Tryckfriheten 250 år 2 december - och jag minns farfar som dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott 1915

I morgon den 2 december fyller den svenska tryckfriheten 250 år. Detta jubileum uppmärksammas i år med en utställning arrangerad av TU Medier i Sverige, ”Ordets akt”, en middag på Publicistklubben, många debatter och andra arrangemang.  I morgon fredag kommer säkert flertalet av landets chefredaktörer att skriva artiklar i sina tidningar om tryckfriheten.  Själv tänker jag på min farfar Gustav Rosén som fick sitta i fängelse tre månader för tryckfrihetsbrott. Dessutom ska han ha fått sin bok ”Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan” indragen och förbjuden av statsmakten!

Tryckfriheten föddes 1766 . Den är reglerad i tryckfrihetsförordningen som är en grundlag och senare kompletterad med yttrandefrihetsgrundlagen. Min farfar föddes 1876 i Småland och avled 1942. Han gick bara i folkskolan eftersom det inte fanns pengar i familjen för någon högre skolutbildning åt honom. Han blev därför militär och fick då en utbildning till underofficer.
Den karriären blev dock kort eftersom han i stället for upp till Riksgränsen och blev rallarbas under bygget av Ofotenbanan. Där levde rallarna under svåra förhållanden och många dog. 1902 gav Gustav Rosén ut en bok om sina erfarenheter av dessa missförhållanden. 

Den blev, som jag alltid fått höra, indragen och beslagtagen av den svenska staten. Detta skrivs på resande fot och jag har inför denna text förgäves försökt hitta någon bekräftelse på nätet om att detta faktiskt har skett.Boken nämns dock på en rad ställen, som hos Riksarkivet, Google Books, olika bibliotek och hos Amazon! Den torde således ha tillåtits med tiden, men ingenstans nämns det att den blev förbjuden och indragen. 

Hemma har jag dock ett exemplar av boken som min pappa eller någon annan lyckades smussla undan. I den ligger en lapp skriven av min pappa om att boken blev indragen och beslagtagen eftersom den var så kritisk mot det statliga projektet Ofotenbanan. 

Jag vet också att boken gavs ut igen i mitten av sjuttiotalet på initiativ av landshövding Ragnar Lassinantti i Norrbottens län.  I den vill jag minnas att Lassinantti har skrivit ett förord där det säkert nämns något om indragningen, men även den boken ligger hemma när detta skrivs på ett starkt försenat tåg från Umeå mot Gävle. Och det var just i Umeå Gustav Rosén bodde när han gav ut skriften 1902.  

Via Riksarkivet hittade jag en text skriven av Birgit Petersson om Gustav Rosén i Svenskt biografisk lexikon. Inte heller där nämns något om indragningen, men så här beskriver författaren bokens kritik mot missförhållandena vid Ofotenbanans bygge, bokstaven R står för Rosén:
” De svåra strapatser som de underbetalda och åt entreprenörers och handlares godtycke utlämnade arbetarna tvingades uthärda upprörde R. Han beskrev förhållandena vid järnvägsbygget först i tidningsartiklar och sedan i skriften Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan (1902). Där går han mycket hårt åt statens och myndigheternas slapphet och oförmåga att ta itu med vanskötseln och misshushållningen. R tar i sin skrift parti för den svagare och missaktade parten, arbetaren, gentemot förmän, ingenjörer och andra arbetsgivare, ytterst staten – Ofotenbanan var ett statligt företag. Han hade ett starkt rättvisepatos och upprördes över den orättfärdiga behandlingen av arbetarna och den tydliga åtskillnad som gjordes mellan människor från olika samhällsskikt. Situationen vid Ofotenbanan hade för övrigt också väckt nationellt uppseende och debatterades i riksdagen, bl a av Adolf Hedin.”


Dessa rader illustrerar ganska väl varför tryckfriheten är ett omistligt redskap för medborgarna att hålla koll på hur staten, kommunerna, politiker och tjänstemän hanterar sitt ansvar. I Gustav Roséns fall ansågs han således med dåtidens mått mätt ha passerat tryckfrihetens gränser då boken drogs in och det är inte alls något unikt fall i Sverige. Både Gustaf Fröding och Erik Gustav Geijer råkade ut för samma sak, men båda friades senare av domstolarna. Alla indragningarna av Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning är tidningshistoria liksom beslagen av J A Selanders Eskilstuna-Kuriren.Tanken svindlar, kan detta hända igen?

I Umeå har jag varit på ett privat besök under en dryg vecka, men jag hann också hälsa på i VK Medias hus på Västerslätt där både Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten produceras av sina redaktioner. Jag träffade bland andra VK:s chefredaktör Ingvar Näslund och Folkbladets chefredaktör Anna Benker.
Med dem resonerade jag bland annat om de stora framgångar VK Media haft under det senaste året, även i jämförelse med många andra mediehus. Häromdagen sammanfattades dessa framgångar av koncernchefen Sture Bergman så här på Facebook där han länkade till en artikel i VK om en färsk forskarrapport om att VK Media är bäst på kommunal bevakning. Så här skrev han:

” Sture Bergman
den 29 november kl 21:01 · 
Otroligt glad över detta. Kan dock inte undanhålla allmänheten med mer skryt:
✔️Bästa digitala räckvidden.
️Störst andel digital annonsförsäljning.

✔️Starkt förbättrad räckvidd.
Kraftig ökning på digitala prenumerationer
✔️Enda (?) landsortstidningen som har annonstillväxt 2016
✔️Och så tog vi ju hem guldspaden
😇I hastigheten glömde jag också årets utgivare Anna Benker, Folkbladet, och att VKs redaktion nominerades till årets redaktion. Har jag glömt något mer?”

Allt detta skulle Gustav Rosén ha gillat eftersom VK Media, som utvecklats utifrån hans företag, idag som synes kan peka på stora framgångar i sin verksamhet när många mediehus slåss mot stora problem. Visst, även VK Media måste hantera den snabba branschutvecklingen, men hittills har det gått väldigt bra. 
      

Och jag har nu under några dagar lusläst både VK och Folkbladets papperstidningar och jämfört dem med andra tidningar jag mött vid resor landet runt. VK och Folkbladet slår de flesta med sitt tilltal och ambitiösa format. Jag ska medge att jag blev rätt häpen vid läsningen över frukostbordet, tidningarna var klart bättre  än de flesta jag sett runt om i Sverige under senare år, klart olika innehåll och därmed bra alternativ till varandra. Varken VK eller Folkbladet har övergett papperstidningarna trots att de också satsat bra på sina digitala produkter. 

