Sista dagen med Mediadagarna. Och för alltid?

Idag torsdag var det sista dagen med M­­ediedagarna i Göteborg, Meg17, och kanske även sista dagen med Meg någonsin. Den inleddes för min del med ett seminarium med titeln ”Make local media great again”. Återigen en enligt min mening olustig travestering på Donald Trumps slogan. Varför i jösse namn släppa in denna obehagliga karl i Meg17?  Men debatten blev bra med fyra koncernmakthavare som är väl kända till namnet, men som inte setts särskilt ofta hittills i sådana här paneler.

Det var Per Bowallius, koncernchef för MittMedia sedan förra sommaren, Boine Gepertz, koncernchef Gota Media, Johan Hansson, vd för Stampen Local Media samt Victoria Svanberg, styrelseledamot i NWT-koncernen. De fick branschkunniga och insiktsfulla frågor av moderatorn som var Kvällspostens chefredaktör Katrin Säfström.

Problem med affärsmodeller och sådant till trots så var de nog egentligen ganska överens om det mesta rörande den lokalpress de i skilda koncerner navigerar framåt i rätt svår sjögång. Och ändå har deras koncerner valt ganska olika vägar i sitt sökande efter säker mark.
MittMedia har ju gått dramatiskt snabbare fram än till exempel Gota Media. Detta genom en tuff hållning som drabbat kvaliteten i papperstidningarna och dessutom resulterat i stora prisökningar som lett till mer tappad upplaga än i andra koncerner. NWT har liksom Gota varit försiktigare.. Och Stampen har ju i ett eget race slagits för livet under galgen.

Intressantast att lyssna på tycker jag Victoria Svanberg var med tanke på den extremt viktiga roll hon säkert kommer att spela inom NWT-koncernen. Hon är ju inte bara styrelseledamot i koncernen, och nu även vice ordförande i TU Medier i Sverige, utan också en av arvtagarna i den framgångsrika mediekoncernen. Victoria Svanberg är systerdotter till Staffan Ander och hans avlidne bror Lars Ander som båda framgångsrikt och, ibland trots kritik, utan sidoblickar på en ”korrekt branschpraxis” lotsat sitt fadersarv efter Gustaf Ander fram till en stark position i medievärlden.

Diskussionen präglades naturligtvis av en stark optimism kring de nya betalmodellerna som prövas i de digitala kanalerna snart sagt överallt, om än på lite olika sätt. Jag förstår hur de entusiastiska förespråkarna tänker, men är som jag också bloggat om tidigare inte lika övertygad som dem om att de kan räkna hem sina försök utan riskfyllda försämringar av pappersprodukterna så länge de finns, Och det är ju just här landets lokaltidningskoncerner valt olika tempon i omställningen.

Ovanpå denna intressanta diskussion, som naturligt nog kanske väckte frågor snarare än att ge svar, så passade jag på att träffa olika människor, både inbokat och spontant. Det är som jag tidigare skrivit det bästa med denna typ av branschträffar, alla möten med människor ansikte mot ansikte i en allt mer digitaliserad värld.

Under eftermiddagen gick jag dock givetvis till den största lokalen K1 på Svenska Mässan för att lyssna på min tidigare arbetskamrat Lilian Sjölund, nu ledarskribent på Hälsingetidningar, om hennes bok Hatad och nu i en diskussion med Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson samt demokrati- och kulturministern Alice Bah Kuhnke. Diskussionen med Tove Carlén, jurist på Journalistförbundet, som moderator handlade om det växande problemet med hat mot journalister vilket ju också utgör angrepp på vår demokrati.

Det blev en intressant, reflekterande och till och med lite ödmjuk diskussion om hur man ska hantera dessa frågor. Det är ju inte bara journalister och medier som hotas på alla de sätt numera. Även blåljuspersonal, socialsekreterare och sjuksköterskor med flera yrkesgrupper drabbas av hot och angrepp precis som journalisterna. Politikerna har varit tröga i hanteringen av dessa frågor, men uppenbarligen händer det nu rätt mycket efter täta kontakter mellan medieföretag, utgivare, polisen och politikerna. Frågan illustreras väl av det som möjligen kan ske i Göteborg på lördag då nazister vill visa upp sig. Och kulturministern talade idag väl om den handlingsplan som nu lagts fram för att möta dessa problem. Och därvidlag minns jag gärna den mycket kloka diskussionen på Meg i går rörande yttrandefriheten.

Och sedan blev det inte mer Meg17 för min del, bortsett från ett antal koppar kaffe tillsammans med kolleger. Och kaffet var gratis inom ramen för biljetterna med sin kostnad på drygt 5.000 kronor före moms. Och för er som läst mina tidigare gnälltexter om Meg17 så kan jag meddela att en trevlig tjej i dag dök på mig och sa att jag idag skulle få en lunch utan att behöva hämta en ny kupong först. Jättebra, men när jag ville äta hade de flyttat lunchutdelningen och väl på plats där efter två omdirigeringar hade serveringen upphört runt 13.00. Vi var några snopna som i stället köpte smörgåsar för runt 50 kronor för att få något i oss.  Och en Loka för knappt 30 kronor. Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell missade liksom jag också lunchen tillsammans med några andra. Vi tittade medlidande på varandra och åt sedan upp våra mackor, i mitt fall med elaka tankar om den fyrkantiga byråkratin som numera inramat både Meg och Bokmässan.  

Och just när detta skrivs runt 18-tiden på torsdagen ramlar det in ett hurtigt mejl från Meg17 om att arrangemanget återkommer nästa år:

”Mediedagarna i Göteborg tillbaka 2018

Årets nya format av Meg – ett mindre arrangemang, exklusivt för branschen och i överlappning med Bokmässan – gav frukt. 2018 kommer Meg tillbaka i samma form.

– Det visade sig vara ett lyckat format: dels gav vi utrymme för branschen att faktiskt mötas men det innebar också att Meg tog plats i ett annat sammanhang. Ett sammanhang som skapade många oväntade möten, säger Frida Edman, ansvarig Meg.”

Fan tro att arrangörerna lyckas med detta nästa år med tanke på alla kritiska kommentarer jag mött under Meg17. Och som jag själv negativt upplevt Meg i år. Är det sådana här mejl som föder något som kallas för fake news i en värld där vi enligt Meg17 lyckliga ska samlas under mottot Make Media Grate Again? Den seriösa mediebranschen bör nog ta kontrollen över sina egna arrangemang och inte släppa kontrollen till andra aktörer med starka kommersiella intressen.  

