se 160421
       

Nytt avhopp från ”sekten” MittMedia som börjar bli en snackis

Nu slutar ytterligare en av Promedias tidningschefer efter samgåendet med MittMedia. Det är chefredaktören Katrin Säfström på Nerikes Allehanda, NA. Det är väl känt att det finns en kritik inom Promedia till MittMedias idéer och krav efter samgåendet. Även på andra branschhåll hörs allt oftare frågor om MittMedia. På Meg16 talades det på skilda håll om ”sekten MittMedia”, halvt på skämt, halvt på allvar. Ny chefredaktör på NA blir Anders Nilsson som lämnade samma jobb på Norrköpings Tidningar efter en omorganisation då Anna Lindberg blev publisher för hela Östgöta Media.   

Redan några veckor efter MittMedias övertagande av Promedia slutade rutinerade chefredaktören Thelma Kimsjö på Vestmanlands Läns Tidning, VLT, utan att ha ett nytt jobb. Sedan sa chefredaktören Mattias Carlson på Norrtelje Tidning upp sig för ett jobb som redaktionell utvecklingschef på Dagens Industri. Dit tar han med sig sina tidigare erfarenheter som redaktionschef för Expressens digitala medier.

Ungefär samtidigt sa NA:s uppmärksammade digitalchef och ställföreträdande utgivare Herman Nikolic upp sig för att bli ny agendachef på Sveriges Radio P4 i Örebro.  Han har tidigare också varit producent på Utbildningsradion. Och för bara någon dag sedan så blev det känt att nyhetschefen Bodil Resare på Fagersta-Posten inom Promedia slutar för att bli ny redaktionschef på Strömstads Tidning. Hon började på Fagersta-Posten så sent som den 18 januari i år. Bodil Resare har förutom en bred tidningserfarenhet också jobbat på både SVT och TV4.

Det handlar om stora förändringar och ett kompetenstapp i det redaktionella ledarskiktet inom Promedia och i förlängningen hela MittMedia. Ändå har det skett ännu mer på övriga avdelningar även om det inte uppmärksammats lika mycket. Uppskattningsvis mellan tio och femton ledande personer inom bland annat försäljning och ekonomi inom tidigare i Promedia har också sagt upp sig, blivit uppsagda eller lösts ut. Detta sedan årsskiftet och parallellt med det senaste stora sparpaketet.

Med Katrin Säfström förlorar MittMedia en rutinerad och respekterad chefredaktör och utgivare som lyckats bra på NA, men hon säger i en intervju i Medievärlden att hon och koncernledningen inte har samma syn på hur verksamheten ska organiseras och drivas. Jag har bloggat tidigare om att kulturskillnader är ett svårt kapitel i samband med företagsfusioner och samarbeten. Det är just sådana spänningar vi nu ser mellan MittMedia och tidigare Promedia.

Av Promedias gamla företagsledning finns nu få, kanske hälften, kvar i verksamheten. En av dem är Promedias tidigare vd Per Bowallius. Han fanns med i spekulationerna 2011 om vem som skulle bli ny koncernchef i Mittmedia efter Jan Cahling. Jobbet gick dock till Thomas Peterssohn och Bowallius blev i stället vd i Promedia 2014. När MittMedia tog över Promedia blev han försäljningschef i MittMedias koncernledning.

Per Bowallius har en tung meriterande bakgrund i branschen och anses vara en mycket kompetent person, vilket också MittMedias nye ordförande Jan Friedman sa i en inlåst intervju på Medievärlden premium. Han konstaterade bland annat att Per Bowallius och Promedia lyckats bättre med försäljningen än MittMedia. Jan Friedman har uppenbarligen stora förväntningar på vad Per Bowallius kan åstadkomma i sin nya roll.

För övrigt såg jag i pappersutgåvan av Resumé att Thomas Peterssohn är en av dem som tippas kunna bli ny vd för Bonnier News efter Gunilla Herlitz. Skulle det bli så finns det onekligen ytterligare anledning att fundera över vad som kommer att ske inom MittMedia. Han blev koncernchef för MittMedia 2011 och har stått i täten för utvecklingen och de tuffa målsättningarna i nära samarbete med främst den redaktionella chefen AnnaKarin Lith som rekryterades 2012. Vem kan styrelsen hitta som ny vd med samma synsätt om Thomas Peterssohn lämnar MittMedia? Eller ändras koncernens synsätt i så fall?   

Även om ägare, styrelse, koncernledning, chefredaktörer och mellanchefer utåt sett förefaller att vara totalt överens om allting så gissar jag att Per Bowallius intåg kan leda till intressanta diskussioner i koncernledningen. Han har ju i stor utsträckning präglat kulturen inom Promedia, den företagskultur som MittMedia nu måste hantera efter övertagandet av Promedia. Thomas Peterssohn, AnnaKarin Lith och Per Bowallius utgör nu koncernens verkställande ledning sedan MittMedia blev ensamägare till Promedia vid årsskiftet. 

