Tryckfriheten 250 år 2 december - och jag minns farfar som dömdes till fängelse för tryckfrihetsbrott 1915

I morgon den 2 december fyller den svenska tryckfriheten 250 år. Detta jubileum uppmärksammas i år med en utställning arrangerad av TU Medier i Sverige, ”Ordets akt”, en middag på Publicistklubben, många debatter och andra arrangemang.  I morgon fredag kommer säkert flertalet av landets chefredaktörer att skriva artiklar i sina tidningar om tryckfriheten.  Själv tänker jag på min farfar Gustav Rosén som fick sitta i fängelse tre månader för tryckfrihetsbrott. Dessutom ska han ha fått sin bok ”Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan” indragen och förbjuden av statsmakten!

Tryckfriheten föddes 1766 . Den är reglerad i tryckfrihetsförordningen som är en grundlag och senare kompletterad med yttrandefrihetsgrundlagen. Min farfar föddes 1876 i Småland och avled 1942. Han gick bara i folkskolan eftersom det inte fanns pengar i familjen för någon högre skolutbildning åt honom. Han blev därför militär och fick då en utbildning till underofficer.
Den karriären blev dock kort eftersom han i stället for upp till Riksgränsen och blev rallarbas under bygget av Ofotenbanan. Där levde rallarna under svåra förhållanden och många dog. 1902 gav Gustav Rosén ut en bok om sina erfarenheter av dessa missförhållanden. 

Den blev, som jag alltid fått höra, indragen och beslagtagen av den svenska staten. Detta skrivs på resande fot och jag har inför denna text förgäves försökt hitta någon bekräftelse på nätet om att detta faktiskt har skett.Boken nämns dock på en rad ställen, som hos Riksarkivet, Google Books, olika bibliotek och hos Amazon! Den torde således ha tillåtits med tiden, men ingenstans nämns det att den blev förbjuden och indragen. 

Hemma har jag dock ett exemplar av boken som min pappa eller någon annan lyckades smussla undan. I den ligger en lapp skriven av min pappa om att boken blev indragen och beslagtagen eftersom den var så kritisk mot det statliga projektet Ofotenbanan. 

Jag vet också att boken gavs ut igen i mitten av sjuttiotalet på initiativ av landshövding Ragnar Lassinantti i Norrbottens län.  I den vill jag minnas att Lassinantti har skrivit ett förord där det säkert nämns något om indragningen, men även den boken ligger hemma när detta skrivs på ett starkt försenat tåg från Umeå mot Gävle. Och det var just i Umeå Gustav Rosén bodde när han gav ut skriften 1902.  

Via Riksarkivet hittade jag en text skriven av Birgit Petersson om Gustav Rosén i Svenskt biografisk lexikon. Inte heller där nämns något om indragningen, men så här beskriver författaren bokens kritik mot missförhållandena vid Ofotenbanans bygge, bokstaven R står för Rosén:
” De svåra strapatser som de underbetalda och åt entreprenörers och handlares godtycke utlämnade arbetarna tvingades uthärda upprörde R. Han beskrev förhållandena vid järnvägsbygget först i tidningsartiklar och sedan i skriften Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan (1902). Där går han mycket hårt åt statens och myndigheternas slapphet och oförmåga att ta itu med vanskötseln och misshushållningen. R tar i sin skrift parti för den svagare och missaktade parten, arbetaren, gentemot förmän, ingenjörer och andra arbetsgivare, ytterst staten – Ofotenbanan var ett statligt företag. Han hade ett starkt rättvisepatos och upprördes över den orättfärdiga behandlingen av arbetarna och den tydliga åtskillnad som gjordes mellan människor från olika samhällsskikt. Situationen vid Ofotenbanan hade för övrigt också väckt nationellt uppseende och debatterades i riksdagen, bl a av Adolf Hedin.”


