Legendariske Thorbjörn Larsson var en modig visionär

Den idag bortgångne Thorbjörn Larsson var en visionär och legendarisk chefredaktör för Aftonbladet, men även chefredaktör för DN, vd på TV4 och styrelseordförande för Expressen. Detta efter en modig vandring från Aftonbladet, som han anses ha räddat, till konkurrenten Bonnier. Hans mod fanns alltid närvarande, som i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse. Där uppskattade jag honom just för hans mod och integritet. Han satt också i Arbetarbladets, AB:s, styrelse där han fick stor betydelse för tidningens framtid.

I TU:s styrelse minns jag när han oväntat tog ställning mot presstödet. Det var alltid JP:s chefredaktör Stig Fredriksson som tog upp presstödet och menade att tidningar måste ”hålla armbågs avstånd till statsmakten”. Han var rätt ensam i sin kritik ända tills jag själv som ung och nyvald suppleant till Fredrikssons och styrelsens förvåning sa att jag delade Stigs åsikt.

Inför ett styrelsesammanträde hade jag räknat ut hur mycket uppstickaren Aftonbladet hypotetiskt skulle få i presstöd proportionellt uppräknat jämfört med Arbetarbladet. Och marknadsledaren Expressen skulle, liksom Gefle Dagblad, GD, inte få en krona. Jag minns inte siffrorna, men Expressen skulle fått svårt att klara den ekonomiska ”konkurrensen”, men vi på GD gjorde det i alla år.

Då deklarerade Thorbjörn överraskande att han i allt väsentligt delade kritiken mot presstödet. Med ett högtidligt anslag, jag tror han reste sig upp, motiverade han detta med något om att han hellre valde sunda företag som förmådde att klara sig själva samt att han också ville hålla staten borta från tidningarna.

Ordföranden då var nog Mats Svegfors, chefredaktör för SvD med sitt stora presstöd. Han såg minst sagt häpen ut. Det gjorde även Bengt Braun, vd för Bonnier, som sannolikt ogillade presstödet, men nog valde att aldrig kritisera det för att inte reta politikerna, t ex socialdemokraten, chefredaktören och senare kulturministern Marita Ulvskog som ofta hackade på Bonniers.  Jag är inte säker på att de och andra i styrelsen ens förstod hur vardagen var på en tidning vars konkurrent fick mångmiljonstöd. Några följder fick detta naturligtvis inte heller för styrelsens syn på presstödet som levde vidare. Tills nu då en utredare föreslår ett systemskifte och den utredaren heter – Mats Svegfors! Mer om detta kanske någon annan gång.

Förr var det vanligt att tidningarna ute i landet, eller rentutav medarbetare själva, sålde texter och bilder till kvällstidningarna. Det levde dessa högt på och det blev med tiden ohållbart. Då stoppade GD all försäljning till dem. Och än värre blev det då en skrupelfri redaktör på Expressen snodde flera sidor med bilder om ett uppmärksammat mord i Gävle. Då var det ett tag ganska giftiga relationer mellan oss.

Aftonbladet köpte sällan av GD, men det förekom. Efter olyckan i Tjernobyl skickade GD dit fyra medarbetare redan ett år efter katastrofen; olyckan hade stor betydelse lokalt eftersom Gävle drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det var reportrarna Lisa Lofors och P-O Grönberg, politiske redaktören Tord Bergqvist samt fotografen Leif Jäderberg. Den senare tog jättebra och smått historiska bilder, bland annat på räddningsarbetare som överlevt. Dessa ville Aftonbladet köpa, men vi på GD sa nej. Deras nattredaktion ringde flera gånger och till sist ringde Thorbjörn Larsson själv hem till mig vid tretiden på natten.

Han vädjade vältaligt och berörd, för att inte säga lätt snyftande om att få bilderna eftersom Aftonbladet inte släpptes in i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Medan natten förflöt fick jag en lektion om att den svenska tryck- och yttrandefriheten närmast krävde att GD släppte bilderna till stackars Aftonbladet. Den förhandlingen misslyckades han dock med, till skillnad från många andra som jag kunde följa via TU och TT där vi satt i samma styrelser. Och senare pratade vi någon gång lättsamt om den där natten, inga sura miner. Tvärtom.

Något tillspetsat kan man säga att han fick chansen att hämnas ett tiotal år senare. Då satt han i Arbetarbladet styrelse då Gefle Dagblad överrumplade AB med att plötsligt börja ge ut tidningen på söndagarna. Hur den nyheten togs emot på AB och om vad som där då hände kan naturligtvis bara dess ledning, styrelse och medarbetare berätta. Dock fick vi på GD tämligen omgående veta att AB också tänkte bli sjudagarstidning. Och det fixade dom på bara några veckor!

Tydligen var tidningens socialdemokratiska ägare emot planerna, förmodligen av kostnadsskäl. Flera andra alternativ lär ha diskuterats, som att tvärtom ge ut tidningen färre dagar och bli ett billigare alternativ till GD. Men så blev det inte när Thorbjörn Larsson fanns i närheten. För honom, som var en levande symbol för journalistisk konkurrens, var lösningen självklar. Även AB skulle ge ut en söndagstidning! Ägarna blev övertalade av Thorbjörn och, förmodar jag, AB:s dåvarande vd Björn Jacobsson.

Och även detta talade Thorbjörn och jag senare lättsamt om. Om jag inte minns fel sa han något om att ”där fick ni tji, Robert, aldrig att vi på AB skulle släppt GD ensam med en söndagstidning”. Och så är det ännu idag drygt 25 år senare på GD och AB trots olika sparpaket och ny gemensam ägare. Hur tidningssituationen skulle sett ut i Gävle utan Thorbjörn Larsson kan man bara spekulera i, men det kan vara så att han räddade Arbetarbladet. Också.     

