Behöver det pressetiska systemet moderniseras?

Den 24 oktober publicerade Medievärlden ett läsvärt inlägg av Andreas Ericson, chef för Timbro Medieinstitut och tidigare vd och redaktionschef för nedlagda magasinet Neo, där han menade att det pressetiska byråkratiska systemet är föråldrat. Intressanta tankar tycker jag även om Timbros skrifter knappast ligger på de ansvariga utgivarnas nattduksbord. Jag tänkte inför hans text tillbaka på en paneldebatt i Almedalen 2010 där jag ifrågasatte det etiska systemets framtid med tanke på den snabba utvecklingen i sociala medier utanför pressetiken. Därför återpublicerar jag här nedan mitt blogginlägg från 2010 om just den debatten då diskussionen nu aktualiseras på nytt i spåren efter #metoo.

Jag har kopierat in texten i sin helhet från den första publiceringen. I slutet finns det ett antal länkar. Den till chefredaktören Thomas Mattssons text i Expressen 2012, två år efter debatten i Almedalen, fungerar, dock tyvärr utan att hans bilder visas av någon anledning. Men hans synpunkter går fram ändå och jag håller i stort med honom. Även länken till medieforskaren Torbjörn von Kroghs text funkar och båda inläggen är intressanta att läsa i sammanhanget, inte minst von Kroghs redovisning av de tre frågor debattledaren Per Hultengård ställde till panelen och dess svar.  De övriga länkarna fungerar tyvärr inte längre.

I sin text lägger Mattson fram egna tankar om hur dessa frågor, av honom här kallat ”Lex Pressen”, kanske borde hanteras. Han har ju också, liksom ett flertal medieföreträdare, varit anhängare av tanken på ett gemensamt etiskt system med public service. I just den här texten konstaterar han att det nog blir svårt eftersom Sveriges Radio tvekar, men han har såvitt jag förstår ändå samma positiva uppfattning till den idén idag.  

Själv har jag från den dag då den tanken föddes varit ytterst skeptisk. För det första lever public service och de privata mediehusen i helt olika världar i alla avseenden. För det andra skulle nog dagens trögfotade etiska system då nog ersättas av en byråkratisk koloss långt ifrån den snabbare och för alla mer lättförståeliga handläggning som nog nu krävs.

Branschens organisationer pläderar fortfarande för den där medieetiska kolossen och hoppas på att kulturministern ska våga ta steget. Jag tvivlar på att det sker och anser framförallt att det inte bör ske. En modernisering av det etiska systemet för de traditionella medierna bör gå i en helt annan riktning mot mindre byråkrati, snabb handläggning och lättpublicerade begripliga texter om de fällande utslagen. Annars kommer dess legitimitet att ifrågasättas i än högre grad än nu. 

Situationen är lite komplicerad nu eftersom tiden på något sätt nog tycks ha hunnit ifatt synen på det pressetiska systemet. Detta samtidigt som snart sagt varje utgivare med emfas pekar på etiken och dess anmälningssystem som ett tungt argument för de traditionella mediernas ansvarstagande i jämförelse med publiceringar i sociala medier utan utgivare. 

Det är ju dock inte utgivarna och medierna själva som ytterst avgör det etiska systemets legitimitet. Det är naturligtvis omvärldens företrädare ibland alla tänkbara grupperingar, läsare, politiker och debattörer, som förfogar över den frågan. Och det i ett läge när explosiva nyheter publiceras i sociala medier långt ifrån de ansvariga utgivarnas överväganden och beslut.

Nåväl, här nedan kommer en återpublicering av texten på denna blogg 2010 efter debatten om pressetiken i Almedalen oc h därefter både äldre och nyare länkar:

Utkiksbloggen.blogspot.se    (Återpublicering av text från 2010)

tisdag 6 juli 2010

Behövs det pressetiska systemet?

Under måndagen arrangerade Tidningsutgivarna, TU, ytterligare en debatt under Almedalsveckan i Visby, nu på fartyget Sigyn i Visby hamn. Den kom huvudsakligen att handla om det pressetiska "systemet" och om detta verkligen behövs.
Flertalet i panelen tyckte det. Själv var jag mer tveksam och menade att det kanske spelat ut sin roll. Intressant diskussion eftersom frågan faktiskt inte diskuterats så mycket tidigare, det etiska systemet med Allmänhetens Pressombudsman, PO, och Pressens Opinionsnämnd, PON, har betraktats som självklara institutioner.

Moderator för diskussionen var branschorganisationen Tidningsutgivarnas chefsjurist Per Hultengård, kunnig som få på allt som handlar om den juridiskt reglerade tryckfriheten och den av branschen formulerade pressetiken.
Den juridiska regleringen bestäms av riksdagen och etiken av branschens egna organisationer, arbetsgivarna i Tidningsutgivarna och Sveriges Tidskrifter, facket i Svenska Journalistförbundet samt den traditionstyngda och anrika debatt- och middagsätarföreningen Publicistklubben, PK, där alla som känner sig som publicister är medlemmar. Jag har varit medlem i många herrans år, men tycker ändå att PK inte ska vara med som huvudman för det pressetiska systemet. Inte heller SJF, Varför ska de vara det?

I debatten inför en fullsatt konferenslokal på Sigyn var jag inte bara tveksam till det splittrade huvudmannaskapet som motverkat en modernisering av regelverket, utan också till behovet av det pressetiska systemet som sådant.
Det är tveksamt om det behövs, särskilt i en medieutveckling där "tradmedierna" med tiden får en förhållandevis alltmer begränsad roll som aktörer vid sidan om helt nya medier inom till exempel bloggvärlden.
Självklart kan traditionella medier som dagspressen ha kvar sitt etiska system, men dess betydelse kommer säkert att minska eftersom många hyllade och/eller kontroversiella publiceringar kommer att ske i andra nya medier utanför de traditionella mediernas etiska system.¨
Även inom ramen för tradmediernas etiska system menar jag att det kan finnas skäl att ifrågasätta detta. Varför finns systemet? Det enda motiv jag hört under alla år för att det etiska systemet finns är att vi ska "hålla lagstiftaren på avstånd". I så fall är ju inte det etiska systemet motiverat av att man vill vara etisk, då är motivet mer taktiskt, man flaggar med etiken för att slippa nya lagar.

Jag är inte särskilt oroad för att politikerna ska storma fram och börja begränsa mediernas möjligheter att publicera saker och ting bara för att det etiska systemet moderniseras, eller till och med avskaffas. Och i vilket fall som helst tycker jag det är tveksamt att branschen håller sig med ett "etiskt system" när motivet för detta egentligen inte är etik, utan tvärtom att utnyttja etiken som en sköld mot politiker och andra kritiker.

Ungefär så här gick diskussionen i dag från min sida. Panelen i övrigt höll inte med även om justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger och jag låg rätt nära varandra i olika frågor. Faktiskt! Jag gillar honom, han var en utmärkt PO på sin tid i den rollen!
Aftonbladets ställföreträdande ansvarige utgivare Lena Mellin försvarade länge det rådande systemet, men medgav så småningom att mycket funkar dåligt i dag. Långa väntetider, kryptiska utslag från PON med mera, men hon tyckte trots allt att "idén med det pressetiska systemet är bra".
Hon var väldigt överens med Expressens chefredaktör Thomas Mattsson om att systemet behövs. Men även han tyckte att det var konstiga utslag i PON som läsarna knappast kan förstå och att handläggningen tar för lång tid.
Katrin Säfström på Folket och hennes kollega Peo Wärring på Eskilstuna-Kuriren var nog de varmaste anhängarna av det rådande systemet även om de också efterhand medgav brister i det nuvarande systemet, sådant som "måste rättas till".

Personligen tyckte jag att de olika ansvariga utgivarna i panelen först värnade om ett pressetiskt system som närmast måste ses som "omistligt", men senare i debatten började de alla medge att det egentligen fungerade väldigt dåligt.
Långa handläggningstider, konstiga beslut, obegripliga motiveringar skrivna på ett fikonspråk som ingen förstår. Rätt okänt för allmänheten. Talar de om "ett omistligt system?"

Nej, det tycker inte jag, Tvärtom, medieutvecklingen gör att tradmediernas etiska system kommer att fasas ut snabbare än snabbt, gissar jag. Det kommer säkert att ersättas av något annat, men frågan är vad.
Axberger och Mellin hade en klar poäng i debatten när de hävdade att det är bra om förfördelade människor har någonstans att vända sig med klagomål mot publiceringar. Det håller jag med om. Men det kanske inte behöver vara ett trögt, konstlat och extremt byråkratiskt system som idag?

För undvikande av alla missförstånd vill jag gärna här betona en viktig sak. En pressetisk hållning har ingenting att göra med närvaron eller ej av ett byråkratiskt pressetiskt system.
Thomas Mattson, Peo Wärring och Katrin Säfström kommer naturligtvis att vara precis lika etiska som utgivare utan det "pressetiska systemet" som när detta fanns.

Etik är inte regler och byråkrati med PO och PON, etik finns inom oss alla och utvecklas och tillämpas genom debatt mellan utgivare och medarbetare på redaktionerna.

