Alliansregeringen urholkar offentlighetsprincipen

Alliansregeringen är på god väg att återigen göra en lagändring som strider mot grundlagen. I en departementspromemoria (Ds 2013:27) föreslås nya regler som begränsar möjligheterna att få ut kreditupplysningar på ett effektivt sätt, till exempel för journalistiska ändamål.  Om förslaget går igenom gör regeringen ännu en lagändring som urholkar offentlighetsprincipen.

2011 drev justitieminister Beatrice Ask (m) igenom ett, enligt grundlagen, tveksamt förbud mot ett utlämnande av kreditupplysningar via en effektiv hantering i databaser. Länkar om debatten inför den lagändringen i slutet av texten. Trots ändringen gick det ändå fortfarande att få ut dem relativt enkelt via till exempel usb-minnen och cd-skivor.­­­

Enligt förslaget ska nu även den möjligheten stoppas eftersom man vill ”stärka skyddet för den personliga integriteten”. Det låter ädelt, men det är i själva verket ett tillyxat argument för en ändring som bedöms som olaglig, ett faktum som tydligt framgår av branschorganisationen Tidningsutgivarnas, TU:s, kunniga och läsvärda remissvar skrivet av dess jurist och vd Per Hultengård. Ytterligare en branschorganisation, Utgivarna, har också kritiserat förslaget.

De kritiska organisationerna beskrivs initierat förslagets brister och då inte minst om hur både detta förslag och tidigare ändringar rörande kreditupplysningar faktiskt strider mot Sveriges grundlag, till exempel med kravet om att det även i ett journalistiskt sammanhang måste skickas ut en kopia av kreditupplysningen till den berörde.

Det här förslaget går säkert också igenom – hur kan de som tycker annorlunda klara en debatt om att något så obehagligt som kreditupplysningar bör vara lätta att komma åt för medierna?

Regeringen och justitiedepartementet offrar populistiskt  lättvindigt grundlagsreglerade principer som har svårt att vinna förståelse i debatten utanför expertkretsen. Därför dristar man sig också till att avvisa journalistisk verksamhet som ett legitimt skäl för ett utlämnande av de offentliga uppgifterna på ett rationellt sätt. Häpnadsväckande!

TU ger ett bra exempel på varför det är viktigt att allmänheten genom medierna lätt bör kunna få ut dessa offentliga uppgifter med hjälp av modern teknik, för det är det saken handlar om. Uppgifterna är offentliga, men enligt förslaget ska de inte få lämnas ut på ett effektivt sätt till medierna.  

Exemplet handlar om nyhetsbyrån Sirén som inför valet 2010 kollade upp 70.000 politiker och deras ekonomi. Vad tjänade de som ville in i riksdagen, landstingen eller kommunfullmäktige, fanns det några anmärkningar mot dem? Hade politikerna skött sig?

Det var en inför valet självklar och viktig granskning som gav en bra information till väljarna.  Enligt det nu lagda förslaget blir det i praktiken närmast omöjligt, eller mycket svårare, för nyhetsbyrån Sirén och alla andra medier som exempelvis Svenska Dagbladet, Norrländska Socialdemokraten, Aftonbladet, Värnamo Nyheter, TT eller SVT att göra en liknande granskning igen.  Är det kanske försvårandet av den granskande journalistiken som  är politikernas verkliga motiv?

Förslagen som försämrar möjligheten att få ut offentliga uppgifter har återkommit gång på gång. De tidigare generaldirektörerna för Skatteverket, Mats Sjöstrand, och Datainspektionen, Göran Gräslund, lobbade hårt och framgångsrikt för att man via nätet inte skulle kunna komma åt inkomstuppgifter mm i offentliga register. De lyckades. Motivet var att hindra ”nyfikna från att snoka efter sina grannars inkomster” och liknande populistiskt motiverade argument.   

Detta trots att den närmast klassiska tryckta Taxeringskalendern finns och har funnits sedan 1903 (!) med precis samma siffror som vi nu hindras få ut via datorn. Men taxeringskalendern kan läsas endast av dem som haft råd att köpa den för 5654 kronor för hela landet eller 257 kronor för, till exempel, ett län som Gävleborg.

Och det gör naturligtvis den som har ett professionellt behov av att kolla inkomster mm, som journalister, mäklare, rekryterare, revisorer, advokater eller proffs som vill göra affärer av något slag med främmande människor. Men allmänheten, vanligt folk, som vill göra affärer med okända  gör det inte. Det blir för dyrt.    

Makthavarnas motstånd mot att låta allmänheten och medier och andra företag utnyttja datatekniken på det här området utgår nog från något annat än den påstådda ”omsorgen om integriteten”, det handlar snarare om en motvilja mot att dessa uppgifter sedan länge är offentliga enligt grundlagarna.

Den offentliga ekonomiska informationen gick tydligen an för moralisterna inom politiken och byråkratin så länge det bara var journalister, revisorer och advokater m fl som visste hur man kom åt dem, men nu känns det obehagligt för somliga i maktens boning då det är lätt för vem som helst att komma åt uppgifterna den digitala vägen. Och mediernas omfattande granskningar är illa omtyckta i många politiska kretsar.

Därför stoppades i praktiken allmänhetens tillgång till dessa offentliga uppgifter, trots att vi alla ändå i fortsättningen enligt offentlighetsprincipen får och kan ringa till kronofogden eller skattemyndigheten och få ut alla uppgifter, men det är kanske inte så lätt då det gäller 70.000 namn…  

Samtidigt som personfakta görs svåråtkomliga för medier och allmänhet ägnar sig staten åt en lönsam affärsverksamhet där Transportstyrelsen (!) och andra myndigheter utnyttjar offentlighetsprincipen och säljer för miljontals kronor de känsliga personuppgifter de tvingat oss alla att redovisa, personfakta som kan leda till obehaglig telefonförsäljning och störande reklam för medborgarna.

Förslaget enligt departementspromemorian Ds 2013:27 handlar nog inte om vår integritet, utan snarare om hyckleri och statlig dubbelmoral. ­­­­­­­

Uppdaterat 130824.

