Trångsynt av Datainspektionen och Lotteriinspektionen om drönare och spelbolag

Ibland kan politiker, föråldrad lagstiftning och jurister ställa till det för oss i Sverige när prestige och trångsynthet får råda. Som med Datainspektionens kamp för ett förbud mot fotografering från drönare och, framför allt, vad som just nu sker när Lotteriinspektionen fortfarande försöker stoppa utländska spelbolags annonsering i svenska medier. Sverige har varit på väg att beröva landet tusentals jobb med sitt drönarförbud. Och vi kan vara på god väg att beröva svenska medier miljardbelopp för annonser för spelbolag som är lagliga i EU.  

Vad det gäller drönarna har således Högsta förvaltningsdomstolen satt tänderna i lagen om övervakningskameror. Till skillnad från den lägre förvaltningsrätten kom här domstolen i form av fem justitieråd fram till att fotografering från drönare faller under den föråldrade lagen som i allt väsentligt ser likadan ut som när den infördes för fyrtio år sedan, 1977!  I flera kommentarer har det hetat att domstolen bara tolkar lagen.

Må så vara, men nog tycker jag att domarna precis lika väl skulle ha kunnat komma fram till att kameror i drönare inte är övervakningskameror. Det finns många argument däremot, som om hur kamerorna manövreras och hur permanent monterade eller ej de egentligen är. Och framför allt inte minst då de används av medier i en grundlagsskyddad verksamhet för att tillfälligt och på olika platser skildra stora händelser från luften och där enskilda individer inte kan identifieras.

Arkitektbyråer, kyrkogårdsförvaltningar, fastighetsbolag och kommuner är andra användare som utnyttjar denna helt nya effektiva och miljövänliga bransch för att få fram planeringsunderlag. Vad har deras användning med övervakningskameror att göra? 

Tydligen frågar sig även regeringen detta eftersom en förändrad lag är på gång på grund av domen, men det tar tid och dröjsmålet ställer till problem för en ung bransch med många anställda och stora gjorda investeringar av idérika entreprenörer i Sverige som ligger långt fram i den tekniska utvecklingen på detta område. Tidigast i augusti 2017 kan regeringens nödutgång resultera i en mjukare tillämpning.

Så kan en föråldrad lagstiftning i kombination med trångsynta jurister knyta svans på en löftesrik ny bransch i Sverige. Heder åt Sveriges Television som snabbt bestämde sig för att deras fotograferingar från drönare inte kunde omfattas av förbudet eftersom syftet sådana gånger är publicering av material i grundlagsskyddade medier. Kunde inte juristerna i domstolen kunnat komma fram till samma sak?

Än värre är den mångåriga striden mellan den lite udda myndigheten Lotteriinspektionen och svenska medier rörande annonsering i Sverige av utländska spelbolag. Lotteriinspektionen har hårdnackat och envist drivit att svenska medier inte får publicera sådana annonser på grund av det så kallade främjandeförbudet som innebär att man i Sverige inte får uppmuntra till spel i utländska spelbolag.

En hake är dock att den lag inspektionen åberopar är en vanlig lag medan mediernas verksamhet regleras i grundlagar. Dessutom har EU haft mycket kritiska synpunkter på att Sverige försökt värna sitt spelmonopol på bekostnad av de inom unionen verksamma och lagliga spelbolagen.

I dessa frågor har inte minst kvällstidningarna och dess redaktörer som Anders Gerdin, Thomas Mattsson och Jan Helin skickligt fört striden tillsammans med branschorganisationen TU Medier i Sverige och dess vd Jeanette Gustafsdotter och chefsjuristen Per Hultengård. Mot sig har de haft den förvånansvärt aggressiva Lotteriinspektionen och även Svenska Spel, inte minst med sin tidigare ordförande Anitra Steen som smått fanatiskt slogs för spelmonopolet då Svenska Spel under henne ordnade påkostade seminarier i Almedalen, renodlade lobbyarrangemang med god mat och vin.

EU drog till sist tillbaka sin kritik eftersom Sverige faktiskt deklarerade att man äntligen skulle utreda införandet av ett licenssystem där utländska bolag kan få tillstånd till verksamheten i Sverige om de följer vårt regelverk. Detta gillade inte Anitra Steen som tillsammans med några andra styrelseledamöter just därför fick sparken av regeringen i våras.

Arbetet med ett nytt licenssystem pågår och har gillats av de flesta, men just i det läget dyker det upp en olycklig och märklig dom i Förvaltningsrätten i Linköping. Den ger obegripligt nog Lotteriinspektionen rätt och förbjuder svenska medier att publicera utländska spelannonser i Sverige och ålägger till exempel kvällstidningarna ett vite på 45.000 kronor -  per dag! - om de bryter mot förbudet. Och detta i ett läge när ett nytt och brett accepterat licenssystem för utländska spelbolag är på väg att införas i landet.

