Trångsynt av Datainspektionen och Lotteriinspektionen om drönare och spelbolag

Ibland kan politiker, föråldrad lagstiftning och jurister ställa till det för oss i Sverige när prestige och trångsynthet får råda. Som med Datainspektionens kamp för ett förbud mot fotografering från drönare och, framför allt, vad som just nu sker när Lotteriinspektionen fortfarande försöker stoppa utländska spelbolags annonsering i svenska medier. Sverige har varit på väg att beröva landet tusentals jobb med sitt drönarförbud. Och vi kan vara på god väg att beröva svenska medier miljardbelopp för annonser för spelbolag som är lagliga i EU.  

Vad det gäller drönarna har således Högsta förvaltningsdomstolen satt tänderna i lagen om övervakningskameror. Till skillnad från den lägre förvaltningsrätten kom här domstolen i form av fem justitieråd fram till att fotografering från drönare faller under den föråldrade lagen som i allt väsentligt ser likadan ut som när den infördes för fyrtio år sedan, 1977!  I flera kommentarer har det hetat att domstolen bara tolkar lagen.

Må så vara, men nog tycker jag att domarna precis lika väl skulle ha kunnat komma fram till att kameror i drönare inte är övervakningskameror. Det finns många argument däremot, som om hur kamerorna manövreras och hur permanent monterade eller ej de egentligen är. Och framför allt inte minst då de används av medier i en grundlagsskyddad verksamhet för att tillfälligt och på olika platser skildra stora händelser från luften och där enskilda individer inte kan identifieras.

Arkitektbyråer, kyrkogårdsförvaltningar, fastighetsbolag och kommuner är andra användare som utnyttjar denna helt nya effektiva och miljövänliga bransch för att få fram planeringsunderlag. Vad har deras användning med övervakningskameror att göra? 

Tydligen frågar sig även regeringen detta eftersom en förändrad lag är på gång på grund av domen, men det tar tid och dröjsmålet ställer till problem för en ung bransch med många anställda och stora gjorda investeringar av idérika entreprenörer i Sverige som ligger långt fram i den tekniska utvecklingen på detta område. Tidigast i augusti 2017 kan regeringens nödutgång resultera i en mjukare tillämpning.

Så kan en föråldrad lagstiftning i kombination med trångsynta jurister knyta svans på en löftesrik ny bransch i Sverige. Heder åt Sveriges Television som snabbt bestämde sig för att deras fotograferingar från drönare inte kunde omfattas av förbudet eftersom syftet sådana gånger är publicering av material i grundlagsskyddade medier. Kunde inte juristerna i domstolen kunnat komma fram till samma sak?

Än värre är den mångåriga striden mellan den lite udda myndigheten Lotteriinspektionen och svenska medier rörande annonsering i Sverige av utländska spelbolag. Lotteriinspektionen har hårdnackat och envist drivit att svenska medier inte får publicera sådana annonser på grund av det så kallade främjandeförbudet som innebär att man i Sverige inte får uppmuntra till spel i utländska spelbolag.

En hake är dock att den lag inspektionen åberopar är en vanlig lag medan mediernas verksamhet regleras i grundlagar. Dessutom har EU haft mycket kritiska synpunkter på att Sverige försökt värna sitt spelmonopol på bekostnad av de inom unionen verksamma och lagliga spelbolagen.

I dessa frågor har inte minst kvällstidningarna och dess redaktörer som Anders Gerdin, Thomas Mattsson och Jan Helin skickligt fört striden tillsammans med branschorganisationen TU Medier i Sverige och dess vd Jeanette Gustafsdotter och chefsjuristen Per Hultengård. Mot sig har de haft den förvånansvärt aggressiva Lotteriinspektionen och även Svenska Spel, inte minst med sin tidigare ordförande Anitra Steen som smått fanatiskt slogs för spelmonopolet då Svenska Spel under henne ordnade påkostade seminarier i Almedalen, renodlade lobbyarrangemang med god mat och vin.

EU drog till sist tillbaka sin kritik eftersom Sverige faktiskt deklarerade att man äntligen skulle utreda införandet av ett licenssystem där utländska bolag kan få tillstånd till verksamheten i Sverige om de följer vårt regelverk. Detta gillade inte Anitra Steen som tillsammans med några andra styrelseledamöter just därför fick sparken av regeringen i våras.

Arbetet med ett nytt licenssystem pågår och har gillats av de flesta, men just i det läget dyker det upp en olycklig och märklig dom i Förvaltningsrätten i Linköping. Den ger obegripligt nog Lotteriinspektionen rätt och förbjuder svenska medier att publicera utländska spelannonser i Sverige och ålägger till exempel kvällstidningarna ett vite på 45.000 kronor -  per dag! - om de bryter mot förbudet. Och detta i ett läge när ett nytt och brett accepterat licenssystem för utländska spelbolag är på väg att införas i landet.

Därför har nu TU Medier Sverige ännu en gång anmält saken till EU och hoppas på en snabb prövning, det vill säga att unionen kritiserar Sverige igen. Domstolen är i och för sig bara första instans och saken överklagas naturligtvis till högre rätt, men domen skapar osäkerhet inför framtiden, inte minst hos de spelbolag som förväntas söka den kommande nya licensen för verksamheten i Sverige.

Man bör ha klart för sig att det handlar om enorma pengar som svenska medier riskerar att förlora om spelbolag, som är lagligt accepterade i andra europeiska länder, inte får annonsera i Sverige. Svenska medier bedöms årligen förlora minst runt en miljard i intäkter om Lotteriinspektionens linje vinner i slutändan, det är dubbelt så mycket som det så kallade presstödet i Sverige.

Aftonbladet har för något år sedan deklarerat att företaget har en färdig plan för att flytta utomlands om förbudet mot utländska spelbolags annonsering i Sverige fortsätter. Det handlar i så fall om en flytt till exempelvis Malta. Redan idag är det ju också så att till exempel TV3 får publicera annonser som Lotteriinspektionen inte vill tillåta i till exempel Aftonbladet, detta eftersom TV3:s juridiska hemvist är England, men programmet och dess spelreklam kan ses i Sverige.

Liksom i fallet med fotografering från drönare handlar det här således om en närmast absurd tolkning av lagstiftningen av statliga Lotteriinspektionen och dess jurister, trots att alla inblandade vet hur kritiskt EU ser på hur Sverige kramar sitt monopol och att ett licenssystem just nu utreds.

Vad som driver Lotteriinspektionen till dess vettlösa förföljelse av tidningarna är svårt att begripa. Dess agerande är särskilt obehagligt med tanke på att främjandeförbudet för mediernas del strider mot censurförbudet. Anitra Steen fick gå då hon inte ville acceptera en ny lagstiftning, men hur ser regeringen på Lotteriinspektionens agerande under ungefär samma omständigheter?   

Mot allt detta kan man naturligtvis invända att spel för en del är ett problem som kan orsaka missbruk och därför inte är en rumsren verksamhet i ett land som Sverige. Så enkelt är det dock inte. Intresset för spel är uppenbarligen enormt vilket ju också var och en kan notera när man ser att spelannonser dominerar i till exempel digitala medier.

Dessutom handlar det om helt legala verksamheter inom EU och varken Svenska Spel eller ATG är särskilt blyga i sin egen marknadsföring; det var länge sedan jag själv tröttnade att spela på både tips, Lotto och V75 då jag som registrerad innehavare av spelkort hos dessa bolag dränktes i pockande reklam från Svenska Spel och ATG. Någon Trisslott kan det dock bli ibland... 

Vill vi i Sverige begränsa spelandet ska nog detta fenomen bekämpas eller lagligt regleras på ett helt annat sätt än via Lotteriinspektionens märkliga agerande med en föråldrad lagstiftning som vapen. 

Ibland är det svårt att förstå sig på både politiker, lagar och jurister. 

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning

Under måndagen invigdes utställningen Ordets akt, lagom inför Pressfrihetens dag som är den 3 maj. Utställningen handlar om Sveriges tryckfrihetsförordning som i år fyller 250 år. Den invigdes av inrikesminister Anders Ygeman (s) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Den förstnämnde avslutade häpnadsväckande nog sitt tal med att väga offentlighetsprincipen mot värnandet om den personliga integriteten. Ett resonemang som dessbättre bemöttes av Thomas Mattsson i ett brandtal, men då tror jag att Anders Ygeman tyvärr hade gått.