Etik kommer alltid att finnas, på Expressen på sitt sätt, och på Norran på sitt sätt.

UPPDATERAD 20120312.
En ny "Lex Pressen" utvecklar det pressetiska systemet, Expressen chefredaktör Thomas Mattsson bloggar om sitt förslag.

UPPDATERAT i anslutning till publiceringen:
Torbjörn von Krogh bloggar om debatten.
Hanna Lind på TU:s blogg om debatten.
Ola Sigvardsson bloggar i Corren om debatten.

Uppdatering 171124:
Är pressetiken passé efter #metoo - tv-diskussion Resumé Insikt debatt 171117 
Slaget om pressetiken - debatt på Publicistklubben 171113 Texten före återpubliceringen korrigerad 171028 kl 22.57, 23.02, den inledande texten korrigerad 171029 kl 09.57 och 18.43

Förbudet mot drönare med kameror måste rivas upp

Nu har Högsta förvaltningsdomstolen i en prejudicerande dom fattat ett ödesdigert beslut som omgående förbjuder all användning av drönare för flygfotograferingar. Det är ett typiskt exempel på hur en föråldrad lag brutalt möter ny teknik, men också ett pinsamt exempel på juridisk trångsynthet av mycket höga jurister. Domen slår hårt mot journalistikens möjligheter att förklara svåra händelser.

Det är inte så många år sedan som vi för första gången fick höra ordet drönare. Inledningsvis var det väl i militära sammanhang då till exempel USA började använda beväpnade drönare i krigszoner. Och sedan fanns plötsligt små prisvärda drönare mitt ibland oss i skilda sammanhang.

Första gången jag såg en drönare var i Almedalen 2013 över den stora studio TV4 alltid har nära scenen. Plötsligt kom en manick flygande över publiken. Säkerhetspolisen förbjöd omgående TV4 att använda drönaren av säkerhetsskäl för de närvarande politikerna, men kanske förmodligen mest för att Säpo visste lika lite om vad det var för någonting som alla vi andra. Året efter chansade TV4 på en ny drönare. Under Almedalsveckan i år var det också tvärstopp för drönare i Visby under Almedalsveckan. 

Med tiden har ändå drönarna dykt upp i alla tänkbara sammanhang. På gott och ont, mest på gott. Problemet med dem är främst när de används nära flygplatser där de orsakat allvarliga incidenter då de stört flygtrafiken. Det goda med dem är att de har underlättat, effektiviserat och förbättrat verksamheten på en rad olika områden. Journalistiken är ett utmärkt och viktigt exempel.

Vid större olyckor, bränder och andra händelser, till och med vid viktiga men mindre dramatiska reportage om till exempel stadsplanering och liknande, har medierna tidigare alltid varit hänvisade till att hyra in flygplan och helikoptrar för att få flygbilder. Dyrt, krångligt och ibland även rätt komplicerat formellt sett gentemot flygföretag och flygklubbar.

Nu stoppar domstolen denna möjlighet med drönare genom en lätt förvirrad dom och ett nästan lätt humoristiskt resonemang (här kan hela domen laddas ner, läsvärd!) kring några ord i lagen som reglerar kameraövervakningen. De höga juristerna har efter sitt grubblande, till skillnad från sina lägre kolleger i Kammarrätten i Jönköping, kommit fram till att en kamera fäst med en gummisnodd på en drönare är att betrakta som ”uppsatt” enligt lagens skrivning, ungefär som en fast monterad övervakningskamera på en bensinstation.

De har också kommit fram till att kameran enligt lagen inte manövreras ”på plats” eftersom fotografen inte sitter med i drönaren utan står på marken! Om kameran däremot sitter på en cykel eller i en bil så är det ingen övervakningskamera eftersom den manövreras av cyklisten och bilisten som, till skillnad på drönaren, finns på plats. Detta tycker Högsta förvaltningsdomstolens jurister i en annan dom samma dag och den kan också laddas ner på samma plats som ovan...

Utifrån dessa rätt märkliga resonemang uppfyller den flygande kameran fäst med en gummisnodd tydligen alla krav på att vara en övervakningskamera enligt deras lagtolkning. Och därmed kan den inte tillåtas. Tidningsredaktioner, tv-bolag, fastighetsmäklare, lantmätare, skogsbolag, kraftbolag, kommuner samt en mängd småföretag med olika smarta verksamhetsinriktningar får landa sina drönare med kameror för gott. Vem vet, polisen och militären kanske också får problem?

Lagar ska naturligtvis följas, men nog tycker jag att detta är ett typiskt exempel på när en föråldrad lagstiftning möter ny avancerad teknik och därmed blir svår, för att inte säga omöjlig att tillämpa. När lagreglerna om kameraövervakning formulerades fanns nog inte ens ordet drönare, än mindre kunskapen om vad viktiga de skulle komma att bli i olika verksamheter.

Det enda stället där domen nog firas med tårta på måndag är troligen hos Datainspektionen som överklagat lägre rätts dom som ville tillåta verksamheten. Därmed fullföljer Datainspektionen sin långa tradition av att lydigt tjäna som ett av de allvarligare hoten mot utveckling under det i sammanhanget populistiska stridsropet ”personlig integritet”, men framför allt också mot offentlighetsprincipen, öppenhet och snart  sagt all publicistisk verksamhet. Ännu fler sekretessbestämmelser och mer begränsad insyn i register har alltid gillats av denna myndighet.

Nu är det naturligtvis inte bara Datainspektionen som har utmärkt sig i sammanhanget. Både riksdag och regering har under lång tid utnyttjat varje möjlighet att försvåra medborgarnas och mediernas möjligheter till insyn i enlighet med offentlighetsprincipen och även urholkat regelverket vad det gäller tryckfriheten i övrigt. Lagförslag, motioner och enkäter med riksdagsledamöter rörande tryckfriheten talar sitt tydliga språk.

Passbilder går inte längre att använda i journalistiken efter ett riksdagsbeslut, något som naturligtvis nazister och ekonomiska förbrytare med flera är glada för. Olaga hot har lagts till i brottskatalogen för tryckfrihetsbrott och för något år sedan antogs en lag som kriminaliserade vissa fotograferingar som ansågs hota den personliga integriteten och därmed urholkades den ansvarige utgivarens ställning; fotografen själv kan plötsligt ställas till ansvar inför en svårtolkad lagstiftning oavsett om den tagna bilden publicerats eller ej.   

Datainspektionen har ofta varit pådrivande i dessa sammanhang även om det har varit rätt tyst om dess verksamhet under senare år. För ett antal år sedan var det mer uppmärksamhet kring myndigheten då Göran Gräslund var dess generaldirektör och gick i täten för det ena förbudet efter det andra. Med sitt överklagande och denna dom piggnar nog Datainspektionen till igen och börjar kanske verka för nya förbud.  

Göran Gräslund ville i den personliga integritetens namn förbjuda det mesta. Därför dristade jag mig till i en text på Medievärlden, med glimten i ögat fråga mig om man möjligen även kunde förbjuda Göran Gräslund, något som han faktiskt log vänligt åt då vi stötte ihop efter ett seminarium i Almedalen. Länken till texten funkar tyvärr inte längre. Korrigering - länken fungerar och finns här. 

Det hade varit bättre om han hade börjat fundera på hur han och Datainspektionen i stället skulle agera klokt i den snabba utvecklingen i stället för att hela tiden bara ropa efter nya förbud som drabbar offentlighet och publicistisk granskning av makthavarna. Och Datainspektionen och de lagar myndigheten förhåller sig till borde naturligtvis ha reformerats i takt med utvecklingen. När detta inte skett måste man onekligen fråga sig hur länge Datainspektionen med sitt vårdande av föråldrade lagar kan motiveras i en värld som bygger på en framtid med datorer och data.  

Hursomhelst med Datainspektionens vara eller icke vara, förbudet mot drönare måste upphävas och då förmodar jag att det krävs lagändringar och ett nytt regelverk för drönare. Tillåt dem, men inte nära flygplatser.
Korrigerad med ny länk ovan 161024 kl 00.08

Länkar:
Domstol förbjuder foto från drönare - nyhetstext aftonbladet.se
Prejudicerande dom sätter stopp för drönare oavsett användningsområde - nyhetstext mr3idg.se      

Taxikaos i Visby, säkerhetssnack samt en Tesla-färd i taxi

Första dagen i Almedalen missade jag två intressanta seminarier på grund av en helt obegriplig organisation av Taxi Gotland vid Visby flygplats. Flygningen från Arlanda till Visby tog 30 minuter, men det tog 50 minuter innan den förbokade taxin kom. De som inte hade förbeställt en bil kom iväg mycket snabbare. Dagen räddades under kvällen av Stockholm Taxi som kom med en härlig Tesla för hemfärden till mitt nya boende i Gråbo. Och dessutom en bra intervju hos Dagens Nyheter med den nye överbefälhavaren Micael Bydén samt en trevlig avslutning i Expressens och Skandias trädgård med Annie Lööfs tal och Niklas Svenssons Eftersnack.

Visby flygplats och Taxi Gotland belastas naturligtvis mycket hårt under denna vecka då runt 35000 människor sägs besöka Visby. Taxi Gotland förstärks dock med en mängd bilar från Göteborg Taxi och Stockholm Taxi genom deras samarbete i Svea Taxi, en bra grej.

