Datalagringsdirektivet glädjer Storebror

Onsdagen var ingen bra dag för tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Då antog Sveriges riksdag EU:s datalagringsdirektiv som innebär att vi alla från och med maj i år betraktas som potentiella brottslingar som ska övervakas. Operatörerna tvingas spara alla trafikuppgifter om våra internetkontakter, vilka telefonsamtal vi ringer och vilka epost- och sms-meddelanden vi skickar. Allt för att polisen ska kunna kolla oss alla när den vill. Klart integritetskränkande, men också ett direkt konkret hot mot grundlagen eftersom t ex meddelarfriheten hotas.

Datalagringsdirektivet har diskuterats och kritiserats i många år. En av dess varma tillskyndare var förre justitieministern Thomas Bodström (s) och direktivet arbetades fram i spåren efter terrorattacken i Madrid 2004. Andra senare terrordåd, som i London, ökade politikernas motivation.

Därmed kan man säga att terroristerna verkligen har förstört vår värld, inte bara genom att flyga in i skyskrapor, bomba tåg eller skjuta ihjäl många människor. Avskyvärda och oförlåtliga handlingar, men terroristerna har också fått politiker och myndigheter i hela världen att tappa omdömet och släppa alla hämningar och tillåta långtgående kontroller av vad vi gör. Ibland med illa dold förtjusning, som jag ser det, mörkermännens tid är här.

Resultatet är enorma säkerhetsåtgärder när man flyger, typ röntgenfotograferingar av våra kroppar. Eller extremt obehaglig lagstiftning, som nu det i Sverige accepterade datalagringsdirektivet. Publicister, politiker, debattörer och kloka jurister med flera protesterar, men flertalet människor gör det naturligtvis inte. Om alla förstod vad politikerna tillåter med detta så skulle det nog skapa oro i nationen.

De politiska ungdomsförbunden är emot direktivet och Liberal Ungdoms ordförande Adam Cwejman och 1:e vice ordföranden Linda Nordlund skrev till exempel i går att väljarna kommer att fly från partiet. Tyvärr tror jag de har fel; det är få som bryr sig och väljarnas minne är kort. Reaktionerna kommer snarare om många år när något händer i en spaningssituation och uppmärksammas som en skandal. Och då är det för sent.

Flertalet partier har fladdrat i sin inställning och varit både för och emot direktivet över tid, men Vänsterpartiet och Miljöpartiet lyckades för ett år sedan skjuta upp beslutet med de regler som tillämpas i riksdagen. Centerpartiet har sagt sig vara emot direktivet, men nu röstades dess riksdagsledamöter för ett antagande. Tre centerpartister röstade dock nej. Totalt antogs direktivet av 233 positiva röster, 41 däremot och 19 nedlagda röster. Det var den borgerliga alliansen och socialdemokraterna som gjorde gemensam sak och röstade för förslaget. 

De borde naturligtvis i stället tagit striden med EU. Om inte direktivet hade införts hade Sverige riskerat böter på upp emot 60 miljoner kr per år till EU, sägs det. Det kunde det ha varit värt för att vårt land skulle ha tagit ställning för demokrati och integritet. Dessutom anser operatörerna att lagringen kräver kostnader på närmare en miljard kronor som användarna får betala. Lite civilt motstånd hade således varit lönsamt den här gången... 

Det är onekligen motsägelsefullt att svenska politiker accepterar detta direktiv från EU, som är tydligt integritetskränkande för oss alla, samtidigt som man till och från gärna engagerar sig i att driva igenom andra lagar och regler med motivet att skydda integriteten för ett fåtal enskilda människor.

Passregistret förbjöds till exempel att lämna ut av passbilder till medierna vilket endast kan glädja fuskande politiker och mc-klubbarnas ledare. Registret har en gång vägrat lämna ut en passbild på statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom man ansåg att det kunde hota hans integritet! 