Dessa rader illustrerar ganska väl varför tryckfriheten är ett omistligt redskap för medborgarna att hålla koll på hur staten, kommunerna, politiker och tjänstemän hanterar sitt ansvar. I Gustav Roséns fall ansågs han således med dåtidens mått mätt ha passerat tryckfrihetens gränser då boken drogs in och det är inte alls något unikt fall i Sverige. Både Gustaf Fröding och Erik Gustav Geijer råkade ut för samma sak, men båda friades senare av domstolarna. Alla indragningarna av Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning är tidningshistoria liksom beslagen av J A Selanders Eskilstuna-Kuriren.Tanken svindlar, kan detta hända igen?

I Umeå har jag varit på ett privat besök under en dryg vecka, men jag hann också hälsa på i VK Medias hus på Västerslätt där både Västerbottens-Kuriren, VK, och Folkbladet Västerbotten produceras av sina redaktioner. Jag träffade bland andra VK:s chefredaktör Ingvar Näslund och Folkbladets chefredaktör Anna Benker.
Med dem resonerade jag bland annat om de stora framgångar VK Media haft under det senaste året, även i jämförelse med många andra mediehus. Häromdagen sammanfattades dessa framgångar av koncernchefen Sture Bergman så här på Facebook där han länkade till en artikel i VK om en färsk forskarrapport om att VK Media är bäst på kommunal bevakning. Så här skrev han:

” Sture Bergman
den 29 november kl 21:01 · 
Otroligt glad över detta. Kan dock inte undanhålla allmänheten med mer skryt:
✔️Bästa digitala räckvidden.
️Störst andel digital annonsförsäljning.

✔️Starkt förbättrad räckvidd.
Kraftig ökning på digitala prenumerationer
✔️Enda (?) landsortstidningen som har annonstillväxt 2016
✔️Och så tog vi ju hem guldspaden
😇I hastigheten glömde jag också årets utgivare Anna Benker, Folkbladet, och att VKs redaktion nominerades till årets redaktion. Har jag glömt något mer?”

Allt detta skulle Gustav Rosén ha gillat eftersom VK Media, som utvecklats utifrån hans företag, idag som synes kan peka på stora framgångar i sin verksamhet när många mediehus slåss mot stora problem. Visst, även VK Media måste hantera den snabba branschutvecklingen, men hittills har det gått väldigt bra. 
      

Och jag har nu under några dagar lusläst både VK och Folkbladets papperstidningar och jämfört dem med andra tidningar jag mött vid resor landet runt. VK och Folkbladet slår de flesta med sitt tilltal och ambitiösa format. Jag ska medge att jag blev rätt häpen vid läsningen över frukostbordet, tidningarna var klart bättre  än de flesta jag sett runt om i Sverige under senare år, klart olika innehåll och därmed bra alternativ till varandra. Varken VK eller Folkbladet har övergett papperstidningarna trots att de också satsat bra på sina digitala produkter. 

När Gustav Rosén under 1900-talets första år kom till Umeå som fd rallarbas fanns redan VK som startades år 1900, men tidningen hade så långt inte lyckats särskilt väl. Gud vet hur det gick till, men Gustav Rosén lyckades köpa tidningen för aktiernas nominella värde och sedan utvecklades den snabbt och blev Umeås största tidning.
Min farfar var politiskt sett frisinnad, en åsiktsinriktning vid sidan om liberalismen som senare gick samman inom tidigare Folkpartiet, idag Liberalerna. Men i jämförelse med det dåvarande konservativa etablissemanget i Umeå var Gustav Rosén mycket radikal. Tidningen blev hans plattform i kampen mot etablissemanget och farfar var nog länge rätt hatad och det har sagts att officerarna lärde sina barn att spotta efter honom på gatan.
Tidningen och den tidigt politiskt aktive Gustav Rosén hamnade i den ena striden efter den andra gentemot sina politiska antagonister. 

Allt skildras i hans postumt utgivna memoarer ”Från koja till residens” varifrån jag bland annat minns att farfar, som bodde i tidningens hus, en kväll hörde att några som passerade utanför huset sa något om ”att den här kåken ska snart brinna”. Dagen därpå sade Gustav Rosén därför upp brandförsäkringen för att inte bli misstänkt för mordbrand. Både han och tidningen brottades ju nästan alltid med stora ekonomiska problem. 