Korrigerad 170929 kl 18.42

Mot mötesplatsen Almedalen och nästan 4000 seminarier

Nu är det dags för Almedalen igen. Dyrt, svårt att hitta ett boende och kärvt att få tag på taxi om man som jag har ont i benen och lite svårt för att gå på Visbys kullerstenar. Men spännande, intressant och givande i alla avseenden! Tänkte avstå från Almedalen i år då jag förlorade ett jättefint boende vid Stora Torget. Men nu blir det i alla fall drygt tre dygn, måndag till torsdag förmiddag, med ett hyrt boende i Gråbo en bit utanför centrum. Hoppas taxi och buss funkar.

Som vanligt blir det nog mest seminarier om mediefrågor för min del.  TU, Utgivarna och Journalistförbundet ordnar alltid intressanta seminarier och så även i år. Några missar jag, men det går inte att pricka in allt. De stora medieföretagen har också en lång rad arrangemang, det finns alltid något att gå på.

TV4, SVT, Sveriges Radio, Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och inte minst Expressen sätter en stark prägel på Almedalen med sina montrar, scener och frikostiga program. Expressens reporter Niklas Svensson är genom sin starka närvaro ett fenomen i Almedalen och i år har makthavare.se utsett honom till Almedalens viktigaste twittrare. Driftige kommunikatören och digitalstrategen Brit Stakston, tillika vd för Blank Spot Project kom på andra plats. De båda kallades för ”kungen och drottningen av Almedalen” i motiveringarna.   

I år arrangeras det 3808 seminarier i Almedalen enligt arrangörernas programlista idag, men av dessa är 22 inställda. Ändå är det ett nytt rekord och antalet seminarier ökar för varje år. Så också antalet besökare, men det finns som vanligt också en kritisk diskussion om inte denna samhällsvecka måste förnyas. Det har bland annat talats om att korta ner arrangemanget. Själv nöjer jag mig numera med tre till fyra intensiva dygn.

Antalet dagar har styrts helt av hur många partier som ska delta och deras dagar och partiledarnas tal är faktiskt inte det mest intressanta i Almedalen. Jag brukar inte ens se alla partiledartal, utan i stället främst satsa på seminarier rörande samhällsutvecklingen i allmänhet och mitt professionella område i synnerhet, det vill säga journalistik och medier som jag jobbat med och fortfarande gör som deltidskonsult i eget aktiebolag som rådgivare åt medieföretag, bland annat som headhunter av chefredaktörer och andra mediechefer.  

Seminarierna om medierna och de mest skiftande samhällsfrågorna är således viktigare än partipolitiken för min del, men allra viktigast är ändå Almedalen som mötesplats.  Jösses vad mycket folk man träffar, både bekanta kolleger och andra som är trevligt och värdefullt att återse, men också många nya människor som man aldrig träffat förut. I Visby kan man under dessa dagar stöta ihop med vem som helst.

Under denna vecka i Visby knyts många viktiga kontakter i möten som är betydelsefulla för dem som bygger nätverk. Och ett välskött sådant är en absolut förutsättning för många idag och definitivt för min verksamhet.  Många projekt har på ett eller annat sätt inletts i Almedalen. Den enda motsvarande mötesplatsen är enligt min mening Bokmässan, men Almedalen är ändå nummer ett med sin bredd och omfattning.

Söndagens arrangemang missar jag, men måndag eftermiddag är det dags. Jag ser fram emot både seminarier och möten och hoppas att SMHI har fel som spår regn under flera dagar nästa vecka, men paraplyet följer med till Visby.  Och om bredbandet funkar som det ska så blir det nog några bloggtexter. 

Länkar:

Almedalen - ett närsynt kändisjippo utan krut - kulturartikel av Ulf Lundén, arbetarbladet.se 160702

Därför ska du fortsätta åka till Almedalen - debattartikel av Fredrik Wass, di.se 160619 

Bo Strömstedt en förebild för utgivare

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var och förblir även efter sin död ett föredöme för en generation av ansvariga utgivare i Sverige. Detta som den främste försvararen av tryckfriheten i alla sammanhang, även då tidningsbranschen funderade på att tillgripa en lockout mot journalisterna. För Strömstedt var det i tryckfrihetens namn en omöjlig tanke att branschen själv skulle förhindra utgivningen av tidningar. Även i den fortlöpande debatten om publicistiska frågor var Bo Strömstedt den ledande branschföreträdaren.

För några decennier sedan var det mer spänt än idag mellan arbetsgivarna och journalistfacket. Då var det inte ovanligt att Journalistförbundet, SJF, varslade om strejk när det kärvade i förhandlingarna, inte minst då det gällde parternas syn på upphovsrätten. När arbetsgivarna började tröttna på de återkommande varslen väcktes tanken på en lockout, en helt korrekt och tänkbar åtgärd för arbetsgivare i allmänhet, men inte för en utgivare som Bo Strömstedt.

Han menade att tidningsutgivningen inte får hotas eller stoppas av någon, vare sig av statsmakten, strejkande journalister eller arbetsgivarna med en lockout. Jag minns inte ordagrant vad han sa, men har aldrig glömt vilket starkt intryck han gjorde med sitt lysande brandtal mot en lockout inför hela församlingen av chefredaktörer och direktörer i det fullpackade styrelserummet på TA.  Det blev ingen lockout.

Bo Strömstedt fick både som kulturchef och senare chefredaktör en stor betydelse för Expressen, men han spelade också en mycket viktig roll i arbetsgivarorganisationen TA och i ännu högre grad inom Tidningsutgivarna, TU. Där lärde jag känna honom i styrelsearbetet och ett antal olika arbetsgrupper.  

Det var till exempel i en kommitté för pressrätt och pressetik. Den arbetade med en översyn av de etiska reglerna och formulerade bland annat en ny portalparagraf:

”Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.” 

Detta kom vi fram till för att utgivare inte i första hand skulle söka stöd för sina beslut i de mer detaljerade ”reglerna” som en del bokstavstolkare gärna såg som lagparagrafer huggna i sten. Strömstedt var angelägen om att betona att det är viktigare med en ansvarig hållning än en formell regeltillämpning och om detta var vi fullständigt överens. Och det är även idag viktigt att omdömesgillt se till den ansvariga hållningen snarare än till bokstavstolkningen.  

Det var alltid lika roligt, givande och inte minst nyttigt att få träffa Bo Strömstedt och diskutera publicistiska frågor och utgivaransvaret. Nedan några länkar till olika minnesord och till tidigare texter på denna blogg om bland annat möten med Bo Strömstedt.         

