JK borde ha åtalat utgivaren för Lexbase

Det är synd att Justitiekanslern, JK, inte inleder en förundersökning om den kritiserade databasen Lexbase. Visst, JK ska vara försiktig med åtgärder rörande tryck- och yttrandefriheten, men den här gången var det befogat med ett åtal. Genom sitt dåligt förklarade beslut ger JK förbudsivrare luft under vingarna då de påstår att det krävs skärpta lagar. De har fel, den befintliga lagen räcker sannolikt om den används.  

Lexbase hade sökt och fått ett utgivningsbevis som innebär att sajten omfattas av grundlagarna. Lexbase  fick därmed, precis som tidningar och etermedier, en ansvarig utgivare som kan åtalas för exempelvis förtal enligt den särskilda ordning som gäller för ett tryckfrihetsbrott.

De som är kritiska till alla nya möjligheter för medborgarna att via internet enkelt få ta del av offentliga uppgifter, oftast makthavare, vill begränsa tillgången på offentliga uppgifter för allmänheten. De drivs av olusten inför publiceringar de tycker är obehagliga och vill därför med populistiskt motiverade förbud motverka dessa.

Efter fallet Lexbase vill kritiker som Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö till och med riva upp grundlagen och minska möjligheterna för presumtiva publicister att få utgivningsbevis; det förfarandet beskrivs som ett missbruk när sajtägare vill utse en ansvarig utgivare inför publiceringen av offentliga uppgifter. Detta trots att det både reellt och formellt är precis tvärtom; den som vill bli utgivare är ju också beredd att ta juridiskt ansvar för publiceringar. Staten bör inte motverka detta.    

Nu fick vi tyvärr inte se hur JK skulle ha klarat av att hålla utgivaren för Lexbase ansvarig för sina publiceringar, men jag tror att det skulle ha blivit en fällande dom. Förhoppningsvis då  inte för publiceringarna som sådana av offentliga domar, utan snarare för förtal orsakat av det slarviga och urskiljningslösa upplägget  med rent felaktiga utpekanden. En etablerad ansvarig utgivare i traditionella medier skulle inte ha släppt igenom så känsliga personuppgifter utan noggrann kontroll och prioritering.
Alla drabbade har fortfarande möjligheter att själva agera juridiskt mot utgivaren på Lexbase, men det är ett jobbigt och kostsamt projekt för en enskild person. Justitiekanslern är den ende som för samhällets räkning får åtala en ansvarig utgivare, men det ska enligt regelverket - klokt nog - ske sparsamt och endast då JK finner att det är ”påkallat från allmän synpunkt”, det vill säga då det ligger i samhällets intresse.

Den bedömningen gjorde JK Hans Stark 1990 då han åtalade Expressens chefredaktör Bo Strömstedt i den s k spelskandalen. Strömstedt friades. 2006 åtalade JK Göran Lambertz  Expressens utgivare Otto Sjöberg  för de felaktiga påståendena om att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in på alkoholklinik. Sjöberg fälldes.  

I båda dessa fall ansågs publiceringarna motivera ett åtal av JK, men inte nu då hundratals människor menar att de på skilda sätt förtalats av Lexbase. Jag tycker att det vore mer motiverat denna gång utifrån allmän synpunkt med en rättslig prövning på initiativ av JK.

Men JK Anna Skarhed har gjort en annan bedömning och menar att detta är en situation som lagstiftaren inte kunnat förutse. Där finner hon ett skäl mot en förundersökning, jag tycker att det borde vara precis tvärtom. Medieutvecklingen i sig är ett motiv för att pröva om tryckfrihetsförordningen håller när nya medieaktörer börjar publicera sådant vi inte sett tidigare. Nu spelar JK:s beslut i stället förbudsivrarna i händerna. Under många år har ett antal av dem på skilda sätt krävt inskränkningar i grundlagarna, bl a vad det gäller offentlighetsprincipen. Man har strävat efter att försvåra medborgarnas möjligheter att få ut information för att på så sätt omöjliggöra kontroversiella publiceringar i stället för att angripa dessa med befintlig lagstiftning, till exempel genom att försöka få utgivaren fälld för förtal.