Anders Ygeman har ju verkligen slagit igenom som talesperson för regeringen med sin sympatiska framtoning, ett faktum som jag också nämnde i en bloggtext från Almedalen i somras. Det är med bland annat Ygeman som Tidningsutgivarna, TU, och organisationen Utgivarna fört en dialog om hur samhället ska möta det ökade antalet hot mot mediehus och journalister.

I detta faktum finns säkert ett skäl till att just han bjöds in för att inviga utställningen om vårt lands tryckfrihetsförordning. Ygeman tippas ju kunna bli socialdemokraternas nye partiledare en vacker dag och han är säkert, som han väl sa, en stor vän av tryck- och yttrandefriheten. Han sa för övrigt att han är uppväxt nära publicistiken med en pappa som var journalist, nämligen Ingvar Ygeman.

Men Anders Ygeman är även en framträdande representant för den politiska makten som också utgör ett hot mot tryckfrihetsförordningen, inte minst genom angrepp mot offentlighetsprincipen med återkommande förslag om utvidgad sekretess i skilda sammanhang. Just nu diskuteras till exempel förslag om en ökad sekretess rörande offentliganställdas personnummer, något som allvarligt skulle minska mediernas och därmed medborgarnas möjlighet till granskning av statsförvaltningen och användningen av skattemedel.

Anders Ygeman koncentrerade sig i sitt tal främst på hoten mot journalister, en fråga där han naturligtvis är helt överens med alla i mediebranschen. Däremot berörde han inte riskerna för politiska beslut som kan begränsa till exempel offentlighetsprincipen. Tvärtom rundade han i stället märkligt nog av sitt tal med att väga en bevarad offentlighetprincip mot behovet av att skydda den personliga integriteten. Då talade han inte om förslagen rörande offentliganställdas personnummer och granskningen av dessas ekonomiska omständigheter, utan i stället om mobbade barns föräldrar som skriver brev till rektorn utan att förstå att breven kan bli offentliga.

Det lät faktiskt ganska populistiskt och omfattade inte heller, om jag minns rätt, något resonemang om vad den ansvarige utgivare spelar för roll som garant för kloka beslut i sådana känsliga sammanhang. Det kändes tvärtom som om Anders Ygeman syftade till att försöka vinna förståelse för eventuella nya begränsningar av offentlighetsprincipen. Rätt provocerande enligt min mening, jag förstår inte hur han tänkte när han var där för att hylla den svenska tryckfriheten. 

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bemötte skarpt, kunnigt och vältaligt statsrådets resonemang från scenen under invigningens efterföljande mingel, men då hade nog Ygeman redan gått om jag inte tar fel. Thomas Mattsson skulle egentligen talat om Expressen publicistik, men valde på grund av Anders Ygemans tal att i stället tala djupt engagerat om att vi måste ta strid för offentlighetsprincipen.

Thomas Mattsson menade att alla mediehus och publicister måste aktivera sig i kampen mot utökad sekretess eftersom han trodde att angreppen mot offentlighetsprincipen bara kommer att öka med tiden. Han har givetvis helt rätt. Mattsson skrev inför utställningens invigning en mycket kunnig och intressant artikel om tryckfrihetens historia i Sverige.

TU:s vd Jeanette Gustafsdotter nämnde från scenen att de som vill engagera sig i frågan får chansen på nytt redan i Almedalen då just Anders Ygeman ska medverka vid ett seminarium arrangerat av TU.

Just offentlighetsprincipen är ständigt illa ute då politiker och ämbetsmän gärna agerar emot den, med eller emot bättre vetande och trots sina hyllningar av den i högtidstal, intervjuer och enkäter. Jag har tidigare bloggat om hur till exempel den tidigare generaldirektören för Skatteverket arbetat för en begränsning av offentlighetsprincipen. Politiker, ämbetsmän och tjänstemän med sådana idéer tar naturligtvis tacksamt emot signaler som den från Anders Ygeman under invigningen.

Utställningen som sådan är säkert väldigt sevärd, men i trängseln var det inte lätt att till sig all information som presenterades i texter, konstverk och filmer. Det måste nog till ytterligare ett besök under lugnare förhållanden. Utställningen omfattar också ett ambitiöst program och en specialgjord välmatad tidning med en mängd exempel och återpubliceringar av viktiga tryckfrihetsrättsliga exempel, både historiskt sett och från senare tid.

Som exempelvis Upsala Nya Tidnings framgångsrika kamp för att få våldsamma nazister inför rätta trots polisens bristfälliga utredning, liksom Folkbladet Västerbottens viktiga vinst mot åklagare och polis för att skydda sina källor efter mordet på en medarbetare. För att inte tala om Aftonbladets och Lars Johan Hiertas kamp mot kungamakten under 1800-talet och J A Selanders modiga texter i Eskilstuna-Kuriren mot nazismen, trots dödshot och censur. En mycket informativ och intressant sammanställning rörande tryckfriheten. Utställningen och allt detta material blir därmed en stark manifestation för den unika svenska tryckfriheten.
Själv tänker jag i dessa jubileets dagar en del på min egen farfar, Gustav Rosén, som runt förra sekelskiftet och några decennier framåt var ägare och ansvarig utgivare för Västerbottens-Kuriren, VK. Och som sådan låg han och den radikala tidningen i ständig strid med det konservativa etablissemanget i Umeå.
Det utmynnade i att farfar dömdes för ärekränkning till tre månaders fängelse 2015. Om jag minns rätt hade VK skrivit något om att stadsfiskalen var en skurk. Det stämde säkert och Gustav Rosén blev fånge nr 62 på fängelset i Umeå. Då han släpptes blev han folkhjälte och möttes av tre tusen människor, hela Umeås befolkning på den tiden.
Detta finns det bilder på i hans memoarer, Från koja till residens,  och i ett tal inför alla dessa som hyllade honom sa han att han förstod att de ville komma och se en redaktör komma ut i "en ny och reviderad och förbättrad upplaga, men tyvärr har jag inte blivit förbättrad i fängelset", eller något liknande. Sedan blev han försvarsminister och slutligen landshövding, så Thomas Mattsson har i sin krönika rätt i att tryckfrihetsförbrytare kan bli vad som helst med tiden.
Detta kapitel i Gustav Roséns memoarer skickade jag en kopia på till Expressens dåvarande utgivare Bo Strömstedt som en uppmuntran då han under veckor satt och led inför domstolen då justitiekanslern Hans Stark åtalat honom för den så kallade spelskandalen. Kopian var tänkt som en uppmuntran och bruksanvisning för Strömstedt inför en eventuellt kommande fängelsevistelse, men sedan vann han ju hela processen och frikändes. Dessbättre.
I sommar kommer det ut en ny bok om just Gustav Rosén, skriven av barnbarnen och mina  kusiner Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén, bägge meriterade journalister i en stor journalistsläkt med Gustav Rosén som anfader, en släkt där både barn och sedan många barnbarn gått in i yrket. Stoltheten över Gustav Rosén är nog närvarande hos oss alla även om de flesta av oss aldrig hann träffa honom.
Strömstedts senare efterträdare Thomas Mattsson  har dessutom helt rätt i att varje utgivare nog ser det som ett privilegium att få försvara tryckfriheten inför domstol. Själv blev jag som utgivare för Gefle Dagblad stämd en gång av en riktigt praktfull ekonomisk skojare.
Det gick till förberedande förhandlingar inför tingsrätten, men sedan avled tyvärr skojarens advokat varpå jag i samråd med den kloke advokaten Peter Danowsky motvilligt gick med på en snäll förlikning eftersom motparten inte orkade fortsätta. Än i dag sörjer jag den missade möjligheten till ett brandtal om tryckfriheten inför domstolen. Det talet hade varit värt en fällande dom.     