Och Beatrice Ask (m) har kämpar hårt för att försöka förbjuda fotografering som kan vara kränkande för några få. Samtidigt som hon glatt accepterar datalagringsdirektivet som hotar oss alla. Hon lär för övrigt vara intresserad av att låta polisen få tillgång till lagrade datauppgifter även då det handlar om mer banala brott än grova brott

Nu är vi där vid en punkt då samhällets spelregler förändras på ett påtagligt och allvarligt sätt. Många människor kommer med tiden att börja fundera över hur de vågar kommunicera via mobiler och nätet. Kanske inte när de talar med dottern om nästa hundutställning eller pappans sjuttioårsdag, men däremot om samtalen rör mer personliga och känsliga förhållanden. Äktenskapliga problem, läkarkontakter, arbetsgivarkritik och samtal till medierna som är skyldiga att skydda redaktionernas tipsare, så kallade meddelare. Efter många år som utgivare vet jag hur oroliga och rädda offentliga tjänstemän och privatanställda tipsare om missförhållanden är. Med rätta. De måste skyddas

Det kan inte medierna alltid efter maj i år, men jag är övertygad om att de säkert kommer att söka lösningar för det problem politikerna i riksdagen skapat, mot bättre vetande.  

Vem vet, det här är kanske Storebrors främsta genombrott under vår tid...

Relevanta länkar:

Fem punkter om datalagringsdirektivet för nybörjare, ajour.se 120321

Riksdagen: ja till datalagringsdirektivet, expressen.se 120321

Ja till datalagringsdirektiv, polisen kritisk i svd.se 120321

M bör rösta nej till datalagringsdirektivet, förbundsordförande Erik Bengtzboe, MUF.

Datalagringsdirektivet, piratpartiet.se förklarar direktivet

Bra av Siren och TU, häv sekretess för passbilder!

(UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35)

I Expressen har Matti Larsson, chefreda­­ktör på nyhetsbyrån Siren, och Per Hultengård, chefsjurist på Tidningsutgivarna, TU, skrivit en­­ viktig artikel om det hårdnande klimatet för offentlighetsprincipen. De avslöjar hur Rikspolisstyrelsen, RPS, sagt nej till nyhetsbyrån att få ut ett porträtt från passregistret på en landshövding. Sekretessen rörande porträtten är inte bra och den är dessvärre bara ett av många exempel på hur politiker och ämbetsmän rätt konsekvent bekämpar allmänhetens rätt att ta del av  offentliga uppgifter på skilda områden.

Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska grundlagen. Alla ska ha möjlighet att få ut information från statliga och kommunala handlingar och register utom när rättigheten begränsas av sekretess. Alla människor, inte bara medierna, har rätt att få ut uppgifterna. Utan att myndigheten ska lägga sig i om varför man vill veta. Men sekretessen ökar och ökar, viljan till offentlighet minskar och minskar.  

Uppgifterna i den klassiska Taxeringskalendern är ett känt exempel i sammanhanget. Kalendern har länge publicerat offentliga inkomstuppgifter i kataloger omfattande hela Sverige. De som har velat ta del av uppgifterna har fått betala för katalogerna. Det har handlat om en helt legitim verksamhet och läsarna är gissningsvis ofta till exempel journalister, jurister, affärsmän, mäklare och andra med ett mer eller mindre berättigat intresse av uppgifterna.

Med ny teknik, internet, har det dykt upp alternativ och plötsligt gick det att ta del av inkomstuppgifterna gratis via nätet, till exempel via ratsit.se.  Även uppgifter om betalningsanmärkningar och liknande, för den enskilde medborgaren väsentlig offentlig information, blev det lätt att ta del av. Tanken bakom offentlighetsprincipen fick ett lyft, plötsligt var det både billigt och enkelt även för gemene man att ta del av dessa uppgifter.
Idén med offentlighetsprincipen blev en realitet för alla, inte bara för dem som hade råd att köpa Taxeringskalendern eller som visste hur man gratis fick samma information från myndigheterna. 

Liknande möjligheter öppnades på olika sajter vad det gällde flertalet personuppgifter, bolagsengagemang, adressuppgifter, telefonuppgifter och andra för många människor mer eller mindre intressanta offentliga uppgifter, professionellt eller privat.  Ett stort steg framåt för tanken med offentlighetsprincipen, den av de flesta i högtidstal livligt hyllade grundbulten i den svenska grundlagen.

Men då hände det något. Både tunga lagstiftare i regeringen, riksdagen och deras funktionärer ibland ämbetsmännen började röra på sig för att begränsa den klassiska svenska offentliga insynen. Den var tydligen bra och accepterad i maktens boningar så länge som endast ett fåtal proffs på lite slingriga vägar kunde ta del av uppgifterna via utarbetade direkta kontakter med skattemyndigheten, kronofogden eller olika kommunala och statliga myndigheter. Enkelt för proffs på redaktioner och myndigheter, svårare för andra.   