Även i andra sammanhang har krav på nya förbud rests och alltför ofta också tillgodosetts, till exempel vad de gäller utlämnandet av  passbilder som i praktiken stoppats. En tidning kan idag inte få ut passbilder på t ex tungt belastade kriminella. Samma sak med viss ekonomisk information sedan kreditupplysningslagen stramats åt. Det har till och med funnits förslag om att stoppa möjligheter för sajter typ Eniro, Ratsit och hitta.se. 

Förra sommaren infördes den så kallade fotoförbudslagen som innebär att det blev olagligt att ta kränkande bilder i privata miljöer. Ansvaret lyftes därmed bort från den ansvarige utgivaren som publicerar bilden och läggs i stället på den enskilde fotografen som sekundsnabbt ska avgöra om det är en laglig fotografering eller inte, oavsett om bilden publiceras eller ej.

Dessa begränsningar drabbar tryck- och yttrandefriheten i onödan eftersom det redan nu går att döma för dessa brott utifrån befintliga lagar. Det uppmärksammade förtalsmålet i Göteborg där ungdomar dömdes för kränkande bilder utlagda på Instagram är ett annat exempel på att det går att lagföra nätbrott med befintliga lagar till skillnad från vad förbudsivrare hävdat.

Men i fallet Lexbase har således statens jurist, JK, kommit fram till att saken inte motiverar ett åral. Dessutom är beslutet dåligt förklarat:

"Oavsett om det i dessa fall skulle föreligga förtalsbrott eller inte, ger uppgifterna i de aktuella anmälningarna inte underlag för bedömningen att det skulle finnas sådana särskilda skäl som från allmän synpunkt motiverar ett ingripande genom allmänt åtal. Förundersökning ska därför inte inledas i något av ärendena".

Inte mer än så. Trots den självklara restriktiva tillämpningen  kan man denna gång fråga sig varför JK inte agerade med ett åtal för förtal.
Korrigerad 140330 kl 0034
Uppdaterad med ny länk 140406 kl 01.09, 140408 kl 00.27
   

Länkar:
JK tar inte sitt ansvar - Anette Novak, medievarlden.se
Rätt av JK att inte åtala Lexbase - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Funcke: Värna utgivningsbevis för webbplatser - trots Lexbase - Debattartikel, Medieormen, sverigesradio.se
Hot på nätet lika olagligt som på gatan -  Friad eller fälld i juridikens gränsland, ur.se 
Alliansregeringen urholkar offentlighetsprincipen - utkiksbloggen.blogspot.se
Lexbase: Hur integritetsskyddet blev en klassfråga - Mårten Schultz, juridikbloggen.se  

Från Snowden och Manning till Annie Lööf (c)

I går sa 29-årige Edward Snowden att det var han som avslöjat Prism, USA:s gigantiska elektroniska övervakningssystem. Han kommer att få leva i landsflykt resten av sitt liv. I Sverige handlar debatten inte om hjältar som offrar sig av samvetsskäl för vår rätt att få veta. Här utmärker sig i stället makthavare som struntar i Sveriges  grundlag för att vi INTE ska få veta. Senast handlar det om näringsministern Annie  Lööf (c) som prickats av konstitutionsutskottet, KU,  för sitt agerande.

Snowdens namn och avslöjande löper nu över jorden, precis som tidigare namnet Bradley Manning, 25-åringen som åtalats för att ha läckt tusentals hemliga dokument till Wikileaks. Landsförrädare enligt somliga, sanningens hjältar enligt andra.

Sanningens hjälte är ett epitet som Annie Lööf nog diskvalificerats för i evinnerlig tid, men hon lär inte heller riskera att bli kallad för landsförrädare. Makthavare som bryter mot vår grundlag tycks närmast undantagslöst slippa undan utan allvarligare följder, vare sig politiskt eller juridiskt.

Visst, de kanske prickas av KU eller får en liten reprimand av Justitieombudsmannen, JO. Så är det nu senast med Annie Lööf och nyligen också med hela regeringskansliet som fick skarp kritik av JO. Och sedan blir det i regel inte så mycket mer.