Utställningen om tryckfrihetens jubileum arrangeras av TU i samarbete med Kulturhuset där den kan ses på gatuplanet intill kassorna fram till den 23 juni. Sedan kommer den att visas på olika platser i landet och då först i Almedalen. Man får hoppas att den på sin turné besöks och noggrant beskådas av många människor, unga som gamla. Och givetvis inte minst av offentliga tjänstemän och politiker som behöver läras sig mer om grundlagen, kanske till och med ytterligare en gång av en sympatisk och därtill förhoppningsvis kunskapssökande inrikesminister, Anders Ygeman…      

Några relevanta länkar:
Invigningstal på Kulturhuset och en inrikesminister som sa vad han tyckte - krönika av Thomas Mattsson, expressen.se

Thomas Mattssons text om tryckfriheten - krönika av Thomas Mattsson, Expressen.se
Pressfrihetens dag ger eko i mediebruset - nyhetstext, journalisten.se
"Pressfriheten måste försvaras" - debattartikel av Jonas Norling och Stephen Lindholm, dagensmedia.se
"Morgan Johanssons farliga mörkläggning" - debattartikel av Björn Häger och Terje Carlsson, expressen.se

Vi måste stå upp för offentlighetsprincipen - debattartikel av Jeanette Gustafsdotter och Per Hultengård, dagensamhalle.se
Husrannsakan hotar ditt skydd som källa - debattartikel av Per-Anders Broberg och Jonas Nordling, aftonbladet.se
Lagförslag urholkar offentlighetsprincipen - debattartikel av Mats Amnell, Kersti Forsberg och Nina Hjelmgren på Fojo, journalisten.se

Uppdaterad, korrigerad och kompletterad ett flertal gånger fram till 160503 kl 01.33, uppdaterad med länk 160503 kl 01.45, uppdaterad med länk 160503 kl 18.26, fler länkar kl 18.31

Intressant delbetänkande från Medieutredningen med en liten flumvarning

De som hoppats få se dagspressen spela huvudrollen i Medieutredningens delbetänkande blir nog lite besvikna. Rapporten utgår i enlighet med direktiven konsekvent från medborgarnas behov av journalistik.  Ibland kan det därför bli lite flumvarning, som om "medieborgarna", men samtidigt i andra frågor väldigt konkret, som i bredbandsanalysen. Man kan också ana en vilja att blidka kritiker inom dagspressen, bland annat genom formuleringar som kan skapa förväntningar, till exempel i gurglet mellan public service och de kommersiella medierna.   

Materialet är mycket omfattande med närmare 400 sidor och det läser man inte in på några timmar. Det är dock bra strukturerat, kunnigt och informativt. Det handlar ju om ett delbetänkande och utgör en bas för utredningens fortsatta arbete. Därför utmynnar få resonemang i konkreta förslag, utan man konstaterar att dessa kommer i slutbetänkandet.  

Ändå har utredaren valt att väldigt tydligt uttrycka en bestämd uppfattning i ett antal frågor, till exempel en del av dagspressens hjärtefrågor. Reklamskatten ska således enligt utredningen bort, momsen för digitala medier måste sänkas och rapporten från Myndigheten för radio och tv om påverkan från public service på de kommersiella medierna och dess slutsatser räcker inte.

Allt detta gillar naturligtvis dagspressens företrädare att höra. En annan sak som säkert går hem hos de kommersiella medierna är att utredningen för det första inte talar om, public service, utan om de ”offentligt finansierade medierna”.

Dessutom görs en sammanställning av hur mycket pengar som årligen totalt går till hela medieområdet. Det är således licensavgifter till public service, presstödet, subventionen genom den 6-procentiga momsen och pengar till medieorienterade myndigheter. Det blir totalt ca 9,1 miljarder kronor och den summan ter sig nog lockande för dem inom den kommersiella pressen som hävdar att licenspengar mm bör komma även andra medier till del.

De förhoppningarna har jag berört i tidigare blogginlägg  och jag trodde inte då och inte heller nu att det är realistiskt eller ens önskvärt. Public service finns det all anledning att hålla ögonen på i många sammanhang, som publikfrieriet med alla extremt lätta underhållningsprogram eller det svårmotiverade kommersiella tilltalet med tjatig programreklam. Men det är en sak, att vilja dränera kanalernas ekonomi utifrån ett egenintresse är en helt annan sak.

Efter finesserna med ”offentliga finansierade medier” och den lockande miljardlistan fastslås det också att utredningen ser just de nuvarande presstödspengarna som en ram för ett eventuellt nytt stödsystem och att Medieutredningen rörande public service inskränker sig till att kanske föreslå saker som bör beaktas inför den nya tillståndsperioden efter 2019.

Vad det gäller presstödet så resonerar utredningen bestämt och konsekvent om ett nytt mediestöd i mer bestämda ordalag än vad vi sett tidigare. På den punkten blev dock utredaren Annette Novak redan dagen innan utredningen överlämnades kritiserad av chefsjuristen Per Hultengård på Tidningsutgivarna, TU. Han menade att det inte alls är givet att det befintliga stödet avskaffas.

Algoritmernas betydelse för medborgarnas konsumtion av journalistik berörs i intressanta avsnitt i utredningen. Den pekar på hur algoritmer filtrerar flödet som en besökare på till exempel Facebook får ta del av. Filtreringen leder till att besökaren får se mer och mer av just de frågor han eller hon brukar titta på. Samtidigt visas mindre och mindre i flödet av det övriga materialet.

Utredningen konstaterar därför att ”de digitala giganterna har tillskansat sig makt över yttrandefriheten” och vidare att det handlar om en ”potentiell censur av den digitala offentliga sfären”. Kloka ord och ett förhållande som bör diskuteras mer. Vad har till exempel detta haft för betydelse för invandrarfientligheten då rasister  i sina flöden matas med mer och mer av sitt favoritämne, men kanske aldrig får se motargumenten?  

Bredbandsanalysen tycker jag är det intressantaste ämnet i betänkandet. Bättre bredband för hela Sverige har, med all rätt, drivits hårt av dagspressen, till exempel MittMedia. Det är en förutsättning för att den digitala omställningen ska lyckas, en ödesfråga för både medierna och vår demokrati.

Utredningen redovisar mycket konkret och bestämt läget och konstaterar att nätets kvalitet inte är så bra som man kan tro då man ser operatörernas reklam. Problemen handlar inte enbart om landsbygden. Utredningen pekar på till exempel Hudiksvall där täckningen är otillräcklig även inne i staden.

Det där problemet med dålig täckning känner nog de flesta av oss igen. Jag bor cirka 1,5 mil från Stortorget i Gävle och har ständiga problem med täckningen trots att sändarmasterna finns bara någon kilometer bort.  Jag har ringt Telia många gånger och klagat, men där hittar de inget fel. Och kommunala Gavlenets ADSL drabbas av störningar var och varannan dag. Infrastrukturen är naturligtvis en fråga där staten måste agera. 

Sammantaget ett intressant delbetänkande där utredaren Anette Novak, och hennes uppdragsgivare kulturminister Alice Bah Kunhnke (mp) kanske ändå får lite revansch med tanke på den initiala kritiken mot utredningens arbetsformer. Men det kommer säkert att blåsa bra kring utredningen även framöver.

Detta bland annat för att dagspressen och dess frustrerade journalister inte hittar så många konkreta förslag om sin framtid i detta delbetänkande. De får vänta till slutbetänkande, om det ens då kommer förslag de vill se. Det är ju inte heller en utredning eller staten som kan, eller ens ska, lösa dagspressens problem. Det måste den göra själv, men det håller nog inte flertalet av landets journalister och dagspressens företrädare med om...
Kompletterad med fler länkar nedan 151106 kl 11.11, korrigerad kl 11.19, 11.21, 17.29, kompleterad med länk 18.09

Länkar:

Medieutredningen: 350 sidor verklighetsbeskrivning - äntligen - experten Mikael Zackrisson bloggar om utredningen
Branschen om Medieutredningen betänkande - branschkommentarer, bl as av Cilla Benkö dagensmedia.se
Novak öppnar för kvalitetskrav för presstöd - nyhetsartikel om Medieutredningen, journalisten.se
Medieborgarna kan få konsumtionsstöd - intervju med Anette Novak, medievarlden.se
Extra "realtidspodd" om Medieutredningen - Mattsson Helin podcast med Thomas Mattsson och Jan Helin.
TU om Medieutredningen: "Försiktig optimism" - intervju med TU:s vd Jeanette Gustafsdotter, medievarlden.se.
Mediecheferna om betänkandet - intervjuer med Thomas Mattsson och Gunilla Kindstrand, resume.se.
Branschen börjar tvivla på Medieutredningen - Thomas Mattsson om utredningen, expressen.se  

      

Den ansvarige utgivaren byter skepnad när medierna organiseras om

När mediehusen organiseras om, samordnas eller slås ihop ändras ofta även förutsättningarna för en ansvarig utgivare. Strukturförändringarna är nödvändiga, men leder också till att avståndet mellan utgivare och medarbetare ökar. Samtidigt minskar mångfalden då flera tidningar och digitala kanaler får samma utgivare. Håller vi på att få en ny modell för den ansvarige utgivaren?