Därför har nu TU Medier Sverige ännu en gång anmält saken till EU och hoppas på en snabb prövning, det vill säga att unionen kritiserar Sverige igen. Domstolen är i och för sig bara första instans och saken överklagas naturligtvis till högre rätt, men domen skapar osäkerhet inför framtiden, inte minst hos de spelbolag som förväntas söka den kommande nya licensen för verksamheten i Sverige.

Man bör ha klart för sig att det handlar om enorma pengar som svenska medier riskerar att förlora om spelbolag, som är lagligt accepterade i andra europeiska länder, inte får annonsera i Sverige. Svenska medier bedöms årligen förlora minst runt en miljard i intäkter om Lotteriinspektionens linje vinner i slutändan, det är dubbelt så mycket som det så kallade presstödet i Sverige.

Aftonbladet har för något år sedan deklarerat att företaget har en färdig plan för att flytta utomlands om förbudet mot utländska spelbolags annonsering i Sverige fortsätter. Det handlar i så fall om en flytt till exempelvis Malta. Redan idag är det ju också så att till exempel TV3 får publicera annonser som Lotteriinspektionen inte vill tillåta i till exempel Aftonbladet, detta eftersom TV3:s juridiska hemvist är England, men programmet och dess spelreklam kan ses i Sverige.

Liksom i fallet med fotografering från drönare handlar det här således om en närmast absurd tolkning av lagstiftningen av statliga Lotteriinspektionen och dess jurister, trots att alla inblandade vet hur kritiskt EU ser på hur Sverige kramar sitt monopol och att ett licenssystem just nu utreds.

Vad som driver Lotteriinspektionen till dess vettlösa förföljelse av tidningarna är svårt att begripa. Dess agerande är särskilt obehagligt med tanke på att främjandeförbudet för mediernas del strider mot censurförbudet. Anitra Steen fick gå då hon inte ville acceptera en ny lagstiftning, men hur ser regeringen på Lotteriinspektionens agerande under ungefär samma omständigheter?   

Mot allt detta kan man naturligtvis invända att spel för en del är ett problem som kan orsaka missbruk och därför inte är en rumsren verksamhet i ett land som Sverige. Så enkelt är det dock inte. Intresset för spel är uppenbarligen enormt vilket ju också var och en kan notera när man ser att spelannonser dominerar i till exempel digitala medier.

Dessutom handlar det om helt legala verksamheter inom EU och varken Svenska Spel eller ATG är särskilt blyga i sin egen marknadsföring; det var länge sedan jag själv tröttnade att spela på både tips, Lotto och V75 då jag som registrerad innehavare av spelkort hos dessa bolag dränktes i pockande reklam från Svenska Spel och ATG. Någon Trisslott kan det dock bli ibland... 

Vill vi i Sverige begränsa spelandet ska nog detta fenomen bekämpas eller lagligt regleras på ett helt annat sätt än via Lotteriinspektionens märkliga agerande med en föråldrad lagstiftning som vapen. 

Ibland är det svårt att förstå sig på både politiker, lagar och jurister. 

JK borde ha åtalat utgivaren för Lexbase

Det är synd att Justitiekanslern, JK, inte inleder en förundersökning om den kritiserade databasen Lexbase. Visst, JK ska vara försiktig med åtgärder rörande tryck- och yttrandefriheten, men den här gången var det befogat med ett åtal. Genom sitt dåligt förklarade beslut ger JK förbudsivrare luft under vingarna då de påstår att det krävs skärpta lagar. De har fel, den befintliga lagen räcker sannolikt om den används.  

Lexbase hade sökt och fått ett utgivningsbevis som innebär att sajten omfattas av grundlagarna. Lexbase  fick därmed, precis som tidningar och etermedier, en ansvarig utgivare som kan åtalas för exempelvis förtal enligt den särskilda ordning som gäller för ett tryckfrihetsbrott.

De som är kritiska till alla nya möjligheter för medborgarna att via internet enkelt få ta del av offentliga uppgifter, oftast makthavare, vill begränsa tillgången på offentliga uppgifter för allmänheten. De drivs av olusten inför publiceringar de tycker är obehagliga och vill därför med populistiskt motiverade förbud motverka dessa.

Efter fallet Lexbase vill kritiker som Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö till och med riva upp grundlagen och minska möjligheterna för presumtiva publicister att få utgivningsbevis; det förfarandet beskrivs som ett missbruk när sajtägare vill utse en ansvarig utgivare inför publiceringen av offentliga uppgifter. Detta trots att det både reellt och formellt är precis tvärtom; den som vill bli utgivare är ju också beredd att ta juridiskt ansvar för publiceringar. Staten bör inte motverka detta.    