Ver 1 Uppdaterad med ny länk 160624 kl 17.10, 17.20, korrigerad och uppdaterad kl 17.24, ny länk kl 18.50, ny länk 160625 kl 01.36, kompletterad med fler länkar
160627 kl 19.45

Länkar: 

En Tidningsman är död - Men Bo Strömstedt är alltid Expressen - Thomas Mattsson om Bo Strömstedt, expressen.se
"Varje publicist kan lära av Bo Strömstedt" - Karin Olsson om Bo Strömstedt, expressen.se
Niklas Strömstedt om sin pappas bortgång - nyhetsartikel, expressen.se
Expressenchefen Bo Strömstedt är död - Per Wirtén om Bo Strömstedt, expressen.se
Den olydige Bo Strömstedt har gått ur tiden - minnesord av Per Hultengård, medievarlden.se
Han lät språkets varma ord svepa över sidorna - minnesord av Björn Wiman, dn.se
För Bo Strömstedt var orden inte bara bara ord - minnesord av Fredric Karén, svd.se

Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för Extraknäck... - en tidigare bloggtext, utkik.se

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning - en tidigare bloggtext, utkik.se

          

Bo Strömstedt en förebild för utgivare

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var och förblir även efter sin död ett föredöme för en generation av ansvariga utgivare i Sverige. Detta som den främste försvararen av tryckfriheten i alla sammanhang, även då tidningsbranschen funderade på att tillgripa en lockout mot journalisterna. För Strömstedt var det i tryckfrihetens namn en omöjlig tanke att branschen själv skulle förhindra utgivningen av tidningar. Även i den fortlöpande debatten om publicistiska frågor var Bo Strömstedt den ledande branschföreträdaren.

För några decennier sedan var det mer spänt än idag mellan arbetsgivarna och journalistfacket. Då var det inte ovanligt att Journalistförbundet, SJF, varslade om strejk när det kärvade i förhandlingarna, inte minst då det gällde parternas syn på upphovsrätten. När arbetsgivarna började tröttna på de återkommande varslen väcktes tanken på en lockout, en helt korrekt och tänkbar åtgärd för arbetsgivare i allmänhet, men inte för en utgivare som Bo Strömstedt.

Han menade att tidningsutgivningen inte får hotas eller stoppas av någon, vare sig av statsmakten, strejkande journalister eller arbetsgivarna med en lockout. Jag minns inte ordagrant vad han sa, men har aldrig glömt vilket starkt intryck han gjorde med sitt lysande brandtal mot en lockout inför hela församlingen av chefredaktörer och direktörer i det fullpackade styrelserummet på TA.  Det blev ingen lockout.

Bo Strömstedt fick både som kulturchef och senare chefredaktör en stor betydelse för Expressen, men han spelade också en mycket viktig roll i arbetsgivarorganisationen TA och i ännu högre grad inom Tidningsutgivarna, TU. Där lärde jag känna honom i styrelsearbetet och ett antal olika arbetsgrupper.  

Det var till exempel i en kommitté för pressrätt och pressetik. Den arbetade med en översyn av de etiska reglerna och formulerade bland annat en ny portalparagraf:

”Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.” 

Detta kom vi fram till för att utgivare inte i första hand skulle söka stöd för sina beslut i de mer detaljerade ”reglerna” som en del bokstavstolkare gärna såg som lagparagrafer huggna i sten. Strömstedt var angelägen om att betona att det är viktigare med en ansvarig hållning än en formell regeltillämpning och om detta var vi fullständigt överens. Och det är även idag viktigt att omdömesgillt se till den ansvariga hållningen snarare än till bokstavstolkningen.  

Det var alltid lika roligt, givande och inte minst nyttigt att få träffa Bo Strömstedt och diskutera publicistiska frågor och utgivaransvaret. Nedan några länkar till olika minnesord och till tidigare texter på denna blogg om bland annat möten med Bo Strömstedt.         

Ver 1 Uppdaterad med ny länk 160624 kl 17.10, 17.20, korrigerad och uppdaterad kl 17.24, ny länk kl 18.50, ny länk 160625 kl 01.36, kompletterad med fler länkar
160627 kl 19.45

Länkar: 

En Tidningsman är död - Men Bo Strömstedt är alltid Expressen - Thomas Mattsson om Bo Strömstedt, expressen.se
"Varje publicist kan lära av Bo Strömstedt" - Karin Olsson om Bo Strömstedt, expressen.se
Niklas Strömstedt om sin pappas bortgång - nyhetsartikel, expressen.se
Expressenchefen Bo Strömstedt är död - Per Wirtén om Bo Strömstedt, expressen.se
Den olydige Bo Strömstedt har gått ur tiden - minnesord av Per Hultengård, medievarlden.se
Han lät språkets varma ord svepa över sidorna - minnesord av Björn Wiman, dn.se
För Bo Strömstedt var orden inte bara bara ord - minnesord av Fredric Karén, svd.se

Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för Extraknäck... - en tidigare bloggtext, utkik.se

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning - en tidigare bloggtext, utkik.se

          

Bo Strömstedt en förebild för utgivare

Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt var och förblir även efter sin död ett föredöme för en generation av ansvariga utgivare i Sverige. Detta som den främste försvararen av tryckfriheten i alla sammanhang, även då tidningsbranschen funderade på att tillgripa en lockout mot journalisterna. För Strömstedt var det i tryckfrihetens namn en omöjlig tanke att branschen själv skulle förhindra utgivningen av tidningar. Även i den fortlöpande debatten om publicistiska frågor var Bo Strömstedt den ledande branschföreträdaren.

För några decennier sedan var det mer spänt än idag mellan arbetsgivarna och journalistfacket. Då var det inte ovanligt att Journalistförbundet, SJF, varslade om strejk när det kärvade i förhandlingarna, inte minst då det gällde parternas syn på upphovsrätten. När arbetsgivarna började tröttna på de återkommande varslen väcktes tanken på en lockout, en helt korrekt och tänkbar åtgärd för arbetsgivare i allmänhet, men inte för en utgivare som Bo Strömstedt.

Han menade att tidningsutgivningen inte får hotas eller stoppas av någon, vare sig av statsmakten, strejkande journalister eller arbetsgivarna med en lockout. Jag minns inte ordagrant vad han sa, men har aldrig glömt vilket starkt intryck han gjorde med sitt lysande brandtal mot en lockout inför hela församlingen av chefredaktörer och direktörer i det fullpackade styrelserummet på TA.  Det blev ingen lockout.