Och bilar var det gott om vid Visby flygplats när de fullastade planen landade, men då främst i kön för bilar som inte var förbokade! Kön för beställda bilar var obegripligt nog betydligt längre och bilarna få. Dessutom fick ingen bil beställd i sitt namn, utan alla fick köa för att få ett nummer till en bil av stressade taxivärdar vid ett par datorer. Varken jag eller andra i kön förstod någonting av organisationen.

Först efter femtio minuter kom bilen och då med en mycket trevlig och servicevänlig chaufför, men då var det redan kört för mig att gå på TU:s seminarier om ”Hoten mot medierna – hur påverkas journalister och utgivare” samt framförallt debatten om en ”IT-attack via Ryssland – nya tidens hot mot medierna”. Den hade jag verkligen gärna hört med inrikesministern Anders Ygeman i panelen liksom DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén med flera. Tiden gick i taxikön tills det var för sent, så det fick bli en rundvandring i Visby i stället samt en sen lunch.

Senare lyssnade jag dock på en mycket intressant diskussion i Dagens Nyheters monter där chefredaktör Peter Wolodarski grillade vår nye överbefälhavare Micael Bydén om säkerhetsläget för Sverige , dels efter Brexit som ÖB kommenterade försiktigt och avvisade som en säkerhetsrisk för Sverige, dels om säkerhetsläget runt Östersjön som han kommenterade ännu mer försiktigt. Dock kunde man i hans kommentarer lätt fina argument för en upprustning av det svenska försvaret.

Han menade att en eventuell rysk attack mot Sverige, för det var en sådan Wolodarski frimodigt berörde, inte är särskilt sannolik. Däremot medgav ÖB, om än diplomatiskt som hans roll kräver, att Sverige omedelbart blir inblandat om det uppstår militära motsättningar i länderna runt Östersjön. Läs Baltikum, Ryssland och Nato. Jag håller med honom och vill bland annat därför gärna se ett svenskt medlemskap i Nato .  

Det finns i dag redovisat scenarier om hur Nato måste få tillgång till Gotland för att kunna försvara sina medlemsstater i Baltikum. Och varför Ryssland just därför måste få kontroll över Gotland för att stoppa Nato. Just om detta handlade en del av resonemangen mellan Wolodarski och ÖB om och jag förstår den senares svårigheter att balansera sina yttranden utifrån den viktiga roll han i dag har, men jag kan inte tolka honom på annat sätt än att han vill att Sverige går med i Nato samt att vi upprustar den svenska militära närvaron på Gotland.

Jag är själv definitivt en av dem som inte begriper hur svenska regeringar under de senaste decennierna kunnat avrusta Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet. Förr fanns flera viktiga regementen med en stark militär närvaro på denna strategiskt mycket viktiga ö mitt i Östersjön. Och numera syns inte en uniform på ön.  Dessbättre är debatten om detta förhållande verkligen igång och det är väl ingen tillfällighet att Dagens Nyheter valde att ta upp detta idag med sin chefredaktör och landets överbefälhavare i sin mycket välbesökta monter.

Som en avrundning på dagen hamnade jag i Expressens och Skandias fina trädgård intill stora scenen i Almdalen. Där hörde jag Annie Lööfs (c) tal och därefter Expressens fenomenale reporter Niklas Svensson när han på tidningens scen intervjuade Eskil Erlandsson (c) med flera i sitt Eftersnack till centerledarens tal.  Niklas Svensson är både till vardags och inte minst i Almedalen ett lysande exempel på journalistisk förnyelse.

Det är dock varken Niklas Svenssons intervjuer, Annie Lööfs tal, eller Peter Wolodarskis utmärkta intervju med ÖB som jag kommer att drömma om i natt. Det är nog snarare taxifärden med Teslan och inte minst den trevlige chaufförens härliga demonstration av bilens resurser i alla avseenden…

Mot mötesplatsen Almedalen och nästan 4000 seminarier

Nu är det dags för Almedalen igen. Dyrt, svårt att hitta ett boende och kärvt att få tag på taxi om man som jag har ont i benen och lite svårt för att gå på Visbys kullerstenar. Men spännande, intressant och givande i alla avseenden! Tänkte avstå från Almedalen i år då jag förlorade ett jättefint boende vid Stora Torget. Men nu blir det i alla fall drygt tre dygn, måndag till torsdag förmiddag, med ett hyrt boende i Gråbo en bit utanför centrum. Hoppas taxi och buss funkar.

Som vanligt blir det nog mest seminarier om mediefrågor för min del.  TU, Utgivarna och Journalistförbundet ordnar alltid intressanta seminarier och så även i år. Några missar jag, men det går inte att pricka in allt. De stora medieföretagen har också en lång rad arrangemang, det finns alltid något att gå på.

TV4, SVT, Sveriges Radio, Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och inte minst Expressen sätter en stark prägel på Almedalen med sina montrar, scener och frikostiga program. Expressens reporter Niklas Svensson är genom sin starka närvaro ett fenomen i Almedalen och i år har makthavare.se utsett honom till Almedalens viktigaste twittrare. Driftige kommunikatören och digitalstrategen Brit Stakston, tillika vd för Blank Spot Project kom på andra plats. De båda kallades för ”kungen och drottningen av Almedalen” i motiveringarna.   

I år arrangeras det 3808 seminarier i Almedalen enligt arrangörernas programlista idag, men av dessa är 22 inställda. Ändå är det ett nytt rekord och antalet seminarier ökar för varje år. Så också antalet besökare, men det finns som vanligt också en kritisk diskussion om inte denna samhällsvecka måste förnyas. Det har bland annat talats om att korta ner arrangemanget. Själv nöjer jag mig numera med tre till fyra intensiva dygn.

Antalet dagar har styrts helt av hur många partier som ska delta och deras dagar och partiledarnas tal är faktiskt inte det mest intressanta i Almedalen. Jag brukar inte ens se alla partiledartal, utan i stället främst satsa på seminarier rörande samhällsutvecklingen i allmänhet och mitt professionella område i synnerhet, det vill säga journalistik och medier som jag jobbat med och fortfarande gör som deltidskonsult i eget aktiebolag som rådgivare åt medieföretag, bland annat som headhunter av chefredaktörer och andra mediechefer.  

Seminarierna om medierna och de mest skiftande samhällsfrågorna är således viktigare än partipolitiken för min del, men allra viktigast är ändå Almedalen som mötesplats.  Jösses vad mycket folk man träffar, både bekanta kolleger och andra som är trevligt och värdefullt att återse, men också många nya människor som man aldrig träffat förut. I Visby kan man under dessa dagar stöta ihop med vem som helst.

Under denna vecka i Visby knyts många viktiga kontakter i möten som är betydelsefulla för dem som bygger nätverk. Och ett välskött sådant är en absolut förutsättning för många idag och definitivt för min verksamhet.  Många projekt har på ett eller annat sätt inletts i Almedalen. Den enda motsvarande mötesplatsen är enligt min mening Bokmässan, men Almedalen är ändå nummer ett med sin bredd och omfattning.

Söndagens arrangemang missar jag, men måndag eftermiddag är det dags. Jag ser fram emot både seminarier och möten och hoppas att SMHI har fel som spår regn under flera dagar nästa vecka, men paraplyet följer med till Visby.  Och om bredbandet funkar som det ska så blir det nog några bloggtexter. 

Länkar:

Almedalen - ett närsynt kändisjippo utan krut - kulturartikel av Ulf Lundén, arbetarbladet.se 160702

Därför ska du fortsätta åka till Almedalen - debattartikel av Fredrik Wass, di.se 160619 

Allvarligt om hot mot journalister och tjatigt om fotografer

Onsdagen blev den sista dagen för mig i Almedalen och den inleddes med ett seminarium i TCO:s och Journalistförbundets sköna trädgård hos länsstyrelsen, en av de finaste seminarieplatserna i Visby. Seminariet handlade om huruvida den professionella bildjournalistiken är dödsdömd eller inte. Det blev en rätt intressant diskussion, men också stundtals pinsam genom ett återkommande tjat om att fotografer får för dåliga arvoden.

För detta påstående, gång på gång, stod främst Anki Almqvist, fotograf och ordförande för Svenska Fotografers Förbund. Hon höjde aldrig blicken och breddade diskussionen till allt som händer strukturellt i mediernas värld där fotografer liksom skrivande journalister och inte minst medieföretagen hela tiden måste möta en ny verklighet och utveckla sin verksamhet.

Tyvärr fick hon aldrig frågan om vad hon själv och fotograferna i allmänhet gjort för att möta den nya verkligheten. Enligt hennes synsätt skulle således fotografernas villkor fortsatt vara oförändrade eller till och med förbättrade, trots den förändrade verkligheten för deras uppdragsgivare som ser både upplagor och annonsintäkter minska.

Expressens chefredaktör Thomas Mattson var ensam företrädare för arbetsgivarsidan och fick därmed, gång på gång, också stå till svars från anklagelser och kritik från Almqvist om ”dåliga arvoden”, något som också frilansfotografen Karl Melander i panelen närmast ursäktande konstaterade. Och Thomas Mattsson svarade som vanligt villigt, pedagogiskt och med ett enastående tålamod på de rätt tröttande frågorna och påståendena från Almqvist.

