Om det politiska hotet mot parlamentarismen. Och om publicisten Per Hildings död

Jag har aldrig engagerat mig i partipolitik och ingen vet hur jag röstat trots mina runt 17 år som chefredaktör för en liberal tidning, Gefle Dagblad.  Jag har oftast röstat just liberalt, men har också ibland av skilda skäl röstat annorlunda. Efter de sex partiernas ”decemberöverenskommelse” vet jag inte ens om jag röstar alls när det blir dags. Överenskommelsen rundar riksdagsordningen och heliga demokratiska och parlamentariska principer. Illa, illa! 

Jag har sällan skrivit politik trots ett liv som tidningsman i olika roller. Visst skrev jag ledare till och från som chefredaktör för Gefle Dagblad, men de handlade då oftast om sakfrågor rörande tryck- och yttrandefriheten och andra resonemang runt vår  demokrati samt allehanda publicistiska frågor, t ex om pressetiken och kritiken mot presstödet, ett favoritämne!

Vad det gällde opinionsbildningen rörande partipolitiken hade jag stort förtroende för tidningens politiska skribenter under olika längre och kortare perioder, som till exempel Tord Bergkvist, Pälla Elfström, Hans Lindblad, Kurt Wejbro, Christian Dahlgren, Fredrik Malm, Martin Liby Alonso, Carl Lagerqvist och andra kunniga liberala fanbärare under alla dessa år.

En av de allra viktigaste var naturligtvis Per Hilding, min företrädare som chefredaktör och ansvarig utgivare för Gefle Dagblad.  Han fortsatte även att skriva efter sin pensionering, alltid klokt, balanserat, insiktsfullt och med stor respekt för vikten av en fungerande demokrati och parlamentarismen.  Några dagar före jul gick denne  respekterade publicist bort vid 91 års ålder.

Per var med sin starka övertygelse som publicist alltid positiv för en öppen debatt, insyn och ärlighet. Efter de sex partiernas "decemberöverenskommelse" i slutna rum har jag i tankarna efter Per Hildings bortgång naturligtvis också funderat över vad han skulle ha sagt om denna politiska uppgörelse om vi, som förr, hade fått sitta på hans chefsredaktörsrum på Gefle Dagblad och snackat om nyheten. Jag anar vilken inställning vi nog skulle ha kommit fram till... 

Gefle Dagblad ingår idag i koncernen MittMedia, ägd av Nya Stiftelsen Gefle Dagblad med stark liberal förankring.  I tidningens korridorer har man alltid känt vibbarna av liberalismens historia i form av både namnkunniga ägarföreträdare, skribenter och skilda händelser, inte minst då tidningen och dess moderbolag kommit att spela en allt viktigare roll i branschens utveckling. 

MittMedia, som växt fram ur Gefle Dagblads Förvaltnings AB, äger nu alla dagstidningar från Falun och Gävle upp till Östersund och Örnsköldsvik, även tidningar med annan politisk kulör. Nog så intressant i en stiftelse inriktad på utgivandet av liberala tidningar… MittMedias styrelseordförande är förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som därmed är en betydande mediemakthavare i en koncern som av allt att döma har stora ambitioner att bli ännu större genom olika samgåenden.  

Och just Lars Leijonborg ska enligt Expressen ha varit den som före jul tussade ihop regeringspartierna och Alliansen för att få igång samtal mellan dem, samtal  som senare utmynnat  i denna uppgörelse.  Han ska enligt Expressen ha ringt till Magdalena Andersson (s) och sagt att ”det nog är läge för socialdemokraterna att kontakta Alliansen, ni kan nog komma överens”.

Vad sedan Lars Leijonborg tycker om överenskommelsen som den senare blev vet bara han själv. Uppgörelsen från i lördags har redan under de första dagarna fått sällan skådad skarp kritik, inte minst av tidigare statsråd och partiledare för Alliansen, men också från tidigare språkrör inom Miljöpartiet. Och en rad andra debattörer, se ett urval i länksamlingen nedan. 

För mig framstår överenskommelsen som stötande och tämligen obegriplig.  Hur är det möjligt att de sex partierna har kunnat anta denna odemokratiska och principiellt tveksamma överenskommelse utan att någon enda företrädare runt förhandlingsbordet sagt att ”hörni, så här kan vi ju inte göra, vi måste väl ändå tänka lite på riksdagsordningen och parlamentarismen?”

Skälet är väl att det alltid är tungt för den kloke och omdömesgille att säga stopp och belägg när en dum idé växer sig stark i en föreningsstyrelse, på en kreativ redaktion eller i ett parti. Det är lättare att bara glida med.   