Bo Strömstedt fick både som kulturchef och senare chefredaktör en stor betydelse för Expressen, men han spelade också en mycket viktig roll i arbetsgivarorganisationen TA och i ännu högre grad inom Tidningsutgivarna, TU. Där lärde jag känna honom i styrelsearbetet och ett antal olika arbetsgrupper.  

Det var till exempel i en kommitté för pressrätt och pressetik. Den arbetade med en översyn av de etiska reglerna och formulerade bland annat en ny portalparagraf:

”Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.
Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och tv är ett stöd för den hållningen.” 

Detta kom vi fram till för att utgivare inte i första hand skulle söka stöd för sina beslut i de mer detaljerade ”reglerna” som en del bokstavstolkare gärna såg som lagparagrafer huggna i sten. Strömstedt var angelägen om att betona att det är viktigare med en ansvarig hållning än en formell regeltillämpning och om detta var vi fullständigt överens. Och det är även idag viktigt att omdömesgillt se till den ansvariga hållningen snarare än till bokstavstolkningen.  

Det var alltid lika roligt, givande och inte minst nyttigt att få träffa Bo Strömstedt och diskutera publicistiska frågor och utgivaransvaret. Nedan några länkar till olika minnesord och till tidigare texter på denna blogg om bland annat möten med Bo Strömstedt.         

Ver 1 Uppdaterad med ny länk 160624 kl 17.10, 17.20, korrigerad och uppdaterad kl 17.24, ny länk kl 18.50, ny länk 160625 kl 01.36, kompletterad med fler länkar
160627 kl 19.45

Länkar: 

En Tidningsman är död - Men Bo Strömstedt är alltid Expressen - Thomas Mattsson om Bo Strömstedt, expressen.se
"Varje publicist kan lära av Bo Strömstedt" - Karin Olsson om Bo Strömstedt, expressen.se
Niklas Strömstedt om sin pappas bortgång - nyhetsartikel, expressen.se
Expressenchefen Bo Strömstedt är död - Per Wirtén om Bo Strömstedt, expressen.se
Den olydige Bo Strömstedt har gått ur tiden - minnesord av Per Hultengård, medievarlden.se
Han lät språkets varma ord svepa över sidorna - minnesord av Björn Wiman, dn.se
För Bo Strömstedt var orden inte bara bara ord - minnesord av Fredric Karén, svd.se

Grattis Expressen, 70 år! En tuff konkurrent och kul uppdragsgivare för Extraknäck... - en tidigare bloggtext, utkik.se

Ygeman populistisk då han invigde tryckfrihetens jubileumsutställning - en tidigare bloggtext, utkik.se

          

Polisens mörkläggning ingen överraskning, det finns dessvärre flera exempel

Bulletinerna om polisens mörkläggning av sexrelaterad brottslighet i bland annat Stockholm borde inte komma som någon överraskning. Det finns flera exempel där polismyndigheten valt att tiga, som till exempel om ett mord i Västerås och senast om hur en chef inom polisen misstänkts för barnpornografibrott.  Jag har bloggat tidigare om att det nya radiosystemet Rakel spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Polisen har isolerat sig och dess kommunikationsdirektör Unni Jerndal har genom sina uttalanden inte förbättrat situationen, snarare tvärtom.

Radiosystemet Rakel kan inte avlyssnas och det är naturligtvis bra att inte kriminella kan följa polisens arbete. Men tyvärr kan inte heller medborgarnas företrädare inom medierna göra det. Rakel går nämligen inte att avlyssna som tidigare då varenda redaktion i landet kunde lyssna på polisradion och där fick kännedom om olyckor, bränder och andra polisingripanden.

Mediernas redaktioner publicerade så gott som aldrig någonting utifrån den rätt fragmentariska informationen de förr kunde höra i radion, men fick däremot kännedom om händelser och en viss vägledning om vem de borde söka inom polisorganisationen för ytterligare kommentarer. Som polisreporter under många år såg jag polisradion som det viktigaste verktyget för mig.    

Händelserna i Kungsträdgården hade omedelbart blivit kända av allmänheten om medierna hade kunnat följa kommunikationen via polisradion; situationen med tafsande karlar framför scenen kommunicerades rimligen via radion då polisen ingrep mot dem som trakasserade kvinnor.  Samma sak i Västerås där polisen hemlighöll ett mord på ett hotell, vilket jag bloggade om 2013. Även då hade saken med all sannolikhet förekommit i radiotrafiken och därmed kommit till mediernas kännedom om de bara hade kunnat följa kommunikationen.

Just det fallet och principerna kring informationen rörande polisens verksamhet diskuterades under ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet på Meg 2015. Jag bloggade om bland annat den debatten och konstaterade då att polisens isolering genom Rakels tillkomst och om att den ”toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar”.

I den debatten deltog polisens kommunikationschef Unni Jerndal, själv tidigare journalist. Hon imponerade inte med sin strama avvisande syn på kraven om ökad insyn i polisens arbete. Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade däremot klart mer lyhörd rörande dessa frågor.

Idag deltog just Lena Nitz i en diskussion om polisen på konferensen Folk och Försvar som också direktsändes i SVT. Där fanns även rikspolischefen Dan Eliasson som försäkrade att polisen inte strävar efter mörkläggning även om enskilda beslut kanske ibland är mindre lyckade, men han ville inte se det som något systemfel. Han är en skicklig talare med en sympatisk framtoning och inger onekligen ett visst förtroende i många sammanhang, men inte denna gång eftersom färska och äldre exempel talar starkt emot hans påståenden om polisens ärliga vilja till insyn och öppenhet.

Ett sådant, utöver redan nämnda, är den högaktuella historien om en chef inom polisen som misstänktes för barnpornografibrott och tydligen också medgett de faktiska omständigheterna. Ändå hemlighölls saken och det inleddes aldrig någon förundersökning av åklagaren. Chefen sa upp sig efter samtal med sin chef och slutade på dagen.

Saken läckte ut vilket fick kommunikationsdirektören Unni Jerndal att skriva följande i ett mejl till ett antal medarbetare:

"Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet."

Detta har kritiserats skarpt eftersom det uppfattats som att hon, i strid mot grundlagen, försökt skrämma poliser från att utnyttja sin lagliga rätt att kontakta medier. Unni Jerndal förnekar att det var syftet med hennes mejl. Hela saken beskrivs bra i en artikel i Aftonbladet av Eric Tagesson. Dessutom är Jerndal nu JO-anmäld för sin hantering av ärendet.