Journalistförbundets ordförande Ulrica Widsell fanns också med i panelen, men gick ut mer försiktigt än Anki Almqvist i debatten. Det gjorde hon rätt i. Anki Almqvist pekade ut en framtid där fotografer tvingas försörja sig som busschaufförer för att arbetsgivarna betalar för lite, varvid hon pekade på sin egen fakturering som hon inte är nöjd med. Med denna retorik kommer inte hennes organisation att vinna några framgångar. Tvärtom.

Nästa seminarium arrangerades av den publicistiska organisationen Utgivarna med rubriken ”Ökar hoten mot medier och journalister?” Återigen Thomas Mattsson på scenen, han är som vanligt i Almedalen en av de mest anlitade i olika paneler rörande mediefrågor. Och det är förståeligt eftersom han är en klok och skicklig talesman för den publicistiska verksamheten.

Var tredje journalist i Sverige har utsatts för hot enligt en undersökning. Det är allvarligt vilket både Mattsson och Sveriges Televisions vd Hanna Stjärne var överens om. Rikspolischefen Dan Eliasson höll med och lovade att polisen ska satsa nya resurser på just denna kriminalitet som hotar inte bara enskilda journalister utan också vår demokrati. Utgivarna och polisen har haft möten om saken och hoten tas idag på mycket större allvar än tidigare, både av medieföretagen själva och av polisen.

Gudrun Antemar, lagman och ordförande i näthats- och integritetsutredningen, såg också allvarligt på situationen. Hon hoppades att hennes utredning kan ge polisen nya verktyg för att bekämpa denna brottslighet. Thomas Mattsson informerade om flera hot mot sig själv och Expressen, bland annat ett där gärningsmannen i tingsrätten dömdes för brott mot medborgerlig frihet. Den rubriceringen underkändes tyvärr i hovrätten även om gärningsmannen dömdes för hotet; men just den rubriceringen borde tvärtom förekomma mycket oftare i dessa sammanhang. Det ska bli intressant att se vad Antemars utredning föreslår.

Onsdagen, och därmed Almedalen, avslutades för min del med ytterligare ett seminarium hos Tidningsutgivarna och nu i samverkan med Institutet för mediestudier. Var tredje journalist, eller mer korrekt, var tredje medlem i Journalistförbundet eftersom oorganiserade inte finns i undersökningen, bor i Stockholm, företrädesvis på Söder. Detta faktum präglar naturligtvis rapporteringen från landet utanför Stockholm.  Detta konstaterades också under seminariet, både med humor och allvar.

Därmed är årets Almedalen avverkad för min del efter tre dygn i Visby, en förkortning jämfört med tidigare år. Det är nog så att allt färre är där hela veckan under den finaste tiden på sommaren och i ett läge när utbudet av seminarier ändå är så stort att man inte har en chans att delta i alla man vill. I år var det näst intill 3500 officiellt utannonserade seminarier i alla tänkbara ämnen.

De praktiska förhållandena i Visby fungerade bättre i år än tidigare. I år åkte jag rätt mycket taxi till skillnad från förr. Ett risigt knä med artros samt en ofrånkomlig krycka gjorde det nödvändigt. Taxi fungerade mycket bättre än vad jag hade förväntat mig, trots kaos på flygplatsen vid ankomsten.

Tidigare år har mobilnätet varit ett stort problem med bristande kapacitet. Så upplevde jag det inte alls i år. Och mitt mobila bredband med Tele2 fungerade också utmärkt väl. Telias mobila nät, som tillhandhölls gratis, provade jag inte, det räckte så bra med Telia 4G i mobilen.

Jag gissar att det blir ett besök i Almedalen även nästa år. Det är ett fantastiskt arrangemang med alla seminarier och inte minst alla möten med människor. Sådana man redan känner och jobbar med eller som konsult även jobbar för, men också sådana man aldrig träffat tidigare. Dessa möten är det bästa med Almedalen och ett mycket starkt motiv för ett deltagande även nästa år.  

  

Dags för Almedalen som får alltmer kritik

Dags för Almedalen igen. I år tänkte jag länge skippa Almedalen och i stället sitta hemma och njuta av sommaren på bryggan vid Bottenhavets strand, men nu blir det i alla fall några dagar i Visby i stället. Från måndag eftermiddag till torsdag förmiddag finns jag på plats och tar del av de seminarier som kan hinnas med. Det blir få jämfört med utbudet som i år tydligen är nästan 3500 arrangemang i den officiella katalogen. 

Både organisationen Utgivarna, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet har intressanta arrangemang liksom medieföretag som t ex Sveriges Radio. I år har även MittMedia arrangemang i Almedalen.  Även SVT, TV4, Expressen och Aftonbladet och andra medieföretag är alltid mycket aktiva i Almedalen med olika arrangemang i egna montrar och direktsändningar i tv och i digitala medier. 

Almedalen lockar säkert fler än tidigare även i år, men arrangemanget har också börjat få alltmer kritik, inte minst för de enorma kostnaderna för seminarielokaler och bostäder. Många fastboende i Visby lämnar under veckan sina lägenheter och flyr till stugor och campingplatser för att kunna hyra ut sina bostäder för stora pengar. 

Alla tänkbara och ibland även otänkbara lokaler och trädgårdar hyrs ut för seminarier och mingel till arrangörer som är beredda att betala nästan vad som helst. Det kan handla om mycket stora pengar.

Jag har redan för några år sedan hört talas om en hyra på 300.000 kronor för en trädgård under veckan samt runt 50.000 kronor för en trerummare där ett företag lät sina anställda bo och mingla med kunderna.  I en kritisk debattartikel nämns ännu värre siffror under senare år. Och det finns säkert ännu häftigare exempel, men ytterst vet ingen hur mycket pengar som är i rullning under veckan. Dess betydelse för Gotland är dock lätt att förstå.   

I dessa omständigheter ligger förmodligen de största hoten mot Almedalens framtid, men också att arrangemanget kräver mer och mer tid, nu från söndag till söndag. En hel vecka under finaste semestertiden och där finns det onekligen argument emot ett besök även för min egen del. Och därför är jag också där kortare tid i år.

Det hade varit trevligare om veckan hade legat i t ex september eller oktober, men jag gissar att alla sommargotlänningar engagerade bland arrangörerna härvidlag har ett stort inflytande. Det var ju precis så det började med sommargästen Olof Palmes tal från ett lastbilsflak i Almedalen. 

Det är nog få som vill se arrangemanget förlängas ytterligare vilket hittills skett per automatik, senast då Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen och fick en egen dag i Almedalen.  I år har dessutom Feministiskt Initiativ fått rätt till ett framträdande i Almedalen på ytterligare en dag, men då gissar jag att publiken blir ytterst begränsad eftersom de flesta nog då rest hem.

Mitt intryck är att fler än vanligt i år via Facebook och Twitter flaggat upp att de minsann inte tänker besöka Almedalen eftersom de tröttnat på arrangemanget. Det har också framkommit kritik mot arrangemanget i debattartiklar. Och konstigt vore det annars. Sammantaget kan jag hålla med om att det nog börjar bli dags att reformera arrangemanget. Och även på Facebook märks i år kritiken i form av kul inlägg, som i en inbjudan till ett tidigt morgonmöte. 

Visst, Almedalen är som en festival för samhällsdebattörer av alla sorter, men onekligen en intressant sådan med alla dessa seminarier om snart sagt alla verksamheter som bygger vårt samhälle. Många kan man vara förutan, främst dem där lobbyisterna fått till paneler där alla tycker samma sak. Men de är lätta att identifiera och de är naturligtvis helt ointressanta.

Andra är extremt intressanta och jag hoppas att intrycket av Almedalen i år blir lika positivt för min del som tidigare år. Förutom seminarierna är alla möten och nya kontakter för min del det viktigaste i Almedalen. Möjligen bloggar jag något om saken även i år, antingen varje dag om bredbandet funkar och tiden räcker till, eller också sammanfattningsvis i efterhand.  

Sammanfattning av Almedalen 2014, plus och minus i år

Idag söndag är sista dagen i Almedalen 2014 och det är dags att sammanfatta årets evenemang. Bästa minnet i år är nog att det är första gången som mobilnäten har fungerat utan större problem, både för våra abonnemang hos Telia för mobilerna och hos Tele2 för mobilt bredband. 

Härligt för oss twittrare och följare. Synd bara att alla i Visby som har Wi-Fi inte bjuder på inloggningen utan lösen, det borde alla företag, myndigheter och organisationer göra! Det bästa seminariet för mig blev det som handlade om fängslade Dawit Isaak, möjligen i konkurrens med Almegas seminarium om medieutvecklingen.