MittMedia håller således på att bli något av en snackis i branschen för sitt självsäkra uppträdande samtidigt som koncernens företrädare gärna manifesterar framgångar och markerar en intern enighet på konferenser, i intervjuer eller genom gillanden och delningar i sociala medier. Det är väl där någonstans som självbilden inom koncernen lett till funderingar både externt, internt och även av tidigare anställda om ”sekten MittMedia”, detta utifrån en uppfattning om att det verkar vara lågt i tak i den snabbt växande och dramatiskt förändrade koncernen.

Kritik och debatt inom koncernen syns ju aldrig till externt bortsett från koncernledningens möte med personalen på Länstidningen i Södertälje efter övertagandet. Förhoppningsvis ventileras och bryts meningsskiljaktigheter ändå internt. Åsiktsutbyten är viktiga för att all verksamhet ska lyckas, inte minst i mediehus där högt i tak och ett diskussionsvänligt klimat är en absolut nödvändighet. Motsatsen är livsfarlig för all publicistisk verksamhet.         

Vad det gäller koncernledningen så är det fortarande koncernchefen Thomas Peterssohn och den redaktionella chefen AnnaKarin Lith som syns utåt och det är naturligtvis också främst dessa båda som förr eller senare kommer att hyllas eller kritiseras om koncernens mycket tydliga vägval lyckats eller ej. Men de är trots allt ”endast” tjänstemän och därmed inte ytterst ansvariga.

Det är i stället naturligtvis den diskreta huvudägaren Nya Stiftelsen Gefle Dagblad och dess styrelse med sin ordförande Krister Jönsson, som kom efter Ulf Laurén. Ägandet utövas genom styrelsen för ägarbolaget MittMedia Förvaltnings AB, där Jönsson är ordförande, och styrelsen för driftbolaget MittMedia AB där Jan Friedman är ordförande. Jag bloggade i december om den nya styrelseorganisationen.

Förhoppningsvis lyckas koncernledningen sy ihop samarbetet inom nya utökade MittMedia med sina 28 tidningstitlar, det skulle vara förskräckligt om man går för hårt fram och därför misslyckas. Men nog har samgåendet initialt börjat väl tufft. Jag har också tidigare bloggat om vilken väg MittMedia väntades välja efter övertagandet av Promedia, om processen skulle genomföras brutalt eller skickligt.

När man ser alla personförändringarna så ser det rätt brutalt ut och avhoppen lär väl inte minska tisslandet i branschens korridorer om MittMedia. Koncernens svaga finansiella läge är ju också ett samtalsämne i sammanhanget, koncernen har ingen miljard på banken som Thomas Peterssohn själv sa i en intervju. Ekonomin är uppenbarligen motivet till både brådskan och till behovet av snabba, tuffa och kortsiktiga lösningar. Hur koncernens framtid ser ut mer långsiktigt finns det nog anledning att fundera över med tanke på det höga tempot.

I den utmärkta Journalistpodden nämnde också AnnaKarin Lith behovet av ett högt tempo i sitt samtal med den eftertänksamme Jonas Nordling. Hon sa sig också vara bekymrad över att andra mediekoncerner enligt henne gjort för lite i jämförelse med MittMedia.    

Mediehusen har olika strategier och prioriteringar, men än finns ju inget facit på vad som ytterst är rätt eller fel att göra för dem i den snabba utvecklingen. De flesta är överens om behovet av en digital transformation, men inte om metoderna och tidsaspekten vad det gäller prioriteringen mellan digitalt och print. MittMedia förfaller att satsa så gott som allt på ett kort i något som andra skeptiska kolleger beskriver som ett stort experiment där alla 28 titlarna ska med på tåget. Direkt och utan undantag.  

Därför organiseras redaktionerna om enligt centrala direktiv, fotograferna avskaffas och alla blir multijournalister. Papperstidningarna har prioriterats ner till förmån för de digitala kanalerna och får mer och mer gemensamt material med en svag lokal koppling. Det handlar ofta om helsidor eller uppslag skrivna på annat håll inom MittMedialand. Utgivarrollen förändras då den centrala staben växer.  

Tidningarna inom tidigare Promedia har varit betydligt mer försiktiga med nedmonteringen av papperstidningarna, precis som flertalet andra koncerner och mediehus. MittMedia kör sitt eget race och ska nu driva igenom sina idéer även på Promedias tidningar.