 

 

 

Daniel Nordström angriper mig för kritiken mot MittMedia

Daniel Nordström har i en ny text angipigt mig och min syn på MittMedia. Texten är svår att bemöta med dess försåtliga formuleringar, personangrepp samt felaktigheter. Men jag försöker.

Nordström påstår att jag inte motiverat min ändrade inställning till MittMedia.

Fel, jag skrev att den nya koncernledningen var bra, men senare att koncernen successivt gick för hårt fram med t ex centraliseringen och digitaliseringen och ”Därför har jag med tiden omvärderat koncernen.”  

Nordström ser mina inlägg som ”nedlåtande”mot MittMedia och dess medarbetare.

Fel. Jag har berömt, kritiserat, redovisat, gissat, resonerat och spekulerat om koncernens utveckling över tid. Normal journalistik. Kritik mot beslut, personalpolitiken och bristande transparens är inte att vara nedlåtande. Särskilt inte mot medarbetarna, de är bra och kompetenta och inte nämnda. 

Kritiken riktar jag mot medarbetarnas chefer som kallhamrat utnyttjar deras artiklar som fyllnadsmaterial utan lokal koppling i tidningar på andra håll i landet. Från läsarens synpunkt sett är det usel jounalistik, inte av skribenterna, men av ledningen. 

Nordström påstår att jag var en ”ivrig påskyndare” till koncernens alla tidningsförvärv.

Fel. Jag hade igen aning i förväg om köpen. Med ett undantag; när Sundsvalls Tidning köptes fick jag ett felaktigt adresserat internpostkuvert. Troligen från ägare till styrelsen eller tvärtom. Där fick jag veta allt om affären…

Nordström påstår att jag hade ”en viktig roll” i tidningsköpen, även rörande Centertidningar 2005 och Dalarnas Tidningar 2007.

Fel. Jag slutade på Gefle Dagblad den sista december 2004. Däremot anlitades jag senare som konsult för några chefsrekryteringar och för utredningar om Ljusnans samgående med Hälsingetidningar samt samgåendet mellan Tidningen Ångermanland och Allehanda.

Daniel Nordström påstår att jag tidigare hyllat MittMedia ”generande okritiskt” då jag ännu fick uppdrag av Mittmedia. ”När Mittmedia värvade en HR-chef 2013 försvann Roséns lukrativa uppdrag i Mittmedia.”

Fel. På konferensen Meg mötte jag nye HR-chefen Carin Andersson. Hon bad om ursäkt för att koncernen utan tillstånd och ersättning utnyttjat material från tidigare uppdrag åt mitt bolag Utkik Media. Detta för en eller flera rekryteringar. Detta hade jag avstått från att påpeka.

Carin Andersson sa att hon ville ge mig fler uppdrag. Jag sa nej då jag inte ville jobba åt koncernen tills vidare då mitt förtroende för den redaktionella chefen AnnaKarin Lith hade förverkats av flera skäl. 

Senare ringde Carin Andersson ändå under en lunch med sportchefen Mattias Wallström. De båda ville få hjälp med någon rekrytering. Jag påminde om vårt möte och tackade nej eftersom det måste råda ett totalt förtroende mellan konsulter och uppdragsgivare. Jag har av samma skäl tackat nej till två andra uppdragsgivare.

Nordström ser mig numera som en ”bitter kritiker”. Hur bemöter man ett sådant påstående, inte sällan utnyttjat som tillhygge då man saknar argument?  Om han anser att jag är bitter i min kritik för MittMedias förfall så känner han mig sämre än vad jag trodde. Jag är snarare förbannad på hur koncernen misshandlats, av ägare, styrelse och ledning.

Daniel Nordström lyfter fram MittMedias alla fina priser. Kul att företaget hedras, men prisjakten är väl ändå inte en del av kärnverksamheten? Det är snarare förvånande att koncernen i nuvarande krisläge lägger ner tid och pengar på att vinna priser.

Nordström pekar även på att MittMedia under de senaste tio åren gjort en vinst på ca 1,2 miljarder kronor. Jag rekommenderar honom en koll på sajten www.aktiekunskap.nu om synen på begreppet EBITEA. Han åberopar det begrepp den sajten kallar en ”hittepåsiffra” som företag med problem gärna använder för att försköna sanningen. I EBITEA ingår inte skulder, räntor och avskrivningar av goodwill. Allt detta försämrar dock resultatet och därmed är Nordströms redovisning vilseledande.

Detsamma kan sägas om att företagets bekymmersamma goodwill ”härstammar inte minst från Robert Roséns epok.” Jaha, belastningen av goodwill "härstammar" ju faktiskt från runt 65 andra redaktionella medarbetares epok som inte hade någonting med affärerna att göra. Och ytterligare fler än så på annons, ekonomi och teknik. Ska vi alla hållas ansvariga för ägarnas beslut? 

Daniel Nordströms infama påstående om att jag som bloggare varit för snäll för att få uppdrag av MittMedia och att jag är kritisk och bitter när jag inte anlitas är att peka ut mig som korrumperad. Jag gissar och hoppas att Daniel Nordström, som den gentleman han ändå är, ångrar ordvalet.

Enligt arkivet på Utkiksbloggen har jag skrivit totalt 338 inlägg om det mesta i medierna sedan min bloggdebut 2010. 47 av dessa berör på något sätt MittMedia, resonerande, spekulerande, positivt och negativt och oftast neutralt  Hoppas jag räknat rätt. Sök gärna på i arkivet på ”MittMedia” för en egen bedömning.