Relevanta länkar:
Utgivarna kritiserar nya kreditupplysningslagen - utgivarna.se 130821 
TU kritiserar nya kreditupplysningslagen - nyhetsartikel medievarlden.se 130819
Tidningsutgivarnas remissyttrande om kreditupplysningslagen  - tu.se 130816
Flera myndigheter säljer dina uppgifter - nyhetsartikel dn.se 130804
Beatrice Ask (m) försvarar sjuk sak - bloggtext Utkiksbloggen 100530
Justitieministerns demokratiska bakslag - debattartikel av Nils Funcke på expressen.se 100526
Stoppa justitieministerns lagändring - bloggtext Utkiksbloggen 100521
Kan man förbjuda Datainspektionens chef - debattartikel av mig på medievarlden.se 090318

Stoppa förslaget om förbud mot kränkande fotograferingar!

Så har då regeringen ännu en gång bestämt sig för att försöka kriminalisera ”kränkande fotografering”. Detta trots att regeringen och justitieminister Beatrice Ask (m) så sent som i våras drabbades av ett svidande nederlag då Lagrådet dömde ut lagförslaget. Nu kommer regeringen häpnadsväckande nog igen med förslaget efter några små och närmast kosmetiska förändringar. Och det möter lika hård kritik som tidigare.

Både Tidningsutgivarnas vd Per Hultengård och den nya organisationen Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter kritiserar regeringen även för detta lagförslag. Det som händer om lagen går igenom är att en fotograf på mindre än en sekund måste försöka avgöra om det är ett lagbrott om han eller hon trycker på knappen och tar en bild!

Det är således handlingen som sådan, fotograferingen, som kriminaliseras. Det är en märklig och oacceptabel juridisk utveckling eftersom det hittills är publiceringen av en bild som prövats juridiskt i ett tryckfrihetsmål.  Och då är det inte fotografen som bär ansvaret, utan den ansvarige utgivaren.

Frågan är varför justitieministern är så angelägen om att få igenom denna omstridda lag. I TV-inslag talar hon om att det bör vara förbjudet att fotografera någon hemma i badrummet, till exempel. Frågan är hur stort det problemet egentligen är, när såg ni senast en sådan bild….?

Tyvärr drabbar ju denna onödiga lag också bildpubliceringar av betydelse för samhällsdebatten. Fotografer, både professionella och amatörer, kommer att bli oroliga för att de gör något olagligt i gränslandet mellan badrum, omklädningsrum, krogar, toaletter, villatomter, fönster, arbetsplatser, båtar och bilar. När rör sig fotobjektet på en privat yta, egentligen, vad är privat och vad är inte privat? Tänk efter högst en sekund och fatta sedan beslut.

Det är inte så lätt. Hemma bakom ytterdörren inser nog alla att det är ett väldigt privat område, men sedan då? Hur var det när socialdemokraternas Håkan Juholt fotograferades ute på s-högkvarterets balkong dit han hade körts ut, eller möjligen självmant gått ut, för att ringa då hans öde avgjordes. Ingen vet. Privat utrymme eller offentligt, tillåtet för fotografering eller ej? Nu finns bilderna och de har publicerats, men så kanske det inte blir nästa gång.

Befann sig  Ulrica Schenström (m) och Anders Pihlblad (TV4) på en privat yta eller på en tillåten plats för fotografering då de båda plåtades pussandes vid ett krogbord för något år sedan? Båda bilderna fick stor politisk betydelse. Om något år kanske de inte tas, även om lagen efter en rättegång skulle ha medgett det. Fotografen måste tänka snabbt…

Beatrice Ask och juristerna har kanske läget klart för sig där de sitter och lusläser lagförslaget och senare lagboken, långt från kamerans avtryckare, men efter deras grubblande i timmar är det ju en mängd människor med kameror som ska tillämpa lagen på fältet. Sekundsnabbt!

Numera är det ju inte heller enbart de professionella fotografernas bilder som publiceras; många av de mest uppmärksammade bilderna tas ju av privatpersoner med mobiler. Det är en bra utveckling som ökar informationsspridningen. Nu kan dessa fotografer komma att skrämmas till försiktighet av denna borgerliga regering. Märkligt, hur kan Reinfeldt acceptera detta?

Hittills har pressfotografer alltid knäppt allt de ser utan sidoblickar på vad som är rätt eller fel, de besluten är omöjliga avgöranden för dem i snabba skeenden. Sedan avgörs det däremot i lugn och ro på redaktionen om en bild verkligen ska publiceras eller ej, ytterst efter ett beslut av den ansvarige utgivaren som är beredd att försvara saken inför domstol. En bra ordning, så ska det vara.

Lagförslaget är populistiskt och spelar nog på folks oro för kränkande bilder på sociala medier, en dagsaktuell diskussionsfråga efter oroligheterna i Göteborg. Jag kan förstå att politiker famlar efter åtgärder mot den typen av problem, men lösningarna kan inte vara att införa lagbegränsningar där staten begränsar de ansvariga utgivarnas ansvarstagande, samtidigt som lagen kommer att äventyra inhämtandet av viktiga bilder för publiceringar i medier där problemet med smygtagna bilder på toaletter och i sovrum inte ens existerar.

Lagförslaget måste stoppas.

Datalagringsdirektivet glädjer Storebror

Onsdagen var ingen bra dag för tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Då antog Sveriges riksdag EU:s datalagringsdirektiv som innebär att vi alla från och med maj i år betraktas som potentiella brottslingar som ska övervakas. Operatörerna tvingas spara alla trafikuppgifter om våra internetkontakter, vilka telefonsamtal vi ringer och vilka epost- och sms-meddelanden vi skickar. Allt för att polisen ska kunna kolla oss alla när den vill. Klart integritetskränkande, men också ett direkt konkret hot mot grundlagen eftersom t ex meddelarfriheten hotas.

