Mycket beröm och lite kritik om Meg12

UPPDATERAD, korrigerad och kompletterad 120310 13.00
De flesta jag mött var nöjda med Mediedagarna Meg 12 när dessa avslutades i Göteborg efter två intensiva dagar med mängder av seminarier och andra scenframträdanden. Själv missade jag idag 18 seminarier och 11 andra scenframträdanden. Men jag prioriterade och hann med fyra seminarier och ett par evenemang. Dessa siffror säger en del om det stora utbudet.

Så är det med den här typen av koncentrerade evenemang. Under Bokmässan och i Almedalen är det ännu lättare att känna en viss frustration över allt man inte hinner med; i Almedalen vill jag minnas att det var över 1.300 officiella seminarier i somras. Ett veckolångt universitet om de mest skiftande samhällsfrågor.

Meg12 var klart lättare att greppa, men ändå med ett riktigt frikostigt utbud. Gissningsvis var det få som hann se och lyssna på allt de egentligen ville gå på. Utöver arrangemangen är det naturligtvis mötesplatsen Meg12 som är viktig; det vimlade av kolleger och bekanta i korridorerna, ett utmärkt tillfälle att skaffa sig nya kontakter och vårda dem man redan har. Många andra sammanträden förlades också i anslutning till Meg12. Praktiskt.

Egentligen hörde jag bara kritik mot två saker. I det ena fallet handlade det om programsidorna i den officiella mässtidningen. Den var gjord av Dagens Media och programtablåerna var virriga och svåröverskådliga. Jag mötte en känd ledande branschföreträdare som muttrade om att det bästa vore att klippa ur alla evenemangstexter och klistra upp dem i tidsordning…

Det andra samtalsämnet gällde den stora festkvällen. Den präglades av en festlig inramning och mycket god mat, men också av jobbig trängsel, en hög bullernivå och tidsödande servering. Det är ingen lätt uppgift att organisera en middag med över 500 gäster, men personalen var mycket vänlig och gjorde så gott den kunde.

Nåväl, sammantaget var Meg12 ett lyckat arrangemang och fortsättningen torde vara rätt given även om många deltagares företag måste prioritera om i konferensbudgeten. Det finns ju andra branschrelaterade evenemang som pockar på uppmärksamhet.

Själv ägnade jag sista dagen åt att lyssna på Tomas Brunegård, koncernchef i Stampen och ordförande i Tidningsutgivarna,TU, som framträdde i det ena seminariet efter det andra. Han diskuterade bland annat om mediernas kommersialiserats eller ej och stod då för en offensiv och optimistisk syn på möjligheterna inför framtiden. Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson tyckte i stort sett tvärtom.

Knutson lät ungefär som vilken tillbakablickande klubbordförande som helst, men ville inte medge att hon tyckte att det var bättre förr. Men så lät det allt…

I en annan debatt diskuterade Brunegård ungefär samma frågor med bland andra Journalistförbundets nye ordförande Jonas Nordling. Brunegård talade optimistiskt om att innovationstakten nu är större än någonsin i medievärlden. Har var tämligen överens med bland andra Hanna Stjärne, publisher på UNT, och Anna Lindberg, programchef och nyhetsbyråchef på NTM, om en ljusnande framtid eftersom UNT och GP är ”världsbäst” i Uppsala och Göteborg.

Nordling upprepade envist gång på gång sina frågor om hur journalistiken ska betalas när de nya generationerna  inte gör som förr. De övriga i panelen talade om nya mer flexibla betalningsmodeller och Brunegård tyckte att han nästan kunde ana ljuset i tunneln, men Nordling verkade inte nöjd.

Jag var också på ett seminarium där DN:s förre chefredaktör Jan Wifstrand på ett kul och bra sätt grillade de ansvariga bakom SVT:s nya Aktuellt. Till skillnad från Wifstrand var de olika tv-cheferna Olov Carlsson, Robert Olsson och Hanna Larsson närmast extremt nöjda med läget, de gillade sin skapelse både vad det gäller  formen och innehållet och allt annat i Nya Aktuellt.  Jag känner mig fortfarande lika tveksam som när jag bloggade om nya Aktuellt och tycker att Wifstrands ifrågasättande var rätt.