Under senare år har många utgivare börjat motivera sina beslut i krönikor, ledare och på poddar och bloggar. Kanske en naturlig utveckling då floran av sociala medier ökar behovet av transparens i de traditionella mediernas beslut.  

Men nog finns det också skäl att fråga sig vad som därutöver motiverar utgivarna till detta. Handlar det enbart om att ge insyn i utgivarens resonemang och ansvarstagande trots att detta är så starkt personbundet, eller handlar det kanske också om att utgivare känner ett behov av att positionera sig, att synas och höras, i en tid då allt förändras?  

Jag kan tänka mig att förändringstrycket spelar in. Den klassiska situationen med en ansvarig utgivare för varje enskild publiceringskanal är på väg att fasas ut. Hallpressen har redan organiserat om sin verksamhet så att en enda person, Mats Ottosson, är ansvarig utgivare för alla tidningarna i koncernen. En bra person och skicklig publicist i en ny roll och en effektiv lösning som företaget också rakryggat står för.

Eskilstuna-Kuriren har gjort samma sak även om motiven för den omorganisationen kanske inte är lika tydliga som inom Hallpressen, här verkar besluten snarare skett i takt med de faktiska omständigheterna inom organisationen som skett efter hand. Men resultatet blir detsamma, utgivarskapet centraliseras. (ANM någon timme efter publiceringen av denna blogpost publicerade Medievärlden en artikel om att EK-koncernens redaktioner slås ihop)

NTM med tidningar i Östergötland, på Gotland, i Västervik, i Uppsala och Luleå har hittills inte rört sig i den riktningen, men jag blir inte förvånad om det kommer bulletiner om att så sker. Corren och Norrköpings Tidningar ges ut i städer några mil från varandra, men det är längre till koncernens mediehus på Gotland, i Västervik och i Luleå. 

Långa avstånd behöver dock inte hindra liknande förändringar. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson är ansvarig utgivare även för editionerna Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Kulturchefen Karin Olsson är ensam ställföreträdande utgivare.

Det är långt mellan Expressens redaktionella enheter, men Mattsson tycks inte ha något problem att hantera sitt utgivaransvar. Hans utgivarskap har tvärtom hyllats i olika sammanhang. Tillsammans med konkurrenten (!) Jan Helin på Aftonbladet diskuterar han och Helin också allt om de bägge utgivarnas ageranden på den uppmärksammade podden Mattsson Helin.  

Den är intressant för alla medienördar och andra som följer mediebranschen eftersom få, om ens någon, har samma överblick över medieutvecklingen som Mattsson och Helin. Men deras podd är också säkert ett viktigt verktyg för de bägge redaktörernas utgivarskap. Kan det finnas någon anställd på Expressens eller Aftonbladets redaktioner som inte lyssnar på podden, månntro?

För några dagar sedan blev det för övrigt offentligt att Margret Atladottir och Lisa Bjurwald välförtjänt utsetts till Årets MedieAmazoner för sina insatser i ABpodd. De är inte ansvariga utgivare, men har sagt att de vill utmana Mattsson Helin som mediedebattörer och opinionsbildare i publicistiska frågor, inte minst vad det gäller jämställdheten. Och de har också redan etablerat sig i en framskjuten position i debatten, onekligen en viktig och ny form av ledarskap. Priset är instiftat av Cecilia Zadig och delas ut vid den årliga konferensen med nätverket Kvinnor som Leder Medier. Jag är sedan några år ledamot i juryn som utser pristagarna.

Åter till utgivarna Mattsson och Helin; på Aftonbladet ser lösningen rörande den ansvarige utgivaren annorlunda ut än på Expressen.  Jan Helin är inte bara chefredaktör och ansvarig utgivare utan också vd för företaget.  Nyligen delegerade han en del av sina funktioner för att frigöra mer av sin tid för ett nytt projekt. Utöver Lena Mellin blir även Sofia Olsson Olsén och Håkan Andreasson ställföreträdande utgivare, men också med den uttalade föresatsen att de fungerar som ansvariga utgivare på olika tider under dygnet.

Det är en lösning som tydligen motiveras av de snabba publiceringarna i digitala kanaler. Jan Helin förklarar på drygt 6 minuter in på podden Matsson Helin hur Aftonbladet med detta ”testar en ny utgivarordning”.  Det ska bli intressant att se om modellen accepteras även i en juridisk tillspetsad situation där det inte får råda något tvivel om vem som bär utgivaransvaret.

MittMedia är också ett intressant företag vad det gäller ett förändrat utgivaruppdrag. Jag har tidigare bloggat om att koncernen agerar på ett visst sätt med sin snabba centralisering av viktiga stabsfunktioner som kan urholka de lokala utgivarnas position, samtidigt som MittMedia målmedvetet kommunicerar sin omsorg om den lokala journalistiken.

Nu har koncernen tagit ett par beslut som kan ses som signaler om inriktningen. Anders Ingvarsson, chefredaktör för Sundsvalls Tidning, är nu även chefredaktör och ansvarig utgivare för Allehanda i Örnsköldsvik med editionen Tidningen Ångermanland i Härnösand. Ett begripligt beslut i jakten på kostnader och därtill ett bra personval, men också kanske ett tecken på ett nytt vägval i en svår tid.

Det är omkring tio mil mellan redaktionerna i Örnsköldsvik och Härnösand. Och ytterligare runt fem mil ner till Sundsvalls Tidning där Ingvarsson redan är chefredaktör. Det handlar till skillnad från Expressen här om lokaltidningar och på sådana har chefredaktörens närvaro hittills oftast bedömts som viktig. Då kan avståndet mellan Örnsköldsvik och Sundsvall symboliskt vara längre än mellan Stockholm och Göteborg för Expressens utgivare…  

Samtidigt har MittMedia bestämt att omkring 460 journalister i koncernen ska gå en utgivarkurs arrangerad av Tidningsutgivarna och dess chefsjurist Per Hultengård.  Det är bra att medarbetarnas kunskaper om regelverket förbättras, men nog kan det också finnas skäl att fråga sig om detta är ett förebud för en ny och mer centraliserad utgivarorganisation inom koncernen.

Rent formellt är det nog inga problem för till exempel en koncern som MittMedia att organisera om och begränsa antalet utgivare. Publicistiskt är det nog svårare och mer kontroversiellt. Idag har utgivarna inom MittMedia ofta kommit fram till olika publiceringsbeslut vilket onekligen gynnat önskemålet om mångfald.

Med en centralisering av utgivarfunktiuonen blir ett publiceringsbeslut enhetligt för alla titlar under vederbörande utgivare. Personligen kan jag leva med detta, men frågan är om alla engagerade förespråkare för mediemångfald kan göra det. Här någonstans finns nog den riktigt kontroversiella punkten i vägvalet mellan den tidigare och den nya publicistiska verkligheten.

Hursomhelst med den saken, men det är i alla fall intressant att följa de olika koncernernas utveckling i dessa frågor. Stampen har till exempel ännu en gång ändrat sig vad det gäller relationerna mellan Hallandsposten, HP, och Hallands Nyheter, HN. Tidigare två helt självständiga tidningar med olika ägare.

Senare blev båda ägda av Stampens dotterbolag Mediabolaget i Halland och Mediabolaget Västkusten om jag minns rätt. Tidningarna samordnades i många avseenden i enlighet med direktiven från Stampen, en framgångsrik process ledd av HN:s dåvarande chefredaktör AnnaKarin Lith, nu redaktionell chef på MittMedia.