När Gustav Rosén under 1900-talets första år kom till Umeå som fd rallarbas fanns redan VK som startades år 1900, men tidningen hade så långt inte lyckats särskilt väl. Gud vet hur det gick till, men Gustav Rosén lyckades köpa tidningen för aktiernas nominella värde och sedan utvecklades den snabbt och blev Umeås största tidning.
Min farfar var politiskt sett frisinnad, en åsiktsinriktning vid sidan om liberalismen som senare gick samman inom tidigare Folkpartiet, idag Liberalerna. Men i jämförelse med det dåvarande konservativa etablissemanget i Umeå var Gustav Rosén mycket radikal. Tidningen blev hans plattform i kampen mot etablissemanget och farfar var nog länge rätt hatad och det har sagts att officerarna lärde sina barn att spotta efter honom på gatan.
Tidningen och den tidigt politiskt aktive Gustav Rosén hamnade i den ena striden efter den andra gentemot sina politiska antagonister. 

Allt skildras i hans postumt utgivna memoarer ”Från koja till residens” varifrån jag bland annat minns att farfar, som bodde i tidningens hus, en kväll hörde att några som passerade utanför huset sa något om ”att den här kåken ska snart brinna”. Dagen därpå sade Gustav Rosén därför upp brandförsäkringen för att inte bli misstänkt för mordbrand. Både han och tidningen brottades ju nästan alltid med stora ekonomiska problem. 

Gustav Rosén var ansvarig utgivare och hamnade naturligtvis i en rad bråk och processer eftersom han genom VK drev en tuff journalistik. De flesta striderna klarade han uppenbarligen av, men 1915 dömdes han till fängelse tre månader för ärekränkning av stadens stadsfiskal. 

Tidningen hade antytt något om att stadsfiskalen inte var att lita på och det var säkert helt korrekt. Enligt olika texter, till exempel i en av Kerstin Ullenhag på Ohlininstitutets sajt, bestod juryn av politiska motståndare. Gustav Rosén blev fånge nr 61 på fängelset i Umeå. När han släpptes ut hade flera tusen människor samlats utanför fängelset för att ta emot honom. Han var uppenbarligen på väg att bli en hyllad folkhjälte snarare än en hatad radikal murvel. 

Intressant i sammanhanget är att han inte var enbart chefredaktör och utgivare då han dömdes till fängelse, han var då också riksdagsman. Fängelsedirektören ville att fånge nr 61 skulle gå ut bakvägen på grund av folkmassan som väntade på honom utanför huvudingången, men farfar nekade. Till sist bestämde fångvårdsstyrelsen i Stockholm, som jag tror kriminalvårdsstyrelsen då hette, att han skulle släppas ut på framsidan.
Så skedde och tillsammans med sin familj vandrade han framför folkmassan hem till sin bostad som jag tror låg vid Storgatan i Umeå. Där höll han tal från balkongen och sa bland annat:

      - Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

I farfars memoarer finns ett kapitel om fängelsevistelsen och det kopierade jag och skickade till Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt när han stod åtalad för den så kallade spelskandalen i början av 90-talet. Jag tyckte att det var dags för honom, under rådande omständigheter,  att bekanta sig med hur livet kan te sig för en redaktör dömd till fängelse om det skulle gå så illa för honom.

Strömstedt vann dock på alla punkter i den tidsödande rättegången sedan justitiekanslern Hans Stark åtalat honom. Strömstedt gillade dock farfars berättelse och nämnde den i sina memoarer Löpsedeln och insidan. Farfar blev med tiden något helt annat än enbart en fängelsedömd redaktör. Inte för jag vet riktigt hur det gick till, men han blev både riksdagsman, försvarsminister och till sist en uppskattad landshövding i Västerbottens län. Och kanske just därför finns det en byst föreställande honom i Rådhusesplanaden, alldeles intill VK:s tidigare hus. 

Gustav Roséns liv har senast just i år uppmärksammats i en bok, ”Två systrar om sin morfar Gustav Rosén”, skriven av mina kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén.Om inte farfar hade sålt tidningen inför sin karriär i politiken så hade de och jag varit tidningens ägare idag tillsammans med andra kusiner och, så länge de levde, våra föräldrar på Roséns sida i släkten. Den släkten var länge Sveriges största journalistsläkt med som mest samtidigt totalt 13 verksamma journalister i föräldrar- och kusingenerationerna om jag minns rätt.  Det hade nog kunnat bli rätt stormiga möten om tidningens skötsel, så det var nog tur att farfar sålde tidningen.

Idag ingår VK, Folkbladet och gratistidningen Totalt Umeå i VK Media, numera ägd av stiftelsen VK Press. För mig har det varit intressant att besöka mina rötters Umeå i allmänhet och mediehuset på Västerslätt i synnerhet, särskilt då det råkade bli i dessa dagar då den svenska tryckfriheten jubilerar och så mycket i Umeå påminner mig om dess historia

Men tryckfriheten kan och fås aldrig tas för given. Den hyllas alltid av politiker och ämbetsmän i skilda sammanhang när det är dags för högtidstal, men all statistik och en lång rad händelser visar snarare att ett flertal av våra makthavare generellt sett tvärtom gärna ser mer sekretess och mindre offentlighet, likväl som andra åtgärder som begränsar tryckfriheten. Det finns all anledning att alltid värna om tryck- och yttrandefriheten i alla sammanhang. 

Man bör förhålla sig skeptisk när politiker, generaldirektörer eller kommunstyrelsens ledamöter talar sig varma för tryckfriheten i hyllningstal. Under runt 50 år i journalistikens tjänst, och då 40 år som anställd journalist inklusive 16 år som ansvarig utgivare, minns jag tyvärr nästan uteslutande konflikter och strider inklusive juridiska processer, JO-anmälningar och JK-anmälningar rörande myndigheters övertramp och nonchalans gentemot tryckfrihetsförordningen och särskilt då offentlighetsprincipen.

