Falskt alarm om MittMedia?

Dagens Nyheters utsaga om att MittMedias styrelse diskuterat ett scenario med massuppsägningar och nedläggningar blev en omskakande nyhet för branschen. Mest chockad blev nog styrelsen över att resonemangen läckt ut. Jag tror nämligen att varken den, ägarna eller den nya ledningen ännu har en aning om koncernens vägval efter palatsrevolutionen i somras. I vart fall har de säkert inte en tanke på att nu offra de prenumererade tidningarna för att göra gratistidningar. Diskussionen utmynnade inte heller i något strategival, utan i ett beslut om att byta ut ledningen. Det kanske var det som var det egentliga målet för ”strategidiskussionen” i styrelsen.

Det är väl känt att styrelsen och koncernledningen diskuterat strategifrågor under hela våren och de olika scenarierna ledningen tagit fram hade beställts av styrelsen. I den blev Jan Friedman ny ordförande före årsskiftet och uppenbarligen tog han direkt initiativet till vårens framtidsdiskussioner. Den intressanta frågan är vad dessa egentligen syftade till, en ny strategi eller en prövning av ledningen? 

Hur som helst med den saken, men följden blev ändå att man petade ledningen sedan denna presenterat ett närmast demonstrativt och konstigt förslag som alternativ till sin egen linje. Det scenariot saknar all trovärdighet om inte koncernen oss ovetande står på konkursens brant. Jan Friedman har också till DN sagt att bägge förslagen var för dåliga. Nu har det konstigaste kallat "Alternativ B" ändå blivit en stor nyhet i alla medier och uppmärksammats som ett hot mot demokratin, trots att det nog bara handlar om ett långt drivet diskussionsunderlag och kanske även ett tillhygge i en intern ledningsdiskussion.           

Innan Friedman blev ordförande i driftsbolaget MittMedia var han styrelseledamot i ett par år i koncernens ägarbolag. Som sådan var han naturligtvis väl insatt i ägarnas syn på koncernledningen som, tills dess, haft starkt stöd av ägarna för den snabba digitala omställningen.

Men någonstans längs vägen måste ägarna ha börjat tveka över den snabba satsningen digitalt till priset av en rätt hårdhänt hantering av papperstidningarna. De digitala intäkterna hade ju inte heller ökat som förväntat, koncernledningen hade lyckats väl med den snabba omorganisationen, men inte levererat de ekonomiska förväntningarna på den digitala omställningen, samtidigt som de styvmoderligt behandlade  papperstidningarna fortfarande ger goda intäkter.

Det är därmed kanske inte så konstigt att man i ägarkretsen började tvivla på om koncernen hade rätt ledning i ett läge där MittMedia dessutom saknar finansiella muskler. Balansräkningen är svag och det är väl känt att hela verksamheten kan vara hotad inom ett par år om man inte får ordning på ekonomin, ett faktum som tvingat fram stora besparingar.

Mot hela denna bakgrund var det väl logiskt att den tidigare ordföranden för driftsbolaget, Lars Leijonborg, byttes ut mot just Jan Friedman. Troligen var det just då och så processen inleddes mot ett utbyte av koncernledningen – och vandringen mot en ny lugnare strategi för den digitala omställningen. Och det första den nya styrelsen med Jan Friedman som ordförande också gjorde var att beställa fram ett paket av olika strategiska scenarier från koncernledningen.

Det ledde uppenbarligen till intensiva och för de inblandade rätt jobbiga diskussioner under hela våren. I flera olika scenarier, som slutligen blev två, illustrerade ledningen tänkbara utvecklingar för koncernen i en bransch där ingen med säkerhet kan sia om vad som kommer att hända. Och ett av dessa scenarier är således den närmast provokativa och mycket dramatiska skissen DN skriver om.

Efter resonemang hela våren träffades styrelsen för MittMedia på Arlanda lördagen den 2 juli. Där fattas inget beslut om någon ny strategi utifrån de olika scenarier Thomas Peterssohn presenterat. I stället får han sparken vilket också leder till att den redaktionella chefen AnnaKarin Lith avgår.

Det är Peterssohn och Lith som drivit och helt kommit att symbolisera MittMedias snabba vandring bort från papper in i den digitala övergången. I april skrev jag i en bloggpost om ett nytt avhopp från ”sekten” MittMedia att ”Vad det gäller koncernledningen så är det koncernchefen Thomas Peterssohn och den redaktionella chefen AnnaKarin Lith som syns utåt och det är naturligtvis också främst dessa båda som förr eller senare kommer att hyllas eller kritiseras om koncernens mycket tydliga vägval lyckats eller ej.” Då var kanske processen redan igång för att byta ut ledningen, en process som ägarna således troligen inledde med ordförandebytet.

Det omskrivna resonemanget om att i närtid säga upp 75 procent av personalen och konvertera de prenumererade tidningarna till gratistidningar faller på sin egen orimlighet. Jag kan förstå att sådana tankar ska finnas med som en ytterlighet bland andra i diskussioner om framtiden, men att nu avstå från den affär som prenumererade tidningar trots allt fortfarande är som naven i mediehusen vore ju rätt korkat. Den dag en konkurs närmar sig är det ett mer naturligt förslag.

Den oro branschföreträdare kan känna efter DN:s artikel är därför mer naturligt att, som chefredaktör Thomas Mattsson berör i Expressen, känna inför utvecklingen för Stampen. Där är nog risken för dramatiska nedläggningar betydligt större än inom MittMedia. Liksom Thomas Mattsson reagerade även DN:s utvecklingschef Martin Jönsson snabbt och med oro på uppgifterna i DN:s avslöjande. Deras reaktioner illustrerar allvaret och nervositeten runt utvecklingen inom branschen.

Både Mattsson och Jönsson har naturligtvis helt rätt i att det skulle vara en katastrof för branschen, journalistiken och demokratin om MittMedias skruvade diskussionsunderlag osannolikt nog skulle genomföras. Alla tidningar i Sverige är på skilda sätt beroende av varandra, till exempel för distributionen, men också för nyhetslogistiken. Medierna i Stockholm skulle inte hitta många nyheter ute i landet om inte de lokala tidningarna fanns.

Därför är det inte heller så konstigt att man i alla mediehus förhoppningsvis diskuterar alla tänkbara framtidsbilder, även de mest extrema sådana. Det ska göras. Ännu så länge finns det ingen som sitter på sanningen om vad som bör göras, men alla tänkbara alternativ måste diskuteras.    

Den här gången tror jag dock inte att det finns några skäl att oroa sig för vad MittMedia hittar på. Förslaget DN redovisar är inte bara orealistiskt i närtid, det skulle också vara ytterst förvånande om den nye koncernchefen Per Bowallius skulle driva en sådan utveckling. Jag vet att han lyckades väl som vd för gratistidningarna Mitt i och jag vet att den avgående ledningen för MittMedia direkt antydde att det var just hans gratistidningstänk som nu skulle ta över inom MittMedia. Detta väl just med tanke på hans bakgrund inom Mitt i och kanske även utifrån resonemangen runt de skilda scenarierna. Och inom Promedia har han enligt uppgift fört liknande resonemang i strategiska sammanhang, men det blev inget av den gången.