Datalagringsdirektivet har diskuterats och kritiserats i många år. En av dess varma tillskyndare var förre justitieministern Thomas Bodström (s) och direktivet arbetades fram i spåren efter terrorattacken i Madrid 2004. Andra senare terrordåd, som i London, ökade politikernas motivation.

Därmed kan man säga att terroristerna verkligen har förstört vår värld, inte bara genom att flyga in i skyskrapor, bomba tåg eller skjuta ihjäl många människor. Avskyvärda och oförlåtliga handlingar, men terroristerna har också fått politiker och myndigheter i hela världen att tappa omdömet och släppa alla hämningar och tillåta långtgående kontroller av vad vi gör. Ibland med illa dold förtjusning, som jag ser det, mörkermännens tid är här.

Resultatet är enorma säkerhetsåtgärder när man flyger, typ röntgenfotograferingar av våra kroppar. Eller extremt obehaglig lagstiftning, som nu det i Sverige accepterade datalagringsdirektivet. Publicister, politiker, debattörer och kloka jurister med flera protesterar, men flertalet människor gör det naturligtvis inte. Om alla förstod vad politikerna tillåter med detta så skulle det nog skapa oro i nationen.

De politiska ungdomsförbunden är emot direktivet och Liberal Ungdoms ordförande Adam Cwejman och 1:e vice ordföranden Linda Nordlund skrev till exempel i går att väljarna kommer att fly från partiet. Tyvärr tror jag de har fel; det är få som bryr sig och väljarnas minne är kort. Reaktionerna kommer snarare om många år när något händer i en spaningssituation och uppmärksammas som en skandal. Och då är det för sent.

Flertalet partier har fladdrat i sin inställning och varit både för och emot direktivet över tid, men Vänsterpartiet och Miljöpartiet lyckades för ett år sedan skjuta upp beslutet med de regler som tillämpas i riksdagen. Centerpartiet har sagt sig vara emot direktivet, men nu röstades dess riksdagsledamöter för ett antagande. Tre centerpartister röstade dock nej. Totalt antogs direktivet av 233 positiva röster, 41 däremot och 19 nedlagda röster. Det var den borgerliga alliansen och socialdemokraterna som gjorde gemensam sak och röstade för förslaget. 

De borde naturligtvis i stället tagit striden med EU. Om inte direktivet hade införts hade Sverige riskerat böter på upp emot 60 miljoner kr per år till EU, sägs det. Det kunde det ha varit värt för att vårt land skulle ha tagit ställning för demokrati och integritet. Dessutom anser operatörerna att lagringen kräver kostnader på närmare en miljard kronor som användarna får betala. Lite civilt motstånd hade således varit lönsamt den här gången... 

Det är onekligen motsägelsefullt att svenska politiker accepterar detta direktiv från EU, som är tydligt integritetskränkande för oss alla, samtidigt som man till och från gärna engagerar sig i att driva igenom andra lagar och regler med motivet att skydda integriteten för ett fåtal enskilda människor.

Passregistret förbjöds till exempel att lämna ut av passbilder till medierna vilket endast kan glädja fuskande politiker och mc-klubbarnas ledare. Registret har en gång vägrat lämna ut en passbild på statsminister Fredrik Reinfeldt eftersom man ansåg att det kunde hota hans integritet! 

Och Beatrice Ask (m) har kämpar hårt för att försöka förbjuda fotografering som kan vara kränkande för några få. Samtidigt som hon glatt accepterar datalagringsdirektivet som hotar oss alla. Hon lär för övrigt vara intresserad av att låta polisen få tillgång till lagrade datauppgifter även då det handlar om mer banala brott än grova brott

Nu är vi där vid en punkt då samhällets spelregler förändras på ett påtagligt och allvarligt sätt. Många människor kommer med tiden att börja fundera över hur de vågar kommunicera via mobiler och nätet. Kanske inte när de talar med dottern om nästa hundutställning eller pappans sjuttioårsdag, men däremot om samtalen rör mer personliga och känsliga förhållanden. Äktenskapliga problem, läkarkontakter, arbetsgivarkritik och samtal till medierna som är skyldiga att skydda redaktionernas tipsare, så kallade meddelare. Efter många år som utgivare vet jag hur oroliga och rädda offentliga tjänstemän och privatanställda tipsare om missförhållanden är. Med rätta. De måste skyddas

Det kan inte medierna alltid efter maj i år, men jag är övertygad om att de säkert kommer att söka lösningar för det problem politikerna i riksdagen skapat, mot bättre vetande.  

Vem vet, det här är kanske Storebrors främsta genombrott under vår tid...

Relevanta länkar:

Fem punkter om datalagringsdirektivet för nybörjare, ajour.se 120321

Riksdagen: ja till datalagringsdirektivet, expressen.se 120321

Ja till datalagringsdirektiv, polisen kritisk i svd.se 120321

M bör rösta nej till datalagringsdirektivet, förbundsordförande Erik Bengtzboe, MUF.

Datalagringsdirektivet, piratpartiet.se förklarar direktivet

Lagrådet sågar justitieministerns fotoförbud

Lagrådet avstyrkte under tisdagen förslaget om ett fotoförbud i vissa situationer. Det är bara några veckor sedan som justitieminister Beatrice Ask (m) överlämnade det kontroversiella förslaget till Lagrådet som snabbt och klokt tog ställning emot förslaget som jag tidigare bloggat om. Lagrådets ställningstagande är bra för yttrandefriheten och en välförtjänt motgång för Beatrice Ask.

Att hon envist fortsatt processen för att kriminalisera ”kränkande fotografering” är märkligt. Tanken på ett sådant förbud har kritiserats i många sammanhang. Både Tidningsutgivarna och SJF och andra organisationer har riktat skarp kirtik mot förslaget. Statsrådet och hennes departement borde ha insett att lagförslaget är dåligt.

Men icke, så sent som i början av mars talade Beatrice Ask entusiastiskt om förslaget då det överlämnades till Lagrådet för prövning. Och där bestämde sig de framstående juristerna snabbt för att såga förslaget i ett yttrande som är läsvärt.  