För min fru Lena, som jobbar både professionellt och ideellt som förtroendevald med frågor rörande äldreomsorgen i allmänhet och demenssjukdomar i synnerhet, var det en rad seminarier på favoritlistan, inte minst om det som hon skrev så här om på Facebook:

 ”Äldreomsorg utan biståndsbeslut - hur kan det se ut? Dagens viktigaste seminarium för mig. En hjärtefråga. Socialdepartementets Äldreutredning har uppdraget att "modernisera" biståndshandläggningen. Ett hundratal kommuner har gjort förändringar. Omvårdnad Gävle var tidig med en "biståndsfri" verksamhet, Milbovillan, en flexibel avlösning för både personen med behov och dennes anhöriga. Och den utmärkta verksamheten har nu förändrats till en biståndsbedömd verksamhet. Dumheter, men Omvårdnadsnämnden hänvisade till rättssäkerheten.
Idag redovisade också Kommunal, PRO och handläggarnas fackförening en rapport om förändrat bistånd.”

Dessa seminarier om omsorgen mm handlar om viktiga frågor som möjligen medför att mina favoritseminarier på medieområdet ter sig mindre väsentliga för utvecklingen i vår värld. Det tidigare nämnda seminariet om betydelser av mediekampanjer i allmänhet och om fängslade journalisten Dawit Isaak i synnerhet är dock väl så betydelsefullt som seminarier för vård och omsorg. Det handlar om liv eller död, både i Eritrea och i Sverige, i ett fall rörande en samvetsfånge i det förstnämnda landet och i andra fall för många i Sverige.  

Därför gillade jag också starkt Almegas debatt om att alla är kommunikatörer. Det handlade om en riktigt omstörtande grej, att vi alla plötsligt kan kommunicera och publicera och göra vår röst hörd för politiker, myndigheter, företag och andra makthavare.

Nu kan i princip vem som helst med enkla grepp inom sociala medier dra på sig en enorm uppmärksamhet för sin sak. Utmärkt! Men säkert ibland också ett problem för dem som professionellt ska kommunicera sina uppdragsgivares sak. Och för de traditionella redaktionellt producerade medierna...

Runt 3400 seminarier i programmet för Almedalen med över 1000 arrangörer i år, men nu är det slut. Som vanligt väldigt mycket folk på partiledarnas tal i parken Almedalen och politiken är fortfarande något av en huvudaktör under veckan vilket också statistiken visar (läs en bit ner i denna texten i denna länk), men samtidigt visar siffrorna att seminarierna också får en rejäl uppmärksamhet. Och själv är jag nog mer inriktad på dem än de rent partipolitiska arrangemangen, trots valåret. 
Planeringen av vilka seminarierna man ska gå på är en svår grej. Almedalsguiden är ett nödvändigt instrument, men svårläst med små bokstäder och närmast oläsbara seminarierubriker beroende på vilken färg man valt för en viss dag. Som fredagens grå rubriktext. 

Den digitala informationen har också starka begränsningar vilket makthavare.se tagit upp på sin sajt. Märkligt egentligen, Almedalen handlar ju extremt mycket om kommunikation. Här borde man således vara  världsmästare på detta.

Nåväl. Nu är det slut för i år och färjan lämnar för vår del Visby klockan 19.10 söndag kväll. En stund präglad av både tillbakablickar och saknad, men också lättnad över att slippa prioritera bort väldigt bra seminarier i det enorma utbudet. Och att slippa de mödosamma vandringarna på kullerstenar i de branta backarna. 

Men också glädje över alla värdefulla möten med olika människor, inte minst professionellt, men även mer privat. I år var all personal vi mötte på de hårt belastade restaurangerna trevlig! Så har det inte alltid varit förr. Och vi fick mat varje kväll, trots uteblivna bokningar av bord.  

Lördagen blev en efterlängtad vilodag för vår del med en tur ner till Vamlingbo söder om Burgsvik där vi besökte den skicklige konstnären Lars Jonsson och hans museum, café och trädgård. Allt i en gammal prästgård byggd på 1700-talet. En riktigt bra kulturell avslutning på Almedalens alla politiska arrangemang och samhällsdebatter inne i Visby under veckan.

Ett besök i Vamlingbo kan varmt rekommenderas. Och missa då inte att gå upp även på övervåningen, det kostar bara några tior, och titta på Lars Jonssons egna samlingar och på den fascinerande filmen i en tv där han på ett utmärkt sett berättar om sitt liv som konstnär. Mycket imponerande, precis som trädgården utanför prästgården. Den är redan idag en attraktion och kommer att bli det i än högra grad med tiden.

Och sist av allt åt vi glass i Burgsviks hamn. Nu återstår packning och hemresa från Almedalen 2014. Ser redan fram emot Almedalen 2015. 
Uppdaterad och korrigerad 140706 kl 12.40  

Vi är alla kommunikatörer och Årets Almedalsbloggare

Under fredagen lyssnade jag på ett absolut fullsatt seminarium i Almegas fina tält i Almedalen. Alla sittplatser var upptagna och dessutom satt en mängd människor på golvet. Seminariet handlade om kommunikation, ”Alla är kommunikatörer – hur jobbar man med kommunikation när alla ska kommunicera?” Helt tydligt ett mycket populärt ämne i Almedalen.

Med i panelen fanns bl a Seher Yilmas, @seher_y, ordförande Rättviseförmedlingen, och @ehsanfadakar, debattchef Aftonbladet, två organisationer som utifrån helt olika verksamheter och förutsättningar är extremt framgångsrika i sin kommunikation. Rättviseförmedlingen har idag mer än 60000 entusiastiska personer som samverkar genom sociala medier, en modern folkrörelse, som det står på deras sajt. Ett lysande och hyllat exempel på modern kommunikation.

Seher Yilmas sa under debatten något om att sociala medier har ökat demokratin och gjort fler delaktiga. Ehsan Fadakar var inne på samma linje och talade sig varm för den digitala kommunikationen, bland annat i jämförelse med långa och tråkiga texter på DN Debatt, ”det finns väl ingen som delar texter på DN Debatt”.

En stor del av debatten handlade om stora och små företags sätt att hantera både sin egen och de anställdas kommunikation i sociala medier, som fördelar och nackdelar med policyskrivningar och regler. Mattias Rådström jobbar med sociala medier inom storföretaget Electrolux och berättade om problem och möjligheter i stora globalt verksamma organisationer.

Internet och sociala medier har ju verkligen totalt förändrat förutsättningarna för alla att kommunicera. Och att publicera, man behöver inte äga en tryckpress eller radiostation längre. Alla är kommunikatörer. Och publicister. Alla kan med enkla medel och kreativitet nå många med sina budskap, en härlig utveckling!

En av dessa kommunikatörer heter Lars-Göran Wadén och bor i Gävle. Han är konsult och föreläsare och bloggar på livetrullarvidare.blogg.se om livet i sin rullstol och sin kamp för ökad tillgänglighet. Den kampen drev han även i Almedalen där han idag fick ett diplom som tredjepristagare av juryn på Almegas bloggplats H12 som utsåg årets blogg i Almedalen. Prisutdelningen skedde efter debatten ovan. På andra plats kom Cancerfondens blogg och vinnare blev bloggen Ung Press.

Jag var också på seminariet ”Vem får bäst mediala genomslag i Almedalen” där Opoint (tidigare Infopaq) presenterar statistik om det mesta rörande opinionsbildarna i Almedalen. Alltid intressant att lyssna på.

Där fick vi bland annat veta att de partipolitiska arrangemangen där partiledarnas namn nämns faktiskt fortfarande får närmare hälften av utrymmet i de traditionella redaktionella medierna trots den stora ökningen av antalet seminarier arrangerade av näringslivet, myndigheter och organisationer. Likaså att twittrandet i år ökat dramatiskt om Almedalen med klart mer än 100 procent från förra årets dryga 70.000 tweets. De flesta siffrorna var preliminära eftersom det faktiskt återstår två dagar i Almedalen.

Däremot blev det klart vilken organisation som blev Årets Opinionsbildare i Almedalen, nämligen Landsorganisationen, LO. Pristagaren utses av en jury som väger in en rad olika faktorer utöver den poängberäkning som också görs i mätningen av olika aktiviteter i medier och sociala medier. Tvåa blev Röda Korset och trea Lärarförbundet. Förbundets tält var senare idag stängt och försett med en stor banderoll,  ”Stängt på grund av lärarbrist...”   

I en paneldebatt i anslutningen till sifferpresentationen och prisutdelningen konstaterade bl a moderatorn Stig-Björn Ljunggren, @stikkanlj, att många med små medel också får en stor spridning av sina idéer i Almedalen, som t ex KRIS, Kriminellas Revansch I Samhället. Deras medlemmar syns varje år överallt i sin svarta tröjor med färglad text, i år med ett tydligt budskap, ”Stoppa Lexbase”.

Ljunggren nämnde också Gudrun Schyman, @gudschy, som en vinnare i år eftersom hon enligt honom gick på alla seminarier hon blev inbjuden till och därutöver även som publik på andra seminarier. Hon syntes och hördes överallt och nådde därmed massor av människor med sitt budskap trots att hon inte fick tala i Almedalen eftersom partiet inte sitter i riksdagen. Enligt Ljunggren har Schyman två pressekreterare som turas om eftersom ingen av dem orkar hänga med i hennes tempo. Fan tro det, men rätt kul, sant eller osant…

Även den s k ”Slöseriombudsmannen” Martin Borgs, med kopplingar till Skattebetalarnas förening, nämndes som en kreativ opinionsbildare. Med sin konfettimaskin sprutade han ut 20.000 kronor av sina egna pengar över Donners plats för att illustrera vilket slöseri med skattemedel Almedalen är enligt hans uppfattning. Jag håller inte med honom, Almedalen är i det mesta en bra grej. Till hans förvåning kom folk och gav tillbaks 5.000 kronor till honom.  