Jag ser fram emot MittMedias framgångssaga beskriven av Daniel Nordström på sin blogg.
Kompletterad och korrigerad 20190315 kl 14.34, korrigerad 20190316 kl 01.33    

Intressanta siffror från Daniel Nordström om VLT och Plus

Daniel Nordström, chefredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, VLT, och ytterligare ett antal tidningstitlar inom MittMedia i Mälardalen och runt Stockholm, har igår bemött ett inlägg jag skrev på min blogg för knappt tre månader sedan. I det inlägget resonerade jag lite eftertänksamt och skeptiskt om det rätta eller riskabla med de hårt lanserade plustjänsterna inom MittMedia och andra mediehus.  Ett intressant inlägg nu av Daniel Nordström, inte minst eftersom han äntligen, som något av en pionjär inom branschen, nu faktiskt redovisar en del konkreta siffror på hur många som testat, hoppat av eller stannat för plustjänster.

Det tycker jag är jättebra. Alla mediehus i Sverige har idag två favorituttryck i sin kommunikation till läsare, tittare och kunder, nämligen orden ”transparens” och ”relevant”. Ändå har det klickat lite då och då med den praktiska tillämpningen av dessa uttryck.  

Transparensen har till exempel varit tämligen begränsad då det gäller sifferredovisningen av de ofta annars egna formulerade och entusiastiskt hyllade framgångarna i den digitala konverteringen. Och relevansen har tveklöst sina begränsningar med den omfattande användningen av centralproducerat, icke lokalt innehåll.

Vad det gäller transparensen tycker jag att Daniel Nordströms inlägg är ett positivt genombrott. Annars har ju under senare tid chefredaktörer och andra inom både MittMedia och andra mediehus med en förvånansvärd regelbundenhet låtit sig intervjuas eller själva skrivit om hur oerhört positivt de olika betallösningarna tagits emot. Men då så gott som alltid enbart med påståenden om vad allt är bra, inte med siffror som verkligen visar hur det ser ut.

Men det ändrar faktiskt Daniel Nordström i någon mån på nu. Han redovisar tydligt hur många som prövat MittMedias plustjänst, samma sak med just VLT och sedan hur många som fortsatt att prenumerera på tjänsten, med mera:

” Nåväl. Hur har det då gått för oss?
Jo, det har varit ett fantastiskt och lärorikt år, där jag är mycket imponerad över det jobb som redaktionerna gör dygnet runt.
Hittills har över 70 000 personer testat Plus i koncernen Mittmedia.
Om man enbart ser till VLT har 6 670 personer testat Plus.
Antalet fullt betalande Plus-prenumeranter på VLT just nu är 2 999 personer.
VLT får i snitt 142 nya Plus-kunder varje vecka, kunder som är helt nya och betydligt yngre än tidningsprenumeranterna.
VLT har i snitt 8 464 inloggade kunder varje dag.”

Så ser det således ut just nu enligt Nordströms redovisning. För VLT:s del har således knappt 50 procent av de som testat plus hoppat av. Om sådana siffror är att betrakta som bra eller mindre bra är naturligtvis en bedömningsfråga och därtill säkert färgad av vad man subjektivt hoppas, tror eller befarar rörande projektet. Daniel Nordström ser mycket positivt på siffrorna och jag måste naturligtvis hoppas att han har rätt. Men det är jag inte säker på att han faktiskt har.

Han citerar mitt inlägg i en central fråga, nämligen det jag skrev om detta:

”Nu konstaterar jag med blandade känslor att Mittmedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1 817 kronor från mig i stället för cirka 8 200 kronor per år”. 

Detta kommenterar Daniel Nordström på detta sätt:

”Han glömde emellertid en ytterst viktig sak, nämligen kostnaden att producera en tidning.
Faktum är att det är så pass dyrt att producera, trycka och distribuera papperstidningar att en Plus-prenumerant genererar större intäkter för oss än vad flertalet tidningsprenumeranter gör, trots att dessa betalar mer”.

Nej, jag har inte glömt att det är dyrt att trycka och distribuera papperstidningar. Att kostnaderna för detta blir alltmer besvärande med sjunkande pappersupplagor och ökad prisbelastning förstår jag också och den bistra verkligheten har smugit sig på under lång tid. 

Om jag minns rätt engagerade sig bland annat Sundsvalls Tidning, kanske också Örnsköldsviks Allehanda,  hårt i utvecklingsarbetet för ett par decennier sedan runt de första läsplattorna för att om möjligt kunna minska distributionskostnaderna i glesbygden.

Utan att alls ha den insyn i aktuella siffror som Daniel och andra mediechefer idag har tror jag att verkligheten rörande distributionen är mer mångfacetterad än vad han slår fast i sitt inlägg. Enligt hans raka formulering om vad dyra pappersprenumeranterna är vore det väl helt klart enklast att lägga ner papperstidningarna, lägga ner tryckerierna, slippa distributionskostnaderna  och nöja sig med pluskunderna för 99 kronor i månaden.

Men så enkel ser naturligtvis inte kalkylen ut. Det är väl ändå förmodligen så att pappersläsarna i tätorter och närområden fortfarande genererar en vinst, trots kostnaden för utbärningen?  Och där någonstans finns väl den intressanta skillnaden att finna hur de olika mediekoncernerna bedömt och hanterat vårdnaden av sina papperstidningar i den digitala utvecklingen. Och det är väl få av dem som sett på saken som Harry Hjörne, som ägare till GP i Göteborg,  gjorde när tidningen skulle ut till varenda prenumerant i skärgården, kosta vad det än gjorde. Där har jag en viss förståelse för besluten av dagens medieledare, dagens verklighet ser inte ut som då Harry Hjörne var en frontfigur i branschen... 