Men plötsligt fick ägarbolagen ny styrelseordförande, nämligen Lennart Hörling, även ägare till Nya Lidköpings-Tidningen och senare även delägare och ordförande i Stampen. Med honom som ordförande bestämdes det att tidningarna inte alls skulle samordnas, de skulle till exempel fortsätta ha olika utgivare, trots Stampens tidigare beslut.  Och så blev det. Nu ändrar sig ägarna ännu en gång och Hallandspostens chefredaktör Viveka Hedbjörk blir nu också chefredaktör och ansvarig utgivare även för Hallands Nyheter.

Nog finns det skäl att fråga sig hur det ansvariga utgivarskapet mer generellt ser ut om några år då alla organisatoriska förändringar tvingat fram nya lösningar även för det publicistiska ansvarstagandet. Detta samtidigt som man i branschdebatten alltid ser den klassiske ansvarige utgivaren som en garant för en seriös publicistisk verksamhet.

I den snabba förändringstakten är det begripligt att många utgivare, om än inte alla, debatterar och förklarar sina beslut. De syns på ett helt annat sätt än tidigare och profilerar sig både mot sina läsare, lyssnare, tittare och egna medarbetare.  En profilering som också kan vara viktig för den enskilde utgivaren i en koncern där ännu fler samordningar kan komma.

ANM. Denna text har 150922 också i förkortat skick återpublicerats på medievarlden.se.

Uppdaterad 150921 kl 16.54 med länk ovan och här om Eskilstuna-Kurirens omorganisation. Även 150922 kl 17.34 med ovanstående anm.

HD, TV4 och alla andra på G, ilsken kritik och känslorna svallar

Nu snurrar det fort i mediernas värld. Sydsvenskan köper Helsingborgs Dagblad, HD.  TV4 lägger ner sina lokalredaktioner.  Oro, sorg och bitter polemik i Helsingborg, facklig ilska på TV4 och upprörda politiker i riksdagen. Som alltid då medierna rationaliserar och strukturerar.

Ett samgående mellan Sydsvenskan och HD har diskuterats i många herrans år. Som för ungefär 15 år sedan då Bonniers och dess dåvarande koncernchef Bengt Braun agerade, men  HD var, om jag minns rätt, starkt emot en utveckling där Bonniers kunde etablera sig i Skåne. I stället sökte man samarbete i Malmö och senare gick HD och Nordvästra Skånes Tidningar, NST, ihop. 

Det var en av de första stora fusionerna mellan olika tidningshus i modern tid. En tanke var nog just att bilda front mot en tänkbar Bonniersatsning i Skåne, en sådan som ju också senare kom i Trelleborg, Ystad och Kristianstad. Och i Malmö där Sydsvenskan togs över av Bonniers.

Det var en stor grej när ägarfamiljerna Sommelius i HD och Ander i NST kom överens om ett samgående. Jag kommer ihåg en debatt om saken, arrangerad i Helsingborg av föreningen Redaktionsledarna.

HD:s styrelseordförande Lars Svensson var vd på den tiden och hade personligen spelat en mycket viktig roll i kontakterna mellan ägarfamiljerna och ansattes av kritiska frågor i diskussionen där jag var moderator. Svensson förklarade tålmodigt vad viktigt och nödvändigt det redan då var att rusta för framtiden; framgången för stora och stolta HD var inte alltid given. Ungefär så.  Samma frågor och samma svar som alltid i liknande sammanhang, även numera när dagens ägare och medieledare får kritiska frågor då de bestämmer sig och faktiskt gör något de ser som nödvändigt.

Så även vad det gäller fallet TV4 där politiker gärna tycker till och har synpunkter på vad bolagets styrelse kommit fram till. TV4:s ledning agerade mindre klokt inför KU för något år sedan då dess ledning slogs för att få behålla all reklamtid och angav lokalbevakningen som ett skäl för detta.  Jan Scherman, tidigare vd, har vittnat om detta.

Där är TV4 värd kritik, men det är också inblandade politiker som inte alltför skickligt hanterat sitt ansvar, vare sig då det gäller sändningstillståndet för TV4 eller mediepolitiken i stort. Den senaste hårt kritiserade presstödsutredningen är ett exempel på den närmast obefintliga mediepolitiken. Den röjde politikens närmast plågsamma okunnighet om medieutvecklingen. Men nu gråts det krokodiltårar i de politiska korridorerna över de dramatiska förändringarna i mediernas värld och vad dessa kan innebära för demokratin.

Jodå, riksdagen har onekligen fattat beslut om att den stötande reklamskatten måste tas bort. Den drabbar ett antal tidningar som får skatta på sina reklamintäkter medan TV4, radioreklamen och all direktreklam slipper den pålagan. Men regeringen har år efter år konstaterat att det inte finns ekonomiskt utrymme för att genomföra riksdagsbeslutet. Tidningsutgivarna, TU, och dess vd Per Hultengård har år efter år kritiserat regeringen för detta och pekat på tidningshusens behov av pengarna i nedskärningstider. Utan resultat. Ibland är respekten för demokratin och dess spelregler begränsad även bland tunga politiker.   

Spelbolagens annonsering är en annan viktig fråga som kastar skuggor över statsmakten. Expressens och Aftonbladets förre och nuvarande chefredaktörer Anders Gerdin, Otto Sjöberg och Thomas Mattsson har fört en hård kamp för att medier i Sverige ska få sälja reklam till lagliga utländska spelbolag på samma villkor som t ex TV3, som sänder på svenska, men från utlandet.

För TV3 med flera tv-bolag gäller därför inte den restriktiva svenska lagstiftningen. Gerdin, Sjöberg och Mattsson har fått slåss i den ena domstolsförhandlingen efter andra mot hårdnackat motstånd från svenska staten företrädd av Lotteriinspektionen. EU-kommissionen har kritiserat Sverige för spelmonopolet, men finansmarknadsminister Peter Norman försvarar hyckleriet.

Detta är några exempel där statsmakten och dess ansvariga politiker försvårat mediernas möjligheter. Politikernas envetna utökning av sekretess och angrepp på och obstruktion mot tryck- och yttrandefriheten är andra exempel på att kärleken till medier och dess granskande journalistik inte är så uttalad som det låter då de kritiskt ojar sig om demokratin när branschen rationaliserar eller driver igenom strukturförändringar.

Då får man kanske, trots allt, ha lite större fördragsamhet med bekymrade fackliga företrädare som oroar sig för medlemmarnas jobb. Det är lättare att förstå dem än de nostalgiska medieprofiler som känslosamt går emot alla förändringar och hellre drömmer sig tillbaka till det som en gång var.

Ibland känns det som om allt händer just nu vad det gäller dramatiken i mediehusen, men tidningskartan har ritats om under lång tid. Enbart under de senaste decennierna tog till exempel Norrköpings Tidningar över både Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten, Corren, UNT och tidningarna på Gotland. Koncernen NTM skapades. Östra Småland ägs sedan 2010 av tidigare konkurrenten Gota där också tidningar som Barometern, Blekinge Läns Tidning och Borås Tidning ingår sedan ett antal år. 

Arbetabladet togs över av tidigare konkurrenten Gefle Dagblads ägare MittMedia. Dagbladet, Länstidningen i Östersund och senast Dala-Demokraten likaså. 

Försäljningen av Centerns tidningar var en av de största branschaffärerna i Sverige och Centerpartiet blev därmed Europas rikaste parti, allt medan mediepolitiker oroade sig för mediekoncentrationens följder. Men strateger inom Centerpartiet såg uppenbarligen vad som skulle hända med tidningarnas lönsamhet och sålde i rätt tid.  

Tidigare såldes moderatägda Västernorrlands Allehanda och socialdemokratiska Nya Norrland. De återuppstod år 2000 som Tidningen Ångermanland som sedan slogs ihop med Örnsköldsviks Allehanda. I Hälsingland blev fyra tidningar Hälsingetidningar. Många andra uppmärksammade förändringar har skett över tid.  Listan är lång och nästan överallt har besluten kritiserats och överorden har varit många om vad illa det skulle gå.