Vad nu än JO kommer fram till rörande Unni Jerndal så måste man konstatera att varken hon eller rikspolischefen lyckats övertyga om polisens ärlighet vad det gäller öppenhet och transparens. Även inom polisen finns stark kritik rörande till exempel mörkläggningen av fallet med en chef som misstänktes för barnpornografibrott, senast framförd av den kloke och rutinerade pressinformatören Christer Nordström inom polisen i Uppsala. Han har inte heller ändrat uppfattning efter det mejl från kommunikationsdirektören som uppfattats som hotfullt.

Polisens tydliga isolering efter Rakels tillkomst och myndighetens bristande förmåga att tillämpa en informationspolicy värd namnet det år tryckfriheten firar sitt 250-årsjubileum i Sverige är ett stort problem, för myndigheten och för medborgarna. I sammanhanget får man inte glömma att polis och åklagare under det senaste året också i strid mot grundlagarna i brottsutredningar försökt komma åt källskyddat material, dels på Folkbladet Västerbotten efter mordet på tidningens medarbetare Elin Falk, dels på Aftonbladet efter ett rån i Kista. Polis och åklagare misslyckades med detta då de ansvariga utgivarna Anna Lith, Västerbottens Folkblad, och Jan Helin, Aftonbladet, bestred kraven och tog frågan till domstolar som slutligen underkände beslagen.  Men först efter prövningar i hovrätten respektive Högsta domstolen.

Det finns således skäl att fråga sig hur stora, eller snarare små, kunskaperna om de svenska grundlagarna är inom polisen, åklagarväsendet och till och med domstolarna. Därför är det inte heller förvånande att politikerna Maria Weimar (L) och Gulan Avci (L) idag kräver att rikspolischefen eller ”någon högt ansvarig på ledningsnivå” avgår.

Det borde väl i så fall vara både Eliasson och Jerndal och det skulle nog vara både välförtjänt och ett intressant exempel på ett nytt ansvarstagande inom svensk förvaltning där avgångar varit sällsynta i liknande sammanhang. Det borde bli vanligare. 

Men oavsett hur det blir med den saken tror jag dessvärre att polisen får en mycket lång väg att vandra innan förtroendet är återupprättat för myndigheten hos allmänheten.   

      

Allvarligt om hot mot journalister och tjatigt om fotografer

Onsdagen blev den sista dagen för mig i Almedalen och den inleddes med ett seminarium i TCO:s och Journalistförbundets sköna trädgård hos länsstyrelsen, en av de finaste seminarieplatserna i Visby. Seminariet handlade om huruvida den professionella bildjournalistiken är dödsdömd eller inte. Det blev en rätt intressant diskussion, men också stundtals pinsam genom ett återkommande tjat om att fotografer får för dåliga arvoden.

För detta påstående, gång på gång, stod främst Anki Almqvist, fotograf och ordförande för Svenska Fotografers Förbund. Hon höjde aldrig blicken och breddade diskussionen till allt som händer strukturellt i mediernas värld där fotografer liksom skrivande journalister och inte minst medieföretagen hela tiden måste möta en ny verklighet och utveckla sin verksamhet.

Tyvärr fick hon aldrig frågan om vad hon själv och fotograferna i allmänhet gjort för att möta den nya verkligheten. Enligt hennes synsätt skulle således fotografernas villkor fortsatt vara oförändrade eller till och med förbättrade, trots den förändrade verkligheten för deras uppdragsgivare som ser både upplagor och annonsintäkter minska.

Expressens chefredaktör Thomas Mattson var ensam företrädare för arbetsgivarsidan och fick därmed, gång på gång, också stå till svars från anklagelser och kritik från Almqvist om ”dåliga arvoden”, något som också frilansfotografen Karl Melander i panelen närmast ursäktande konstaterade. Och Thomas Mattsson svarade som vanligt villigt, pedagogiskt och med ett enastående tålamod på de rätt tröttande frågorna och påståendena från Almqvist.

Journalistförbundets ordförande Ulrica Widsell fanns också med i panelen, men gick ut mer försiktigt än Anki Almqvist i debatten. Det gjorde hon rätt i. Anki Almqvist pekade ut en framtid där fotografer tvingas försörja sig som busschaufförer för att arbetsgivarna betalar för lite, varvid hon pekade på sin egen fakturering som hon inte är nöjd med. Med denna retorik kommer inte hennes organisation att vinna några framgångar. Tvärtom.

Nästa seminarium arrangerades av den publicistiska organisationen Utgivarna med rubriken ”Ökar hoten mot medier och journalister?” Återigen Thomas Mattsson på scenen, han är som vanligt i Almedalen en av de mest anlitade i olika paneler rörande mediefrågor. Och det är förståeligt eftersom han är en klok och skicklig talesman för den publicistiska verksamheten.

Var tredje journalist i Sverige har utsatts för hot enligt en undersökning. Det är allvarligt vilket både Mattsson och Sveriges Televisions vd Hanna Stjärne var överens om. Rikspolischefen Dan Eliasson höll med och lovade att polisen ska satsa nya resurser på just denna kriminalitet som hotar inte bara enskilda journalister utan också vår demokrati. Utgivarna och polisen har haft möten om saken och hoten tas idag på mycket större allvar än tidigare, både av medieföretagen själva och av polisen.

Gudrun Antemar, lagman och ordförande i näthats- och integritetsutredningen, såg också allvarligt på situationen. Hon hoppades att hennes utredning kan ge polisen nya verktyg för att bekämpa denna brottslighet. Thomas Mattsson informerade om flera hot mot sig själv och Expressen, bland annat ett där gärningsmannen i tingsrätten dömdes för brott mot medborgerlig frihet. Den rubriceringen underkändes tyvärr i hovrätten även om gärningsmannen dömdes för hotet; men just den rubriceringen borde tvärtom förekomma mycket oftare i dessa sammanhang. Det ska bli intressant att se vad Antemars utredning föreslår.

Onsdagen, och därmed Almedalen, avslutades för min del med ytterligare ett seminarium hos Tidningsutgivarna och nu i samverkan med Institutet för mediestudier. Var tredje journalist, eller mer korrekt, var tredje medlem i Journalistförbundet eftersom oorganiserade inte finns i undersökningen, bor i Stockholm, företrädesvis på Söder. Detta faktum präglar naturligtvis rapporteringen från landet utanför Stockholm.  Detta konstaterades också under seminariet, både med humor och allvar.