Slutligen var naturligtvis Expressens chefredaktör Thomas Mattsson också i farten idag och denna gång i en debatt om ”Tryckfrihetsförordningen – skrota eller putsa” där experten Nils Funcke inledde och förklarade vad denna svåra frågade handlade om. Idag föredömligt pedagogiskt bra och kortfattat. Alltihop handlar om huruvida Sverige ska ändra sina grundlagar och då, möjligen, riskerar problem i Bryssel. Och behöver de ändras?  

Sveriges Radios vice vd Cilla Benkö var också med liksom Ulrica Widsell, SJF:s vice ordförande. Medierepresentanterna var eniga i sin kritiska syn på politikernas ambitioner att förändra grundlagarna, men riksdagsledamöterna Alf Karlsson (mp) och Ulrika Karlsson (m) tog inget intryck av vad de hörde. De upprepade gång på gång sina ambitioner att gå till botten med problemen, problem som inte ens existerar enligt de övriga i panelen.

Vi får se hur det går med den saken och alla andra diskussionsämnen under Meg12. En tämligen säker gissning är att samma frågor snart debatteras igen och därefter under många år framöver, säkert också på ett Meg13.

UPPDATERAD med fler länkar 120311 kl 12.15, 120312 11.00, 18,30

MEG ger mersmak, Gunnar Springfeldt på Stampen 120312
MEG kan bli väldigt bra 2013, Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg 120311

Listiga lustiga listor, Peter Hjörne i GP 120310
MEG12 och Ranelids mirakel i kväll, Expressens chefredaktör Thomas Mattssons blogg 120310

Mycket beröm och lite kritik om Meg12, Utkiksbloggen 120309
Medievärldens redaktörer om Meg12, medievarlden.se 120309

Bra inledning på Meg12, Utkiksbloggen 120308

Mot Göteborg och nya Meg12, Utkiksbloggen 120307

Twittrat om #Meg12, Twitter fortlöpande under Meg12
Medievärldens liveblogg, fortlöpande under Meg12

G3-fiasko i Almedalen

Först som sist, mobilt bredband i Visby fungerar skandalöst uselt under denna vecka, om de ens fungerar alls. Jag har Telia i min iPhone och Tele2 i datorn. Båda funkar lika dåligt. Och klagomål om detta hörs överallt. Hur har ansvariga på Telia och Tele2 resonerat som vågar reta upp så många mäktiga intressen i Almedalen där andra lägger ner en förmögenhet på att lobba för sina verksamheter.

Det kändes särskilt märkligt under torsdagen att möta dessa problem eftersom jag inledde dagen hos IT&Telekomföretagen med deras intressanta diskussion om bredare bredband i framtiden. Där fick vi en bra föredragning av skilda företrädare om politikernas och operatörernas ambitiösa mål om bättre bredband i Sverige.

De resonemangen föll dock platt till marken för oss i publiken som twittrade och bloggade mm, jag fick endast sporadiskt kontakt med nätet. Då var det inte så lätt att samtidigt försöka följa snacket om ”världens bästa bredband”.

Alltså, twittrandet, bloggandet och bambusandet mm är en inte oväsentlig del av Almedalen och det vet alla. Massor av seminarier handlar om just dessa fenomen i vår tid och arrangörerna har ofta lärt sig att meddela vilken hashtag som gäller. Och så vidare.

Men operatörerna har inte hängt med, via Twitter kom något meddelande under torsdagen att man skulle försöka öka kapaciteten på G3-nätet. Borde inte det ha gjorts långt tidigare? Det var ju lika illa med G3 i Visby förra året. Otroligt, men sant.

Den här texten skulle jag lagt ut redan redan i går kväll eller i natt. Det gick inte. Nu på fredagen är det också mycket trögt och därför får jag avstå från att lägga in länkar.