Gustav Rosén var ansvarig utgivare och hamnade naturligtvis i en rad bråk och processer eftersom han genom VK drev en tuff journalistik. De flesta striderna klarade han uppenbarligen av, men 1915 dömdes han till fängelse tre månader för ärekränkning av stadens stadsfiskal. 

Tidningen hade antytt något om att stadsfiskalen inte var att lita på och det var säkert helt korrekt. Enligt olika texter, till exempel i en av Kerstin Ullenhag på Ohlininstitutets sajt, bestod juryn av politiska motståndare. Gustav Rosén blev fånge nr 61 på fängelset i Umeå. När han släpptes ut hade flera tusen människor samlats utanför fängelset för att ta emot honom. Han var uppenbarligen på väg att bli en hyllad folkhjälte snarare än en hatad radikal murvel. 

Intressant i sammanhanget är att han inte var enbart chefredaktör och utgivare då han dömdes till fängelse, han var då också riksdagsman. Fängelsedirektören ville att fånge nr 61 skulle gå ut bakvägen på grund av folkmassan som väntade på honom utanför huvudingången, men farfar nekade. Till sist bestämde fångvårdsstyrelsen i Stockholm, som jag tror kriminalvårdsstyrelsen då hette, att han skulle släppas ut på framsidan.
Så skedde och tillsammans med sin familj vandrade han framför folkmassan hem till sin bostad som jag tror låg vid Storgatan i Umeå. Där höll han tal från balkongen och sa bland annat:

      - Jag kan ju förstå att man kan finna det intressant att se, hur en tidningsman ser ut, när han utkommer i reviderad och förbättrad upplaga. Tyvärr måste jag dock bekänna, att jag under denna tid inte blivit förbättrad.

I farfars memoarer finns ett kapitel om fängelsevistelsen och det kopierade jag och skickade till Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt när han stod åtalad för den så kallade spelskandalen i början av 90-talet. Jag tyckte att det var dags för honom, under rådande omständigheter,  att bekanta sig med hur livet kan te sig för en redaktör dömd till fängelse om det skulle gå så illa för honom.

Strömstedt vann dock på alla punkter i den tidsödande rättegången sedan justitiekanslern Hans Stark åtalat honom. Strömstedt gillade dock farfars berättelse och nämnde den i sina memoarer Löpsedeln och insidan. Farfar blev med tiden något helt annat än enbart en fängelsedömd redaktör. Inte för jag vet riktigt hur det gick till, men han blev både riksdagsman, försvarsminister och till sist en uppskattad landshövding i Västerbottens län. Och kanske just därför finns det en byst föreställande honom i Rådhusesplanaden, alldeles intill VK:s tidigare hus. 

Gustav Roséns liv har senast just i år uppmärksammats i en bok, ”Två systrar om sin morfar Gustav Rosén”, skriven av mina kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén.Om inte farfar hade sålt tidningen inför sin karriär i politiken så hade de och jag varit tidningens ägare idag tillsammans med andra kusiner och, så länge de levde, våra föräldrar på Roséns sida i släkten. Den släkten var länge Sveriges största journalistsläkt med som mest samtidigt totalt 13 verksamma journalister i föräldrar- och kusingenerationerna om jag minns rätt.  Det hade nog kunnat bli rätt stormiga möten om tidningens skötsel, så det var nog tur att farfar sålde tidningen.