Och det är ju inte som gratistidningskung som man minns honom som vd för Promedia. Nu en del av MittMedia. Visst, där finns bland annat framgångsrika och lönsamma gratistidningen Örebroar´n, men också prenumererade tidningar som till exempel Nerikes Allerhanda och Vestmanlands Läns Tidning. Att gratistidningar i någon form alltid finns med i diskussionerna är naturligt och MittMedia har ju också redan sådana, men "Alternativ B" lär vi inte få se ännu på länge, om ens någonsin.   

Spänningarna mellan Promedia och MittMedia berodde just på att det förstnämnda bolaget under Bowallius ledning, till skillnad från MittMedia, var mycket angeläget om att vårda de prenumererade tidningarna parallellt med en digital övergång och satsningar på rörlig bild. Om Per Bowallius och hans styrelse i MittMedia skulle ställa sig bakom en dramatiskt snabb övergång till gratistidningar så skulle det i så fall vara i ett läge där ekonomin är helt körd i botten. 

Nej, det är nog först nu som det verkliga strategiarbetet börjar inom MittMedia med sin nya koncernledning.

Uppdaterad med etiketter och fler länkar 160818 kl 18.01, fler länkar 18.11, 18.37, 19.32, 19.45, ny länk 160819 kl 11.17, kl 12.01, 
nya länkar 160819 kl 18.06, 18.11, fler länkar nedan 160821 kl 16.48, fler länkar nedan 160822 kl 18.01, 23.33,  fler länkar 160823 kl 23.26, fler länkar 160824 kl 19.22, 160625 kl 00.23, korrigerad och fler länkar 160625 kl 21.30, ny läml medam 160907 kl 14.48

Länkar:
Kulturministern kan inte skilja på äpplen och päron - debattartikel av Malin Ekman, svd.se
Ingen schism bakom beslutet - intervju med Gunilla Kindstrand, Kulturnytt, sverigesradio.se
Mittmedias kulturchef säger upp sig - nyhetstext dn.se
Alice Bah Kuhnke svarar Mittmedia - debattartikel av Alice Bah Kuhnke, dn.se
Veckan när dödsrunorrna fuktades av krokodiltårar - ledare av Lilian Sjölund, helahälsingland.se
Visst profiterar vi på journalistik - ledare av Susanne Nyström, dn.se
Kasta Mittmedias tiggarbrev i papperskorgen - debattartikel av Jan Scherman, resume.se
#62 Stormen runt Mittmedia samt yttrandefrihet och Bokmässan - podden GullbergNordström, mittmedia.se
Öppet brev till kulturminister Alice Bah Kuhnke - debattartikel av Jan Friedman, dn.se
"Bästa Alice, kom och besök oss på GD" - chefredaktören bjuder in kulturministern på Instagram, gd.se
När nyheter ersätts av sagor - debattartikel av Po Tidholm, dn.se
Mittmedias förslag vore en tragedi och lär inte bli verklighet nu - men det kan inte avföras på sikt - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se
Hela intervjun med Mittmedias Jan Friedman om DN:s gratistidningsavslöjande - radiointervju, Medierna, svereigesradio.se
Dags för Alice Bah Kuhnke att logga ut från Instagram och ta tag i mediepolitiken - krönika av Björn Wiman, dn.se
Journalist om Mittmedia-kollapsen: "Jätterläskig situation för demokratin" - tv-inslag med Alice Bah Kuhnke och PO Tidholm, Aktuellt, svt.se
"Det här ger en negativ bild av hela branschen" - nyhetstext, dn.se
Flera stora koncerner är oroliga - nyhetstext, dn.se
Bowallius förnekar Liths påståenden - nyhetstext, journalisten.se
Ex-VD Peterssohn i samtal om att bolagisera Mittmedias tekniksystem - nyhetstext Medierna, sverigesradio.se
Jan Friedman: "Vi vänder på alla stenar" - nyhetstext, journalisten.se
AnnaKarin Lith: "det var ett skarpt förslag" - nyhetstext, journalisten.se
Bowallius: Gör en Netflix - krönika av PeO Wärring, medievarlden.se
Det är digitalt först som gäller - Per Bowallius intervjuas av Anna Gullberg, podden GullbergNordström
Bakom Mittmedia anas avgrunden. Medieskuggan - ledare av Heidi Avellan, sydsvenskan.se
Mediejättens hån - krönika av Åsa Lindeborg, aftonbladet.se
AnnaKarin Lith: "Mittmedias ledning ville se en bigbang" - intervju med AnnaKarin Lith, dn.se
Mittmedia tvingas nu fortsätta spela korten de fått - bloggtext av Marcus Melinder, norran.se
"Olyckligt att det blir ett sådant här perspektiv" - nyhetstext, journalisten.se
"Ett väldigt vildsint förslag" - nyhetstext, journalisten.se 
Mittmedias plan: 422 tjänster  bort - dementeras av VDn - nyhetstext, journalisten.se

Mittmedias huvudägare: Vi ger ut papperstidningar om tio år också - intervju med Krister Jönsson, gd.se
"Skulle slå ut stora delar av svensk lokaljournalistik" - intervju med Jonas Nordling, dn.se

"Vi närmar oss strupet för lokaltidnngarna" - krönika av Karin Olsson, expressen
Det är skillnad på strategier och beslutsunderlag - bloggtext av Daniel Nordström, vlt.se
Ingen rök utan eld - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se
Uppgifterna om Mittmedias styrelseförslag oroar branschen - nyhetstext, medievarlden.se
Mittmedias skiss: 3 av 4 journalister bort - nyhetstext, medievarlden.se

"Medierna står vid kanten av ett stup" - intervju med Alice Bah Kuhnke, dn.se

"Thomas Peterssohns finger i luften åt sin efterträdare" - analys av Leif Holmkvist, resume.se

Mittmedia kan banta bort 4 av 4 journalister: "inte fattats något beslut" - nyhetstext, resume.se

Mittmedias vd om personalslakten: "Ett scenario vi inte kommer genomföra" - intervju med Per Bowallius, resume.se
Stora förändringar kan ske inom Mittmedia - text och radiointervju med Hans Lindberg, ÖP, sverigesradio.se
Uppgifter i DN om att 3 av 4 journalister försvinner i Mittmedia: "Saknar substans" - nyhetstext, gd.se

SJF: "Förödande för hela Sverige" - intervju med Jonas Nordling, dagensmedia.se     

Mittmedias förslag - sparka 422 journalister - nyhetstext, dagensmedia.se

"Välkommen Peter Wolodarski - till Grabbarnas medieklubb" - krönika av Rolf van den Brink, dagensopinion.se 

Mittmedias och Stampens framtid påverkare också Stockholms stora morgontidningar - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Martin Jönsson: "Ett dråpslag för de lokala journalistiken - krönika av Martin Jönsson, dn.se

Mittmedias plan kan slå hårt mot lokaljournalistiken - nyhetstext, dn.se
Mittmedia: Samma riktning - men i ny takt - intervju med Per Bowallius m fl före DN:s artikel, journalisten.se

Taxikaos i Visby, säkerhetssnack samt en Tesla-färd i taxi

Första dagen i Almedalen missade jag två intressanta seminarier på grund av en helt obegriplig organisation av Taxi Gotland vid Visby flygplats. Flygningen från Arlanda till Visby tog 30 minuter, men det tog 50 minuter innan den förbokade taxin kom. De som inte hade förbeställt en bil kom iväg mycket snabbare. Dagen räddades under kvällen av Stockholm Taxi som kom med en härlig Tesla för hemfärden till mitt nya boende i Gråbo. Och dessutom en bra intervju hos Dagens Nyheter med den nye överbefälhavaren Micael Bydén samt en trevlig avslutning i Expressens och Skandias trädgård med Annie Lööfs tal och Niklas Svenssons Eftersnack.