Ansvaret vilar lika tungt på Alliansen som på regeringspartierna även om dessa tydligen sa nej först, men sedan föll till föga för Alliansens förslag som dess företrädare själva är stolta över att ha torgfört redan före valet i höstas. Och av andra, t ex blivande partisekreteraren Tomas Tobé,  framställs avtalet som ett för Sverige bättre alternativ än traditionella parlamentariska lösningar genom uppgörelser i politiska sakfrågor för att bygga majoriteter och hantera det parlamentariska läget.  En suspekt uppgörelse för att säkra minoriteters makt över majoriteter beskrivs således som bättre för Sverige…   

Både vänsterblocket och Alliansen tror att de tjänar mest på denna märkliga uppgörelse och då endast vad det gäller det egna blockets maktposition, nu eller senare. Det är maktfrågan som är motivet, inte nationens bästa. Makten korrumperar!

De borgerliga partiernas företrädare lider efter ett antal år i maktens korridorer av svår abstinens och trånar efter ett återtåg, så starkt att de billigt säljer ut sin oppositionsroll i tron att de bäddar för ett tryggt maktskifte 2018. Eller tidigare, vilket sannolikt är förhoppningen. Och vänsterblockets företrädare är lika övertygande om att de med detta tveksamma avtal säkrar sin egen maktposition, nyttan för nationen är nog inte närvarande i Romsons och Löfvens bedömningar. Makten korrumperar!   

Och i kulissen sitter sverigedemokrater och vänsterpartister på skilda håll och njuter av scenförändringen i svensk politik som ger dem helt nya möjligheter inför framtiden. Jag bävar inför vad som komma kan i en framtid. Ingen av de skyldiga bakom decemberuppgörelsen kan ha en aning om vad som faktiskt kan hända i politiken, men nu har de visat vägen för dem som i ett annat maktläge också kan komma att gilla snabba odemokratiska kursändringar.

Nedan finns ett antal länkar som på skilda sätt resonerar kring denna tämligen ofattbara politiska händelse för den som fortfarande tror på demokrati och parlamentarismen. Några intressanta favoriter bland dessa analyser är nog främst texten av Niklas Lundblad, fil dr, men också de av Carl Bildt, m, Peter Eriksson, mp,  Magnus Kolsjö, kd, och Lotta Gröning, krönikör. Med flera.

Nu lägger vi 2014 bakom oss med denna märkliga politiska uppgörelse i Sverige och ingen vet vad som händer politiskt 2015, men det blir nog ett intressant år. En sak är i alla fall säker, vad som händer under åreen 2015 - 2018  vet varken Fridolin, mp,  Löfven, s. eller Romson, mp. Inte heller Björklund, fp, Hägglund, kd, Kindberg Batra, m, eller Lööf, c. Men jag tror tyvärr att de kommer att bli förvånade över vad deras överenskommelse leder till..

Oavsett hur det går med politiken tillönskar jag alla en fin avslutning på 2014 och ett riktigt Gott Nytt År 2015!
Korrigerad 1412231 kl 14.18, kl 15.03

Ett urval av relevanta länkar: 
Besvärligheten ger grundlagen dess värde - understreckare av Niklas Lundblad, svd.se 141229

Alliansen har villkorslöst gett upp sitt eget inflytande - artikel av Mikael Odenberg( m), dn.se 141229

Leijonborg öppnade dörren för uppgörelse - nyhetsartikel i Expressen 141229

Något är fel i svensk politik - Peter Eriksson debattartikel di.se 141229

"Löfven har ett högt tonläge" - Anna Kinberg Batra i nyhetsartikel dn.se 141229

Decemberöverenskommelsen är en Berlinmur - Johan Ronnestam bloggar 141229

Också om decemberöverenskommelsen - Carl Bildt bloggar 141229

Ledare: Ett själviskt beslut - ledare av PM Nilsson di.se 141229

Decemberöverenskommelsen, pyttsan - Bloggkrönika av Lotta Gröning, Expressen 20141228

Decemberöverenskommelsen botar symtomen, men inte sjukdomen - Stefan Olsson bloggar 141228

Löfven: Alliansen ville ta över makten - nyhetsartikel dn.se 141229

Demokratiskt problematisk överenskommelse - ledare av Tove Lifvendahl svd.se 141227

Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det - Gunnar Hökmark (m) bloggar 141227

Det kändes som en oblodig statskupp - Magnus Kolsjö (kd) bloggar 1412 27

Vår statsminister är glad - och  SD fortsätter växa - Peter Kadhammar krönika i Aftonbladet141227