Jag vet att alla mediebranschens organisationer som TU Medier i Sverige och alla idag aktiva chefredaktörer och publicister ständigt bevakar tryck- och yttrandefriheten mot angrepp från politiken, myndigheter och andra krafter. Det är bra, men dessvärre finns det nog ändå anledning till oro om hur dessa frågor utvecklas i ett samhälle där hat blir allt vanligare och synligare, vilket för många  motiverar förslag rörande den personliga integriteten som allt oftare dessvärre också tyvärr kan leda till tveksamma åtgärder som kan urholka vår grundlag där offentlighetsprincipen och tryckfriheten i hela dess vidd regleras.
 Det illustrerades ganska väl i våras då det annars respekterade statsrådet Anders Ygeman som invigningstalare på utställningen Ordets Akt om tryckfriheten började väga offentlighetsprincipen mot den personliga integriteten!  

Det gäller att följa utvecklingen noga och se upp, ta inte tryck- och yttrandefriheten för given. Särskilt inte i ett läge då Sverige kan vara på väg in i ett skymningsläge i en oroande politisk utveckling.
Uppdaterad med nedanstående länkar 161202 kl 16.04, korrigerad 161202 kl 18.04, ny länk 161202 23.40, ny länk 1§61204 kl 18.38, ny länk 170101 kl 10.15

Länkar:
En hyllning till lokal journalistik. Detta är vad VK, förlåt, vi behöver - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se, 170101
Är´u int riktigt klok ditt rackarns Norrlandstroll - krönika av Anna Benker, folkbladet.nu 161202
Demokratins fundament fyller 250 år men kan inte tas för given - ledare av Karin Bergkvist, gd.se 161202
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare - krönika av Nils Funcke, expressen.se 161202
Om GD inte fanns - krönika av Anna Gullberg, gd.se 161202
En svensk tryckfrihetskämpe - text av Ingrid Kinne Limdgren och Susanna  Rosén, nyfikengrå.se, 161202
Grattis, Tryckfrihetsförordningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161202
Orsak till oro för tryckfriheten i dessa nya tider - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161204
När vi fick tryckfrihet - och när vi förlorade den - essä av Karl-Erik Tallmo, unt.se 161202

Avstå från en ny medieetisk organisation!!

Planeringen för en ny etisk byråkrati i de traditionella medierna rullar på. Utredaren Nils Funcke har lagt sitt förslag, senast diskuterat vid ett seminarium hos Timbro.  Expressens Thomas Mattsson har skrivit om vad han gillar och om det han är tveksam till.  Journalistförbundet vill att även yrkesetiken ska granskas, projektet verkar växa… Själv är jag, som tidigare, tveksam till förslaget. Statligt kontrollerade public service bör inte samordnas ens etiskt med de privatägda medierna. Förslaget bör inte genomföras.

I dessa tider kan man önska att medierna snarare ägnade all sin gemensamma kraft åt att bekämpa strömningarna mot  tryck- och yttrandefriheten. Den nya fotoförbudslagen är ett exempel.  Begränsningen av kreditupplysningar via nätet ett annat exempel. Förbudet mot att lämna ut passbilder likaså, och den utökade brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.

Och nu senast har vi sett hur polisen omotiverat griper en reporter på Corren. Och hur fullmäktige i Borgholm låter polisen avvisa en ledamot för att han filmar debatten! Och hur man i Göteborg först efter lång tvekan låter medier filma fullmäktiges diskussion om en trängselskatt.

Signalerna är tydliga, samhällets attityd mot publicistisk verksamhet har hårdnat.  Jag vågar påstå att den förändringen inte beror på makthavarnas missnöje med det pressetiska systemet eller på det faktum att etiken i etermedier övervakas av en myndighet och tidningsartiklar av en annan instans. Var ser vi de allvarligaste hoten, bör mediernas fokus ligga på att tuffare bevaka maktens åtgärder mot publicistisk verksamhet, eller är det viktigare att mer städat filosofera runt branschens egen etiska organisation?  

Jodå, både Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och Publicistklubben uttalar sig och kritiserar makthavare som utmanar våra grundlagsenliga rättigheter. Så gör även nybildade Utgivarna, men inte minst där läggs också mycket energi på att få till ett gemensamt etiskt system för radio, tv, tidningar, tidskrifter och deras digitala produkter.

Jag har svårt att se behovet som motiverar en ny institution som ska balansera mellan den statliga intressesfären och den privatägda mediebranschen.  Nils Funckes rapport har varit intressant att läsa, men jag blir snarare mer tveksam än tidigare till om det är klokt att skapa detta nya system för tillsynen av etiken, det tenderar att bli en riktigt stor och dyr koloss. Faran för detta återspeglas väl i utredningen för den som vill se risken.

Det pressetiska systemet kommer sannolikt att spela en mindre roll i framtiden med tanke på den digitala utvecklingen. Självklart kan och bör tradmedierna granska sin etiska tillämpning, oavsett var och hur den organiseras, men jag tror inte att respekten för systemet ökar genom skapandet av denna gemensamma organisation.

Man kan fråga sig var initiativtagarna hittat motivet till projektet.  Handlar det om en idé om bättre service, att det ska bli ”lättare” för en förfördelad att få upprättelse, att man ska slippa hålla reda på var man ska anmäla en publicering? Knappast, även Nils Funcke konstaterar att den förfördelade säkert redan idag, likväl som i ett förändrat system, lätt kan ta reda på vart man vänder sig.

Är det då rädslan för politiska ingripanden, typ Leveson-rapporten i England, som drivit på frågan? Kritiska åsikter har även i Sverige hävdats om behov av mer juridik i stället för etik, till exempel av justitierådet  Göran Lambertz och kristdemokraten Ingvar Svensson, men längre än så har det inte gått i debatten rörande etik vägd mot juridik. De politiska ambitionerna har inriktats på ökad sekretess och urholkad tryck- och yttrandefrihet.  

Om något händer på den politiska fronten rörande etiken lär det inte räcka med att visa upp en ny byråkratisk skapelse. Om politiker finner skäl att agera torde det snarare handla om mer eller mindre extrema publiceringar i digitala medier utanför denna etiks räckvidd.   

Oron för politiska ingripanden även i rent etiska frågor har ofta nämnts under åren som ett skäl bland andra till självsaneringen. Om det är ett bärande motiv även denna gång så handlar ju förslaget snarare om taktik än etik.  Och risken med ett nytt system motiverat av en sådan oro riskerar att leda till ett ökat regeltolkande på redaktionerna, en självbegränsning, rentav en självcensur.