Idag ingår VK, Folkbladet och gratistidningen Totalt Umeå i VK Media, numera ägd av stiftelsen VK Press. För mig har det varit intressant att besöka mina rötters Umeå i allmänhet och mediehuset på Västerslätt i synnerhet, särskilt då det råkade bli i dessa dagar då den svenska tryckfriheten jubilerar och så mycket i Umeå påminner mig om dess historia

Men tryckfriheten kan och fås aldrig tas för given. Den hyllas alltid av politiker och ämbetsmän i skilda sammanhang när det är dags för högtidstal, men all statistik och en lång rad händelser visar snarare att ett flertal av våra makthavare generellt sett tvärtom gärna ser mer sekretess och mindre offentlighet, likväl som andra åtgärder som begränsar tryckfriheten. Det finns all anledning att alltid värna om tryck- och yttrandefriheten i alla sammanhang. 

Man bör förhålla sig skeptisk när politiker, generaldirektörer eller kommunstyrelsens ledamöter talar sig varma för tryckfriheten i hyllningstal. Under runt 50 år i journalistikens tjänst, och då 40 år som anställd journalist inklusive 16 år som ansvarig utgivare, minns jag tyvärr nästan uteslutande konflikter och strider inklusive juridiska processer, JO-anmälningar och JK-anmälningar rörande myndigheters övertramp och nonchalans gentemot tryckfrihetsförordningen och särskilt då offentlighetsprincipen.

Jag vet att alla mediebranschens organisationer som TU Medier i Sverige och alla idag aktiva chefredaktörer och publicister ständigt bevakar tryck- och yttrandefriheten mot angrepp från politiken, myndigheter och andra krafter. Det är bra, men dessvärre finns det nog ändå anledning till oro om hur dessa frågor utvecklas i ett samhälle där hat blir allt vanligare och synligare, vilket för många  motiverar förslag rörande den personliga integriteten som allt oftare dessvärre också tyvärr kan leda till tveksamma åtgärder som kan urholka vår grundlag där offentlighetsprincipen och tryckfriheten i hela dess vidd regleras.
 Det illustrerades ganska väl i våras då det annars respekterade statsrådet Anders Ygeman som invigningstalare på utställningen Ordets Akt om tryckfriheten började väga offentlighetsprincipen mot den personliga integriteten!  

Det gäller att följa utvecklingen noga och se upp, ta inte tryck- och yttrandefriheten för given. Särskilt inte i ett läge då Sverige kan vara på väg in i ett skymningsläge i en oroande politisk utveckling.
Uppdaterad med nedanstående länkar 161202 kl 16.04, korrigerad 161202 kl 18.04, ny länk 161202 23.40, ny länk 1§61204 kl 18.38, ny länk 170101 kl 10.15

Länkar:
En hyllning till lokal journalistik. Detta är vad VK, förlåt, vi behöver - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se, 170101
Är´u int riktigt klok ditt rackarns Norrlandstroll - krönika av Anna Benker, folkbladet.nu 161202
Demokratins fundament fyller 250 år men kan inte tas för given - ledare av Karin Bergkvist, gd.se 161202
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare - krönika av Nils Funcke, expressen.se 161202
Om GD inte fanns - krönika av Anna Gullberg, gd.se 161202
En svensk tryckfrihetskämpe - text av Ingrid Kinne Limdgren och Susanna  Rosén, nyfikengrå.se, 161202
Grattis, Tryckfrihetsförordningen - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161202
Orsak till oro för tryckfriheten i dessa nya tider - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se 161204
När vi fick tryckfrihet - och när vi förlorade den - essä av Karl-Erik Tallmo, unt.se 161202

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning

Under måndagen invigdes utställningen Ordets akt, lagom inför Pressfrihetens dag som är den 3 maj. Utställningen handlar om Sveriges tryckfrihetsförordning som i år fyller 250 år. Den invigdes av inrikesminister Anders Ygeman (s) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Den förstnämnde avslutade häpnadsväckande nog sitt tal med att väga offentlighetsprincipen mot värnandet om den personliga integriteten. Ett resonemang som dessbättre bemöttes av Thomas Mattsson i ett brandtal, men då tror jag att Anders Ygeman tyvärr hade gått.

