Polisens mörkläggning ingen överraskning, det finns dessvärre flera exempel

Bulletinerna om polisens mörkläggning av sexrelaterad brottslighet i bland annat Stockholm borde inte komma som någon överraskning. Det finns flera exempel där polismyndigheten valt att tiga, som till exempel om ett mord i Västerås och senast om hur en chef inom polisen misstänkts för barnpornografibrott.  Jag har bloggat tidigare om att det nya radiosystemet Rakel spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Polisen har isolerat sig och dess kommunikationsdirektör Unni Jerndal har genom sina uttalanden inte förbättrat situationen, snarare tvärtom.

Radiosystemet Rakel kan inte avlyssnas och det är naturligtvis bra att inte kriminella kan följa polisens arbete. Men tyvärr kan inte heller medborgarnas företrädare inom medierna göra det. Rakel går nämligen inte att avlyssna som tidigare då varenda redaktion i landet kunde lyssna på polisradion och där fick kännedom om olyckor, bränder och andra polisingripanden.

Mediernas redaktioner publicerade så gott som aldrig någonting utifrån den rätt fragmentariska informationen de förr kunde höra i radion, men fick däremot kännedom om händelser och en viss vägledning om vem de borde söka inom polisorganisationen för ytterligare kommentarer. Som polisreporter under många år såg jag polisradion som det viktigaste verktyget för mig.    

Händelserna i Kungsträdgården hade omedelbart blivit kända av allmänheten om medierna hade kunnat följa kommunikationen via polisradion; situationen med tafsande karlar framför scenen kommunicerades rimligen via radion då polisen ingrep mot dem som trakasserade kvinnor.  Samma sak i Västerås där polisen hemlighöll ett mord på ett hotell, vilket jag bloggade om 2013. Även då hade saken med all sannolikhet förekommit i radiotrafiken och därmed kommit till mediernas kännedom om de bara hade kunnat följa kommunikationen.

Just det fallet och principerna kring informationen rörande polisens verksamhet diskuterades under ett seminarium arrangerat av Journalistförbundet på Meg 2015. Jag bloggade om bland annat den debatten och konstaterade då att polisens isolering genom Rakels tillkomst och om att den ”toppstyrda polisorganisationen inte tycks ta problemet på allvar”.

I den debatten deltog polisens kommunikationschef Unni Jerndal, själv tidigare journalist. Hon imponerade inte med sin strama avvisande syn på kraven om ökad insyn i polisens arbete. Polisförbundets ordförande Lena Nitz verkade däremot klart mer lyhörd rörande dessa frågor.

Idag deltog just Lena Nitz i en diskussion om polisen på konferensen Folk och Försvar som också direktsändes i SVT. Där fanns även rikspolischefen Dan Eliasson som försäkrade att polisen inte strävar efter mörkläggning även om enskilda beslut kanske ibland är mindre lyckade, men han ville inte se det som något systemfel. Han är en skicklig talare med en sympatisk framtoning och inger onekligen ett visst förtroende i många sammanhang, men inte denna gång eftersom färska och äldre exempel talar starkt emot hans påståenden om polisens ärliga vilja till insyn och öppenhet.

Ett sådant, utöver redan nämnda, är den högaktuella historien om en chef inom polisen som misstänktes för barnpornografibrott och tydligen också medgett de faktiska omständigheterna. Ändå hemlighölls saken och det inleddes aldrig någon förundersökning av åklagaren. Chefen sa upp sig efter samtal med sin chef och slutade på dagen.

Saken läckte ut vilket fick kommunikationsdirektören Unni Jerndal att skriva följande i ett mejl till ett antal medarbetare:

"Det är med tungt hjärta som jag konstaterar att uppgifter ur en nedlagd förundersökning kring en polisanställd har nått Aftonbladet."

Detta har kritiserats skarpt eftersom det uppfattats som att hon, i strid mot grundlagen, försökt skrämma poliser från att utnyttja sin lagliga rätt att kontakta medier. Unni Jerndal förnekar att det var syftet med hennes mejl. Hela saken beskrivs bra i en artikel i Aftonbladet av Eric Tagesson. Dessutom är Jerndal nu JO-anmäld för sin hantering av ärendet.