Risken för detta kan öka med en närmast myndighetsliknande organisation rörande medieetiken. Den omfattande byråkratiska uppbyggnaden förstärker intrycket av att etik nu handlar om strikt regeltillämpning, anmälningskultur och kontrollverksamhet. Ungefär som man inte sällan betraktar Granskningsnämndens verksamhet idag.

Faran med regler är att de kan ses som viktigare än eftertanke och omdöme. Det har alltid funnits regelnördar i debatten som hellre sett på etiken som tvingande direktiv utifrån regler och sanktioner, snarare än ett redaktionellt ansvarsfullt övervägande i en diskussion med utgivaren i centrum. Redan namnvalet för den föreslagna nye huvudmannen i systemet, ”Medieetikens förvaltningsorgan” leder tankarna åt det hållet…   

Sist men inte minst, det måste enligt min mening ifrågasättas om det är lämpligt med  en gemensam etisk tillsynsorganisation för indirekt statligt ägda medier och deras privatägda konkurrenter. De lever i olika världar, har helt olika finansieringsmodeller och faktisk också ofta olika syn på etiken. SR och SVT är generellt mer återhållsamma än TV4 och klart mer restriktiva etiskt sett än Aftonbladet och Expressen, både vad det gäller brott, straff, olyckor och kändisjournalistik. Till exempel.  

Precis som det skall vara. Mångfald betraktas i regel som viktigt i mediesammanhang, men här kan man nog vara på väg att motverka den publicistiska mångfalden genom en samordning där alla medier ska granskas under samma lupp. Ett skäl till förslaget är att webbsatsningarna hos till exempel SVT inte kan anmälas och granskas någonstans, men varför ska konkurrenterna till public service lösa problemen med dessa satsningar på nätet? Om etiken rörande webben inom public service inte kan lösas via Gransknkingsnämnden så kan ju bolagen själva arrangera sin egen frivilliga prövning på lämpligt sett.      

Nu har vi inte sett att det verkligen blir ett nytt system i form av en medieombudsman och en ny medieetisk nämnd under nämnda "Medieetikens förvaltningsorgan".  Det finns problem i sammanhanget, inte minst vad det gäller statens intressen och ansvar rörande public service. Och ekonomin, vem betalar? Thomas Mattsson har under de senaste dagarna skrivit ett par gånger om förslaget som han sagt sig gilla, men samtidigt är han uppenbarligen väl medveten om tämligen svåröverkomliga problem i sammanhanget.  

Det ska bli intressant att följa utvecklingen. Enligt utredarens förslag till tidplan ska den medieetiska organisationen gälla från årsskiftet, om sju månader…

En del relevanta länkar: 
Nils Funckes utredning om medieetik och självsanering  - utgivarna.se 130220

Fotolagen röstades igenom - medievarlden.se 130529
Nya förslaget om medieetiken - Expressens Thomas Mattsson om Timbros seminarium.  130529
Olika åsikter om ny medieombudsman - Timbro medieinstitut, text 130528
Ny medieombudsman - vad innebär det? - Timbros debatt via Youtube 130528
Så skapar vi en ny medieetisk nämnd -  SJF:s ordförande Jonas Nordling i Medievarlden 130528
Correns reporter omhändertagen - corren.se om Héctor Barajas130528
Politiker kastades ut av polis - svt.se om Per Lublin i Borgholm, 130527
Mot en bättre medieetik - Expressens Thomas Mattsson 130527
Mediechefernas ointresse för etik kan straffa sig -Timbros Mats Olin i Medievarlden 130220
41 minuter i telefonkö - Expressens Thomas Mattsson om kreditupplysningslagen 130312

Håller med Svegfors om pressetiken - Utkiksbloggen110204
Dåligt förslag om ett nytt pressetiskt system - Utkiksbloggen 101216
Tveksamt med en medieombudsman - Utkiksbloggen 100906
Bra om etiken av Paul Frigyes - Utkiksbloggen 100825 (OBS länk till Frigyes text i Journalisten fungerar ej längre)
Behövs det pressetiska systemet? - Utkiksbloggen 100706

Utkik Media rekryterar chefredaktör till Folkbladet

Idag har mitt bolag Utkik Media fått i uppdrag av Folkbladet Västerbotten att rekrytera en ny chefredaktör och ansvarig utgivare till tidningen. Den nye redaktören ska efterträda Daniel Nordström som utsetts till chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.

Jag har tidigare bloggat om Folkbladets samarbete med Västerbottens-Kuriren, VK, som också är dess majoritetsägare. De bägge tidningarna har gemensamt svarat för en pionjärinsats i sitt sökande efter en ny fungerande modell för ett bra samarbete på en konkurrensort med två tidningar, en viktig process i en tid då alla tidningar möter svåra utmaningar.

Folkbladet ägs till 91 procent av VK och till 9 procent av VF Intressenter AB. Västerbottens-Kuriren AB ägs till 99,8 procent av Stiftelsen VK-press. VK:s vd Sture Bergman är styrelseordförande i Folkbladet. Koncernen ger också ut gratistidningar, bedriver en omfattande tryckeriverksamhet och äger dessutom ett fastighetsbolag.   

Både VK och Folkbladet har precis som branschen i övrigt noterat minskade upplagor. VK hade senast en TS-upplaga på 32 400 ex efter en minskning med 1 100 ex. Folkbladets upplagenotering blev 10 900 ex efter ett tapp på 800 ex. Negativa siffror, således, precis som runt om i landet. Inom koncernen jobbas det dock hårt med omställningen till en digital och multimedial verksamhet.

Även rent journalistiskt är Folkbladet en intressant tidning med sin ambition att vara en tidning för hela länet. Tidningen var också för drygt ett  år sedan första tidning i Sverige att kunna peka ut Stefan Löfven som socialdemokraternas nye partiledare. Ett präktigt scoop som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och kvällstidningarna nog gärna hade velat ha.   

Förra våren tilldelades sportmedarbetaren Jonas Fahlman Publicistklubbens pris till minne av den ryske mördade journalisten Anna Politkovskaja. I motiveringen hette det att ”Yttrandefriheten gäller också på sportens arenor. Jonas Fahlman har försvarat det fria ordet trots hot och trakasserier.” Detta sedan Fahlman avslöjat att Luleås sportchef under en match skrikit rasistiska kommentarer till en spelare i motståndarlaget.
Jag ser fram emot att få jobba åt Folkbladet och arbetet inleds omgående. Tjänsten kommer också att annonseras ut inom kort.

