Legendariske Thorbjörn Larsson var en modig visionär

Den idag bortgångne Thorbjörn Larsson var en visionär och legendarisk chefredaktör för Aftonbladet, men även chefredaktör för DN, vd på TV4 och styrelseordförande för Expressen. Detta efter en modig vandring från Aftonbladet, som han anses ha räddat, till konkurrenten Bonnier. Hans mod fanns alltid närvarande, som i Tidningsutgivarnas, TU:s, styrelse. Där uppskattade jag honom just för hans mod och integritet. Han satt också i Arbetarbladets, AB:s, styrelse där han fick stor betydelse för tidningens framtid.

I TU:s styrelse minns jag när han oväntat tog ställning mot presstödet. Det var alltid JP:s chefredaktör Stig Fredriksson som tog upp presstödet och menade att tidningar måste ”hålla armbågs avstånd till statsmakten”. Han var rätt ensam i sin kritik ända tills jag själv som ung och nyvald suppleant till Fredrikssons och styrelsens förvåning sa att jag delade Stigs åsikt.

Inför ett styrelsesammanträde hade jag räknat ut hur mycket uppstickaren Aftonbladet hypotetiskt skulle få i presstöd proportionellt uppräknat jämfört med Arbetarbladet. Och marknadsledaren Expressen skulle, liksom Gefle Dagblad, GD, inte få en krona. Jag minns inte siffrorna, men Expressen skulle fått svårt att klara den ekonomiska ”konkurrensen”, men vi på GD gjorde det i alla år.

Då deklarerade Thorbjörn överraskande att han i allt väsentligt delade kritiken mot presstödet. Med ett högtidligt anslag, jag tror han reste sig upp, motiverade han detta med något om att han hellre valde sunda företag som förmådde att klara sig själva samt att han också ville hålla staten borta från tidningarna.

Ordföranden då var nog Mats Svegfors, chefredaktör för SvD med sitt stora presstöd. Han såg minst sagt häpen ut. Det gjorde även Bengt Braun, vd för Bonnier, som sannolikt ogillade presstödet, men nog valde att aldrig kritisera det för att inte reta politikerna, t ex socialdemokraten, chefredaktören och senare kulturministern Marita Ulvskog som ofta hackade på Bonniers.  Jag är inte säker på att de och andra i styrelsen ens förstod hur vardagen var på en tidning vars konkurrent fick mångmiljonstöd. Några följder fick detta naturligtvis inte heller för styrelsens syn på presstödet som levde vidare. Tills nu då en utredare föreslår ett systemskifte och den utredaren heter – Mats Svegfors! Mer om detta kanske någon annan gång.

Förr var det vanligt att tidningarna ute i landet, eller rentutav medarbetare själva, sålde texter och bilder till kvällstidningarna. Det levde dessa högt på och det blev med tiden ohållbart. Då stoppade GD all försäljning till dem. Och än värre blev det då en skrupelfri redaktör på Expressen snodde flera sidor med bilder om ett uppmärksammat mord i Gävle. Då var det ett tag ganska giftiga relationer mellan oss.

Aftonbladet köpte sällan av GD, men det förekom. Efter olyckan i Tjernobyl skickade GD dit fyra medarbetare redan ett år efter katastrofen; olyckan hade stor betydelse lokalt eftersom Gävle drabbades av det radioaktiva nedfallet. Det var reportrarna Lisa Lofors och P-O Grönberg, politiske redaktören Tord Bergqvist samt fotografen Leif Jäderberg. Den senare tog jättebra och smått historiska bilder, bland annat på räddningsarbetare som överlevt. Dessa ville Aftonbladet köpa, men vi på GD sa nej. Deras nattredaktion ringde flera gånger och till sist ringde Thorbjörn Larsson själv hem till mig vid tretiden på natten.

Han vädjade vältaligt och berörd, för att inte säga lätt snyftande om att få bilderna eftersom Aftonbladet inte släpptes in i dåvarande sovjetrepubliken Ukraina. Medan natten förflöt fick jag en lektion om att den svenska tryck- och yttrandefriheten närmast krävde att GD släppte bilderna till stackars Aftonbladet. Den förhandlingen misslyckades han dock med, till skillnad från många andra som jag kunde följa via TU och TT där vi satt i samma styrelser. Och senare pratade vi någon gång lättsamt om den där natten, inga sura miner. Tvärtom.

Något tillspetsat kan man säga att han fick chansen att hämnas ett tiotal år senare. Då satt han i Arbetarbladet styrelse då Gefle Dagblad överrumplade AB med att plötsligt börja ge ut tidningen på söndagarna. Hur den nyheten togs emot på AB och om vad som där då hände kan naturligtvis bara dess ledning, styrelse och medarbetare berätta. Dock fick vi på GD tämligen omgående veta att AB också tänkte bli sjudagarstidning. Och det fixade dom på bara några veckor!

Tydligen var tidningens socialdemokratiska ägare emot planerna, förmodligen av kostnadsskäl. Flera andra alternativ lär ha diskuterats, som att tvärtom ge ut tidningen färre dagar och bli ett billigare alternativ till GD. Men så blev det inte när Thorbjörn Larsson fanns i närheten. För honom, som var en levande symbol för journalistisk konkurrens, var lösningen självklar. Även AB skulle ge ut en söndagstidning! Ägarna blev övertalade av Thorbjörn och, förmodar jag, AB:s dåvarande vd Björn Jacobsson.

Och även detta talade Thorbjörn och jag senare lättsamt om. Om jag inte minns fel sa han något om att ”där fick ni tji, Robert, aldrig att vi på AB skulle släppt GD ensam med en söndagstidning”. Och så är det ännu idag drygt 25 år senare på GD och AB trots olika sparpaket och ny gemensam ägare. Hur tidningssituationen skulle sett ut i Gävle utan Thorbjörn Larsson kan man bara spekulera i, men det kan vara så att han räddade Arbetarbladet. Också.     

 

 

 

Intressanta samarbeten, men ändå tveksamma tankar om betalväggarna

Det är intressant att följa de traditionella tidningsföretagens olika försök att introducera betalväggar på sina digitala kanaler. Jag blir dock alltmer tveksam till olika betalmodeller trots alla hurtiga tillkännagivanden från medieföretagen. I regel introduceras ju nya betalväggar så entusiastiskt att man kan förledas tro att branschen löst alla problem med affärsmodellen. Men så är det väl knappast och själv har jag lite motvilligt blivit en digital abonnent och då sparat mer pengar på prenumerationer än vad jag egentligen själv ville.  

