JK borde ha åtalat utgivaren för Lexbase

Det är synd att Justitiekanslern, JK, inte inleder en förundersökning om den kritiserade databasen Lexbase. Visst, JK ska vara försiktig med åtgärder rörande tryck- och yttrandefriheten, men den här gången var det befogat med ett åtal. Genom sitt dåligt förklarade beslut ger JK förbudsivrare luft under vingarna då de påstår att det krävs skärpta lagar. De har fel, den befintliga lagen räcker sannolikt om den används.  

Lexbase hade sökt och fått ett utgivningsbevis som innebär att sajten omfattas av grundlagarna. Lexbase  fick därmed, precis som tidningar och etermedier, en ansvarig utgivare som kan åtalas för exempelvis förtal enligt den särskilda ordning som gäller för ett tryckfrihetsbrott.

De som är kritiska till alla nya möjligheter för medborgarna att via internet enkelt få ta del av offentliga uppgifter, oftast makthavare, vill begränsa tillgången på offentliga uppgifter för allmänheten. De drivs av olusten inför publiceringar de tycker är obehagliga och vill därför med populistiskt motiverade förbud motverka dessa.

Efter fallet Lexbase vill kritiker som Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö till och med riva upp grundlagen och minska möjligheterna för presumtiva publicister att få utgivningsbevis; det förfarandet beskrivs som ett missbruk när sajtägare vill utse en ansvarig utgivare inför publiceringen av offentliga uppgifter. Detta trots att det både reellt och formellt är precis tvärtom; den som vill bli utgivare är ju också beredd att ta juridiskt ansvar för publiceringar. Staten bör inte motverka detta.    

Nu fick vi tyvärr inte se hur JK skulle ha klarat av att hålla utgivaren för Lexbase ansvarig för sina publiceringar, men jag tror att det skulle ha blivit en fällande dom. Förhoppningsvis då  inte för publiceringarna som sådana av offentliga domar, utan snarare för förtal orsakat av det slarviga och urskiljningslösa upplägget  med rent felaktiga utpekanden. En etablerad ansvarig utgivare i traditionella medier skulle inte ha släppt igenom så känsliga personuppgifter utan noggrann kontroll och prioritering.
Alla drabbade har fortfarande möjligheter att själva agera juridiskt mot utgivaren på Lexbase, men det är ett jobbigt och kostsamt projekt för en enskild person. Justitiekanslern är den ende som för samhällets räkning får åtala en ansvarig utgivare, men det ska enligt regelverket - klokt nog - ske sparsamt och endast då JK finner att det är ”påkallat från allmän synpunkt”, det vill säga då det ligger i samhällets intresse.

Den bedömningen gjorde JK Hans Stark 1990 då han åtalade Expressens chefredaktör Bo Strömstedt i den s k spelskandalen. Strömstedt friades. 2006 åtalade JK Göran Lambertz  Expressens utgivare Otto Sjöberg  för de felaktiga påståendena om att skådespelaren Mikael Persbrandt tagits in på alkoholklinik. Sjöberg fälldes.  

I båda dessa fall ansågs publiceringarna motivera ett åtal av JK, men inte nu då hundratals människor menar att de på skilda sätt förtalats av Lexbase. Jag tycker att det vore mer motiverat denna gång utifrån allmän synpunkt med en rättslig prövning på initiativ av JK.

Men JK Anna Skarhed har gjort en annan bedömning och menar att detta är en situation som lagstiftaren inte kunnat förutse. Där finner hon ett skäl mot en förundersökning, jag tycker att det borde vara precis tvärtom. Medieutvecklingen i sig är ett motiv för att pröva om tryckfrihetsförordningen håller när nya medieaktörer börjar publicera sådant vi inte sett tidigare. Nu spelar JK:s beslut i stället förbudsivrarna i händerna. Under många år har ett antal av dem på skilda sätt krävt inskränkningar i grundlagarna, bl a vad det gäller offentlighetsprincipen. Man har strävat efter att försvåra medborgarnas möjligheter att få ut information för att på så sätt omöjliggöra kontroversiella publiceringar i stället för att angripa dessa med befintlig lagstiftning, till exempel genom att försöka få utgivaren fälld för förtal.