Nåväl, detta om bredbanden, G3 och detta vällovliga seminarium arrangerat av IT&Telekomföretagen med totalt fel tajming; det borde ha hållits ett par dagar före eller efter Almedalen då inte bredbanden var så belastade….

För övrigt borde högskolan, biblioteket, diverse andra myndigheter och företag absolut låta andra gå in på nätet via sina nätverk utan lösen. Varför ska en statlig myndighet som högskolan ha lösen på sitt nätverk? Tidigare var jag också på ett seminarium på Kungliga Biblioteket i Stockholm där vi som gäster inte fick tillgång till bredbandet inom KB. Märkligt.

Problemen med G3 och nätverk fortsatte i Visby under hela dagen med begränsat twittrande som följd, men jag gick i alla fall vidare till Expressens valstuga och kollade in intervjun med Thomas Bodström. Onekligen en sympatisk man och jag tror att hans socialdemokratiska rörelse skulle vara både roligare, klokare och modernare än den vi har sett och, framförallt, kommer att få se.

Efter Bodström kulturpolitik och yttrandefrihet, nog så intressant. Kulturrådet arrangerade debatten på Gotlands Museum med Kerstin Brunnberg som skicklig moderator. Bäst i panelen var Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson som skickligt varnade för att yttrandefriheten i Sverige inte är självklar.

Intressantast idag för mig blev dock diskussionen och direktsändningen i Sveriges Radio av debatten ”Journalistik 3.0 och den digitaliserade demokratin”. Mycket bra! Radiochefen Mats Svegfors har helt tydligt rört sig från en ganska trög position rörande nya medier till att bli en reflekterande och förstående beslutsfattare rörande medieutvecklingen.

Detta illustrerades först av hans ganska bestämda uttalande om att twitter var rätt kanal även för en SR-medarbetare att sprida en nyhet om ett våldsdåd här och nu mot en känd politiker i Almedalen, ”ty då är Twitter snabbast”. Däremot var han mer tveksam till hur en SR-medarbetare skulle agera i ett annat sammanhang beroende på omständigheterna.

Sedan fick han en fråga från en ung journalist i publiken om hur man ska agera pressetiskt inom tradmedierna som är försiktiga med namnpubliceringar samtidigt som detaljerad information omgående läggs ut på t ex Flashback.

Då svarade radiochefen Mats Svegfors att hans personliga uppfattning är att de traditionella medierna är alltför restriktiva med namnpubliceringar.

Det har han rätt i, jag håller med.

Bra av Ulrika Knutson om mangadomen!

Nyligen dömdes seriekännaren och mangaexperten Simon Lundström i Svea Hovrätt för ringa barnporrbrott. Åtalet och domarna i tingsrätten och hovrätten för hans innehav av mangateckningar är obehagliga signaler om att tryck- och yttrandefriheten inte alltid är självklar i Sverige. Om detta skriver Publicistklubbens ordförande, författaren och kulturjournalisten Ulrika Knutson, mycket bra i fredagens nummer av tidskriften Fokus.

Knutson konstaterar, helt riktigt, att det handlar om "en svensk censurskandal". Jag är inte jurist, men förmodar att domarna i tingsrätten och hovrätten formellt sett är korrekta i förhållande till lagstiftningen. Hovrättsdomen är enligt uppgift överklagad till Högsta Domstolen, HD. Om Lundström fälls även där måste lagstiftningen ändras.

Här handlar det inte om några barnpornografiska övergrepp typ fotografering eller annat utnyttjande av barn. Det handlar enbart om en persons innehav av bilder i sin bokhylla och dator, bilder som strikt juridiskt nu i Sverige betraktas som barnpornografiska.

Ändå är det inte några filmer eller fotografier av barn polisen hittat vid en husundersökning hemma hos Lundström. Domen gäller enbart de teckningar, japanska mangateckningar, som hittades hos honom.