Jag instämmer ändå naturligtvis i branschens lätt klyschiga nya mantra att ”bra journalistik måste få kosta”. Helt rätt, men detta faktum är ju inte i sig ett argument för att just betalväggar är den enda rätta vägen att gå. Det kanske finns smartare sätt även om jag lika lite som någon annan skådat ljuset och kan peka ut den vägen.   

Och varför finns det då skäl att vara skeptisk till att skilda betalmodeller för E-tidningar och olika plustjänster i digitala kanaler skulle fungera och vara något bra? Att läsarintäkterna måste öka är ju uppenbart och det är bra att medieföretagen gör något och prövar olika vägar.

Men frågan är hur det egentligen går, vi har ju redan tidigare sett medieföretag gå in i betalmodeller, skippat dem och sedan försöka på nytt. Nu senast i Hallandsposten. Och visst, betalningsviljan har kanske ökat, men är just prenumerationen då den bästa lösningen?

Siffror om det ökande antalet betalande digitala kunder redovisas gärna positivt, men sällan med tydlighet i detaljerna om hur stor lojaliteten över tid egentligen är från till exempel dem som för ”endast 1 krona” tecknat ett abonnemang. Detta gäller väl de flesta medieföretag som utåt hävdat att de med framgång gått över till skilda betalmodellar.

Själv har jag redan som säkert många andra anmält mig för någon sådan prenumeration i ivern att få läsa en artikel, glömt bort att avbeställa abonnemanget och fått betala någon månads prenumeration för en tidning som jag egentligen inte vill abonnera på. Jag ville bara läsa en viss enstaka artikel. Då och då.

I det för branschen dominerande erbjudandet om att det bara ”kostar 1 krona” att testa finns ju också möjligen ett trovärdighetsproblem. Det kostar ju inte enbart en krona, de intresserade förbinder sig ju också att betala ett belopp i månaden i framtiden. Om de inte säger upp sitt abonnemang i tid, med eller utan krångel. Och hur många är det som gör så och nöjer sig med en månad för en krona?

Jag är varje dag inne på kanske 20 olika mediesajter för enstaka artiklars skull. Och då naturligtvis inte samma sajter varenda dag. De där artiklarna skulle jag gärna betala för, men det är inte realistiskt att abonnera på en mängd sajter för att komma åt enstaka artiklar då och då. Och genom alla länkar i sociala medier är det nog rätt många som söker sig till enstaka artiklar över hela landet.

I läsarens hemmaområde är erbjudandet om en prenumeration begripligt och förhoppningsvis intressant för besökaren, men knappast från sajter långt bort i hela Sverige, bortsett från läsare i förskingringen eller dem med familjära kopplingar till andra orter. Som boende i till exempel Falun kanske man nappar på ett abonnemangserbjudande från Dalademokraten och kanske även DN eller SvD. Och dalmasen som flyttat till Stockholm gör kanske samma sak.

Däremot är det knappast troligt att läsaren i Dalarna samtidigt kan tänka sig att betala abonnemang på GP, HD, BLT, VK, VF, JP, UNT, Norran, NWT och en rad andra sajter där man ibland läser enstaka artiklar. Det är knappast praktiskt och ekonomiskt möjligt för de flesta. Att i det sammanhanget som läsare möta väggen med ett prenumerationserbjudande känns bara konstigt.

Ändå möter surfarna nu prenumerationserbjudandet snart sagt överallt trots att modellen knappast är optimal i den digitala miljön. Förr var prenumerationen en fantastiskt bra modell för tidningarna som fick betalt i förväg och dessutom knöt sina läsare hårt till sig genom kampanjer, skicklig telefonförsäljning och autogiro. Men då handlade det ju om en eller kanske ett par tidningar, som lokaltidningen och kanske någon rikstidning. 

Nu ser verkligheten annorlunda ut eftersom läsarna runtom i landet lockas till enstaka artiklar lokalt, nationellt och globalt. Varför är det då en närmast föråldrad affärsmodell, prenumerationen, som idag lyfts fram som lösningen i en helt ny och annorlunda verklighet? Det beror väl antagligen på att ingen kommit på en bättre lösning.

Det har inte jag heller, men jag vill gärna betala för de texter som jag faktiskt läser. Jag betalar gärna för enskilda artiklar, dessutom gärna mer pengar i takt med attraktiviteten för den enskilda texten, kanske från en tia och upp till någon hundring när det är något riktigt intressant. Modellen med en prenumeration på den lokala tidningen borde kompletteras med en lösning för dem på distans som mer sällan vill läsa en tidningssajt.   

Tänk om det fanns någon form av ett branschgemensamt konto där man kunna sätta in pengar från någon hundring och upp till flera tusen kronor beroende på behov. Sedan skulle pengarna gå från kontot till respektive mediehus genom en fortlöpande avräkning för enstaka artiklar. Och detta genom en extremt enkel inloggning med till exempel en pinkod kompletterad med ett artikelnummer så att pengarna hamnar rätt.

Och den inloggningen skulle folk nog behålla för sig själva eftersom de betalat in sina pengar till kontot.  Inloggningen till dagens digitala prenumerationer delas säkert ibland familjevis eller med grannen.

Ett branschkonto eller ej, men att situationen kräver någon form av avancerat branschsamarbete är uppenbart. Därför ska det bli spännande att se hur det idag presenterade samarbetet mellan Svenska Dagbladet och NTM utvecklas, en ny variant av samverkan mellan en storstadsbaserad tidning och regiontidningar ute i landet. De aviserade ambitionerna från Dagens Nyheter att få till stånd någon form av samarbete med tidningarna ute i landet tycks dock inte ha gett något resultat ännu.   

Kort efter det att DN:s samarbetsidé hade presenterats i somras gick däremot som bekant MittMedia, VK Media, Hallpressen och SörmlandsMedia ut med nyheten om ett avancerat gemensamt projekt rörande pluskunderna. De fyra koncernerna ska ju låta den lokala tidningens läsare på köpet få ta del av plustjänsterna på de ingående koncernernas samtliga mediesajter. Kanske lite Spotify utan alla andra jämförelser. 