Visby flygplats och Taxi Gotland belastas naturligtvis mycket hårt under denna vecka då runt 35000 människor sägs besöka Visby. Taxi Gotland förstärks dock med en mängd bilar från Göteborg Taxi och Stockholm Taxi genom deras samarbete i Svea Taxi, en bra grej.

Och bilar var det gott om vid Visby flygplats när de fullastade planen landade, men då främst i kön för bilar som inte var förbokade! Kön för beställda bilar var obegripligt nog betydligt längre och bilarna få. Dessutom fick ingen bil beställd i sitt namn, utan alla fick köa för att få ett nummer till en bil av stressade taxivärdar vid ett par datorer. Varken jag eller andra i kön förstod någonting av organisationen.

Först efter femtio minuter kom bilen och då med en mycket trevlig och servicevänlig chaufför, men då var det redan kört för mig att gå på TU:s seminarier om ”Hoten mot medierna – hur påverkas journalister och utgivare” samt framförallt debatten om en ”IT-attack via Ryssland – nya tidens hot mot medierna”. Den hade jag verkligen gärna hört med inrikesministern Anders Ygeman i panelen liksom DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén med flera. Tiden gick i taxikön tills det var för sent, så det fick bli en rundvandring i Visby i stället samt en sen lunch.

Senare lyssnade jag dock på en mycket intressant diskussion i Dagens Nyheters monter där chefredaktör Peter Wolodarski grillade vår nye överbefälhavare Micael Bydén om säkerhetsläget för Sverige , dels efter Brexit som ÖB kommenterade försiktigt och avvisade som en säkerhetsrisk för Sverige, dels om säkerhetsläget runt Östersjön som han kommenterade ännu mer försiktigt. Dock kunde man i hans kommentarer lätt fina argument för en upprustning av det svenska försvaret.

Han menade att en eventuell rysk attack mot Sverige, för det var en sådan Wolodarski frimodigt berörde, inte är särskilt sannolik. Däremot medgav ÖB, om än diplomatiskt som hans roll kräver, att Sverige omedelbart blir inblandat om det uppstår militära motsättningar i länderna runt Östersjön. Läs Baltikum, Ryssland och Nato. Jag håller med honom och vill bland annat därför gärna se ett svenskt medlemskap i Nato .  

Det finns i dag redovisat scenarier om hur Nato måste få tillgång till Gotland för att kunna försvara sina medlemsstater i Baltikum. Och varför Ryssland just därför måste få kontroll över Gotland för att stoppa Nato. Just om detta handlade en del av resonemangen mellan Wolodarski och ÖB om och jag förstår den senares svårigheter att balansera sina yttranden utifrån den viktiga roll han i dag har, men jag kan inte tolka honom på annat sätt än att han vill att Sverige går med i Nato samt att vi upprustar den svenska militära närvaron på Gotland.

Jag är själv definitivt en av dem som inte begriper hur svenska regeringar under de senaste decennierna kunnat avrusta Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet. Förr fanns flera viktiga regementen med en stark militär närvaro på denna strategiskt mycket viktiga ö mitt i Östersjön. Och numera syns inte en uniform på ön.  Dessbättre är debatten om detta förhållande verkligen igång och det är väl ingen tillfällighet att Dagens Nyheter valde att ta upp detta idag med sin chefredaktör och landets överbefälhavare i sin mycket välbesökta monter.

Som en avrundning på dagen hamnade jag i Expressens och Skandias fina trädgård intill stora scenen i Almdalen. Där hörde jag Annie Lööfs (c) tal och därefter Expressens fenomenale reporter Niklas Svensson när han på tidningens scen intervjuade Eskil Erlandsson (c) med flera i sitt Eftersnack till centerledarens tal.  Niklas Svensson är både till vardags och inte minst i Almedalen ett lysande exempel på journalistisk förnyelse.

Det är dock varken Niklas Svenssons intervjuer, Annie Lööfs tal, eller Peter Wolodarskis utmärkta intervju med ÖB som jag kommer att drömma om i natt. Det är nog snarare taxifärden med Teslan och inte minst den trevlige chaufförens härliga demonstration av bilens resurser i alla avseenden…

Intressant forskning om innehållet i våra medier

I mediernas nyhetsutbud har det skett statistiskt säkerställda ökningar av andelen innehåll rörande politik, underhållning och livsstil. Samtidigt har nyhetsutbudet minskat av nyheter om bland annat – brott! Det sistnämnda överraskar nog de flesta, men DN:s chefredaktör Peter Wolodarski gissade på en bra förklaring när han kommenterade saken idag på ett seminarium på Journalisthögskolan, JMK, i Stockholm. Intressant är också forskarnas bedömning om ökningen av profilerade skribenter och känslosam och emotionell journalistik.

Forskningen om hur innehållet förändras över tid när medierna revolutioneras bygger på en analys av 10.000 nyheter! De har kategoriserats och de tre arma forskarassistenterna som kodat alltihop fanns med i salen när materialet presenterades av bland annat professor Michael Karlsson. Nyheterna har hämtats från 21 medier i Karlstad, Sundsvall, Stockholm och Västerås, men den sistnämnda stadens underlag finns ännu inte med i sammanställningen på grund av tidsbrist.

Forskarna har jämfört utbudet i medierna 2007 med innehållet 2014. Innehållsanalysen presenteras utförligt i skriften Journalistik i förändring utgiven av Institutet för mediestudier. Institutet arrangerade också det välbesökta seminariet på JMK som jag passade på att besöka idag efter några bra möten om helt andra saker i Stockholm. 

Forskarnas rapport redovisar många tabeller, bedömningar och slutsatser om hur innehållet förändrats, dels i analoga medier, dels i den digitala nyhetsförmedlingen och då är det webben man tittat på. Forskarnas bedömning är att de är få skillnader mellan innehållet på webben och i mobilerna. Utöver det intressanta seminariet har jag bara flyktigt hunnit gå igenom boken, men den verkar intressant och kan rekommenderas för den som vill fördjupa sig i siffrorna och fundera lite över innehållet i våra medier.

I analoga medier har nyhetsutbudet rörande politik ökat från 16 procent till 19 procent av innehållet mellan 2007 och 2014. På webben har det politiska materialet ökat från 10 procent till 14 procent.