Just där finns nog en stor del av förklaringen bakom spänningarna inom och kring den nya utökade koncernen MittMedia.
ANM 160520: Chefredaktörerna Anna Gullberg, Gefle Dagblad, och Daniel Nordström, VLT, kommenterar denna bloggtext och Mikael Marklunds krönika i Medievärlden, länkar nedan.
Uppdaterad med nya länkar nedan, 160520 kl 19.23

Länk:
#54 Back in black -  podden Gullberg Nordström om bl a "sekten MittMedia, ca 33,45 minuter in på podden, 160520 

Mittmewdia och chefskarusellen - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se, 160510 

Chefredaktörer kommer och går hos Promedia och MittMedia

Nu rullar MittMedias övertagande av Promedia på i snabb takt. Chefredaktör Thelma Kimsjö på anrika Vestmanlands Läns Tidning, VLT, slutade kort efter ägarskiftet, hur det nu än gick till. Bara två dagar därefter utsågs chefredaktör Daniel Nordström på Arbetarbladet, AB, till hennes efterträdare. Det kommer sannolikt fler personskiften inom Promedia. Och på Länstidningen, LT, i Södertälje blev det starka reaktioner mot MittMedia och dess redaktionella chef AnnaKarin Lith efter ett möte om den nya gemensamma framtiden.

Det är naturligt nog inom tidigare Promedia spänningarna märks, men även MittMedias tidningar påverkas indirekt. AB förlorade ju sin chefredaktör när han flyttade till Västerås, men bara någon dag senare fick tidningen en ny chefredaktör. Det blev Helena Nyman, välkänd och respekterad på tidningen efter många år som bland annat nyhetschef. Hon kom tillbaka efter bara ett år som redaktionschef för SVT Nyheter i Sundsvall.

Både Daniel Nordström, och andra från ”gamla” MittMedia som gissningsvis senare sätts in för att harmonisera allt mellan Promedia och MittMedia har starkt stöd från sin ledning.Då givetvis främst från fusionens arkitekt, koncernchefen Thomas Peterssohn, och hans sekundant, den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. MittMedia har efter fusionens tillkännagivande agerat målmedvetet och närmast tufft inom Promedia. Övertagandet var nog väl planerat redan i förväg, det har ju gått väldigt fort, som i exemplet Kimsjö,   

De som ska se till att samgåendet mellan MittMedia och Promedia lyckas får inte bara stöd av koncernens operativa ledning. MittMedias nye styrelseordförande Jan Friedman har i en öppenhjärtig och mycket bra intervju i Medievärlden Premium slagit fast att sammanslagningen mellan Promedia och MittMedia handlar om ”en total integration”. Frågan är om det lyckas. Och om hur processen genomförs, brutalt eller skickligt.

Att slå ihop tidningar, som tidigare de i Hälsingland eller de i Härnösand och Örnsköldsvik, var en sak. Jag vet, jag var då själv inblandad som konsult på uppdrag av just MittMedia. Det handlade om delvis försvagade och ödmjuka organisationer, men ändå var motståndet hos en del medarbetare och chefer stort. Begripligt, inte minst eftersom det då var långt innan den här typen av strukturförändringar hade blivit vanliga. Få såg redan då mediebranschens kommande problem.   

Det gör alla i dag, men stora anrika organisationer som VLT och Nerikes Allehanda, NA, rymmer också en stolthet och styrka som jag tror kan bli ett reellt problem från MittMedias synpunkt sett. LT i Södertälje och Norrtelje Tidning är mindre tidningar, men med en stark tradition av självständighet och en mycket stark lokal förankring.

Medarbetare, fack och chefer på alla dessa tidningar kommer säkert att ha synpunkter på MittMedias krav på en ”total integration”, det vill säga enligt MittMedias modell med centraliserade chefer, multijournalister, inga fotografer och centraliserad redigering. Detta skapar spänningar. Just idag har till exempel NA nominerats till det statusfyllda Helhetspriset i Årets Dagstidning. Av motiveringen att döma bygger nomineringen just på NA:s starka bildjournalistik och annat som MittMedia har en annan syn på. NA har ju mycket tydligt värnat papperstidningen parallellt med digitala utvecklingsprojekt som till exempel lönsamma appar.    

Den självbild MittMedia alltid kommunicerar beskriver koncernen som ledande för en framgångsrik lokal journalistik. Samtidigt som man då samordnar organisationen och journalistiken påtagligt genom nya centralt placerade chefer, som t ex sportchefen och kulturchefen. Redigeringen har centraliserats till Sundsvall. Reportage skrivna på andra utgivningsorter, och därmed inte särskilt lokala och relevanta, utväxlas allt oftare mellan de olika titlarna. Om och när verkligheten jämförs med koncernens budskap kan dess trovärdighet rubbas.

Thelma Kimsjö blev den förste att vandra ut ur Promedia när MittMedia tog över, antingen på eget initiativ eller efter de nya ägarnas beslut. Hon kommer inte att bli den siste. Med MittMedias tydliga målsättning om en ”total integration” kommer fler chefer inom Promedia att få kicken eller sluta själva, särskilt inom skilda stabsfunktioner eftersom MittMedia och Promedia arbetat helt olika rörande verksamhetens försäljning och ekonomiska uppföljning.