Uppdaterad 130328 kl 19.43

  

Tveksamt med en medieombudsman

Debatten om pressetiken i Sverige kommer säkert att diskuteras allt flitigare under hösten och i vinter fram till i vår då en ny pressombudsman ska tillträda. Både tillämpningen av pressetiken och branschens organisation för den etiska tillsynen har ifrågasatts. En intressant diskussion, men den får för min del vänta till friskare tider. Nästan, lite tycker jag till även idag längre ner i denna text trots sjukdomen...

Jag har publicerat få poster på Utkiksbloggen under de senaste veckorna. Det beror på att jag drabbats av en riktigt otrevlig halsinfektion som nu går in på fjärde veckan. Jag tvingas nu avstå från olika engagemang och det är trist.

Således får även bloggandet gå på lågvarv ett tag, men jag kan inte låta bli att redan här hävda att ett nytt pressetiskt system inte bör utökas till en stor gemensam organisation som synar snart sagt alla tidningar, tv-kanaler och radiokanaler.

Tanken på en sådan gemensam etisk organisation utreds av branschen i Pressens Samarbetsnämnd. Medieforskaren Thorbjörn von Krogh på Sim(o) rör sig också i den riktningen och pekar då och då mot Norge som tagit steget, senast här.

Anders Ahlberg, publisher på Kyrkans Tidning och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, TU, är inne på samma spår. Ahlberg föreslår dessutom att det pressetiska systemet bör hanteras av ny stiftelse, finansierad av den statliga reklamskatten. Byråkratin växer...

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har också i olika sammanhang uttalat sig för en gemensam medieombudsman, men tycker till skillnad från Ahlberg att finansieringen är en senare fråga.

De flesta som hittills hörts eller synts i debatten verkar gilla en framtida gemensam medieombudsman som ska ta alla former av utgivare i örat. Vilken byråkratisk koloss det kan bli! Och värre ändå - är det verkligen eftersträvansvärt att alla olika medier ska basera sina publicistiska beslut på samma regelbok?

Ska exakt samma etik vara vägledande för stora och små, ska alla göra "rätt" på ett visst sätt trots att de verkar för helt olika ägare och intressen, som statsmakten mycket närstående Sveriges Television och Sveriges Radio, Bonnierägda uppkäftiga Expressen, dalkarlarnas socialdemokratiska Dala-Demokraten, Sydsvenskan på gränsen till kontinenten i Öresundsregionen, och, lite längre norrut på gränsen till Finland privatägda, tvåspråkiga och "oberoende provinsiella" Haparandabladet?

Kanske kommer ett sådant system också att omfatta ett antal mer eller mindre busiga och kritiserade nyhetssajter typ realtid.se och Newsglobe.com/sv. Och bloggare som publicerar både det ena och det andra som får traditionella utgivare att lyfta på ögonbrynen.

Är, etiskt sett, alla dessa aktörer med olika syften och intressen en tillgång eller ett problem? Den etiska diskussionen förs på olika sätt på alla dessa redaktioner. Är det då vettigt att deras utgivare ska bekänna sig till samma etiska kod?

Nej, det tror inte jag. Under det senaste åren har redan vårt befintliga och mer begränsade etiska system krackelerat just för att utgivare på olika håll, begripligt nog, inte har kunnat acceptera att de borde ha fattat samma beslut som alla andra för att blir "godkända". Förhållandena skiftar alltid i alla avseenden.

Med en stor ny organisation runt en medieombudsman kan man fråga sig vart den av alla önskade mångfalden tar vägen. Ofta är det ju faktiskt så att publiceringar, som av en del kritiseras som oetiska, av andra kanske betraktas som ett utslag av mångfald.

Somliga utgivare har alltid publicerat mer än andra och det blir än mer påtagligt i den nya medievärlden. Axel Andén har skrivit klokt i Medievärlden om det kollektiva ansvaret och vad som kanske kan göras. Där finns en hel del att inspireras av i en diskussion om den nya pressetiken.

Jag tror att det bästa är att börja diskutera hur en etik anpassad till den nya medieverkligheten bör se ut och att ett av de viktigaste målen då är att stimulera öppenhet och debatt, offentliga diskussioner där olika etiska ställningstaganden kan vägas mot varandra. Synligt, med medborgarna.

Det är mål och metoder som reellt inte existerar i dagens pressetiska system. Det är ju i analys och samtal etik lever och utvecklas, inte i ett fyrkantigt regelsystem.

När detta är gjort kan det vara dags att diskutera vem som ska vara huvudman. Anders Ahlberg vill lyfta ut pressetiken från TU till en särskild stiftelse. Stiftelser brukar inte sällan skapas då ägandet eller partsförhållandet är känsligt och därför ska maskeras till något klädsamt och politiskt korrekt.

Förvaltningsstiftelsen som äger SVT, SR och UR är ett exempel.

Så länge dagspressen med sina olika verksamheter existerar tror jag att det är bättre att utgivarna ensamma och tydligt tar ansvar för pressetiken och dess organisatoriska uppbyggnad. Det är väl dessutom ett lämpligt ämne för konkurrens med andra utmanande medier.

TU står redan för finansieringen och självsaneringen bör i första hand vara en fråga för dem som fattar besluten, det vill säga tidningarnas utgivare. Organisationen finns ju redan i TU:s hus även om den måste ses över då man vet hur den etiska prövningen ska behandlas på ett mer tidsenligt sätt.

Fack- och veckopressens organisation Sveriges Tidskrifter kan ha sin egen etiska organisation, eller om de vill vara med och finansiera verksamheten, ansluta sig.

Självsaneringen bör inte formellt vara en angelägenhet för Journalistförbundet, SJF, som huvudman. Dess medlemmar bär inte ansvaret för publiceringarna. Publicistklubbens, PK:s. medlemmar befinner sig ännu längre bort från ansvaret för publiceringarna. Vad har de då för ansvar att ta för beslutsfattarnas självsanering?

Dessa organisationer har däremot som viktiga intressenter inom branschen och opinionsbildare i den offentliga debatten ett berättigat intresse att nära följa etikens utveckling och ha synpunkter på hur utgivarna sköter sin självsanering. Det kan med fördel kanaliseras genom egna etiska kommittéer eller liknande organ inom SJF och PK som offentligt granskar och diskuterar den publicistiska verksamheten, ofta säkert i en värdefull polemik med utgivarna.