Anders Ygeman har ju verkligen slagit igenom som talesperson för regeringen med sin sympatiska framtoning, ett faktum som jag också nämnde i en bloggtext från Almedalen i somras. Det är med bland annat Ygeman som Tidningsutgivarna, TU, och organisationen Utgivarna fört en dialog om hur samhället ska möta det ökade antalet hot mot mediehus och journalister.

I detta faktum finns säkert ett skäl till att just han bjöds in för att inviga utställningen om vårt lands tryckfrihetsförordning. Ygeman tippas ju kunna bli socialdemokraternas nye partiledare en vacker dag och han är säkert, som han väl sa, en stor vän av tryck- och yttrandefriheten. Han sa för övrigt att han är uppväxt nära publicistiken med en pappa som var journalist, nämligen Ingvar Ygeman.

Men Anders Ygeman är även en framträdande representant för den politiska makten som också utgör ett hot mot tryckfrihetsförordningen, inte minst genom angrepp mot offentlighetsprincipen med återkommande förslag om utvidgad sekretess i skilda sammanhang. Just nu diskuteras till exempel förslag om en ökad sekretess rörande offentliganställdas personnummer, något som allvarligt skulle minska mediernas och därmed medborgarnas möjlighet till granskning av statsförvaltningen och användningen av skattemedel.

Anders Ygeman koncentrerade sig i sitt tal främst på hoten mot journalister, en fråga där han naturligtvis är helt överens med alla i mediebranschen. Däremot berörde han inte riskerna för politiska beslut som kan begränsa till exempel offentlighetsprincipen. Tvärtom rundade han i stället märkligt nog av sitt tal med att väga en bevarad offentlighetprincip mot behovet av att skydda den personliga integriteten. Då talade han inte om förslagen rörande offentliganställdas personnummer och granskningen av dessas ekonomiska omständigheter, utan i stället om mobbade barns föräldrar som skriver brev till rektorn utan att förstå att breven kan bli offentliga.

Det lät faktiskt ganska populistiskt och omfattade inte heller, om jag minns rätt, något resonemang om vad den ansvarige utgivare spelar för roll som garant för kloka beslut i sådana känsliga sammanhang. Det kändes tvärtom som om Anders Ygeman syftade till att försöka vinna förståelse för eventuella nya begränsningar av offentlighetsprincipen. Rätt provocerande enligt min mening, jag förstår inte hur han tänkte när han var där för att hylla den svenska tryckfriheten. 

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bemötte skarpt, kunnigt och vältaligt statsrådets resonemang från scenen under invigningens efterföljande mingel, men då hade nog Ygeman redan gått om jag inte tar fel. Thomas Mattsson skulle egentligen talat om Expressen publicistik, men valde på grund av Anders Ygemans tal att i stället tala djupt engagerat om att vi måste ta strid för offentlighetsprincipen.

Thomas Mattsson menade att alla mediehus och publicister måste aktivera sig i kampen mot utökad sekretess eftersom han trodde att angreppen mot offentlighetsprincipen bara kommer att öka med tiden. Han har givetvis helt rätt. Mattsson skrev inför utställningens invigning en mycket kunnig och intressant artikel om tryckfrihetens historia i Sverige.

TU:s vd Jeanette Gustafsdotter nämnde från scenen att de som vill engagera sig i frågan får chansen på nytt redan i Almedalen då just Anders Ygeman ska medverka vid ett seminarium arrangerat av TU.

Just offentlighetsprincipen är ständigt illa ute då politiker och ämbetsmän gärna agerar emot den, med eller emot bättre vetande och trots sina hyllningar av den i högtidstal, intervjuer och enkäter. Jag har tidigare bloggat om hur till exempel den tidigare generaldirektören för Skatteverket arbetat för en begränsning av offentlighetsprincipen. Politiker, ämbetsmän och tjänstemän med sådana idéer tar naturligtvis tacksamt emot signaler som den från Anders Ygeman under invigningen.