Därmed är årets Almedalen avverkad för min del efter tre dygn i Visby, en förkortning jämfört med tidigare år. Det är nog så att allt färre är där hela veckan under den finaste tiden på sommaren och i ett läge när utbudet av seminarier ändå är så stort att man inte har en chans att delta i alla man vill. I år var det näst intill 3500 officiellt utannonserade seminarier i alla tänkbara ämnen.

De praktiska förhållandena i Visby fungerade bättre i år än tidigare. I år åkte jag rätt mycket taxi till skillnad från förr. Ett risigt knä med artros samt en ofrånkomlig krycka gjorde det nödvändigt. Taxi fungerade mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, trots kaos på flygplatsen vid ankomsten.

Tidigare år har mobilnätet varit ett stort problem med bristande kapacitet. Så upplevde jag det inte alls i år. Och mitt mobila bredband med Tele2 fungerade också utmärkt väl. Telias mobila nät, som tillhandhölls gratis, provade jag inte, det räckte så bra med Telia 4G i mobilen.

Jag gissar att det blir ett besök i Almedalen även nästa år. Det är ett fantastiskt arrangemang med alla seminarier och inte minst alla möten med människor. Sådana man redan känner och jobbar med eller som konsult även jobbar för, men också sådana man aldrig träffat tidigare. Dessa möten är det bästa med Almedalen och ett mycket starkt motiv för ett deltagande även nästa år.  

  

Misslyckad debatt om mediepolitiken på Meg15

Mediedagarna i Göteborg, Meg15, omfattar runt 150 arrangemang på seminarier och scener. Ett av de viktigaste var seminariet om mediepolitiken med kulturministern Alice Bah Kuhnke. En stor publik sökte sig också till den i Svenska Mässans största sal, men tyvärr blev debatten helt misslyckad, främst på grund av moderatorn som orsakade en tidsbrist, men också av en tämligen ensidig diskussion som mest kom att handla om public service.

Moderator var Ulla Carlsson, professor i yttrandefrihet (!) som ägnade runt en kvart till sin inledning kompletterad med en sifferpresentation av forskaren Johan Ohlsson, sammantaget en information som man kan anta att större delen av publiken redan var bekant med. Och därmed ointresserad av.

Därför drabbades debattörerna av tidsnöd vilket blev problematiskt då det fanns inte mindre än fyra debattörer på scenen som ville komma till tals på den begränsade tid som återstod. Möjligen gick just därför MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith ut rätt hårt för att hinna få så mycket som möjligt sagt. Hon levererade en svidande kritik mot att public service lämnas utanför den nya medieutredningen vars direktiv kulturministern Alice Bah Kuhnke just då hade presenterat efter dagens regeringsbeslut.

Då gick naturligtvis Sveriges Radios vd Cilla Benkö igång och sedan var denna mediepolitiska debatt mest en diskussion om public service är bra eller dåligt, gör rätt eller fel saker och om hur dagspressen lider av konkurrensen med den licensfinansierade verksamheten. Benkö menade i sitt försvar mot Liths kritik att public service minsann också lider. Om någon vann debatten så var det Cilla Benkö som faktiskt fick två spontana applåder av publiken då hon försvarade public service mot AnnaKarin Liths kritik.

Dagens huvudgäst, kulturministern, lyckades sticka in några ord här och var i käbblet mellan de två kombattanterna, men de övriga i panelen, it-debattören Emanuel Karlsten och Ulla Sätereie, prefekt på JMG, fick inte många ord sagda. Debatten sågades direkt på nätet av ilskna twittrare i publiken som hade förväntat sig något helt annat, kanske främst då att äntligen få höra kulturministern om mediepolitiken.

Seminariet drog naturligtvis över på tiden så att Cilla Benkö fick springa till nästa engagemang. När moderatorn avslutade seminariet glömde hon ge slutordet till den inbjudne huvudpersonen Alice Bah Kuhnke. Debatten hade rubriken ”Har Sverige en mediepolitik”, men den frågan fick vi inget svar på. Tyvärr. En stor miss av arrangörerna JMG och NORDICOM.

Ett seminarium som motsvarade förväntningarna var Journalistförbundets debatt, ” Vem gör nyhetsvärderingen – journalisterna eller polisen”. SJF:s ordförande Jonas Nordling var själv moderator och styrde som sådan skickligt debatten. Diskussion handlade om mediernas försämrade möjligheter att få information från polisen, särskilt sedan det nya radiosystemet Rakel infördes. Det kan inte avlyssnas som förr och dessutom uppfattar många polisens informatörer som filter mellan dem som sitter på kunskapens källor och journalisterna.

Den som verkligen satte fart på debatten var Ann-Sofie Sannemalm, kriminalreporter i Vestmanlands Läns Tidning. Sakligt och bestämt konstaterade hon att informationen numera fungerar uselt och att den toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar, även om man hela tiden lovar att det ska bli bättre. Polisens kommunikationschef Unni Jerndal avvisade rätt generellt kritiken, men lovade ändå att det ska bli bättre…

Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade mer lyhörd för kritiken. Klok och eftertänksam. Som gammal polisreporter har jag följt debatten under årens lopp och är minst lika kritisk som Ann-Sofie Sannemalm. Nackdelarna med Rakel borde ha lösts med olika åtgärder då systemet infördes.

Jag har också tidigare bloggat om saken, bland annat med utgångspunkt från ett mord i Västerås där polisen gjorde det mesta fel. Dessutom tror jag att polisens isolering efter Rakel är ganska farlig även för polisen som myndighet; polisverksamhet behöver en löpande offentlig insyn i en demokrati för att motverka farliga övertramp vad det gäller rasister inom kåren, diskriminering och övergripanden.

Jag hann också lyssna på den legendariske journalisten Carl Bernstein som tillsammans med Bob Woodward avslöjade Watergate och fällde en president. Han intervjuades av GP:s Britt-Marie Mattsson om den historiska skandalen, men också om Bernsteins syn på t ex visselblåsaren Edward Snowden. Bernstein sa att han skulle ha publicerat Snowdens material om han hade varit utgivare på The Washington Post.

Dagen inleddes med en debatt, ”Visionärerna”, där Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Sveriges Radios vd Hanna Stjärne samt filosofen Alexander Bard diskuterade och formulerade frågor. Dessa besvarades sedan av en panel med bl a Anette Novak, vd för Interactive Institute och Sofia Wadensjö Karén, publisher för Tidningen Vi.