Det konstaterar också Jan Friedman i den nämnda intervjun. Promedia har lyckats bättre med intäkterna på annonssidan och Friedman harangerar dess vd Per Bowallius för Promedias framgångsrika försäljning. Han nämner också som sitt eget viktigaste önskemål att försäljningen och säljarna ska lyftas inom den nya sammanslagna koncernen.

Där ska just Bowallius enligt Friedman få en viktig roll i den nya koncernledningen. Friedman ser, helt rätt, att synen på försäljningen nog har varit en svag sida i ”gamla” MittMedia, där ju också tre säljchefer slutat på några få år vilket jag bloggat om här.     

Personförändringar och harmoniseringar går alltid att driva för en ny ägare, men nästa fråga är hur människorna inom organisationen kommer att reagera. Det gäller ju ändå att få chefer och medarbetare med sig och det tror jag kan bli svårt den här gången även om oro och rädsla initialt kanske dämpar känslorna. Därför är det intressant att redan detta tidiga möte på LT i Södertälje retade upp medarbetarna. Där skar det sig direkt. För att få med sig redaktionerna inom Promedia krävs det en diplomatisk begåvning och fingertoppskänsla hos dem som ska ro projektet i hamn. Finns den?  

Det är nog på redaktionerna inom Promedia som det kommer att protesteras mest mot MittMedias idéer om samordning och harmonisering. Men det är gissningsvis på den administrativa sidan som de tuffaste kraven kommer från de nya ägarna; det är väl där de snabbaste samordningsvinsterna finns att hämta. Men mediehusens ekonomer, administratörer och säljare brukar inte protestera lika högljutt som journalisterna mot förändringar.    

Men så ser det ut – strukturförändringarna rullar på och snart har vi - på gott och ont - bara några få tidningskoncerner i landet. Den svenska presspolitiken har i många decennier gått ut på att motverka den här utvecklingen, men genom det föråldrade regelverket har det nog blivit precis tvärtom.

Politikernas insats, som till exempel förra statsrådet Marita Ulvskogs (s) – syftade främst till att bevara ”mångfalden” genom att rädda s-tidningar som motröster mot den dominerande borgerliga pressen. Och därmed har de totalt missat att frågan kanske ytterst egentligen borde ha handlat om att långsiktigt rädda pressen som sådan i medieutvecklingen. Idéer om hur det ska gå till finns ju inte någonstans i politiken. Och numera är så gott som alla s-tidningar i Sverige ägda av sina borgerliga konkurrenter.

Vad det gäller MittMedias införlivning av Promedia finns det skäl att undra vad som kommer att ske under processen. Krävs det fler personskiften? Vilka kommer att få gå, vilka blir det som kommer? Kommer samgåendet och den ”totala integrationen” att lyckas? 

Personfrågor, pengar eller kulturskillnader? Vibbar á la Stampen för MittMedia.

Personfrågor, pengar eller kulturskillnader?  Den spruckna affären mellan MittMedia och Schibsted väcker många frågor om vad som egentligen hände. Dessa får man inget svar på i de kryptiska och närmast identiska kommentarerna från ledande företrädare som Raoul Grünthal, Lars Leijonborg och Thomas Peterssohn. Den senare brukar var mycket öppen i sina kommentarer, men inte denna gång. För honom och MittMedia måste det vara en rejäl besvikelse och för branschfolk kan nog beskedet generera vibbar à la Stampen. Vad händer nu?

Det var i våras som Schibsted och MittMedia gick ut med att de inlett förhandlingar om att bilda en ny mediekoncern där Svenska Dagbladet, SvD, och MittMedias alla tidningar skulle ingå. Och detta ovanpå en redan inledd fusion mellan MittMedia och Promedia. Schibsted och MittMedia sa att hela affären skulle vara klar före jul.

Och nu ett par veckor före jul avslutas förhandlingarna trots att Thomas Peterssohn menar att ”idén som sådan fortfarande är relevant”. Schibsteds Raul Grünthal säger att ”analysen som låg bakom planerna på ett samgående fortfarande gäller” samt att ”ingen stänger några dörrar för framtiden”. Det är bara det att ”förutsättningarna inte finns just nu”.

MittMedias styrelseordförande Lars Leijonborg har hittills inte sagt någonting, men skriver i ett pressmeddelande att det har varit ”bra och givande diskussioner” som han är nöjd med, men att parterna står en bit från varandra och att det därför inte är ”meningsfullt att förnya avsiktsförklaringen”.

Kryptiska och motsägelsefulla kommentarer som kan leda tankarna åt vilket håll som helst om varför de stolta planerna inte fullföljs. MittMedias vd Thomas Peterssohn är trots sina ovanligt försiktiga uttalanden ändå tydligast då han till Resumé säger att den spruckna affären beror på ”ekonomiska faktorer”.  