I analoga medier har samma år nyhetsutbudet rörande brott minskat från 14 procent till 10 procent. På webben har nyheterna om brott minskat från 15 till 10 procent! Förändringarna rörande både den politiska bevakningen och brotten förvånar nog flesta, men de är således statistiskt säkerställda till skillnad från de flesta förändringarna rörande en lång rad andra kategorier i undersökningen.

Peter Wolodarski var inbjuden för att kommentera forskarnas material och bedömningar. Han menade, som en förklaring till ovanstående, att webben 2007 var outvecklad med ett enklare innehåll än den alltmer kvalitativa och professionaliserade webben 2014. Jag tror han har rätt, i vart fall i väsentlig utsträckning.  

2007 var det därför relativt sett mycket blåljusnyheter och texter om brott, men 2014 hade sajterna fått betydligt mer av annat innehåll. Dessutom menade han att nyheterna om brott kanske inte låg lika högt på agendan 2014, men att en studie av siffrorna 2016 kanske skulle se annorlunda både analogt och digitalt med tanke på hur debatten ökat rörande brott ökat, inte minst efter SD:s tillkomst och roll i opinionsbildningen.

Han menade att SD:s närvaro i politiken också påverkar läsningen och delningen av ledarsidornas material. Det bästa sättet för en ledarskribent att få sin text delad i sociala medier är att skriva om SD, menade Peter Wolodarski. Även texter om Putin är ett bra sätt för en skribent att bli läst och delad…

Han konstaterade också att han som ledarskribent 1999 ofta fördjupade sig i offentliga utredningar, SOU, men idag är det ovanligt med att dessa refereras, analyseras och bedöms på ledarsidorna. Som ledarskribent måste man bli delad idag på sociala medier, sa han. Och då handlar det om helt andra texter än SOU-analyser. Mer personliga texter och tyckanden. Delningen på sociala medier mäts också i undersökningen.

Diskussionen på seminariet kom också att handla mycket om mediernas ökande behov av profilerade skribenter. Peter Wolodarski menade att det är fler manliga än kvinnliga profiler, inte minst vad det gäller grävare. Men just där tror han att vi är på väg mot en debatt om förhållandet och även där tror jag att han har rätt.

Forskarnas siffror och diskussionen på seminarier kom också att handla om det ökande inslaget av personliga texter, inte minst i den politiska bevakningen och inom ekonomijournalistiken. Likaså om emotionella åsiktstexter. Allt har mätts.

Vad det gäller det politiska materialet nämndes naturligtvis Expressens Bar och politik och fenomenet Niklas Svensson som en skicklig, personlig och trendkänslig faktor i den politiska bevakningen. På direkt fråga svarade Peter Wolodarski att det kan finnas en fara i utvecklingen mot mer personliga texter om den sker på bekostnad av en minskad faktaredovisning i den basala journalistiken.

Han tycker sig se ett sug efter mer fakta och mindre åsikter i de undersökningar som DN har gjort, en viss trötthet över det stora utbudet av tyckande i alla kanaler. Han medgav dock att de ibland säkert kan handla om att de som vill ha mer ”fakta” kanske snarare utgår från att det handlar om ”fel åsikter”. Även här kunde man ana SD mellan raderna.   

Nåväl, annat som nämndes utifrån rapporten skriven av omkring 15 ledande forskare var också att redaktionerna är jämställda, men nyheterna fortfarande mansdominerade. Hårdvinklade politiska nyheter är de som delas mest på sociala medier och det råder stabilitet om hur stor andel av journalistiken som handlar om kultur, 15,5 procent 2007 och 15,9 procent 2014.

Mest kultur får läsarna i Stockholm och minst kultur får enligt forskarna lokaltidningsläsare i Sundsvall, 10,4 procent 2007 och 9,3 procent 2014. Generellt sett minskar andelen kulturmaterial på de analoga plattformarna, läs i papperstidningarna, men kulturen ökar på webben.

Rapporten är riktigt intressant för den som vill grotta ner sig i innehållsfrågor utifrån mätningar och siffror, men man får se upp för fällor då man bedömer materialet. Forskarna varnar själva för att ställa de olika plattformarna mot varandra, vilket är väldigt lockande att göra. Det är bättre att bedöma förändringarna för dem var för sig, menar upphovsmännen.

Kategoriseringen är kanske också en felkälla. De tre kodarna berättade efter en publikfråga på seminariet att artiklar om ekonomisk brottslighet i regel redovisats som ekonomiartiklar och inte som artiklar om brott. Rätt eller fel? Och kulturartiklar har oftast identifierats som sådana då de stått på en kultursida. Men inte alltid, ibland har ämnet avgjort även oavsett var de publicerats.

Det är lätt att förstå problematiken med kodningen rörande den här typen av undersökningar, men jag tycker ändå att det handlar om ett riktigt intressant material rörande mediernas innehåll. Och
Peter Wolodarski talade också engagerat om att det i de digitala kanalerna inte bara bör handla om mätning av antalet klick, utan också om hur lång tid besökarna ägnar sig åt ett visst material. Och där hade han goda erfarenheter av att även artiklar med 30 000 tecken i stor utsträckning blir lästa digitalt.

Nu ligger forskarnas rapport i alla fall på mitt nattduksbord.
Korrigerad och uppdaterad med länkar 160413 kl 21.04  

       

Utgivaren beslutar om både franska teckningar och namnpubliceringar i Sverige

Söndagens manifestationer inger onekligen lite hopp om att intresset för yttrandefriheten ökar, men samtidigt vet man att denna mänskliga rättighet förtrycks då det gagnar makten, även i Sverige. Detta har Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski påmint om i en läsvärd artikel. Men det är bra att yttrandefriheten får stort utrymme i debatten efter morden i Paris. I Sverige är mediernas ansvariga utgivare viktiga funktionärer i tillämpningen av tryck- och yttrandefriheten. Det finns därför anledning att reflektera lite över deras uppgift.       

Efter morden på Charlie Hedbo följde som ofta en publicistisk debatt i Sverige om vad som var ”rätt” eller ”fel” att publicera. I mediedebatten är ordet ”mångfald” ett honnörsord, men det finns ändå ofta en förväntan om att alla utgivare ska göra ”rätt”.  Nu handlade det om publiceringar av teckningarna från Charlie Hebdo. Annars brukar debatten ofta handla om namnpubliceringar av brottslingar eller skriverier om politikers och kändisars leverne.  

Det krävs inte avskyvärda terrordåd för att få igång debatten om utgivarnas beslut. Det räcker med ett åtal för ett styckmord i Gävle 2014 eller gripandet av ”OS-bombaren” Mats Hinze 1997 och många händelser däremellan, som Hagamannen Niklas Lindgren i Umeå eller massmördaren löjtnant Mattias Flink i Falun. Eller kändisars bygglov, fortkörningar, inkomster, kärleksaffärer eller drogberoende.  Sådana gånger har utgivare regelmässigt fattat olika beslut, publicerat eller inte gjort det. Och många gånger kritiserats internt eller externt för att ha gjort ”fel”.