Det jippot kostade ju en del för honom, men visst kan man hitta på mycket som inte kostar något alls. En i panelen, som också var med i Almegas redan nämnda debatt om kommunikation, Mattias Rådström, Electrolux, berättade att han ett tidigare år gick omkring i Almedalen med en dammsugare på axeln. Billig och bra reklam företagets produkter…   

Det blev dagens seminarier för mig. Två grejer missade jag tyvärr, sannolikt på grund av programändringar som jag tydligen missat. Jag hade tänkt höra på Lotta Grönings sammanfattning av dagen i Expressens valstuga 16.30, men då var det en debatt om familjepolitiken i stället. Och hos SVT tänkte jag 12.00 lyssna på en av mina favoritkorrespondenter, den skicklige Elin Jönsson, @sputnikova, som rapporterar från bl a Ryssland och Ukraina. Men icke, där diskuterades i stället Anders Borgs ekonomiska seminarium. Jag såg att hon twittrade om att hon skulle intervjuas ungefär då, men inte såg jag till henne. Synd, det hade varit kul att få höra henne, men det kommer nog fler chanser. Elin Jönsson flyttade till Ryssland då hon var 17 år om jag fattat saken rätt. Och nu är det hon som talar om för oss vad som händer där.

Min engagerade hustru och bolagskollega Lena satt idag av en rad intressanta seminarier, bland annat två stycken om fallskador i hemmet som kräver fler dödsolyckor än trafikolyckorna. Och ett seminarium på fyra timmar om ”Existens och hälsa, om möjligheten till mänsklig hållbarhet”.

Därmed är i praktiken Almedalen över för vår del. Antalet seminarier under lördagen och söndagen är mycket få i den över 400 sidor tjocka programkatalogen.  

Tre bra seminarier med @ThomasMattsson, @ThomasMattsson och @ThomasMattsson

Under torsdagen var jag på tre utomordentligt intressanta seminarier i Almedalen med framför allt tre kunniga, transparanta och intressanta deltagare, nämligen @ThomasMattsson, @ThomasMattsson samt @ThomasMattsson, Expressens chefredaktör och deltagare på alla dessa tre seminarier. Han deltog säkert i ytterligare något som jag inte upptäckte. Mattsson är ett fenomen i dessa sammanhang med sin bredd, kunskap och sitt engagemang. Jag fattar inte hur han hinner och orkar med allt.

Det viktigaste seminariet handlade om den svenske journalisten Dawit Isaak, sedan 13 år fängslad i Eritrea utan rättegång.Rubriken var ”Gör opinionsbildande kampanjer nytta? Med Dawit som case diskuterades kampanjer och pressfrihet.
Thomas Mattsson var moderator. En något ovanlig roll för honom i Almedalen där han oftast är en debattör i skilda paneler. Men han skötte sysslan bra! 

Hans starka engagemang och kunskap om förhållandena kring den svenske journalisten som sitter fängslad sedan 2001 i Eritrea präglade debatten och påverkade nog oss alla i den fullsatta publiken att känna starkt för Dawits sak.
Man förstod att Mattsson, liksom paneldeltagaren Kerstin Neld , vd för Sveriges Tidskrifter och starkt engagerad för Dawit, hade kunskap om läget för Dawits sak som inte enkelt kunde refereras i sammanhanget. Hans öde är en känslig diplomatisk fråga.

Mattsson hade starkt stöd av sin panel, bl a mediestrategen mm @britstakston som uppenbarligen satsat mycket tid och engagemang på Dawits sak. Liksom frilansjournalisten @Martinschibbye med liknande erfarenheter efter sin fängelsevistelse i Etiopien, samt poeten och artisten Daniel Boyacioglu som skrivit texten till den fantastiska musikvideon Fågelsång för Dawit Isaaks sak. Kolla in den på Youtube, Fågelsång!. Ha en näsduk till hands för tårarna...

Så var det med den viktiga diskussionen hos arrangerad av mediekampanjen FreeDawit tillsammans med HejDigitalt och Readly på dess härliga eventplats Södra Kyrkogatan 8 i Visby. Almedalen när Almedalen är som bäst, tycker jag.

Men jag fortsatte se fler framträdanden av Thomas Mattsson som jag inte känner närmare även om vi som flyktiga bekantskaper morsar på varandra då vi ses. Dagen inleddes för min del, som oförbätterlig nattuggla först vid bekväma 12-tiden,  i TCO-trädgården där Journalistförbundet ordnade ett seminarium, ”Kan journalisterna stå emot PR-trycket”. 

Ett intressant seminarium i tider av nedskärningar på redaktionerna runt om i landet. Och jag undrar om SJF:s ordförande @jonasnordling känner till mina nattvanor eftersom han vid ingången hälsade mig välkommen med orden att ”hit hittar du väl nästan sovande vid det här laget”. Han har rätt…

Och nedskärningar och den journalistiska styrkan var precis det seminariet kom att handla om. Mattsson sa kloka saker, precis som panelen i övrigt med bl a Hanna Olsson, samhällschef Aftonbladet och Hans Gennerud, styrelseordförande i Gullers Grupp. En smått mobbad person i panelen av moderatorn och de övriga deltagarna, men det verkade han klara bra.

Det var Thomas Mattsson i TCO-trädgården, sedan lyssnade jag sist av allt också på honom hos  Resumé och Spelbranschens råd i en debatt om ”Vad är oddsen för en hållbar spelmarknad i Sverige”. Det kan låta som ett lite udda seminarium för den som gillar om mediedebatter, men grejen är att det också handlade om att den svenska staten idiotiskt nog försöker hindra svenska medier från att publicera annonser för utländska spelbolag.

Det handlar om ett gigantiskt hyckleri som jag många gånger bloggat om, senast här om att Lotteriinspektionen trakasserar tidningarna. TV-kanaler som t ex TV3, som formellt sett verkar från utlandet, får sända reklam för utländska spelbolag och den svenska staten tjänar indirekt pengar på att sälja sändningsrättigheter och tekniska sändningsmöjligheter för dessa bolag i det svenska marknätet. Samtidigt vill staten att t ex Expressen och andra svenska tidningar inte ska få sända samma reklam. Hyckleri!

Hyckleriet är egentligen värre än så. Helt svenska aktörer som statligt ägda Svenska Spel är liksom folkrörelseägda ATG och Postkodlotteriet m fl utomordentligt skickliga på att skicka ut förförisk reklam till oss alla. Samtidigt som man låtsas att dessa bolag inte gör någonting för att locka in spelare till sitt utbud...

På detta seminarium, där Mattson mycket bestämt och skickligt argumenterade mot statens agerande, hördes också spelmissbrukares röster om att redan enkel reklam för Triss-lotter i mataffärens kassa är en jobbig grej för dem. Regeringen, oavsett vilka  partier som råkar sitta i Rosenbad,  vill ha alla pengarna och går inte med på att försöka styra upp spelverksamheten och dela intäkterna de utländska bolagen genom ett licenssystem. Och i kampen utmanar politiken och myndigheter principerna rörande tryckfriheten.

Här har Aftonbladet och Expressen genom sina olika chefredaktörer över tid stått för en mycket viktig insats i sitt motstånd mot statens tveksamma agerande. Och igår var det Thomas Mattsson som skickligt förde mediernas talan mot staten, allt medan Lotteriinspektionens kommunikationsdirektör Joakim Rönngren såg riktigt sur ut så fort Mattsson yttrade sig.

Lotterinspektionen har under de senaste åren uppträtt mycket konstigt i denna debatt och bl a försökt hävda lotterilagstiftningen som överordnad tryckfrihetsförordningen! Ett mycket tveksamt agerande av en statlig myndighet.  

En ny intressant dag i #almedalen. Fem getingar till Thomas Mattsson. Eller brukar det vara tio för full pott?

Korrigerad och uppdaterad meed bl a fler länkar 140704.

Regnig premiärdag i Almedalen

Under gårdagen var jag på året första seminarium i Almedalen där branschorganisationen Tidningsutgivarna, TU, tillsammans med mediegranskande Sim(o) ville veta av panelen vad vi inte får veta av journalisterna (runt 600 – 700) som bevakar i Visby. Tyvärr fick vi inget riktigt bra svar från den kompetenta panelen på frågan, men det blev ändå en intressant debatt, främst om varför medierna måste finnas på plats i Almedalen.

På scenen fanns extremt rutinerade chefredaktören på Expressen, Thomas Mattsson, och minst lika rutinerade samt avgående pr-konsulten, it-experten Brit Stakston. De båda visste nog vad de hade för roller i sammanhanget och vad de skulle säga. Något mer osäkra verkade expansiva MittMedias redaktionella chef AnnaKarin Lith, för första gången någonsin på besök i Almedalen,  och även, trots sin gedigna  forskarbakgrund, doktoranden Kajsa Falasca.