MittMedia låter ju redan idag den lokala tidningens abonnent ta del av de övriga koncerntidningarnas sajter. Det är således ungefär den modellen som ska gälla för de fyra koncernerna gemensamt, om jag förstått saken rätt. Det är onekligen frikostigt att låta prenumeranten på en enda tidning utan tillkommande kostnad få ta del av koncernens alla sajter. Och snart fyra koncerners sajter.

Tanken är väl att gynna den lokala tidningen och dess kunder och samtidigt förhoppningsvis förstärka räckvidden och därmed annonsaffären för samarbetande tidningar. De inblandade aktörerna har säkert räknat både framlänges och baklänges för att få ihop siffrorna, men jag frågar mig ändå utifrån egen erfarenhet hur projektet ska kunna räknas hem. Då borde nog de lokala prenumerationerna kosta betydligt mer. Och vad säger då konkurrensverket?  

När mina abonnemang för Gefle Dagblad och Arbetarbladet i vintras skulle betalas ett år framåt hade priserna höjts till ungefär 4.100 kronor för Gefle Dagblad, GD, och lika mycket för Arbetarbladet, AB om jag minns rätt De priserna illustrerar väl hur koncernen målmedvetet arbetat med prishöjningar för att finansiera den digitala utvecklingen. Med resultatet att pappersupplagorna minskat mer än inom andra koncerner.

Om jag hade behållit bägge tidningarna både i form av papper och digitalt skulle det per år ha kostat ungefär 8.200 kronor. Men det gjorde jag inte.

Jag föll i stället för MittMedias digitala lockrop och gjorde det koncernen uppenbarligen vill; jag avstod från papperstidningarna och blev en digital kund som prenumerant på E-tidningarna. Jag tog GD:s E-tidning ett år framåt för 1.817 kronor och AB ett halvår för 923 kronor. Detta eftersom jag numera uppfattat tidningarna så lika varandra med mycket gemensamt material, inte sällan hämtat från andra koncerntidningar och därmed av mindre lokalt intresse.

Vid halvårsskiftet bestod det intrycket och eftersom jag då också upptäckt att jag som läsare av GD ändå får plustjänsten i AB och alla andra koncerntidningarnas sajter var det svårmotiverat att fortsätta med AB. Nu har jag endast GD:s E-tidning och därmed också tillgång till plusmaterialet i Arbetarbladet och alla andra sajter inom MittMedia.

Nu konstaterar jag med blandade känslor att MittMedia med sina två alltmer lika systertidningar i Gävle och sin betalmodell med en lokal prenumeration kombinerad med en frikostig plustjänst får in 1.817 kronor från mig i stället för cirka 8.200 kronor per år.

Det kommer nog att ta lite tid innan jag blir övertygad om att upplägget är bra för koncernen även om jag förstår att det någonstans framöver kanske handlar om enbart digitala kanaler, möjligen kombinerade med ett veckomagasin, och då betydligt lägre kostnader för tryckerier och distribution. Men klarar medieföretagen ekonomin med dessa betallösningar på vägen dit om vandringen blir långdragen?     

Falskt alarm om MittMedia?

Dagens Nyheters utsaga om att MittMedias styrelse diskuterat ett scenario med massuppsägningar och nedläggningar blev en omskakande nyhet för branschen. Mest chockad blev nog styrelsen över att resonemangen läckt ut. Jag tror nämligen att varken den, ägarna eller den nya ledningen ännu har en aning om koncernens vägval efter palatsrevolutionen i somras. I vart fall har de säkert inte en tanke på att nu offra de prenumererade tidningarna för att göra gratistidningar. Diskussionen utmynnade inte heller i något strategival, utan i ett beslut om att byta ut ledningen. Det kanske var det som var det egentliga målet för ”strategidiskussionen” i styrelsen.

Det är väl känt att styrelsen och koncernledningen diskuterat strategifrågor under hela våren och de olika scenarierna ledningen tagit fram hade beställts av styrelsen. I den blev Jan Friedman ny ordförande före årsskiftet och uppenbarligen tog han direkt initiativet till vårens framtidsdiskussioner. Den intressanta frågan är vad dessa egentligen syftade till, en ny strategi eller en prövning av ledningen? 

Hur som helst med den saken, men följden blev ändå att man petade ledningen sedan denna presenterat ett närmast demonstrativt och konstigt förslag som alternativ till sin egen linje. Det scenariot saknar all trovärdighet om inte koncernen oss ovetande står på konkursens brant. Jan Friedman har också till DN sagt att bägge förslagen var för dåliga. Nu har det konstigaste kallat "Alternativ B" ändå blivit en stor nyhet i alla medier och uppmärksammats som ett hot mot demokratin, trots att det nog bara handlar om ett långt drivet diskussionsunderlag och kanske även ett tillhygge i en intern ledningsdiskussion.           

Innan Friedman blev ordförande i driftsbolaget MittMedia var han styrelseledamot i ett par år i koncernens ägarbolag. Som sådan var han naturligtvis väl insatt i ägarnas syn på koncernledningen som, tills dess, haft starkt stöd av ägarna för den snabba digitala omställningen.

Men någonstans längs vägen måste ägarna ha börjat tveka över den snabba satsningen digitalt till priset av en rätt hårdhänt hantering av papperstidningarna. De digitala intäkterna hade ju inte heller ökat som förväntat, koncernledningen hade lyckats väl med den snabba omorganisationen, men inte levererat de ekonomiska förväntningarna på den digitala omställningen, samtidigt som de styvmoderligt behandlade  papperstidningarna fortfarande ger goda intäkter.

Det är därmed kanske inte så konstigt att man i ägarkretsen började tvivla på om koncernen hade rätt ledning i ett läge där MittMedia dessutom saknar finansiella muskler. Balansräkningen är svag och det är väl känt att hela verksamheten kan vara hotad inom ett par år om man inte får ordning på ekonomin, ett faktum som tvingat fram stora besparingar.

Mot hela denna bakgrund var det väl logiskt att den tidigare ordföranden för driftsbolaget, Lars Leijonborg, byttes ut mot just Jan Friedman. Troligen var det just då och så processen inleddes mot ett utbyte av koncernledningen – och vandringen mot en ny lugnare strategi för den digitala omställningen. Och det första den nya styrelsen med Jan Friedman som ordförande också gjorde var att beställa fram ett paket av olika strategiska scenarier från koncernledningen.