I debatten om vilka som gjort rätt eller fel är det lätt att glömma att den ansvarige utgivarens rättsliga position faktiskt förutsätter att det är denne själv som avgör vad hon eller han publicerar. Och att utgivaren sedan också personligen får ta ansvar för sitt beslut, etiskt inför Pressens Opinionsnämnd, juridiskt inför domstol eller publicistiskt och moraliskt i debatten. Den svenska tryckfriheten bygger på den ansvarige utgivarens så kallade ensamansvar. 

Efter terrorattentaten har debatten i Sverige snarare rört dem som avstått från att publicera ett material än dem som gjort det. Det handlar om de satiriska teckningarna i tidskriften Charlie Hedbo, teckningar som anses kunna kränka och provocera människor.  Och bland annat därför har Aftonbladet valt en försiktig linje och ställföreträdande utgivaren Lena Mellin har kritiserats för det beslutet.

Expressen gjorde tvärtom och chefredaktören Thomas Mattsson menade att det var en självklar sak att publicera för att förklara ”bakgrunden till det fruktansvärda”. Samma sak ute i landet, en del medier gjorde som Västerbottens-Kuriren och publicerade teckningar, andra gjorde som koncernkollegan Folkbladet i Västerbotten och avstod.  

I Folkbladet manifesterades i stället yttrandefriheten med en ledarsida utan text, som om den vore censurerad. Ansvariga utgivare gjorde, precis som de ska göra, olika bedömningar utifrån tolkningen av tillgänglig information och sina egna värderingar.    

Det var organisationen Reportrar utan gränser, RUG, som uppmanade medier internationellt att publicera teckningarna som en manifestation efter terrorangreppet. Det kan man förstå och även sympatisera med i sammanhanget, men det är inte en organisation, om än en respekterad som RUG, som avgör vad som ska publiceras eller inte. RUG:s uppmaning är därför inte heller något facit i avgörandet om en utgivare gjort rätt eller fel även om det säkert kan ha betraktats som ett sådant i den interna debatten på redaktionerna om saken.

 I Sverige är det endast den ansvarige utgivaren som avgör vad som får publiceras. Det är en utmärkt ordning. Som utgivare för Gefle Dagblad under 16 år publicerade jag ofta namn på t ex brottslingar, omdömeslösa politiker och prickade tjänstemän, mäklare och advokater. Inte sällan även när andra utgivare avstod från att publicera.  

Jag tyckte som ansvarig utgivare, och gör så fortfarande, att utgångspunkten för bedömningen alltid ska vara att alltid publicera så mycket som möjligt, läsarna har en rätt att få veta. Undantagen  kräver starka argument.  

Vad det gäller de satiriska teckningarna kan jag på rak arm inte erinra mig någon liknande situation under min tid som utgivare, men om jag hade varit utgivare idag hade jag nog publicerat dem, inte som en manifestation, men för att ge läsarna en chans att förstå och bedöma själva. I Sverige är vi ju inte så förtrogna med satir, särskilt inte den franska.    

Peter Kadhammars skrev nyligen en text i Aftonbladet som påminde om ett annat planerat terrordåd och att det också kan vara farligt att inte publicera namn. Det handlade om attentatsplanerna mot den danska tidningen Jyllands-Posten för några år sedan. Hans syn på saken kan mycket väl applicerats på många situationer, och inte bara terrordåd, där utgivare måste fatta beslut om att publicera en identitet eller inte.

Det så kallade ”allmänintresset” accepteras inte alltid av publiceringskritiska röster som motiv i samband med olika kontroversiella publiceringar; namnet på en icke allmänt känd förbrytare anses till exempel kanske inte ha något allmänintresse. Och det kan väl stämma vad det gäller namnet och personen som sådan, men det är på den punkten Kadhammar klokt vidgar synen på allmänintresset.

Han påpekar helt korrekt att ett namn också ger en individkoppling, brottslingen får ett ansikte även om ingen riktigt vet vem det handlar om. Det är inte längre en jihadist eller en muslim som begått brottet just för att de råkar tillhöra de kollektiven, inte heller någon i ett geografiskt kollektiv som boende i Rosengård eller Rinkeby. Och inte heller någon ur en yrkesgrupp som en tv-profil, polis eller taxichaufför, identiteten påminner oss  i stället om att det handlar om en individ, en människa av kött och blod. Tänkvärt.

Det hävdas inte sällan i den pressetiska debatten att det blivit värre, att mediernas utgivare numera oftare än förr publicerar namn på till exempel brottslingar. Det är fel, förr i tiden, med varierande intensitet över tid, publicerades fler namn på både brottslingar av alla de slag, våldsverkare, rattfyllerister och andra grupper, till och med på dem som då benämndes sinneslöa. Även vad det gäller olycksoffer.

Det är naturligtvis bra att tidigare slentrianmässiga namnpubliceringar upphört. Samtidigt är det inte bra om mediernas strävan efter att vara så etiska som möjligt leder till en slentrianmässig utebliven publicering av identiteter.

Därför är det viktigt att minnas vilken funktion den ansvarige utgivaren har; det är hon eller han som ensam har att fatta beslut om vad som publiceras eller ej. Ingen annan.

Att publicera teckningarna från Charlie Hedbo för att manifestera tryck- och yttrandefriheten var kanske egentligen ett rätt enkelt beslut för en del utgivare, nästan lika enkelt som att inte göra det. Att däremot gång på gång manifestera yttrandefrihetens betydelse i vardagen lokalt och regionalt med beslut om publiceringar och namnuppgifter rörande fifflande politiker, våldsverkare, knarklangare eller bedrägliga direktörer i utgivningsområdet är nog svårare beslut för den ansvarige utgivaren.
Kompletterad och korrigerad 150113 kl 01.38


Relevanta länkar:
Hyckleri av vissa ledare i marschen - artikel aftonbladet.se 1501011
Tidsandan går aldrig att lita på - ledare i DN av chefredaktör Peter Wolodarski
Viktig journalistik - men flera mediemissar - artikel av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson
Sergels Torg idag - hela talet - tal av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vid manifestationen
Att publicera eller inte publicera - det är frågan - Mediestrategen Brit Stakston gästbloggar i Dagens Media
Starka känslor kring den blanka ledarsidan - nyhetsartikel folkbladet.nu
Teckningarna som världen måste få se - Text av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson 150108 om terrordådet
Aftonbladet kapar loggan - men avstår serieteckningar - artikel dagensmedia.se 150109

Dag tre i Almedalen kom att handla om framtiden.

De diskussioner jag besökte under tisdagen i Almedalen handlade mest om framtiden, men på lite olika sätt. Ett intressant seminarium hos HejDigitalt och Readly hade den något kryptiska rubriken ”Vad händer när ingen längre vill äga utan låna, hyra och dela?” Den frågan fick vi nog inget direkt svar på, men det blev en intressant diskussion om digitaliseringens möjligheter på helt olika områden.

Skicklig moderator var Beata Wickbom, expert på kommunikation, sociala medier och it-utveckling med mera. Hon ställde bra följdfrågor på svaren hon fick av dem hon intervjuade, något som även tv-proffs ibland är alldeles för dåliga på. Det finns intervjuare i alla medier som bara ställer frågor närmast mekaniskt och inte lyssnar på svaren och därför inte följer upp dem med följdfrågor.