Att läsare långt ut i obygden kan kosta enormt mycket mer för sin distribuerade tidning vet jag mycket väl. Därvidlag skulle det onekligen vara intressant att höra vad Harry Hjörne skulle ha sagt om utvecklingen idag. 

Nåja, jag tycker det är jättebra att Daniel Nordström med sitt inlägg och bemötande av min text tar täten i att redovisa faktiska siffror. De annars ofta pliktskyldiga utropen om vad allt är bra ökar inte förståelsen för mediernas situation och kan därtill äventyra deras trovärdighet. Möjligen är det den gamla förhoppningen att ”framgång föder framgång” som kanske motiverat en del sifferfria hyllningar till satsningarna på olika premiummodeller.   

Detta med Plus som ett generöst erbjudande till läsarna omfattar nu inte bara MittMedia, utan sedan några dagar också alla som prenumererar på någon av tjänsterna för de olika titlarna inom VK Media, Hall Media och Sörmlands Media. Lite av Spotify således, den som abonnerar på en tjänst inom till exempel Gefle Dagblad får tillgång till plusmaterialet i alla dessa koncerners sajter. Jättebra för oss läsare, men går det att räkna hem så länge som mediehusen belastas av tryckeri- och distributionskostnader? 

Och därutöver en minst sagt osäker framtid presspolitiskt sett för de tidningar som berörs av den saken och de finns numera inom de flesta av de stora mediekoncernerna.     

Uppdaterad  och korrigerad  171206 kl 24.48, 

  

Tyst inom MittMedias egna kanaler om intern kritik

Det har varit rätt tyst om MittMedia sedan i somras då koncernledningen byttes ut. Nu har det synts nya rubriker om koncernens jämförelsevis dramatiska minskning av printupplagorna. Dessutom nyheter om att journalistfacket kritiserat koncernens arbetsmiljö samt uppgifter om rädsla för ledningen på Gefle Dagblad, GD, där ett par skyddsombud sägs ha blivit utlösta inom loppet av ett år. Och självaste statsheraldikern har kritiserat MittMedia för reklam där text tryckts på bilder av svenska flaggan. Flaggnyheten och upplageminskningen har redovisats i MittMedias egna kanaler, men så vitt jag kunnat se inte de övriga nyheterna. Det är onekligen förvånande.       

Mittmedia har sedan koncernen funnit sin moderna form för ett antal år sedan noterat en rad framgångar i form av prestigefyllda branschpriser. Den snabba utvecklingen av helt ny koncernstruktur och MittMedias mycket beslutsamma digitala omställning har också uppmärksammats, ofta positivt, men med tiden också mer kritiskt, bland annat rörande tempot och en avancerad centralisering. 

Nåväl, MittMedia har alltid stolt torgfört sina projekt, särskilt under den tidigare ledningen med vd Thomas Peterssohn och den redaktionella chefen AnnaKarin Lith. Dessa två fick dock lämna koncernen i juli 2016 när ägarna tillsatte en helt ny ledning för denna numera mycket stora mediekoncern omfattande de flesta tidningarna från Nynäshamn via Södertälje och Örebro upp till Östersund och Örnsköldsvik. Nyligen blev Thomas Peterssohn tillförordnad vd för HSS Media i Finland. AnnaKarin Lith sitter sedan några år i det företagets styrelse. 

Jag har själv jobbat för MittMedia och dess föregångare Gefle Dagblads Förvaltnings AB under nästan fyra decennier, som reporter, nyhetschef, redaktionschef och slutligen chefredaktör för Gefle Dagblad, det sistnämnda uppdraget under runt 17 år. Därefter har jag som konsult haft uppdrag för MittMedia, bland annat för chefsrekryteringar.

Jag trivdes storartat bra inom koncernen och Gefle Dagblad, särskilt med tanke på den då inom koncernen mycket seriösa hållningen inför det publicistiska uppdraget.  Det gällde inte minst den nedärvda övertygelsen från utgivare som Erik Brandt och Per Hilding om behovet av transparens rörande den egna verksamheten och om att vårda ett tillåtande klimat för debatten, både internt och externt. Motpart och kritiker måste få komma till tals och även kunna få sista ordet.

Därför känns det märkligt att i andra medier, men inte i MittMedias egna kanaler, få läsa om tämligen normala nyheter om exempelvis motsättningar mellan fack och arbetsgivare inom koncernen, sådant som medier publicerar dagligen om andra företag och myndigheter. Om ett medieföretag avstår från att publicera sådant om sin egen verksamhet äventyras trovärdigheten.

Detta naturligtvis helt oavsett hur goda skäl medarbetare och utgivare i MittMedias alla olika kanaler kanske tyckt sig ha för att betrakta dessa nyheter i andra medier som felaktiga eller ointressanta. Det är ju det normala förhållandet i liknande situationer på alla arbetsplatser, motparten har naturligtvis ”fel” och jag själv har ”rätt”.

Inom medierna måste man orka publicera och kommentera även kritik mot den egna verksamheten för att bevara den publicistiska trovärdigheten, inte minst i dessa tider då den ifrågasätts av mörka krafter. Och det är naturligtvis särskilt viktigt inom mediekoncerner där likriktning måste motverkas till förmån för en mångfald, trots det gemensamma ägandet. 