Vad nu än JO kommer fram till rörande Unni Jerndal så måste man konstatera att varken hon eller rikspolischefen lyckats övertyga om polisens ärlighet vad det gäller öppenhet och transparens. Även inom polisen finns stark kritik rörande till exempel mörkläggningen av fallet med en chef som misstänktes för barnpornografibrott, senast framförd av den kloke och rutinerade pressinformatören Christer Nordström inom polisen i Uppsala. Han har inte heller ändrat uppfattning efter det mejl från kommunikationsdirektören som uppfattats som hotfullt.

Polisens tydliga isolering efter Rakels tillkomst och myndighetens bristande förmåga att tillämpa en informationspolicy värd namnet det år tryckfriheten firar sitt 250-årsjubileum i Sverige är ett stort problem, för myndigheten och för medborgarna. I sammanhanget får man inte glömma att polis och åklagare under det senaste året också i strid mot grundlagarna i brottsutredningar försökt komma åt källskyddat material, dels på Folkbladet Västerbotten efter mordet på tidningens medarbetare Elin Falk, dels på Aftonbladet efter ett rån i Kista. Polis och åklagare misslyckades med detta då de ansvariga utgivarna Anna Lith, Västerbottens Folkblad, och Jan Helin, Aftonbladet, bestred kraven och tog frågan till domstolar som slutligen underkände beslagen.  Men först efter prövningar i hovrätten respektive Högsta domstolen.

Det finns således skäl att fråga sig hur stora, eller snarare små, kunskaperna om de svenska grundlagarna är inom polisen, åklagarväsendet och till och med domstolarna. Därför är det inte heller förvånande att politikerna Maria Weimar (L) och Gulan Avci (L) idag kräver att rikspolischefen eller ”någon högt ansvarig på ledningsnivå” avgår.

Det borde väl i så fall vara både Eliasson och Jerndal och det skulle nog vara både välförtjänt och ett intressant exempel på ett nytt ansvarstagande inom svensk förvaltning där avgångar varit sällsynta i liknande sammanhang. Det borde bli vanligare. 

Men oavsett hur det blir med den saken tror jag dessvärre att polisen får en mycket lång väg att vandra innan förtroendet är återupprättat för myndigheten hos allmänheten.   

      

Utgivarnas manifestation väcker frågor

Under tisdagen arrangerade den nya organisationen Utgivarna tillsammans med tidningen Resumé en debatt i Almedalen mellan publicister och politiker om nya lagar som urholkar tryckfriheten. Det blev en skarp och intressant debatt i ett fullspikat tält, men också en form av manifestation som väcker frågor och kan vara kontraproduktiv om man vill få med sig politikerna.

Var målet att reta upp politikerna så lyckades man uppenbarligen med detta vad det gäller kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Hon blev märkbart irriterad vid flera tillfällen, särskilt i meningsutbyten med cheferna inom public service, Cilla Benkö på Sveriges Radio, SR, och Eva Hamilton på Sveriges Television, SVT.

Debatten hade fått rubriken ”Vi klarar oss bättre utan regeringen” och var en av de första större insatserna av den nybildade föreningen Utgivarna att försöka öka politikens respekt för tryck- och yttrandefriheten. Det har under senare år tillkommit nya lagar som publicister med all rätt kritiserar. Ett dagsaktuellt exempel är den så kallade fotoförbudslagen som började gälla den 1 juli och den återkom därför också gång på gång i debatten.

Och därutöver så kritiserade mediecheferna bestämt och lika korrekt tankarna på ett utökat spioneribrott, förslag om nya integritetsbrott och alla nya begränsningar som införts i sekretesslagen liksom de ökande svårigheterna att få ut offentliga handlingar. En intressant och utmärkt diskussion innan radiochefen Cilla Benkö plötsligt började klaga på att Sveriges Radio får för lite pengar till sin verksamhet, ett ämne som hon ofta återkommit till i olika sammanhang. Men här hörde radions finansiering definitivt inte hemma i debatten.

Dessutom började hennes public service-kollega på SVT att klaga på att regeringen vill göra en granskning av effektivitet med mera inom public service, ett ämne där hon närmast raljerade över initiativet. Kulturministern blev klart irriterad på de bägge företrädarna för public service. Och deras inlägg i egen sak hade ju faktiskt ingenting att göra med ämnet för dagen.

Benkö och Hamilton var inte ensamma på scenen. Där stod ytterligare fyra ledande mediechefer, totalt således sex företrädare (namnlista efter texten) för landets medier som alla i stor enighet kritiserade lagstiftarna. De har naturligtvis rätt i sak, men jag är inte säker på att Utgivarnas metod att skicka fram många med samma budskap är ett framgångsrecept.