Så inte i dessa samtal där Beata Wickbom inledde med att intervjua Jimmy Ahlstrand, strategichef på SVT, om dess framtid när allt färre tittar på traditionella tv-sändningar. Tittarsiffrorna har länge varit i princip oförändrade, men nu minskar de. Den egna publiken tittar allt oftare när den själv vill via SVT Play och andra lämnar SVT och tittar i stället på Netflix och andra webbsändningar, inte minst via dagspressens snabbt ökande satsningar på rörlig bild.

Jimmy Ahlstrand påpekade flera gånger att SVT lever i en bekväm värld med sin säkra licensfinansiering, till skillnad från de kommersiella kanalerna. Hur säker, eller kanske t o m osäker licensfinansieringen verkligen är, kan man diskutera, inte minst nu efter Högsta förvaltningsdomstolens underkännande av licensuttaget på datorer och surfplattor mm. Det är ett ämne som jag skrivit om förut och som det finns anledning att återkomma till; något måste ju göras politiskt åt det föråldrade licenssystemet. I det långa loppet kan man t o m fråga sig hur tillvaron ser ut för public service med tanke på mediekonsumenternas allt snabbare rörelser. Jag är rätt pessimistisk för public service i framtiden. Faktiskt.

Bortsett från den invändningen var det intressant att följa den framtidsspaning som Jimmy Ahlstrand bjöd på i samtalet. Likaså ett snabbt samtal med Inga Birath von Sydow, utvecklingchef på Readly Books. Readly jobbar med att öka läsningen i digitala medier, både bland vuxna och barn, de tryckta mediernas Spotify. Ett bra exempel på hur digitaliseringen förändrar ägandet, i framtiden kanske vi inte har en enda bok i hyllorna hemma, men tusentals i våra surfplattor, som hon sa.

Även den siste som intervjuades i Wickboms ”digitala stol”, Anders Tärnell som är marknadschef på Hertz, var mycket intressant att höra på. Han lät snarare som en utvecklingschef eller it-chef vilket också Beata Wickbom påpekade. Anders Tärnell berättade om hur Hertz, som vi alla nog tänker på som ett företag där man kan hyra en bil, nu jobbar hårt med utvecklandet av digitala tjänster, till exempel för oss som vill finna någon att samåka med.

Onekligen intressant då svenska Hertz ägs av Volvo personvagnar som borde vara mer intresserade av att sälja bilar, men som tydligen omdefinierar sina mål av hänsyn till kundernas krav och samhällets målsättningar. Och naturligtvis även av kommersiella skäl, i förlängningen gynnar naturligtvis deras strategier verksamheten.  

Tärnell berättade också att det globala företaget Hertz högsta internationella ledning konstaterat att företaget inte är ett bilbolag, utan ett it-bolag. Det söker hela tiden efter innovationer och nya tjänster anpassade till tidens krav utifrån insikten om att kundernas önskemål förändras och måste tillgodoses.

Det är ett faktum som också rör dagspressen som dock kanske varit lite trögare än t ex Hertz på att omformulera sitt mål för verksamheten. Nu sker det i rask takt, väl illustrerat i Almedalen där alla större medier som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, TV4, Sveriges Television, Sveriges Radio och andra inte bara rent journalistiskt bevakar föredrag och seminarier, utan också visar upp sig själva och frikostigt arrangerar mängder av programpunkter, på plats live och på nätet.

Idag besökte jag Svenska Dagbladets stora tält i hamnen och lyssnade på chefredaktören Fredric Karén som intervjuades av Therérese Larsson Hultin, utrikesanalytiker på SvD,  om framtiden för journalistiken. Karén påpekade bland annat att tidningarnas verksamhet nu i denna förändringens tid utökas med helt andra verksamheter som eventarrangörer och andra kommersiella engagemang i helt andra verksamheter.

Jag besökte idag även Expressens så kallade ”valstuga” där politiker och andra intervjuas varje dag. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson brukar precis som Karén tala om hur medieföretagen breddar sin verksamhet och även Aftonbladets Jan Helin säger ungefär samma sak. Aftonbladet är ju svenska mästare i mediebranschen på att utveckla sin digitala verksamhet på ett imponerande sätt.

Hos Expressen idag diskuterades näthatet av Isabella Löwengrip, GT:s chefredaktör Frida Boisen,  Totte Löfström, Nyheter 24 samt kd-politikern Caroline Szyber om näthatet och hur det ska bemötas. Även detta en intressant debatt, kloka synpunkter från dem alla.

Och debatten filmades naturligtvis av Expressen. Precis som SvD gjorde då dess chefredaktör intervjuades. Egenproducerad tv till publiken och på internet, ambitiösa montrar i Almedalen med frikostiga program som följs på plats av massor av besökare.

Dagspressen gör nu sådant som aldrig gjordes förr. Framtiden är nog redan här…   

Pinsamma inlägg om tidningarnas problem

Idag lördag skriver kolumnisten Richard Swartz i Dagens Nyheter om tidningarnas kamp för sin överlevnad. Texten kommer att hyllas av journalister och publicister på skilda håll, särskilt av dem som inte orkar se verkligheten. Det märks redan på Twitter. Själv blev jag häpen över att Richard Swartz så konsekvent bygger sin artikel och åsikt på så många klassiska klyschor om tidningar och journalistik utan att närmare beröra alla förändringar som ändrar förutsättningarna för medierna.

Konservativa och utvecklingsfientliga journalister har alltid älskat att tala om att en tidning inte är som vilket företag som helst. Det tycker även Richard Swartz. Ändå är ju faktiskt en tidning ekonomiskt sett som vilket företag som helst, oavsett om den ägs av stiftelser, privatpersoner, börsbolag eller organisationer.  

En annan urgammal klyscha i den redaktionella debatten är att journalistik minsann inte är som att tillverka smör, bilar eller muttrar. Swartz nämner muttrarna.  På mången redaktion har också journalister betraktat sig som tidningens finaste medarbetare på dess viktigaste avdelning och Swartz skriver naturligtvis att ”På en redaktion skapas i stället för tillverkas”.

Han fastslår att det är journalisterna som är viktigast, medarbetare som säljare, tekniker och ekonomer ägnar han inte en tanke.  ”En tidnings enda tillgång är de journalister som skriver i den, dess kapital deras samlade talang, förmåga och kunskap. Kapitalet är följaktligen intellektuellt; det finns inte på banken utan på redaktionen. Och räknas i pennor och namn, inte i kronor och ören.”

Märkligt, då borde ju egentligen tidningarnas problem vara lösta, men uppenbarligen behöver tidningar trots Richard Swartz uppfattning också kapital i dess mest kända form, nämligen som kronor och ören.

Det går att raljera vidare ner genom texten, men det leder lika lite som hans artikel någonstans. Jag ska medge att jag först undrade om han menade allvar eller om det var någon egendomlig form av ironi, en satirisk beskrivning av den klassiske nostalgiske kollegan som finns eller har funnits på var och varannan redaktion.