Det ledde uppenbarligen till intensiva och för de inblandade rätt jobbiga diskussioner under hela våren. I flera olika scenarier, som slutligen blev två, illustrerade ledningen tänkbara utvecklingar för koncernen i en bransch där ingen med säkerhet kan sia om vad som kommer att hända. Och ett av dessa scenarier är således den närmast provokativa och mycket dramatiska skissen DN skriver om.

Efter resonemang hela våren träffades styrelsen för MittMedia på Arlanda lördagen den 2 juli. Där fattas inget beslut om någon ny strategi utifrån de olika scenarier Thomas Peterssohn presenterat. I stället får han sparken vilket också leder till att den redaktionella chefen AnnaKarin Lith avgår.

Det är Peterssohn och Lith som drivit och helt kommit att symbolisera MittMedias snabba vandring bort från papper in i den digitala övergången. I april skrev jag i en bloggpost om ett nytt avhopp från ”sekten” MittMedia att ”Vad det gäller koncernledningen så är det koncernchefen Thomas Peterssohn och den redaktionella chefen AnnaKarin Lith som syns utåt och det är naturligtvis också främst dessa båda som förr eller senare kommer att hyllas eller kritiseras om koncernens mycket tydliga vägval lyckats eller ej.” Då var kanske processen redan igång för att byta ut ledningen, en process som ägarna således troligen inledde med ordförandebytet.

Det omskrivna resonemanget om att i närtid säga upp 75 procent av personalen och konvertera de prenumererade tidningarna till gratistidningar faller på sin egen orimlighet. Jag kan förstå att sådana tankar ska finnas med som en ytterlighet bland andra i diskussioner om framtiden, men att nu avstå från den affär som prenumererade tidningar trots allt fortfarande är som naven i mediehusen vore ju rätt korkat. Den dag en konkurs närmar sig är det ett mer naturligt förslag.

Den oro branschföreträdare kan känna efter DN:s artikel är därför mer naturligt att, som chefredaktör Thomas Mattsson berör i Expressen, känna inför utvecklingen för Stampen. Där är nog risken för dramatiska nedläggningar betydligt större än inom MittMedia. Liksom Thomas Mattsson reagerade även DN:s utvecklingschef Martin Jönsson snabbt och med oro på uppgifterna i DN:s avslöjande. Deras reaktioner illustrerar allvaret och nervositeten runt utvecklingen inom branschen.

Både Mattsson och Jönsson har naturligtvis helt rätt i att det skulle vara en katastrof för branschen, journalistiken och demokratin om MittMedias skruvade diskussionsunderlag osannolikt nog skulle genomföras. Alla tidningar i Sverige är på skilda sätt beroende av varandra, till exempel för distributionen, men också för nyhetslogistiken. Medierna i Stockholm skulle inte hitta många nyheter ute i landet om inte de lokala tidningarna fanns.

Därför är det inte heller så konstigt att man i alla mediehus förhoppningsvis diskuterar alla tänkbara framtidsbilder, även de mest extrema sådana. Det ska göras. Ännu så länge finns det ingen som sitter på sanningen om vad som bör göras, men alla tänkbara alternativ måste diskuteras.    

Den här gången tror jag dock inte att det finns några skäl att oroa sig för vad MittMedia hittar på. Förslaget DN redovisar är inte bara orealistiskt i närtid, det skulle också vara ytterst förvånande om den nye koncernchefen Per Bowallius skulle driva en sådan utveckling. Jag vet att han lyckades väl som vd för gratistidningarna Mitt i och jag vet att den avgående ledningen för MittMedia direkt antydde att det var just hans gratistidningstänk som nu skulle ta över inom MittMedia. Detta väl just med tanke på hans bakgrund inom Mitt i och kanske även utifrån resonemangen runt de skilda scenarierna. Och inom Promedia har han enligt uppgift fört liknande resonemang i strategiska sammanhang, men det blev inget av den gången.

Och det är ju inte som gratistidningskung som man minns honom som vd för Promedia. Nu en del av MittMedia. Visst, där finns bland annat framgångsrika och lönsamma gratistidningen Örebroar´n, men också prenumererade tidningar som till exempel Nerikes Allerhanda och Vestmanlands Läns Tidning. Att gratistidningar i någon form alltid finns med i diskussionerna är naturligt och MittMedia har ju också redan sådana, men "Alternativ B" lär vi inte få se ännu på länge, om ens någonsin.   

Spänningarna mellan Promedia och MittMedia berodde just på att det förstnämnda bolaget under Bowallius ledning, till skillnad från MittMedia, var mycket angeläget om att vårda de prenumererade tidningarna parallellt med en digital övergång och satsningar på rörlig bild. Om Per Bowallius och hans styrelse i MittMedia skulle ställa sig bakom en dramatiskt snabb övergång till gratistidningar så skulle det i så fall vara i ett läge där ekonomin är helt körd i botten. 

Nej, det är nog först nu som det verkliga strategiarbetet börjar inom MittMedia med sin nya koncernledning.

Uppdaterad med etiketter och fler länkar 160818 kl 18.01, fler länkar 18.11, 18.37, 19.32, 19.45, ny länk 160819 kl 11.17, kl 12.01, 
nya länkar 160819 kl 18.06, 18.11, fler länkar nedan 160821 kl 16.48, fler länkar nedan 160822 kl 18.01, 23.33,  fler länkar 160823 kl 23.26, fler länkar 160824 kl 19.22, 160625 kl 00.23, korrigerad och fler länkar 160625 kl 21.30, ny läml medam 160907 kl 14.48