Partsförhållandet finns där och skulle göra mer nytta i en öppen debatt än i den anonyma verksamheten inom Pressens Samarbetsnämnd där TU, SJF, PK och Sveriges Tidskrifter nu som huvudmän delar på ansvaret för den svenska pressetiken, en konstlad lösning som skapat otydlighet om ansvaret för det etiska systemet.

Det blir inte bättre efter en reform med fler företrädare för en rad nya mediegrupperingar runt bordet varifrån den etiska självsaneringen ska styras.

Om detta finns mer att fundera på . Jag ber att få jag återkomma då jag tänkt stora tankar om saken i sjuksängen....

Tidigare texter jag skrivit om pressetiken:

Bra om etiken av Paul Frigyes.

Rätt att publicera världsnyheten (!)

Trögheten är journalistikens #assangegate

Behövs det pressetiska systemet?

Idag ska jag diskutera pressetik på Sigyn (!?!)

Expressen friades för artiklarna om Guillou

Efter denna text finns ytterligare en hel rad länkar till fler texter av andra debattörer och av mig om pressetiken.

Intet nytt om pressetiken

Under måndagskvällen diskuterades pressetiken och kritiken mot Allmänhetens Pressombudsman Yrsa Stenius på Publicistklubben i Stockholm. Det blev en ganska spänd diskussion vilket väl är ganska naturligt då en stor del av debatten handlade om personen Yrsa Stenius.
Persondiskussioner är alltid svåra. Vad det gäller de senaste veckornas ihärdiga debatt om pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, tillförde debatten ingenting nytt.

Själv såg jag debatten via webben och det är verkligen bra att PK lägger ut sina debatter live på nätet. Lokalen verkade vara välfylld och här kan man läsa om kvällens program och deltagarna i debatten.
Debatten som sådan kan ses här på nätet. Sändningen inleds med att Lena Sundström välförtjänt får ta emot Publicistklubbens stora pris.På Twitter gällde hashtag #PKdebatt där Staffan Dopping skrev flest inlägg.

Sakfrågan rörande de omstridda fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet i Gävle fick mycket utrymme där Stenius och chefredaktören Christina Delby Vad-Schütt diskuterade emot varandra. De var av lättförståeliga skäl egentligen inte överens om någonting.
Mitt emellan dem stod som en närmast symbolisk domare Johan Hirschfeldt, tidigare ordförande i PON, fd ordförande i Svea Hovrätt, tidigare justitiekansler och dessutom ordförande i Katastrofkommissionen efter tsunamin. Med mera, med mera.

Med tanke på sina utomordentligt starka erfarenheter av toppbefattningar och kontroversiella frågor verkade han lite nervös i balansgången mellan en rätt bitter och känslosam PO och en rätt butter och förbannad chefredaktör. Dom tyckte mycket och Hirschfeldt tyckte egentligen ganska lite, surrigt och formellt. Någon principiell höjd på debatten blev det inte.
Det var kanske inte heller att vänta med tanke på omständigheterna.

Den tredje deltagaren, Jan Mosander, har rika erfarenheter från Pressens Samarbetsnämnd där han fortfarande är ledamot, men bjöd inte på några djupare insikter i verksamheten. Han talade dock om trögheten i Samarbetsnämnden som är huvudman för det pressetiska systemet.

Jag satt i nämnden samtidigt som Mosander, först med Jan Guillou och senare med Stig Fredriksson från SVT som ordförande. Jag upplevde samma tröghet i nämnden, men med en annan utgångspunkt och inställning än Mosander. Den frågan har jag tidigare beskrivit här.
Det som verkligen förvånade mig var hur den erfarne radiojournalisten Jan Mosander i denna debatt dristade sig till att lite gåtfullt kritisera "okunniga" etikdebattörer som han, trots uppmaningar, inte ville nämna vid namn. Dåligt.

Både Mosander och Hirschfeldt hade rätt otacksamma uppdrag som debattörer med tanke på sin formella närhet till PO, Delby Vad-Schytt på ungefär samma sätt som ensam företrädare för sakfrågan, fällningen av publiciteten om storbranden i Gävle, med alla sina svårbegripliga detaljer.

Peter Wolodarski hade en friare roll och var också den som, utöver stenhård personkritik mot PO, lyckades få in ett antal mer principiella synpunkter på den publicistiska verksamheten. Han var glasklar.
I dessa frågor håller jag med honom om det mesta och skrev för någon månad sedan om min inställning i Medievärlden och på Samesamebutdifferent.
I slutet av april var jag i Malmö i en panel på Publicistklubben Södra och
diskuterade. Därifrån skrev jag också några rader, bland annat återigen om att huvudmannaskapet för pressetik bör göras om. Varken Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson i samma panel i Malmö eller företrädare för Journalistförbundet i publiken verkade särskilt förtjusta över det inlägget.

Åter till måndagens debatt i Stockholm - personkritik baserad på ett förverkat förtroende lär aldrig kunna leda till en samsyn mellan dem som är för eller emot. Förtroende är förtroende är förtroende.
Där förtroendet saknas är frågan inte förhandlingsbar. Förtroendefrågor är därmed dåliga ämnen för paneldebatter.
Diskussionen om behovet av en pressetisk utveckling och det etiska systemets uppbyggnad i en förändrad värld är en helt annan och mycket viktigare sak där debatten kan leda någonstans, men så icke i kväll. Förtroendefrågan stod i vägen.

Dock var det intressant att alla i panelen ytterst egentligen var ganska överens om att det pressetiska systemet knappast hotas av vårens kritiska debatt, trots att olika debattörer hävdat detta. Både Vad-Schütt och Wolodarski var tydliga i att debatten måste kunna föras och det har de naturligtvis alldeles rätt i.

Därför är den tristaste erfarenheten av de senaste månadernas diskussioner runt etiken att debatten faktiskt inte verkar vara välkommen i det pressetiska systemet. Både PO och PON har ju tämligen ampert manifesterat sitt begränsade intresse för debatt, både på formella grunder och av andra skäl.
Det är en hopplös inställning i dagens samhälle där insyn, öppenhet, åsiktsutbyte, kritik, självkritik och kommunikation är absoluta krav för all verksamhet, särskilt där dess utövare ser allmänheten som uppdragsgivare.