Det var inte så konstigt att han hade sådana hemma. Manga är en japansk serieteckningskonst och Simon Lundström är Sveriges främste kännare och översättare av manga. Han hade omkring fyra miljoner teckningar när polisen knackade på dörren! Av dessa har 39 bilder av hovrätten betraktats som barnporr, en expert menar att endast fyra av dessa skulle skulle kunna beskrivas som pornografiska. Fyra teckningar...

Jag har tidigare bloggat några gånger om denna för Sverige märkliga och pinsamma rättsprocess, dels i juli förra året om att barnporrlagen får berättigad kritik, dels i augusti 2010 om att kritiken ökar mot barnporrdomen i tingsrätten. I inläggen finns länkar till andra relevanta texter. Både Sveriges Författarförbund och Svenska PEN har reagerat mot domen, vilket bland annat redovisats i Tidningen Kulturen.

Rättsprocesssen rörande dessa mangateckningar är en skandal och kommer säkert också att beskrivas som en sådan i framtiden. Dessvärre tror jag inte att justitieminister Beatrice Ask (m) är en politiker som är beredd att agera mot denna starkt ifrågasatta lagstiftning och därmed utmana tongivande aktörer mot barnporr, till exempel drottning Silvia.

Och ändå är det inte något barn som är utsett för ett övergrepp denna gång, det är Simon Lundström som är offret. Missa inte Ulrika Knutssons text.

Bravo Mattson och Expressen

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har verkligen fattat vad allvarliga hoten mot konstnären Lars Vilks och yttrandefriheten är. I dag publicerar han sin femte krönika i ämnet och kritiserar ännu en gång, helt korrekt, politikerna för deras flathet i sammanhanget.
Dessutom publicerar Expressen i dag namn och bild på de två bröderna Mentor och Mensur Alija som misstänks för mordbranden hemma hos Vilks. Det tycker jag är ett klokt utgivarbeslut av Thomas Mattsson.

Under de senaste dagarna har, förutom Mattsson, också några andra tidningar och debattörer äntligen upprört kritiserat både publicister och politiker som är tysta eller likgiltiga rörande hoten mot Vilks och yttrandefriheten. Sydsvenskan hade till exempel en alldeles utmärkt ledare i ämnet.

I Dagens Nyheter skrev de bägge publicisterna Paulina Neuding och Johan Lundberg i tisdags en bra och omfattande debattartikel om alla dem som inte fattat vad allvarliga övergreppen mot Lars Vilks är. Där nämndes snart sagt alla ledande politiker som tiger om övergreppen mot Vilks.
Där kritiseras också Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson som skrivit föraktfullt om Vilks handlingar i Fokus och även pressombudsmannen Yrsa Stenius som sagt att bilden av Vilks rondellhund utgjorde en provokation som aldrig borde ha publicerats.

Publicistklubben publicerade sedan i tisdags ett formellt ställningstagande för Vilks, signerat av ordförande Knutsson. Här kan man nog tala om eftertankens kranka blekhet...
Ulrika Knutson värjer sig mot kritiken i ett inlägg i Sydsvenskan i dag och den 26 mars i Dagens Nyheter.

Det är utmärkt att det klart uttalade stödet för yttrandefriheten ökar, men det är sorgligt att inte fler publicister och politiker reagerat tidigare. Hur har de tänkt?
Och det är ju inte bara dessa angrepp på yttrandefriheten som är allvarliga, hoten förekommer i de bästa familjer, som jag skrev i bloggposten "Lars Vilks och John Stuart Mill och alla hot" den 11 maj.

Nu publicerar således Expressen namnen på de två bröder som misstänks för mordbranden hemma hos Lars Vilks. Det beslutet kommer säkert att kritiseras rejält i publicistiska kretsar, men jag tycker det är helt rätt.
Bröderna nekar, men är helt tydligt allvarligt bundna till brottsplatsen; den ene brodern brännskadades svårt. Försvararen advokat Johan Cederholm säger att "Bevisläget är till vissa delar besvärligt för min klient". Allmänintresset är odiskutabelt.