Att det inte har varit lätt att komma överens om miljonrullningen i den här affären kan man förstå med tanke på branschens vikande siffror och riskerna med det oklara politiska läget rörande presstödet, men samtidigt var det väl just behovet av strukturförändringar och chansen till stora samarbetsfördelar och ekonomiska vinster som var målet för affären? Skulle det vara enbart oenighet om ekonomin så borde affären ha spruckit tidigare än just under den månad då allting skulle vara klappat och klart.

Att fusioner är komplicerade har jag egna erfarenheter av då Gefle Dagblad och Arbetarbladet skulle gå ihop och även senare som konsult i liknande sammanhang på andra håll i landet.  Men då tänker jag mindre på de ekonomiska faktorerna utan snarare på hur man ska överbrygga kulturskillnaderna som alltid finns mellan olika organisationer. Och personfrågorna som alltid också är närvarande när reviren hotas. Allt detta berörde jag i ett blogginlägg i våras då planerna på affären presenterades.

Att det utöver svåra ekonomiska frågor i ett så stort projekt också finns komplicerade person- och kulturfrågor är således uppenbart. Börsnoterade Schibsted och stiftelseägda MittMedia lever på sitt sätt i skilda världar. MittMedia och Promedia är också väldigt olika företag där det förstnämda blir allt mer centraliserat och tämligen låst vid sin egen mycket tydliga modell om hur den digitala omställningen ska gå till.

Promedia har på ett helt annat sätt arbetat med de frågorna och det var om jag minns rätt också just därför MittMedia genom Thomas Peterssohn som styrelseledamot i Promedia var kritisk till dess digitala strategi och under den processen växte planerna på en fusion mellan Promedia och MittMedia fram.  Redan den fusionen är ett svårt projekt. Entusiasmen är, som jag förstår det, tämligen begränsad hos medarbetarna inom Promedia med stolta tidningar som Nerikes Allehanda och Vestmanlands LänsTidning.  Och vad är tanken, ska MittMedias strategi appliceras även på Promedias skilda mediehus? Det lär inte bli lätt.  

Och samtidigt som MittMedia är ny majoritetsägare i Promedia har förhandlingarna pågått med Schibsted om ett samgående med SvD. Besvikelsen är nog stor särskilt inom MittMedia över att projektet havererat, men på Svenska Dagbladet kan jag tänka mig att budet snarare möts av lättnad trots tidningens utsatta position. Journalistklubbens ordförande Thomas Berglund tycker att det är mycket bra att avsiktsförklaringen inte förlängts.

Även i vd Gunillas Askers diplomatiska svar till Resumé tycker jag man kan ana en viss lättnad mellan raderna. Jag har svårt att tänka mig att chefer och medarbetare på SvD längtar efter att få se MittMedias vd Thomas Peterssohn sekunderad av redaktionella chefen AnnaKarin Lith segla in till ett stormöte på redaktionen…

Thomas Peterssohn har nog närmast på heltid jobbat med dessa fusioner under det senaste året och det har säkert varit en jobbig tid för koncernledningen i MittMedia som redan tidigare drabbats av prövningar då privatmarknadschefen Petra Bjernulf och affärsmarknadschefen Peter Karlsson avgick.
Även EK-koncernen med Eskilstuna-Kuriren och Sörmlands Media är en viktig part i fusionsspelet som minoritetsägare i Promedia. Och EK-koncernen har på kort tid tappat så gott som alla toppchefer som fanns där för bara något år sedan, ett förhållande som branschpressen konstigt nog inte fördjupat sig i.

Nu senast slutade PeO Wärring sedan han drabbats av sjukdom, men dessförinnan avgick brådstörtat Södermanlands Nyheters chefredaktör Göran Carstorp och dess vd Robert Jonsson som då kort dessförinnan också utsetts till koncernchefen Sören Axelssons efterträdare.  Även försäljningschefen Anders Hall slutade.

Flera tunga avhopp i EK-koncernen således ovanpå förändringarna i MittMedias koncernledning. Förändringar som knappast har förbättrat MittMedias förmåga att driva processerna vidare gentemot Promedia och EK-koncernen.  Och nu spricker samtidigt planerna på samgåendet med Svenska Dagbladet.

Frågan är vad som händer nu eftersom de olika fusionerna naturligtvis berör eller till och med är beroende av varandra. Leif Holmkvist konstaterar t ex i Resumé att MittMedia var beroende av de 300 miljoner Schibsted skulle skicka med Svenska Dagbladet eftersom pengarna skulle användas för att lösa ut EK-koncernen ur Promedia.

Thomas Peterssohn hade nog ingen bra dag på jobbet idag och hans koncern har problem med sjunkande upplagor och försäljningssiffror. Leder den spruckna affären måhända till en form av dominoeffekt där processerna både inom den egna koncernen och dess planer runt Promedia försvåras?  