I Sverige regleras vår tryck- och yttrandefrihet mycket detaljerat i grundlagarna. Där finns meddelarskyddet som hindrar myndigheterna från att forska efter nyhetskällor och där finns offentlighetsprincipen som ger medborgarna rätt att få ut handlingar från myndigheterna. Det handlar om juridiska fundament för vårt land.

I andra länder finns inte alls samma formella lagskydd som dessa svenska juridiska grundbultar. I Snowdens och Mannings USA är tryck- och yttrandefriheten reglerad i en enda formell mening med totalt 45 ord. Den finns i USA:s konstitutions första tillägg från 1791, The First Amendment. De svenska grundlagarna är betydligt mer detaljerade och omfattande, som till exempel tryckfrihetsförordningen.

Ändå är det väl känt att den amerikanska administrationen läcker som ett såll; viktig information slussas i mängd ut till medborgarna via läckor och informella kanaler även om det sällan är så uppmärksammat som nu med Snowden och Manning. Ofta finns det väl troligen politiska motiv eller andra starka intressen som orsaker till läckorna. Den offentliga insynen fungerar så vitt jag förstår dock rätt bra, om än informellt.

I Sverige kan man konstatera att den formella offentliga insynen är formellt sett starkt reglerad och juridiskt garanterad, men i praktiken fungerat den allt sämre. Och maktens företrädare  obstruerar ibland mot medborgarnas rättigheter i grundlagarna.  Näringsdepartementets agerande och Annie Lööf är ett färskt exempel, bra beskrivet av Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i en krönika.

Centerledaren är inte ensam i sitt beteende. Statsråd i snart sagt varje regering under senare decennier har dragit på sig kritik för tveksamma ageranden vad det gäller rätten till offentlig  insyn. Och generaldirektörer och kommunalråd och en rad olika myndigheter.

Om man gogglar på  ”brott mot offentlighetsprincipen”  och liknande formuleringar hittar man intressanta exempel. Och dessutom en intressant artikel från 2007 av tre forskare vid Göteborgs universitet med rubriken  ”Många myndigheter bryter mot lagen om offentlighet”.

Så är det och det finns tyvärr många exempel; i stort sett varenda dagstidning i landet rapporterar varje år om makthavare på olika myndigheter som får kritik för hur de hanterar offentlighetsprincipen.  Och forskar efter källor trots meddelarskyddet.   

Det är allvarligt nog, men samtidigt förefaller dessvärre också politikers och ledande tjänstemäns intresse för att begränsa tryck- och yttrandefriheten att öka. Det finns många exempel både i form av ofullbordade förslag och redan beslutade bestämmelser som urholkar grundlagarna. Som det färska fotoförbud i vissa situationer, förslag om munkavle för poliser, förbud att lämna ut passbilder, fler sekretessbestämmelser, en utökad brottskatalog i tryckfrihetsförordningen, personunderrättelselagen PUL och kreditupplysningsbegränsningar. Med mera.

Formellt sett verkar vi ha ett starkt skydd för tryck och yttrandefriheten jämfört med både USA och andra länder. Reellt sett ska vi nog inte känna oss för säkra på saken.  

Några relevanta länkar (med fler länkar):
The Guardian, text och tv-intervju med Edward Snowden - The Guardian 130609
Källjakt och försenade handlingar - Chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130609
Håll Ekot och SvD utanför, JK - Chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130606
Lambertz förlorade, tryckfriheten segrade - denna blogg 120825
Bra av Siren och TU, häv sekretess för passbilder - denna blogg 120229
Politiska reportrar: Allt svårare att granska regeringen - aip.nu 111031 
Beatrice Ask (m) försvarar en sjuk sak - denna blogg 100530
Bravo, Nils Funcke - denna blogg 100528
Mattsson leder debatten om yttrandefriheten - denna blogg 100525

Beatrice Ask (m) försvarar sjuk sak

I dag (söndag) skriver justitieminister Beatrice Ask (m) i SvD och försvarar sitt minst sagt tokiga lagförslag om att försvåra ekonomisk information via nätet. Det är inget bra försvar av henne, det verkar snarare vara lite desperat inför den kritik som blossat upp både här och där.