Det blev en intressant debatt som ofta då man diskuterar framtidsfrågorna. Alexander Bard är alltid intressant att lyssna på och han konstaterade bland annat att mikrobetalningarna är en underskattad möjlighet i mediesammanhang. Det håller jag med om; självklart bör det bli alltid vara möjligt att köpa enstaka texter mm. Det är inget kul att följa en länk till en artikel, möta en betalvägg och få en hurtig uppmaning om att köpa en prenumeration.

Petter Alexis, rappare och mångsidig entreprenör, intervjuades av TT:s Carl Cato om sitt engagemang och sin syn på marknadsföring. Petter gillar att engagera sig i många sidoverksamheter och han sa att tidningar borde kunna göra detsamma; DN skulle t ex kunna anordna Sveriges största musikfestival, menade han.

Dagen avslutades med stor fest, men dessförinnan delades det också ut en rad priser, bland annat organisationen Utgivarnas nya ”Mommapris” till Årets Utgivare. Det gick extremt välförtjänt till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som mycket skickligt och engagerat sköter sitt uppdrag. Aftonbladet blev Årets Dagstidning, det så kallade helhetspriset.
Alla pristagarna finns redovisade här i Medievärlden.
Uppdaterad med fler länkar och korrigerad 150306 kl 02.23

Mediepolitiker imponerade inte

Framtiden var på tapeten i flera av onsdagens medieseminarier i Almedalen. Sveriges Radio arrangerade en debatt om vad politikerna vill med medierna. Politiker från alla partier utom Sverigedemokraterna, som inte ens svarat på inbjudan, fanns på plats. Panelen fick många frågor, men imponerade inte med sina svar. Deltagarna i organisationen Medieföretagens debatt om framtidens kompetensbehov gav däremot bra svar.

Debatten om politikernas vilja rörande medierna var fullsatt och förväntningarna var nog högt ställda hos de, så vitt jag förstår, ganska initierade åhörarna. Moderatorn Staffan Dopping, själv tidigare medarbetare i Sveriges Radio, krävde snabba svar på en lång rad frågor. Det fick han också, men debatten lyfte aldrig till högre höjder. Det blev lite enstavigt och oengagerat med politiker som inte alltid verkade trivas sammanhanget. Den unge kristdemokraten Andreas Carlson gjorde det däremot tveklöst med sina rappa och tydliga inlägg. 

Det suckades på flera håll i publiken, ja till och med i panelen, när den trista och tröttsamma trögheten i politiken blev påtaglig. Som i licensfrågan. Här satt plötsligt företrädare för samtliga allianspartier och beklagade att inte deras partikamrater i regeringen förmått komma med ett förslag om att reformera avgiftsmodellen. Den föråldrade licensen föreslås ju finnas kvar i minst sex år.

Fler suckar blev det nog på sina håll i publiken när politikerna föredömligt snabbt och bestämt svarade på frågan om de tycker att det är rätt att satsa på digital radio. Alla sa nämligen bestämt ja, utom Tina Ehn (mp) som sa att hon tvekade och hellre vill söka andra möjligheter, till exempel på nätet. Så ser också många kritiker på digitalradioförslaget.

Tidningarnas framtid var alla i panelen oroliga för, men så mycket mer än så blev inte sagt. Reklamskatten sa många att de vill ta bort, onekligen klokt och rätt, men åsikten imponerar ändå inte eftersom riksdagen redan beslutat detta för många år sedan. Och ändå är den kvar!

Lars Ohly (v) beklagade sig över att den lokala journalistiken tar stryk, till exempel ”i Dala-Demokraten som nu efter en fusion med DalarnasTidningar får nyheterna från konkurrentens lokalredaktioner”. Ohly tyckte att det är bättre att flera röster kommer till tals i tidningarna. Det kan man hålla med om, men det är ju fullkomligt orealistiskt att drömma om detta när det snarare handlar om att rädda åtminstone någon form av journalistisk lokal bevakning.

Lite glöd i debatten blev det då panelen fick frågan om det är rätt att public service fritt ska få utveckla sina verksamheter på webben, något som kritiserats från Tidningsutgivarna. Alla tyckte att public service ska få göra detta och Lars Ohly konstaterade rätt ilsket flera gånger att Tidningsutgivarna agerande var uselt, eller någonting ditåt. 

Politikerna på podiet fick också en fråga från Torbjörn von Krogh, föreståndare från Sim(o),  i publiken. Han undrade hur riksdagsledamöterna såg på Utgivarnas förslag om ett nytt etiskt system, gemensamt för public service och privatägda kommersiella medier. En idé som von Krogh också torgfört, men politikerna svarade mycket fåordigt och undvikande. Några verkade inte ens känna till diskussionen som i hög grad berör public service. 

Ja, sedan blev det nog inte så mycket mer sagt. Mitt bestämda intryck av panelens insats är att medierna i allmänhet och dagspressen i synnerhet inte ska ha några förhoppningar om att landets politiker kan bidra med några kraftfulla åtgärder för att hjälpa till. Mer än det som flera så klokt föreslog, att man kan ta bort reklamskatten…

Då var intrycket av debattörerna mer kraftfullt och beslutsamt på Medieföretagens seminarium om mediernas framtida kompetensbehov. Tidningsledare som Aftonbladets Jan Helin, Expressens Thomas Mattsson, UNT:s Hanna Stjärne, Nyhetsbolagets Magnus Jansson och Mittmedias Thomas Peterssohn redovisade engagerat och övertygande hur deras verksamheter snabbt förändras och förbereds för morgondagen.

De jobbar alla på olika sätt med en svår omställning från gårdagens medievärld där Lars Ohly kunde glädja sig åt flera lokala röster, åtminstone här och var, till en ny verklighet med mängder av nya skickliga aktörer. Från privatpersoner på bloggar och poddar och sociala medier till stora mediehus och globala giganter som i alla kanaler pumpar ut nyheter, åsikter, bilder och filmer dygnet runt, i realtid och sekundsnabbt.  

Tänk, när jag hade lyssnat på dessa tidningsledares berättelser om vad de gör i sina företag och vad de vill rekrytera för kompetens så kändes det bättre än efter riksdagspolitikernas diskussion om medieutvecklingen. De verkar ha svårt att hänga med och kreativt söka idéer om hur de som lagstiftare skulle kunna bidra med förslag som underlättar mediernas utveckling i en ny tid.

Under onsdagen var jag också i den trevliga TCO-parken där Journalistförbundet och andra fackförbund har sina seminarier.   Där pratade man bland annat om försvarsmaktens närvaro i medierna, om huruvida anställda kan och törs skriva debattartiklar eller tipsa medierna.