I detta står det bland annat att

” Lagrådet avstyrker alltså att ny lagstiftning om kränkande fotografering genomförs på det beredningsunderlag som nu föreligger. Lagrådet avstår mot den bakgrunden från att ta upp detaljer i det framlagda förslaget. Det bör emellertid framhållas att förslaget såväl systematiskt som sakligt framstår som tveksamt i en rad olika hänseenden. Enligt Lagrådets bedömning sammanhänger i stort sett alla dessa problem med att förslaget formellt sett är avsett att omfatta endast sättet att anskaffa uppgifter men i praktiken utformats så att uppgifternas innehåll kommer att vara avgörande. Detta gäller exempelvis det centrala rekvisitet ”är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet” som skulle vara begripligt om det, enligt mönster från bestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § brottsbalken, hänfördes till ”bilden”. Nu hänförs det i stället till ”gärningen” med de tolkningsproblem som detta innebär. Det kan också noteras att den försvarlighetsbedömning som ska göras enligt förslaget väsentligen bygger på principer som är tillämpliga på spridningen av uppgifter och som inte lätt kan anpassas till bedömning av fall där innehållet sägs sakna betydelse

Lagrådet anser helt tydligt att lagförslaget är förhastat och slarvigt utformat, kanske till och med ett utslag av "Lidbomeri". Det begreppet gav justitieminister Carl Lidbom (s) upphov till då han kritiserades för att snabbt yxa till mer eller mindre kontroversiella lagförslag som ansågs både slarviga och ibland tillkomna av rent politiska skäl.

Lagrådet är anrik institution med uppgift att kontrollera lagförslag så att de är korrekta och i överensstämmelse med grundlagen. Carl Lidbom, som avled 2004, försvagade Lagrådets ställning med sitt förslag om att den tidigare obligatoriska granskningen av nya lagar avskaffades. Granskningen blev frivillig trots de borgerliga politikernas protester.

Nu är det en moderat justitieminister som uppmärksammas för sin förbudsiver och tas i örat av Lagrådet. Politikerna har möjlighet att köra över Lagrådet och fortsätta driva lagförslaget, men förhoppningsvis tar nu Beatrice Ask och regeringen intryck av experternas kritik och tänker om.

LÄNKAR: uppdaterad 120314 kl 19.30, 21.30, 120315 kl 20.00, 120317 12.00
Skrota förslaget om fotoförbud, Charlotta Friborg i Corren 120317
Regeringen stoppas från att utöka fotoförbud, Naiti del Sante i Aftonbladet 120315
Förslaget som klickade, Nils Funcke på expressen.se 120314
Lagrådet sågar Asks förslag, aftonbladet.se, intervju med Per Hultengård, TU. 120314
Inte ett särskilt oväntat beslut, Marcus Melinder Allehanda Media
Nils Funcke: Rejäl sågning av lagförslaget, Journalisten 120314
Lagrådet säger nej till förslaget om fotoförbud, Journalisten 120314

Lagrådet säger nej till ny fotolag, Medievärlden 120313

Lagrådet underkänner lagförslag om smygfotografering, svt.se Rapport 120313

Fotoförbudet minskar vår rätt att få veta vad som hänt, Utkiksbloggen 120301

Fotoförbudet minskar vår rätt att få veta vad som hänt

Ett nytt allvarligt hot mot tryck- och yttrandefriheten närmar sig snabbt. Redan den 1 juli i år vill justitieminister Beatrice Ask (m) att ”kränkande fotograferingar” ska förbjudas i Sverige. Vad som är kränkande och vem som ska avgöra saken är inte lätt att veta, men Beatrice Ask vill införa ett förbud som kommer att sabotera mediernas fältarbete inför en publicering och därmed minska allmänhetens rätt att få veta.

Det låter vackert och humant att föreslå ett förbud mot kränkande fotografering, men det är ett försåtligt agerande som hotar väsentliga publicistiska värden. Det är en tidnings ansvarige utgivare och ingen annan som enligt grundlagen ska avgöra om till exempel en bild ska publiceras eller ej. Och därmed också ensam bära det juridiska ansvaret.

En logisk följd av detta är att alla pressfotografer tar massor av bilder i sitt arbete utan att fundera över om de senare kan publiceras eller ej. I det dramatiska skeendet på t ex en olycksplats är det stressigt och svårt att göra sådana överväganden. Beslutet tas i stället i lugn och ro av utgivaren på redaktionen.

Effekten av ett nytt fotoförbud blir naturligtvis att fotografen i tveksamma lägen ålägger sig en självcensur och inte tar bilden, det är ju plötsligt fotograferingen som sådan som kan vara olaglig. Och fotografen som kan straffas, även om bilden inte publiceras!

Häromdagen polisanmäldes en tjänsteman på SAS för att ha hotat en pressfotograf från Aftonbladet för att denne tog en bild på prinsessan Madeleine på Arlanda. Kränkande fotografering?  Den kände journalisten Anders Pihlblad på TV4 pussade på en bild från en krog statsministerns närmaste medarbetare, statssekreteraren Ulrica Schenström (m)  när de drack vin trots att hon hade jour i regeringskansliets krisberedskap. Kränkande? SSU:s tidigare ordförande Anna Sjödin (s) grips efter ett bråk med en vakt på krogen Crazy Horse i Stockholm av polisen och fotograferas i en polisbil. Kränkande?

Det finns hur många liknande exempel som helst på situationer som har fotograferats och  ibland publicerats och kanske t o m fått en historisk betydelse. Som den på Pihlblad och Schenström. Eller som den smygtagna bilden på finansminister Kjell-Olof Feldt (s) och hans dikt om löntagarfonderna. Kränkande? Eller den utkörde Håkan Juholt i kylan på balkongen. Kränkande? Med flera, med flera…

Med ett förbud kommer sådana bilder ibland inte ens att fotograferas och därmed inte kunna publiceras. Publicering av bilder på kända människor är inte sällan, begripligt nog, kontroversiella och ifrågasatta. De konflikterna har hittills hanterats av mediernas ansvariga utgivare. Med förbudet överförs straffansvaret till den enskilde fotografen som, förståeligt nog, kan tveka. Han eller hon avstår från att knäppa bilden. Följden är att vår rätt att få veta minskar, hur mycket Beatrice Ask än troskyldigt påstår att man jobbat hårt med att i lagen försöka begränsa riskerna för detta.