MittMedias närstående podd GullbergNordström med chefredaktörerna Anna Gullberg, GD, och Daniel Nordström, VLT, kommenterade flaggnyheten i sin senaste sändning, men inte nyheterna om skyddsombuden och arbetsmiljön. De drog igång sin podd inspirerade av podden MattssonHelin och brukar kommentera branschutvecklingen och händelser av alla de slag på landets olika medieföretag. MattssonHelins podd saknas av många, inte minst för att de var frikostiga med kommentarer om sin egen verksamhet, även då de själva var kritiserade.  

Nyheterna rörande skyddsombuden har publicerats av SVT Gävleborg, dels i en nyhetssändning, dels i en artikel på deras sajt, samt av tidningen Journalisten. Journalisten har också publicerat kritik mot arbetsmiljön inom MittMedia efter en enkät inom koncernen. 

Koncernens vd Per Bowallius och Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg har i dessa artiklar i andra medier kommenterat kritik och påståenden. Länkar nedan.

ANM. AnnaKarin Lith har efter denna publicering påtalat att hon sa upp sig själv och således inte "fick lämna" sin tjänst. /RR

ANM. Journalisten.se uppmärksammade under måndagen på nytt fackets kritik rörande arbetsmiljön inom MittMedia. Medievarlden.se tog också upp saken och under eftermiddagen publicerade även Arbetarbladet.se en nyhetstext om saken, länkar nedan, länk nedan. /RR

ANM. Gefle Dagblad publicerade vid 17-tiden i dag måndag en nyhetstext om fackets kritik, länk nedan. /RR 

ANM. Resume.se, vlt.se och podd #83 publicerade idag onsdag mer om arbetsmiljön inom MittMedia, länkar nedan. /RR 

Korrigerat fel 170318 kl 20.45, kompletterad med länk 170318 kl 21.07, Kompletterad 179319 kl 11,01, kompletterad med fler länkar 170320 kl 16.31 samt 17.50. Även 18.30. Kompletterad med länkar 170322 kl 22.54

Länkar:

Podd #83 arbetsmiljön i Mittmedia - podden GullbergNordström 170322
Mittmedia får svidande kritik för arbetsmiljön - stressproblem finns på VLT - nyhetstext vlt.se 170322
Så ska Per Bowallius vända arbetsmiljökrisen i Mittmedia: "Får mer energi av det här" - nyhetstext resume.se 170322
Mittmedias dubbla utmaningar - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se 170321
Arbetsmiljöproblem på Gefle Dagblad - personalen misstror ledningen - nyhetstext, 170320
Misstroende mot Mittmedialedningen efter konflikt på Gefle Dagblad - nyhetstext arbetarbladet.se 170320
Mittmedias personalpolitik sågas - nyhetstext, medievarlden.se 170320
Arbetsmiljökrisen i Mittmedia: "Vi har nått vägs ände" - nyhetstext, journalisten.se 170320
Podd #82 om Schibstedhuset, GP och Mittmedias flaggreklam mm - podden GullbergNordström 170315
Mittmedias användande av Sverigeflaggan i reklam kritiseras: "Måste ansöka om tillstånd" - nyhetstext gd.se 170310
Katastrofsiffror för arbetsmiljön på Mittmedia - nyhetstext journalisten.se 170310
Mittmedia om upplagetappet: "Inte akut" - nyhetstext journalisten.se 170309
Oro på Gefle Dagblad efter att skyddsombud lämnat - nyhetstext journalisten.se 170308
Oro på Gefle Dagblad - två skyddsombud har fått gå - nyhetstext svt.se/gävleborg 170307
Anna Gullberg: "Skändningen av flaggan" är en lokal demokratisatsning på arabiska - krönika av Anna Gullberg, gd.se 170204
Flyttkaos på Gefle Dagblad; "en huggsexa om platserna" - nyhetstext resume.se 161130 

Intressant idé i Luleå - och en som inte blev av i Gävle

Det är ett intressant projekt Norrbottens Media inom NTM-koncernen har presenterat för en sammanslagning av Norrbottens-Kuriren, NK, och Norrländska Socialdemokraten, NSD. Detta är en realistisk utveckling för lokala tidningar på flertidningsorter i Sverige när upplagorna sjunker och pengarna inte räcker till trots ett föråldrat presstöd. Förhoppningsvis får Norrbottens Media klartecken, men ett liknande projekt har tidigare tyvärr stoppats av presstödsnämndens regeltillämpning.  Om försöket tillåts eller ej beror nog helt på upplägget, djävulen sitter som vanligt i detaljerna.

Det Norrbottens Media nu vill göra med sina tidningar är i mångt och mycket likt en skiss, för att inte säga ett scenario (!), vi diskuterade på Gefle Dagblad, GD, runt sekelskiftet. Då var jag chefredaktör på GD och en anhängare till ägarnas tankar på en fusion med Arbetarbladet, AB, för att möta framtidens utmaningar. De kommande problemen för branschen syntes ju redan då.

Innan förhandlingarna började diskuterade naturligtvis styrelserna och företagsledningarna både på AB och GD olika vägval. Tanken på en sammanslagning av allt utom redaktionerna var huvudtanken och lika kontroversiell i båda tidningshusen.

En annan skiss som vi diskuterade i GD-huset, men knappast på AB, var att behålla bägge tidningstitlarna, men ändå slå ihop redaktionerna som då skulle få göra två tidningar så olika varandra som möjligt. Redaktionerna för ledare, kultur, debatt och sport skulle hållas isär.

På den tiden hade tidningarna ungefär 65 journalister var på sina respektive redaktioner, det vill säga runt 130 journalister. Vi räknade inte med att få behålla presstödet för AB på runt 15 miljoner. Det skulle vi klara genom att minska den totala bemanningen med ungefär 30 journalister för att kompensera presstödet. Tanken på en gemensam redaktion för bägge tidningarna dog dock snabbt till förmån för huvudalternativet.