Under hösten har det synts och hörts jämförelsevis lite från koncernledningen i MittMedia jämfört med självsäkra utspel tidigare.  Det är möjligen ett tecken på att tillvaron hårdnat och Thomas Peterssohn säger också följande till Resumé:

 – Nu fokuserar vi på vår verksamhet där vi har mycket att jobba med, både vad gäller Mittmedia och Promedia.  Allt fokus ligger på det interna arbetet.

Det ska bli intressant att se vad det innebär.

  

      

  

      

  

Misslyckad debatt om mediepolitiken på Meg15

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, omfattar runt 150 arrangemang på seminarier och scener. Ett av de viktigaste var seminariet om mediepolitiken med kulturministern Alice Bah Kuhnke. En stor publik sökte sig också till den i Svenska Mässans största sal, men tyvärr blev debatten helt misslyckad, främst på grund av moderatorn som orsakade en tidsbrist, men också av en tämligen ensidig diskussion som mest kom att handla om public service.

Moderator var Ulla Carlsson, professor i yttrandefrihet (!) som ägnade runt en kvart till sin inledning kompletterad med en sifferpresentation av forskaren Johan Ohlsson, sammantaget en information som man kan anta att större delen av publiken redan var bekant med. Och därmed ointresserad av.

Därför drabbades debattörerna av tidsnöd vilket blev problematiskt då det fanns inte mindre än fyra debattörer på scenen som ville komma till tals på den begränsade tid som återstod. Möjligen gick just därför MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith ut rätt hårt för att hinna få så mycket som möjligt sagt. Hon levererade en svidande kritik mot att public service lämnas utanför den nya medieutredningen vars direktiv kulturministern Alice Bah Kuhnke just då hade presenterat efter dagens regeringsbeslut.

Då gick naturligtvis Sveriges Radios vd Cilla Benkö igång och sedan var denna mediepolitiska debatt mest en diskussion om public service är bra eller dåligt, gör rätt eller fel saker och om hur dagspressen lider av konkurrensen med den licensfinansierade verksamheten. Benkö menade i sitt försvar mot Liths kritik att public service minsann också lider. Om någon vann debatten så var det Cilla Benkö som faktiskt fick två spontana applåder av publiken då hon försvarade public service mot AnnaKarin Liths kritik.

Dagens huvudgäst, kulturministern, lyckades sticka in några ord här och var i käbblet mellan de två kombattanterna, men de övriga i panelen, it-debattören Emanuel Karlsten och Ulla Sätereie, prefekt på JMG, fick inte många ord sagda. Debatten sågades direkt på nätet av ilskna twittrare i publiken som hade förväntat sig något helt annat, kanske främst då att äntligen få höra kulturministern om mediepolitiken.

Seminariet drog naturligtvis över på tiden så att Cilla Benkö fick springa till nästa engagemang. När moderatorn avslutade seminariet glömde hon ge slutordet till den inbjudne huvudpersonen Alice Bah Kuhnke. Debatten hade rubriken ”Har Sverige en mediepolitik”, men den frågan fick vi inget svar på. Tyvärr. En stor miss av arrangörerna JMG och NORDICOM.

Ett seminarium som motsvarade förväntningarna var Journalistförbundets debatt, ” Vem gör nyhetsvärderingen – journalisterna eller polisen”. SJF:s ordförande Jonas Nordling var själv moderator och styrde som sådan skickligt debatten. Diskussion handlade om mediernas försämrade möjligheter att få information från polisen, särskilt sedan det nya radiosystemet Rakel infördes. Det kan inte avlyssnas som förr och dessutom uppfattar många polisens informatörer som filter mellan dem som sitter på kunskapens källor och journalisterna.

Den som verkligen satte fart på debatten var Ann-Sofie Sannemalm, kriminalreporter i Vestmanlands Läns Tidning. Sakligt och bestämt konstaterade hon att informationen numera fungerar uselt och att den toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar, även om man hela tiden lovar att det ska bli bättre. Polisens kommunikationschef Unni Jerndal avvisade rätt generellt kritiken, men lovade ändå att det ska bli bättre…

Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade mer lyhörd för kritiken. Klok och eftertänksam. Som gammal polisreporter har jag följt debatten under årens lopp och är minst lika kritisk som Ann-Sofie Sannemalm. Nackdelarna med Rakel borde ha lösts med olika åtgärder då systemet infördes.

Jag har också tidigare bloggat om saken, bland annat med utgångspunkt från ett mord i Västerås där polisen gjorde det mesta fel. Dessutom tror jag att polisens isolering efter Rakel är ganska farlig även för polisen som myndighet; polisverksamhet behöver en löpande offentlig insyn i en demokrati för att motverka farliga övertramp vad det gäller rasister inom kåren, diskriminering och övergripanden.