I resonemanget om förbudet talas det om bland annat känsliga bilder tagna på toaletter och i omklädningsrum. De är nu inte särskilt vanligt förekommande, men motiverar ändå landets regering att verka för ytterligare ett förbud som på något sätt hotar viktiga värden i grundlagarna. Någon publicerad toalettbild kan jag inte ens erinra mig, men visst förekommer fotograferingar i omklädningsrum. Ska fotograferna inte få plåta hjältarna som självmant släpper in pressen för att jubla framför kamerorna? Tänk om han som blev utvisad inte jublar utan är sur, känner sig kränkt och anmäler fotograferingen.

Det som nu hänt är att Beatrice Ask framstår som en förbudsivrare som talar sig varm för ett fotoförbud redan till sommaren. Förslaget vandrar nu vidare till Lagrådet för prövning och förhoppningsvis är juristerna där klokare än regeringen, men då kan de också bli överkörda. Det har hänt förut.

Dessbättre är viktiga instanser som till exempel Tidningsutgivarna, Svenska Journalistförbundet och Pressfotografernas klubb starkt kritiska till förslaget. Liksom Vårdförbundet och fackförbundet ST med flera.  I Medievärlden och Journalisten finns ett antal bra artiklar i ämnet.  

Här har jag skrivit om vad förbudet kan innebära för professionella fotografer. För undvikande av missförstånd; det är inte bara för proffs som förbudet ska gälla. Alla som fotograferar med kamera eller mobiler måste börja fundera på om de kan riskera åtal eller fängelse om de tar bilder som kan bedömas som känsliga. På fester, på gatan och på krogen. Överallt.

Det är intressant att läsa alla ”frågor och svar” om förbudsförslaget på Justitiedepartementets hemsida. Uppenbarligen tycker politiker och tjänstemän att de där tydligt och klar avvisar all oro om förbudet och olika tänkbara situationer när förbudet finns.

Jag tycker precis tvärtom, departementets lista över frågor och svar illustrerar mycket väl vilka hopplöst svåra avgöranden amatörer och proffs med kameror kan ställas inför i framtiden. Att sådana frågor och svar ens måste förekomma i sammanhanget talar emot lagförslaget, det är för luddigt och otydligt.    

Svenska folket har aldrig fotograferat mer än nu efter mobilernas intåg. Som så ofta tidigare är det sådant som blir allmänt tillgängligt och populärt som ska drabbas av skilda förbud. Idag är det lätt för vem som helst att plocka upp mobilen och plåta något intressant, kanske en idol eller annan kändis som plötsligt dyker upp i närheten. Så är det kanske inte efter den 1 juli då oron och osäkerheten kan medföra att man avstår. Bara för att regeringen tycker att kränkande bilder från toaletter och omklädningsrum är ett stort problem…

Ett brott mot förbudet kan ge böter eller högst två års fängelse.

UPPDATERING:
Externa länkar om fotoförbudet.
En urholkning av ensamansvaret, Marcus Melinder, nyhetschef Allehanda Media
Hot mot yttrandefriheten, Daniel Nordström, chefredaktör Västerbottens Folkblad

Lag mot smygfotografering hotar demokratin, Rosemari Södergren, ansv utgivare Kulturbloggen mm
Kränkande fotografering kan bli olaglig i sommar, sverigesradio.se, Beatrice Ask intervjuas
Kränkande fotografering kan bli olagig, SJF:s Stephen Lindholm kritisk, svt.se
Lag om smygfoto upprör fotografer, Magnus Fröderberg, fotosidan.se
Så kommer vi åt kränkningarna, Nils Funcke, debattör och tryckfrihetsexpert.

Bra av Siren och TU, häv sekretess för passbilder!

(UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35)

I Expressen har Matti Larsson, chefreda­­ktör på nyhetsbyrån Siren, och Per Hultengård, chefsjurist på Tidningsutgivarna, TU, skrivit en­­ viktig artikel om det hårdnande klimatet för offentlighetsprincipen. De avslöjar hur Rikspolisstyrelsen, RPS, sagt nej till nyhetsbyrån att få ut ett porträtt från passregistret på en landshövding. Sekretessen rörande porträtten är inte bra och den är dessvärre bara ett av många exempel på hur politiker och ämbetsmän rätt konsekvent bekämpar allmänhetens rätt att ta del av  offentliga uppgifter på skilda områden.

Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska grundlagen. Alla ska ha möjlighet att få ut information från statliga och kommunala handlingar och register utom när rättigheten begränsas av sekretess. Alla människor, inte bara medierna, har rätt att få ut uppgifterna. Utan att myndigheten ska lägga sig i om varför man vill veta. Men sekretessen ökar och ökar, viljan till offentlighet minskar och minskar.  

Uppgifterna i den klassiska Taxeringskalendern är ett känt exempel i sammanhanget. Kalendern har länge publicerat offentliga inkomstuppgifter i kataloger omfattande hela Sverige. De som har velat ta del av uppgifterna har fått betala för katalogerna. Det har handlat om en helt legitim verksamhet och läsarna är gissningsvis ofta till exempel journalister, jurister, affärsmän, mäklare och andra med ett mer eller mindre berättigat intresse av uppgifterna.

Med ny teknik, internet, har det dykt upp alternativ och plötsligt gick det att ta del av inkomstuppgifterna gratis via nätet, till exempel via ratsit.se.  Även uppgifter om betalningsanmärkningar och liknande, för den enskilde medborgaren väsentlig offentlig information, blev det lätt att ta del av. Tanken bakom offentlighetsprincipen fick ett lyft, plötsligt var det både billigt och enkelt även för gemene man att ta del av dessa uppgifter.
Idén med offentlighetsprincipen blev en realitet för alla, inte bara för dem som hade råd att köpa Taxeringskalendern eller som visste hur man gratis fick samma information från myndigheterna. 