Det brott de misstänks för är inte bara oerhört allvarligt och därtill extremt uppmärksammat, det måste dessutom bedömas som en riktigt allvarlig politisk handling, ett övergrepp mot demokrati och mänskliga rättigheter. Den bedömningen underlättar ett beslut om publiceringen.
Som utgivare på Gefle Dagblad resonerade jag på samma sätt i ett liknande sammanhang, nämligen när den så kallade OS-bombaren Mats Hinze greps i Millegården med dynamit i en ryggsäck. Få andra tidningar, om ens någon, publicerade hans namn i det läget.

Dessutom är det generellt sett bra att den här typen av publiceringar inte släpps helt till tveksamma extrema sajter på nätet. De traditionella medierna måste återta initiativet och sin nyhetsledande roll om de inte ska konkurreras ut, vilket jag skrev om här i samband med ett par uppmärksammade politiska nyheter förra veckan.

Bröderna kan vara oskyldiga, ingen är skyldig förrän domstol dömt. Regelmässigt är detta faktum det starkaste argumentet emot publiceringar av namn i samband med brott.
Samtidigt finns det människor med egen erfarenhet av att ha varit misstänkta och anonymt omskrivna som menar att det hade varit bättre om medierna publicerat namnet - och därmed också tvingats till mer ansvarsfyllda artiklar. Billy Butt, som kallades för "Nöjesprofilen" då han misstänktes för våldtäkt, har hävdat den uppfattningen. Butt dömdes senare och slåss fortfarande för sin sak.

Om det nu skulle visa sig att de bägge bröderna Alija är oskyldiga så får naturligtvis Expressen mycket tydligt redovisa detta. Egentligen är det ju inte svårare än så.

UPPDATERAD 100520:
Martin Aagård kritiserar Mattssons beslut i Aftonbladet.

UPPDATERAD 100523
Förre chefredaktören och pressombudsmannen Per-Arne Jigenius stöder Mattssons beslut.
Författaren och kolumnisten Jan Guillou kritiserar både Lars Vilks och Thomas Mattssons publiceringsbeslut.

Bra debatt om PO/PON

På väg norrut från Skåne efter intressant debatt på Publicistklubben i Malmö om pressetik, kritiken mot PO och PON och om hur dessa frågor löses i framtiden. Återkommer kanske om detta när jag i slutet av veckan är hemma efter några nätter på hotell här och där. Och efter besök hos blivande uppdragsgivare för mitt bolag, Ukik Media. Och efter kanske ytterligare något besök i nedersta delen av Sverige...

Dock kan jag redan här säga att det blev en kul debatt med bl a Per Svensson, Mimmi Karlsson-Bernfalk och Ulrika Knutson som är Publicistklubbens ordförande. Vi blev mer överens än vad jag i förväg trodde, men också väldigt oeniga i somliga frågor...

Och det kom natuligtvis att handla mycket om både Expressens och tidningarna i Gävle som trotsat PO-systemet. Och om bloggar och nya medier och etiken i allmänhet. Ajajaj, etiken har problem, men jag tror att det blir bra vad det lider.

Mest oeniga var vi nog när jag sa att jag tycker att Tidningsutgivarna ska ta hela ansvaret för organisationen runt pressetiken. Jag har svårt att se varför Journalistförbundet och Publicistklubben ska finnas med som huvudmän i det pressetiska systemet.
Detta handlar ju om "självsanering" och allt ansvar för publiceringen ligger ju på utgivarna, inte på journalister eller medlemmar i Publicistklubben. Dessa bör befrias från sitt ansvar för tidningarnas innehåll, anser jag trots att jag varit medlem i Publicistklubben i över 40 år... Eller just därför.

I morgon ska jag träffa en (hoppas jag) kommande uppdragsgivare som vill anlita mitt aktiebolag Utkik Media (formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB). Det mötet, och uppdraget, ser jag fram emot!