Anders Ahlberg, tidigare publisher för Kyrkans Tidning och huvudredaktör för Vestmanlands Läns Tidning, konstaterar i en intressant artikel i Medievärlden att det personliga ägandet är på väg att försvinna. Det har han rätt i. Processen har pågått länge. Under senare år sålde familjen Bengtsson Dalarnas Tidningar då de ansåg sig ha gjort sitt för företaget när mediebranschen började utvecklas åt ett nytt håll. De sålde i rätt tid när tidningar värderades som högst. Nu gör de nya framgångsrika affärer med kapitalet.
VLT togs efter många långa och bittra strider över av Stampen, familjen Pers försvann ut i kulissen. Försäljningen föregicks av en intern strid inom ägarnas släkt. Anders H Pers slogs hårt på bolagsstämmor och med jurister mot övertagandet, men fick ge sig. Stampen etablerade sig i Mälardalen och Promedia skapades där även Nerikes Allehanda med flera tidningar nu ingår. Och där nya tider skapat problem för tidigare oerhört välmående tidningar. 
Längre tillbaks sålde Erik Anund Hallin och hans familj Örnsköldsviks Allehanda till Sundsvalls Tidning ett antal år innan dess ägarfamiljer Alström och Wide sålde ST och ÖA till Gefle Dagblad, GD. Det blev starten för den koncern som idag heter MittMedia med ett 20-tal tidningstitlar.

Jag var faktisk en gång i tiden själv en väldigt liten ägare i GD med några få aktier som så småningom löstes in, inte långt efter en framgångsrik corner-affär som unga civilekonomer smart genomförde mot GD efter förvärvet av Sundsvalls Tidning.  Och min egen farfar Gustav Rosén ägde för länge sedan Västerbottens-Kuriren, VK, och satt till och med i fängelse för tryckfrihetsbrott. Det bet inte på hans stridsvilja mot det konservativa etablissemanget i Umeå där kåkfararen slutade som landshövding...

Om Gustav Rosén  hade behållit VK skulle vi i släkten nog tvingats genomlida stormiga stormöten med alla delägare, vi var fler än tio aktiva (och envisa) journalister om jag minns rätt. Tidningsägandet har ofta präglats av interna familjestrider och känslor. Och kritik från omvärlden, som mot Hjörnes dominans i Göteborg och familjen Hamrins framgångar i Småland. För att inte tala om all misstänksamhet och kritik mot familjen Anders skickligt skapade imperium i Värmland. Det var nog tur att farfar sålde VK som numera är stiftelseägd.   

Nu lämnar familjen Sommelius branschen och en av säljarna, Sören Sommelius, tidigare själv kulturredaktör på HD och nu styrelseledamot i företaget, slåss med sina känslor i en uppmärksammad artikel i HD. Texten utlöste en upprörd debatt på Facebook mellan Sommelius och HD:s förre medarbetare Joakim Jardenberg, känd it-entreprenör och stridbar debattör, numera också it-chef i Helsingborgs kommun.  Känslorna svallar utifrån två extremt olika uttolkare av medieutvecklingen där Jardenberg bejakar utvecklingen, Sommelius beklagar den, icke utan bitterhet.   

I Anders Ahlbergs text kan också man ana lite sorg mellan raderna över alla dessa förändringar. I inlägg från andra debattörer, särskilt i och kring de nu berörda företagen, handlar det snarare om stark oro, ilska och bitterhet. Som ofta i liknande sammanhang trots att förändringar alltid har skett och alltid måste ske med tiden. Det vore egentligen rimligare med bråk och kritik när ingenting händer utan allt får lunka på som vanligt, men det är ju tvärtom när ägare och ledningar tänker nytt och agerar som kritiken kommer.

Så till exempel i dessa tider då mediehusen inte bara rationaliserar och strukturerar, utan också söker nya lösningar på nätet, med eller utan betalväggar. Eller då en koncern som MittMedia vågar sig på en mycket tydlig digital inriktning och därför även en följdriktig omläggning där papperstidningen inte längre ska tryckas sent på kvällarna. En reform som ifrågasätts här och där av branschkolleger. Ändå är det tämligen uppenbart att tryckta tidningar måste utvecklas kvalitativt bort från händelsenyheter vi får i andra medier. Är sena sportnyheter fortfarande publicistisk kvalitet? Och kostnaderna för tryckningen måste minskas.

För många känns helt tydligt gårdagen trygg och morgondagen jobbig, men snart kommer det ändå nya bulletiner om mediebranschen som skakar om debattörerna, nostalgikerna, facket och politikerna.  Olösta branschfrågor är det gott om.

Vad händer i Värmland med NWT-koncernen där ett generationsskifte närmar sig? Kommer kanske ytterligare en ägarfamilj att lämna tidningsvälden? Vem köper Mitti-tidningarna som är till salu? Hur klarar sig Svenska Dagbladet i dessa svåra tider? Och vad händer med Promedia, eller snarare, vad händer med hela stora stolta Stampen där dramatiken numera är påtaglig?   

Tills vi får veta vad som händer på västfronten kan man läsa debatten om Stampen i Göteborgs-Posten mellan dess kritiske kulturredaktör Gabriel Byström och dennes chefredaktör Peter Hjörne, även huvudägare i Stampen. En intressant och ovanlig debatt i GP-sammanhang; GP har ofta kritiserats för att inte släppa fram kritik mot familjen Hjörne och företaget.

Nu har Peter Hjörne tagit diskussionen, men vart tog Stampens ordförande Tomas Brunegård vägen? Med tanke på hans framträdande plats i Stampens historia vore det intressant att få höra hans synpunkter på saken.

Uppdaterad och korrigerad 140425 kl 16.25
       

Fler relevanta länkar: 

"En sorgens dag" - Sören Sommelius intervjuas, medievarlden.se 140423
Kulturministern - ge oss en mediepolitik värd namnet - Sören Sommelius, debattartikel, svt.se 140423
Vi ska bli ett bolag - med ett tryckeri - Lars Dahmén, intervju, medievarlden.se 140423
Sydsvenskan köper HD - nyhetsartikel, medievarlden.se 140423
Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad går samman - nyhetsartikel, sydsvenskan.se 140423
Sydsvenskan köper Helsingborgs Dagblad - nyhetsartikel och tv-inslag, hd.se 140423

Business as usual - Bengt Göransson, kulturartikel om TV4, hd.se 140425
Svar på öppet brev till TV¤.s styrelse - Casten Almqvist, inlägg, tv4gruppen.se 140423
Öppet brev till TV4:s styrelse - öppet brev från Nätverket för lokal-TV. journalisten.se 140423
Ska TV4 lämna tillbaka reklamtiden nu? - Janne Andersson, debattartikel, medievarlden.se 140410

Det är som med Nadals knä - Peter Hjörne, ledarkrönika, gp.se 140419
Klyfta som hotar demokratin - Gabriel Byström, kulturartikel, gp.se 140417
Privat public service - Peter Hjörne, ledarkrönika, gp.se 140412
Vad händer när ekonomerna styr mediebranschen? - Gabriel Byström, kulturartikel, gp.se 140411
Hjörne bryter tystnaden - resume.se, nyhetsartikel 140207
Det blir en ordentlig nedskrivning - Peter Hjörne intervjuas, svd.se 140206
Det handlade inte bara om Janne Josefsson - Per-Arne Jigenius, kulturartikel, gt.se 090122
I Göteborg får man inte kritisera en Hjörne - Janne Josefsson, kulturartikel, gt.se 090106

Lokaljournalistikens diagnos - Gunilla Kindstrand, krönika helahälsingland.se 140412
MittMedia har ömma tår - Björn Häger, debattartikel medievarlden.se 140409
Glöm inte det positiva Björn Häger - Daniel Nordström, blogginlägg arbetarbladet.se 140409   
Kulmen på vanvården av lokaljournalistiken - Ulrika Knutson, debattartikel, expressen.se 140410

Lokalmediernas kris utarmar vår demokrati - Björn Häger, debattartikel, expressen.se 140408

Regeringens skymf mot yttrandefriheten - Nils Funcke och Per Hultengård, debattartikel, Expressen 130918

Politikerna struntar i yttrandefrihet - Anna Troberg, Piratpartiet, debattartikel, journalisten.se 130403

        

Public service utmanar dagspressen

Nu börjar det dra ihop sig vad det gäller relationerna mellan dagspressen och public service. Detta efter Sveriges Radios tämligen utmanande utspel om att sverigesradio.se med licensmedel ska göra en nyhetssajt som ska konkurrera med tidningarna och bli ”ett alternativ till exempelvis aftonbladet.se”. Tidningsutgivarnas vd Per Hultengård svarar direkt med ett inlägg i Medievärlden om att saken bör förhandsprövas av regeringen enligt de regler som finns.  