När offentlighetsprincipen blev lätt att tillämpa även för vanligt folk reagerade etablissemanget och började beskriva rätten till insyn som ett stort problem. En av de framgångsrika härförarna heter Göran Gräslund och är generaldirektör för  Datainspektionen.

En annan heter Mats Sjöstrand och var tidigare generaldirektör för Skatteverket. De är anställda ämbetsmän, men har trots sina tydliga tjänstemannaroller varit framgångsrika opinionsbildare av skäl som är lite svåra att förstå. Populism?
De ytterst ansvariga för åtstramningarna, som faktiskt gjorts, är naturligtvis statsråd och riksdagsledamöter som verkat för en begränsning av den offentliga insynen.

Där är sekretessen runt passregistret ett exempel bland många andra och artikelförfattarnas avslöjande i Expressen är direkt pinsamt för lagstiftaren och RPS. En begäran att få ut porträttet för en ”positiv” artikel om en landshövding godkänns, en begäran om en bild på en annan hövding för en ”granskande” artikel underkänns. Var har vi egentligen hamnat när dessa viktiga grundlagsvärden urholkats av ogenomtänkta och ofta populistiskt motiverade lagändringar?  

Den som söker svaret på den frågan måste också försöka se helhetsbilden. Passregistret är ett viktigt exempel på omotiverade begränsningar.  Inkomstuppgifter på olika sajter ett annat exempel. Alla ifrågasatta fakta man får fram via hitta.se och  eniro.se m fl sajter är ytterligare exempel. Dessvärre hör väl fotoförbud och monumentala aktuella frågor om tryck- och yttrandefrihetens framtid också dit. Ojoj…

Om dessa frågor kan det finnas skäl att läsa vad Nils Funcke, en av de främsta experterna på tryck- och yttrandefrihet i Sverige, skrev i Dagens Nyheter på ledarsidan den 10 juli 2004.  

På en rad områden där tillgängligheten till offentliga uppgifter förenklats för medborgarna har effekten blivit att politiker, som till exempel justitieminister Beatrice Ask, m, eller generaldirektörer som Göran Gräslund på sina skilda arenor agerat i riktning mot ökad sekretess. Varför?  

Det har också myndigheter som Rikspolisstyrelsen gjort som tillämpare av den tokiga lagstiftningen, men RPS hade faktiskt utrymme för att lämna ut passbilden på  landshövdingen Lars Bäckström, men valde att inte göra det. Det kan inte uppfattas som annat än ett utslag av myndighetens starka sympati för den beskurna offentliga insynen, ett faktum också väl illustrerat av att den tidigare obegripligt nog vägrat lämna ut porträtt på Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, m!  

Det är naturligtvis så att alla inte bryr sig om de ständigt pågående begränsningarna av den svenska offentlighetsprincipen, men det bör man göra. Om sekretessmaffian får hållas kan vi mista värden i vår demokrati som människor i diktaturer är beredda att riskera sina liv för. Även i vår svenska, relativt sett lugna miljö, får idag lagbegränsningarna följder som bör förvåna och kanske till och med oroa även dem som inte bryr sig.  

Ett sådant exempel är hur reglerna rörande passregistret drabbar viktiga, tunga och seriösa granskningar av till exempel mc-ligor och annan väl dokumenterad gängkriminalitet. Det är idag betydligt svårare för svenska medier att få ut bilder på ”presidenter” och andra ledande gangsters inom ligorna – utlämnandet av porträtten kan ju leda till ”negativ publicitet” för den personen…

Det är bra att Matti Larsson, Siren, och Per Hultengård, Tidningsutgivarna, tänker gå vidare till justitiedepartementetet och föreslå en översyn av lagstiftningen. Den översynen behövs verkligen.

LÄNKAR:
Kan man förbjuda Datainspektionens chef?     Medievärlden 18 mars 2009
Stoppa justitieministerns lagändring!             Utkiksbloggen 21 maj 2010
KU struntade i grundlagen                            Utkiksbloggen 26 maj 2010
Härligt med Jackson i Almedalen!                  Utkiksbloggen 5 juli 2011

UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35