Jag hann också lyssna på den legendariske journalisten Carl Bernstein som tillsammans med Bob Woodward avslöjade Watergate och fällde en president. Han intervjuades av GP:s Britt-Marie Mattsson om den historiska skandalen, men också om Bernsteins syn på t ex visselblåsaren Edward Snowden. Bernstein sa att han skulle ha publicerat Snowdens material om han hade varit utgivare på The Washington Post.

Dagen inleddes med en debatt, ”Visionärerna”, där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Sveriges Radios vd Hanna Stjärne samt filosofen Alexander Bard diskuterade och formulerade frågor. Dessa besvarades sedan av en panel med bl a Anette Novak, vd för Interactive Institute och Sofia Wadensjö Karén, publisher för Tidningen Vi.

Det blev en intressant debatt som ofta då man diskuterar framtidsfrågorna. Alexander Bard är alltid intressant att lyssna på och han konstaterade bland annat att mikrobetalningarna är en underskattad möjlighet i mediesammanhang. Det håller jag med om; självklart bör det bli alltid vara möjligt att köpa enstaka texter mm. Det är inget kul att följa en länk till en artikel, möta en betalvägg och få en hurtig uppmaning om att köpa en prenumeration.

Petter Alexis, rappare och mångsidig entreprenör, intervjuades av TT:s Carl Cato om sitt engagemang och sin syn på marknadsföring. Petter gillar att engagera sig i många sidoverksamheter och han sa att tidningar borde kunna göra detsamma; DN skulle t ex kunna anordna Sveriges största musikfestival, menade han.

Dagen avslutades med stor fest, men dessförinnan delades det också ut en rad priser, bland annat organisationen Utgivarnas nya ”Mommapris” till Årets Utgivare. Det gick extremt välförtjänt till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som mycket skickligt och engagerat sköter sitt uppdrag. Aftonbladet blev Årets Dagstidning, det så kallade helhetspriset.
Alla pristagarna finns redovisade här i Medievärlden.
Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 150306 kl 02.23

Polisen isolerar sig, ett tryckfrihetsproblem

Tryck- och yttrandefriheten är kanske inte det vi tänker mest på under varma semesterdagar. Därför har en viktig nyhet knappt uppmärksammats i rekordvärmen under den senaste veckan. Den handlar om att polisen i Västerås tydligen ljugit och förnekat att man misstänker att ett mord har skett. Den svenska polisen isolerar sig alltmer och det är inte bra, rentav farligt. Dess nya slutna radiosystem, Rakel, är en orsak, polisledningens tveksamma intentioner givetvis en annan.

Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och Aftonbladet publicerade en nyhet om saken i slutet av juli, ungefär en månad efter det att det förmodade mordet hade skett. En man hade hittats död på Stadshotellet i Västerås, troligen strypt med buntband som verktyg. Brottet skulle ha skett under bilträffen Power Meet som lockar tiotusentals människor till Västerås.

När medierna frågade polisen om något allvarligt brott hade skett under arrangemanget svarade polisen enligt Aftonbladet och VLT nej, trots kunskapen om det förmodade mordet. På polisens egen hemsida skrevs det att inga allvarliga händelser rapporterats under arrangemanget.

Polismyndighetens lögn är oacceptabel och oroande för den som vill att polisen ska vara en respekterad myndighet i den svenska demokratin, om polisen medvetet undanhållit fakta och ljugit för allmänheten är myndigheten inne på en riktigt farlig väg.

Det anser också polismannen och ansedde forskaren Stefan Holgersson som i samma artikel i Aftonbladet säger att han ser en fara för demokratin om polisen ljuger för allmänheten. Han har naturligtvis helt rätt. Vad händer den dag vi inte längre tror på polisen?

I detta sammanhang har hittills inte det nya radiosystemet Rakel nämnts eller kritiserats, vare sig av Holgersson eller av någon annan, men det finns enligt min mening skäl till att peka på riskerna med Rakel. Utan Rakel hade polisen i Västerås troligen inte kunnat hemlighålla mordet.

Förr kunde vem som helst lyssna på polisens radiokommunikation och som ung polisreporter var jag en av dess mest trogna lyssnare. Det lyssnandet genererade mängder av artiklar, främst kanske rena rapporteringar av olyckor och brott, men aldrig direkt baserade på radiokommunikationen. Den vägledde mig däremot så att jag kunde fråga rätt utredare eller polisbefäl om vad som hade hänt. Och så var det även för alla andra polisreportrar i Sverige fram till för några år sedan då Rakel infördes.

Det är ett radiosystem som inte går att avlyssna. Det är helt enkelt – tyst! Andra blåljusmyndigheter som ambulans och räddningstjänst har också efter hand börjat utnyttja Rakel och därmed är insynen i alla dessa myndigheters verksamheter klart begränsad. Fördelen är att alla myndigheter kan kommunicera med varandra, men där har inte allmänhetens ombud på tidningarna släppts in. Det hade av allt att döma varit lätt att i systemet bygga in en lämplig information till medierna, men polisledningar har till och från snarare deklarerat att det är skönt att slippa journalisterna.  