Liknande möjligheter öppnades på olika sajter vad det gällde flertalet personuppgifter, bolagsengagemang, adressuppgifter, telefonuppgifter och andra för många människor mer eller mindre intressanta offentliga uppgifter, professionellt eller privat.  Ett stort steg framåt för tanken med offentlighetsprincipen, den av de flesta i högtidstal livligt hyllade grundbulten i den svenska grundlagen.

Men då hände det något. Både tunga lagstiftare i regeringen, riksdagen och deras funktionärer ibland ämbetsmännen började röra på sig för att begränsa den klassiska svenska offentliga insynen. Den var tydligen bra och accepterad i maktens boningar så länge som endast ett fåtal proffs på lite slingriga vägar kunde ta del av uppgifterna via utarbetade direkta kontakter med skattemyndigheten, kronofogden eller olika kommunala och statliga myndigheter. Enkelt för proffs på redaktioner och myndigheter, svårare för andra.   

När offentlighetsprincipen blev lätt att tillämpa även för vanligt folk reagerade etablissemanget och började beskriva rätten till insyn som ett stort problem. En av de framgångsrika härförarna heter Göran Gräslund och är generaldirektör för  Datainspektionen.

En annan heter Mats Sjöstrand och var tidigare generaldirektör för Skatteverket. De är anställda ämbetsmän, men har trots sina tydliga tjänstemannaroller varit framgångsrika opinionsbildare av skäl som är lite svåra att förstå. Populism?
De ytterst ansvariga för åtstramningarna, som faktiskt gjorts, är naturligtvis statsråd och riksdagsledamöter som verkat för en begränsning av den offentliga insynen.

Där är sekretessen runt passregistret ett exempel bland många andra och artikelförfattarnas avslöjande i Expressen är direkt pinsamt för lagstiftaren och RPS. En begäran att få ut porträttet för en ”positiv” artikel om en landshövding godkänns, en begäran om en bild på en annan hövding för en ”granskande” artikel underkänns. Var har vi egentligen hamnat när dessa viktiga grundlagsvärden urholkats av ogenomtänkta och ofta populistiskt motiverade lagändringar?  

Den som söker svaret på den frågan måste också försöka se helhetsbilden. Passregistret är ett viktigt exempel på omotiverade begränsningar.  Inkomstuppgifter på olika sajter ett annat exempel. Alla ifrågasatta fakta man får fram via hitta.se och  eniro.se m fl sajter är ytterligare exempel. Dessvärre hör väl fotoförbud och monumentala aktuella frågor om tryck- och yttrandefrihetens framtid också dit. Ojoj…

Om dessa frågor kan det finnas skäl att läsa vad Nils Funcke, en av de främsta experterna på tryck- och yttrandefrihet i Sverige, skrev i Dagens Nyheter på ledarsidan den 10 juli 2004.  

På en rad områden där tillgängligheten till offentliga uppgifter förenklats för medborgarna har effekten blivit att politiker, som till exempel justitieminister Beatrice Ask, m, eller generaldirektörer som Göran Gräslund på sina skilda arenor agerat i riktning mot ökad sekretess. Varför?  

Det har också myndigheter som Rikspolisstyrelsen gjort som tillämpare av den tokiga lagstiftningen, men RPS hade faktiskt utrymme för att lämna ut passbilden på  landshövdingen Lars Bäckström, men valde att inte göra det. Det kan inte uppfattas som annat än ett utslag av myndighetens starka sympati för den beskurna offentliga insynen, ett faktum också väl illustrerat av att den tidigare obegripligt nog vägrat lämna ut porträtt på Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt, m!  

Det är naturligtvis så att alla inte bryr sig om de ständigt pågående begränsningarna av den svenska offentlighetsprincipen, men det bör man göra. Om sekretessmaffian får hållas kan vi mista värden i vår demokrati som människor i diktaturer är beredda att riskera sina liv för. Även i vår svenska, relativt sett lugna miljö, får idag lagbegränsningarna följder som bör förvåna och kanske till och med oroa även dem som inte bryr sig.  

Ett sådant exempel är hur reglerna rörande passregistret drabbar viktiga, tunga och seriösa granskningar av till exempel mc-ligor och annan väl dokumenterad gängkriminalitet. Det är idag betydligt svårare för svenska medier att få ut bilder på ”presidenter” och andra ledande gangsters inom ligorna – utlämnandet av porträtten kan ju leda till ”negativ publicitet” för den personen…

Det är bra att Matti Larsson, Siren, och Per Hultengård, Tidningsutgivarna, tänker gå vidare till justitiedepartementetet och föreslå en översyn av lagstiftningen. Den översynen behövs verkligen.

LÄNKAR:
Kan man förbjuda Datainspektionens chef?     Medievärlden 18 mars 2009
Stoppa justitieministerns lagändring!             Utkiksbloggen 21 maj 2010
KU struntade i grundlagen                            Utkiksbloggen 26 maj 2010
Härligt med Jackson i Almedalen!                  Utkiksbloggen 5 juli 2011

UPPDATERAD OCH KORRIGERAD 2012-02-29 kl 12.35

          

Bra av Ulrika Knutson om mangadomen!

Nyligen dömdes seriekännaren och mangaexperten Simon Lundström i Svea Hovrätt för ringa barnporrbrott. Åtalet och domarna i tingsrätten och hovrätten för hans innehav av mangateckningar är obehagliga signaler om att tryck- och yttrandefriheten inte alltid är självklar i Sverige. Om detta skriver Publicistklubbens ordförande, författaren och kulturjournalisten Ulrika Knutson, mycket bra i fredagens nummer av tidskriften Fokus.