Även i andra sammanhang har krav på nya förbud rests och alltför ofta också tillgodosetts, till exempel vad de gäller utlämnandet av  passbilder som i praktiken stoppats. En tidning kan idag inte få ut passbilder på t ex tungt belastade kriminella. Samma sak med viss ekonomisk information sedan kreditupplysningslagen stramats åt. Det har till och med funnits förslag om att stoppa möjligheter för sajter typ Eniro, Ratsit och hitta.se. 

Förra sommaren infördes den så kallade fotoförbudslagen som innebär att det blev olagligt att ta kränkande bilder i privata miljöer. Ansvaret lyftes därmed bort från den ansvarige utgivaren som publicerar bilden och läggs i stället på den enskilde fotografen som sekundsnabbt ska avgöra om det är en laglig fotografering eller inte, oavsett om bilden publiceras eller ej.

Dessa begränsningar drabbar tryck- och yttrandefriheten i onödan eftersom det redan nu går att döma för dessa brott utifrån befintliga lagar. Det uppmärksammade förtalsmålet i Göteborg där ungdomar dömdes för kränkande bilder utlagda på Instagram är ett annat exempel på att det går att lagföra nätbrott med befintliga lagar till skillnad från vad förbudsivrare hävdat.

Men i fallet Lexbase har således statens jurist, JK, kommit fram till att saken inte motiverar ett åral. Dessutom är beslutet dåligt förklarat:

"Oavsett om det i dessa fall skulle föreligga förtalsbrott eller inte, ger uppgifterna i de aktuella anmälningarna inte underlag för bedömningen att det skulle finnas sådana särskilda skäl som från allmän synpunkt motiverar ett ingripande genom allmänt åtal. Förundersökning ska därför inte inledas i något av ärendena".

Inte mer än så. Trots den självklara restriktiva tillämpningen  kan man denna gång fråga sig varför JK inte agerade med ett åtal för förtal.
Korrigerad 140330 kl 0034
Uppdaterad med ny länk 140406 kl 01.09, 140408 kl 00.27
   

Länkar:
JK tar inte sitt ansvar - Anette Novak, medievarlden.se
Rätt av JK att inte åtala Lexbase - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se
Funcke: Värna utgivningsbevis för webbplatser - trots Lexbase - Debattartikel, Medieormen, sverigesradio.se
Hot på nätet lika olagligt som på gatan -  Friad eller fälld i juridikens gränsland, ur.se 
Alliansregeringen urholkar offentlighetsprincipen - utkiksbloggen.blogspot.se
Lexbase: Hur integritetsskyddet blev en klassfråga - Mårten Schultz, juridikbloggen.se  

Förbudsiver och provokatörer avrundade Meg14

­­­Datainspektionens generaldirektör Kristina Svahn Starrsjö vill  stoppa sajter typ Lexbase genom att begränsa tryckfriheten. Det pläderade hon för i en debatt på Meg14 mellan jurister och publicister som har helt olika syn på saken. Under sista dagen på mediekonferensen hann jag också lyssna på en intressant diskussion om huruvida medborgarna och mediehusen springer åt olika håll eller ej.

Kristina Svahn Starrsjö är med sin syn på tryckfriheten en värdig efterträdare till den tidigare generaldirektören Gräslund som agerade målmedvetet för att begränsa möjligheterna att komma åt offentliga uppgifter på nätet. Eller som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson konstaterade i debatten; om Datainspektionen fick bestämmas så skulle inte ens debattdeltagarnas namn få visas på den stora OH-bilden över scenen.

Lexbase ansökte om och fick ett så kallat utgivningsbevis. Sajter som har det måste ha en ansvarig utgivare precis som tidningar och etermedier. Därmed omfattas de inte heller av personuppgiftslagen och kan därför publicera känsliga personuppgifter. Det är reglerna rörande utgivningsbevisen Datainspektionen vill ändra.

På scenen fanns också Anna Skarhed, justitiekansler, och Mårten Schultz, professor i civilrätt och flitig debattör. De bildade gemensam front med generaldirektören mot Thomas Mattsson som däremot var överens med journalistförbundets ordförande Jonas Norling,  juristerna mot publicisterna. Norling påpekade korrekt att sajter som Lexbase kommer att flyttas utomlands och bortom all kontroll om Datainspektionen får som den vill.