Länkar:
Kulturministern kan inte skilja på äpplen och päron - debattartikel av Malin Ekman, svd.se
Ingen schism bakom beslutet - intervju med Gunilla Kindstrand, Kulturnytt, sverigesradio.se
Mittmedias kulturchef säger upp sig - nyhetstext dn.se
Alice Bah Kuhnke svarar Mittmedia - debattartikel av Alice Bah Kuhnke, dn.se
Veckan när dödsrunorrna fuktades av krokodiltårar - ledare av Lilian Sjölund, helahälsingland.se
Visst profiterar vi på journalistik - ledare av Susanne Nyström, dn.se
Kasta Mittmedias tiggarbrev i papperskorgen - debattartikel av Jan Scherman, resume.se
#62 Stormen runt Mittmedia samt yttrandefrihet och Bokmässan - podden GullbergNordström, mittmedia.se
Öppet brev till kulturminister Alice Bah Kuhnke - debattartikel av Jan Friedman, dn.se
"Bästa Alice, kom och besök oss på GD" - chefredaktören bjuder in kulturministern på Instagram, gd.se
När nyheter ersätts av sagor - debattartikel av Po Tidholm, dn.se
Mittmedias förslag vore en tragedi och lär inte bli verklighet nu - men det kan inte avföras på sikt - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se
Hela intervjun med Mittmedias Jan Friedman om DN:s gratistidningsavslöjande - radiointervju, Medierna, svereigesradio.se
Dags för Alice Bah Kuhnke att logga ut från Instagram och ta tag i mediepolitiken - krönika av Björn Wiman, dn.se
Journalist om Mittmedia-kollapsen: "Jätterläskig situation för demokratin" - tv-inslag med Alice Bah Kuhnke och PO Tidholm, Aktuellt, svt.se
"Det här ger en negativ bild av hela branschen" - nyhetstext, dn.se
Flera stora koncerner är oroliga - nyhetstext, dn.se
Bowallius förnekar Liths påståenden - nyhetstext, journalisten.se
Ex-VD Peterssohn i samtal om att bolagisera Mittmedias tekniksystem - nyhetstext Medierna, sverigesradio.se
Jan Friedman: "Vi vänder på alla stenar" - nyhetstext, journalisten.se
AnnaKarin Lith: "det var ett skarpt förslag" - nyhetstext, journalisten.se
Bowallius: Gör en Netflix - krönika av PeO Wärring, medievarlden.se
Det är digitalt först som gäller - Per Bowallius intervjuas av Anna Gullberg, podden GullbergNordström
Bakom Mittmedia anas avgrunden. Medieskuggan - ledare av Heidi Avellan, sydsvenskan.se
Mediejättens hån - krönika av Åsa Lindeborg, aftonbladet.se
AnnaKarin Lith: "Mittmedias ledning ville se en bigbang" - intervju med AnnaKarin Lith, dn.se
Mittmedia tvingas nu fortsätta spela korten de fått - bloggtext av Marcus Melinder, norran.se
"Olyckligt att det blir ett sådant här perspektiv" - nyhetstext, journalisten.se
"Ett väldigt vildsint förslag" - nyhetstext, journalisten.se 
Mittmedias plan: 422 tjänster  bort - dementeras av VDn - nyhetstext, journalisten.se

Mittmedias huvudägare: Vi ger ut papperstidningar om tio år också - intervju med Krister Jönsson, gd.se
"Skulle slå ut stora delar av svensk lokaljournalistik" - intervju med Jonas Nordling, dn.se

"Vi närmar oss strupet för lokaltidnngarna" - krönika av Karin Olsson, expressen
Det är skillnad på strategier och beslutsunderlag - bloggtext av Daniel Nordström, vlt.se
Ingen rök utan eld - krönika av Mikael Marklund, medievarlden.se
Uppgifterna om Mittmedias styrelseförslag oroar branschen - nyhetstext, medievarlden.se
Mittmedias skiss: 3 av 4 journalister bort - nyhetstext, medievarlden.se

"Medierna står vid kanten av ett stup" - intervju med Alice Bah Kuhnke, dn.se

"Thomas Peterssohns finger i luften åt sin efterträdare" - analys av Leif Holmkvist, resume.se

Mittmedia kan banta bort 4 av 4 journalister: "inte fattats något beslut" - nyhetstext, resume.se

Mittmedias vd om personalslakten: "Ett scenario vi inte kommer genomföra" - intervju med Per Bowallius, resume.se
Stora förändringar kan ske inom Mittmedia - text och radiointervju med Hans Lindberg, ÖP, sverigesradio.se
Uppgifter i DN om att 3 av 4 journalister försvinner i Mittmedia: "Saknar substans" - nyhetstext, gd.se

SJF: "Förödande för hela Sverige" - intervju med Jonas Nordling, dagensmedia.se     

Mittmedias förslag - sparka 422 journalister - nyhetstext, dagensmedia.se

"Välkommen Peter Wolodarski - till Grabbarnas medieklubb" - krönika av Rolf van den Brink, dagensopinion.se 

Mittmedias och Stampens framtid påverkare också Stockholms stora morgontidningar - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Martin Jönsson: "Ett dråpslag för de lokala journalistiken - krönika av Martin Jönsson, dn.se

Mittmedias plan kan slå hårt mot lokaljournalistiken - nyhetstext, dn.se
Mittmedia: Samma riktning - men i ny takt - intervju med Per Bowallius m fl före DN:s artikel, journalisten.se

Intressant forskning om innehållet i våra medier

I mediernas nyhetsutbud har det skett statistiskt säkerställda ökningar av andelen innehåll rörande politik, underhållning och livsstil. Samtidigt har nyhetsutbudet minskat av nyheter om bland annat – brott! Det sistnämnda överraskar nog de flesta, men DN:s chefredaktör Peter Wolodarski gissade på en bra förklaring när han kommenterade saken idag på ett seminarium på Journalisthögskolan, JMK, i Stockholm. Intressant är också forskarnas bedömning om ökningen av profilerade skribenter och känslosam och emotionell journalistik.

Forskningen om hur innehållet förändras över tid när medierna revolutioneras bygger på en analys av 10.000 nyheter! De har kategoriserats och de tre arma forskarassistenterna som kodat alltihop fanns med i salen när materialet presenterades av bland annat professor Michael Karlsson. Nyheterna har hämtats från 21 medier i Karlstad, Sundsvall, Stockholm och Västerås, men den sistnämnda stadens underlag finns ännu inte med i sammanställningen på grund av tidsbrist.

Forskarna har jämfört utbudet i medierna 2007 med innehållet 2014. Innehållsanalysen presenteras utförligt i skriften Journalistik i förändring utgiven av Institutet för mediestudier. Institutet arrangerade också det välbesökta seminariet på JMK som jag passade på att besöka idag efter några bra möten om helt andra saker i Stockholm. 

Forskarnas rapport redovisar många tabeller, bedömningar och slutsatser om hur innehållet förändrats, dels i analoga medier, dels i den digitala nyhetsförmedlingen och då är det webben man tittat på. Forskarnas bedömning är att de är få skillnader mellan innehållet på webben och i mobilerna. Utöver det intressanta seminariet har jag bara flyktigt hunnit gå igenom boken, men den verkar intressant och kan rekommenderas för den som vill fördjupa sig i siffrorna och fundera lite över innehållet i våra medier.