Knutson konstaterar, helt riktigt, att det handlar om "en svensk censurskandal". Jag är inte jurist, men förmodar att domarna i tingsrätten och hovrätten formellt sett är korrekta i förhållande till lagstiftningen. Hovrättsdomen är enligt uppgift överklagad till Högsta Domstolen, HD. Om Lundström fälls även där måste lagstiftningen ändras.

Här handlar det inte om några barnpornografiska övergrepp typ fotografering eller annat utnyttjande av barn. Det handlar enbart om en persons innehav av bilder i sin bokhylla och dator, bilder som strikt juridiskt nu i Sverige betraktas som barnpornografiska.

Ändå är det inte några filmer eller fotografier av barn polisen hittat vid en husundersökning hemma hos Lundström. Domen gäller enbart de teckningar, japanska mangateckningar, som hittades hos honom.

Det var inte så konstigt att han hade sådana hemma. Manga är en japansk serieteckningskonst och Simon Lundström är Sveriges främste kännare och översättare av manga. Han hade omkring fyra miljoner teckningar när polisen knackade på dörren! Av dessa har 39 bilder av hovrätten betraktats som barnporr, en expert menar att endast fyra av dessa skulle skulle kunna beskrivas som pornografiska. Fyra teckningar...

Jag har tidigare bloggat några gånger om denna för Sverige märkliga och pinsamma rättsprocess, dels i juli förra året om att barnporrlagen får berättigad kritik, dels i augusti 2010 om att kritiken ökar mot barnporrdomen i tingsrätten. I inläggen finns länkar till andra relevanta texter. Både Sveriges Författarförbund och Svenska PEN har reagerat mot domen, vilket bland annat redovisats i Tidningen Kulturen.

Rättsprocesssen rörande dessa mangateckningar är en skandal och kommer säkert också att beskrivas som en sådan i framtiden. Dessvärre tror jag inte att justitieminister Beatrice Ask (m) är en politiker som är beredd att agera mot denna starkt ifrågasatta lagstiftning och därmed utmana tongivande aktörer mot barnporr, till exempel drottning Silvia.

Och ändå är det inte något barn som är utsett för ett övergrepp denna gång, det är Simon Lundström som är offret. Missa inte Ulrika Knutssons text.

Bra av Anders R Olsson om ministerns bluff

I dag har journalisten, författaren och debattören Anders R Olsson skrivit en mycket viktig och bra text i Expressen om hur den svenska demokratins viktiga principer urholkas. Justitieminister Beatrice Ask (m)bör skämmas när hon läser artikeln där hon avslöjas som en lögnare.

Anders R Olsson är en de kunnigaste debattörerna i landet vad det gäller tryck- och yttrandefriheten och offentlighetsprincipen. Här pekar han helt riktigt på hur lagstiftningen sakta men säkert ändras vad det gäller tidigare närmast heliga rättigheter för medborgarna.
Och ofta sker det med oärliga argument, både av politiker och myndigheter. På den här bloggen skrev jag senast för ett par veckor sedan om hur justitieministern vårdslöst åberopade en dubiös enkät som Skatteverket gjort.

Enligt den vill medborgarna inte att inkomstuppgifter ska kunna tas fram av "vem som helst" enkelt på nätet. Nu avslöjar Olsson skickligt att enkäten närmast är att betrakta som en ren bluff. Pinsamt, pinsamt.

Jag skrev också om lagförslaget tidigare i maj och för ungefär ett år sedan i även en text i Medievärlden om Datainspektionens förbudsiver, helt tydligt en inspirationskälla för justitieministern.

Missa inte Anders R Olssons artikel! Den är mycket bra.

Beatrice Ask (m) försvarar sjuk sak

I dag (söndag) skriver justitieminister Beatrice Ask (m) i SvD och försvarar sitt minst sagt tokiga lagförslag om att försvåra ekonomisk information via nätet. Det är inget bra försvar av henne, det verkar snarare vara lite desperat inför den kritik som blossat upp både här och där.

Hon vinklar texten på att integriteten väger lätt i det socialdemokratiska Bodströmsamhället. Det har hon naturligtvis helt rätt i, men inte sjutton ser det mycket bättre ut i "Ask-samhället" med sina olika integritetskränkande förslag under senare år.
Det är billig retorik av landets justitieminister.

Och värst av allt är givetvis hennes resonemang om sakfrågan som sådan denna gång, nämligen hennes förslag om att försvåra tillgången till ekonomisk information via nätet.
Beatrice Ask drar fram en enkät som Skatteverket gjort som bärande motiv för att hon lägger ett förslag i strid mot grundlagen enligt flera ledande jurister. I den enkäten hade (endast) 1.000 personer svarar på frågan om vad de ansåg vara mest integritetskränkande.
Då hade de svarat avlyssning av mobilsamtal samt e-post som mest kränkande och därefter inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar via nätet.
Jaha,och vad säger då detta? Egentligen ingenting. 1000 personer i en enkät, men hur många nämnde då detta med ekonomisk information som integritetskränkande? Är det femtio, eller kanske 150 personer, som är underlaget för Beatrice Asks grundlagsstridiga lagförslag? Inte vet jag och inte vet någon annan väljare; hur många som tyckt vad får vi inte veta i Asks debattartikel, hon åberopar bara "enkäten".

Dessutom ska man ha klart för sig att det var Skatteverket som gjorde enkäten och där har länge förre generaldirektören Mats Sjöstrand tagit på sig rollen som förste lobbyist för att stoppa sajter typ ratsit.se med olika typer av ekonomisk information. Konstigt nog.

Det finns all anledning att fråga sig hur den där enkäten formulerades, som man frågar får man svar, som bekant. Beatrice Ask skriver i sin artikel i SvD också att skolbarn "genom några klick på datorn (kan) kontrollera vilka klasskamraters föräldrar som har betalningsanmärkningar".
Jag tycker att Ask ska visa upp vilket underlag hon har för sitt påstående att skolbarn gör på detta sätt. Jag tror inte ungar håller på och kollar kompisarnas föräldrars inkomster. Tror du det?