Det skippade förslaget var radikalt för sin tid, men det har faktiskt genomförts liknande tankar i till exempel England. Och i Hälsingland där fyra tidningar successivt slagits ihop och nu görs av en samordnad redaktion under en gemensam utgivare, men med stark bibehållen lokal förankring. Det är papperstitlarna Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan och Söderhamns-Kuriren, alla digitalt också under den gemensamma sajten helahälsingland.se 

Ingen av dessa har eller hade något presstöd och därför kunde deras gemensamma ägare göra som de ville. Dalarnas Tidningar var tidiga med en liknande lösning med sina olika tidningar, men inte heller där komplicerade något presstöd planerna på en ny organisation. Samma sak även med samgåendet mellan Nordvästra Skånes Tidningar och Helsingborgs Dagblad, som nu gått ihop med Sydsvenskan...

I Gävle utmynnade frågan när det begav sig i stället i en kompromisslösning där det mesta utanför redaktionerna skulle slås ihop. AB och GD skulle dock fortsätta som separata tidningar med skilda redaktioner, men med en gemensam sportredaktion. Den blev nödvändig för att kalkylen skulle hålla. Förslaget väckte både sorg och ilska i bägge tidningshusen och i branschdebatten.  

Så blev det ändå sedan ledningarna och slutligen ägarna förhandlat klart och den lösningen får man ha respekt för med tanke på vad kontroversiell frågan var. Jag själv tyckte dock att det därmed skapades en minst sagt konstlad konkurrens mellan AB och GD efter den reella och stenhårda konkurrenssituationen vi hade levt i och trivts med tills dess.

När möjligheterna för den stimulerande konkurrensen närmade sig vägs ände hade det onekligen varit kul och intressant att få sjösätta och utveckla en mer framtidsinriktad modell. I den nya artificiella konkurrensen skulle jag aldrig ha känt mig hemma och var därmed inte rätt person att leda GD. Därför valde jag att avgå med pension efter nästan 40 års tjänst på GD. Men nog hade det varit kul att få se hur tidningssituationen i Gävle skulle ha sett ut idag om beslutet blivit annorlunda inför samgåendet 2003. Det får vi aldrig veta. 

Därför blir det spännande att få följa projektet i Luleå när Norrbottens Media nu vill göra ungefär samma sak som vi då diskuterade i GD:s företagsledning. Medieutvecklingen kräver innovativa lösningar. Det är naturligtvis inte möjligt att i allt se den struktur branschen haft i evinnerlig tid som ett ideal även för framtiden, men i debatten om medierna framstår ju ofta de historiska lösningarna som omistliga trots dramatiska omvärldsförändringar.

Försök har dock gjorts av ambitiösa framtidsspanare, som i Umeå där ägarkoncernen till både Västerbottens-Kuriren  och Folkbladet inledde ett projekt 2011. Redaktionerna flyttade ihop och nyhetscheferna placerades nära varandra i gemensamma lokaler för att man skulle kunna göra tidningarna så olika som möjligt, men tidningarna skulle fortsatt ha olika medarbetare och utgivare.  

Presstödsnämnden sa dock nej 2012 med en motivering i stil med att tidningarnas oberoende av varandra kunde ifrågasättas, om jag minns rätt. Tidningarnas redaktioner tvingades att flytta isär så gott det gick i deras gemensamma lokaler, annars skulle Folkbladet förlorat sitt presstöd. Jag bloggade då om detta fiasko för mediepolitiken.

Nu hoppas och tror Norrbottens Medias ledning att presstödsnämnden ska acceptera deras lösning, som bland annat bygger på att tidningarna har separata ansvariga utgivare och nyhetschefer. Förslaget i Luleå verkar gå längre än i Umeå, men jag hoppas projektet kan fullföljas. Presstödsnämnden har hittills inte velat kommentera den föreslagna lösningen.

Risken finns nog att det föråldrade presstödet ännu en gång kanske bromsar utvecklingen i ett läge där alla lösningar måste diskuteras och prövas och det i en situation där hela mediepolitiken hamnat i hasorna av den snabba utvecklingen och därför senfärdigt är under omprövning. Jag håller tummarna för att ledningen och styrelsen för Norrbottens Media hittat  en modell för sina tidningar som även regeltolkarna i presstödsnämnden kan acceptera.   

Personfrågor, pengar eller kulturskillnader? Vibbar á la Stampen för MittMedia.

Personfrågor, pengar eller kulturskillnader?  Den spruckna affären mellan MittMedia och Schibsted väcker många frågor om vad som egentligen hände. Dessa får man inget svar på i de kryptiska och närmast identiska kommentarerna från ledande företrädare som Raoul Grünthal, Lars Leijonborg och Thomas Peterssohn. Den senare brukar var mycket öppen i sina kommentarer, men inte denna gång. För honom och MittMedia måste det vara en rejäl besvikelse och för branschfolk kan nog beskedet generera vibbar à la Stampen. Vad händer nu?

Det var i våras som Schibsted och MittMedia gick ut med att de inlett förhandlingar om att bilda en ny mediekoncern där Svenska Dagbladet, SvD, och MittMedias alla tidningar skulle ingå. Och detta ovanpå en redan inledd fusion mellan MittMedia och Promedia. Schibsted och MittMedia sa att hela affären skulle vara klar före jul.

Och nu ett par veckor före jul avslutas förhandlingarna trots att Thomas Peterssohn menar att ”idén som sådan fortfarande är relevant”. Schibsteds Raul Grünthal säger att ”analysen som låg bakom planerna på ett samgående fortfarande gäller” samt att ”ingen stänger några dörrar för framtiden”. Det är bara det att ”förutsättningarna inte finns just nu”.