Justitiekanslern kan åtala en ansvarig utgivare, men det är en möjlighet som, helt rätt, används mycket sparsamt. Frågan är dock om inte försiktigheten har gått för långt eftersom detta sker extremt sällan. De senaste decennierna har det bara skett två gånger, nämligen då JK åtalade Expressen i det så kallade spelmålet och senast då JK Göran Lamberts åtalade Expressen för förtal mot Mikael Persbrant.

Det skulle vara intressant att få se JK åtala ansvarige utgivaren på Lexbase för förtal. Det skulle med all sannolikt bli en fällande dom. Sajten var ju igång endast några dagar, men det har ändå kommit in ett mycket stort antal anmälningar till JK mot sajten.

Den andra debatten om mediehusens utveckling var av en helt annan karaktär med fyra filosoferande provokatörer på scenen tillsammans med moderatorn Anette Novak, vd för Interaktiva Institutet. Där jobbar även forskaren Carl Heat som sa att det enda man kan lära sig något av är att göra misstag. Pröva och experimentera, sa han.  Han menade också att det finns otroligt många innovationer kvar att göra för mediehusen.

Yasmine El Rafie, som är utvecklingsredaktör för sociala medier på Sveriges Radio, engagerades för debatten bara någon timme innan den började eftersom Brit Stakston hade fått förhinder. Yasmine El Rafie frågade sig om vi kanske har fel chefer inom medierna och att det därför kanske behövs ett generationsskifte för att få fart på digitaliseringen; många journalister orkar inte vara lyhörda och transparanta, menade hon.

Marknadschefen Joakim Johansson på Universal  Music berättade medryckande och ärligt om de tuffa åren i sin bransch, om alla felbedömningar och misstag som gjordes innan klokheten infann sig, ”när vi insåg att det inte handlade om oss i musikindustrin utan om konsumenterna så vände vi skutan.”  Han konstaterade också att det inte är de största spelarna som överlever utan de som vågar göra något. Härliga ord för alla de medieledare som nu vågar pröva sig fram i sökande efter framtiden!

Det blev det sista seminariet jag följde under Meg 14 och dess totalt närmare 30 seminarier. Drygt 20 av dessa missade jag på grund av tidsbrist eller för att de arrangerades samtidigt, som åhörare måste man här liksom på Bokmässan och i Almedalen prioritera hårt.

Därför är det trist att nödvändiga programtidningen fortfarande är riktigt rörig, svåröverskådlig och obegripligt dålig, mycket märkligt eftersom den rör ett stort mediesammanhang! Därför borde den snarare vara en mönsterprodukt, nu var den bara jobbig. Förra året var det någon som menade att man borde klippa ur alla programpunkter och sedan klistra in dem i rätt tidsordning. Nu fick man, liksom förra året,  bläddra hit och dit, av och an mellan seminarier, Öppen scen och Salongen. Det var till och med lätt att förväxla dagarna.

En del av paneldeltagarna i de olika seminarierna får slita hårt. Expressens och Aftonbladets chefredaktörer Thomas Mattsson och Jan Helin dyker liksom radiochefen Cilla Benkö upp i det ena arrangemanget efter det andra, både på seminarier och i olika monterprogram. Mattsson var nog den man såg oftast, men det är också en fröjd att höra honom, inte minst i hans bestämda och tydliga ställningstaganden för tryck- och yttrandefriheten. Han är idag den ledande debattören på området och verkar helt i Bo Strömstedts anda. Imponerande!

I år hade utställningen med montrar och några scener växt rejält. Det märks att arrangemanget nog kommit för att stanna. Sammantaget har det varit ett par mycket intressanta dagar i alla avseenden. Meg15 kan rekommenderas!

Korrigerad 140308 kl 17.20
Kompletterad med länkar 140317 kl 15.40

Länkar:
Mediedagarna - en framgång för SVT - sammanfattning, vipatvsvt.se
Lyssna på SR:s sändningar från Meg14 - länksamling, sverigesradio.se