En halvmesyr som räddningsaktion - ledare av Ola Nordebo vk.se 141227

En oblodig statskupp - bloggtext av Magnus Kolsjö (kd) 141227

Minoritetsregeringar måste vinna stöd, inte garanteras det - blogg av Gunnar Hökmark (m) 141227

Beatrice Ask (m) försvarar sjuk sak

I dag (söndag) skriver justitieminister Beatrice Ask (m) i SvD och försvarar sitt minst sagt tokiga lagförslag om att försvåra ekonomisk information via nätet. Det är inget bra försvar av henne, det verkar snarare vara lite desperat inför den kritik som blossat upp både här och där.

Hon vinklar texten på att integriteten väger lätt i det socialdemokratiska Bodströmsamhället. Det har hon naturligtvis helt rätt i, men inte sjutton ser det mycket bättre ut i "Ask-samhället" med sina olika integritetskränkande förslag under senare år.
Det är billig retorik av landets justitieminister.

Och värst av allt är givetvis hennes resonemang om sakfrågan som sådan denna gång, nämligen hennes förslag om att försvåra tillgången till ekonomisk information via nätet.
Beatrice Ask drar fram en enkät som Skatteverket gjort som bärande motiv för att hon lägger ett förslag i strid mot grundlagen enligt flera ledande jurister. I den enkäten hade (endast) 1.000 personer svarar på frågan om vad de ansåg vara mest integritetskränkande.
Då hade de svarat avlyssning av mobilsamtal samt e-post som mest kränkande och därefter inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar via nätet.
Jaha,och vad säger då detta? Egentligen ingenting. 1000 personer i en enkät, men hur många nämnde då detta med ekonomisk information som integritetskränkande? Är det femtio, eller kanske 150 personer, som är underlaget för Beatrice Asks grundlagsstridiga lagförslag? Inte vet jag och inte vet någon annan väljare; hur många som tyckt vad får vi inte veta i Asks debattartikel, hon åberopar bara "enkäten".

Dessutom ska man ha klart för sig att det var Skatteverket som gjorde enkäten och där har länge förre generaldirektören Mats Sjöstrand tagit på sig rollen som förste lobbyist för att stoppa sajter typ ratsit.se med olika typer av ekonomisk information. Konstigt nog.

Det finns all anledning att fråga sig hur den där enkäten formulerades, som man frågar får man svar, som bekant. Beatrice Ask skriver i sin artikel i SvD också att skolbarn "genom några klick på datorn (kan) kontrollera vilka klasskamraters föräldrar som har betalningsanmärkningar".
Jag tycker att Ask ska visa upp vilket underlag hon har för sitt påstående att skolbarn gör på detta sätt. Jag tror inte ungar håller på och kollar kompisarnas föräldrars inkomster. Tror du det?

Beatrice Ask skryter i inlägget också över att hon minsann inte försöker begränsa den offentliga insynen eftersom förslaget bara syftar till att försvåra tillgängligheten till de offentliga uppgifterna via internet. Helt rätt, men det är sannerligen ingenting att skryta om!

Tvärtom, det justitieministern föreslår är ju, som hon skriver, att inte "vem som helst får obegränsad tillgång till uppgifter om andras ekonomi via internet."
Nähä, men de som har råd att köpa taxeringskalendern eller som har företag som får kolla inkomster och betalningsanmärkningar via skilda kanaler ska alltså få göra det.
Men "vem som helst" bland medborgarna får inte göra det. Inte bra - jag tycker att Beatrice Ask och därmed regeringen har en föraktlig syn på offentlighetsprincipen - enligt henne och alliansen är det tydligen bara eliten som ska ha tillgång till offentlig information. Det synsättet kan inte försvaras.

Asks och regeringens åsikt strider helt mot min uppfattning om att alla medborgare ska ha samma rätt att få ta del av all offentlig information. Inga gräddfiler således för politiker, revisorer, ekonomer eller journalister.
Dessutom är väl själva poängen med både inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar att de ska vara offentliga? Betalningsanmärkningar som inte är offentliga är väl totalt meningslösa?

Därför tycker jag att Beatrice Ask håller på att göra bort sig rejält i valrörelsen. Offentliga uppgifter ska kunna läsas av alla överallt! Det är väl liksom det som är poängen med offentlighetsprincipen. Eller?

LÄNKAR TIDIGARE TEXTER:
Bravo Nils Funcke
KU struntade i grundlagen
Mattsson leder debatten om yttrandefriheten
Stoppa justitieministerns lagändring!