Hon vinklar texten på att integriteten väger lätt i det socialdemokratiska Bodströmsamhället. Det har hon naturligtvis helt rätt i, men inte sjutton ser det mycket bättre ut i "Ask-samhället" med sina olika integritetskränkande förslag under senare år.
Det är billig retorik av landets justitieminister.

Och värst av allt är givetvis hennes resonemang om sakfrågan som sådan denna gång, nämligen hennes förslag om att försvåra tillgången till ekonomisk information via nätet.
Beatrice Ask drar fram en enkät som Skatteverket gjort som bärande motiv för att hon lägger ett förslag i strid mot grundlagen enligt flera ledande jurister. I den enkäten hade (endast) 1.000 personer svarar på frågan om vad de ansåg vara mest integritetskränkande.
Då hade de svarat avlyssning av mobilsamtal samt e-post som mest kränkande och därefter inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar via nätet.
Jaha,och vad säger då detta? Egentligen ingenting. 1000 personer i en enkät, men hur många nämnde då detta med ekonomisk information som integritetskränkande? Är det femtio, eller kanske 150 personer, som är underlaget för Beatrice Asks grundlagsstridiga lagförslag? Inte vet jag och inte vet någon annan väljare; hur många som tyckt vad får vi inte veta i Asks debattartikel, hon åberopar bara "enkäten".

Dessutom ska man ha klart för sig att det var Skatteverket som gjorde enkäten och där har länge förre generaldirektören Mats Sjöstrand tagit på sig rollen som förste lobbyist för att stoppa sajter typ ratsit.se med olika typer av ekonomisk information. Konstigt nog.

Det finns all anledning att fråga sig hur den där enkäten formulerades, som man frågar får man svar, som bekant. Beatrice Ask skriver i sin artikel i SvD också att skolbarn "genom några klick på datorn (kan) kontrollera vilka klasskamraters föräldrar som har betalningsanmärkningar".
Jag tycker att Ask ska visa upp vilket underlag hon har för sitt påstående att skolbarn gör på detta sätt. Jag tror inte ungar håller på och kollar kompisarnas föräldrars inkomster. Tror du det?

Beatrice Ask skryter i inlägget också över att hon minsann inte försöker begränsa den offentliga insynen eftersom förslaget bara syftar till att försvåra tillgängligheten till de offentliga uppgifterna via internet. Helt rätt, men det är sannerligen ingenting att skryta om!

Tvärtom, det justitieministern föreslår är ju, som hon skriver, att inte "vem som helst får obegränsad tillgång till uppgifter om andras ekonomi via internet."
Nähä, men de som har råd att köpa taxeringskalendern eller som har företag som får kolla inkomster och betalningsanmärkningar via skilda kanaler ska alltså få göra det.
Men "vem som helst" bland medborgarna får inte göra det. Inte bra - jag tycker att Beatrice Ask och därmed regeringen har en föraktlig syn på offentlighetsprincipen - enligt henne och alliansen är det tydligen bara eliten som ska ha tillgång till offentlig information. Det synsättet kan inte försvaras.

Asks och regeringens åsikt strider helt mot min uppfattning om att alla medborgare ska ha samma rätt att få ta del av all offentlig information. Inga gräddfiler således för politiker, revisorer, ekonomer eller journalister.
Dessutom är väl själva poängen med både inkomstuppgifter och betalningsanmärkningar att de ska vara offentliga? Betalningsanmärkningar som inte är offentliga är väl totalt meningslösa?

Därför tycker jag att Beatrice Ask håller på att göra bort sig rejält i valrörelsen. Offentliga uppgifter ska kunna läsas av alla överallt! Det är väl liksom det som är poängen med offentlighetsprincipen. Eller?

LÄNKAR TIDIGARE TEXTER:
Bravo Nils Funcke
KU struntade i grundlagen
Mattsson leder debatten om yttrandefriheten
Stoppa justitieministerns lagändring!