Osäkrast av alla var nog dock moderatorn, presschefen på Saco, Anders Jonsson, tidigare journalist på bl a Expressen. Han var nog den i  lokalen som hade varit med längst i Almedalen, men det ville sig ändå inte riktigt. Han försökte efter bästa förmåga, men debatten tog aldrig riktigt höjd. Det är nog också första gången jag varit med om att ett fullsatt och tv-sänt seminarium i Almedalen faktiskt slutat en kvart för tidigt för att det blev tyst, det fanns inte fler frågor att diskutera.

Nåväl, det blev ändå en intressant diskussion om Almedalen. Både AnnaKarin Lith och Thomas Mattsson berättade hur stora resurser deras medieföretag sätter in för att bevaka allt i Almedalen , utifrån tämligen olika utgångspunker i medielandskapet. Runt 40 medarbetare från Expressen och mellan 15-20 från MittMedias tidningar i Norrland.

Detta blev den första debatten jag följde i årets Almedalen. Det blev en regnig premiärdag I Visby där solen annars alltid brukar lysa under denna vecka. Dock upphörde regnet mot kvällen och jag har aldrig sett så stor publik i parken Almedalen då det var dags för socialdemokraternas ledare att inta talarstolen. Han höll ett bra tal, men hur ska alla hans löften betalas?

Bortsett från dessa funderingar blev jag märkligt nog under dagen förväxlad namnmässigt med en kollega, Hasse Rosén,  som fått ut en felaktig presslegitimation i mitt namn från Almedalens presscenter! Det genererade en märklig Facebook-kommunikation mellan skilda kolleger. Jag hade dock fått ut ett korrekt plastkort.

Jag har länge tyckt att ett presscentrum i den här formen har spelat ut sin roll, en del viktiga skribenter kommer inte alltid ens från tradmedierna. Men det är naturligtvis viktigt att säkerheten fungerar perfekt i sådana här sammanhang, inte minst för Säpo som har att skydda utsatta politiker. I år handlar det visst om 200 ”skyddsobjekt” i Almedalen.

På väg till Almedalen 2014 som slår alla rekord

Nu är det dags för Almedalen supervalåret 2014. Runt 25000 människor väntas till Visby. De politiska partierna har sina egna dagar med arrangemang följda av partiledarnas tal, men även organisationer, företag, myndigheter och en rad andra intressenter är aktiva under veckan. Ett tusental arrangörer bjuder i år in till över 3400 seminarier och andra arrangemang.  Almedalen är en festival för samhällsintresserade, kanske mest för dem med professionella motiv, men även för andra som vill ta del av utvecklingen i samhället.

Det är över 40 år sedan sommargotlänningen Olof Palme höll ett politiskt tal från ett lastbilsflak i parken Almedalen mitt i Visby. Det blev startskottet för ett arrangemang som växer för varje år som går. Arrangemanget sägs generera runt 200 miljoner kronor i intäkter för Gotland. Krogar, hotell, färjor och flyg är fullbokade. Massor av människor i Visby flyttar ut till stugor och husvagnar och hyr ut sina lägenheter till besökare.

Ingenting tyder på att Almedalen är på väg att minska i betydelse, snarare tvärtom. Om det finns något hot mot arrangemanget så är det dels att det blir allt dyrare för arrangörerna som får betala saftigt för seminarielokaler och boenden för sina medarbetare, dels att det är svårt för alla deltagare att ens hitta ett ställe att bo på.

Jag vet en stor arrangör som hade ett kontrakt i flera år på att hyra en tomt i centrala Visby för sina seminarier och för detta betalade flera hundra tusen kronor för veckan. När kontraktet gick ut brydde man sig inte ens om att försöka få ett nytt avtal till stånd eftersom det stod klart att hyran skulle höjas kraftigt. Kanske till en halv miljon kronor? I stället började man agera  på gator och torg utan fast plats som kostade pengar.

Nåväl, nu är det dags igen för Almedalen och dragningskraften är oförändrat stor på mig oavsett om det är valår eller inte.  Utbudet av seminarier är fantastiskt för den som är intresserad av samhällsutvecklingen, men viktigast av allt är nog ändå Almedalen som mötesplats.

För både min fru Lena och mig som deltidskonsulter är det ovärderligt att dels följa alla semiarier inom våra specialområden, dels knyta nya kontakter och vårda dem man redan har. Arrangemang rörande omvårdnad och sjukvård är kanske det största specialområdet där Lena får prioritera hårt i valet mellan alla seminarier och ändå bara hinner delta i en bråkdel av utbudet.

Det är i stort sett ett lika rikt utbud av arrangemang på medieområdet som jag ägnar dagarna åt i Almedalen. Alla stora medier som Expressen, Aftonbladet, TV4, Sveriges Radio, SR, och Sveriges Television finns på plats och står för en rad arrangemang. Enbart SR sägs ha runt 100 medarbetare i Visby! SR sänder liksom SVT och TV4 direkt från sina montrar i Visby.

Branschorganisationer som Tidningsutgivarna, Utgivarna, Almega och Svenska Journalistförbundet deltar också med många värdefulla arrangemang. Almedalen är som en extrem intensivkurs, ett snabbt universitet rörande samhällsutvecklingen.

Förutom sjukvård, omvårdnad och medier finns ju också åkeriäringen, miljörörelsen, sjöfarten, energiföretag, Öresundsregionen, försvaret, facket, arbetsgivarna, partierna, staten och snart sagt varje organisation och lobbyist av betydelse på plats. För medierna är Almedalen rena rama julafton, inte minst detta supervalår. För polisen och Säpo är det väl snarare en mardröm mitt i semestertiden med 200 av landets 400 ”skyddsobjekt” på plats, särskilt ett år då nazisterna är mer aktiva än andra år.

I morgon går den fullbelagda färjan till Visby från Nynäshamn där detta skrivs i natt på hotellet med ett trist regnväder utanför fönstret. Vi får se om paraplyerna måste användas i Almedalen i år.

Under veckan kommer jag som vanligt att försöka twittra och blogga om seminarier och arrangemang. Otillräcklig kapacitet för bredband och mobilnät brukar vara ett problem i det sammanhanget, men vi får se om det blir bättre täckning i år. Syns jag inte tilI på denna blogg och Twitter, @RobRos, så är det problem med täckningen.

I övrigt är jag som säkert många andra lätt orolig över vad nazister och rasister kan tänkas hitta på för att väcka uppmärksamhet under veckan. Och kanske också lite för om vi ens får möjlighet att äta på krogarna detta år då Almedalen tydligen lockar fler än någonsin tidigare. Det har varit svårt redan tidigare och lugnare år att få mat, men korvkiosken högt upp i staden nära Hästgatan och Wallers plats är alltid en räddning. Bra korv och mos! Tak om det regnar. ICA vid Stora Torget är också en stor tillgång. Kvällsöppet…

I går lördag publicerade för övrigt Arbetarbladet en artikel där jag som frekvent besökare i Almedalen till min egen förvåning intervjuades om vad som kan vara bra att tänka på för den som tänker besöka Almedalen. Kolla de tre tipsen!  

 Relevanta länkar:

Välkommen till Amedalsveckan i Visby  - Almedalens officiella hemsida

Almedalen - sökning på Google på "Almedalen", 1 140 000 träffar. 

Nazistiskt tal överröstades av motdemonstranter - nyhetstext i Aftonbladet

Säpo storsatsar i Almedalen - nyhetstext svt.se

Intressant idé av Thomas Mattsson om pressetiken

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har lanserat en idé som kan och bör bli vägledande för hur det pressetiska systemet ska moderniseras. Han menar att pressombudsmannen, PO, bör få granska både Bokmässan och Almedalen. En idé som kan förvåna, men den är klok och logisk i dagens snabba medieutveckling.

Mediernas verksamhet förändras blixtsnabbt, ”tidningar” är inte längre enbart något på papper som vi köper i kiosken, läser och sedan tänder brasan med. Tidningar är kompletta mediehus med tv-sändningar, radioverksamhet,  gratistidningar, sajter på webben och i mobiler samt verksamhet i olika sociala medier. Dygnet runt.

Därför är det på gång att PO ska granska och bedöma tidningarnas verksamhet på sina officiella sidor i sociala medier. Och där har Thomas Mattsson tänkt ett steg till; låt PO göra detta, men låt även PO granska vad medieföretagen har för sig på Bokmässan på liknande arrangemang.

Han har naturligtvis rätt. Medieföretagen engagerar sig idag på en rad olika områden, men alltid under sina kända varumärken, namn som Expressen och Aftonbladet.  Så även i Almedalen och på Bokmässan där kända journalister framträdde i en rad olika sammanhang i medieföretagens stora montrar.    

Det är då som Thomas Mattsson menar att någon kan drabbas av felaktiga påståenden, förtal eller en kränkning som bör prövas av PO. Det spelar ju ingen roll om övertrampet  har tryckts i tidningen, sänts på webben eller sagts på Expressens scen inför stor publik på Bokmässan. Det väsentliga för den drabbade är att det är Expressen som ska kunna anmälas och klandras.