MittMedias styrelseordförande Lars Leijonborg har hittills inte sagt någonting, men skriver i ett pressmeddelande att det har varit ”bra och givande diskussioner” som han är nöjd med, men att parterna står en bit från varandra och att det därför inte är ”meningsfullt att förnya avsiktsförklaringen”.

Kryptiska och motsägelsefulla kommentarer som kan leda tankarna åt vilket håll som helst om varför de stolta planerna inte fullföljs. MittMedias vd Thomas Peterssohn är trots sina ovanligt försiktiga uttalanden ändå tydligast då han till Resumé säger att den spruckna affären beror på ”ekonomiska faktorer”.  

Att det inte har varit lätt att komma överens om miljonrullningen i den här affären kan man förstå med tanke på branschens vikande siffror och riskerna med det oklara politiska läget rörande presstödet, men samtidigt var det väl just behovet av strukturförändringar och chansen till stora samarbetsfördelar och ekonomiska vinster som var målet för affären? Skulle det vara enbart oenighet om ekonomin så borde affären ha spruckit tidigare än just under den månad då allting skulle vara klappat och klart.

Att fusioner är komplicerade har jag egna erfarenheter av då Gefle Dagblad och Arbetarbladet skulle gå ihop och även senare som konsult i liknande sammanhang på andra håll i landet.  Men då tänker jag mindre på de ekonomiska faktorerna utan snarare på hur man ska överbrygga kulturskillnaderna som alltid finns mellan olika organisationer. Och personfrågorna som alltid också är närvarande när reviren hotas. Allt detta berörde jag i ett blogginlägg i våras då planerna på affären presenterades.

Att det utöver svåra ekonomiska frågor i ett så stort projekt också finns komplicerade person- och kulturfrågor är således uppenbart. Börsnoterade Schibsted och stiftelseägda MittMedia lever på sitt sätt i skilda världar. MittMedia och Promedia är också väldigt olika företag där det förstnämda blir allt mer centraliserat och tämligen låst vid sin egen mycket tydliga modell om hur den digitala omställningen ska gå till.

Promedia har på ett helt annat sätt arbetat med de frågorna och det var om jag minns rätt också just därför MittMedia genom Thomas Peterssohn som styrelseledamot i Promedia var kritisk till dess digitala strategi och under den processen växte planerna på en fusion mellan Promedia och MittMedia fram.  Redan den fusionen är ett svårt projekt. Entusiasmen är, som jag förstår det, tämligen begränsad hos medarbetarna inom Promedia med stolta tidningar som Nerikes Allehanda och Vestmanlands LänsTidning.  Och vad är tanken, ska MittMedias strategi appliceras även på Promedias skilda mediehus? Det lär inte bli lätt.  

Och samtidigt som MittMedia är ny majoritetsägare i Promedia har förhandlingarna pågått med Schibsted om ett samgående med SvD. Besvikelsen är nog stor särskilt inom MittMedia över att projektet havererat, men på Svenska Dagbladet kan jag tänka mig att budet snarare möts av lättnad trots tidningens utsatta position. Journalistklubbens ordförande Thomas Berglund tycker att det är mycket bra att avsiktsförklaringen inte förlängts.

Även i vd Gunillas Askers diplomatiska svar till Resumé tycker jag man kan ana en viss lättnad mellan raderna. Jag har svårt att tänka mig att chefer och medarbetare på SvD längtar efter att få se MittMedias vd Thomas Peterssohn sekunderad av redaktionella chefen AnnaKarin Lith segla in till ett stormöte på redaktionen…

Thomas Peterssohn har nog närmast på heltid jobbat med dessa fusioner under det senaste året och det har säkert varit en jobbig tid för koncernledningen i MittMedia som redan tidigare drabbats av prövningar då privatmarknadschefen Petra Bjernulf och affärsmarknadschefen Peter Karlsson avgick.
Även EK-koncernen med Eskilstuna-Kuriren och Sörmlands Media är en viktig part i fusionsspelet som minoritetsägare i Promedia. Och EK-koncernen har på kort tid tappat så gott som alla toppchefer som fanns där för bara något år sedan, ett förhållande som branschpressen konstigt nog inte fördjupat sig i.

Nu senast slutade PeO Wärring sedan han drabbats av sjukdom, men dessförinnan avgick brådstörtat Södermanlands Nyheters chefredaktör Göran Carstorp och dess vd Robert Jonsson som då kort dessförinnan också utsetts till koncernchefen Sören Axelssons efterträdare.  Även försäljningschefen Anders Hall slutade.

Flera tunga avhopp i EK-koncernen således ovanpå förändringarna i MittMedias koncernledning. Förändringar som knappast har förbättrat MittMedias förmåga att driva processerna vidare gentemot Promedia och EK-koncernen.  Och nu spricker samtidigt planerna på samgåendet med Svenska Dagbladet.

Frågan är vad som händer nu eftersom de olika fusionerna naturligtvis berör eller till och med är beroende av varandra. Leif Holmkvist konstaterar t ex i Resumé att MittMedia var beroende av de 300 miljoner Schibsted skulle skicka med Svenska Dagbladet eftersom pengarna skulle användas för att lösa ut EK-koncernen ur Promedia.

Thomas Peterssohn hade nog ingen bra dag på jobbet idag och hans koncern har problem med sjunkande upplagor och försäljningssiffror. Leder den spruckna affären måhända till en form av dominoeffekt där processerna både inom den egna koncernen och dess planer runt Promedia försvåras?  