Jag har tidigare skrivit om bildandet Utgivarna och dess syfte att samla alla medier, både privatägda mediehus och offentligt finansierade public service, i samma organisation. Tanken är tydligen att deras budskap i publicistiska frågor ska få större kraft om alla medier uppträder gemensamt, till exempel i samband med remisser, i stället för var för sig eller via olika branschorganisationer. Det kan ifrågasättas.

Denna debatt illustrerade på sitt sätt saken eftersom det gemensamma uppträdandet gav ett intryck av manifestation, kanske till och med en demonstration. Det verkade lite väl arrangerat när alla stod där som en flock och sa samma saker. Det finns också en risk för att de som ska lyssna och påverkas, politikerna denna gång, genom upplägget kan uppfatta mediecheferna som lite gnälliga. Trots att dessa har helt rätt i sin kritik.  

Jag kan mycket väl tänka mig att några få meriterade publicister, eller kanske en ensam kunnig och vältalig redaktör som till exempel Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, skulle nå längre i en debatt som denna. Branschmanifestationer kan ju göras på andra sätt i något annat sammanhang där argumenten inte behöver vridas och vändas i en kvalificerad diskussion.

Debatten gav genom Benkös och Hamiltons utspel också på sitt sätt en bild av dilemmat med en organisation typ Utgivarna, gemensam för privatägda medier och offentligt finansierade medier. Företrädarna för de olika medierna är oftast överens i rent publicistiska frågor, men i övrigt lever de i helt olika värdar med helt olika uppdrag och med helt olika finansiering.

Det föder spänningar dem emellan som redan märkts och som kan bli svåra att hantera för den unga organisationen Utgivarna. Radiochefens och tv-chefens diskussion med det statsråd som ansvarar för deras verksamhet gav onekligen en påminnelse om att de verkar i en annan värld än sina kolleger på scenen. 

Nåväl, förhoppningsvis tog Lena Adelsohn Liljeroth och hennes riksdagskollegor intryck av argumenten från mediecheferna i debatten. Mot slutet av debatten tinade hon för övrigt upp och lovade att före nästa års Almedalen komma med någon form av besked om hur regeringen ser på möjligheterna för den gemensamma medienämnd Utgivarna strävar efter. Dessutom var hon tämligen säker på att momsen för digitala tidningar kommer att sänkas från 25 procent idag till 6 procent, precis samma moms som för papperstidningarna. Ett mycket bra besked om det stämmer.    

Under dagen var jag också på bland annat ett seminarium arrangerat av EU-kommissionen och Europaparlamentet. Det handlade om EU:s  nya dataskyddsförordning. Den kan ses som ett hot mot yttrandefriheten och offentlighetsprincipen, men också som ett skydd för den personliga integriteten.

Det handlar om en svårfångad fråga som satt fart på lobbyisterna. Det har kommit in 4000 ändringsförslag gällande förordningen mot normalt några hundra, sa Piratpartiets Christian Engström som sitter i Europaparlamentet. Engström var dock rätt positivt inställd till förordningen eftersom han menade att det är dags att modernisera regelverket.

Under tisdagen tätnade det till på gatorna i Visby och de närmaste två dagarna är väl de mest besökta i Almedalen. På fredag kommer många besökare att lämna Visby, men dessförinnan ska ytterligare något tusental seminarier hållas om de mest skiftande frågor.    

Deltagare i Utgivarnas och Resumés debatt:

Lena Adelsohn Liljeroth, kulturminister (m), Phia Andersson, riksdagsledamot (s), Anti Avsan, riksdagsledamot (m), Cilla Benkö, vd SR, Charlotta Friborg, chefredaktör Corren, Eva Hamilton, vd SVT, Viveka Hansson, programdirektör TV4, Jan Helin, chefredaktör Aftonbladet, Thomas Mattsson, chefredaktör Expressen. Moderator Claes de Faire, chefredaktör Resumé.  

Deltagare i debatten om dataskyddsförordningen

   Christian Engström, Europaparlamentariker (Piratpartiet), Gustav Gellerbrant, politisk sakkunnig Regeringskansliet, Pierre Schellekens, chef för representationen, EU-kommissionen. Moderator Johan Wullt, pressekreterare EU-kommissionen.