Beatrice Ask skryter i inlägget också över att hon minsann inte försöker begränsa den offentliga insynen eftersom förslaget bara syftar till att försvåra tillgängligheten till de offentliga uppgifterna via internet. Helt rätt, men det är sannerligen ingenting att skryta om!

Tvärtom, det justitieministern föreslår är ju, som hon skriver, att inte "vem som helst får obegränsad tillgång till uppgifter om andras ekonomi via internet."
Nähä, men de som har råd att köpa taxeringskalendern eller som har företag som får kolla inkomster och betalningsanmärkningar via skilda kanaler ska alltså få göra det.
Men "vem som helst" bland medborgarna får inte göra det. Inte bra - jag tycker att Beatrice Ask och därmed regeringen har en föraktlig syn på offentlighetsprincipen - enligt henne och alliansen är det tydligen bara eliten som ska ha tillgång till offentlig information. Det synsättet kan inte försvaras.

Asks och regeringens åsikt strider helt mot min uppfattning om att alla medborgare ska ha samma rätt att få ta del av all offentlig information. Inga gräddfiler således för politiker, revisorer, ekonomer eller journalister.
Dessutom är väl själva poängen med både inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar att de ska vara offentliga? Betalningsanmärkningar som inte är offentliga är väl totalt meningslösa?

Därför tycker jag att Beatrice Ask håller på att göra bort sig rejält i valrörelsen. Offentliga uppgifter ska kunna läsas av alla överallt! Det är väl liksom det som är poängen med offentlighetsprincipen. Eller?

LÄNKAR TIDIGARE TEXTER:
Bravo Nils Funcke
KU struntade i grundlagen
Mattsson leder debatten om yttrandefriheten
Stoppa justitieministerns lagändring!

Stoppa justitieministerns lagändring!

I elfte timmen har pressens branschorganisationer och olika publicister klokt nog reagerat mot att justitieminister Beatrice Ask (m) vill ändra kreditupplysningslagen för att hindra allmänheten från att läsa inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar på nätet.
Lagändringen har redan kommit långt i det politiska beslutsmaskineriet, men nu har reaktionerna mot Asks förslag resulterat i att konstitutionsutskottet skjuter upp sitt beslut om lagändringen kan godtas eller ej.

Inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar är offentliga och alla människor kan kontakta skattemyndigheterna eller kronofogden för att få ut uppgifterna.
Vad det gäller inkomsterna har också den kommersiella tryckta taxeringskalendern funnits så länge jag minns och utan att politikerna försökt stoppa den, så vitt jag vet.

Numera är kalendern rätt omodern eftersom det via nätet på olika sajter, till exempel ratsit.se, lätt går att få fram inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar.
Nu behöver inte längre vanligt folk köpa taxeringskalendern eller kontakta myndigheterna för att få fram dessa offentliga uppgifter. Den möjligheten är inte längre ett privilegium för journalister och andra med professionella kunskaper om faktainhämtning. Det borde politiker och landets ämbetsmän gilla.

Men så är det inte, tvärtom. De nya informationsmöjligheterna gillas inte på mång håll i maktens korridorer där bland andra Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund och Skatteverkets tidigare generaldirektör Mats Sjöstrand ägnat mycket kraft åt att lobba för att politikerna ska ändra lagstiftningen.
Jag kritiserade deras åsikter om just inkomstuppgifter mm i en debattartikel i Medievärlden för drygt ett år sedan.
Göran Gräslund ogillar för övrigt även sajter typ hitta.se och dess bildpubliceringar. Det skrev jag tillsammans med Tidningsutgivarnas jurist Per Hultengård om i en annan artikel i Medievärlden.

Och nu har således regeringen genom Beatrice Ask anslutit sig till dem som vill hindra den breda allmänheten från att ta del av offentliga uppgifter. Motivet är tydligen att man ser det som ett integritetskränkande problem att folk snokar om sina grannars, vänners och chefers ekonomiska situation. Jag tror att problemet är våldsamt överdrivet, snokandet är inte så omfattande som de inbillar sig och var finns den opinion som känner sig kränkt?

Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har i ett brev till regeringen reagerat mot lagförslaget. Flera utgivare har också reagerat. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har i flera krönikor i Expressen kritiserat Beatrice Ask och hennes lagförslag.
Han och de andra kritikerna menar, helt korrekt, att en lagändring i alla avseenden försvårar mediernas granskning av både politiker, andra makthavare och ekonomiska förbrytare.

Det har de helt rätt i, men jag tycker därutöver att det inte enbart är professionella journalister som ska ha rätt att lätt komma åt dessa offentliga uppgifter. Den möjligheten ska alla ha.
Det tycker formellt sett nog regeringen också som har utnämnt just den förre generaldirektören Mats Sjöstrand till ordförande för den nya E-delegationen som ska arbeta för att medborgarna så lätt som möjligt ska komma åt offentliga uppgifter hos myndigheterna!

Nåväl, kritiken mot lagförslaget har fått konstitutionsutskottet att skjuta upp sitt beslut om lagändringen kan godtas eller ej. Det är utmärkt och utskottet bör stoppa lagändringen. Det finns goda motiv för detta även i remissvaren, både Justitiekanslern och Justitieombudsmannen menar att en lagändring strider mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som i så fall måste ändras.

Det är ofattbart att justitieministern vill gå vidare trots den kritiken mot förslaget.

När avgår Beatrice Ask?

I Svenska Dagbladet har Sanna Rayman i dag skrivit en alldeles utmärkt ledare om justitieminister Beatrice Ask och hennes katastrofala idé om hur man ska skapa en modern skampåle för sexköpare.
Den texten kan inte ha varit kul att läsa för vare sig statsministern eller justitieministern. Därför är frågan i rubriken berättigad - när avgår justitieministern?
Förhoppningsvis är det uteslutet att ett statsråd i Sverige ska kunna sitta kvar efter ett så pinsamt avslöjande uttalande. Vad ska annars krävas för att ett statsråd ska diskvalificera sig själv?