Under hösten har det synts och hörts jämförelsevis lite från koncernledningen i MittMedia jämfört med självsäkra utspel tidigare.  Det är möjligen ett tecken på att tillvaron hårdnat och Thomas Peterssohn säger också följande till Resumé:

 – Nu fokuserar vi på vår verksamhet där vi har mycket att jobba med, både vad gäller Mittmedia och Promedia.  Allt fokus ligger på det interna arbetet.

Det ska bli intressant att se vad det innebär.

  

      

  

      

  

Tidningsfria dagar, bra eller dåligt?

Det är konstigt att dagstidningar fortfarande inte kommer ut årets alla dagar. De flesta ägarna betraktar de facto fortfarande papperstidningen som sin huvudprodukt och då vore det väl naturligt att konkurrera med den varje dag och inte hänvisa till sina nättidningar. Tänk om till exempel DN inte kommer ut då något riktigt allvarligt hänt. Eller är det kanske bra med tidningsfria dagar?

Tidningarnas utgivningsfrekvens har diskuterats i många år. Medievisionären Joakim Jardenberg skrev till exempel om saken på mindpark.se 2008. Jag håller med honom. Dagen efter skrev han igen och föreslog en metod för att påverka tidningarna. Han tycker att alla läsare borde ringa och anmäla utebliven tidning.
I dag på nationaldagen har de tidningsfria dagarna diskuterats livligt på Twitter. Jan Gradvall var en av dem som diskuterade saken och han frågade sig bland annat detta, "@jangradvall Har morgontidningar längre råd att vara så nonchalanta mot sina läsare att de inte kommer ut 365 dagar om året?"
Gradvall funderade också över vad som hade hänt om Dagen D inträffat dag före tidningsfri dag... Dagen D inträffade just den 6 juni, men varken den dagen eller dagen därpå var så kallade tidningsfri dag i Sverige på den tiden.

Många chefredaktörer vill nog gärna ge ut tidningarna årets alla dagar, men det är alltid distributionskostnaderna som fällt avgörandet; tidningsägarna tycker att det blir för dyrt att ge ut sina papperstidningar även de tidningsfria dagarna. Med det synsättet vore det logiskt att inte ge ut dem alls.

Tidningar ska naturligtvis komma ut varje dag. Därför var det roligt att som chefredaktör på Gefle Dagblad, GD, medverka till att tidningen åtminstone började komma ut även på söndagarna. Ett tufft beslut för ägarna och det kan under de senaste årens lågkonjunktur funnits stunder då de kanske ångrat sig.

Nu går tidningarna mot en ny högkonjunktur och pengarna ökar i kassan, men med tiden kommer naturligtvis nya lågkonjunkturer. Och strukturellt får papperstidningarna det allt svårare att klara konkurrensen från modernare medier. Det handlar inte bara om pengar utan också om vad människor lägger sin tid på.

Så vem vet, förr eller senare kanske en del papperstidningar måste minska sin utgivningsfrekvens och bli fådagarstidningar. Då är det naturligtvis helger som bör prioriteras i utgivningsplanen, det är då man hinner läsa tidningen.
Sådana lösningar kan säkert bli bra med frikostig läsning de dagar tidningarna trycks och fortlöpande tät rapportering på tidningssajterna övriga dagar.

När Gefle Dagblad blev sjudagarstidning följde Arbetarbladet, AB, snabbt efter; dess ägare tog starkt intryck av vad "den svenska medievärldens gudfader", Thorbjörn Larsson, Aftonbladets tidigare chefredaktör, tyckte i styrelsen där han då var ledamot.
Larsson menade att det var helt nödvändigt att AB följde efter. Det var också precis vad vi på GD trodde att konkurrenten AB skulle göra, konkurrensens paradox leder alltid i medievärlden till att man gör på samma sätt som konkurrenten. Därför blir konkurrerande tidningar inga bra alternativ till varandra.
Personligen hade jag därför blivit mer bekymrad för GD:s del om AB valt att dra ner sin utgivning några dagar, sänkt priset och satsat på en kreativ komplettering på nätet. Det hade varit spännande! Nu tog Arbetarbladet i stället på sig en tung ekonomisk uppgift och gissningsvis påskyndade detta faktum fusionen mellan tidningarna i Gävle. Bra det.

Färre utgivningsdagar kan säkert bli aktuellt på olika håll när tidningsutgivare måste tänka om och tuffare än nu bryta upp gamla strukturer och arbeta på ett nytt sätt. Detta särskilt om ingen går över till en helt digital distribution av tidningarna hem till till dataskärmar eller printrar. Det kommer förhoppningsvis någon gång att prövas någonstans där man tänker framåt.
Distributionen är dyr och således därför märkligt nog också ett argument emot den kärnverksamhet den betjänar, tidningsutgivning. Tidningsdistribution är också hopplöst omodern och miljöfientlig i en tid då det faktiskt går att sprida nyheter och reklam på ett annat sätt. Alternativ finns.
Ändå fortsätter vi att fälla träd som körs av lastbilar till rykande fabriker. Där blir träden pappersrullar som körs ut över landet till dyra tryckerier i lastbilar, papperet blir tidningar som mitt i natten körs ut över landet. Tidningarna läses runt 30 minuter och körs av hushåll i bil till återvinningscentraler där de hämtas av lastbilar som kör pappret till fabriker som förvandlar dem till papper som...
ojoj!
Det kanske inte skulle vara så dumt med fler tidningsfria dagar!

Ändå - tills dess den moderniseringen görs bör dock tidningar komma ut alla dagar, särskilt i de tidningshus som fortfarande vill bibehålla papperstidningen som huvudprodukt. Som till exempel Dagens Nyheter.