I analoga medier har nyhetsutbudet rörande politik ökat från 16 procent till 19 procent av innehållet mellan 2007 och 2014. På webben har det politiska materialet ökat från 10 procent till 14 procent.

I analoga medier har samma år nyhetsutbudet rörande brott minskat från 14 procent till 10 procent. På webben har nyheterna om brott minskat från 15 till 10 procent! Förändringarna rörande både den politiska bevakningen och brotten förvånar nog flesta, men de är således statistiskt säkerställda till skillnad från de flesta förändringarna rörande en lång rad andra kategorier i undersökningen.

Peter Wolodarski var inbjuden för att kommentera forskarnas material och bedömningar. Han menade, som en förklaring till ovanstående, att webben 2007 var outvecklad med ett enklare innehåll än den alltmer kvalitativa och professionaliserade webben 2014. Jag tror han har rätt, i vart fall i väsentlig utsträckning.  

2007 var det därför relativt sett mycket blåljusnyheter och texter om brott, men 2014 hade sajterna fått betydligt mer av annat innehåll. Dessutom menade han att nyheterna om brott kanske inte låg lika högt på agendan 2014, men att en studie av siffrorna 2016 kanske skulle se annorlunda både analogt och digitalt med tanke på hur debatten ökat rörande brott ökat, inte minst efter SD:s tillkomst och roll i opinionsbildningen.

Han menade att SD:s närvaro i politiken också påverkar läsningen och delningen av ledarsidornas material. Det bästa sättet för en ledarskribent att få sin text delad i sociala medier är att skriva om SD, menade Peter Wolodarski. Även texter om Putin är ett bra sätt för en skribent att bli läst och delad…

Han konstaterade också att han som ledarskribent 1999 ofta fördjupade sig i offentliga utredningar, SOU, men idag är det ovanligt med att dessa refereras, analyseras och bedöms på ledarsidorna. Som ledarskribent måste man bli delad idag på sociala medier, sa han. Och då handlar det om helt andra texter än SOU-analyser. Mer personliga texter och tyckanden. Delningen på sociala medier mäts också i undersökningen.

Diskussionen på seminariet kom också att handla mycket om mediernas ökande behov av profilerade skribenter. Peter Wolodarski menade att det är fler manliga än kvinnliga profiler, inte minst vad det gäller grävare. Men just där tror han att vi är på väg mot en debatt om förhållandet och även där tror jag att han har rätt.

Forskarnas siffror och diskussionen på seminarier kom också att handla om det ökande inslaget av personliga texter, inte minst i den politiska bevakningen och inom ekonomijournalistiken. Likaså om emotionella åsiktstexter. Allt har mätts.

Vad det gäller det politiska materialet nämndes naturligtvis Expressens Bar och politik och fenomenet Niklas Svensson som en skicklig, personlig och trendkänslig faktor i den politiska bevakningen. På direkt fråga svarade Peter Wolodarski att det kan finnas en fara i utvecklingen mot mer personliga texter om den sker på bekostnad av en minskad faktaredovisning i den basala journalistiken.

Han tycker sig se ett sug efter mer fakta och mindre åsikter i de undersökningar som DN har gjort, en viss trötthet över det stora utbudet av tyckande i alla kanaler. Han medgav dock att de ibland säkert kan handla om att de som vill ha mer ”fakta” kanske snarare utgår från att det handlar om ”fel åsikter”. Även här kunde man ana SD mellan raderna.   

Nåväl, annat som nämndes utifrån rapporten skriven av omkring 15 ledande forskare var också att redaktionerna är jämställda, men nyheterna fortfarande mansdominerade. Hårdvinklade politiska nyheter är de som delas mest på sociala medier och det råder stabilitet om hur stor andel av journalistiken som handlar om kultur, 15,5 procent 2007 och 15,9 procent 2014.

Mest kultur får läsarna i Stockholm och minst kultur får enligt forskarna lokaltidningsläsare i Sundsvall, 10,4 procent 2007 och 9,3 procent 2014. Generellt sett minskar andelen kulturmaterial på de analoga plattformarna, läs i papperstidningarna, men kulturen ökar på webben.

Rapporten är riktigt intressant för den som vill grotta ner sig i innehållsfrågor utifrån mätningar och siffror, men man får se upp för fällor då man bedömer materialet. Forskarna varnar själva för att ställa de olika plattformarna mot varandra, vilket är väldigt lockande att göra. Det är bättre att bedöma förändringarna för dem var för sig, menar upphovsmännen.

Kategoriseringen är kanske också en felkälla. De tre kodarna berättade efter en publikfråga på seminariet att artiklar om ekonomisk brottslighet i regel redovisats som ekonomiartiklar och inte som artiklar om brott. Rätt eller fel? Och kulturartiklar har oftast identifierats som sådana då de stått på en kultursida. Men inte alltid, ibland har ämnet avgjort även oavsett var de publicerats.

Det är lätt att förstå problematiken med kodningen rörande den här typen av undersökningar, men jag tycker ändå att det handlar om ett riktigt intressant material rörande mediernas innehåll. Och
Peter Wolodarski talade också engagerat om att det i de digitala kanalerna inte bara bör handla om mätning av antalet klick, utan också om hur lång tid besökarna ägnar sig åt ett visst material. Och där hade han goda erfarenheter av att även artiklar med 30 000 tecken i stor utsträckning blir lästa digitalt.

Nu ligger forskarnas rapport i alla fall på mitt nattduksbord.
Korrigerad och uppdaterad med länkar 160413 kl 21.04  

       

Pinsamma inlägg om tidningarnas problem

Idag lördag skriver kolumnisten Richard Swartz i Dagens Nyheter om tidningarnas kamp för sin överlevnad. Texten kommer att hyllas av journalister och publicister på skilda håll, särskilt av dem som inte orkar se verkligheten. Det märks redan på Twitter. Själv blev jag häpen över att Richard Swartz så konsekvent bygger sin artikel och åsikt på så många klassiska klyschor om tidningar och journalistik utan att närmare beröra alla förändringar som ändrar förutsättningarna för medierna.

Konservativa och utvecklingsfientliga journalister har alltid älskat att tala om att en tidning inte är som vilket företag som helst. Det tycker även Richard Swartz. Ändå är ju faktiskt en tidning ekonomiskt sett som vilket företag som helst, oavsett om den ägs av stiftelser, privatpersoner, börsbolag eller organisationer.  