Utställningen som sådan är säkert väldigt sevärd, men i trängseln var det inte lätt att till sig all information som presenterades i texter, konstverk och filmer. Det måste nog till ytterligare ett besök under lugnare förhållanden. Utställningen omfattar också ett ambitiöst program och en specialgjord välmatad tidning med en mängd exempel och återpubliceringar av viktiga tryckfrihetsrättsliga exempel, både historiskt sett och från senare tid.

Som exempelvis Upsala Nya Tidnings framgångsrika kamp för att få våldsamma nazister inför rätta trots polisens bristfälliga utredning, liksom Folkbladet Västerbottens viktiga vinst mot åklagare och polis för att skydda sina källor efter mordet på en medarbetare. För att inte tala om Aftonbladets och Lars Johan Hiertas kamp mot kungamakten under 1800-talet och J A Selanders modiga texter i Eskilstuna-Kuriren mot nazismen, trots dödshot och censur. En mycket informativ och intressant sammanställning rörande tryckfriheten. Utställningen och allt detta material blir därmed en stark manifestation för den unika svenska tryckfriheten.
Själv tänker jag i dessa jubileets dagar en del på min egen farfar, Gustav Rosén, som runt förra sekelskiftet och några decennier framåt var ägare och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren, VK. Och som sådan låg han och den radikala tidningen i ständig strid med det konservativa etablissemanget i Umeå.
Det utmynnade i att farfar dömdes för ärekränkning till tre månaders fängelse 2015. Om jag minns rätt hade VK skrivit något om att stadsfiskalen var en skurk. Det stämde säkert och Gustav Rosén blev fånge nr 62 på fängelset i Umeå. Då han släpptes blev han folkhjälte och möttes av tre tusen människor, hela Umeås befolkning på den tiden.
Detta finns det bilder på i hans memoarer, Från koja till residens,  och i ett tal inför alla dessa som hyllade honom sa han att han förstod att de ville komma och se en redaktör komma ut i "en ny och reviderad och förbättrad upplaga, men tyvärr har jag inte blivit förbättrad i fängelset", eller något liknande. Sedan blev han försvarsminister och slutligen landshövding, så Thomas Mattsson har i sin krönika rätt i att tryckfrihetsförbrytare kan bli vad som helst med tiden.
Detta kapitel i Gustav Roséns memoarer skickade jag en kopia på till Expressens dåvarande utgivare Bo Strömstedt som en uppmuntran då han under veckor satt och led inför domstolen då justitiekanslern Hans Stark åtalat honom för den så kallade spelskandalen. Kopian var tänkt som en uppmuntran och bruksanvisning för Strömstedt inför en eventuellt kommande fängelsevistelse, men sedan vann han ju hela processen och frikändes. Dessbättre.
I sommar kommer det ut en ny bok om just Gustav Rosén, skriven av barnbarnen och mina  kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén, bägge meriterade journalister i en stor journalistsläkt med Gustav Rosén som anfader, en släkt där både barn och sedan många barnbarn gått in i yrket. Stoltheten över Gustav Rosén är nog närvarande hos oss alla även om de flesta av oss aldrig hann träffa honom.
Strömstedts senare efterträdare Thomas Mattsson  har dessutom helt rätt i att varje utgivare nog ser det som ett privilegium att få försvara tryckfriheten inför domstol. Själv blev jag som utgivare för Gefle Dagblad stämd en gång av en riktigt praktfull ekonomisk skojare.
Det gick till förberedande förhandlingar inför tingsrätten, men sedan avled tyvärr skojarens advokat varpå jag i samråd med den kloke advokaten Peter Danowsky motvilligt gick med på en snäll förlikning eftersom motparten inte orkade fortsätta. Än i dag sörjer jag den missade möjligheten till ett brandtal om tryckfriheten inför domstolen. Det talet hade varit värt en fällande dom.     