Men nej, han menar allvar och nu länkar likatänkande kolleger till hans inlägg via uppskattande kommentarer på Twitter,  Facebook och i bloggar. En av dem är Ola Theander, tidigare chefredaktör på Norran. Till skillnad från Swartz känner jag Theander, men håller absolut inte med honom i hans tämligen konspiratoriska beskrivning i sin bloggpost om orsaken  till tidningarnas problem

Ola Theander lägger i generella ordalag skulden för krisen på tidningsvärldens direktörer och koncernchefer. Det är en minst sagt tillspetsad åsikt baserad på ett, bland somliga publicister, omhuldat direktörsförakt som jag aldrig hållit med om.  

En och en annan tidningsdirektör har onekligen varit både inkompetent och otrevlig precis som en del kaxiga redaktörer, men Ola Theanders svepande analys av tidningskrisen är pinsam. Jag känner chefredaktörer som har varit svaga publicister trots sin titel. Och direktörer som varit utomordentliga publicister. En av dem avled tyvärr nyligen, nämligen Åke Ahrsjö, tidigare legendarisk direktör på Expressen och med en stark publicistisk ådra.

Richard Swartz, som tidigare jobbat på Svenska Dagbladet, utgår i sin text från SvD:s planer rörande besparingar och förändringar, beslut som han och andra debattörer har svårt för att acceptera.

Vi vet ännu inte vad Svenska Dagbladet kommer att göra men jag tycker att det är väldigt bra att SvD  orkar och vågar gå till beslut för att möta en svår situation. Tidningarnas problem har ju snarare varit att för få agerat kraftfullt mot problem som ändå numera alla är medvetna om sedan många år.

Till och med Richard Swartz konstaterar inledningsvis i sin text att Svenska Dagbladets situation är en del av ett globalt problem – och  ändå ägnar han sig sedan åt en förenklad analys och en närmast patetisk lovsång till det som en gång var.
Till det som inte längre är lika efterfrågat trots att det enligt honom och likasinnade är så bra.  

Övriga relevanta länkar:
En gång i tiden fanns det en mediebransch... - Joakim Jardenberg på jardenberg.se
Papperstidningen borta om 10-15 år - Erik Wilberg i Medievarlden, citat från Klassekampen, se nedan
- Avisene dør før 2025 - Erik Wilberg i Klassekampen

Intressant kritik mot tv-licensen

I Dagens Nyheter skriver idag socialdemokraten Ursula Berge och moderaten Cecilia Stegö Chilò om behovet av en förnyelse av public service. Trots skilda politiska uppfattningar är de överens om tagen, även den kontroversiella synpunkten att ersätta licenssystemet med en skattefinansiering. Jag instämmer, om inte i allt så i det mesta. Och då särskilt i synen på finansieringen.

Det är intressant att debattörerna är överens i denna fråga. S-debattören Berge har bland annat varit chef för tankesmedjan Agora och Stegö Chiló för Stiftelsen Fritt Näringsliv och Timbro.

Cecilia Stegö Chilò blev som bekant också känd då hon avgick som kulturminister efter bara tio dagar sedan det avslöjats att hon inte hade betalat tv-licensen. Jag har alltid tyckt att det var synd att hon inte stod på sig och upphöjde sitt licensskolkande till en politisk symbolhandling, men det var väl kanske en politisk omöjlighet. Efter henne kom Lena Adelsohn Liljeroth som varit motsägelsefull i sin politik om statsägda SVT, SR och UR, men också om till exempel presstödet. Man kan undra hur det hade sett ut idag om Stegö Chiló hade varit kvar?

Nu blir dessa båda debattörer säkert utskällda för sin inopportuna uppfattning. Det kan anas redan vid en snabb titt på kommentarerna efter artikeln. Där såg jag också att någon som vill bibehålla rådande ordning prisar public service för att man slipper reklamen. Det tycker jag inte alls att man gör; det finns massor av reklam i de reklamfria kanalerna!

Inte betald reklam förutom den tveksamma sponsringen, men mer och mer reklam för de egna programmen. Och detta i en tid då de tidsbundna tablåerna betyder allt mindre. Nyligen såg jag reklam för programmet Landet runt insprängt mitt i en regional nyhetssändning, därtill nästan obegriplig eftersom den var dåligt gjord och studiereportern förklarade inte det egendomliga avbrottet.

Jag har ett intryck av att reklamsnacket närmast exploderat i public service. Det skulle vara intressant att veta hur mycket tid som ägnas åt den här typen av säljpuffar för de egna programmen.

Förutom programreklamen bjuds vi också då och då på de minst sagt märkliga filmerna där Radiotjänst tackar landets licensbetalare. De är ekonomiskt motiverade, precis som reklam för chips, bilar och charterresor. De har till och med prisbelönats i reklamtävlingen 100-wattaren. Och de sänds i public service-kanalerna...

Om många år, när systemet för de statsägda radio- och tv-kanalerna säkert har reformerats, gissar jag att många av dagens omständigheter kring dagens public service kommer att framkalla både leenden och förvåning hos dem som tittar bakåt.

Missa inte artikeln i DN om du är intresserad av dessa frågor. Jag har bloggat om licenssystemet tidigare, länkar nedan.

Några tidigare texter om tv-licensen på denna blogg:

Riksdagen ifrågasätter äntligen tv-licensen den 21 februari 2011

Bra av moderater om tv-licensen den 30 november 2010

Serner gillar förslag om public service den 31 mars 20

Avskaffa tv-licensen! den 23 mars 2010

Barnporrlagen får berättigad kritik

Lagen mot förbud av innehav av barnpornografi böjar nu få berättigad kritik efter en märklig dom i Uppsala tingsrätt, här refererad i Arbetarbladet i Gävle.
Lagen om barnpornografi började gälla för ett tiotal år sedan och förslaget om innehavsförbud kritiserades starkt av tryckfrihetens försvarare eftersom det plötsligt inte bara blev olagligt att producera och sprida något som är förbjudet enligt tryckfrihetsförordningen, utan också att inneha en sådan produkt. En historisk förändring, men de synpunkterna vägde naturligtvis lätt i debatten. Det är närmast omöjligt att argumentera för något som kan uppfattas som försvar för barnpornografi

Det är just detta ordet "innehav" som är intressant. Detta är så vitt jag förstår fortfarande det enda lagförbud mot innehav som finns för tryckta skrifter i Sverige och därmed utmanar lagen den svenska tryck- och yttrandefriheten.
Det har nu lagens förespråkare inte brytt sig om, ändamålet har setts som viktigare än tryckfriheten. Nu har dock debatten kommit igång sedan Uppsala tingsrätt dömt en kännare av mangaserier som haft teckningar av nakna barn i sin dator. Polisen beslagtog datorn och hittade bilderna. Barnporr enligt domstolen, inte alls enligt kritikerna.

Sveriges Radio har ett häpnadsväckande uttalande av Axel Peterson, kansliråd på straffrättsenheten på justitiedepartementet. Han ger moralpaniken ett ansikte när han säger att de som hittar mangaserier hemma bör "göra sig av med materialet och i förekommande fall kontakta polisen". Jösses, vad händer, vart är vi på väg?
I Dagens Nyheter är Peterson något mer sansad, men klokast i samma artikel är Marie Eneman som forskar kring barnporr och som frågar sig om vi kanske till och med är på väg att kriminalisera tankarna i våra huvuden.