Uppdatering 20100511:
Jag har fått frågan om varför inte Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fanns i panelen. Jag tror inte det förklarades närmare, men ett skäl kan vara att Guillous anmälan mot Expressen enligt praxis inte får diskuteras av PO förrän PON är klar med sitt beslut.
Publicistklubben har nu lagt ut sitt referat av debatten på sin hemsida.

Bra debatt om PO/PON

På väg norrut från Skåne efter intressant debatt på Publicistklubben i Malmö om pressetik, kritiken mot PO och PON och om hur dessa frågor löses i framtiden. Återkommer kanske om detta när jag i slutet av veckan är hemma efter några nätter på hotell här och där. Och efter besök hos blivande uppdragsgivare för mitt bolag, Ukik Media. Och efter kanske ytterligare något besök i nedersta delen av Sverige...

Dock kan jag redan här säga att det blev en kul debatt med bl a Per Svensson, Mimmi Karlsson-Bernfalk och Ulrika Knutson som är Publicistklubbens ordförande. Vi blev mer överens än vad jag i förväg trodde, men också väldigt oeniga i somliga frågor...

Och det kom natuligtvis att handla mycket om både Expressens och tidningarna i Gävle som trotsat PO-systemet. Och om bloggar och nya medier och etiken i allmänhet. Ajajaj, etiken har problem, men jag tror att det blir bra vad det lider.

Mest oeniga var vi nog när jag sa att jag tycker att Tidningsutgivarna ska ta hela ansvaret för organisationen runt pressetiken. Jag har svårt att se varför Journalistförbundet och Publicistklubben ska finnas med som huvudmän i det pressetiska systemet.
Detta handlar ju om "självsanering" och allt ansvar för publiceringen ligger ju på utgivarna, inte på journalister eller medlemmar i Publicistklubben. Dessa bör befrias från sitt ansvar för tidningarnas innehåll, anser jag trots att jag varit medlem i Publicistklubben i över 40 år... Eller just därför.

I morgon ska jag träffa en (hoppas jag) kommande uppdragsgivare som vill anlita mitt aktiebolag Utkik Media (formellt Utvalnäs Media- och Kommunikation AB). Det mötet, och uppdraget, ser jag fram emot!

Dopping, PO och Samarbetsnämnden

Den förre radio- och tv-journalisten, senare informationsdirektören för Försvarsmakten, Staffan Dopping har ryckt ut till försvar för Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius i synnerhet och det pressetiska systemet i allmänhet. Hans inlägg måste naturligtvis läsas av alla som är intresserade av debatten rörande pressombudsmannen, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON. Själv håller jag inte med honom i väsentliga delar.

Staffan Dopping redovisar sin syn på sin blogg, först med en text inför Publicistklubbens debatt i måndags, sedan med ytterligare en text på sin blogg efter chefredaktören Katrin Säfströms intressanta inlägg i Medievärlden där Staffan Doppings artikel också publicerats.
Dopping tycker att Säfström och andra ansvariga utgivare ska lära sig de pressetiska reglerna...

Katrin Säfström har varit ansvarig utgivare för dagstidningen Folket i Eskilstuna i många år och har därtill en minst sagt gedigen erfarenhet som ledamot i Pressens Opinionsnämnd. En erfaren och klok utgivare.
Det är, som jag ser det, helt fel av Dopping att tro att Säfström och andra utgivare inte kan de pressetiska reglerna.

Så är det naturligtvis inte, det handlar tvärtom om hur man utifrån sina kunskaper om reglerna och sina egna publicistiska erfarenheter anser att de bör tillämpas, dagligen av utgivarna själva och senare när publiceringarna efter anmälan prövas av PO och PON.
Och dessa tillämpningar måste kunna diskuteras offentligt, men det ger varken PO Stenius eller systemet som sådant dessvärre något utrymme för i dag. Det är illa i en tid då transparens, dialog, insyn och debatt är allt viktigare honnörsord i de flesta verksamheter.

Det är kanske där vi har det största hotet mot förtroendet för det pressetiska systemet. Det är otidsenligt och opinionsnämndens egna kryptiska yttranden präglade av fikonspråk manifesterar problemet, människorna kallas för "Y", staden 1 för "X", staden 2 för "Å" och det nedbrunna företaget för "Z". Eller om det nu var tvärtom...

Och fällande yttranden med dessa inslag ska således publiceras i tidningar där alla läsare redan vet, som nu senast i Gävle, att Y och X med flera konstigheter var omskrivningar för den misstänkte 29-åringen, staden Gävle, staden Uppsala och Centralhotellet som brunnit ned.
Detta är löjeväckande! Inte undra på att det blir reaktioner särskilt om det också därtill finns goda skäl att ifrågasätta PO:s och PON:s beslut som sådant. Besvärande omständigheter, men skyll inte dessa på utgivarna!

Vad det beträffar Doppings misstroende mot utgivarnas kunskaper tänker jag i stället på vad många av dessa som engagerat diskuterat och drivit på utvecklingen för de pressetiska reglerna under decennier, dagligdags och inte minst i kontroversiella lägen.
Detta har skett i intressanta diskussioner i kommittéer på TU-området, i Tidningsutgivarnas styrelse och slutligen i Pressens Samarbetsnämnd. De ansvariga utgivarna har varit med om att forma systemet, precis som det bör vara i ett sådant här sammanhang.
Samma sak har givetvis skett på sitt sätt inom de övriga tre organisationerna i Samarbetsnämnden även om dessa och Tidningsutgivarna sedan inte alltid haft lätt för att komma överens i slutändan.
De flesta utgivarna står bakom systemet som sådant, men detta måste också kunna kritiseras av vem som helst när som helst, både vad det gäller regler, praxis och PO:s insatser. Särskilt eftersom det är uppenbart att etiken och systemet behöver moderniseras.

Pressens Samarbetsnämnd är formellt sett huvudman för det pressetiska systemet med PO och PON, men där har det under årens lopp inte varit lätt att verka för att systemet ska moderniseras med tanke på medieutvecklingen, det har jag personliga erfarenheter av som tidigare ledamot i nämnden. Trögt, trögt.
Då var Jan Guillou ordförande i samarbetsnämnden. Han var en lyssnande ordförande, men vi var inte alltid överens i sakfrågorna. Han pläderade för en skärpning av reglerna och ville förvånande nog, precis som Journalistförbundets företrädare, att expeditionsavgifterna skulle höjas kraftigt, "det måste svida i skinnet för utgivare som syndar".