Utställningen om tryckfrihetens jubileum arrangeras av TU i samarbete med Kulturhuset där den kan ses på gatuplanet intill kassorna fram till den 23 juni. Sedan kommer den att visas på olika platser i landet och då först i Almedalen. Man får hoppas att den på sin turné besöks och noggrant beskådas av många människor, unga som gamla. Och givetvis inte minst av offentliga tjänstemän och politiker som behöver läras sig mer om grundlagen, kanske till och med ytterligare en gång av en sympatisk och därtill förhoppningsvis kunskapssökande inrikesminister, Anders Ygeman…      

Några relevanta länkar:
Invigningstal på Kulturhuset och en inrikesminister som sa vad han tyckte - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Thomas Mattssons text om tryckfriheten - krönika av Thomas Mattsson, Expressen.se
Pressfrihetens dag ger eko i mediebruset - nyhetstext, journalisten.se
"Pressfriheten måste försvaras" - debattartikel av Jonas Norling och Stephen Lindholm, dagensmedia.se
"Morgan Johanssons farliga mörkläggning" - debattartikel av Björn Häger och Terje Carlsson, expressen.se

Vi måste stå upp för offentlighetsprincipen - debattartikel av Jeanette Gustafsdotter och Per Hultengård, dagensamhalle.se
Husrannsakan hotar ditt skydd som källa - debattartikel av Per-Anders Broberg och Jonas Nordling, aftonbladet.se
Lagförslag urholkar offentlighetsprincipen - debattartikel av Mats Amnell, Kersti Forsberg och Nina Hjelmgren på Fojo, journalisten.se

Uppdaterad, korrigerad och kompletterad ett flertal gånger fram till 160503 kl 01.33, uppdaterad med länk 160503 kl 01.45, uppdaterad med länk 160503 kl 18.26, fler länkar kl 18.31

Taxikaos, bombhundar och ett intressant seminarium

Årets Almedalen inleddes för min del med lite kaos på Visby flygplats. Massor av ankommande passagerare från flera plan och riktigt rörigt i taxikön. Ett tjugotal väntande förbeställda bilar, men ingen chaufför med mitt namn. Samtidigt lite drama i Hotell Almedalen inför ett seminarium arrangerat av Tidningsutgivarna, TU. Polis med bombhundar undersökte lokalen.

Efter en halvtimmes väntan på taxin ringde jag Taxi Gotland och fick svar – annars brukar det tydligen ofta vara upptaget under Almedalsveckan. Min bil stod på plats, men chauffören hade inte fått någon körorder och visste inte vad passageraren hette…

Han körde för Stockholm Taxi som under den här veckan har ett tjugotal bilar i Visby. Taxi Göteborg har också bilar på plats, allt organiserat i ett samarbete mellan ett flertal taxibolag i Sverige. Ett bra initiativ och senare under dagen åkte jag med två andra förbeställda bilar och det fungerade bra.

Till TU:s seminarium ”Satir efter Charlie Hedbo – var går gränserna mellan samhällskritik och provokation?” kom jag bara en knapp kvart innan det slutade. Missade därför de säkert intressanta resonemangen mellan bland annat Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och Nerikes Allehandas chefredaktör Katrin Säfström.

Dessutom missade jag polisens aktion för att säkra lokalen inför seminariet, dels med tanke på ämnet för seminariet, dels sedan ett par väskor hittats som verkade skumma. Allt gick dock bra. Poliser ser man som vanligt för övrigt överallt i Almedalen.  

I samma lokal höll sedan organisationen Utgivarna ett intressant seminarium om vad journalister och politiker tycker om varandra och med funderingar kring hur mycket de egentligen bör umgås privat. Rutinerade kommentatorn K-G Bergström, tidigare på SVT och numera i Expressen, deklarerade att han alltid varit restriktiv med sådana kontakter.
Bergströms kända tidningskollega Niklas Svensson fanns inte med i panelen, men nämndes som ett exempel på en annan inställning. Hans fyrtioårsfest med en mängd inbjudna politiker är ett kärt diskussionsämne när relationerna mellan journalister och politiker diskuteras.

I panelen fanns däremot inrikesministern Anders Ygeman och honom var det kul att höra. Han verkar vara en klok person med glimten i ögat. Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling var också med och även han är alltid intressant att lyssna på.

I