Hultengård skriver inte att Sveriges Radio eller SVT bör förbjudas att utveckla sin verksamhet även i digitala medier. Han erinrar endast om att det finns ett regelsystem där public service ska förhandsanmäla sina utvecklingsprojekt till regeringen för en prövning.

Hultengård konstaterar att ” Man kan förvisso ha synpunkter på systemet med förhandsprövning. Men om de inte gör det själva, måste man på något sätt ändå förhålla sig till effekterna av public service-företagens privilegierade ställning när de konkurrerar på plattformar med medier som har att tjäna in sina kronor på egen hand".

Det har han rätt i och många redaktörer har via Facebook och Twitter också gillat att frågan aktualiseras. Det kan man förstå eftersom regelverket faktiskt finns och Hultengård frågar sig också om när en förhandsprövning bör ske om den inte aktualiseras i detta fall.

Så långt är det lätt att hålla med, men gissningsvis kommer det säkert också senare i debatten att aktualiseras en begränsning eller rentav ett förbud för etermedierna att använda licensmedel för att konkurrera i mobiler och på webben med kommersiellt finansierade medier. Det vore olyckligt och om detta har jag bloggat tidigare.

Förr i tiden fick inte dåvarande Radiotjänst läsa nyheter i radion, det gjorde i stället de av tidningarna ägda Tidningarnas Telegrambyrå, TT, just för att skydda tidningarnas nyhetsverksamhet.  Ett återinförande av ett liknande system i vår tid vore olustigt. 

Om produktutvecklingen begränsas för SR, SVT och UR så kan man ju också tänka sig att staten, som äger public service via Förvaltningsstiftelsen, kan komma att ha synpunkter på att tidningar nu snabbt  utvecklar sig på tv- och radioområdet.  De stora satsningarna av till exempel Expressen och Aftonbladet på tv upplevs säkert som hotfulla inom public service.

Det intressantaste med diskussionen om SR:s satsning  är att den illustrerar något som ledningarna för SR och SVT aldrig vill medge, nämligen att de indirekt är statligt ägda och att staten har ett inflytande över deras verksamhet. Ett inflytande som dagspressens företrädare nu påminner om att staten bör utnyttja.

Debatten om etermediernas konkurrens med dagspressen har förts till och från under årens lopp. Det har också förekommit intressanta förslag om att man i stället för förbud och kontroll skulle söka samarbeten som gynnar både public service, dagspressen och publiken. Ett av de mer intressanta formulerades av Mikael Zackrisson för något år år sedan.

  

Länkar: 
Var går gränsen för public service? - Expressens chefredaktör Thomas Mattsson bloggar.
Inget nytt med nyheter på webben - Sveriges Radios vd Cilla Benkö omkraven på förhandsprövning.
Public service sedan 1880 i Norrtälje - Expressens chefredaktör Thomas Mattson om debatten.
Uppdaterad 2013-03-28 kl 11.57, kl 16.59
Uppdaterad 2013-03-29 kl 14.02

Bra av Siren och TU, häv sekretess för passbilder!

(UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35)

I Expressen har Matti Larsson, chefreda­­ktör på nyhetsbyrån Siren, och Per Hultengård, chefsjurist på Tidningsutgivarna, TU, skrivit en­­ viktig artikel om det hårdnande klimatet för offentlighetsprincipen. De avslöjar hur Rikspolisstyrelsen, RPS, sagt nej till nyhetsbyrån att få ut ett porträtt från passregistret på en landshövding. Sekretessen rörande porträtten är inte bra och den är dessvärre bara ett av många exempel på hur politiker och ämbetsmän rätt konsekvent bekämpar allmänhetens rätt att ta del av  offentliga uppgifter på skilda områden.

Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska grundlagen. Alla ska ha möjlighet att få ut information från statliga och kommunala handlingar och register utom när rättigheten begränsas av sekretess. Alla människor, inte bara medierna, har rätt att få ut uppgifterna. Utan att myndigheten ska lägga sig i om varför man vill veta. Men sekretessen ökar och ökar, viljan till offentlighet minskar och minskar.  

Uppgifterna i den klassiska Taxeringskalendern är ett känt exempel i sammanhanget. Kalendern har länge publicerat offentliga inkomstuppgifter i kataloger omfattande hela Sverige. De som har velat ta del av uppgifterna har fått betala för katalogerna. Det har handlat om en helt legitim verksamhet och läsarna är gissningsvis ofta till exempel journalister, jurister, affärsmän, mäklare och andra med ett mer eller mindre berättigat intresse av uppgifterna.

Med ny teknik, internet, har det dykt upp alternativ och plötsligt gick det att ta del av inkomstuppgifterna gratis via nätet, till exempel via ratsit.se.  Även uppgifter om betalningsanmärkningar och liknande, för den enskilde medborgaren väsentlig offentlig information, blev det lätt att ta del av. Tanken bakom offentlighetsprincipen fick ett lyft, plötsligt var det både billigt och enkelt även för gemene man att ta del av dessa uppgifter.
Idén med offentlighetsprincipen blev en realitet för alla, inte bara för dem som hade råd att köpa Taxeringskalendern eller som visste hur man gratis fick samma information från myndigheterna. 

Liknande möjligheter öppnades på olika sajter vad det gällde flertalet personuppgifter, bolagsengagemang, adressuppgifter, telefonuppgifter och andra för många människor mer eller mindre intressanta offentliga uppgifter, professionellt eller privat.  Ett stort steg framåt för tanken med offentlighetsprincipen, den av de flesta i högtidstal livligt hyllade grundbulten i den svenska grundlagen.

Men då hände det något. Både tunga lagstiftare i regeringen, riksdagen och deras funktionärer ibland ämbetsmännen började röra på sig för att begränsa den klassiska svenska offentliga insynen. Den var tydligen bra och accepterad i maktens boningar så länge som endast ett fåtal proffs på lite slingriga vägar kunde ta del av uppgifterna via utarbetade direkta kontakter med skattemyndigheten, kronofogden eller olika kommunala och statliga myndigheter. Enkelt för proffs på redaktioner och myndigheter, svårare för andra.   

När offentlighetsprincipen blev lätt att tillämpa även för vanligt folk reagerade etablissemanget och började beskriva rätten till insyn som ett stort problem. En av de framgångsrika härförarna heter Göran Gräslund och är generaldirektör för  Datainspektionen.

En annan heter Mats Sjöstrand och var tidigare generaldirektör för Skatteverket. De är anställda ämbetsmän, men har trots sina tydliga tjänstemannaroller varit framgångsrika opinionsbildare av skäl som är lite svåra att förstå. Populism?
De ytterst ansvariga för åtstramningarna, som faktiskt gjorts, är naturligtvis statsråd och riksdagsledamöter som verkat för en begränsning av den offentliga insynen.

Där är sekretessen runt passregistret ett exempel bland många andra och artikelförfattarnas avslöjande i Expressen är direkt pinsamt för lagstiftaren och RPS. En begäran att få ut porträttet för en ”positiv” artikel om en landshövding godkänns, en begäran om en bild på en annan hövding för en ”granskande” artikel underkänns. Var har vi egentligen hamnat när dessa viktiga grundlagsvärden urholkats av ogenomtänkta och ofta populistiskt motiverade lagändringar?  