Helt fel tyckte jag då som förtroendevald och det anser jag fortfarande. Det vore bättre om det inte fanns några "böter" alls för fällda tidningar.
Då skulle debatten om etiken få större utrymme, strafftänkandet motverkar självkritik, ansvarstagande och tankeutbyte. Det är i samtal etiken kan utvecklas, inte i sanktioner och böter.

Nämnden är ju ett gemensamt organ för branschens olika parter och intressegrupper, Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna sitter vid samma bord.
Det är således arbetsgivarna, facket och en mycket anrik förening för fria publicistiska ideologer i en och samma organisation....
Till vardags funkar det nog hyfsat, men i tillspetsade ögonblick är det inte alls bra. Till exempel när man diskuterar en ändring av de pressetiska reglerna.

Synen på medieutvecklingen är ju också helt olika i de berörda organisationerna, senast påmindes vi om detta i samband med utgivningen av Publicistklubbens årsbok och debatten om denna i Stockholm. Så här skrev jag själv då om PK och dess årsbok.

Publicistklubbens tillsätter alltid ordförande i nämnden, nu är det Ulrika Knutson. Men TU betalar i stort sett ensam den etiska verksamheten. De övriga organisationerna betalar blygsamma, närmast symboliska bidrag till verksamheten.
Det är ett helt föråldrat system och jag förstår inte varför inte de övriga organisationerna själva väljer att dra sig tillbaka. Faktiskt.

Det vore bättre att utgivarnas organisation ansvarade för hela verksamheten, men gärna med många företrädare för allmänheten med i beslutande organ. Det är lättare sagt än gjort att nå dit, särskilt nu när man allt oftare i stället diskuterar att bredda den etiska tillsynen även till etermedierna. Då kanske statsmaktens företrädare också sitter vid bordet...

Hur det blir med den saken vet ingen, men i dagens läge kan man kan inte med bästa vilja i världen hävda att det pressetiska systemet bäddar för förtroliga och kloka uppgörelser om hur det ska utvecklas. Huvudmännens intressen är för splittrade.
Ändå är det här pressetiken ska utformas efter mer eller mindre omfattande remissförfaranden i de fyra olika organisationerna. Det är inte enkelt.

Och det är i dessa sammanträden det bestäms vem som ska bli Allmänhetens pressombudsman, senast författaren och journalisten Yrsa Stenius.

Staffan Dopping skriver i sin första artikel att:
"Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om - nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra."

Jag tror han har fel, men är däremot inte säker på att PO Yrsa Stenius har klart för sig att den balansen måste göras, det är ju just det som är PO:s jobb.
I en intervju i Dagens Nyheters kulturbilaga den 13 april - en text som jag inte kunnat hitta på dn.se och därför finns här ingen länk - uttalar sig Yrsa Stenius om de omdebatterade fällningarna av Gefle Dagblad och Arbetarbladet. Hon säger så här:

- Jag förstår att det (beslutet) kan skapa problem för den lokala journalistiken - men jag har inget enkelt svar på hur man ska lösa problemet.

Tyvärr Staffan Dopping, det är PO Yrsa Stenius som skapat det problem som hon inte vet hur man ska lösa. Och det ställde PON upp på. Allmänintresset glömdes bort.

Märkligt.


(uppdaterad 14 april 08.23)

Publicistklubben mossig

I kväll hade jag tänkt åka till Stockholm och Publicistklubbens, PK:s, debatt med rubriken "Press under press", men jag avstår eftersom allt tyder på att man bara blir sur och arg av diskussionen. Det är inget kul om man reser totalt fyra timmar (Gävle-Stockholm)för att ta del av spektaklet. Därför nöjer jag mig med att lyssna via webben.

Varför då detta? Det beror på att jag i går kväll läste den anrika klubbens årsbok med samma titel. Där skriver ett antal mer eller mindre framträdande branschpersoner om sin syn på journalistikens problem, eller rättare journalisternas problem.

Anslaget är tydligt - det mesta av de traditionella mediernas problem är internets fel och det är bara "riktiga journalister", vad det nu är för något, som kan producera bra journalistik.
Ett intressent resonemang med tanke på att det numera ofta ramlar ner goda scoop producerade av andra än "riktiga" journalister.

Ett exempel är polisövergreppet på Hornstulls tunnelbanestation som utvecklades till en riktig skandal för polisen i Stockholm när bloggaren Jesper Nilsson publicerade bilder och en film från händelsen.
Ett färskt exempel på hur nyheter numera når oss är naturligtvis WikiLeaks scoop om dödsskjutningarna från en amerikansk helikopter i Irak.
För att inte tala om FRA-frågan och just vad det beträffar den svarade ordföranden Ulrika Knutson för en ganska pinsam och okunnig intervju på Publicistklubben med Oscar Swartz för ett par år sedan.Många i publiken led med Swartz.

Medieutvecklingen är fantastisk, men Publicistklubben förefaller rätt konsekvent att beskriva den i negativa ordalag, inte bara vad det gäller de ekonomiska spörsmålen, utan även rent publicistiskt.
Jag har varit medlem i PK i 40 år, men känner mig inte alls komfortabel med dessa konservativa strömningar inom föreningen. De är mossiga! Därmed bidrar tyvärr inte heller föreningen till att det diskuteras fram goda lösningar för branschen.

Att döma av inläggen på Twitter i dag är det andra som drar sig för att besöka kvällens debatt i den publicistiska konservatismens högborg. Och Martin Ahlquist på Fokus har publicerat en utmärkt text om vad som egentligen är krisen för pressen.
Karin Olsson i Expressen är också också bedrövad trögheten manifesterad i Publicistklubbens årsbok.
Martin Jönsson på Svenska Dagbladet har också skrivit en bra artikel om Publicistklubbens årsbok och han menar bland annat att det är meningslöst att skapa en konflikt mellan papper och nät. Och det är ju tyvärr det PK gör.Dessbättre är han med i debatten i kväll.

Karin Olsson berör även kritiken mot Allmänhetens pressombudsman och där har PK i kväll valt att begränsa ett samtal om den krisen till 30 minuter. Resten av kvällen handlar om årsboken "Press under press" och dess konservativa syn på medieutvecklingen. Det hade varit intressantare om det hade varit tvärtom.