I den diskussionen talades det mycket om signaler, hur påverkas de anställda när de får höra att överbefälhavaren anklagas för brott bara för att han offentligt pekat på vår bristande försvarsförmåga? Det här är frågor som egentligen gäller alla verksamheter – det är allvarligt om rädslan för repressalier leder till att människor inte vågar vara kritiska på sina arbetsplatser eller kontakta medierna.

Medievärlden och Tidningsutgivarna hade också två seminarier under onsdagen, ett om hur myndigheterna och deras pressavdelningar sköter kontakten med medierna samt ett om hur medierna sköter bevakningen av EU-politiken. Det sista hann jag höra endast en begränsad del av och det första hann jag inte ens fram till; konkurrensen är stenhård i år mellan alla arrangemang i Almedalen.  

Därför fanns jag inte heller på plats när riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m) härsknade till och helt enkelt lämnade scenen och seminariet inför den förvånade publiken.

– Det var inte den här debatten jag blev inbjuden till. Nu ska jag stå här och stå till svars för regeringen i en fråga som jag inte är påläst i. Jag lämnar nu, sade Maria Abrahamsson nligt Dagens Media

Moderatorn Axel Andén, chefredaktör för Medievärlden, säger till Dagens Media att han inte haft en tanke på att lura in henne i någon form av ”bakhåll” som hon tydligen upplevt det.

Korrigerad 130705 kl 01.26          

Tuffare prioritering i Almedalen

Under måndagen var det många arrangemang i Almedalen jag gärna skulle ha tagit del av, elva olika seminarier. Tyvärr kolliderade flera av dem tidsmässigt. Jag hann med fem av dem. I år märks det tydligt att konkurrensen mellan alla arrangemang leder till en tuffare prioritering för alla i publiken. Almedalen slår i år, som vanligt, rekord med över 2.200 officiella arrangemang, om jag minns rätt. Otroligt! Möjligen problematiskt!

Jag känner för första gången vittring av problem för arrangemanget Almedalen. Om antalet seminarier blir så många att man måste välja bort många så kanske det också blir lättare att välja bort vistelsen i Almedalen. Växtvärk till döds…

Själv vill jag som mediekonsult ta del av alla seminarier om alla medierelevanta frågor. Min fru, som jobbar inom sjukvården, vill av samma skäl främst ta del av seminarier rörande främst äldre- och omvårdnadsfrågor.

Jag tror vi båda satt närmare två timmar under söndagskvällen och gick igenom programkatalogens närmare 70 sidor med arrangemang gällande måndagen. Helt otroligt. Almedalen uppfattas säkert av många fortfarande som ett arrangemang där partipolitiker spelar huvudrollen, men det stämmer inte numera. Visst, vi som är där kollar in många partiledartal, men de är lättare att avstå ifrån dessa än intressanta seminarier.

Idag var jag först på ett seminarium med rubriken ”Etik och begränsad spelreklam – går det?”. Fullspikat på publikplats. Arrangör var Svenska Spel som titt som tätt skickar förförisk reklam till mig om spel i skilda former. Här uppträdde bolaget, främst genom ordföranden Anitra Steen som spelmissbrukarens bästa vän som gör allt för att vi inte ska spela bort våra pengar. Hyckleriet var påtagligt närvarande och närmast stötande vad det gäller ordförande Steens insats.

Organisationen Tidningsutgivarnas vd Per Hultengård var inbjuden till panelen för att försvara tidningarnas kamp för att få publicera utländska spelbolags reklam för spel, en kontroversiell fråga manifesterad genom Aftonbladets förre chefredaktörs Anders Gerdins envisa och framgångsrika strid mot det svenska statliga spelhyckleriet.

Tyvärr fick inte kunnige Per Hultengård komma till tals särskilt mycket, men han hann ändå säga det viktigaste av allt som blev sagt i panelen, nämligen att utländska spelbolag bör tillåtas i Sverige genom ett tillståndssystem där staten får möjlighet att hålla koll på att de följer de regler vi vill ska gälla.

Men Anitra Steen och övriga engagerade spelmotståndare i panelen talade i stället om att endast Svenska Spel skulle tillåtas driva sin verksamhet i Sverige. Ett pinsamt hyckleri som den svenska statsmakten snarast bör reglera bort. Det finns ingen annan klok väg att gå än den Per Hultengård anvisar.

Detta var en mycket intressant debatt där TU:s vd bemötte det statliga spelkapitalets företrädare. Det var ungefär samtidigt säkert också en intressant debatt där Utgivarnas ordförande Ove Joanson och Stampens och WAN-Ifras ordförande Tomas Brunegård diskuterade hoten mot tryckfriheten i Sverige, men den hann jag aldrig iväg på då den kolliderade med både tidigare och senare arrangemang inom samma intresseområde.

Senare hann jag dock gå på ett av seminarium arrangerat av Utgivarna och Journalistförbundet där man diskuterade ”Vem vågar vara källa till media idag i vår digitala värld”. Mycket bra och tankeväckande om att vårt närmast heliga meddelarskydd enligt tryckfrihetsförordningen urholkas i vår tid när digitala meddelanden, typ epost, är ungefär lika insynsskyddade som vykort.

Dessbättre medgav programmet också att jag kunde hinna gå på ett seminarium av Utgivarna och Sim(O) om huruvida staten ska lägga sig i mediernas självsanering. Svaret är givetvis nej trots att enskilda politiker, riksdagen och regeringen ständigt genom sina förslag och beslut visar att staten gärna reglererar mer och mer, trots läpparnas bekännelse om motsatsen.

Från detta seminarium minns jag gärna mest hur Martin Jönsson, biträdande programdirektör på Sveriges Radio, och Ulrika Knutson, känd debattör och tidigare ordförande i Publicistklubben, lyckades vända på programrubriken och förslå att politikerna i stället skulle ägna sig åt en självsanering vad det gäller lagstiftningen på medieområdet. Mycket bra!

Sedan språngmarsch till en debatt av TNS Sifo om ”Medierna som moralisk domstol”. Mycket bra inlägg av Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som alltmer framstår som publicistikens främste försvarare i Sverige idag.  

 Ovanpå detta hann vi från Utkik Media med ett helt annat arrangemang om sociala entreprenörer som var oerhört intressant om man är intresserad av samhällets utveckling, men det har i dagens läge ännu så länge inte ett skvatt med medierna att göra.