Lars Vilks och John Stuart Mill och alla hot

Så har det då hänt igen, ett nytt angrepp på vår yttrandefrihet. Dessa angrepp sker titt som tätt. Nu var måltavlan, som förr, konstnären Lars Vilks som skulle tala på Uppsala universitet om var gränserna går för konsten. Den gränsen fann han snabbt.
Och för bara några dagar sedan handlade det om Jonas Gardell vars böcker borde brännas på bål enligt en predikant i Småland.
John Stuart Mill vrider sig nog i sin grav.

Tänk vad vana vi dessvärre har blivit vid dessa övergrepp mot tryckfriheten och yttrandefriheten. En sådan här gång, då angriparna tar till våld och hot, blir det rubriker och debatt.
Andra gånger väcker hoten mot Sveriges grundlagar knappt någon uppmärksamhet alls. Vi borde bli mer upprörda.

Hoten mot tryck- och yttrandefriheten förekommer alls icke bara bland religiösa fanatiker utan även i de bästa familjer. En majoritet av de svenska riksdagsledamöterna har till exempel under en följd av år gett de mest häpnadsväckande svar i Tidningsutgivarnas enkäter om vad de vill vidta för politiska åtgärder på området.

I enkäterna föreslog parlamentarikerna entusiastiskt nya lagar om ökad sekretess och begränsningar av yttrandefriheten, ofta under åberopande av höga och ädla mål som kampen mot pedofiler och personlig integritet. Ofta då åtgärder som samtidigt skulle slå mot grundlagarnas skydd- och rättigheter för medborgarna om politikerna fick som de ville.
När tidningen Expressen ungefär samtidigt intervjuade riksdagsledamöterna i en utmärkt serie i tidningen var det annat ljud i skällan; ingen ville tafsa på yttrandefriheten. Någon forskare eller journalist borde jämföra enkätsvaren med de enskilda ledamöternas motioner.

Och Sveriges drottning har hjälpt till att undergräva den svenska tryck- och yttrandefriheten genom sina lågmälda, men dramatiska, uttalanden om pedofilernas aktiviteter på nätet som borde leda till ett tittförbud, helt på tvärs mot grundlagen. Och sedan visade det sig att siffror Silvia nämnde om pedofilernas nättrafik var överdrivna och felaktiga innan de nådde drottningen.

Just när pedofiler, sexualbrott och integritet används som verbala tillhyggen i syfte att få fler förbud är det närmast en omöjlig debattsituation för dem som försöker peka på att åtgärderna också slår mot tryck- och yttrandefriheten.

Därför var det illa när dåvarande statsministern Göran Persson på sin tid vid S-kvinnornas kongress i Eskilstuna populistiskt och tämligen spontant drog till med något i stil med att "vi måste stoppa sexualiseringen av det offentliga rummet". Det påstås, sant eller osant, att han kom på utspelet i bilen på väg till kongressen.
Den politiska signalen var tydlig - reklambyråer och annonsörer bör hållas efter när de gör reklam för damunderkläder på affischtavlorna runt om i Sverige. Det lät vackert och kongressdeltagarna jublade. Persson var nöjd och fick stor publicitet för sitt epokgörande utspel.

Men hur tänkte sig Persson att annonsörernas och reklambyråernas smutsiga verksamhet skulle övervakas, vem skulle ta hand om censuren och granska affischerna för att avgöra vad som skulle förbjudas? Riksdagen? En ny myndighet? "Statens smakråd?"
Hans idé skulle vid ett genomförande bryta flagrant mot den svenska grundlagen, censur, men det var inget problem för Göran Persson som behövde kongressens stöd. Och inte var det lätt för debattörerna att förklara detta när motivet för censuren var så ädelt.

Då är det lättare att vinna förståelse för den debattör som försvarar en egocentrisk konstnärs provokationer i religiösa frågor, även om många även där, kanske vägledda av sin rädsla, vill offra saken för att slippa hoten. Förfärligt.
Om detta skriver i dag Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman bra om på sin blogg efter angreppet på Vilks.

Tryck- och yttrandefriheten i Sverige hotas av fanatiker både i främmande land och hemma i de småländska skogarna, av populistiska politiker i riksdagen och av svenska regeringar av alla kulörer. FRA och signalspaningen icke att förglömma.
Om det inte finns andra luddiga motiv så kan det också ske av ren aningslöshet - som när förre vice statsministern Margaretha Winberg och riksdagsledamoten Maj Britt Theorin faktiskt föreslog ett förbud i Sverige mot paraboler för att förhindra reklam mm i televisionen.
Skulle de båda vilja ha ett sådant förbud i dag?

Tryck- och yttrandefriheten är knappast nödvändigt för att skydda de snälla, harmlösa och helt okontroversiella yttrandena eller texterna. Denna grundbult i vår lagstiftning är däremot omistlig för att skydda de utmanande, kontroversiella och kanske till och med dumma eller osmakliga företeelserna i den offentliga debatten.

Det som är stötande eller obegripligt i dag kan ju vara sant och accepterat i en annan tid. För att finna exempel på detta behöver man inte söka sig lång tillbaka i tiden, det finns många exempel på det redan i den samtida svenska konsten, som Carl Johan De Geers provokationer, och inom litteraturen. Attityderna kan ändras snabbt.

John Stuart Mill formulerade dessa kloka ord i sin bok "Om friheten" 1859.
Han har fortfarande rätt, både i främmande land, i Uppsala och i de småländska skogarna.

"Men det särskilt onda som ligger i undertryckandet av en åsikt består i att det är en stöld från hela mänskligheten, från eftervärlden såväl som från framtiden, från dem som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad än från dem som biträda den undertryckta.

Om åsikten är sann, så äro de förra berövade ett tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning ; om den är falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel, nämligen en klarare insikt i och livligare uppfattning av sanningen, som en följd av dess kamp mot villfarelsen."

Det kanske är ett tecken i skyn att "Titeln nu utgått ur sortimentet" på adlibris.com...

UPPDATERAT:
Länkar till andra kommentarer om Lars Vilks och yttrandefriheten:
Thomas Mattsson i Expressen.
Per Gudmundson i Svenska Dagbladet.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Lisa Irenius i UNT.