Nu fick vi tyvärr inte se hur JK skulle ha klarat av att hålla utgivaren för Lexbase ansvarig för sina publiceringar, men jag tror att det skulle ha blivit en fällande dom. Förhoppningsvis då  inte för publiceringarna som sådana av offentliga domar, utan snarare för förtal orsakat av det slarviga och urskiljningslösa upplägget  med rent felaktiga utpekanden. En etablerad ansvarig utgivare i traditionella medier skulle inte ha släppt igenom så känsliga personuppgifter utan noggrann kontroll och prioritering.
Alla drabbade har fortfarande möjligheter att själva agera juridiskt mot utgivaren på Lexbase, men det är ett jobbigt och kostsamt projekt för en enskild person. Justitiekanslern är den ende som för samhällets räkning får åtala en ansvarig utgivare, men det ska enligt regelverket - klokt nog - ske sparsamt och endast då JK finner att det är ”påkallat från allmän synpunkt”, det vill säga då det ligger i samhällets intresse.

Den bedömningen gjorde JK Hans Stark 1990 då han åtalade Expressens chefredaktör Bo Strömstedt i den s k spelskandalen. Strömstedt friades. 2006 åtalade JK Göran Lambertz  Expressens utgivare Otto Sjöberg  för de felaktiga påståendena om att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in på alkoholklinik. Sjöberg fälldes.  

I båda dessa fall ansågs publiceringarna motivera ett åtal av JK, men inte nu då hundratals människor menar att de på skilda sätt förtalats av Lexbase. Jag tycker att det vore mer motiverat denna gång utifrån allmän synpunkt med en rättslig prövning på initiativ av JK.

Men JK Anna Skarhed har gjort en annan bedömning och menar att detta är en situation som lagstiftaren inte kunnat förutse. Där finner hon ett skäl mot en förundersökning, jag tycker att det borde vara precis tvärtom. Medieutvecklingen i sig är ett motiv för att pröva om tryckfrihetsförordningen håller när nya medieaktörer börjar publicera sådant vi inte sett tidigare. Nu spelar JK:s beslut i stället förbudsivrarna i händerna. Under många år har ett antal av dem på skilda sätt krävt inskränkningar i grundlagarna, bl a vad det gäller offentlighetsprincipen. Man har strävat efter att försvåra medborgarnas möjligheter att få ut information för att på så sätt omöjliggöra kontroversiella publiceringar i stället för att angripa dessa med befintlig lagstiftning, till exempel genom att försöka få utgivaren fälld för förtal.

Även i andra sammanhang har krav på nya förbud rests och alltför ofta också tillgodosetts, till exempel vad de gäller utlämnandet av  passbilder som i praktiken stoppats. En tidning kan idag inte få ut passbilder på t ex tungt belastade kriminella. Samma sak med viss ekonomisk information sedan kreditupplysningslagen stramats åt. Det har till och med funnits förslag om att stoppa möjligheter för sajter typ Eniro, Ratsit och hitta.se. 

Förra sommaren infördes den så kallade fotoförbudslagen som innebär att det blev olagligt att ta kränkande bilder i privata miljöer. Ansvaret lyftes därmed bort från den ansvarige utgivaren som publicerar bilden och läggs i stället på den enskilde fotografen som sekundsnabbt ska avgöra om det är en laglig fotografering eller inte, oavsett om bilden publiceras eller ej.

Dessa begränsningar drabbar tryck- och yttrandefriheten i onödan eftersom det redan nu går att döma för dessa brott utifrån befintliga lagar. Det uppmärksammade förtalsmålet i Göteborg där ungdomar dömdes för kränkande bilder utlagda på Instagram är ett annat exempel på att det går att lagföra nätbrott med befintliga lagar till skillnad från vad förbudsivrare hävdat.

Men i fallet Lexbase har således statens jurist, JK, kommit fram till att saken inte motiverar ett åral. Dessutom är beslutet dåligt förklarat:

"Oavsett om det i dessa fall skulle föreligga förtalsbrott eller inte, ger uppgifterna i de aktuella anmälningarna inte underlag för bedömningen att det skulle finnas sådana särskilda skäl som från allmän synpunkt motiverar ett ingripande genom allmänt åtal. Förundersökning ska därför inte inledas i något av ärendena".

Inte mer än så. Trots den självklara restriktiva tillämpningen  kan man denna gång fråga sig varför JK inte agerade med ett åtal för förtal.
Korrigerad 140330 kl 0034
Uppdaterad med ny länk 140406 kl 01.09, 140408 kl 00.27
   

Länkar:
JK tar inte sitt ansvar - Anette Novak, medievarlden.se
Rätt av JK att inte åtala Lexbase - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Funcke: Värna utgivningsbevis för webbplatser - trots Lexbase - Debattartikel, Medieormen, sverigesradio.se
Hot på nätet lika olagligt som på gatan -  Friad eller fälld i juridikens gränsland, ur.se 
Alliansregeringen urholkar offentlighetsprincipen - utkiksbloggen.blogspot.se
Lexbase: Hur integritetsskyddet blev en klassfråga - Mårten Schultz, juridikbloggen.se