En annan urgammal klyscha i den redaktionella debatten är att journalistik minsann inte är som att tillverka smör, bilar eller muttrar. Swartz nämner muttrarna.  På mången redaktion har också journalister betraktat sig som tidningens finaste medarbetare på dess viktigaste avdelning och Swartz skriver naturligtvis att ”På en redaktion skapas i stället för tillverkas”.

Han fastslår att det är journalisterna som är viktigast, medarbetare som säljare, tekniker och ekonomer ägnar han inte en tanke.  ”En tidnings enda tillgång är de journalister som skriver i den, dess kapital deras samlade talang, förmåga och kunskap. Kapitalet är följaktligen intellektuellt; det finns inte på banken utan på redaktionen. Och räknas i pennor och namn, inte i kronor och ören.”

Märkligt, då borde ju egentligen tidningarnas problem vara lösta, men uppenbarligen behöver tidningar trots Richard Swartz uppfattning också kapital i dess mest kända form, nämligen som kronor och ören.

Det går att raljera vidare ner genom texten, men det leder lika lite som hans artikel någonstans. Jag ska medge att jag först undrade om han menade allvar eller om det var någon egendomlig form av ironi, en satirisk beskrivning av den klassiske nostalgiske kollegan som finns eller har funnits på var och varannan redaktion.

Men nej, han menar allvar och nu länkar likatänkande kolleger till hans inlägg via uppskattande kommentarer på Twitter,  Facebook och i bloggar. En av dem är Ola Theander, tidigare chefredaktör på Norran. Till skillnad från Swartz känner jag Theander, men håller absolut inte med honom i hans tämligen konspiratoriska beskrivning i sin bloggpost om orsaken  till tidningarnas problem

Ola Theander lägger i generella ordalag skulden för krisen på tidningsvärldens direktörer och koncernchefer. Det är en minst sagt tillspetsad åsikt baserad på ett, bland somliga publicister, omhuldat direktörsförakt som jag aldrig hållit med om.  

En och en annan tidningsdirektör har onekligen varit både inkompetent och otrevlig precis som en del kaxiga redaktörer, men Ola Theanders svepande analys av tidningskrisen är pinsam. Jag känner chefredaktörer som har varit svaga publicister trots sin titel. Och direktörer som varit utomordentliga publicister. En av dem avled tyvärr nyligen, nämligen Åke Ahrsjö, tidigare legendarisk direktör på Expressen och med en stark publicistisk ådra.

Richard Swartz, som tidigare jobbat på Svenska Dagbladet, utgår i sin text från SvD:s planer rörande besparingar och förändringar, beslut som han och andra debattörer har svårt för att acceptera.

Vi vet ännu inte vad Svenska Dagbladet kommer att göra men jag tycker att det är väldigt bra att SvD  orkar och vågar gå till beslut för att möta en svår situation. Tidningarnas problem har ju snarare varit att för få agerat kraftfullt mot problem som ändå numera alla är medvetna om sedan många år.

Till och med Richard Swartz konstaterar inledningsvis i sin text att Svenska Dagbladets situation är en del av ett globalt problem – och  ändå ägnar han sig sedan åt en förenklad analys och en närmast patetisk lovsång till det som en gång var.
Till det som inte längre är lika efterfrågat trots att det enligt honom och likasinnade är så bra.  

Övriga relevanta länkar:
En gång i tiden fanns det en mediebransch... - Joakim Jardenberg på jardenberg.se
Papperstidningen borta om 10-15 år - Erik Wilberg i Medievarlden, citat från Klassekampen, se nedan
- Avisene dør før 2025 - Erik Wilberg i Klassekampen

Utgivarnas sammanhållning krackelerar

Journalistik och medier är det näst största ämnesområdet i Almedalen. Det märktes under måndagen då Tidningsutgivarna, TU, först ordnade en debatt om mediernas bevakning av politiker och sedan en debatt om huruvida mediernas ansvariga utgivare verkligen tar sitt ansvar. Och där emellan presenterades den nya organisationen Utgivarna som ska samla en enig mediebransch. En premiär där dess tillskyndare rimligen bör ha störts av att tre av Sveriges största och viktigaste tidningar samma dag meddelade att de lämnar branschorganisationen.

Inom Utgivarna finns bolagen inom public service som Sveriges Television och Sveriges Radio, TV4, dagspressen via sin organisation Tidningsutgivarna och tidskrifterna genom sin organisation Sveriges Tidskrifter. Det handlar således om alla medieföretag i Sverige, förutom dem som nu lämnar TU. Avhopparna är några av de största tidningarna, Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Dagens Industri.

Dagens Nyheters chefredaktör och vd heter Gunilla Herlitz. Hon är också styrelseordförande i Sydsvenskan och Dagens Industri, DI, där hon tidigare var chefredaktör och vd. Hon har meriterat sig väl inom Bonniers och har helt tydligt Bonnierledningens öra.

Och nu är det just de tidningar där hon har viktiga roller som lämnar branschorganisationen TU och det på samma dag som dess ordförande och Stampens vd Tomas Brunegård, initiativtagare till Utgivarna, presenterar den nya organisationen.

Sammanträffandet är knappast en tillfällighet, vad vill Bonniers med detta? Eller vad vill Gunilla Herlitz med detta? Är det ett mer personligt ställningstagande av Gunilla Herlitz, med Jonas Bonniers goda minne? Vad händer?

Organisationen Utgivarna introducerades i Almedalen främst av dess förste ordförande, Ove Joanson, tidigare vd och senare ordförande för Sveriges Radio. Numera är han också ordförande i den statligt kontrollerade stiftelse som äger alla bolag inom public service i Sverige.

Ove Joanson har som konsult utrett förutsättningarna för Utgivarna på Brunegårds och Tidningsutgivarnas uppdrag. Han ska vara ordförande under det första året och företräder då som sådan alla medier i Sverige. Utom Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Dagens Industri…

I Visby illustrerades bildandet av Utgivarna genom att toppchefer inom Göteborgs-Postens moderbolag Stampen, Aftonbladet, Expressen, SVT, SR, Sveriges Tidskrifter samt Peo Wärring, chefredaktör och vd för Eskilstuna-Kuriren och här företrädare för landsortspressen, allvarsamt radade upp sig på scenen. Detta sedan var och en på uppmaning av moderatorn Stig-Björn Ljunggren ”välsignat” den nya organisationen

Det var en tämligen ovanlig manifestation av medievärldens konkurrenter som sällan är överens om etik och princip i sin verksamhet, men som ändå enligt SVT:s Eva Hamiltons inlägg gärna ser att statliga granskningsnämnden och de privatägda mediernas etikbevakare Pressens Opinionsnämnd slås ihop.