Den som söker svaret på den frågan måste också försöka se helhetsbilden. Passregistret är ett viktigt exempel på omotiverade begränsningar.  Inkomstuppgifter på olika sajter ett annat exempel. Alla ifrågasatta fakta man får fram via hitta.se och  eniro.se m fl sajter är ytterligare exempel. Dessvärre hör väl fotoförbud och monumentala aktuella frågor om tryck- och yttrandefrihetens framtid också dit. Ojoj…

Om dessa frågor kan det finnas skäl att läsa vad Nils Funcke, en av de främsta experterna på tryck- och yttrandefrihet i Sverige, skrev i Dagens Nyheter på ledarsidan den 10 juli 2004.  

På en rad områden där tillgängligheten till offentliga uppgifter förenklats för medborgarna har effekten blivit att politiker, som till exempel justitieminister Beatrice Ask, m, eller generaldirektörer som Göran Gräslund på sina skilda arenor agerat i riktning mot ökad sekretess. Varför?  

Det har också myndigheter som Rikspolisstyrelsen gjort som tillämpare av den tokiga lagstiftningen, men RPS hade faktiskt utrymme för att lämna ut passbilden på  landshövdingen Lars Bäckström, men valde att inte göra det. Det kan inte uppfattas som annat än ett utslag av myndighetens starka sympati för den beskurna offentliga insynen, ett faktum också väl illustrerat av att den tidigare obegripligt nog vägrat lämna ut porträtt på Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, m!  

Det är naturligtvis så att alla inte bryr sig om de ständigt pågående begränsningarna av den svenska offentlighetsprincipen, men det bör man göra. Om sekretessmaffian får hållas kan vi mista värden i vår demokrati som människor i diktaturer är beredda att riskera sina liv för. Även i vår svenska, relativt sett lugna miljö, får idag lagbegränsningarna följder som bör förvåna och kanske till och med oroa även dem som inte bryr sig.  

Ett sådant exempel är hur reglerna rörande passregistret drabbar viktiga, tunga och seriösa granskningar av till exempel mc-ligor och annan väl dokumenterad gängkriminalitet. Det är idag betydligt svårare för svenska medier att få ut bilder på ”presidenter” och andra ledande gangsters inom ligorna – utlämnandet av porträtten kan ju leda till ”negativ publicitet” för den personen…

Det är bra att Matti Larsson, Siren, och Per Hultengård, Tidningsutgivarna, tänker gå vidare till justitiedepartementetet och föreslå en översyn av lagstiftningen. Den översynen behövs verkligen.

LÄNKAR:
Kan man förbjuda Datainspektionens chef?     Medievärlden 18 mars 2009
Stoppa justitieministerns lagändring!             Utkiksbloggen 21 maj 2010
KU struntade i grundlagen                            Utkiksbloggen 26 maj 2010
Härligt med Jackson i Almedalen!                  Utkiksbloggen 5 juli 2011

UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35

          

Behövs det pressetiska systemet?

Under måndagen arrangerade Tidningsutgivarna, TU, ytterligare en debatt under Almedalsveckan i Visby, nu på fartyget Sigyn i Visby hamn. Den kom huvudsakligen att handla om det pressetiska "systemet" och om detta verkligen behövs.
Flertalet i panelen tyckte det. Själv var jag mer tveksam och menade att det kanske spelat ut sin roll. Intressant diskussion eftersom frågan faktiskt inte diskuterats så mycket tidigare, det etiska systemet med Allmänhetens Pressombudsman, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, har betraktats som självklara institutioner.

Moderator för diskussionen var branschorganisationen Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, kunnig som få på allt som handlar om den juridiskt reglerade tryckfriheten och den av branschen formulerade pressetiken.
Den juridiska regleringen bestäms av riksdagen och etiken av branschens egna organisationer, arbetsgivarna i Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter, facket i Svenska Journalistförbundet samt den traditionstyngda och anrika debatt- och middagsätarföreningen Publicistklubben, PK, där alla som känner sig som publicister är medlemmar. Jag har varit medlem i många herrans år, men tycker ändå att PK inte ska vara med som huvudman för det pressetiska systemet. Inte heller SJF, Varför ska de vara det?

I debatten inför en fullsatt konferenslokal på Sigyn var jag inte bara tveksam till det splittrade huvudmannaskapet som motverkat en modernisering av regelverket, utan också till behovet av det pressetiska systemet som sådant.
Det är tveksamt om det behövs, särskilt i en medieutveckling där "tradmedierna" med tiden får en förhållandevis alltmer begränsad roll som aktörer vid sidan om helt nya medier inom till exempel bloggvärlden.
Självklart kan traditionella medier som dagspressen ha kvar sitt etiska system, men dess betydelse kommer säkert att minska eftersom många hyllade och/eller kontroversiella publiceringar kommer att ske i andra nya medier utanför de traditionella mediernas etiska system.¨
Även inom ramen för tradmediernas etiska system menar jag att det kan finnas skäl att ifrågasätta detta. Varför finns systemet? Det enda motiv jag hört under alla år för att det etiska systemet finns är att vi ska "hålla lagstiftaren på avstånd". I så fall är ju inte det etiska systemet motiverat av att man vill vara etisk, då är motivet mer taktiskt, man flaggar med etiken för att slippa nya lagar.

Jag är inte särskilt oroad för att politikerna ska storma fram och börja begränsa mediernas möjligheter att publicera saker och ting bara för att det etiska systemet moderniseras, eller till och med avskaffas. Och i vilket fall som helst tycker jag det är tveksamt att branschen håller sig med ett "etiskt system" när motivet för detta egentligen inte är etik, utan tvärtom att utnyttja etiken som en sköld mot politiker och andra kritiker.

Ungefär så här gick diskussionen i dag från min sida. Panelen i övrigt höll inte med även om justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger och jag låg rätt nära varandra i olika frågor. Faktiskt! Jag gillar honom, han var en utmäkt PO på sin tid i den rollen!
Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Lena Mellin försvarade länge det rådande systemet, men medgav så småningom att mycket funkar dåligt i dag. Långa väntetider, kryptiska utslag från PON med mera, men hon tyckte trots allt att "idén med det pressetiska systemet är bra".
Hon var väldigt överens med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om att systemet behövs. Men även han tyckte att det var konstiga utslag i PON som läsarna knappast kan förstå och att handläggningen tar för lång tid.
Katrin Säfström på Folket och hennes kollega Peo Wärring på Eskilstuna-Kuriren var nog de varmaste anhängarna av det rådande systemet även om de också efterhand medgav brister i det nuvarande systemet, sådant som "måste rättas till".

Personligen tyckte jag att de olika ansvariga utgivarna i panelen först värnade om ett pressetiskt system som närmast måste ses som "omistligt", men senare i debatten började de alla medge att det egentligen fungerade väldigt dåligt.
Långa handläggningtider, konstiga beslut, obegripliga motiveringar skrivna på ett fikonspråk som ingen förstår. Rätt okänt för allmänheten. Talar de om "ett omistligt system?"

Nej, det tycker inte jag, Tvärtom, medieutvecklingen gör att tradmediernas etiska system kommer att fasas ut snabbare än snabbt, gissar jag. Det kommer säkert att ersättas av något annat, men frågan är vad.
Axberger och Mellin hade en klar poäng i debatten när de hävdade att det är bra om förfördelade människor har någonstans att vända sig med klagomål mot publiceringar. Det håller jag med om. Men det kanske inte behöver vara ett trögt, konstlat och extremt byråkratiskt system som idag?

För undvikande av alla missförstånd vill jag gärna här betona en viktig sak. En pressetisk hållning har ingenting att göra med närvaron eller ej av ett byråkratiskt pressetiskt system.
Thomas Mattson, Peo Wärring och Katrin Säfström kommer naturligtvis att vara precis lika etiska som utgivare utan det "pressetiska systemet" som när detta fanns.

Etik är inte regler och byråkrati med PO och PON, etik finns inom oss alla och utvecklas och tillämpas genom debatt mellan utgivare och medarbetere på redaktionerna.

Etik kommer alltid att finnas, på Expressen på sitt sätt, och på Norran på sitt sätt.

UPPDATERAD 20120312.
En ny "Lex Pressen" utvecklar det pressetiska systemet, Expressen chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sitt förslag.

UPPDATERAT i anslutning till publiceringen:
Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.
Hanna Lind på TU:s blogg om debatten.
Ola Sigvardsson bloggar i Corren om debatten.