Begreppet barnporr är så laddat att få vågat ge sig in i debatten, men efter den här domen har en rad respekterade kritiker dömt ut domen. Läs till exempel Gefle Dagblads intervju med bibliotekarien Daniel Gustavsson som menar att även bibliotek, och många andra, är lagbrytare om denna dom vinner laga kraft.

Alltså, förbudsamhället är på väg mot nya triumfer i Sverige. Det finns det all anledning att återvända till i debatten, men just nu är det nog viktigast att läsa kloka ord om saken på, framförallt, skilda bloggar. Det gäller till exempel Henrik Alexanderssons blogg.
Klok i sammanhanget är också moderate riksdagskandidaten Per Hagwall som bloggar om vad han tycker om förbudet att inneha barnporr och om Epcats inflytande i dessa frågor. Organisationen har drottning Silvia som beskyddare och hon har också tydligt tagit ställning för ännu hårdare förbud, bland annat i en uppmärksammad radiointervju där hon krävde ett förbud även mot att titta på barnporr i en dator även utan nedladdning. Piratpartiet och Rick Falkvinge kritiserar både drottningen och Ecpat för deras agerande. Jag instämmer, domstolens beslut visar att lagen närmast blir kontraproduktiv eftersom den börjar uppfattas som löjligt överdriven. Det var väl inte det Silvia och Ecpat ville?

Piratpartiets ledamot i Europaparlamentet, Christian Engström, har också skrivit en mycket bra och läsvärd text i ämnet för några månader sedan. Han pekar på risken för att det kommer fler krav på censur och han har naturligtvis helt rätt.
Frågan är hur nästa dom om innehav av barnpornografi kommer att se ut, för att inte tala om den första domen mot den som tittar på barnporr i en dator. Det är nämligen förbjudet i Sverige sedan den 1 juli i år. Kommer nästa dom att väcka respekt eller uppfattas som lite löjlig?
Domen mot mangakännaren måste överklagas och prövas i högre rätt.

Tidningsfria dagar, bra eller dåligt?

Det är konstigt att dagstidningar fortfarande inte kommer ut årets alla dagar. De flesta ägarna betraktar de facto fortfarande papperstidningen som sin huvudprodukt och då vore det väl naturligt att konkurrera med den varje dag och inte hänvisa till sina nättidningar. Tänk om till exempel DN inte kommer ut då något riktigt allvarligt hänt. Eller är det kanske bra med tidningsfria dagar?

Tidningarnas utgivningsfrekvens har diskuterats i många år. Medievisionären Joakim Jardenberg skrev till exempel om saken på mindpark.se 2008. Jag håller med honom. Dagen efter skrev han igen och föreslog en metod för att påverka tidningarna. Han tycker att alla läsare borde ringa och anmäla utebliven tidning.
I dag på nationaldagen har de tidningsfria dagarna diskuterats livligt på Twitter. Jan Gradvall var en av dem som diskuterade saken och han frågade sig bland annat detta, "@jangradvall Har morgontidningar längre råd att vara så nonchalanta mot sina läsare att de inte kommer ut 365 dagar om året?"
Gradvall funderade också över vad som hade hänt om Dagen D inträffat dag före tidningsfri dag... Dagen D inträffade just den 6 juni, men varken den dagen eller dagen därpå var så kallade tidningsfri dag i Sverige på den tiden.

Många chefredaktörer vill nog gärna ge ut tidningarna årets alla dagar, men det är alltid distributionskostnaderna som fällt avgörandet; tidningsägarna tycker att det blir för dyrt att ge ut sina papperstidningar även de tidningsfria dagarna. Med det synsättet vore det logiskt att inte ge ut dem alls.

Tidningar ska naturligtvis komma ut varje dag. Därför var det roligt att som chefredaktör på Gefle Dagblad, GD, medverka till att tidningen åtminstone började komma ut även på söndagarna. Ett tufft beslut för ägarna och det kan under de senaste årens lågkonjunktur funnits stunder då de kanske ångrat sig.

Nu går tidningarna mot en ny högkonjunktur och pengarna ökar i kassan, men med tiden kommer naturligtvis nya lågkonjunkturer. Och strukturellt får papperstidningarna det allt svårare att klara konkurrensen från modernare medier. Det handlar inte bara om pengar utan också om vad människor lägger sin tid på.

Så vem vet, förr eller senare kanske en del papperstidningar måste minska sin utgivningsfrekvens och bli fådagarstidningar. Då är det naturligtvis helger som bör prioriteras i utgivningsplanen, det är då man hinner läsa tidningen.
Sådana lösningar kan säkert bli bra med frikostig läsning de dagar tidningarna trycks och fortlöpande tät rapportering på tidningssajterna övriga dagar.

När Gefle Dagblad blev sjudagarstidning följde Arbetarbladet, AB, snabbt efter; dess ägare tog starkt intryck av vad "den svenska medievärldens gudfader", Thorbjörn Larsson, Aftonbladets tidigare chefredaktör, tyckte i styrelsen där han då var ledamot.
Larsson menade att det var helt nödvändigt att AB följde efter. Det var också precis vad vi på GD trodde att konkurrenten AB skulle göra, konkurrensens paradox leder alltid i medievärlden till att man gör på samma sätt som konkurrenten. Därför blir konkurrerande tidningar inga bra alternativ till varandra.
Personligen hade jag därför blivit mer bekymrad för GD:s del om AB valt att dra ner sin utgivning några dagar, sänkt priset och satsat på en kreativ komplettering på nätet. Det hade varit spännande! Nu tog Arbetarbladet i stället på sig en tung ekonomisk uppgift och gissningsvis påskyndade detta faktum fusionen mellan tidningarna i Gävle. Bra det.

Färre utgivningsdagar kan säkert bli aktuellt på olika håll när tidningsutgivare måste tänka om och tuffare än nu bryta upp gamla strukturer och arbeta på ett nytt sätt. Detta särskilt om ingen går över till en helt digital distribution av tidningarna hem till till dataskärmar eller printrar. Det kommer förhoppningsvis någon gång att prövas någonstans där man tänker framåt.
Distributionen är dyr och således därför märkligt nog också ett argument emot den kärnverksamhet den betjänar, tidningsutgivning. Tidningsdistribution är också hopplöst omodern och miljöfientlig i en tid då det faktiskt går att sprida nyheter och reklam på ett annat sätt. Alternativ finns.
Ändå fortsätter vi att fälla träd som körs av lastbilar till rykande fabriker. Där blir träden pappersrullar som körs ut över landet till dyra tryckerier i lastbilar, papperet blir tidningar som mitt i natten körs ut över landet. Tidningarna läses runt 30 minuter och körs av hushåll i bil till återvinningscentraler där de hämtas av lastbilar som kör pappret till fabriker som förvandlar dem till papper som...
ojoj!
Det kanske inte skulle vara så dumt med fler tidningsfria dagar!

Ändå - tills dess den moderniseringen görs bör dock tidningar komma ut alla dagar, särskilt i de tidningshus som fortfarande vill bibehålla papperstidningen som huvudprodukt. Som till exempel Dagens Nyheter.