Det har tidigare knappt förekommit någon synlig debatt om förslaget rörande den nya organisationen Utgivarna. Jag har tidigare bloggat om både hot och möjligheter med Utgivarna. Jag är fortfarande ambivalent och nu i än högre grad, inte minst då sammanhållningen i branschen spricker redan dag 1 genom tre stora tidningars avhopp.

Vad det gäller förslaget om ett gemensamt etiskt system har jag också bloggat tidigare och då redovisat bland annat radiochefen Mats Svegfors tveksamhet över om förslaget är realistiskt. Jag håller med honom. Gör radions vice vd Cilla Benkö det som nu stod bredvid SVT:s Eva Hamilton när hon föreslog att staten ska släppa sin kontroll genom granskningsnämnden över de mediebolag staten äger?

Förutom mediechefernas manifestation rörande Utgivarna var det också två debatter i direkt anslutning till evenemanget, en om mediernas bevakning av politiker, törs människor bli politiker? Den andra debatten handlade om huruvida de ansvariga utgivarna inom de traditionella medierna verkligen tar sitt ansvar eller ej. Bra debatter båda två under ledning av skicklige och kunnige moderatorn Stig-Björn Ljunggren.

Uppdaterad 120711 kl 15.58
Tunga tidningars avhopp hotar TU:s pressetiska roll,  Pär-Arne Jigenius i DN 120710

Bravo Mattson och Expressen

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har verkligen fattat vad allvarliga hoten mot konstnären Lars Vilks och yttrandefriheten är. I dag publicerar han sin femte krönika i ämnet och kritiserar ännu en gång, helt korrekt, politikerna för deras flathet i sammanhanget.
Dessutom publicerar Expressen i dag namn och bild på de två bröderna Mentor och Mensur Alija som misstänks för mordbranden hemma hos Vilks. Det tycker jag är ett klokt utgivarbeslut av Thomas Mattsson.

Under de senaste dagarna har, förutom Mattsson, också några andra tidningar och debattörer äntligen upprört kritiserat både publicister och politiker som är tysta eller likgiltiga rörande hoten mot Vilks och yttrandefriheten. Sydsvenskan hade till exempel en alldeles utmärkt ledare i ämnet.

I Dagens Nyheter skrev de bägge publicisterna Paulina Neuding och Johan Lundberg i tisdags en bra och omfattande debattartikel om alla dem som inte fattat vad allvarliga övergreppen mot Lars Vilks är. Där nämndes snart sagt alla ledande politiker som tiger om övergreppen mot Vilks.
Där kritiseras också Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson som skrivit föraktfullt om Vilks handlingar i Fokus och även pressombudsmannen Yrsa Stenius som sagt att bilden av Vilks rondellhund utgjorde en provokation som aldrig borde ha publicerats.

Publicistklubben publicerade sedan i tisdags ett formellt ställningstagande för Vilks, signerat av ordförande Knutsson. Här kan man nog tala om eftertankens kranka blekhet...
Ulrika Knutson värjer sig mot kritiken i ett inlägg i Sydsvenskan i dag och den 26 mars i Dagens Nyheter.

Det är utmärkt att det klart uttalade stödet för yttrandefriheten ökar, men det är sorgligt att inte fler publicister och politiker reagerat tidigare. Hur har de tänkt?
Och det är ju inte bara dessa angrepp på yttrandefriheten som är allvarliga, hoten förekommer i de bästa familjer, som jag skrev i bloggposten "Lars Vilks och John Stuart Mill och alla hot" den 11 maj.

Nu publicerar således Expressen namnen på de två bröder som misstänks för mordbranden hemma hos Lars Vilks. Det beslutet kommer säkert att kritiseras rejält i publicistiska kretsar, men jag tycker det är helt rätt.
Bröderna nekar, men är helt tydligt allvarligt bundna till brottsplatsen; den ene brodern brännskadades svårt. Försvararen advokat Johan Cederholm säger att "Bevisläget är till vissa delar besvärligt för min klient". Allmänintresset är odiskutabelt.

Det brott de misstänks för är inte bara oerhört allvarligt och därtill extremt uppmärksammat, det måste dessutom bedömas som en riktigt allvarlig politisk handling, ett övergrepp mot demokrati och mänskliga rättigheter. Den bedömningen underlättar ett beslut om publiceringen.
Som utgivare på Gefle Dagblad resonerade jag på samma sätt i ett liknande sammanhang, nämligen när den så kallade OS-bombaren Mats Hinze greps i Millegården med dynamit i en ryggsäck. Få andra tidningar, om ens någon, publicerade hans namn i det läget.

Dessutom är det generellt sett bra att den här typen av publiceringar inte släpps helt till tveksamma extrema sajter på nätet. De traditionella medierna måste återta initiativet och sin nyhetsledande roll om de inte ska konkurreras ut, vilket jag skrev om här i samband med ett par uppmärksammade politiska nyheter förra veckan.

Bröderna kan vara oskyldiga, ingen är skyldig förrän domstol dömt. Regelmässigt är detta faktum det starkaste argumentet emot publiceringar av namn i samband med brott.
Samtidigt finns det människor med egen erfarenhet av att ha varit misstänkta och anonymt omskrivna som menar att det hade varit bättre om medierna publicerat namnet - och därmed också tvingats till mer ansvarsfyllda artiklar. Billy Butt, som kallades för "Nöjesprofilen" då han misstänktes för våldtäkt, har hävdat den uppfattningen. Butt dömdes senare och slåss fortfarande för sin sak.

Om det nu skulle visa sig att de bägge bröderna Alija är oskyldiga så får naturligtvis Expressen mycket tydligt redovisa detta. Egentligen är det ju inte svårare än så.

UPPDATERAD 100520:
Martin Aagård kritiserar Mattssons beslut i Aftonbladet.

UPPDATERAD 100523
Förre chefredaktören och pressombudsmannen Per-Arne Jigenius stöder Mattssons beslut.
Författaren och kolumnisten Jan Guillou kritiserar både Lars Vilks och Thomas Mattssons publiceringsbeslut.