Visst, det är bra att inte tjuvar, rånare och andra skumma figurer inte kan höra vad polisen har för sig. Vem kan tycka något annat? Men nackdelen är att samhällets viktigaste granskare, tidningarnas redaktioner, inte heller längre hör vad myndigheterna har för sig. Inte ett ljud. Därmed är de till 100 procent utlämnade till vad myndigheterna själva behagar tala om för dem.

Och i det läget kommer dessvärre en nyhet att polisen i Västerås först förnekat att något allvarligt brott skett under ett stort evenemang, och sedan hemlighållit ett mord i en månad av ”utredningstekniska skäl”. Det begreppet ska man ha respekt för, men rimligen har väl ändå gärningsmannen klart för sig att han begått ett brott och då kan väl knappast ”utredningstekniska skäl” kunna åberopas. Att detaljer om brottet inte lämnas ut är det nog ingen som är kritisk emot.  

Även andra tecken tyder, som Holgersson påpekar, på att polisen isolerar sig alltmer. Polisen har sedan decennier i ökande utsträckning anställt medieinformatörer som i och för sig alltid ger ett sympatiskt intryck i tv och svarar skickligt, men hur mycket säger de egentligen? Ofta ganska lite med undvikande svar som de skickliga kommunikatörer de är och de fungerar helt klart som en barriär mellan medierna och dem som sitter på ansvaret för utredningar och annan verksamhet. Dessa ”slipper” tack vare kommunikatörerna journalisterna.

Polisen ”slipper” med Rakel nästan all insyn i vad myndigheten har för sig. Tidigare kunde dess granskare på tidningarnas redaktioner fortlöpande höra vad de talade om, hur språkbruket och ordergivningen lät rörande förbrytare, medborgare, flyktingar, invandrare, romer, ungdomar, polisledningen, politiker eller andra människor och företeelser.

Så inte nu; polisen har lyckats isolera sig. Därmed har en gammal dröm uppfyllts för många av dess tjänstemän som tyckt att medier är jobbiga. Klokare kolleger till dessa borde reagera och verka för att polismyndigheterna ska öppna sig mot omvärlden och släppa in granskarna.  

När statsminister Olof Palme mördades blev polisens radiokommunikation ett historiskt dokument som fortfarande spelas upp i skilda sammanhang. Om mordet hade skett idag hade nog ingen av oss fått höra vad som sades eftersom Rakel finns. Om inte polisen i nåder låtit oss lyssna…

Rakels existens kräver att polisen öppnar sig på alla andra tänkbara sätt mot allmänheten och dess företrädare, medierna. Till exempel genom en organiserad informationsskyldighet gentemot medierna och en policy som inte medger att man hemlighåller att ett allvarligt brott som ett mord har skett. Tyvärr tyder ingenting på att polisens nationella ledning driver den frågan.

Om den svenska polisen av outgrundlig anledning väljer att ljuga om viktiga händelser är vi i Sverige på väg mot ett odemokratiskt samhälle ingen vill ha, där har Stefan Holgersson helt rätt. Men tyvärr verkar inte den svenska polisledningen särskilt intresserad av att lyssna på honom eller andra kompetenta kritiker, som t ex professor Leif GW Persson i andra sammanhang.

Polisen har också kritiserats för snabba nedläggningar av förundersökningar, senast då det gäller företagskapningar som knappt utreds, och för dåliga siffror för antalet uppklarade brott. Och en konstig organisation som motverkar ett effektivt polisarbete. Och för övervåld. Och för …

Polisen behöver en helt ny nationell ledning som förmår utveckla verksamheten i alla avseenden. Och politiska beslut som ökar insynen i polisarbetet i stället för att, som med Rakel, tvärtom begränsa granskningen av polisverksamheten. Myndighetens ökande isolering gynnar inte myndigheten, den är tvärtom farlig för polisen.

Anm tillagd 130817
Det förs en debatt även inom polisen om den polisiära verksamhetens kvalitet och kravet på öppenhet och korrekthet i informationen om dess verksamhet. Läs nedanstående länk till Martins polisblogg som jag hittade på Facebook tack vare Sofia Mirjamsdotter! Mycket intressant.

Uppdateringar - länkar tillagda 130815, 130817 och 130820
Orimlig särbehandling - huvudledare i Dagens Nyheter 130820
Polis kritiserar Husby-skjutningen - nyhetsartikel i aftonbladet.se 130818
Polisen gör egen utredning efter kritiken - nyhetsartikel expressen.se 130818
Polis skriver om dödsskjutning i Husby - nyhetsartikel dn.se 130818
Om en mycket tragisk dödsskjutning - Martins polisblogg 130817
Husbyskotten: Fotograferna är bra för polisen - Hanne Kjöller på ledarsidan i DN 130815
Polisen äger all information idag - journalisten.se 130815