Tanken kan föras ännu längre utifrån Thomas Mattssons funderingar. När tidningar börjar göra tv, som de redan gör, och både Sveriges Radio, SR, och Sveriges Television publicerar texter och annat via internet har det uppstått en osäkerhet, knappast hos allmänheten enligt min mening, men hos dem som ska se till att vi har ett bra pressetiskt system.

Problemet, menar man, är att tidningarna granskas av pressombudsmannen och etermedierna av statliga granskningsnämnden. Det finns publiceringar som faller mellan stolarna. När medieföretagen numera jobbar med allt borde de ha en gemensam etisk bevakare, menar förespråkarna. En del medieledare känner därtill en oro för att allmänheten inte vet vart ska man skicka sin anmälan om en tidning sänder ut något felaktigt i sin tv-verksamhet på webben.

Därför finns det ett förslag som utreds av den nya organisationen Utgivarna om att införa en gemensam medieombudsman för både tidningar, tidskrifter och etermedier, ett teknikoberoende etiskt kontrollsystem. Den idén är jag skeptisk till och har tidigare bloggat om saken, nedan några länkar till texter om saken.  

Det är här Mattssons idé om att låta pressombudsmannen granska även Bokmässan och liknande arrangemang är intressant.  Det är logiskt att PO och Pressens Opinionsnämnd ska granska allt som kopplas till tidningarnas varumärken helt oavsett vilken kanal det handlar om, redan befintliga och sådana som tillkommer i framtiden.  Systemet med PO är välkänt och kan lätt moderniseras på detta sätt.

På samma sätt är det logiskt att regelverket ändras så att all verksamhet kopplad till t ex Sveriges Radio synas av den statliga myndigheten Granskningsnämnden, till exempel mediernas webbsidor och mobilkanaler.  Och SR:s arrangemang på Bokmässan även då de inte sänds i radio.     

Därmed finns det inte längre behov av den medieombudsman Utgivarna anser behövs, en lösning gemensamt för statligt och privat ägda medier och just därför komplicerad juridiskt och principiellt. Om det sedan ändå skulle anses oklart om allmänheten förstår vart anmälningarna ska skickas så kan man ju ha en gemensam postadress för dem som vill anmäla ett medieföretag.
Uppdaterad 130110 kl 23.00

Länkar:

Mattsson: Låt PO pröva gator och torg - medievarlden.se 131001
Låt PO granska Bokmässan - chefredaktör Thomas Mattsson, expressen.se 130930    

Avstå från en ny medieetisk organisation!! - Utkiksbloggen 130529

Håller med Svegfors om pressetiken - Utkiksbloggen 110204  

Tveksamt med en medieombudsman - Utkiksbloggen 100906      

Imponerande Gardell och plus och minus på Bokmässan

Ett seminarium med Jonas Gardell fick avrunda Bokmässan 2013. Denne engagerade, bildade och geniale författare, idag även sörjande, gråtande och rörande. Jonas Gardell grät då han berättade om sina döda vänner och i den stora publiken torkades många tårar av oss som hörde honom berätta om ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Sorgesamt, sorgesamt, men också humor, stolthet och glädje.  

Gardells framträdande blev en värdig och starkt minnesvärd avslutning på mässan för oss eftersom sista mässdagen, söndagen, blir en resdag hem mot Gävle. Gardell satt där på scenen tillsammans med utmärkte intervjuaren Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, och berättade rätt upp och ner om sina tunga erfarenheter och sin vilja att försöka återuppväcka, eller åtminstone uppmärksamma och hedra, de döda.

Och som han talade om skammen! Den skam han och andra homosexuella levt med i alla år och som fortfarande finns där och som än i dag får till och med Jonas Gardell att tänka på vad han säger om sina döda vänner, hur mycket skulle de eller deras anhöriga vilja att han säger om dem? Eller inte säger?  

Mycket starkt. Gardell är ju en mästare i en rad discipliner. Författaren, teologen, komikern, filmaren och, ja vad finns inte på listan. Själv ser jag ju honom också gärna som reportern och opinionsbildaren Gardell, journalisten Gardell. Tänk vad han har uträttat! Hur skulle homosexualiteten betraktas i Sverige idag utan Gardells insats?

Ett annat seminarium under lördagen hölls av en mer reguljär journalist, om man säger så. Jan Guillou. Han lär ha skrivit runt 40 böcker och med sina insatser i litteraturen, tidningar, tidskrifter, tv och en rad andra sammanhang är han därmed ett svårslaget proffs i journalistikens värld. Därtill är han en berättare av rang även på scenen, en skådespelartalang.

Jörn Donner, 80 år, kompletterade framträdena av journalistiska giganter på scenen under lördagens seminarier. Han blev närmast förnärmad när samtalsledaren Jannike Åhlund pekade på alla hans olika roller som mångsysslare och undrade vad som ”hade” varit roligast.

Donner muttrade försynt om att hon snarare borde frågat vad som ”är” roligast. Men om jag förstod honom rätt så var, och framför allt är, skrivandet viktigast av allt trots lysande karriärer på en rad olika områden.  

Efter att ha hört alla dessa tre extremt aktiva och produktiva människor frågar jag mig hur de orkar, hinner och klarar av verksamheten. Jobbar de alltid? Både Gardell och Guillou berättade om all research deras författarskap krävt. Och Donner har ju gjort allt.

Någon gång skulle det vara intressant att höra dessa tre och andra berätta exakt hur de jobbar, rent praktiskt.  Har de assistenter? Ställer förlagen upp och hjälper till med research? Är det sant eller en myt att Jan Guillou fortfarande skriver på en grön Halda? Hur fan hinner de med allt?

Utöver utmärkta seminarier hann vi också med några bra monterprogram; de pågår ju hela tiden överallt på denna märkliga Bokmässa. Således stod jag där plötsligt och råkade lyssna på Lennart Hellsing, 94 år, som satt mitt på den stökiga mässan i en monter och sjöng ramsor och sånger inför en stor publik. Smått kaotiskt, men kul.

Och i en annan monter stod författaren och bloggaren Yvonne Kingbrandt  från Gävle och talade om sig själv, sin sjukdom och sin bok ”Jag och min Alzheimer”. Otroligt intressant, informativt och naturligtvis rörande. Och i Svenska Dagbladets monter stod Petter och pratade med hjärnforskaren Martin Ingvar om dyslexi. Och i en annan monter stod…

Utöver monterprogram och seminarier och program på olika scener också massor av viktiga spontana eller planerade möten med branschkolleger, uppdragsgivare, samarbetspartners och andra viktiga kontakter. Bokmässan är, liksom Almedalen, en mycket värdefull mötesplats. Jag undrar hur många beslut som fattas i denna miljö?

Nåväl, därmed läggs årets bokmässa till handlingarna efter följande korta och lite sura recension. Det blir minuspoäng för den katastrofala bristen på toaletter; det är pinsamt att så många måste köa hur länge som helst. Om Svenska Mässan har lokaler som klarar att ta in ett visst antal tiotusentals människor samtidigt så borde det inte vara särskilt svårt att räkna ut hur många toaletter som behövs. Bygg om, bygg rätt.

Även rent digitalt måste Mässan få underbetyg. I en sådan anläggning borde det vara givet 2013 att alla lätt ska kunna få tillgång till Wi-Fi. Sent omsider lärde jag mig att det fanns ett par ”zoner” med fri Wi-Fi, men de var inte lätta att hitta. Och täckning och signalstyrka var inget vidare. Personalen på mässan kunde inte svara när jag frågade var zonerna fanns. Och mobilnäten fungerade inte alls bra. Det enda rätta är bra och gratis Wi-Fi överallt inom mässområdet. Hotellet Gothia Towers spärrade Wi-Fi hade suverän täckning överallt inom mässområdet, så problemet är lätt att lösa…

Även under de annars utmärkta seminarierna borde arrangörerna vara lite mer kreativa vad det gäller den digitala utvecklingen. Jodå, i regel fanns en stor bild på vita duken som informerade om mässans hashtag, #bokmassan, men sällan om vilka som satt på scenen.

 Inte så bra för oss som ville utnyttja hashtagen och Twittra, vilket arrangörerna uppmuntrar.  Hur stavar Guillou, nu igen? Vad heter moderatorn? Vem är killen i mitten? Mer sådan information så slipper man bläddra och prassla i katalogen mitt under seminariet.   

Däred är dagens gnäll avklarat. Sammantaget måste ändå mässan få toppbetyg för alla seminarier (nästan) och utställningen som sådan. Och stort beröm för värdarnas och vakternas skickliga sortering och dirigering av publiken in och ut från olika seminarier. Bokmässan är ett suveränt arrangemang.

Ser fram emot Bok& Bibliotek 2014.
Uppdaterad 130930 kl 20.04, 131001 kl 21.45

Några länkar om Bokmässan:
Min Bokmässa 2013 - Josefine på bloggen iminbokylla.se
Låt PO granska Bokmässan - Thomas Mattsson, expressen.se
Kungen på Bokmässan - Kurt Mälarstedt, malarstedt.se
Bokmässan mot målgång - Lars Nilsson, nyfikengra.se
Se DN:s möten med författarna på mässan - videosamling dn.se